måndagen den 31:e december 2007

GOTT NYTT ÅR!

...till alla er som läser eller bara kikar in som hastigast. Det har varit intressant och trevligt att lära känna er eller vad man nu har gjort det sista halvåret. Och jag ser fram emot fortsättningen.
Vi hörs nästa år! Ett år som ska bli det bästa någonsin.
Kippis ja kulaus!

i aftonbladet denna årets sista dag

Skrev för en dryg vecka sedan i bloggen om min närkamp med Arbetsförmedlingen. Detta hade några läst och kontaktad Aftonbladet som ringde i lördags och ville göra en liten artikel. Och så blev det. Jag hade ju redan skrivit om det här och står så klart för vartenda ord.
Det finns ett hav av människor därute som behandlas illa av det system som ska skydda oss och det är inte ok. Har aldrig varit och kommer aldrig vara. Jag tror inte jag kan förändra något men jag kan tydligen skriva högt om saker och kommer fortsätta göra det. Det är så nära ett nyårslöfte jag tänker komma.

Här är artikeln.

årets östgöte: Marcus Birro

Och som han är värd utmärkelsen! Så mycket värd är han detta att jag inte hinner skriva ner det i år. Liksom ett par av hans mednominerade. All heder åt dom. Men nu vann min M! Wiehii och tjohoo! Så glad för det är jag. Och jag utser härmed mig själv till årets first lady of the same. Grattis till mig! Tack för det jag.

söndagen den 30:e december 2007

årets...

Nu är det ju nästan sista dagen på året, så jag måste (eller måste och måste, snarare vill) väl leverera en obligatorisk årets lista.
Här följer då min, och den kommer i vilken ordning som helst.
Fortsättning följer... Kanske.

årets TV-serie: Life on mars, söndagkvällarna kommer aldrig mer att ses fram emot så mycket som då...

årets film: De andras liv, den jag tänker på först när jag ska tänka bra film från i år.

årets DVD: LOST boxarna. Är på tredje nu och älskar varje minut.

årets nostalgibox: Murder One, första säsongen.

årets bok: Svarta vykort av Marcus Birro, finns inget att tillägga

årets musik: HIM, trög som jag är.

årets resa: Senaste till Rom med min M, första gången jag bara glidit runt utan minsta lilla stress.

årets hotell: Il convento dei fiori di seta (Sidenblommans kloster) i Bologna.

årets upplevelse live: Ricky Gervais FAME i London med bror Aleksi, att se ett ko(s)miskt geni på så nära håll, ja, det måste helt enkelt ses. Dvd'n är ute nu!

årets museum: Imperial war museum i London plus alla andra museer där. Gratis entré!

årets prestation: Jessica slutade röka efter att hon i väldigt många inpyrda år varit cigarettens främste förespråkare! Strongt!

årets mat: Alltid lax. Ofta gravad.

årets dryck: Rött vin och kallt vatten. Fast kanske inte till lax...

årets restaurang här hemma: Pappa Grappa (även om de borde ta bort garderobskostnad för matgästerna. Pinsamt snålt.)

årets roligaste pubnamn: The Honest Sausage, London. Ha ha haa!

årets land: Finland, alltid, även om i år är första året någonsin jag inte varit där. Bu huu.

årets omtanke: Nallen Figge Holm från Mackan f och vackra ljuset till mina små från Tovan

årets upptäckt: Bloggen.

årets pinsammaste: Sucka och frusta och förundras över att Katrin Schulmans goja har 100000 läsare och sedan upptäcka sin egen förvirrade närvaro i träsket. Skäms gör jag och lovar att aldrig mer.

årets idioter: Måste fundera. Många kandidater.

årets kräk(s): Jessicas före detta, Daniel, en otrogen, liten (på fler sätt än jag egentligen vill veta) skit som kommer passa utmärkt i Finspång. Har jag hört...

årets bakfylla 1: I princip allt vår nya regering hittar på. Men är man förvånad? Inte jag. De är inte mitt fel iaf.

årets bakfylla 2: Dagen efter den där kvällen på Trädgårn i somras som aldrig ville ta slut...

årets comeback: LG terapeuten.

årets längtan: Den ständiga efter barn.

årets förbannelse: Mens.

...

Abo dabo daa... terapi

Skulle fika med en vän idag och när vi äntligen hittat ett café med några lediga bord gick vi och satte oss, utan se oss för var... och vi satte oss precis... bredvid en liten spädis med posse. Såklart skulle de stora byta plats och ha sig, så att sötnosen (antar jag, tittade inte så noga) hamnade precis bakom min vänstra axel. Satt aningen snett för att skydda mig från åsynen av detta underverk.
Jag såg inget men hörde dock desto mer från en av de stora: Abo dabo daa... dobi doo... daba daba daa... sssså (observera läspande ssss) sssöt du är. Ssså ssöööööt! Abo dabooo... Och det hela var så übergulligt att jag fick lust att kräkas lite. Mest av ren avundsjuka såklart, en sjuka som härjar i min mage och i bröstet runt lungorna varje gång jag överraskas av små greglande mirakel. Det gör så ont i mitt hjärta när jag ser, hör eller anar dessa. Vill också ha! Vill abo dabo daá med mitt egna lilla mirakel hela dagarna så det skriker om det. Även om jag nog ska låta bli när (inget om) det blir min tur.
Vi drack vårt kaffe, pratade lite för högt och skrattade ännu högre. Allt för att överrösta eventuella "ssstörande" ljud. Snart hade jag nästan glömt vad som lurade där bak. Åtminstone brydde jag mig inte längre. Sjukan hade släppt taget om lungorna för denna gång och jag andades åter utan ansträngning.
Nu när jag tänker på det märkte jag inte ens när eller om de gick innan vi gjorde det.

Inte illa pinkat alls finnjonna!
Det här går ju faktiskt framåt.

klappjakt

Såklart blev det till att i sista sekunden ge sig ut igen. Hade ju alla mellandagarna på oss att fixa klart klapparna till andra halvan av familjen som vi ska fira nyår och lite jul i efterskott med, men inget blev gjort och jag måste ut på jakt idag. Vissa saker är klara sedan länge men andra inte riktigt så.
Imorgon är alltså sista dagen på det här året. Ett år som gått skrämmande fort och på många sätt varit rätt onödigt om man frågar mig, även om min terapeut är av en helt annan mening och kanske egentligen jag också om man frågar en annan dag. Det är väl snarare så att jag hade så mycket hopp till 2007 eftersom 2006 blev en katastrof och inget av det jag hoppades hände så... ja... onödigt är ordet som dyker upp när året ska summeras. Lite läskigt faktiskt med onödiga år när man passerat 30. Har väl inte direkt råd med sådana längre, om någonsin och inser just i detta nu att inställningen måste ändras.
Nästa år är mitt år och ska bli så nödigt det bara kan.
Punkt.

fredagen den 28:e december 2007

älskade barn

Malin Wollin som är fotbollsfrun och mamma (på det rätta sättet) skriver idag i aftonbladet om hur fel hon tycker det är att singelkvinnor ska få möjlighet också i Sverige (finns redan i bl. a Danmark och i Finland) till insemination.
Just så tycker hon, att det är FEL. Jag bara gapar och fattar ingenting. Vad är det här för ett intolerant och okunnigt uttalande av en människa och mamma som anser sig ha rätt att sätta FEL-stämpel på andra? Vidare proklamerar hon att "alla barn i världen ska bli till av kärlek" och visst, jag skriver under på det, det är en fantastisk tanke och min absoluta förhoppning, men sedan fortsätter hon på det lätt insnöade spåret, "...till varandra, inte till barnet. Kärleken till barnet får man på köpet." Va? Och om man inte får det, det där på köpet alltså. Då har man iaf älskat varandra, skitsamma att barnet blir hatat? Men. Visst. Hon tycker så. Och får fortsätta tycka så. Men låt för perkele (kanske en oprovocerad svordom men det kokar till lite nu och då väljer jag att använda mig av den) andra tycka och känna annorlunda!
Jag för min del tror bestämt att ett älskat och efterlängtat barn är ett barn som har det allra bäst. Finns det en eller två (eller flera) kärleksfulla föräldrar, vars ansikte lyser upp när barnet kommer till tals eller tids nog kliver in i rummet, med i bilden är bilden vacker. Spelar ingen roll om barnet har kommit till genom insemination, orgasm i rätt tillfälle, äggdonation eller adoption, varav de två sista alternativen säkert enligt Wollin är precis lika FEL och förkastliga som det första.
I sin blogg hyllar Hillevi Wahl (också mamma på RÄTT sätt) Wollins ståndpunkt och tycker det är svårt att t o m uttala ordet insemination. Jag tycker det är svårare att säga världsfred, men hoppas stenhårt på det ändå.

Ni kan läsa mer om längtan till ett barn som ännu inte blivit till, men som det med all kärlek jobbas på hos fertilitetsturisten.

spöken, finns dom?

Nu ska jag berätta något som hände förra lördagen i minneslunden när jag var där och tittade till mina små. Eller det hände väl egentligen ingenting, men något fastnade på bild (se nedan). Något som först mest kändes spännande och nästan lite hoppfullt, men som idag skrämmer mig lite. I alla fall när det blir mörkt. Är väldigt mörkrädd av naturen så minnet och synen av oförklariga flygande ljusbollar mitt i det mörka är inte direkt min melodi av lugn och ro och vaggar mig inte in i den önskade tryggheten efter solens nedgång. Men hursomhelst.
Jag var ju där själv. Hoppas jag. Klockan var runt fem på eftermiddagen så det hade redan mörknat rejält. Lunden ligger lite avside med så man kan säga att det var skitmörkt helt enkelt. Jag hade kameran med mig för jag trodde i min enfald att jag skulle få några fina bilder i alla ljusens sken, men så blev det alltså inte. Det är en kass kamera jag har med andra ord.
Istället fick jag på en av bilderna se ett rejält rökmoln, uppkommen ur ingenstans, och på några andra dessa svävande små ljusklot eller bollar eller ringar eller vad det nu är.
Observera att det inte var särskilt kallt i luften så det är alltstå INTE min utandningsluft som syns, testade fota den ett flertal gånger och inget påminde det minsta av molnet. Lekte också med tändaren pch dess låga men inget knepigt fastnade på fotona. Det var inte snö eller regn i luften och vinden stod helt stilla (tände mina ljus hur lätt som helst) och ingen annan, åtminstone synlig eller levande, fanns i min närhet.
Så vad är det som syns?
Konstigt nog blev jag inte så rädd som jag så här i efterhand hade trott. Att jag ens gick dit själv i mörkret är lite av ett mysterium i sig, men på nåt sätt kände jag mig trygg och skyddad, trots (eller kanske tack vare) rökgästen. Men nu en vecka efteråt och utan att ens vara i närheten av en naturlig förklaring till "det" på bilderna tänder jag ett antal extra lampor vart jag än är.
Bara ifall.

Här är ett par bilder jag hittade på nätet häromdagen. Ingen aning om vart det är tagna eller om det är på skoj men de påminner lite väl mycket om "det" mina för att inte vara lite kusligt...
http://www.rit.edu/~andpph/ppic-work/images/back-yard-orbs-plus-6560.JPG
http://www.farshot.com/images/stories/Articles/Orbs-lagrange1.jpg

orbs och lite annat spookie




julen kom och gick

Hoppas den var till er belåtenhet.
Min var bra. Så bra den bara kunde vara. Mys med kära familjen, mycket god mat och roliga klappar. Jag hade tydligen varit en av de snällaste barnen detta år av klappskörden att bedöma och det känns skoj även om den bästa dock uteblev och julen blev snäppet rödare än önskat. Ingen bebis blev alltså gjord i år, men som tur är är det inte långt kvar till nästa. Ett år som ska bli mitt bästa.

måndagen den 24:e december 2007

Önskar er en riktigt GOD JUL

I väntan på julmiddagen, Karl-Bertil och paketerna passar jag på att önska er alla en god jul! Hoppas ni får era drömmars afton och om det inte blir det så kunde det säkert ha varit mycket värre också.
Här är julbastun bastad och Kalle sedd och klar.
Mamma styr i köket med järnhand så det finns inte mycket att tillföra. Vi andra bara väntar. Men vi väntar på något gott.
Det är fint med familj en sådan här dag och jag känner mig så lyckligt lottad. Älskar verkligen alla delar av den! Samtidigt saknas det viktigaste och saknaden gnager i mitt hjärta. Det är svårt att inte tänka på hur det kunde ha varit, hur det skulle ha varit. Mina barn finns inte och en del av mig och min framtid är borta med dom. Jag känner mig halv. Att inte ha hela sig själv med är en sorts ensamhet som känns mer än det syns. Jag kommer alltid vara lite ensam.
Men jag har min familj och mitt nu och det är gott så.

God jul mina vänner!

söndagen den 23:e december 2007

kommer aldrig förstå mig på

En härlig frukost bestående av kardemummakryddat kaffe (älskar kardemumma!) och rågmacka med en skiva rökt kalkon och fem skivor gurka, toppat med massor av korianderblad gör susen en seg söndagmorgon. Jag lovar.
Vi ska iväg på julfirande idag. Det är mina föräldrars tur att göda oss och det kommer bli så gott. Måste först bara få upp han den där som fortfarande ligger och snusar i sängen.
Nästan allt är nedpackad. Vi kommer åka upp med två stora kassar fulla av paket för att sedan två dagar senare komma tillbaka igen med nästan likamycket grejer. Det är jul det i ett nötskal.
Jag har injicerats med ett strålande julhumör tack vare goda frukosten och diverse övernaturliga fenomen (mer om dessa sen) och inget kan ändra på det.
Jag ska inte lyssna på elaka och provokativa tungor på andra forum som kallar mig bland annat förvirrad, även om jag säkert är det, lat och någon spelar på andras känslor för att nå ekonomisk framgång (?) och tycker att jag förnedrade min stackars handläggare i ett av mina tidigare blogginlägg. Folk! För det första är han inte ett dugg stackars, min handlägagre och för det andra så är min ärliga upplevelse av honom att han är som en flåsande hyena och det bloggar jag om på min blogg närhelst lusten faller in. Faller det inte dig Ylva eller Tobias mfl i smaken, läs inte. Men låt mig ha min ventil ifred.
Hursom, jag ska inte längre bry mig. Min tid är för värdefull.
******** sådär nu finns ni inte längre!

Nu ska jag fortsätta mumsa koriander och vänta på att sömntutan ska vakna.
Ha en skön söndag!

lördagen den 22:e december 2007

god jul

Hade en sån vacker liten stund i minneslunden när jag besökte mina små för att säga god jul.
Jag grät redan i backen upp. En stilla fin gråt, en sådan där som bara existerar på film egentligen. Tårarna rann försiktigt ned längs mina kinder, en efter en.
Jag bar ljusen, alltid två, i påsen som jag krampaktigt höll i min hand. Jag tänkte på Dantes fot. Hans lilla rosa fot. Han hade fem tår på vardera liten fot, precis som man ska. Det berättade barnmorskan för mig. Tio små tår! Min perfekte lille son.
Jag såg aldrig Dantes fötter själv, men det går inte en dag utan att jag tänker på dom och lika ofta förbannar jag mig själv för att jag inte hade sinnesnärvaro nog att titta efter. Nu är dom stoft. Precis som resten av honom. Jag kommer aldrig få se min sons fötter och kommer alltid undra hur de såg ut.
Jag tänker mig när jag tittar ut i lunden att där gräset är som grönast, där är de spridda mina små. Storebror och lillasyster. Mina älskade efterlängtade barn som inte fick chansen att bli.
Jag kommer aldrig glömma. Aldrig bli riktigt hel igen.
Men gråten är stilla nu.
Och tårarna rinner en efter en.

en studie i rött







fredagen den 21:e december 2007

jobbsök och julstök

Nu har jag i ett par timmar duktigt sökt jobben min handläggare skickade åt mig och jag känner mig riktigt redig. Det på kyrkogårdsförvaltningen väntar jag med ett tag eftersom jag fortfarande ler och vill gärna fortsätta göra det. Glögg varvat med kardemummakryddat kaffe gör verkligen susen för en julsargad själ och jag ska mysa järnet så länge känslan sitter i. Mannen min är och rimmar illa i lokalradion. Vi har tränat lite på det där i veckan och han behöver nog träna lite till innan man kan släppa ut honom i rikstäckande rimstugor. He he. Men man kan ju inte vara bäst på allt.
Nu ska jag gå och upptäcka hur mitt hår blivit av kvällens henning. Julrött måhända?

julefrid

Vad välbehövligt mitt besök hos terapeuten visade sig vara. Ilskan som jag visserligen trodde mig trivas med var som bortblåst efteråt. Han påminde mig bland annat om att inte låta saker eller personer som irriterar mig få för stor betydelse i mitt liv. Och med det in minnet är ett antal personer, åtminstone för just nu som bortblåsta ur min värld.
Det hade faktiskt inte funkat alls att befinna sig på stan med alla aggressioner inombords. Det var fullt av människor som likt mig släpade sig runt runt runt. Jag tog turerna mest av rent terapeutiska skäl eftersom själva handlandet inte tilltalar särskillt och som det gjorde mig gott. Ibland bubblade det till lite oroväckande när en barnvagn eller annat kördes in i min sida, men jag lät det bubbla och sedan passera. Kronan på verket blev besöket till systemet som i Norrköping alltid på fredagseftermiddagarna är fullständigt vidrigt att visstas på. Men jag gick lugnt in, trängdes lite i all vänlighet, log åt en annan som tydligen inte besökt någon terapeut tidigare och plockade på mig glöggen Tindra, utan tillsatt socker, som jag ska mysa med ikväll. Det tog sin lilla tid men var hade jag bråttom? Nu väntar brasan på att tändas och pepparkakorna står redo att hoppa i munnen.
Blir en skön kväll trots allt.

jullov

Första lediga dagen idag. Är det nu man egentligen ska baka och klä gran? Jag önskar så jag kände lite lust. Det är en sorg i sig att ha tappat den. Det var ju så kul med jul förut.
Kanske lika bra att den är borta. Har varken tid eller ork att känna så mycket glädje och förväntan just nu. Måste söka jobb, jobb, jobb och göra rätt för mig och det tar min energi.
Skit är det att jag inte kan sova längre heller. Sedan i söndags går det bara inte. Har ju ingen läkare just nu så några nya tabletter finns inte att få. Bara elände.
Fast ändå inte. Jag har under en tid känt mig lite charmigt småarg mest hela tiden och det är rätt skoj. Känns som om det är den där populära droppen som till sist får bägaren att rinna över som är på gång. Jag väntar lite nervöst på vad som komma skall. Jag, finnjonna, är en tickande bomb! En väldigt trött sådan, men ändå en bomb. Och det är faktiskt riktigt roligt. Jag blir ju aldrig arg. Men nu bubblar och pulserar det. Vet inte om det är så lämpligt att ge sig ut på stan och trängas bland alla idioter (titta, alla idioter, hi hi) i det här tillståndet men ut dit ska jag! Beväpnad med ilsken blick och finska svordomar. Så passa er.
Fast först ska jag på terapi.

torsdagen den 20:e december 2007

fegisen smet

Laddade järnet inför ett samtal med handläggarhyenan för att sedan mötas av ett autosvar som informerade att den jag sökte var på semester och skulle vara åter den 15 januari. Gött! Fyra veckors semester. Det förtjänar han säkert så som han har legat i. Antar att jag var sista rycket innan ledigheten. Hoppas han är riktigt nöjd.
Vad återstår för mig då? Söka jobben? Vad händer om jag låter bli? Då skiter sig min A-kassa direkt, det kommer han se till. Fan. Jag har nog med sysslor just nu på det arma jobb jag faktiskt ännu har. Ingen fyra veckors ledighet här inte.
Kanske ska söka jobb på AF?

onsdagen den 19:e december 2007

jag -ansvara för begravningsverksamhet?

Blev ingen återkomst igår, men idag är jag tillbaka. Kan inte påstå att hjärnan fungerar värst nu heller men jag kan tänka lite åtminstone. Och det kan behövas ett tag framöver eftersom jag har ett par saker att ta tag i.
När jag kom hem efter gårdagens slit hittade jag fyra kuvert postade till mig på hallgolvet. Två från a-kassan, ett tjockt från arbetsförmedlingen och ett från försäkringskassan. Öppnade inget. Fick hjärtklappning av att bara se dom ligga och skräpa där så jag tog och la dom oöppnade under några andra papper. Där fick de ligga.
Inte förrän senare, efter julmiddagen med jobbarkompisarna, hade jag samlat tillräckligt med mod till mig och slet upp skiten. I det tjocka kuvertet som jag sparat till sist låg fem jobb som jag måste söka för att ha rätt till min a-kassa. Min ettrige arbetsförmedlare har gett sig fan på att jag ska få svettas. Han flåsar likt en hyena i nacken på mig så fort jag i min naivitet tror jag kan slappna av lite.
Jobben var utspridda i hela Sverige, bland annat i Malmö och på Gotland. Ett annat var på kyrkogårdsförvaltningen i Eskilstuna där jag enligt hyenan är kvalificerad att ska söka jobbet som går ut på div kontorsgöromål och att ansvara för begravningsverksamheten! Jag trodde det var ett skämt. Fick läsa platsbeskrivningen om och om igen innan jag fattade att det var på riktigt. Han tycker väl att jag har rätt erfarenhet efter att ha begravt mina två små förra året. Kan numera det mesta det finns att kunna om för små kistor. Kanske något att skriva i CVn? Det stod visserligen att erfarenhet av kyrkogårdsarbete är en merit, men snälla, är det inte lite smaklöst att skicka den platsnotisen till mig efter att jag under vårt senaste samtal berättat vad jag råkat ut för?
Flås flås och finnjonna åkte på stryk denna omgången och det står nu 1-1.

Nu måste jag tänka ut motdrag. Han ska fan få svettas.
Men hur och vad ska jag göra?

tisdagen den 18:e december 2007

hjärnstillestånd

Nu har det kortslutit sig i hjärnan igen. Har fem högar runt omkring mig och någonstans skulle jag börja för att sedan fortsätta med det andra och så vidare, men istället gör jag ingenting. Det står helt still. Skulle behöva en spolning i de gamla gångarna. Inte många jobbdagar kvar till jullov och massor att göra innan dess. Stress, stress, stress.
Nu kom jag på! Betala ut lönerna! Just det. Viktigt. Måste fixa. Återkommer sen.

måndagen den 17:e december 2007

longtime no see

Varit i princip utan fungerande internet i många långa dagar nu och abstinensen skriker i kroppen. Fast inte lika högt som jag åt de ansvariga. Hoppas det blir ändring snart. Annars får de passa sig. Don't mess with the finnjonna just nu, säger jag bara.
Jag var ansvarig för barnteatern för första gången sen sist igår och det gick måste jag väl få säga galant. Jag överlevde, alla barnen likaså. Bara vid ett tillfälle fick jag panik i bröstet och började läcka, men det var i teknikbåset så ingen såg mig. Eftersom det var julavslutning så hade vi tagit hit ett gästspel -en Julshow, så det var mycket musik och sång och nånstans under Julen är här... tra la laa... i barnens ögon... tra la laa... rann det över, klumpen i halsen släppte och jag grät tyst i någon minut. Sedan tog jag tag i spakarna igen och körde klar showen. Idag är jag riktigt nöjd med mig själv. Kunde visserligen inte sova alls i natt, säkert som en liten följd av hela gårdagen och anspänningen innan, men ändå känns det ok.

torsdagen den 13:e december 2007

grått grått grått

Tänkte här nedan sprida lite romaglans över det gråa landskapet man ännu en morgon har vaknat till. Varför kommer inte snön och ljusar upp tillvaron som den brukade när man var liten? Eller gjorde den det ens då? Kanske det var en själv som helt enkelt såg ljusare på tillvaron?
Jag vet inte. Vet bara att jag vill ha snö nu.
Men tills dess alltså...

håll till godo




































































onsdagen den 12:e december 2007

Dallas ringde...

...och vill ha sitt hår tillbaka. Likaså Elisabeth Höglund.
Jag har ingen aning om vad som hänt inatt men jag vaknade med detta på huvudet. Kanske bör tillägga att mitt hår oftast har en tendens att snarare genomgå en plattning än en föning under nattens timmar. Men imorse alltså voilá!
Det var en mindre chock att hitta den här synen i spegeln, men jag hade sinnesnärvaro nog att föreviga stunden. Bilden ger inte riktigt den verkliga volymen rättvisa, men tro mig, skapelsen var enorm!

tisdagen den 11:e december 2007

arg argare argast

Idag har jag ägnat mig åt ilsket idisslande. Jag hade en lista klar redan på morgonen med allt och alla som jag skulle avreagera mig på under dagen. Bland annat skulle jag ringa arbetsförmedlingen och försäkringskassan, maila till girigbukarna på ståhl, samt skriva brev till min förre läkares chef och sedan skaffa mig en ny. Tre och en halv av fem =klappat och klart. Vilket inte är dåligt alls. Gubbläkarens chef har inte ännu fått brevet och någon ny har jag inte, men det kommer. Får ladda om innan jag kör nästa fixrace, det tar på krafterna att stå på sig.
Ilsknast var jag på arbetsförmedlaren som ju väckte mig igår, något jag inte glömmer i första taget. Ett antal ord växlades och jag sa som det var. Vi kan väl säga att det står 1-0 till Finland efter den omgången.
Skulle vara gott med en påse att slå på när dessa dagar dyker på. Hade jag inte haft problem med fenomenet att svettas skulle jag skaffat gymkort och gått dit och härjat. Men nu har jag det så jag får snällt fortsätta mitt stilla idisslande och förbereda morgondagens lista.

måndagen den 10:e december 2007

arbetsförmedlingen jagar finnjonna

Skulle sova länge idag. Var det tänkt. Hade ju ett sent möte igår på jobbet och ska idag vara där rätt sent också, så jag behöver mina timmar. Framförallt eftersom de mellan 4-6 fortfarande inte sovs.
Min kära handledare på AF är tydligen av en helt annan uppfattning. Tidigt på morgonen ska det ringas och hetsas. Eftersom jag är lite skadad så svarar jag ju aldrig i telefonen om jag inte vet vem som ringer, men likväl vaknar jag av den. Min handledare hade fått mitt mail i vilket jag ännu en gång svarar på frågorna som han redan vet svaret på och som i all sin enkelhet stod att läsa i min sökandeprofil han tillsammans med frågorna skickade mig förra veckan. Men han är inte nöjd. Jag måste svara på dessa (som till 80 % består av frågor om mitt namn, min mail, mitt telefon- och personnummer) på bifogade frågeformulär som han säkert har snickrat på i månader. Det är så löjligt! Och ett sånt otroligt slösande på träden. Jag har tappat räkningen på alla blanketter jag fått och fyllt i och skickat tillbaka denna min korta men intensiva arbetslösa tid och nu tänkte jag vara smidig och upprepa mig snällt på mail, men nej, det ska göras på papper. Grejen är att pappret inte existerar längre hos mig. Det är sånt som händer i stressade stunder -jag slänger saker. Fast innan hade jag ju svarat honom på mail. Men det gills nu alltså inte, så jag måste be att få nytt frågeformulär skickat till mig, skriva i och sedan skicka tillbaka. Allt för att han ska uppdatera mina uppgifter i sin dator -MEN DET FINNS JU INGET ATT UPPDATERA! Arggh!
Jag fattar inte varför alla dessa resurser läggs på mig. Finns det inte mängder av människor som är helt arbetslösa och verkligen behöver denna "hjälp"? Ändå väljer de att lägga ner allt sitt krut på att jag ska hitta ett nytt arbete på heltid när jag redan har ett jobb att gå till 32 av 40 timmar.
Lycka till!
Jag som är varje arbetsgivares dröm. Inte.

söndagen den 9:e december 2007

jakten på det försvunna ägget

Inget ägg så långt ögat når och jag börjar ändå ana eller kanske vi ska vara ärliga och säga, leta symptom. Är trött. Väldigt trött. Antagligen för att jag inte sovit så bra på sistone. Mår lite illa också, kanske för att jag under några dagar, denna alltid lika skitjobbiga post-pasta-period, haft olustiga magsjukekänningar. Och så spänner det något i de förbaskade brösten, vilket inte alls är konstig eftersom jag är där och trycker hela tiden.
Jag brukar inte bry mig om tecken och känningar hit och dit, även om jag varje månad ber om lite morgonkräkningar, men nu, fast ägget är hopplöst borta och det är ett par veckor kvar till eventuell testdag är jag där och klämmer och känner i tid och otid.
Kanske är det mitt hopp som väckts ur slumret?
Hoppas så.
Och att ägget hittas då, såklart.

söndags-städ

För att vara en magsjuk-men måste till jobbet en sväng ändå-söndag har denna börjat rätt bra idag. Tog tidigare tag i lite papperssortering och en hel hög har redan hamnat i insamlingen och jag känner mig personligen tre kilo lättare nu. Ska strax fortsätta och hoppas inom ett par timmar finna min lilla sekretär där under.

lördagen den 8:e december 2007

jul jul jävla jul

Idag hämtade vi upp adventsljusstakarna. Nu ser det ut som hos vem som helst i våra fönster. Bra så. Imorgon är det dags att tända det andra ljuset av väntan, och snart är den över. Väntan. För den här gången. Och jag längtar dit.
Julen var en gång en vit tid av glädje. En tid att verkligen se fram emot och längta till. En tid att vänta på. Nu fnyser jag åt skäggiga män och skulle helst sova bort hela denna blöta period och lite till. Klappar köper jag även i år precis som alltid och tycker oftast det är kul. Det känns ju fortfarande bra att ge bort saker, även om också det har varit roligare. Dricka kardemummasmakande kaffe i ett värmeljussken är i och för sig alltid gott och en kort förvirrad sekund kan jag till och med le vid doften av en lussebulle men sedan kommer nästa och leendet suddas ut.

Förra julen var tänkt att bli den bästa av jular. Fannys och Alexanders skulle blekna i jämförelse. Och som jag såg fram emot den! Väntade och längtade. Vår ännu mer efterlängtade lille son skulle då ha varit tre månader. Och jag, mamma på riktigt! Vi skulle fira vår första jul som den lilla familj vi var. Mamma, pappa och barn. Vår son skulle ligga i ett hav av paket och inte fatta något. Vi skulle klä honom i tomteluva och fota från alla vinklar och senare tvinga på vänner och familj dessa bilder som de väluppfostrat skulle ta emot och snabbt lägga i lådan med alla andra bilder på alla andra stackars semi-tomtar.
Nu blev det inte så. Vår lille son blev aldrig. Han föddes förra sommaren och dog i nästan samma ögonblick och julen var väldigt långt borta. Men redan då blev den en jävel.
Rätt snart ändå och väldigt plötsligt, framåt hösten kunde vi, åtminstone lite grann, börja se en mening med snöflingor och tomtenissar igen. Bjällerklang lät åter som årets hit. Jag skulle på julafton (om allt denna gången gick bra) vara höggravid med lillasyster i magen och tävla om uppmärksamheten med julgranskulorna. Vi skulle sakna och med kärlek minnas vår Dante, men med lillasyster på väg skulle den saknaden kanske inte göra riktigt så ont.
Nu sket sig ju också vår plan B och älskade lilla Liten förlorades en månad innan julskyltningen började. Förra årets jul firades således utan både barn och tjocka magar. Den envisa förhoppningen och planen C, som lika envist och ständigt grusats, har inte blivit mer än det, en grusad plan.
Jävla julen kommer också i år bli som den jävla julen den är. Utan barn och utan mage.
Men vi har i alla fall, precis som grannen, ljus i fönstren.

fredagen den 7:e december 2007

fel låt vann

Och hurra för att det inte vara Amanda som sjöng den. Amanda kommer slå på helt egen hand så suverän som hon är! Med låtar som är HON.
Grattis Marie!

idolfinal

Då så. Sjunget och klart.
Vinnarlåten lät bajs och stank detsamma så jag hoppas Marie vinner. Kvinnan sjunger ju helt klart som en gudinna om man nu gillar sånt (själv är jag sucker för raspig röst och falska toner) och var den som nästan lyckades lura mig att det var nåt att lyssna på, fast samtidigt inte alls.
Amanda är för bra för Idol. Det har hon hela tiden varit. Hon är stjärnan och kommer gå så mycket längre utan titeln och risiga singeln i bagaget. Men jag önskar dom båda allt gott! Två otroligt begåvade och duktiga kvinnor som vi andra ska vara stolta över. Oavsett vad vi tycker om programmet eller den typen av tv.
Har aningen pinsamt varit helt såld på idol senaste fredagarna. Från början kollade jag ibland för det fanns inget annat att göra, radioänka som jag är dessa kvällar. Men på sista tiden har jag slaviskt bänkat mig med katterna på första soffraden, ignorerat telefonsignalen och bara gått på toa i pausen. Masspsykos säger min älskling och har såklart helt rätt, fast jäklar vad spännande det är med psykos!
Nästa fredag kommer jag sitta på samma plats och gapa mot tom tv-skärm. Inte fatta vad som slog mig typ. Och samtidigt sucka av lättnad.

jag och Pantis

Ett litet Romasmakprov.
Pantheon är mäktigt.
Och håret är lysande. Inte nödvändigtvis på det bra sättet.

borta bäst

Att åka bort en sväng är som att lämna den där fula stickiga rocken av väntan och oro härhemma. Jag får nog vara glad att jag lyckas skaka av mig den precis innan avfärd och att den inte fattar smita ner i resväskan. Att den sedan smyger sig på igen när jag väl kommit hem är jag mindre nöjd med. Det tar oftast ett dygn innan knapparna börjar knäppas och inom två är den färdigknäppt och jag fullt påklädd. Än så länge dröjer doften av balsamet som är Rom kvar men långsamt byts den ut mot den blöta lukten av ull. Skit också. Trodde en kort stund att denna kanske var gången som rocken irrat sig vilse och aldrig skulle återkomma, men nej. Som en trogen gammal hund väntar den flåsande på mig och attacken blir som vanligt ett faktum när jag som minst anar det.

torsdagen den 6:e december 2007

hemma bra

Så är resan bakom oss för denna gång. Helt underbart var det. Som balsam för trasslig själ. Allt det jobbiga som annars ständigt smyger bredvid en pausas. Även om det sedan måste playas igen så är det skönt och fullständigt nödvändigt att få andas helt fritt ibland om så bara för ett par dagar.
Vi var och såg Roma vinna ännu en gång igår och denna gången fanns il Totti med från början. Som små barn satt vi där och tjoade och tjimmade så fort denna man rörde på påkarna. "Nu nuddade han bollen igen" utbrast jag förtjust vid något tillfälle och blev genast rättad, det kallas att klacka och var tydligen något inte vem som helst kunde göra hursomhelst. Det är en djungel det där med fotboll. Spännande och inte helt enkelt för en finnjonna som är uppvuxen med hockey och formel 1. Men man lär sig.
Den där pizzan förresten som jag suktade efter häromdagen åt jag sedan på kvällen. Och måste jag ens säga att den smakade som himlen! Pizzabagaren pratade viskande likt Gudfadern himself och plattade degen som vore den hans älskade. Då kan man inte misslyckas. Da bafetto -Roms bästa pizzeria!
Nu ska jag fortsätta landa och mysa med de kära håriga små.

tisdagen den 4:e december 2007

bla bla

En solig eftermiddag i Rom och vi sitter pà Internet point. Vàldigt knàppt faktiskt.
Har vàl egentligen ingenting att sàga eller skriva men dà han hàr bredvid bara màste fotbollsblogga hela tiden (nàja, kanske inte hela tiden men vàldigt mycket fotboll blir det) sà hànger jag med av bara farten och fàr till nàgra rader av precis ingenting.
Rom àr lika vackert idag. Solen har skinit hela dagen sà det har blivit underbara timmar pà promenad i solskenet. Till lunch blev det spagetti carbonara. Oj oj oj sà gott det var! Ikvàll kanske jag slàr till med en pizza. Har tànkt pà det sedan i sòndags sà kanske det nu àntligen àr dags. Jag har min egen lilla lista som jag brukar bocka av varje gàng jag àr hàr *àta den nàmnda spagettin, *àta saltimbocca (tunna skivor kalvfile med salviablad och parmaskinka pà), *àta carciofi alla romana (hel kronàrtskocka i olja och vatten med vitlòk och persilja) och sà *àta en god tunnbottnad pizza. Det àr mina smà mattips fòr den som ska hit och vill mumsa pà riktigt goda saker.
Ciao fòr nu.

måndagen den 3:e december 2007

fotbollsblogg

Precis àtit och druckit lite lunch. Snart blir det vila i vackra rummet pà vackra hotellet vid vackra torget och allt àr precis sà vackert och vackrare àndà. Rom àr la bella citta' och màste verkligen upplevas om och om igen.

Igàr var vi pà fotboll och sàg Roma vinna mot Udinese. Màktigt var det. Kàndes som en àra att sitta bland tusentals proffskommentarorer som tyckte precis allt nàstan hela tiden. Det viftades med armar, hànder och halsdukar, skakades pà huvuden och skreks ut diverse ràd och order. Oftast allt samtidigt. Jag satt som en maskot med mitt ròda hàr med ton av morot (som ju àr Romas fàrger!) och min nyinkòpta halsduk knuten runt halsen och gjorde mitt bàsta fòr att hànga med. Marcus fick emellanàt fòrklara varfòr det buades och varfòr det applàderades i tid och otid men fòr det mesta fattade jag sjàlv. Tyckte lite synd om Udineklacken som var fòrpassad till en miniyta i ett hòrn och effektivt tystades ned varje gàng de fick fòr sig att fòrsòka làta. Men sà àr och ska det tydligen vara i fotboll. I òvrigt var det bara trevligt allting. Hade ett òga pà Romabànken mest hela tiden men Totti behòll byxorna pà. Lite trist dà vi ju hade blivit lovade lite stjàrnglans. Men det fàr bli nàsta gàng. Och en sàdan blir det garanterat.

lördagen den 1:e december 2007

nästa gång hörs vi från Italien

Sista bloggen på blågul mark. På några dagar. Har fått någorlunda ordning på huvudsaken. Det blev rött, riktigt rött, med ton av morot. Låter inte så roligt kanske men med de senaste skiftningarna färskt i minnet så ser det helt ok ut. Tror och hoppas jag åtminstone. Marcus tycker att precis allt ser bra ut och det är väl trevligt i sig men lite beskedligt också när det kommer till svåra och viktiga saker som just färgen på håret.

Nu är det bara en knapp natts sömn och lite luftfärd mellan mig och sköna Rom.
God natt Sverige.
Ses snart.

fint va?





hår-rapport

Dagens damage-control bekräftade det jag befarade, jag ser fortfarande ut som skit. Istället för hö är det nu en mindre brand jag går och kånkar på. Nya produkter är inhandlade och sista chansen ska ges ikväll innan avfärd imorgon. Snälla hår blir bra nån gång.
Ska bli så gott att komma iväg. Förhoppningen är att det inte ska regna en droppe och att kanske solen tittar fram och värmer oss lite. Imorgon eftermiddag blir det fotboll. Totti ska spela. Väldigt häftigt känns det. Bilder utlovas. Kanske inte på Totti men lite annat romerskt. Har jag mössa på varenda bild får de säga mer än tusen ord och därmed är det sluttjatat om katastrofen tillika håret.