solsken och dunka dunka

Inte så mycket dunka dunka kanske som sol. Men den skiner i alla fall, det gör den och vi ska gå på promenad.
Snart.
Milo sover. Han sov gott inatt med och vaknade bara en gång runt halv tre, somnade om utan tutte (!) och sov sedan till strax innan åtta. Tutte fick han inte förrän runt tio och då hade han varit utan länge. Jag vet, definitivt slut är det bästa och enklaste, men vad svårt det enkla kan vara. Nu hoppas jag detta det lite sämre och svårare sättet fungerar och hittills (i ett par dagar)har det inte varit några jättejobbiga situationer eller så himla svårt.
Ta i trä.

Inatt var jag och såg skräckis hos bror T och Cissie med bror A.
Hade laddat järnet och satt runt midnatt i soffan med skyskrapehöga förväntningar och öronproppar i öronen med en filt uppdragen till hakan.
Besviken kanske är fel ord att använda eftersom jag är glad att jag inte blev räddare, men jo, lite besviken är jag nog ändå. För så väldigt otäck var den inte. Läskig och jäkligt skrämmande visst men jag skrek eller hoppade inte till någon gång (kanske pga öronproppisarna, dumt att pula in dom) och det vill jag faktiskt göra, alltså hoppa till, av en riktig rysare. Fast den lever ju onekligen kvar och framför allt -levde kvar när jag efteråt låg och skulle sova i mörkret (med bara en lampa tänd). Och det är inte fy skam.
Så se den (helst på bio) om ni vill bli ytterligare lite mer rädda för mörker och onaturligheter. För det blev jag.
Jippie eller nåt :-/

let's dance

Rykten gör gällande att Marcus ska vara med i let's dance nästa år. Jag vill inte kommentera enskilda rykten men faktum är att dansa på ingalunda sätt är något nytt för poeten och att en eventuell plats i kommande års startfält har föregåtts av mycket träning på området "för att det är kul" enligt säkra källor.
När vi inte går i terapi eller på röda mattor gör vi alltså just detta -dansar järnet.
Ett litet smakprov?
Klicka HÄR!

obs. Viss manipulation av filmen förekommer.

bortahemma

Nattmacka med lax och en mugg fil till. Precis som det ska vara.
Milo sover och Marcus likaså.
Känns bra att vara här hos familjen med familjen.
Imorgon får vi se vad den dagen bär med sig. Skönt att inte ha massa planer utan bara ta dagarna som de kommer.
Att resa med Milo är väldigt trevligt. Lite tuttsug får han ibland som stör till det, men i övrigt älskar han åka tåg min kille och framförallt att leka på nya ställen och se nya människor.
Vad gäller tuttbiten så har det inte gått så bra. Eller det tycker antagligen han eftersom han (tyvärr för mig) fått mycket av den varan de senaste dagarna, men ikväll lade mormor och moster Cissie honom med välling medan jag var i bastun och det gick utomordentligt bra, så det ska nog gå detta avvänjande.
Till sist ska det gå.

Har inte så mycket mer att skriva just nu. Känner att sova lockar.
Kanske somnar innan tolv.
Det vore något.
Natti.

nya fåtöljen

Nu åker vi till Stockholm.
Höres.

första hjälpen del 2 och lite acceptans

Nu är alla sex timmarna avklarade och jag kan massor och inget.
Man blir ju helt livrädd först och inser snabbt att hemmet är en ren dödsfälla för en liten en på upptäcksfärd. Sen lugnar man ner sig lite och förstår att man nu faktiskt är mer rustad för sånt som kan men aldrig förmodligen (förhoppningsvis) händer och sånt som i viss mån faktiskt med stor sannolikhet kommer drabba den lille.
Tur vi fick ett kompendium med oss hem innehållande all information, då det ändå var en del som ville susa förbi trötta öron.

Tack alla för massa kommentarer tidigare. Både de trevliga och de mindre så.
Jag blir förbryllad av en del, men ska snarast försöka släppa det.
Folk är folk.
Gilla läget? Åh nej. Men acceptera -det måste man lära sig med det mesta.
Har en till stilla önskan om att man LÄSER det som faktiskt skrivs. Tolkningar kan man göra, men först är det faktiskt LÄSA som gäller och STÅR det på ETT SÄTT måste man ju inte försöka få det till något ANNAT.
Eller?
Är det helt galet och naivt av mig och ha sådana förhoppningar?

Fiffi skriver välformulerat:
Att många ifrågasätter, undrar och blir en anings konfunderade nu efter allt som du skrivit om att ni behöver och ska få mer tid tillsammans, tycker du det är konstigt?
Jag slutade tycka många saker var konstigt för en tid sedan, så nej, det tycker jag inte. Men det finns sätt och det finns sätt att uttrycka sitt funderande. Möter båda och det jag fortfarande inte förstår är behovet en del har, att informera mig om hur illa de tycker om min man. (De som vill får ta åt sig.)
Förstår du det? Varför i så fall tycker du jag behöver den informationen?

Hon fortsätter:
Ni bjuder in oss i er värld, på gott och ont i nöd och lust, men vill helst att vi läsare ska blunda och vara tysta. Jag förstår det inte. Jag förstår det faktiskt på riktigt inte.
Jag förstår på riktigt inte var du har fått det ifrån?
Var, när och hur vill jag att ni läsare ska blunda och vara tysta?
Jag vill alltså inte det!
Det jag önskar är åter igen att lösa (dumma) åsikter och rykten om min man inte tar plats här. Han har en egen blogg -gå dit och spill om behovet finns. (Säger inte att just du har det.)
Du skulle antagligen inte tycka det var jättetrevligt om jag kom och skrev i din blogg att din man är en skitstövel som förtjänar allt ont han kan få?
Hoppas jag klargjorde något fiffi. Annars kan jag bara beklaga.

Sen får jag på flera håll veta att jag är naiv får skylla mig själv. Har ju öppet berättat att vi går i familjerådgivning och andra personliga saker.
Ok. Visst. Så kan man tycka.
Accepterar det och fortsätter gladeligen vara naiv och anse mig inte förtjäna vad skit som helst trots att jag varit ärlig och öppen.
Men vi är ju alla olika.
Bara att acceptera.
(Även om jag aldrig behöva gilla läget...)

Så där ja.
Det får räcka.
För nu.
Om detta.

galna professorn i badet

Nej, det är ju birrolino :-)

alltså

Även om man är överens om ett upplägg, en uppdelning eller annat måste man stundtals eller så ofta man nu behöver få gnälla/klaga/konstatera fakta kring situationen anser jag.
Själv är jag väldigt delaktig i upplägget här hemma hos oss och kan ändå ibland bli så trött på i peincip allt det innebär! Jag kan svära mig blå för att jag ännu en skrikig kväll ensam måste lösa det själv. Just då spelar det ingen roll att jag var med på det innan för just då är det apjobbigt och det kunde jag inte veta då.
De flesta av oss jobbar på ett jobb (i vanliga fall) och är förhoppningsvis med på att göra just det -ändå är jag av den åsikten att vi alla måste få spy vår galla över villkor, lön, ansvar eller vad nu just då stör oss trots att vi en gång valde skriva på anställningsavtalet.
Så tycker jag ock jag lever som jag tycker.