fredagen den 30:e november 2007

bella Roma

Nu sitter jag här med en påse på huvudet och i den lite nya röda slingor. Kan ju inte gå omkring och se ut som hö! Får se om det blir något att visa upp sen. Kan ju inte bli värre, tänkte jag säga tills jag precis insåg att det kan det visst det. Hö är inge kul, fast det finns annat som är oroligare. Typ inget hö alls.
Suck. Det är bara vänta och se. Och hoppas. Tro. Be.

På söndag åker vi på en liten tripp. En kärleksresa, som jag vill kalla det. Det blir några dagar i sköna Rom. Vi ska bo på ett vackert hotell vid en vacker piazza. Det blir underbart. Och bättre ändå om bara mitt hår väljer att samarbeta. I Rom vill även jag vara vacker.

hårblues

Har varit hos frissan idag. Klipp och slingor. Det första gick bra, var riktigt nöjd innan det var dags för det andra, som inte alls gick. Trots att frisörtjejen var urtrevlig och duktig så är jag nu en katastrof i rufset. Påminner om någon som tagit ut påsken i förskott. Snett och vint är det också. Blir så störd på sneda slingor. Irriterar ihjäl mig. Kan ju inte ens se sneda streck på ett papper utan att räta till dom och nu är huvudet fullt av dessa!
Inte bara det att jag laddat i en hel vecka för att allt sedan bara ska falla platt, kalaset kostade massor av hundralappar också som jag inte har och fler kommer det kosta innan jag blir någorlunda nöjd, eftersom jag nu måste hem och fixa till det.
Det finns tydligen en riktigt bra anledning till att jag leker själv med håret hemma och ska fortsätta göra just så. Så trist att jag emellanåt glömmer bort det bara. Har inte råd med dessa hårbakslag längre. Nej usch och fy så ledsamt det känns. Jag som trodde jag skulle få känna mig riktigt läcker ikväll. Skit också.

torsdagen den 29:e november 2007

after work

Bästa med jobbet är ju faktiskt det efteråt. Och idag blir det extra roligt eftersom det blir Lokal med Krånne och ett par öl till. Gott så. Kom dit du norrköpingsbo som inte har annat för dig efter jobbet!

vattenbrist

Nervöst gick jag precis på toa. Hade hållt mig in i det sista.
Skulle egentligen inte ha druckit av mitt medhavda vatten förrän till lunchen men ändå åkte det ner några klunkar i förtid. Vatten är ju så gott när man inte bör dricka det och en nervös Jonna är en törstig Jonna så vad göra. Nu slank det ner och ut skulle det sen, inte långt senare, den andra vägen.
Saken är att vattnet här på jobbet är avstängt hela förmiddagen vilket försvårar i princip allting. Framförallt toabesöken. Åtminstone envisas vi med att tro det. Jag förberedde några flaskor igår som står vid handfaten så det finns att skölja händerna med, men ändå blir jag nervös när jag ska dit. Vet inte varför. Kissa kan man ju även om spolandet är ur funktion. Den andra varianten får man snällt vänta med eller om det blir akut springa till cafét här brevid och göra även om man kanske inte ska säga till dom varför man är så himla sugen på deras kaffe just idag.
Jag sitter här och tornar i mitt krypin likt kaptenen på ett sjunkande skepp. Helt ensam. Alla kollegor har tagit sovmorgon. "Kan inte vara där om det inte finns nåt vatten!". Allting liksom stannar när vattnet gör det i några timmar och jag kommer att tänka på miljonerna av våra medmänniskor som kanske aldrig eller efter väldig mycket om och men möjligen har tillgång till en liten skvätt rent vatten. Någon gång. Ibland. De kan inte välja vägra jobbet eller något annat om vattnet inte infinner sig.
Hur bortskämda är vi inte här egentligen?
Jag skäms faktiskt. Riktigt mycket skäms jag när jag hör hur jag själv helt i onödan ännu en gång vill gå och skölja händerna från något inbillat smuts.
Fast denna gång sitter jag kvar och låter smutsen gro.

onsdagen den 28:e november 2007

mitt-emellan-jobb-pladder

Det slank ner två goda glas vin igår. Får se hur och när det blir varm choklad. Suget kvarstår.
Vi har varit iväg en sväng med värsta hyrbilen idag. En sån man vinner på bingolotto. Lite skillnad att susa med den på motorvägen om man jämför med golfen och polosarna jag annars brukar burna med. Även om jag var föga imponerad av hur den var att styra och köra i övrigt (framförallt inne i staden) så var det en fröjd att färdas i, när man gjorde det snabbt. Och med den viktiga leveransen som jag var ansvarig för så skulle det gå just så. Snabbt.
Nu är allt levererat och klart och jag sitter och jobbar eftermiddag. Alla andra har gått hem. Känns väl bra. Men nedsläckningen har redan lite oroväckande börjat i mitt högkvarter. Orkar hålla lampor och tankar tända ett par timmar innan den ena efter den andra börjar slockna som i en förutsägbar rysare. Det är ännu inte läskigt på riktigt men snart kommer någon hoppa fram bakom ett hörn, jag bara vet det.
Måste jobba lite till nu medan ljus finns.

tisdagen den 27:e november 2007

kopp varm choklad vs. glas rött vin

Det vankas nåt av det. Kanske båda. Och jag är sugen.
Idag har solen skinit och det är aldrig fel. Från mitt kontor har jag om jag kollar upp och ut, sedan lite till vänter och håller huvudet på sne, en bit av asfalten på gården utanför som utsikt och jag måste säga att den har idag sett helt makalöst vacker ut! Aldrig är asfalt så fint som när solen smeker den.
Nu är det mörkt. Men hoppet om sol också imorgon är redan väckt.

måndagen den 26:e november 2007

hoppas på vinst

Mina månader börjar alltid, eller har gjort de senaste 12 i alla fall, med ångest och krossade förhoppningar. Misslyckandet lyser som en röd elak måne över tillvaron. Inte denna gång heller!
Efter de första kritiska dagarna börjar det där lilla huset av hopp trots allt byggas upp igen men för varje månad blir väggarna tunnare och jag är rädd att det snart inte kommer existera mer.
Innan kraschen brukar vi, jag och min man, som är underbart delaktig i detta fullständigt idiotiska beteende, roa oss med att skrapa lott som vi säger. Eller kissa på sticka som det egentligen handlar om, det är jag som kissar.
Vi börjar i god tid, så vi vet att även om resultatet är -, vilket det ju alltid är, så finns där en chans att det skulle kunna vara högvinst på gång. Och under de första oändligt långa fast alldeles för korta, men så fantastiskt hoppfulla minuterna är vi varje gång miljonärer! Precis allt är möjligt! Vi tittar på stickan, tittar på varandra och fnittrar förtjust. Tänk om... tänk om... tänk om... tänk om...
Men nej. Vi vinner aldrig.

livet är en lek

Fast lek behöver ju inte betyda att det nödvändigtvis är skoj eller att man gör det med kompisar. Jag leker livet rätt nervöst och aningen oroligt. Ensam. Jag härmar mig själv som jag minns att jag var även om jag inte ens då riktigt visste vad jag gjorde, men nu har jag alltså ingen aning. Jag gissar och chansar ibland när minnet sviker och hoppas att ingen kommer på mig. Det gör dom inte. För jag kan min lek.
Sista måndagen i november är på gång och eftersom måndagar är mina värsta dagar och november min värsta månad så känns det rätt ok ändå. Imorgon kan det bara kännas bättre.
Leken fortsätter.

söndagen den 25:e november 2007

bokens dag

Nyss hemkommen från Bokens Dag här i Norrköping. Smet i pausen. Min ork tog slut. Sen var det ju egentligen min M (hade inte velat missa honom för nåt i världen) och Katerina Janouch som jag helst ville höra och båda sa sitt redan innan pausen så jag är mer än nöjd. Fick en bok av Katerina, Sommarbarn, som jag verkligen ser fram emot att läsa. Tror att det som vanligt finns mycket däri som jag kan relatera till. Brukar vara så. Det var kul att träffa henne även om det var som hastigast i pausen och jag redan mentalt hade börjat lämna stället. Hon var trevlig och snygg. Fem barn! Den äldste 18! Wow!

Det är något med folksamlingar och mig nuförtiden. Jag får en lätt känsla av panik redan i kön till dessa tillställningar och ska det sedan minglas och trängas ytterligare är det som att pannloben slocknar och min reptilhjärna tar över och skriker Fly. Och det gjorde jag ju, igen. Jag fungerar helt enkelt inte riktigt som jag en gång gjorde. Jag känner mig som blindtarmen i en smet av annars väl samarbetande inälvor. Bara fel.
Att höra min Marcus läsa, något som jag egentligen älskar, tar nog mer än måttligt på mina krafter också. Och det blir inte lättare. Det är riktigt tungt att höra om våra barn som inte blev, även om det sägs i vackra och ömma ordalag. Och han säger det ju så bra! Och ska aldrig sluta!
Inte ett öga är torrt när han står på scenen, folk blir berörda och tagna. Jag hör efteråt hur folk beundrar hans styrka och mod och hur synd de tycker om oss, om mig, den där Jonna som fick krysta ut sonen till en säker död. Ingen vet att jag är hon, för jag döljer det så väl. De andra åhörarna kan sedan torka sina tårar och fortsätta med sitt medan jag står kvar där och gråter än.

mötet

Såg precis, post bastuvarm, Mötet från tidigare ikväll (tur att det fortfarande finns video i vissa hushåll).
Med Marcus Birro och Tomas Tranströmer. Mötet mellan dessa två, på sina olika sätt fast ändå lika, fantastiska män var så vackert, så värdigt, ömt och respektfullt.
Jag är glad men kan inte sluta gråta, även om inga tårar längre kommer. Stoltheten pulserar och pirrar under huden, letar utväg men har ingenstans att ta vägen. Jag vill skratta högt, men det är bara ett litet kvävt fnitter som ramlar ut. Jag vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Vill krama min M. Pussa. Och viska stoltheten i hans öra. Kärleken.
Så fin han var. Är.

lördagen den 24:e november 2007

julbord och hormoner

Två timmar till julbord. Mums!
Jag får tips av coachen därhemma om att inte äta för mycket under dagen så det får plats så mycket som möjligt och att börja med lite på tallriken, hellre hämta flera gånger och då bara hämta det man tycker bäst om. Han är lite av ett blygsamt bufféproffs min Marcus.
Tyvärr erbjöd jag mig igår i ett svagt ögonblick att vara chaufför så det blir must till skinkan för min del. Fast gott det med.
Efter julbord blir det bastu. Måste basta järnet nu när jag kan. Kommer dröja en hel månad till nästa chans.

Jag sov rätt bra inatt. Och är idag bara lite trött med ton av grinig. Tror inte nån annan märker. De där jobbiga hormontabletterna är slutätna och biverkningarna börjar sköljas av. Blir nog en bra vecka den som kommer. Vill tro det. Ska tänka positivt och hoppas på finaste julklappen.
"Det är hur du uppfattar och tänker om verkligheten, inte verkligheten i sig, som bestämmer ditt mående". Nja, varför inte.

fredagen den 23:e november 2007

i väntan på korvbuffé och bastu

Snart så. Det tar alltid lite tid med allting här i Gävle. Ingen har bråttom med nåt, inte när det är helg. Och hade jag inte haft den lilla glödande flamman av stress i mitt system hade det här varit precis min melodi. Men nu vill jag likt Gunde hela tiden ropa "skynda skynda" efter alla.
Efter korv blir det bastu. Den är redan varm. Har provkänt med foten. Men först ska vi alltså äta.
NU ropar Moomin och vi ska alla valsa ut i kylan och trängas i pappas nybyggda grillstuga och mumsa på resultatet. Det är säkert gott.

SEN ska jag äntligen få sjunka ner i bastudvala.

levande död

Finsk tango hörs från bottenvåningen. Såklart. Snart ska sauna på och grillen i stugan utanför likaså. Är hos mamma och pappa i Gävle över helgen. Och det känns gott. Tror jag.
Väldigt nöjd med mig själv är jag i alla fall för att jag tog mig hit trots allt. Inget är riktigt självklart just nu, även om biljetterna var köpta och löften givna. Men nu sitter jag ändå här. Nöjd. Om än riktigt jäkla trött och frusen.
Det är så trångt i bröstkorgen. Även om det lilla som är jag gillar läget så gör nog inte delar av min kropp det. Dessa delar vill nog helst lägga sig ner och inte jättesnart stiga upp igen. Mitt hjärta pumpar visserligen på, lite för fort, och jag andas ibland, men annars är det inte mycket som fungerar.
"Lägg dig och sov". Tro mig. Jag har försökt. Men det växer i bröstkorgen än mer då. Och det är redan fullt.
Alltså får jag streta på tills jag helt enkelt släcks ner.
Inte långt kvar nu.

Men först blir det bastu och korv.

torsdagen den 22:e november 2007

kan inte hjälpa det

Det är lite av en plusboom på vårat forum bland oss mammor som mist sina små. Och jag gläds så otroligt med mina olycksystrar, dessa fantastiska kvinnor, som likt mig tyvärr tvingats ner en eller ett par vändor till helvetet, när de äntligen lyckas få sitt efterlängtade plus. Jag gråter glädjetårar, hör musik och vill dansa en dans. Känns nästan som om det var mig det handlade om.
Men sedan kommer jag på att jag fortfarande sitter på precis samma ruta där jag suttit senaste året och musiken tystnar långsamt och dansen blir inte till mer än en flyktig tanke.
Jag är fortfarande så oändligt glad för dessa underbara mammor vars tur det verkligen är sedan länge att få bära och i slutändan också få hålla en liten levande bebis i sin famn!
Men lika ledsen är jag för mig som alltjämt bara får drömma om det.

söka jobb

Är ju deltidsarbetslös nu. 20%. Min bästa medicin enligt honom, min soon-to-be-fd-husläkare. På två dagar har jag bombarderats med information om mina skyldigheter som arbetssökande. Jag har mottagit ett femtontal papper och två brocshyrer i ämnet. Jag har svarat på frågor om min nuvarande arbetssituation, mina mål, mina kunskaper och om min motivation. Jag ska skriva ut ytterligare tre blanketter från nätet som jag måste fylla i och skicka tillbaka. Jag måste kontakta FK och få intyg som ska vidarebefordras och jag måste... och jag måste... och jag måste... Och allt detta redan innan jag ens ska börja söka jobben.
Får andnöd och domningar i underarmarna bara jag skriver om det här. Egentligen är ingenting nytt. Ungefär som att begrava sina alldeles för små barn snabbt blev en otäck vana, är det här nåt jag kan och har gjort förut. Minns att det redan då var tufft. Var stressad till tusen även om jag var ännu var oskadd, med formen i toppform om man jämför med status just nu och gjorde precis allt jag skulle. Frågade ändå till sist min hetsiga arbetsförmedlare om han tyckte att jag skulle säga upp mig från mitt 80%-iga arbete för att hinna vara arbetslös resten av tiden och då backade han äntligen lite och jag slapp söka-jobb-kursen i den karusellen då.
Nu är jag där igen. Ofrivilligt inslängd. Och karusellen snurrar.
Jag är yr.

god morgon

Eller i alla fall morgon. Tidningen har ännu inte kommit idag heller. Fast det är nog lika bra. Hade inte orkat läsa.
Mitt morgonkaffe har precis puttrat färdigt. En del vanligt och två delar koffeinfritt. Jag har tänjt lite på mitt kaffeförbud på sistone. Det var ingen rolig tid, tiden då förbudet var aktivt, minns den knappt. Eller det enda jag minns är att jag hela tiden vill ha kaffe, så nu kör jag en kompromiss.
Det är ju rent ut sagt skit att jag inte känner mig sömnig i sängen de här jobbiga morgontimmarna. Väl uppe tror jag att jag kommer gäspa ihjäl mig. Fast nu är det ingen idé att krypa ner igen. Har redan skurat spisen och ska ta och torka lite andra ytor snart. Göra lite nytta också. Bra va.
Men först är det kaffe.
Och där kom tidningen.

onsdagen den 21:e november 2007

avund

Det ringer en mamma och bokar biljetter till barnteater och i bakgrunden sjunger eller låter (ungefär lika tonsäkert som när när jag sätter igång med en melodi) ett litet barn och min lunga punkteras. Samtidigt börjar det sticka till i alla möjliga kroppsdelar, delar jag inte ens visste fanns, och jag blir ledsen och nästan lite arg eller sur eller butter eller bitter. Jag vet inte riktigt, det känns mycket väldigt snabbt. Avund är en känsla eller en reaktion så svår att definiera. Har aldrig någonsin fått en lunga punkterad men det känns som att det tillsammans med de andra stickningarna skulle ungefär kunna påminna om beskrivningen av en avundsattack.

JAG vill ha ett litet barn låtandes i MIN bakgrund.
Jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill!

Men jag hör ingenting.

tisdagen den 20:e november 2007

långfingervals

Det blev en väldigt trevlig paus igår. Hela dagen var som en lång varm dusch. Jag kände mig som en film utan konflikter, trist för någon annan att se på men skön att vara. Glömde bort att det var ännu en sån där grå och trist novembermåndag, och nu är det bara en kvar!
Idag har jag klivit ur duschen och fryser som vanligt. Men det är tisdag och tisdag är åt rätt håll.
Jag behövde verkligen piggas upp och även om jag lätt piggas ner igen så kändes det gott med dag full av oprovocerat eget fnitter. Det behövs inte mycket för att skjuta upp eller ner mig i de backarna och idag ligger jag åter lite lågt alltså...
En bov i mitt nuvarande drama är de där förbaskade hormonpillrena jag förväntas mumsa på. De ska hjälpa mig att bli kvitt mitt mellanblödande, om ni ursäktar detaljerna. Men hur kul är det när jag istället, såklart, drar på mig en av biverkningarna som är just blödande? Inte värst skoj alls faktiskt. Dessutom blir mitt humör så där charmigt PMSigt fast rejält förstärkt och jag måste hela tiden hej.. jag måste hej.. jag måste hejda mig (gud så tråkig jag är) för att inte vifta med pekfingret åt alla som jag känner förtjänar det, vilket är just alla. Fast en sån här dag eller period litar jag inte ett dugg på mitt omdöme så fingret får därför snällt stanna kvar och rycka mellan de andra. Även om risken hela tiden är överhängande att det kommer hoppa upp och sätta sig i ansiktet på någon.
Spännande dag trots allt idag.

måndagen den 19:e november 2007

vad är det mitt stackars öga ser?

Tidningen var tunn som väntat, så sista mackbiten fick sköljas ner med lite hederlig morgonsurfning.
Sökte på mitt namn, vet ju aldrig vad man kan hitta, oftast ingenting, men nu ser jag detta! Först fattar jag ingenting. Vem är den finnjonna? Är vi flera? Vem är jag, vem är du liksom. Kankse sover jag än? Men sedan börjar poletten glida ner och mina nyduschade armhålor fuktas. Det är mig hon skriver om! Mig?! Jag blir så rörd, glad och svettig, men det skiter jag i. Tårarna trillar ner och jag känner mig så stolt och lycklig.
Blir en bra dag detta trots allt!
Tack underbara Katerina Janouch!

Nu ska jag till jobbet. Tra la la la laa.

ingen tidning idag

Typiskt. Legat och väntat på tidningsbudet i ett par timmar utan att riktigt veta vad klockan är eller vilken tid h*n egentligen brukar komma. Men idag kom h*n alltså inte alls.
Eller vänta, just nu, as we speak, hör jag nåt i trappen och katterna rusar mot dörren... Yes! Ha ha. Där kom den! Med en fjäderlätt duns damp den ner. Inte mycket som hänt.
Det var verkligen på tiden. Att de inte kan ta mer hänsyn till oss sömnlösa och pallra sig iväg lite tidigare?
Jaha. Vad ska jag klaga på nudå?
Har snart, så fort jag orkar lyfta på rumpan, min efterlängtade färska nt framför mig. Inte för att det brukar stå så där jättemycket bra och viktiga saker i den, men ändå. Frukosten blir skojigare och tiden går lite snabbare. Vill ju inte riktigt än styra stegen mot jobbet.
Fan, borde egentligen ligga och sova nu. Trött som en gris. Men jag kan ju inte. Min sömn är åter under all kritik och den har inte direkt blivit bättre efter samtalet med Örjan -piiiip- Fraenki i fredags. Gubbe.
Fast det är bättre att gå och ge upp än att förgäves kämpa för att sedan äntligen lyckas somna en kvart innan klockan ringer. Idag kommer jag vara på jobbet när pipet kör igång och snoozet erbjuds. Lite omväxling.

God morgon förresten.

söndagen den 18:e november 2007

helgen

Igår var jag hemma hos en nyflyttad vän och monterade ihop hennes säng. Eller vi gjorde det tillsammans. Värsta bästa teamworken!
Jag gick över med min älskade skruvdragare under armen, kände mig lite kaxig efter veckans sängframgångar, tills jag insåg att ritningarna saknades. Men ett antal svettiga nafs senare var sängen till sist uppe och stabil så in i skogen. Hoppas jag. Det lär ju hon annars märka och jag höra om.
När jag kom hem möttes jag av en annan svettig syn. Min Marcus, i full Italienmundering med flaggan som en slängkappa knuten runt halsen, sprang omkring och skrek ramsor i ren lycka. Italien är tydligen i EM! Och Panucci ett namn att minnas.
Lördagen igår var en bra dag.

Söndag är som söndag är. Dagen innan måndag och jag gillar det inte alls. Denna söndag känns lite tyngre ändå och jag vet inte varför. Titt som tätt påminner jag mig om lyckan att ha friska celler, och det är verkligen en lycka, får inte glömma.
Förra söndagen hade jag inte ens det, eller visste i alla fall inte om det än. Och förbaskade måndagen närmade ju sig då också med lika stora steg som den gör idag. Ändå väger idag så mycket mer.
Men mina celler mår bra, får inte glömma.

fredagen den 16:e november 2007

men mina celler är friska

Och så har vi en ny skön säng!
Det kan ingen Örjan komma och ändra på!
Nästa vecka byter jag läkare och vårdcentral. Det luktar ruttet i Vävens korridorer. Har gjort det bra länge nu. Bara jag som varit täppt.

varför blir vissa läkare?

Sånt här ska gå över efter ett par månader, inte hålla på i flera år. Det var ju ett bra tag sen nu du fick missfallen.
Orden är min distriktläkares. Jag hade telefontid med honom idag eftersom han skulle, som vi senast hade talat om och som jag i min naiva förhoppning trodde var sant, förlänga min sjukskrivning som gick ut igår. Men det ska han alltså inte. För sånt här ska gå över efter ett par månader. Och man kan inte få vara hemma, bara för att man inte orkar jobba.
Jag har varit sjukskriven 25 % sedan i somras vilket har funkat någorlunda, men ändå funkat. För det mesta. Något jag ständigt har och har haft dåligt samvete för. För jag vill ju jobba! Vill orka. Vill kunna. Vill klara allt det jag förut klarade. Jag vill vara den jag då var. Jag vill att duktiga flickan ska komma och ta över och göra det jag nu inte fixar. Men duktiga flickan dog hon också och det är bara jag kvar. Skadad.
Men nu ska jag alltså strunta i allt som heter mitt psykiska och känslomässiga välmående och tillfrisknande och återgå till min 80 %-iga heltidstjänst och bli 20 % deltidsarbetslös, vilket i sig nästan är ett heltidsjobb. Läkarpulvret tyckte att det är den bästa medicinen för mig. (Varför jag nu ska ha medicin för, enligt honom var jag fullt frisk och helt arbetsför)
Som medicin ska jag alltså förutom att söka heltidstjänster runtom i hela Sverige bl a tvingas umgås med barn (som jag aldrig fick) och deras gravida mammor (något jag inte är) eftersom barnteaterpubliken till stor del brukar bestå av dessa och att ta hand om den är en del av mitt egentliga jobb.
Fast det, fick jag snabbt veta, var tydligen inte hans problem.
Men det är mitt! Sa jag hulkande.
Jo, men fortfarande inte mitt, upprepade min distriktsläkare.
Som fick mig att må som ett par skitiga kalsonger idag.
Som verkade må alldeles för bra av att jag gråtande bröt ihop mer och mer i min ände av luren.
Som aldrig borde ha blivit läkare.

Som förresten heter Örjan Fraenki.

torsdagen den 15:e november 2007

som en repig skiva...

..men allt var faktiskt bra med mina prover omgång 2! Igen! Mina celler är mina kompisar och vi ska aldrig bråka mer. Så den här skivan lyssnar jag gärna till fler gånger.
Har hela dagen suttit med telefonen i handen och fått hjärtklappning varje gång den börjat låta eller vibrera förutom när jag i eftermiddag tog en fika och telefonen just då vilade en stund i fickan. Såklart hann jag inte få upp den när sköna melodin satte igång, förrän det var försent. Okänt nummer. Skit också. Men som tur var lämnade hon (min läkare) meddelande och sa efter en evighet av oro och ångest att allt var normalt!
Jag sjönk leende ihop som en trasig ballong. All kraft och annat pyste ur mig. Men jag var lycklig. Visste inte om jag skulle börja sjunga "Jag vill tacka livet" med finsk brytning eller bara gå runt och krama alla okända. Gjorde inget av det. Satt bara som den ballongrest jag då var och log. Dags att åter börja bygga mitt lilla hus av hopp. Redan införskaffat lite murbruk. Den här gången ska den inte blåsa omkull!
Men först ska jag lyckoåka lite i nya sängen.
Going up - going down.

sängen som blev verklighet

Inte utan min skruvdragare.


Marcus diskade...






...och provlåg madrasserna
















Going up, going down.












Färdig!




tisdagen den 13:e november 2007

vargtimmar

Sängen gör ont i min rygg. Släpade mig upp ur den när hårbollarna började pipa.
De röda siffrorna på boxen visade 04:27 när jag jag lagt mig i soffan. Dante föddes och dog 04:20. Ser ofta nollfyratjugo nånting lysa mot mig när jag lägger mig där. En slump? Jag vet inte.
Jag blundade hårt och klappade katt med ena handen. Så trött. Nästa gång jag tittade var hon 04:49. En minut över 04:48 då de flesta självmorden tydligen sker. Jag hade klarat mig igen.
Blundade åter och tänkte inte titta förrän tidigast när klockan ringde, men snart lyste 05:10 mig rakt in i ögonen. Fan. Sedan gick det bättre och när 05:55 gick över i 05:56 var jag nästan i mål.
08:00 ringde klockan. Snoozade två gånger 10 minuter innan jag till sist gick upp.
Nu sitter jag här. Som en kvarleva från då. Så trött.



Idag ska vi köpa ny säng.

måndagen den 12:e november 2007

hemma för vård av sjuk katt

Fast inte. Ska till jobbet så fort jag gosat klart med de lurviga små. Kan ju inte sticka direkt efter värsta pärsen, som ju ett veterinärbesök alltid är.
Stella har alltså urinvägsinfektion och kristaller i urinen. Stackaren. Så nu är det antibiotikakur och en helt ny sorts mat som gäller i ett par, tre månader. Som tur var det inget allvarligare. Och vilket urinprov jag till sist lyckades samla då! Fick beröm av doktorn. Fast det är fina Stella som ska ha berömmet. Han var så duktig, min kille. Och värd varenda av de tusen kronorna besöket kostade exkl. antibiotikan. Så nu är finnjonna officiellt helt pank fram till nästa lön. Skojfriska elva dagar framöver... inte värst.
Men men, finns värre saker än tom plånbok.

mission impossible

Jaga urinprov på katt. Just så. Mitt morgonuppdrag.
Töm och tvätta ur kattlådan och så när Stella kissat däri, häll över i ren burk och ta med dig. Det var instruktionen från veterinären. Ok visst. Kan ju försöka. Det lät ju inte jättesvårt tänkte jag och skurade och torkade. Snart ser jag en svans sticka ut och YES! Tills Stella kommer och gnider sig mot mitt ben. Jäklar. Fel katt. Akilles gillar tydligen tomma lådan och gör i lugn och ro både ettan och tvåan därinne så det är bara att sätta igång och tömma och tvätta igen för mig.
En timme tills vi ska åka till veterinären. En timme på sig har han att kissa. Igår kom det ju konstant och nu, öken. Min stackars lille kille. Hoppas bara det inte är nåt knepigt med honom.

söndagen den 11:e november 2007

katten kissar konstant

Börjar blir lite orolig, men tills imorgon klarar vi det och då bär det av till vetris. Lite blöt och illaluktande kommer tillvaron fram tills dess bli dock, men det får vi ta, den andre katten och jag.
Stella, vår tre årige kastrerade hankatt som alltid har varit rumsren började inatt kissa i min fotända av sängen, sedan har det fortsatt och han kissar nu så fort han ligger nånstans, mest sängen då men även fåtöljen i hallen och nån matta har fått sin dos av stella-kiss. Tycker så synd om honom, han verkar tycka det är jobbigt. Jag tror inte han märker det själv, det liksom bara läcker ur honom. Min lilla håriga bebis! Har plastat in sängen nu så jag hoppas kunna sova lite utan att helt bli urinmarinerad. Hoppas bara det inte är nåt allvarligt med min kille. Det får det bara inte vara. Han dreglar mycket också. Och dricker massor. Någon som känner igen symptomen är välkommen att lugna mig med en diagnos.
Tack.

farsdag

Vi har som många andra firat farsdag idag. Med god frukost och italienskt kaffe.
Han fick ett paket också, min man och mina barns pappa. Ett paket med mycket manlig after-shave-moisturising-balm och lite annat gottluktande manligt som han själv inte riktigt bryr sig om att inhandla även om han mot sin vilja gillar det rejält när någon annan skaffar det åt honom och så går han sedan och duttar på det både lite här och var och säger -lukta. Jag som älskar krämer hittar gärna en ursäkt eller två att få strosa runt bland skönhetshyllorna, så farsdagspresenten i vår familj är given så länge jag står för den.

Farsdag är annars såsom även mors en lite ledsen dag i vår familj. Det blir så när barnen saknas. Men vi bär de små i våra hjärtan och även om det inte syns så är vi precis lika mycket mammor och pappor som de barnvagnsdragande föräldrarna eller dom som skickar iväg sonen på balettkurs och dottern på fotbollsträning, eller vice versa. Bara lite sorgsnare.
Jag hoppas så att vi om inte för många såna här dagar får ha ett riktigt litet levande barn hos oss och med i firandet. Då kanske det blir annat är kräm i paketetet.

Grattis till alla andra fina pappor med idag!

lördagen den 10:e november 2007

tunna skivor skinka är skit

Jag blir så arg. Jättehungrig på morgonen och man vill bara ha sig en macka till morgonkaffet fort, öppnar skinkpaketet, tar en skiva (tror jag) och allt innehåll följer med och ramlar på golvet.
Varför ska de vikas sådär? Vad är vitsen? Att det ska se snyggt ut? Vem bryr sig? Kanske kunde man göra de lite mindre tunna för att kunna paketera dom på ett vettigare sätt? Nu är det ju ändå helt omöjligt för att få loss bara en bit utan att använda våld och diverse redskap som hjälp.
Nej tacka vet jag min egengravade lax som dagen till ära är klar att mumsas på.
Inga mer tunna skivor för mig.

fredagen den 9:e november 2007

uppladdning

Så har man gjort ännu en beställning på vitaminer och andra tillskott. Här ska det fyllas på med det bästa i tablettform hela nästa månad och ännu längre. Och då antar jag helt ohämmat att mina provsvar som kommer om en evighetslång vecka är bra och celler snälla. Nu ska jag komma i form! Min cykel ska inte behöva sakna min rumpa långa stunder eller många dagar och jag ska situpsa och träna rygg minst en reklampaus per dag. Däremellan ska jag äta gott. Mycket fisk och glass. Jag ska dricka en till två koppar riktigt kaffe per dag, ibland ta en bit brownie till och på kvällarna avnjuta lite kanelte. Låter väl som en bra plan?!
Och är jag såhär snäll mot min kropp ett tag kan jag snart börja ställa lite krav på den med...

lightskadad

Ätit överbliven smörgåstårta till lunch och även om första tuggan smakade som en bit av himlen (jag var väldigt hungrig) så vill jag aldrig ens se åt en till i hela mitt liv. Fy vad späckad av flott den var. Känns som mina porer nu svettas majonnäs. Inte för att jag just nu ens orkar bry mig om figuren eller antalet, som marcus skulle säga, kååceaaell, men bara tanken av all den fett jag just tryckte i mig gör mig illamående till den grad att det kittlar obehagligt på huden.
Det är ju egentligen inte särskillt gott heller, men så typiskt att man kommer på det i efterhand. Nåväl billig lunch för mig och jag lär ju inte få något smörgåstårtssug i första taget i alla fall.
Hem och äta lite mumsig rågmacka sen med lightost på till ett glas lättfil.
Det är gott!

torsdagen den 8:e november 2007

otan osaa


dyr terapi

Var hos nygamla terapeuten idag och det känns jättebra. Även om jag så här i början har svårt att tydligt uttrycka vad det är jag tror att jag behöver, antagligen eftersom jag inte riktigt vet vad det är själv, så känns det ändå som att det funkar och rullar åt rätt håll eller vad det nu gör.
Och som vanligt gick jag och shoppade efteråt.
Det brukade bli så förut med, att jag alltid på vägen hem handlade nåt snyggt till mig själv, en sko, nåt litet smycke eller en blus och samma sak idag alltså. Det blev grårutiga shorts, svarta tights och en lila tunika. Hade detta varit en modeblogg hade ni fått se bilder bums, men eftersom det bara är en helt vanlig blogg och jag inte har ett hum om mode så får ni lita på att det satt bra och såg ok ut. Kanske helt out of style om man nu ska fortsätta med modejargongen, men me like! Och det är det som räknas idag.
Jag väljer att se det som en väldigt bra sak att jag handlar åt mig själv efter terapistunden, även om min numera stora men evigt något tomma plånbok blir lite ledsnare (läs tommare(?)) för var gång. Har faktiskt inte provat kläder som jag därefter köpt på evigheter. Krämer och skit att smeta i ansiktet är ju en last som jag nu ska sluta med. De står ju ändå bara där i toahyllan och trängs med all den andra trösten jag håvat till mig men inte vet vad göra med.
Nä så nu får jag höststäda garderoben och kanske sälja en fond eller två för att ha råd med mitt kommande välmående.

nu är det slut, typ

Det gick rätt bra måste jag säga. Eller bättre än väntat. Inte ens i närheten av någon dramatik. Jag smög in på ämnet och berättade lite lätt att jag börjat träffa en annan och att det kändes jättebra än så länge. Vi pratade lite mer om vad jag och min nya skulle göra framöver och till skillnad från en riktigt göra-slut-situation så sa hon att det lät jättebra och trodde att det var precis vad jag behövde.
Min numera f.d snälla kurator ska ringa mig om ett par veckor och så får vi se hur står till med allt. Kanske jag och min nya inte fungerar och då kan jag ju alltid gå tillbaka till min gamla i väntan på nåt bättre. Eller kan jag det?

onsdagen den 7:e november 2007

att göra slut

Idag har dagen kommit då jag måste säga det. Kan inte dra ut på det längre. Har ju gått och tänkt i dessa banor ett bra tag nu och äntligen är det dags. Även om det känns nästan olidligt svårt. Fast som det är nu är det inte schysst mot någon av oss.
Jag har börjat träffa en annan också så jag måste inse vad det kommit till och göra det enda rätta -slut. Måste säga att vi inte längre kan fortsätta som förut. Men det är ju så svårt.
Och hon så snäll.
Min nya terapeut säger att det inte är anledning nog att fortsätta relationen och att jag måste tänka på mig själv och givetvis har han rätt. Som alltid. Jag sökte mig ju till honom för att det liksom hade låst sig med min gamla snälla kurator.
Våra möten har under senaste månaderna i princip bara innehållit:
snälla kuratorn (sk) -Hur är det idag då?
jag (j) -Jaa, som det brukar vara.
sk -Det är jobbigt?
jag -Mmm, det är det.
sk -Jag förstår...
Och där någonstans fastnar vi och kommer inte längre. Dessutom vill jag inte längre sitta i ett rum som angränsar till salen där jag för ett drygt år sedan krystade ut min Liten. Hela den där våningen börjar jag få nog av nu. Bara elände som händer där. Från döda barn till cellförändringar. Visst har det varit bra att prata med någon, men nu vill jag göra annat. Jag vill känna förändring. Vill kunna komma vidare och bort från elaka väggarna med minnen av blod och annat jag helst vill glömma. Och bara att jag sökte mig till min nygamla kognitiva terapeut antyder att jag är en bit på väg enligt honom och det känns jättebra.
Men nu måste jag alltså göra slut med min snälla kurator.
Jag vet inte om jag ska säga som det är -Jag har träffat en ny så vi kan inte ses mer.
Eller om jag ska lägga fram det lite mer pedagogiskt -Det är inte du, utan jag...
Jag får se hur det utvecklar sig i eftermiddag. Förhoppningen är ju att vi efter detta ändå kan vara "vänner"och jag kommer nog ha lite kontakt med henne framöver också, hon är ju snäll och min länk till läkarna som utan denna länken är helt onåbara och så länge mina celler jävlas med mig behöver jag hennes hjälp.



Snälla celler, var bra nån gång.

tisdagen den 6:e november 2007

sötsug

Blev inget godis och det gick bra ändå. Ett par pepparkakor och lite ost fick hålla mig sällskap istället. Egentligen längtar jag efter nåt helt annat så några salta grodor att sulta på hade inte dämpat det riktiga suget som är så myckt starkare och större än så.
Ingen hemkörning där heller inte tydligen.

Har försökt tvångsleka med katterna i en kvart nu också men det verkar vara novemberblues bland de pälsklädda med för inget hjälper. Viftar med vippan som en tok men noll respons.

Det får nog bli sova sova säng säng säng för oss alla tre snart.

God natt.

snart är det försent

Duschad, äten och mysen men ack så sugen på det som inte går att hitta nånstans. Godis. Brukar ha en liten gömma i nåt hörn "bara ifall" men nu hittar jag ingenting. Och housewives som är så bra att tugga snask till! Kommer jag klara mig hela kvällen utan mitt gotta? Känns inte som det. Och om jag ska ha nåt måste jag kila iväg NU och köpa. Inget kul alternativ det heller. Så skönt i pyjamas. Skulle vilja ha hemkörning... Men sitter jag länge nog och tjattrar om inget här så blir ju klockan snart nio och då är det försent att sukta.
Fast vad gott det skulle vara.
Ett ledset äpple och en liten mandarin tittar på mig från skålen. Men frukt är inte godis och det är godis jag vill ha.

mysig hemmakväll

Ska snart värma dafgårds lasagne och göra en liten sallad till. Sedan ska vi, som i jag och katterna även om det är bara jag, tända en brasa och sätta oss i soffan och mysa till vad som än behagar komma på tv:n.
Älsklingen är på sin t o u r igen så vi är en kort i novembermörkret. Fast brasan har vi ju.

måndagen den 5:e november 2007

lunch

Äter min smarriga medhavda lunch som består av gårdagens middagsrester. Ädelosttoppad broccoli och en ugnsgrillad laxfilé.
Av minen på mina kollegor som kikat in här hos mig att döma så luktar det inte mumma men lika glad för det är jag. Blir nog en lugn eftermiddag i denna fiskosande oas jag vanligtvis kallar kontor.

Jag är mitt i koffeinavvänjning igen. Två helger med queen of coffee, min mamma, och jag är allt annat än fri från min drog. En drog som jag envisas tro inte är bra för min fertilitet. Och vad gör man inte för den, även om jag just nu borde tänka på annat eller inte tänka alls så kan jag inte låta bli att försöka hjälpa den stackars kroppen på traven. Samtidigt som jag bevisligen har 48 kusiner födda av lika hårt kaffesörplande finska släktingar...
Kanske jag ska ta mig en riktig kopp i eftermiddag i alla fall.
Och en kaka.

söndagen den 4:e november 2007

inte alls ett recept

Skulle egentligen denna lite lagom trista söndagkväll dela med mig av ett middagstips som jag måste be att få återkomma med en annan gång eftersom jäkla uppkopplingen åter är i ballar ur stadiet.
Istället eftersom jag ändå sitter här och lyckats logga in efter lång väntan undrar jag stilla vad det är för bajs som visas på tv 5 just nu? Och varför? Ranking the stars.
Inte för att vara sån eller så men jag kan verkligen inte se någon tjusning överhuvudtaget med detta och då konsumerar jag rätt mycket skit från tv-soffan och kan i det mesta ändå se nån sorts liten om än idiotisk vits med, åtminstone för stunden. Men vad är det här? Jag blir generad från tårna och ända upp och längst ner i de kluvna hårtopparna. Programledaren kör emellanåt en discodans helt oprovocerat som kanske ska vara kul eller nåt helt annat, jag vet inte och kisar instinktivt och känner utslagen som började bre ut sig med och till tonerna av Nathalie ta ny fart. Uj uj uj vad det nästan gör ont i kroppen.
Tur jag hade lilla fjärrkontrollen med offknappen inom räckhåll så jag slipper riskera mer osunda reaktioner ikväll.

tänd ett ljus

Det var så vackert i minneslunden idag! Ljus i mängder och blommor och grankvistar så det vällde ut åt alla håll och kanter. Så mycket kärlek och saknad det rymdes där!

Just nu brinner det ljus lite varstans i hemmet också och om nåt så är det dessa som gör mörkret värt att vara i så här års. Min oro i detta ljushav är katten formally known as lillkatten som verkar ha en osund fascination för lågor. Inte en bra kombination alls, eld och pälsdjur. Han har "haft ihjäl" ett par eldar och jag tror och hoppas han numera fattar sambandet aj aj och klappa till ett värmeljus så det blir mest till att spana från avstånd just nu.


Oj oj, måste rusa och stänga av tv:n bums. Kräksvänliga och lika gräsliga Nathalie sjungs av en gammal idolgosse. Yäk! Kan inte med den alls. Får utslag och tunnelseende så fort den drar igång. Bråttom nu.

lördagen den 3:e november 2007

tankar till de förlorade små

Sitter med mina änglaljus tända. Två har jag. Ett för varje barn jag begravt. Eller barn som skulle blivit. Imorgon ska vi allihop till minneslunden och tända ljus. Min mamma och pappa är här. Mormor och morfar. De har blommor med sig till barnbarnen som inte fick bli. Deras enda.
Jag tänker på mina små och alla de andra. Alldeles för många är dom. En förlorad framtid och ett förlorat hopp är tio för mycket.
Jag tänder ljus och det värmer. Det finns ett litet hopp och en gnutta tro i varje låga.
Jag hinner ana och känna det innan det är dags att blåsa ut dom.
Men imorgon tänds nya lågor och med lite tur får jag syn på hoppet igen, tills dess är det god natt.

torsdagen den 1:e november 2007

ber om bra svar

Första steget avklarat. Och med den äran om jag får bedöma själv. Provet taget och förhoppningsvis ivägskickat till labb as we speak. Om två veckor kommer svaret. På vad vet jag inte riktigt. Orkar heller inte försöka förstå men det blir väl bra eller dåligt och är det dåligt så får man gå vidare till nåt annat.
Jag börjar bli läskigt van att ligga där på britsen med benen riktade mot vår allsmäkige. Hoppas h*n ser det som en bön och skänker en hjälpande hand.
Paniken och gråten uteblev denna undersökning dels säkert pga den lilla runda innan men också för att barnmorskan var snäll, lugn och försiktig, eller som Marcus sa -som dom ska vara. Jag hoppas mina framtida bönestunder kommer avlöpa lika smärtfritt för jag vet ju att det kommer bli ett antal framöver också oavsett svaret på detta.