måndag 27 augusti 2007

självplåga

Det var ju typiskt.
Min sköna måndagkväll efter en rätt krasslig dag fick sig ett plötsligt slut när jag efter CSI råkade byta till tvåan och den danska dokumentären om livet. Givetvis är det en liten nyföding i bild. En rund och god lite kille har precis kommit till världen och sina föräldrar. Han ska mätas och vägas. Farmor och farfar måste underättas, farmor gråter av glädje och föräldrarna snyftar stolta ikapp. Och allt är regelboksmässigt kanonbra. Det är så vackert livet när det börjar så där. Så oändligt vackert, nästan rosablommigt i all sin skönhet och samtidigt, en fullständigt grym och iskallt blå påminnelse om död för mig.
Jag vet att jag inte borde titta. Jag vet att jag är lite labil eller åtminstone inte den starkaste av människor just nu och när en bebis dyker upp framför mig, vet jag egentligen, praktiserar ju detta dagligen, att vända på huvudet eller ännu enklare byta kanal, men ändå sitter jag bara där. Stirrar på det lilla livet och lyckan som utspelas i rutan. Ögonen översvämmas och tårarna rinner nerför mina kinder och jag känner en smärta i bröstet så stark att den lätt skulle knocka mig eller vem som helst i min närhet om den kom utifrån, men ändå sitter jag kvar och stirrar.
Min sköna måndagkväll är slut och den andra har precis börjat.

12 kommentarer:

Anonym sa...

Det går knappt att kommentera detta utan att riskera att vara plump. Skriver bara att jag läst det och ägnar er många tankar och min fulla empati.

finnjonna sa...

macke f: Tack.

Anonym sa...

Tänker på er! Kraaam!

Anonym sa...

Förstår att det är svårt att låta bli och att det gör så ont,så ont...
Skickar en STOR KRAM

Anonym sa...

Vill bara säga att jag är övertygad om att du snart får uppleva den lyckan du också.
Kram
//Anette

KaKi sa...

Förstår visserligen inte din smärta, men kan ana den därborta... Och önskar dig en varm katt att borra in huvudet i och någon att torka dina tårar. Alla tårar är inte av ondo, jag misstänker att det inte skulle vara något gott om sorgen tystnade.

Anonym sa...

Jag förlorade nästan mitt tredje barn - men döden vek undan och jag stod kvar och kippade efter andan. Så nära...jag vet hur rädslan att förlora ett barn känns, men inte den smärta du beskriver. Ingen borde behöva uppleva detta. Jag önskar att det fanns tröst, men ja vet inte. Kan något trösta?

Fia sa...

Oj oj oj... Har nu läst din blogg från början till slut och tårarna rinner. Hittade hit från en annan blogg som listat dig som favorit. Blev glatt överaskad när jag efter ett tag förstod vem din M är. Han var en stor favorit för mig när han hördes mkt i P3 på det härliga 90-talet. Jag hoppas ni snart får uppleva föräldrarskapet från en ljusare sida.
Kram

Anonym sa...

Jag önskar att du hade förmåga att se in i framtiden. För tänk om du visste att allt blir bra när det gäller befruktning och barn - då hade du inte behövt må dåligt under tiden.
Så tänker jag själv. Jag har väntat på kärlek i mååånga år (är 38 år, utan barn) och har nu träffat en potentiell kille, äntligen. Tänk om jag hade vetat det i sju tidigare år, vad mycket bättre jag hade mått som singel då...

Lite brainstorming från mig, bara. Allt gott till er!

Anonym sa...

Älskade Jonna!
Den lilla ängeln som kom, men som fick lämna återbud, kommer snart tillbaka till Er båda. Misströsta inte! Jag känner att det kommer att bli bra eftersom änglarna kommer att hjälpa Er!
Kramar och tankar i massor!
Eva

KaKi sa...

Ehmmm... Känns som fel inlägg att meddela detta i men: Du är utmanad!

Johanna sa...

dom största och varmaste kramarna i hela världen till dig Jonna. Hoppas verkligen att du får andas lite i Italien.

Och jag kan skriva att jag känner din smärta. Och att jag hoppas av hela mitt hjärta att det snart är din tur.

/
Johanna med lilla H