onsdag 22 augusti 2007

straff

Vaknade imorse med en sådan aj-känsla i bröstet. Våra håriga bebisar satt vid mitt ansikte och ville ha mat, och jag älskar dom så, men just imorse hade jag velat bli väckt av en skrikande riktig liten bebis. Längtar efter babyskrik så det gör ont.
Jag vill hålla och skydda min bebis i famnen, nynna trygghet och viska tröst.
Har försökt göra detta med katterna men de gillar inte att bli vyssjade och mitt mammahjärta gråter. Vill ju bara hålla en liten en, min lilla.
Varför får jag inte det? Varför ska jag misslyckas med det som alla alltid (med viss modifikation) har lyckats med?
Att jag inte kunde skydda mina barn i magen känns som brott och straff på samma gång.
Kommer jag få fler chanser? Kommer jag lyckas då?

8 kommentarer:

Anonym sa...

Självklart kommer ni att lyckas!
Försök att inte tvivla så mycket om du kan...
I värsta fall har ni ju minst tio år av intensiv älskog framför er! ;)
Skulle det vara intressant att "leasa" lite barn så har jag två... *s*

finnjonna sa...

macke f: Det är svårt att inte... Ibland är tvivlet det enda jag känner. Blir lätt så när krafterna sinar, men sen fylls det på igen.
Ja varför inte leasa dina ett tag. Träna lite ;-)

Anonym sa...

Dom är precis som Emil och Ida i Astrids berättelse om Emil i Lönneberga.
Utan att på någotsätt överdriva eller skryta så är dom jättefina.
Kramar varandra godnatt, frågar alltid efter 2 glassar så den andre får osv...
Ibland får jag faktiskt dåligt samvete när jag läser dig och Marcus, jag kan inte hjälpa det, det är en svår frågeställning det där.
Kom ner och "turista" i sjöbon vetja, då får ni dom på köpet! ;))

Förresten spelar Caj Karlsson i stadsparken i Västervik på lördag om ni inte har nå´t för er.

Anonym sa...

Förstår att du längtar. Våra kompisar fick en liten Alvin för en vecka sen och på bilder är han ju helt enastående...
Jag håller alla tummar jag har för att ni lyckas och att jag om ett tag ser dig gå på Norrköpings gator med en minst lika enastående bebis som Alvin verkar vara.
Tröstekramar från mig till dig.

Anonym sa...

Meh!Om Jonna skriver ett inlägg om att hon mår dåligt som fasen för det här med barn så vill hon väl inte höra hur härliga dina barn är macke eller att dina vänner fått en alvin anna!Jag är ledsen men jag var tvungen att skriva detta!Kram på dig Jonna!Tänker på dig!

Anonym sa...

Du har säkert rätt fast du är annonym och feg.
Jag ber om ursäkt Jonna, jag ser nu att det var klumpigt och okänsligt skrivet av mig. förlåt?

finnjonna sa...

Marcus f: Det är helt lugnt. Även om det gör ont i mig att jag inte har några egna små så känns det fint att höra om dina.
Jag har fått mail från personer som beskrivit hur fina deras barn är och att mitt öde gjort dom mer medvetna om det och är det så gör det mig glad!
Dessutom skulle vi ju ev leasa dina:)

anonym: Du får vara hur anonym som helst. Och tack. Men det är ingen fara.

På min blogg får man vara jätteanonym, så länge man inte är dum och det är jag ensam att avgöra.

Anonym sa...

Tack!

När jag var yngre var det värsta jag visste att höra föräldrar tjata om hur duktig lille Kalle var som redan kunde räkna till tre, eller Lisa som kunde heeeela dykarklockan utantill! ;)
Nu förstår jag bättre och försöker hålla mig, fast man vill så gärna berätta för hela världen hur duktiga de är...

Off topic så kom vi ett stort steg närmare trädgård ikväll, 60 kubik jord har lagts ut och väntar på gräsfrön... Vi har bott på 1000 kvadrat singel i 2 år nu, fick ångest när Adam i våras kom hem från skolan med en påse frö som skulle planteras till ett experiment... hmmm... Farmor fick agera frövärd, men nu jäklar är vi på gång. Tur att barnen älskar blodpudding. haha