tisdagen den 31:e juli 2007

sanering av avföring -1 650 kr

Det är inte billigt att skita på golven, så ge fan i att göra det IDIOT!

Nog att det tydligen bokstavligt talat är skitsegt att ta sig till jobbet på semestern, men att mötas av en rykande bajshög i korridorerna, det är inte charmigt! Även om man kanske snart borde börja bli lite van då det olustigt nog verkar vara lite av en trend här i stan för vissa rubbade människor att sätta sig och tömma tarmen lite varstans.

Som tur är slapp jag själv se skiten, något som min traumaskadade kollega tyvärr inte kan säga, tacksamt nog fick jag bara ta emot fakturan för kalaset som hamnade på 1 650 härliga kronor.
Ska det gå under övriga omkostnader i bokföringen?

måndagen den 30:e juli 2007

tröstresa

När besvikelserna radar upp sig finns det bara en sak att göra -åka bort!
Resväskan ligger fortfarande varm i hallen efter förra Venedigtrippen och vi har precis köpt oss en ny. Och lägenhet är på gång...
Det blir en vecka till i början av september! Vi kommer frottera oss med, ja eller hoppas få en glimt av, filmstjärnor som Angelina Jolie, Brad Pitt och Scarlett Johansson eftersom filmfestivalen kör sina sista dagar just då. Ska bli så härligt! Dessutom har vi sedan förra resan ett par kyrkor att besöka samt en nattvandring som jag vill jag vill jag vill gå! Vad fantastiskt. Är glad. Det känns gött med Ryanair runt hörnet.
Så länge ingen bebis hittar till oss måste vi passa på att resa lite. Väl "bulle i ugnen" blir det till att duktigt ligga still för min del.

Men tills dess som sagt Venezia here we come, again!

sexblogg, schulman och Bergman -två ska bort

På bloggportalens sökmotor söks det tydligen febrilt efter ingenting och så lite Bergman.

1. sexblogg
2. schulmania
3. gruppsex
4. alex schulman
5. sex
6. calle schulman
7. carolina gynning
8. *Ingmar Bergman*

Jag fattar verkligen inte varför folk söker efter de första sju överhuvudtaget.
Känns som att hur man än vänder på huvudet så hoppar samtliga på ett eller annat sätt i ansiktet ändå.

Bergman är och var för stor för att blandas i denna snuskiga smet.
R.I.P

krasch

Besvikelsen är stor när ännu en baby-förhoppning kraschlandar som en stor röd ilsken pöl.
Fan och skit. Så trist det är. Eller trist, att missa ett tv-program är trist, det här är nåt helt annat. Varje månad som går stiger värdet på misslyckandekontot ytterligare, just nu i samma takt som mina fonder sjunker, vilket inte är en trevlig kombination.
Men jag ska inte klaga. För mycket. Jag är faktiskt frisk. Har söta om än lite tjocka katter och en underbar man som pussar hopp i mig!

Fast ändå, det känns, gör ont. En sömnlös natt var ett omen på det som komma skulle. Jag vet så väl när kraschen är på gång, men försöker låtsas som nåt annat, beställer en drink till, känner för säkerhets skull efter att flytvästen är där den ska, blundar och hoppas...

lördagen den 28:e juli 2007

en ny stjärna har tänts i himlen

En liten flicka finns inte mer.
Hon sveptes bort av änglar för några dagar sedan.
Hon var en tapper tjej, så älskad!
Den lilla flickan togs emot i tryggheten bland molnen av lillebror som redan fanns där.
Tillsammans tittar de ner på mamma och viskar tröst genom luften.
Men mamma hör inte, inte än.

Efter en tid kommer mamma åter kunna känna solens värme och den goda smaken vatten.
Hon kommer se den vackraste blomman och minnas den leende lilla tappra flickan, den här gången utan att fälla tårar och hon hör -

Den starkaste lysande stjärnan har tänts i himlen.
Men ett litet liv på jorden har för alltid slocknat.
Vila i frid söta lilla du.


Jag "träffade" den lilla flickans mamma på nätet då vi båda sörjde våra små som aldrig fick bli. Hon har gått igenom så mycket men alltid modigt vaknat imorgon och med ett leende stöttat andra.
Och nu har hon förlorat sin dotter på 2,5 år efter en kort tids sjukdom.
Det är så fel, så fel, så fel. Den grymhet och orättvisa som utspelas är bara för mycket.

Alla mina tankar går till familjen.

roligaste skämtet i världen

http://www.youtube.com/watch?v=rxLShFx3Tps



Tack Mats!

att banta katt

Tycker så synd om de små älskade liven när de kretsar kring mina ben och försöker vara sina sötaste jag för att mamma ska ge en extra skinkbit eller annat gott från kylen. De tittar på mig med sina katt-hundögon och det är svårt att inte ge med sig. Dåligt samvete får jag när jag sedan själv mumsar macka och mina håriga bebisar sitter på bordet och tittar på. Usch vilken hemsk kattmamma jag är! Men det är ju för deras skull, men försök förklara det för en katt.
Nu är det torrmat i lagom doser som gäller ett bra tag. Båda killarna har lagt på sig lite under semesterveckan, men nu ska hullet försiktigt tonas ner.
Stora killen Stella har sedan tidigare haft lite för "kraftig benstomme" och på sommaren då han ogärna rör sig (han är mer av den tänkande sorten) blir benstommen lätt lite kraftigare ändå. Våran Kelly Bundy, Akilles, som alltså inte tänker, har inte riktigt samma problem men det är svårt att ge honom gott framför Stella, så då får han strategiskt lite mer i skålen varje gång det är torrmatsutdelning i lägret istället. Men även han börjar odla något som närmast kan liknas vid en hängbuk.
Jag uppmanar till lek och rörelse så mycket det går. Jag får själv min motion av att springa runt med dom och det finns ju några kvadratmeter att röra sig på här, men att tvinga en katt att jogga, nej inte det lättaste.

fredagen den 27:e juli 2007

för att han är så snygg




semesteralbum



























































































Ah bella Venezia!




sängen kallar

Kan ju inte gå och lägga mig och vara arg på Ann-Charlotte. Hon har fått alldeles för mycket av min tid redan. Och hon är ju bara människa, hon också. Även om hon inte känns särskild trevlig.

Venedig alltså. Helt underbart! Så länge man håller sig borta från turisterna...

(Här var tanken att jag skulle lägga in lite sköna bilder. Men nåt har knepat sig med den fuktionen så det får bli sen.)

Sova som sagt. Katterna ligger redan och väntar i sängen, drogade av rökelsepinnarna jag jagat bort mygg med. Det är väldigt mycket hippie här nu, med risk för att vara fördomsfull, skitigt hår, en doftande dimma av sandal (inte skon) och alla i samma säng.

God natt.

torsdagen den 26:e juli 2007

Ann-Charlott Hellgren, en sjuk sköterska

Kom hem igår efter en underbart solig och varm vecka i Venedig.

På bussen hem från flygplatsen möter mig mitt namn med fet stil i en insändare i expressen från en uppenbarligen rasande kvinna. Hon rasar mot mig och det jag skrev i tidningen förra torsdagen. Enligt henne är jag tydligen en okunnig och självupptagen kulturarbetare. Och visst, hon får tycka och tro vad hon vill om mig även om jag inte riktigt kan förstå var detta kommer ifrån. I resten av hennes rader slänger hon ur sig den ena felaktigheten efter den andra.
Mitt inlägg förespråkade en sänkning av abortgränsen (?).
Jag blandar ihop sorgen efter ett missfall och rätten att få en sen nödvändig abort(?).
Hon undrar vidare vad mitt sena missfall har med aborter eller abortgränser att göra (?).
Jag blir helt häpen. Fattar ingenting. Kan inte det här. Förstår inte hur någonn kan missförstå, eller inte förstå alls en så enkel, om än viktig och faktiskt fin text om min son som det ändå var. Ingenstans i texten nämner jag abort! Min text handlar för det första inte om det överhuvudtaget, ändå tar hon i med allt vad hon orkar och nämner själv ordet abort sju gånger (!) i sitt relativt korta och helt oriktiga inlägg. För det andra är jag inte alls för en sänkning av den sena abortgränsen så hennes raseri och därmed hela insändaren känns totalt obefogad. Men ändå rasar hon där och färgar hemkomsten i piss.

Denna kvinna, vi kan kalla henne Ann-Charlott Hellgren, för hon heter nämligen så, är sjuksköterska i Göteborg. Så grattis alla goa gubbar. Och lycka till.
Hennes fullständiga brist på empati och ren elakhet lyser igenom varje mening, inte minst de upprepade gånger hon envisas med att kalla min son för ett missfall trots att jag så sent som i förra veckan på en hel sida klargjorde för att han var ett barn, också i Sverige!

Åh vad trött jag blir. Jag som valt att inte läsa de anonyma kommentarerna på nätet om min historia efter varningar från "allmänheten", för jag vill så gärna och in i det sista tro på det goda i människor.
Men det är inte alltid lätt måste jag säga.

pausmusik

http://www.youtube.com/watch?v=Il_Xwf5NBKQ

Denna går på repeat hemma just nu.

Återkommer om annat.

fredagen den 20:e juli 2007

hoppas det hànder nàt!

expressen torsdag 19 juni
http://www.expressen.se/debatt/1.766199/jonna-vanhatalo-om-att-forlora-sitt-barn


I Venedig àr det varmt och gott fòr òvrigt!

onsdagen den 18:e juli 2007

på gång igen

Om inte alls så många timmar ska vi åka iväg mot världens vackraste stad, Venedig! Känns helt underbart.

tisdagen den 17:e juli 2007

I'm too old for this shit

Bakfull som en liten gris! Fy fan.
Får skylla mig själv precis som kära Marcus är snabb att påpeka när jag kvider och tigger om medlidande.
Men han är så fin min m som kommer med alvedon och vatten till sängen och går och köper mat till denna eländiga stackare formally known as jag. Även om tillståndet är helt självförvållat.
Fast vi hade kul. Jes och jag.
Men nästa gång ska jag hem vid nio. Trettioplussare ska gå och sova vid tio. Senast.

måndagen den 16:e juli 2007

finsk ångest och skrubbmani

Vad det blir rent! Skulle kalla det skitrent, men i sammanhanget känns skit helt fel eftersom just det är ett minne blott nu. Har en riktig skrubbardag här med folköl och finsk musik. Svärmor kommer imorgon och ska vara kattvakt medans vi njuter Venedig i ett antal dagar. Bra att vi får besök ibland, annars skulle det aldrig bli så här skinande.
Lite senare ska jag intaga belöning i form av ett glas vitt vin och lite gott att äta tillsammans med Jessica. I två månader ca har vi väntat på den rätta sortens väder och lust och äntligen idag verkar det som att allting stämmer. Två kärringar kallar Marcus oss och vårt dagliga ska-vi-eller-ska-vi-inte-ut-velande, men no more vel, för idag ska kärringarna ut!

Smakprov på hur finsk städmusik kan låta

en med ton av ångest: http://www.youtube.com/watch?v=K38Za5Q6N4s&mode=related&search=

och två lite roligare: http://www.youtube.com/watch?v=NfdyoICaImI&mode=related&search=

http://www.youtube.com/watch?v=F2COAdcrLrE&mode=related&search=

Rent blir det!

söndagen den 15:e juli 2007

en källsortererskas stilla undran

I fredags var första dagen på resten av vår källsorterande framtid. Lydigt och med miljöns bästa i åtanke har hag lagt i "allt som jag kan tänka mig att äta" i bio-bagen sen dess. Som tur är har vännerna på Ståhls låtit oss ha vårt sopnedkast intakt hela helgen så kattbajset har åkt ner där. Kattbajs har aldrig heller varit något jag kan tänka mig att äta så i bio-bagen ska det ju definitivt inte ligga. Frågan är bara var? Hålet i trappuppgången ska plomberas snarast och nere i snuskkällaren finns ingen container för kattbajs eller annat odefinierbart skit. Hårdplast, mjukplast, färgat glas, ofärgat glas, elavfall, tidningar, pappkartonger och så bokstavligen flugmagneten kompostlådan. Vart ska kattbajset?

amputerad

Det händer fortfarande att jag rusar in i lägenheten när det hörs bebisskrik i trapphuset. Jag tror helt säkert i en ytterst kort men intensiv sekund att det är min bebis som gråter och att jag måste fort in för att trösta. Sen kommer jag på att det är grannfamiljen som fått tillökning och att de enda bebisarna som väntar på mig är våra älskade fyrbenta hårtussar, Stella och Akilles. Och hur underbara de än är så saknas det nåt i vår familj. Vi kommer alltid vara amputerade. Alltid vara någon kort.

Just nu är känslan av saknad väldigt påtaglig. Det här skulle vara den första underbara sommaren med vårat barn! Enligt plan A skulle vi ha en kille på tio månader och enligt B en liten tjej på tre. Men då båda planen sket sig får vi snällt sitta och hoppas på C.
Aldrig har ett fyrhjuligt åbäke som en barnvagn väckt så starka avundsjuka känslor som den gör idag. Nere i trapphuset står en dubbelvariant. De har två barn! Lyckliga satar. Strö salt i såren, gör det! Fast vadå, jag vet ju att det är jag som är skadad. Klart vagnen ska stå där. Med vår skokartong till hiss finns inte nåt annat alternativ direkt. Och lite "kul" är det att låtsas ibland när det är riktigt tungt att den är min... som sagt, det är jag som är skadad.

Längtar så innerligt efter plan C; gravidillamående, 20 kilos övervikt och sedan en rosa levande bebis som skriker, skitiga blöjor, sömnlösa nätter och en lerig vagn att släpa upp och in i den alldeles för trånga hallen eftersom p-platsen där nere är tagen.
Snälla snälla snälla ödet eller vem det är som bestämmer, låt det bli vår tur snart.

fredagen den 13:e juli 2007

premiär

Så var första steget taget.
En tomathalva hamnade som premiärskräp i nya påsen.

Hur det känns? Ja inte så mycket faktiskt, men jag tycker mig höra ett dovt skratt utifrån.
Tror det är miljön som har fått sig ett garv.

för vår framtid

Nu är behållaren och tillhörande 200 stinkade men säkert jättenyttiga bioplastpåsarna hämtade.
Källsortering, here I come!

Helt ärligt så känns det så in i perkele segt att trava runt kvarteret och ner i livsfarliga källarhålan varje gång påsen e full eller börjar lukta, men själva sortering tycker jag ska bli nästan lite spännande att syssla med. Kan ju inte vara så svårt. Slänga bananskalet i bioplastpåsen istället för den vanliga och vips så har jag gjort miljön gladare! Inte för att jag helt fattar hur hanteringen av skalet går till i förlängningen eller på vilket sätt det får miljön att dra på smilbanden, men vännerna på Ståhl och en hel drös av folk som uppenbarligen fattar mer än jag och har kommit längre i sin glädjespridning säger att så ÄR fallet.
Så från och med idag slänger jag gammal mat i gröna plastbunken och ler ikapp med miljön och vår framtid!

torsdagen den 12:e juli 2007

fast först blir det vackra Venedig

Om en vecka landar vi i världens saga. Det blir en välbehövlig paus från allt vad verklighet heter. Bara att gå runt och titta på allt det vackra där är för själen som ren syre i blandning med lite annat är för lungorna.
Det blir fjärde gången i Venedig för mig och även om varje gång alltid kommer vara som den första betyder fjärde att man vet vilka områden man i lugn och ro kan visstas i om man inte vill trängas i timmar med horderna av amerikanska turister som alltid står och går, även om både stå och gå är en överdriven beskrivning av deras rörelse, till eller från Markusplatsen och eller i gränderna runt Rialtobron.
Nu fjärde gången ska jag vandra vilse med flit och bara vara där! Kika in i kyrkor jag möter, tända ljus för de små liv som aldrig får levas, gå över broar som promenerats på i hundratals år, sitta på barer och titta på folk.
Bara låta själen andas, andas och andas paus och låtsas att jag är en del av sagan.
Längtar.

onsdagen den 11:e juli 2007

då bär det iväg igen

Har suttit här vid datorn nu hela morgonen och utövat ett litet lätt missbruk jag fått en släng av. Resebokningar.
Det har ryckt i bokningstarmen sedan jag fick mail från Ryanair igår kväll att en mängd biljetter skulle reas ut. Hmm kan vara en av anledningarna till nattens ickesovning.
Fick nu till sist i alla fall saker och ting att gå ihop och har precis blivit stolt ägarinna av fem st flygbiljetter tur och retur till London i september för sammanlagt tio svenska kronor!
Är så glad just nu! Älskar att fynda resor och det här hamnar klart i min lilla fyndtopp.

Det bästa är inte resan och priset på den, utan vad vi har tänkt göra där... (Hade jag haft tillgång till ljudeffekter hade det gått på en trumvirvel här...)
Till den 20 september har jag nämligen köpt två stycken biljetter till Ricky Gervais senaste show på Hammersmith Apollo! Wiehiiiiiii! Det ska bli så roligt! Skrattar som en tok redan. Så kul är det!
Nu ska jag skrapa upp reserumpan och släpa mig ut på stan en sväng. Känner att jag förtjänar en kaffe efter morgonens hårda slit :-)

vad göra?

Har emellanåt (läs ofta) väldiga insomningssvårigheter som det ju så fint heter.
Kan fan inte somna -kallar jag det.

tisdagen den 10:e juli 2007

en liten fortsättning...

Att få bekräftelse eller ett erkännande egentligen på att det är ett litet barn man fått även om barnet dog eller föddes dött är nog så viktigt för den drabbade föräldern. Vi, mammor och pappor till barn som inte fick bli har blivit bestulna på en del av oss själva, på vår framtid, våra drömmar och förhoppningar, sånt som vi aldrig kan få åter.
Det här uppropet handlar om det men också så mycket mer.

http://ettbarnarettbarn.webhop.info/

I Sverige tas inte urinodling på gravida kvinnor. Även fast man vet att gravida lättare får tex urinvägsinfektion och GBS (streptokock B). Man vet också vad dessa infektioner kan leda till, som i mitt fall, förtidig vattenavgång som en följd av vanlig UVI.
I Sverige har man bedömt att det inte är värt att göra denna relativt enkla undersökning, en undersökning som hör till standarden inom mödravården i många andra länder.
Kan det vara för att det är så få barn som dör till följd av en av dssa infektioner? Det handlar om "bara" ca tio barn. Fast då har man i Sverige valt att räkna bort alla de små liv som aldrig fick bli och tog slut innan v 28, antingen i mammas mage eller under förlossningen som startat förtidigt.
Det är lätt att tala om låg barndödlighet i Sverige när gränsen för barn är satt sex veckor tidigare i andra länder.
På papperet ser det säkert bra ut, men det är verkligheten vi
lever i.

måndagen den 9:e juli 2007

ett barn är ett barn

Förra året den 26 maj födde jag ett barn i Finland. Vår förstfödde son Dante. Han föddes i 24:e veckan. Han vägde 560 gram och var 29 cm lång, eller ja kort.
Han var en ljuvlig liten bebis, med betoning på både ljuvlig och liten. Han hade tio fingrar och tio tår, en underbart söt liten näsa, små plutiga rosa läppar och miniöron som aldrig fick höra.
Han såg ut som sin pappa, men jag kunde även se mig själv i hans ansikte. Han var så perfekt! Så liten men helt perfekt.
Enda problemet var att han var död.

Nyfödda bebisar ska helst väga mer än ett kaffepaket, men i Finland och i andra länder som följer WHOs riktlinjer räcker det att väga just 500 gram för att få kallas barn, oavsett om barnet föds levande eller dött. Det räcker också att vara född i vecka 22.
Egentligen spelar det ingen roll med vikt och veckor, för mamma och pappa vet att det är ett efterlängtat barn de väntar redan långt tidigare!

Med Dante i magen hamnade jag på sjukhuset i v 21+3. Fick där och då veta att vi hade fyra dagar kvar till den magiska barngränsen. Tillsammans kämpade vi dit och en bit till. Målet var givetvis att komma ännu längre och utsikterna för det ibland rätt goda men resan som det heter fick sig ett tvärt och olyckligt slut när förlossningen satte igång alldeles för tidigt två veckor senare. Även om vi inte nådde ända fram så föddes iaf vår Dante efter 12 timmar som ett barn, något som mitt i all kaos och sorg ändå var som en liten seger för mig.
Dagarna efter flög jag sedan hem. Mitt barn kom efter i en frysbox med mormor i bilen.
Hemma i Sverige ringde jag till försäkrigskassan för att ordna med alla papper. Jag skulle ju vara mammaledig och sedan sjukskriven en tid.
När jag med darrig röst förklarat mitt "ärende" till första handläggaren får jag till svar att min son var född för förtidigt. Det skulle inte bli några mammadagar, han var ju bara ett foster.
Där började den karusellen. Hon skulle prata med nån annan där, för helt säker var hon inte på var gränsen gick. Jag fick prata med nästa person en stund senare och denne trodde samma sak, att min son inte räknades. Gråtande försökte jag föklara att jag hade papper på att jag fått ett barn, en förtidigt född son, men det hjälpte inte, för Sverige har egna regler förklarade hon tålmodigt för mig. Men helt säker var hon inte, så hon skulle kolla med ytterligare en annan som visste mer om det här och sen återkomma till mig.
Karusellen snurrade vidare och till sist efter ett antal av dessa inte helt kompetenta handläggare fick jag prata med nån som visste lite mer efter att ha rådgjort med en läkare som förklarat hur reglerna i Sverige skulle tolkas. Här var tydligen ett kaffepaket ingenting, utan nu var det längden som blev intressant, 35 cm skulle man vara och eller vara född efter v. 28! Min Dante blev underkänd på båda punkter. För mig var det som att förlora mitt barn igen.
Karusellen saktade ner till sist, när en läkare hade läst och översatt mina finska journaler och min kurator åter varit i kontakt med försäkringskassan. Vi blev äntligen godkända!
I mina journaler stod det nämligen att Dante hade puls när han föddes och då spelar vikt och veckor ingen roll. Alltså fick han heta barn också här hemma!
Och jag fick mina 30 mammadagar innan de gick över i sjukskrivning. Hurra hurra hurra!
Allting gott, slutet...


Hur kan det vara såhär? Varför räknas inte barn som föds döda i Sverige före v 28 som barn?
Barn överlever idag redan innan de nått kaffepaketsvikten. Vetenskapen går framåt, men inte Sverige. I den här frågan.

http://ettbarnarettbarn.webhop.info/
http://www.spadbarnsfonden.se/page.asp?pageid=47

söndagen den 8:e juli 2007

söndag

Söndagar är söndagar. Dagen efter lördag och dagen före måndag. En dålig kombination. Alltid.
Men det finns ett par höjdpunkter.
En är den brittiska kriminalserien Life on mars, lika härlig som låten med samma namn! Serien är faktiskt så bra att man ibland glömmer bort den dåliga kombinationen och av bara farten längtar till nästa sådan, för ännu en dos av härligt 70-tal genom rutan.
En annan höjdpunkt i våras var Six feet under som bokstavligen gick i graven för ett antal veckor sedan. Till min stora förtvivlan just då.
Fast samtidigt så hoppas jag nästan på en begravning i en, inte allför avlägsen framtid, på den förstnämnda höjdpunkten. Det finns en tendens till att göra Dallas av succeér och därmed blir dom till nåt helt annat.
Men för nu ser jag fram emot kl 21:15 ikväll.

finnjonna provocerar (?)

"du vill tydligen bara ha lissmande svar och medhållare som avgudar dig och dina tankar , tyvärr kan jag inte ta till mig det du skriver, det mesta är snömos. Vakna upp i verkligheten någon gång. Är du avundsjuk på Marcus som verkligen är en skribent?"

Ja, denna mindre trevliga kommentar från anonym mötte mig idag när jag efter ett dygns paus från bloggen åter kikade in.
Kanske är det småsint och lite barnsligt av mig att inte kunna släppa det i och med svaret jag skrev och att fortsätta älta det i ett helt nytt inlägg, men jag känner mig inte riktigt färdig än och så länge jag tar plats på min egen blogg så får jag vara hur småsint och eller barnslig jag vill och kan. Så det så!
Helt ärligt, så blev jag ledsen först. Inte alls så som personen ifråga antagligen hade hoppats på, för det var inte innehållet som sårade, utan bara det faktum att någon tagit sig tid och kraft för att försöka göra mig illa. Kan fortfarande inte riktigt förstå varför. Hur kan jag eller det jag hittills skrivit provocera någon så? För inte kan väl mitt gnällande över ensamma fredagkvällar, min förtjusning över cookie-dough glassen eller det faktum att jag sörjer mina två barn som jag tappat mitt i graviditeten få någon att gå igång? Eller?
Visst finns det bloggar bland alla tiotusentals som inte säger mig nåt, men dom lämnar jag lika tyst och snabbt som jag kom. Har inget behov att tala om för Krister 45 (typ) att hans tankar är snömos för mig. Varför skulle jag ha det? Vilken människa är jag om jag måste försöka få Krister att tvivla på sina egna ord bara för att jag inte kan ta till mig dom?

Nej, jag förvånas av sånt här elakt ordbajseri vars enda syfte är att såra någon annan, antagligen för att jag fortfarande klänger mig fast vid min naiva tro om människorna, då den om världen och verkligheten tyvärr slogs sönder för en tid sen.
Jag skulle kunna be dig anonym att vakna upp i min verklighet nån gång, där jag konstant befinner mig, men den verkligheten önskar jag inte min värsta fiende, så även du slipper.

För övrigt är det en bra om än rätt grå dag idag.

fredagen den 6:e juli 2007

Hoppet är det sista som överger

Gick till minneslunden idag för att hälsa på mina små. Satt där ett tag. Hoppades få se några småfåglar som jag envisas med att tro bär mina barns själar. Det kom inga.
Men solen sken och i värmen kände jag mig trygg och tröstad.

Om en månad för ett år sen satt jag på samma bänk och berättade för älskade Dante att han skulle bli storebror. Han visste det redan, för som med allt gott som hände eller händer har han ett litet finger med i spelet, även i det här underbara. Vi väntade ett litet syskon till vår ängel!
Var då, förutom lycklig över mitt förstånd, fruktansvärt rädd och orolig. Ungefär som den som blivit träffad i huvudet av blixten måste känna rädsla nästa gång åskan slår efter olyckan, var jag rädd i denna väntan och längtan efter lillasyster, som det visade sig vara, samtidigt som jag kände mig rätt lugn i förvissningen om att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe. Det sa ju alla. Hela tiden.

Nu ett år senare, med två brännsår i pannan, satt jag där i solen och hoppades.
Förvissningen är ersatt av skräck, oron och rädslan har intagit första parkett med varsin popcorn i handen, men som jag längtar efter nästa oväder!

sova snart

Kokar kvällste och "lagar" laxmacka åt min M som kommer hem snart. Glad är jag! Sova sen. God natt!

torsdagen den 5:e juli 2007

småsint gnäll igen

Oj då. Har fått min första negativa kommentar på bloggen. Och därmed var smekmånaden ett minne blott...
Hon vill att jag ska sluta vara småsint och gnälla för att jag är ensam på kvällarna, för min man kommer ju hem sen. Och visst, hon har rätt, han kommer hem och jag är evigt tacksam för det och mycket annat därtill. Men nog måste jag väl få gnälla om vad som helst på MIN blogg? Är det inte det bl. a den är till för?
Konsulterade genast min blogg-guru, tillika halväkta hälft om sakernas tillstånd och fick rådet att strunta i det och bara köra min grej. Min vana trogen struntade jag först i vad han sa och började under några svaga sekunder tänka att en skärpning kanske nog ändå var på sin plats. Kanske hade jag under dessa mina bloggande veckor förvandlas till en småsint gnällspik, en otacksam liten sak som upplever att halvt glas som halvtomt istället för halvfullt, som inte längre ser skogen för alla träden eller vad det nu är man ska se där bakom?
Sen slappnade jag av, andades, tänkte att så mycket gnäll kommer det faktiskt inte från dessa fingrar, läste min bloggs rubrik och kände att nej, ingen skärpning blir det hos finnjonna idag.

Så om ni är flera som finner mig småsint i mitt (enligt mig själv tämligen sällan förekommande) suckande över tillvaron, så kan ni hålla för ett antal av era ögon från och med nu och ett tag framöver. För nu ska det GNÄLLAS!

Jag är såååå otroligt himla uttråkad i min tillfälliga ensamhet ikväll IGEN och för lat för att orka göra nåt åt det, mitt hår är smutsigt och shampot är slut, katterna verkar vara trötta på mig och TV:n visar bara skit! Hungrig är jag också men bara sugen på glass... GNÄLL GNÄLL GNÄLL GNÄLL GNÄLL GNÄLL GNÄLL GNÄLL GNÄLL.

Så där ja. Färdig! Pust.
Men oj vad mycket lättare det känns så här efteråt. Värt varenda gnällkänslig potentiell läsare!
Smekmånaden är slut men det här har bara börjat. Ho ho ho.

onsdagen den 4:e juli 2007

radioänkanblues

Jahap. Fredag igen då. Egentligen inte, men symptomen är samma.
Min M är på radion för att köra maraton denna veckan, tre kvällar i rad! (Bara för att Tomas Tengby eller nån annan ska få vara ledig...) Och jag sitter här själv, pussar på katterna ibland och har tråkigt däremellan med alla sinnen.
Men bara ett litet tag till.

Var till världens dyraste affär konsum (dyrt och dåligt, hurra!) tidigare och handlade lite "gott" inför kvällen, fryst pasta från felix till lunch, lite sent men ändå, folköl, ett par svettiga ölkorvar och till min egen förvåning tidningen LEVA. En helt ny tidning för mig. Om livskvalitet, lust och andra bra saker. Sånt där som jag i min strävan efter (evig) lycka och framgång ska hålla mig till.
Sneglade länge på gamla synder som Veckans NU och Hänt Bild med lockande och ack så fyndiga rubriker som "Tuttut! Paris gör det igen" "Lindsays NYA kollaps" eller "Britney i ny toalettskandal!", men lyckades säga nej och greppade under några kvalfyllda ögonblick LEVA istället. Med tidningen fick jag en present (älskar presenter!) Självkänsla NU av Mia Törnblom som CD-bok. Kan det bli mer religiöst? Känner mig helt salig.
Ska efter ölen, lunchen, jaja, projekt runway och pussycat dolls direkt ta tag i saken och börja "Leva mitt bästa liv".
Eller så börjar jag den nu. Med en öl och en svettig korv.
Det andra kan jag faktiskt ta sen.
Halleluja och skål.

tröst i frysen











Har hittat en ny last. Eller den hittade mig. Plötsligt hade jag en burk Ben & Jerrys cookie dough glass i handen och resten är som det heter historia.

Skeden ovan är inte resultatet efter en magisk stund med Uri, utan helt enkelt det som fanns kvar av den efter att jag gått loss på glassen i eftermiddags. Hade glömt äta luch och då kan det bli så här.
Måste jag tillägga att det doughen i glassen jag är ute efter...?
Toffee crunchen brevid min Dough är Marcus kompis.

tisdagen den 3:e juli 2007

arrggh!

Åh vad jag önskade detta vore en regnig dag just nu. Är så arg!
Person på fel plats? Nä. Fel personer på plats. Punkt .
Gå bort!

solen skiner=en bra dag

Har sedan en tid en pakt med mig själv om att inte klaga när solen skiner. Har hållit mig till den rätt bra om man bortser från några jobbiga veckor i juni då allt övergick i gnäll oavsett väder. Men det fick vara så då. Helt säker kan jag inte vara om jag ens såg solen även om den var framme glänste.
Men nu är jag desto mer bestämd att följa min idé. Skiner solen, då är det en bra dag.
En regnig dag kan vara ok och bättre till och med, spontanglädje är underskattat och något att eftersträva. Men idag skiner solen och valet är inte riktigt mitt, väljer jag att tycka.
Sedan skulle jag ju kunna muttra om att det antagligen kommer börja regna senare. Men det tänker jag inte göra. Det handlar om inställning! Och den till stor del väljer man också själv.
Att se molnen eller att känna solen.
Jag känner solen och mår... bra!

söndagen den 1:e juli 2007

det är en tid sen november

Det är juli idag. Det är sommar och semester. Tiden går och baddar på vägen om våra sår.
I anteckningar från november kan jag läsa hur tungt det var då. Jag läser mina ord och gråter för och med den Jonna som då upplevde hennes tyngsta november, min tyngsta, samma Jonna och jag som idag skrapar ihop glädjeämnena ur varje hörn som syns för att våga ge mig ut på en resa mot framtida hopp och drömmar igen. Jag gråter lika mycket för mig nu...

Sön 26 nov 2006 19:51

tung november

Det är ju inget nytt. November ÄR tungt. Mörkt, blött och just tungt. En regel mer än nåt annat. Men den november som är just nu är tyngre och mörkare än vanligt.
I fredags kom räkningen för Litens kista. Med samma post kom min sjukpenning. Eller snarare bristen på sådan. Försäkringskassan hade gjort fel så jag får inte min berättigade ersättning förrän nästa vecka, så det är bara att lydigt vänta in pengarna innan jag kan betala min del av vår dotters kista och hyran för vår lägenhet.
Idag är det sex månader sedan älskade Dante föddes och dog. I ett halvår har jag hunnit sörja min förstfödde son. Och det är långt kvar ännu. Det är också exakt fem veckor sedan vår lilla flicka gick förlorad. Och idag fick vi fira vår Dantes halvårsdag genom att sitta en stund vid hennes kista. Kistan som ska betalas nästa vecka. Det är den andra lilla kistan som vi inom ett halvår införskaffat. Det är två för mycket.
Vi var i samma kapell i vilken vi för snart sex månader sedan sa hejdå till storebror. Det var sig likt allting. Ett antal stolar placerade utmed sidorna och en liten, liten kista i mitten. Den var ca 40 cm lång.
Det ska inte behöva snickras så små kistor! Små bebisar ska ligga i mammas mage tills de är färdiga för livet utanför. De ska aldrig behöva läggas i kalla och hårda trälådor! Det är bara så fel, fel, fel! Men nu ligger hon där. På locket lade vi en stor röd ros. Den vackraste jag kunde hitta i stan. En silverängel brevid höll ett brinnande ljus. Vi fick den, silverängeln, efteråt. Och nu har vi två.
Jag vet precis vad som ska hända. Jag kan det här. Jag är 30 år och ska inte kunna sånt här, ska inte vara van vid att begrava mina barn. Men det är jag. Jag vet att vi om ett tag får hem ett brev där det står att vår ängels aska har spridits i minneslunden där storebror redan väntar. Jag vet att vi går dit sen, hand i hand, men med två ljus istället för ett att tända. Det kommer vara december och fortfarande mörkt, men ändå ett steg närmare januari och den ljusare och förhoppningsvis något lättare tiden.
Men idag är det fortfarande november.

Den 13 december kom så vår älskade Liten till storebror. Sen kom januari och nu är det juli.

Den kom

Så kom Den då, igår, vid läggdags, Ångesten -den där jobbiga känslan av hot. Som en gammal men inte god eller välkommen vän dök den upp.
Oväntat? nej, ingen gevalia bjudning direkt. Visste ju någonstans att jag inte skulle få rulla runt i ruset av lycka i all evighet, att det antagligen var ett smekmånadsrus, fast något kortare och ett direkt resultat av eller efter bästa beskedet i tisdags. Men aningen tagen på sängen, bokstavligt talat, blev jag ändå.
Nu känns det bättre igen. Det är ju faktiskt juli och semester snart. Kan sova på dagarna när sömnen inte hittar mig på natten.
Ska vara försiktig med att ens i tanken utropa mig till lyckligaste på jorden, efter förutsättningarna, för Den hör det och måste då tydligen komma indrällande och påminna om sin äckliga existens.