onsdagen den 31:e oktober 2007

terapitripp

Det blev inga råa fiskar igår. En tallrik med smaskens kycklingsallad istället från Peters. Mums vad gott det var. Sushi blir det ikväll. Har laddat hela dagen och jagat bort alla antydningar på akvariekänsla så nu är jag redo och om en timme blir det mums igen.

Imorgon ska jag på nya provtagningar. Har ni tid och tankar över så skänk en gärna till mig och håll tummarna. Svaren får jag om två veckor. Nya tummar då om jag får be. Det blir en tung väntan, som alltid. Försöker göra mitt bästa och tänka på allt annat än... men det är svårt. Styr inte mitt tänkande så bra jag skulle önska. Har i alla fall fått ny hjälp i min ringhörna idag så jag vågar äntligen tro på lite av en ljusning framöver.
Och så råkade en liten resa bli bokad igår så det finns faktiskt saker att se fram emot också och det ska jag göra nu. Se fram.

tisdagen den 30:e oktober 2007

reklam och rosa band

Åtta minuter efter första åttaminuters pausen var det dags igen och ännu håller det på. Reklam mitt i galan. Vi tittare uppmanas ringa och tävla och ringa igen för att samla in pengar till cancerfonden, vilket såklart är en jättebra uppmaning och något för alla att göra! Men jag kan inte låta bli att stilla undra och samtidigt irritera mig till vansinne över vad som händer med kanalens alla reklamintäkter en kväll som denna? Jag misstänker att de inte går till cancerfonden. Kanske är det jag som är cynisk och har missat allt. Hoppas väldigt mycket att så är fallet. Men tills jag vet kan jag inte med att titta på spektaklet mer, även om tanken och målet med det egentligen är gott. Jag har andra sätt att skänka mina kronor till det jag tror och hoppas på.
http://www.cancerfonden.se/

hmmm normalt?

Ska äta lunch med min Marcus snart. Sushi. Vet inte om det är så klokt en dag som idag då jag väldigt mycket indentifierar mig med fisk. Eller så är det kanske just det. Kan ju inte gå omkring och känna mig som en fisk hur länge som helst! Och boten mot det borde väl vara att käka lite rå sådan. Eller?
Det läskiga är att jag har en hemsk smak i munnen just nu också. Antingen är det smaken av död eller smaken av gammalt(akvarie)vatten. Vet inte vilket jag ska hoppas på.
Vet bara att jag är glad jag har en tid till min nygamla terapeut imorgon och för tuggummit i väskan.

reklamkupp



-alltid en onsdag kl 19:00


Imorgon onsdag den 31 oktober bjuder Martin Öster och Tobias Almborg på sång och musik av ryske vispoeten Vladimir Vysotskij.

Missa inte detta!


Varmt välkommen till Kulturkammaren!

mer info om teater Bråddgatan 34 och våra övriga föreställningar finns på hemsidan http://www.kulturkammaren.se/ eller på telefon 011-10 26 94

gäsp

Det går inte lika bra idag. Ett par timmar in i jobbdagen och jag är helt slut. Har iaf gjort de viktigaste sakerna så kollapsen kom lite lägligt ändå. Även om den hade fått hålla sig borta helt. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Fungerar inte i huvudet alls. Vill ha en jonna som talar om för mig vad göra, men det går ju inte, det är jag som är jonna och delegering har blivit min ofrivilliga uppgift och jättebra det går då. Inte.
Just nu sitter jag i mitt akvarium och blir stressad av alla som går förbi och kikar in. Jag är en fisk. Försöker att inte bry mig och jobbar stenhårt på att hålla en min så ickelobotomerad som möjligt. Men det är svårt. Jag är en lobotomerad trött fisk i mitt akvarium och får inget gjort. Snart börjar telefontiden som tur är och att svara i telefon kan man göra även med en släng av hjärnsläpp.

måndagen den 29:e oktober 2007

jobba-jobba-jooobba...

Men en liten bloggpaus måste jag ju kunna få ta eftersom jag inte pausar för lunch.
Det går faktiskt rätt bra annars. Väldigt mycket att göra. Brukar vara så efter en dag eller två under täcket. Mycket att göra hindrar också många tankar och det känns välkommet just nu. Det är nästan så att Jonna-duktig stundvis glimtar till genom den grå massan av allt annat och hon är efterlängtad även om hon oftast när hon väl är framme känns mest som en börda.

Jag håller på att fixa ihop barnteaterprogram och något för det lite äldre inför våren 2008 och det kommer bli ett fullspäckat schema i våra mått mätt! Återkommer när något är spikat.

söndagen den 28:e oktober 2007

hemma igen

Det var en snabbvisit som hette duga. Tillbaka i norrköping och hos katterna. M är som vanligt inte här, men när han väl kommer hem ikväll (längtar!) så blir det inget mer hysteriskt turnerande på ett tag. Pust. Det har varit en stressig tid. Mest för honom så klart, men nog har jag solidaritetslidit en del jag också ;-)

Idag blir minsta lillebror officiellt 22 år. Känns rätt knepigt egentligen. Minns så väl när han ännu var en liten dreglande bebis. Och att han nu är 22 betyder ju att jag måste vara närmare en dinosaurie. Storasyster var i alla fall med ut en sväng och ölade igår. Kändes bra att leka normal för en stund även om jag imorse märkte av mina årsringar på ett grymt sätt. Var tog den där extra timmen vägen egentligen?

Nu blir det sköna söndagen i soffan.

lördagen den 27:e oktober 2007

gävle it is

Sitter i mitt forna flickrum som då gick i vitt och rosa men numera sedan jag flyttat ut och brorsan in är blått. Även bror har lämnat boet så pappas kontor blev ganska snabbt därefter ett faktum och min rosa fantasi är idag ett minne... blått.
Känns bra att vara här. Tågresan gick hyfsat även om det som vanligt var förseningar lite överallt. Men man är ju van.
Eftersom jag är lite skadad så får jag försöka undvika tillfällen då tankarna får för mycket uttrymme att sväva runt på så jag passar på att njuta av min Murder one box när jag sitter på tåg. Ah vilken härlig 90-talsnostalgi.

Nu ska jag fortsätta vänta på tårtkalas.

fredagen den 26:e oktober 2007

måste ju bara...

...tipsa om att på åhlens får man just nu bonus om man köper två cliniqueprodukter.
Detta är för bra för att vara sant tänkte jag och såg genast till att tjäna ihop runt 400 kr. För det blir väl så att när jag handlade en underlagskräm och ett ansiktsvatten för 430 kr (!) och bonusen var värd 850 kr att jag nästan blev rik på mitt kap?! Så väljer i alla fall jag att se på saken.
Helt fantastiskt att sitta nu och smådutta lite gratiskräm på påsarna som fladdrar under ögonen och puta med nymålade läppar för katter som skiter i vilket.
Tröstshopping=bästa sorten av shopping.

att åka eller inte åka

Skulle ju köra min m mellan norrköping-kungälv-örebro-stockholm i helgen men den omtänksamme jäkeln låter mig inte göra det. Jag är för trött tydligen. Och behöver ta det lugnt. Och visst har han ju rätt min älskling. Hur mycket det än svider att erkänna. Det hade faktiskt varit rent idiotiskt av mig att sitta bakom ratten i över 100 mil på ett dygn just nu. Är inte i form. Varken i psyket eller i det jag släpar omkring på. På ett sätt hade det varit så otroligt skönt att få fokusera på annat, säg vägen, i ett antal timmar men nån bra idé var det aldrig. Så nu blir jag hemma igen. Ensam. Eller så åker jag till mamma och pappa i gävle? Bror fyller ju år och det är gott med tårta, så varför inte egentligen? Vi får se vad kroppen säger i morgon. Klarar jag kvällen utan minsta antydan till svimning får det bli gävle.
Vi säger så.

härda ut

Ännu en dag då finnjonna kapitulerar för ångest och oro.
Mina ben bär ej någonstans. Fan. Värdelös man är. Men jag ska ta igen det. Så fort jag orkar (läs måndag). Har en del att pula med hemifrån så jag gör lite rätt för mig tills dess i alla fall.

Jag har ett mål. Jag ska med små steg bli lite bättre på vissa saker. Ska få hjälp med det och det känns bra. Jag vet att kommande två veckor av väntan blir jobbiga och det enda jag kan göra under den tiden är att härda ut, inte tänka för mycket på det, försöka måla blommor på väggarna och ge fan i fan. Kanske, kanske har jag turen med mig igen. Och om inte så får jag ta det då. Finns inget jag kan göra nu. Förutom att vila och försöka rå om det lilla som finns kvar av denna urvridna trasan som är jag.


Och så ett filmtips.
Pans labyrint. En fantastisk saga! Otäck, sorglig och för mig kanske inte ett helt genomtänkt filmval, men det gick och vad bra och vacker den ändå var!
Se.

torsdagen den 25:e oktober 2007

ändrade planer

Byggstopp. Stod med ritningar i princip redo i går när jag fick beskedet att ännu en gång bråkar mina celler med mig. Så istället för ett litet hus av hopp blir det mer provtagningar och sen ett par veckor av outhärdlig väntan på bra eller dåligt.
Jag kom undan i somras, kan jag ha samma tur nu?

Känner att jag inte orkar det här. Är för trött. Annat kräver min energi.
Men valet är inte mitt, jag måste orka. Måste ta det här nu och lägga annat åt sidan.
Jag tänker tillbaka och undrar när det blev bestämt att jag ska leva med ett ständigt vilande hot över mig. Vem bestämde och varför fick inte jag veta nåt? Minns inte riktigt. Minns inte heller vad det är jag kan ha gjort för att reta någon så?
Att jag har otur, det visste jag. Kanske är det här ett utspel av det? Det bådar ju inte gott i så fall. Fast någong gång borde väl även det vända?
Jag får be om tur. Igen. Lova bot och bättring och hoppas att någon lyssnar.
Hoppas o:et ramlar av och turen kommer ridande, springande, släpande min väg.
Jag behöver den.

onsdagen den 24:e oktober 2007

fördelen med papphus

Varje månad bygger jag väldigt tunna väggar av hopp runt mig, som ett bräckligt hus av papp.
Varje månad faller dessa väggar ner. De tål inte mycket. En vindpust från fel håll och huset och hoppet med det ligger platt.
Fördelen är att det är relativt lätt att sätta ihop det igen.
Och jag gör det, har inget annat val.
Varje månad blir det lite större, lite tjusigare men fortfarande är det av papp och fallet som följer gör ont.
Men efter fall reser man sig.
Och till helgen börjar jag bygga igen.

måndagen den 22:e oktober 2007

en vacker Liten en

Ungefär exakt nu för ett år sedan, den 22 oktober 2006, en söndag då, hördes det där ekande ljudet av klonk.
Min dotter, eller den lilla figuren som till för ett antal timmar tidigare varit på väg att bli till min dotter kom ut och studsade mot stålpottans kanter. Lät det som. Tror hon föll rätt mjukt egentligen.
Men ljudet, jag kommer aldrig glömma det där ljudet. Eller stunden efteråt då jag försiktigt försökte resa mig men inte kunde då vi fortfarande satt ihop.
Den stunden varar för evigt. Jag glömmer den aldrig och minns den inte riktigt ändå. Det är inte jag som sitter där. Det är en syn från en mardröm eller en stillbild från en aldeles för dålig film av en tokig finsk regissör. Men ändå satt jag ju där stilla och undrade förvirrat "kom bebis nu?" Barnmorskan tittade snabbt ner, nickade och sprang efter en sax. Jag satt så stilla jag kunde tyckte mig fortfarande höra klonk, klonk.. klonk... klonk...
Det tog slut där.

Ett drygt dygn tidigare hade vi kommit in. Direkt efter gröten åkte vi på lördagen.
Kört säger en läkare. Två läkare.
Men en tredje säger, kanske finns det en chans, bebis lever ju och mår bra. Så jag lyssnar på nr 3 och lägger mig med fotändan upp.
Ingen mat före operationen kl 09:00 nästa (söndag) morgon.
Jag sover på tabletter som inte vill söva mig. Väntar och väntar. Sömnen ligger på mig likt en alldeles för tunn filt som jag fryser igenom. Lyckas nån gång slumra till i tio minuter och så var det bara femtio kvar av den timmen. Långsamt långsamt närmar sig nästa dag.
Klockan sju på morgonen är jag klarvaken och redo för operationen, om det inte hade varit för vattnet som just då går. Och allt det sista i hoppform rinner med det ut.
Nu var det kört. Fötterna hissas ner och resten av dagen börjar.
Jag får fortfarande inte äta nåt.
Jag får morfin och det känns najs en alldeles för kort tid tills jag minns vad jag ska göra.
Jag blöder och svimmar. Blöder mer.
Och sedan till sist klonk och dagen börjar närma sig sitt slut.

Efteråt fick jag hålla min Liten. En knappt 20 cm kort miniatyrbebis som rymdes i mina handflator. Så liten men helt perfekt. Jag sjöng för henne och vaggade ömt. Sedan var hon borta. Och för alltid kvar.
Varje gång ett leende smyger sig fram över mina läppar eller ett skratt hoppar ut ur min mun känner jag så tydligt mina små som aldrig fick bli.
Dom finns i allt bra som händer, allt gott jag smakar och allt vackert jag ser.
Och jag är omringad av glädje och skönhet!




Blev tidigare påmind av dessa rader av Ingela Bendt:
"Du finns inom mig som ett ansvar, att vårda livet mera ömt och varligt som jag skulle velat vårda dig. Som en mollton. Att bära mitt öde, inte fly"

hur är detta möjligt?

http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article1066687.ab

Vi lever i 20-hundratalet och 3 ooo ooo barn (se hur många nollor det är!) dör per år i förlossningar (dels) pga brister inom vården! Och ytterligare 500 000 mödrar ryker med. Av slarv många gånger!
Jag blir kall. Rädd. Illamående.
Vad händer? 2007!?

Har under det senaste året mött flera mammor som fått begrava sina barn på grund av läkarslarv. Läkaren får i bästa fall en prick.
Men vad är en prick mot ett helt liv av sorg och saknad? Mot att behöva begrava en bit av sitt eget hjärta och sin framtid?
Vad är en eller mot ett släckt litet liv?

Vad händer med dessa siffror nu?
Vi tittar på dom, suckar, visar för en bekant, kanske ojjar oss en aning och imorgon dör ytterligare 8 219 barn och 1 370 av deras mödrar en död som kunde ha förhindrats.

2007 ska det inte hända!

söndagen den 21:e oktober 2007

snart så

Min Marcus är på väg. Han är hemma snart.
Jag väntar och längtar!
Lagar thaigryta med ingefära, chili och vitlök (bilder kommer så fort sega uppkopplingen behagar tillåta en uppladdning) och lyssnar på bästa HIM. Finland gör ingen bra musik? Finland gör kass musik och den bästa!

Senare ska vi till minneslunden och tända ljus för våra små. Och kanske gå och dricka en god kaffe nånstans.
Det är datorförbud hos oss från halv fyra och framåt idag. Vi får se om vi lyckas hålla det.

Hej för nu.

lördagen den 20:e oktober 2007

en vacker dag

Idag har jag vaknat upp till en solig och vacker men ack så svullen, ur ögonsynvinkel, sett dag.
Det känns bättre. Tårarna är för nu torkade.
Hade det inte varit för känslan av en uppsvälld ballong nånstans i luftstrupen så skulle jag nästan ha hävdat att det är en alldeles vanlig dag.
Jag kommer säkert gråta mig ett par floder senare idag också. Men det är ok. Fram till och med måndag ska jag gråta, älta och ömka mig. Jag ska titta på bilder av mina små, bilder av min vackra gravida mage från tiden då det för ett år sen fortfarande begav sig. Sen ska jag fälla några tårar till över allt som är och inte är just nu. Och det får vara så.
Det finns så många ogråtna tårar som vill ut.

Men jag vet att på tisdag blir det bättre igen.


Tack för att ni lyssnar.

fredagen den 19:e oktober 2007

ett ledset inlägg med ton av tårar

Jag vet inte hur eller vad jag ska göra.
Är så jävla ledsen nu. Vaknade gråtande imorse. Gick upp och skärpte till mig. Grät några skvättar till på väg till jobbet där jag sedan var tuff och stenhård. Duktig flicka!
För en stund kändes det faktiskt riktigt bra när en riktig vän plötsligt ringde av ren omtanke. Och det fungerade. Tyngden från bröstet avtog och jag kände mig pyttelite levande igen en kort stund efteråt. Gick tom och storhandlade hudvårdsprodukter från apoteket för pengar jag inte har, men vilken hy jag sedan kommer få... eller hur jag nu försökte resonera bort det faktum att jag hade varit en idiot. Skit samma. Det kändes bra just då.

Men nu är den här igen. Ledsamheten. Sorgen. Med list och full kraft har den jagat mig under kvällen och nu sitter den på och bredvid. Jag bara gråter. Så där Uuuuu Uj uuj uj uj uj uu-gråter. Genom Idol grät jag och fredagshumorn efteråt var väl knappast tröstande så jag tjöt om möjlig ännu mer. Uuuu uuj uj uj låter jag. Och katterna glor och undrar.
Jag känner mig stundvis så otroligt fånig. Känns som att folk om de visste hur jag håller på skulle skaka på huvudet och säga Har hon inte kommit över det än? Hålla på och älta i tid och otid. Men jag väljer inte detta. Det kommer ikapp och över mig. Med jämna mellanrum. Jag värjer mig så gott jag kan och orkar men så får den fäste och sätter sig där.
JUST NU är jag bara så otroligt ledsen. Och jag känner mig så ensam. Igen. Saknar min M (kom hem nån gång!) och min familj. Saknar min mamma.

Jag vet det blir bättre efter måndag. Jag ser fram emot tisdag.
Men JUST NU suger.

duktiga flickan

Det var en fredag förra året. Fredag den 20 oktober.
Jag var så glad då. Väldigt trött, då som nu, men ändå lycklig och full av bra tankar.
Jag hade mot bättre vetande börjat jobba igen några veckor tidigare (graviditet är ingen sjukdom! jobba på du duktiga flicka) och de veckorna var inte roliga. Mycket jobb, väldigt mycket jobb och alldeles för många onödiga konflikter. Jag var så trött, men vad duktigt jag stretade på. Tog tag i allt. Jobbade undan och rensade luften. (Varför alltid jag?)
Den där fredagen kändes det ändå lite bättre. Jag var trött men glad. Jag fikade med en vän som försökte övertyga mig om att denna gången skulle det gå bra, jag hade ju kommit så långt redan. Och som jag ville tro på det! Men det gick inte, det kommer aldrig gå, inte efter besöket nere i helvetet en gång tidigare det året.
Hemma gjorde jag sedan överraskningstoast till min M som skulle komma hem sent från nåt jobb. Jag såg idol och gjorde lite slingor som inte blev bra. Städade undan och fixade. (Varför vilade jag inte?)
Jag lade mig som en hjälte. Så duktig jag var!

Nästa morgon vaknade jag slagen efter en natt då något hade hänt. Jag visste inte riktigt vad. Men något var fel.
Medan jag kokade gråtande min gröt ringde Marcus till "vår" överläkare.
Och just där, just då mitt i gröten började färden ner igen.

Men på fredagen innan var allt bra. Jag var så trött men ändå glad!

Det är fredag nu igen ett år senare och jag trött, nu som då,
och så ledsen för jag minns så väl hur glad jag var då.

torsdagen den 18:e oktober 2007

gnälltankar

Jahapp.
Då sitter man här. Utan lust eller den minsta lilla aning om vad som kommer komma ur fingerspetsarna. Om nu något alls behagar att komma.

Jomen se där och där och lite där. Och en gång till.
Där.
Och så skriver jag en rad här bara för att det ska bli en rad till i denna härlighet av rader utan mening. Kanske två.
Ordbajseri av sällan(?) skådat slag. Åh. Där fick jag till ett bajs helt oprovocerat. Två gånger! Ett litet leende kröp motvilligt fram och jag fnittrar fortfarande förtjust. Att det kan vara så roligt? Jämt?
Dålig humor säger vissa. Men vissa har fel. Humor kan aldrig vara dålig. Inte för den som skrattar.

Har ingenting att göra just nu.
Eller nej, stryk det där. Det finns ingenting jag vill göra just nu.
Känner mig ensam, ledsen och uttråkad.
Om jag bara ville lite. Strunt samma om jag sedan inte orkade, men så länge jag vill, finns jag. Eller något sånt.
Men nej. Jag vill inte. Ingenting vill jag.
Dessutom är det kallt.
Jag bråkar med mina tankar som inte får titta fram. Orkar inte nu. Måste göra nåt för att skingra. Men vad, nu? Vill ju inget.
Bita ihop och bryta ihop. I den ordningen. Nu biter jag. På måndag bryter jag. Men sedan ska det kännas bättre igen. Hoppas jag. Det brukar det.

Varför är det att när man mår dåligt vill folk så gärna missförstå och välja att tro att man nog helst vill bli lämnad ifred? "Oj då jag trodde du bara..."
Bekvämt så? Visst.
Dålig ursäkt för bristande empati? Ja, det också.
Att tycka synd om hemifrån är enkelt men att lyssna på och vilja försöka förstå det kräver sin människa.

Nehepp.
Uppskrapning, uppryckning och förslyttning till soffvärmen.
Jag vill se tv nu.
Och vips, så finns jag!



(Kom hem snart min m. Saknar massor)

tisdagen den 16:e oktober 2007

IQ fiskmås

Helt svettig nu.
Korkade upp en liten flaska rött jag köpt för att ha som mitt sällskap denna veckan och började i min tristess sippa på kvällens glas till urusla och fullständigt ointressanta Ranking the stars. Nånstans mitt i programledarens pinsamma discodans och kacklandet från panelen bestämde jag mig för att istället göra ett IQ test på facebook.
Och beslutet var väl inte helt övertänkt. Tävlingsinstinkten blossade som vanligt upp likt en ilsken gräsbrand och perkele ekade mellan väggarna när telefonen envist började låta nånstans mellan nummer 8 och 12. Jag hade bara 15 min på mig och frågorna (de långa textharangerna till frågor) var på engelska! Och visst behärskar jag språket men efter några klunkar vin talar jag det hellre än läser.
Och var var mina älskade figurer? Är ju rätt bra på dom och brukar hamna (säger hon med lätt skrytsam men ändå ödmjuk ton) i mensagängets träsk vid såna här skoj prövningar, just när det mest handlar om figurer och textfrågor på svenska!
Nu sitter jag här helt röd i ansiktet och är totalt utpumpad. Och så besviken. Jag hann inte ens klart. Mensa kan jag i fortsättningen drömma om.
Varför skulle jag pilla på den där skiten just idag för?
Hrmph (en irriterad suck).

Nu ska jag låta mig tröstas av husfruarna.
Läs min m. Om ni inte redan gör det.





Älskar dig Marcus!

detta är ingen filmblogg, men...

De andras liv. Tyskland 2007.
Så otroligt bra och berörande. På många sätt. Vacker i all sin gråhet. Viktig och varm även om man emellanåt frös ända in i skelettet. Och åter helt makalöst bra skådespeleri.

Den får fem finnjonnor.

Heja Norrköpings stadsbibliotek!

söndagen den 14:e oktober 2007

ett filmtips det blev

C.R.A.Z.Y -kanadensisk film från 2005. Varför hör man inte talas om eller än mindre får tag på såna filmer i Norrköping förrän de dyker upp, om de dyker upp på Biblioteket i ett exemplar och man måste då tajma besöket dit med att någon precis återlämnat lånet efter en 8 dagars hyresperiod? Det är ju nästan sämre odds att få tag i nåt bra där än det att få ett ägg som är löst befruktat. Jag fick iaf tag i denna filmen nu, utan att veta att den fanns.
Ägget däremot är fortfarande löst. Men det är en annan historia.

Filmen var otroligt bra. Fantastiska skådespelare (har nog iofs aldrig sett eller upptäckt en dålig fransk skådis), det är enkelt och snyggt fotat och med härlig musik och rätt "look" ramar det in den fina, varma och verkliga berättelsen om en vanlig familj, från 1960-1980.
Feel-good skulle den ju vara. Nja. Bitvis kanske, och så här i efterhand, visst, den var ibland riktigt rolig, men det fanns höga toner av ångest genom det hela och jag grät inte bara en gång. Sista kvarten hulkade jag högljutt även om ett leende smög sig fram där nånstans bland rännilen av tårar.
Se den!

rädsla och sorg

Är fortfarande lite skakig av filmen i fredags.
Min terapeut har sagt att jag inte bör se sånt som jag bara mår dåligt av. Och man behöver väl inte vara terapeut för att tycka att det ligger nånting i det.
Men ändå så gör jag det. För nåt skönt är det med skräck och rädsla i en 90 minuters dos. Problemet är väl att det hänger efter och på mig likt en envis skugga i minst 90 timmar istället och med mina nerver är det 88 för många. Minns tyvärr Blair witch project och de närare 90 dagarna den filmen höll mig i ett krampaktigt grepp.
Nä, mer Kaj Pollack åt folket som min terapeut skulle kunna säga.

Förutom att vara rädd går jag just nu runt och förbereder mig på något som komma skall.
Ettårsdagen av att jag tappade och förlorade mitt andra barn börjar krypa närmare och det är med en annan sorts känsla av rädsla och skräck jag "ser fram emot" det.
Intressant att det alltid börjar med mardrömmar, sömnlösa nätter och uppvaknaden av sorg så smärtsam att jag tror kroppen är på gång att gå sönder en dryg vecka innan. Jag tänker inte nödvändigtvis på det hela tiden, men kroppen gör det. Och den minns. Bättre än jag vill.
Men jag känner igen och kan det här. Det har "firats" så många såna här dagar hos oss de senaste 18 månaderna. Alltid är det si och så lång tid sen det ena barnet föddes och dog eller så länge sen vi egentligen skulle ha fått fira våra barns riktiga födelsedagar om saker och ting hade gått vår väg. Nu gjorde det inte det. Så bita ihop och överleva och förhoppningsvis ta sig ut på andra sidan lite starkare igen.

Nu ska jag se en feel-good film (riktigt ser mina mentala välgörare le ikapp) C.R.A.Z.Y från Kanada. Återkommer om den, om den är nåt att återkomma om.

fredagen den 12:e oktober 2007

filmtips

Nyss hemkommen från bio.
Såg franska thrillern Them. Och det var en läskig upplevelse på det bästa av sätt! Nästan så jag gråter på mig när jag ser sånt. Nä usch. Men ändå, så väldigt bra och väldigt otäckt det var! Välspelad och riktigt riktigt ryslig.
Ett tips. Men inte för den som är ensam hemma och rädd för mörker och annat som jag...

låtfrosseri och ett litet filmtips

Kan inte få nog av dessa två låtar nu.
Tycker denna första är så fin och gråter små blöta tårar så fort jag hör den vilket är ofta i dessa frosstider.
"Videon" är lite väl rolig tycker jag, så den bör lyssnas till först med ögonen stängda. Sedan kan man titta le lite åt det hela.

http://www.youtube.com/watch?v=I7Un6yd986c&mode=related&search=

Sedan är jag fortfarande fullständigt såld på Dusty Springfield och framförallt denna, som får hela mig att rysa

http://www.youtube.com/watch?v=lArkToxcoFo

Båda är med i helt fantastiska (även om han pratar lite jobbigt) Breakfast on Pluto

http://www.youtube.com/watch?v=nBkZ_ufZoLI

torsdagen den 11:e oktober 2007

facebook är förlåten

Med "you are a flipflop" färskt i minnet tog jag tveksamt testet om jag vore en låt och befarade och förberedde mig på det värsta som långa bollar på Bengt, typ.
Men jag är glad, liksom Horace tidigare idag, att få meddela er (här slutar liknelsen med Horace) att ordningen är återställd och gammalt groll förlåtet, jag är nämligen *trumvirvel* Beethovens femma!
Motiveringen lyder:
You are a menacing classic who is often misunderstood, but always admired.
You inspire many and to this day intrigue people who cannot understand your incomparable beauty and enchantment.

Wihii! Känns hur bra som helst. Inte för att jag egentligen känner igen mig, men facebook kan väl inte ha fel?!

självömkan och sisu

Det har varit några riktigt tuffa dagar på jobbet.
Och idag kom baksmällan.
Mitt stackars huvud värker (bl a efter koffein som den inte får) och det känns som att ögonen måste gräva fram sig ur hjärnan gång på gång för att överhuvudtaget kunna uppfatta nånting. Och när de väl uppfattatt en sak springer de in och gömmer sig igen och så håller det på. Jag har kanske femton grejer på gång och minns just nu inte en endaste av dom. Känns lite meningslöst allting.

Det finns dagar, som denna, igår och förrgår (för att nämna några) då jag är väldigt mycket för kloning av mig själv och det kanske låter konstigt eftersom jag inte är sådär jättebundis med massan till kropp som följer med beställningen, men vi jobbar på det som sagt och just i detta nu kan jag bortse från lite svikna outtalade löften. För jag behöver hjälp och kan faktiskt inte lite högfärdigt tänka mig en bättre sådan än jag.
Tänk vad vi skulle få saker gjort, jag och jag!
Jag skulle göra en av de femton grejerna och jag skulle genast utan att jag behövde säga till ta initiativet till den andra och så skulle vi hålla på. A working match made in heaven!
Dagen idag då jag är helt slut och mina ögon är upptagna med att jobba sig in och ut i skallen skulle istället jag kunna jobba på så inte jag hade dubbelt att göra när jag förhoppningsvis är på nån sorts bana igen.
Men men. Kloning är för får.
Jag får istället bita ihop som vanligt och finna finnstyrkan inombords.

Auuuuuhrrg! (finnjonnas finnvrål)

onsdagen den 10:e oktober 2007

god natt

Vi sa hej idag, min kropp och jag.





Bra va.

Londonresan med bror i korthet




























äntligen lite bilder

Rolig bild.
Eller bara dålig humor?

måndagen den 8:e oktober 2007

att släpa runt på fienden

Jag har ett lätt infekterat förhållande till min kropp.
Vi är inte vänner. Vi skulle inte ens heja om vi möttes på gatan.
Fick jag chansen skulle jag nog sätta krokben på den.
Jag känner mig så sviken. Lurad.
Och det verkar som att varje gång möjligheten dyker upp så sviker den igen.
Vad har jag gjort liksom?
Här försöker man vara schysst. Mata med vitaminer, äta nyttigt och ta cykelturer i vardagsrummet och sit-upsa till småskojiga tv-program dagligen. Ja. Jag till och med svettas för den jäveln. Och vad får jag till tack? Nej just det.
Jag förlät den en gång. Tänkte att OK, nu är vi kvitt, för vad det än må vara.
Men så smyger den bakom ryggen på mig och dolkstöten är ett faktum. Igen.
Att jag inget anade?
Dumma dumma jag. Men skulle jag ha kunnat det? Den hade ju lovat...
Och trögjag trodde på löften.
Att misslyckas två gånger med det viktigaste den nånsin kommer att få i uppgift, det är två gånger misslyckanden för mycket och inget jag någonsin glömmer.
Den vet det. Men verkar oftast inte bry sig.
Jag vägrar den mat och sömn. Jag slår på den ibland men inget.
Den lunkar nästan oberört vidare även om jag mår sämre.
Jag vill inte förlåta igen.
För den har inte bett om det.
Eller så har jag inte lyssnat.

Men jag ska göra det.
Ge den en chans till.
Om bara jag får det också.

så mår man lite bättre igen

Filmen var bra, med stora vackra om än dystra bilder och vyer och bra skådisar, men verkligen inte uppiggande. Det jobbet fick man göra själv.
Så nu har jag efter ett tag på facebook pokat folk (utan att riktigt veta vad det betyder), kittlat några vänner och high fivat ett par andra. Blev erbjuden att skicka slick till några också (?) men valde att inte den vägen vandra. Jag pokar på men där går gränsen.
Sedan fick jag veta att om jag var sko skulle jag vara en flip flop. Vilket inte alls var uppmuntrande då jag i min fantasi vandrar runt som en läcker skinnstövel. Tog testet igen och -flip flop. Så det är väl bara att accepterna. Snacka om att ha fel självbild.
Något lite roligare var att jag skulle vara Keira Knightley om jag var Hollywoodstjärna och Jasmine i Alladin om jag var en Disneyfigur. Det är den där flip flopen som stör helheten, annars är jag nöjd med svaren på mina quizar och kvällen på facebook.
Nu kan jag sova.
Kanske.

söndagen den 7:e oktober 2007

börjar bli ledsen nu

Känns ju inte så bra. Bion börjar om en timme och tyngden nånstans i halsen har ökat. Den där klumpen växer till sig likt en galopperande cancersvulst och jag börjar få svårt att andas och jag vet inte riktigt varför. Eller jo det vet jag. Vem försöker jag lura? Har ju frossat på väntar-barn sidor på nätet igen.
Varför gör jag det? Som i dvala letar jag mig dit och sedan ska det tittas, läsas och avundas. Precis efteråt är det som att jag glömmer eller förtränger att jag varit där. Om det inte vore för klumpen skulle jag hävda att jag kollat på kläder på HM hela dagen. Trista dumma söndag! Alltid blir det så här. Ska ju på bio och se film om tvångssteriliseringar, som om det skulle pigga upp. Jihaa vilken fest livet kommer kännas som efteråt. Börjar ordentligt ångra mitt filmval. Det är ju nu jag behöver en dos Hairspray ala Hollywood, inte ångest från den mörka nordiska skogen.
Ja ja. Man ska inte måla han med hornen på väggen. Det blir säkert "trevligt".
Bara att bita ihop och handla godis med morgondagens lunchpeng och tänka tra la laa.
Kanske hörs vi sen.

ärtsoppa en söndag

Tittade på min älskling som var på tv för att prata boll förut medans jag sörplade i mig min söndagslunch. Och jag kan väl säga så här att han såg otroligt mycket bättre ut än vad min soppa smakade. Det säger väl egentligen ingenting då min M alltid är jäkligt snygg, medans ärtsoppa är ett lite osäkrare kort både utseende- och smakmässigt, men det har smakat bättre än det gjorde idag.
Denna var en vegetarisk variant vilket i sig kändes trevligt, då jag inte kan med fläsket om annars letar sig in i munnen och sladdrar runt på tungan innan man hinner spotta ut det. Bläup. Så det slapp jag. Kanske var det på bekostnad av smaken fläsket rykte? Hursomhelst så var eller ÄR jag sugen på nåt helt annat idag. Vet inte vad och har inte pengar nog att ta reda på det, så det fick bli en tio kronors färdiglunch och alternativen är inte många då.
Ikväll ska jag skrapa ihop till nåt gott. Skåpen är ju faktiskt fulla (till skillnad från den nya fina plånboken som ironiskt nog kostade månadens sista kronor... nästan) sedan veckans handlande.
Laxfilé, dyker osökt upp i mitt huvud och bulgurresterna som säkert skulle kunna utgöra basen till en matig sallad vid sidan av...? Hmmm. Vi får se.

Det blir bio ikväll igen. Är det festival så är det!
Men till skillnad från efter fredagens må-bra-film Hairspray så kommer nog käkarna inte värka av skratt efter Den nya människan. Minns störtfloden av tårar när jag såg Klaus Härös senaste film... Men livet är ju inte bara dans, glitter och hårspray. (No shit?)
Så det blir nog bra det.

Den sk uppkopplingen stinker fortfarande, så bilder blir det inga av idag heller.

lördagen den 6:e oktober 2007

facebook och annat skit

Det är inte sant så seg vår uppkoppling är. Därav den lite dåliga kvaliteten på bilden nedan. Måste ringa och klaga imorgon. Surt och segt är vad det är.

Facebook. Vad är det för påhitt?
Jag är med. Så klart. Alla andra är ju med. Till och med min mamma som knappt kan sätta på datorn utan assistans har sitt eget konto där och requestade vänskap med mig häromdagen!
Jag har nu gett det ett par veckor och fattar fortfarande inte riktigt vitsen. Eller jo, jag förstår väl vitsen men det är så mycket annat jag inte fattar. Känner mig som en vilsen liten gris bland alla quiz och pokningar. Vill kunna det där, men nånstans tar det stopp. Jag ska kämpa på ett tag till, kanske lossnar det snart. Om inte så får det vara.

Det är fotboll ikväll också. Gör faktiskt inte så fasligt mycket då inget annat vettigt visas. Men jag tror att nånstans inom mig skriker en liten röst om att lördagkväll ska man göra annat än glo på bolljakt och sitta och trögsurfa på nätet. Men jag vet inte, kanske hör jag fel.
Fotboll blir det.
Och så lite försök till facebooking kanske.

luggbild


Ja, jag vet inte. Ser lite väl orange ut i detta ljus. Men nåt sånt ser luggen ut. Den kan också kammas åt sidan.

Tagen sent igår efter filmfestivalsinvigningen.

torsdagen den 4:e oktober 2007

klippa lugg

Det var ett uttryck jag och en vän delade (kanske med flera) för en lättare dos av ångest som vi dämpade något just genom att klippa lite lugg. Det fanns perioder då vi gick runt med väldigt få cm hängandes i pannan. Och så växte det ut igen och man såg normal ut ett tag tills just DET DÄR hände och man rusade hem och greppade saxen.

Igår klippte jag lugg.
Egentligen började jag redan dagen innan London-trippen, och det kändes riktigt dumt då eftersom jag var mitt i att spara ut det sedan flera månader och måste jag säga att klippandet förstörde hela idén. Men det växer ju rätt fort ändå så jag fokuserade mig på långt direkt igen och satte igång att spara, tills jag såg saxen dingla där igår, och nu har jag alltså åter kort. Inte ångest-kort, bara sådär kort rakt igenom. En regelriktig bang på engelska.
Direkt efteråt visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Nu ler jag lite snett och har låst in saxen. Det är nåt med klippandet som dämpar. Börjar jag så är jag där och trimmar till hela tiden. Men nu får det vara. Det ser ok ut. Varken mer eller mindre.
Men jag gråter inte.
Så this is it. För nu.

Bild kommer senare.

onsdagen den 3:e oktober 2007

darrig

Handlade idag. Sådär riktigt rejält, som man gör ibland. Mycket och till bra pris. Var alltså inte på Konsum. Mina händer liknade mest ett par rostiga krokar när jag släppt ned de tunga kassarna i hallen. Kunde på ett bra tag inte räta ut stackars fingrarna. Men till sist lyckades jag i alla fall buffa in sakerna i rätt skåp. Så vår lilla frostskadade frys är åter fylld med massa goda saker, även om den bäst skulle behöva en ordentlig avtining.
Det där påhittet om släpbar korg är inte riktigt min grej. Visserligen slipper jag kånka i affären på tunga varorna, men då har jag åtminstone lite hum om alltings vikt och kan bedöma vad jag orkar bära hem och inte. Nu går jag istället runt och fyller på som om det vore för sista gången (varje gång) för det är ju så lätt att dra runt den där. Känns som att man inte har stoppat ned någonting. I kassan får jag sedan alltid värsta chocken när jag halar upp två kilo apelsiner från botten jag helt glömt bort att har slängt ner i början av promenaden och en tvåliters apelsinjuice och fem små lättdryckskartonger i olika smaker.

Och nu sitter jag här. Rör fingrarna över tangentbordet mest med tankekraft och suckar högt men nöjt över mina fynd.

tisdagen den 2:e oktober 2007

fotbollskväll

Jag gav bort min TV-orgie helt fel kväll. Av misstag.
Hade glömt bort att det var ikväll som dansen avgörs, tänkte bara att desperate housewives går i repris på söndag. Så nu sitter jag här, lätt frustande och tuggar nyttig snacks och sväljer ner med en hederlig lättöl.
Från vardagsrummet hörs i vilken ordning som helst lite -oooh! en aning -faaan! och ilskna små -nejj! nejj! eller upmanande -gå upp gå upp! och lättade -brråååå! (bra på göteborska). Även förvånade -nu då? och uppfostrande -Totti, bollen! ljuder återkommande genom väggen. Det är match mellan Roma och ett engelskt lag (united nåt) och hos oss är det fotbollskväll. Precis samtidigt som desperata husfruarna kör igång. Morr. Men jag ska se det på söndag. Och dansen hinner jag se den viktigaste timmen av. Dessutom kan jag ett tag framöver kamma hem sköna poäng som den fantastiskt snälla och förstående kvinnan jag är som offrar sig helt för bollen. För klart jag måste påminna honom om det ett antal gånger.
Helt fel är det heller inte att sitta här och mellan utropen lyssna på Winnerbäcks (skulle kunna vara Pogues på svenska) nyaste och mumsa mitt gotta godis.

-Men skjut bollen i mål! Det rådet kan de tydligen aldrig få nog av.

här kommer en

En bit av muren. Med en fånig finne poserande bredvid.
Det som mest fastnade i mitt minne och mitt sinne från Londonresan, hur gott pinten och suben än smakade, var det som fanns innanför väggarna i ett enormt bygge, the imperial war museum. Det går inte många timmar per dag så här efteråt utan att jag tänker på vad jag såg till exempel i utställningen om förintelsen.
Känns så futtigt att säga men jag gör det ändå. Jag tycker det är en mänsklig skyldighet att blicka bakåt, läsa om och lära sig om vår gemensamma historia. Det är enda sättet att på riktigt ta sig framåt.
Hade vi gjort det för länge sedan hade aldrig ett museum som detta kunnat fyllas.

måndagen den 1:e oktober 2007

dumma dator

Nu har jag i flera dagar försökt lägga in lite foton från min och brorsans resa till London men det vill sig inte. Blir arg. På denna leksak till dator! Arrgh!
Är väldigt trött så jag tänkte för enkelhetens och min egen bekvämlighets skull kommunicera genom bilder istället, men nu när det inte går, ja då blir jag ännu tröttare.

Men jag är dock på gång lite. Egentligen. Samlar kraft. Ser strunt (diverse ordjakter, glamour och idol) på tv och läser bok. Däremellan jobbar jag och letar efter meningsfullhet. Tror mig hitta den ibland men så smiter fanskapet iväg och jag står på ruta ett och spejar.

Men så länge jag letar finns jag. Eller nåt sånt.