söndag 20 april 2008

nähä?

Och så av bara farten läser jag det här. Som om det vore en nyhet. I ett år har jag i princip överallt (bloggar, krönikor, intervjuer, bloggar igen och så några till krönikor) läst samma människas upprapningar om hur trist det är med snoriga ungar och om att aldrig själv vilja skaffa barn. Varje gång tänker jag att så talar bara en människa som egentligen längtar ihjäl sig.
För jag kan inte förstå, om det nu på riktigt vore så otroligt fruktansvärt trist med dessa hemska snoralstrande varelser, varför man i så fall väljer att slösa massor av sin 30+ tid till att kontinuerligt konstatera det. Offentligt. Det är faktiskt inte ett dugg provocerande längre att vägra barn, även om jag misstänker att fru Schulman tror och innerligt hoppas det, framförallt nu när hennes blogg störtdyker i listorna. Idag känns det nästan som att vill man vara politiskt korrekt ska man gärna tycka barn är lite halväckliga och att festande går före allt annat. Men samtidigt. Massor reagerar uppenbarligen, liksom jag, och skriver upp "nyheten" så nåt spännande är det tydligen med det ändå.
Jag tycker nånstans att de som inte vill ha barn, inte borde göra barn. Svårare är det inte. Att inte göra eller inte få barn är ett val. Att däremot få är inte samma självklarhet utan mer en längtan och en förhoppning för så många av oss. Men visst, känner de behov om att blotta detta, sin ovilja, för alla förbigående får de såklart göra det, precis som jag på mitt håll får älta och tjata om min längtan efter bebis och kärleken till de som inte fick leva. Men jag undrar ändå om detta blottande måste ta såna otroliga proportioner som det i fallet ovan gör och när det gör det, var kommer då behovet egentligen ifrån?

Sen kan jag också tycka att när så otroligt många barn far illa i samhället och i världen borde man som vuxen ta sitt ansvar och använda sin energi till annat än att avsky dessa faktiskt oskyldiga små.

Så, nu har jag sagt mitt igen och ska till jobbet där det kommer springa omkring mängder av minisar och plötsligt känns det inte särskilt jobbigt alls!

10 kommentarer:

Anna sa...

Efter att ha läst K Schulmans kommentarer till barns ickevarande (för henne), så kan man bara konstatera att hon i så fall hade en djävla tur som hade föräldrar som fick barn...

Elin i Björken sa...

Låt dem hålla på och skrika sig hesa om barns jobbiga sidor.

Det visar bara på okunskap...

Anonym sa...

"Sen kan jag också tycka att när så otroligt många barn far illa i samhället och i världen borde man som vuxen ta sitt ansvar och använda sin energi till annat än att avsky dessa faktiskt oskyldiga små"

Dina ord träffar mig rakt i hjärtat-du har så rätt Jonna.

Kram på dig!

//Johanna

Anonym sa...

Apropå upprapningar - om du visste hur trist det är som barnlös att läsa hur fantastiskt det är med barn, att det är meningen med livet och att vi minsann inte vet vad vi missar. Varje gång tänker jag att så talar bara en människa som måste leva genom andra.

smultron sa...

"När de ställer sig upp och vänder sig om. Och föräldrarna ler och man måste vara trevlig och leka, säger hon och grimaserar illa."

Ja, det måste ju vara det värsta som kan drabba en, äh?

Små barn har rena hjärtan. Du kan lita på ett leende från dom. Det är garanterat fritt från baktankar, bara att ta emot med glädje.

Och många föräldrar kämpar verkligen för att inte deras barn ska "störa" andra vuxna, väl medvetna om att det finns såna som hon.

Henrik sa...

Och vem fan är Schulman liksom?

Det ÄR jobbigt med barn, visst. Emellanåt. Ordentligt till och med.
Men det är också hela den andra sidan. Som livet självt, med dalar och toppar, i alla fall livet utanför Schulmans Stureplansväggar.

Att följa den där utvecklingen, och att man faktiskt på sitt ibland okunniga lilla fumliga vis är med och formar på nåt sätt. Att man faktiskt hör ihop.

Kämpa vidare!

Marresmamma sa...

Jag tänker att det är rätt trist att höra om nåns svängom på Stureplan också, att bara lyssna på nån som fortfarande lever som 20 fast den är över 30. Eller på folk som bara pratar om en enda sak hela tiden och är helt upphängda på just den (som t ex K Schulman). Även folk med barn kan ju bli sådana men de flesta inte. De är stolta och glada över sina små och små är de en sån kort tid men få människor lever genom sina barn eller är så inskränkta att de tror att alla vill prata om just deras unge. Och jag hajar inte varför Schulman måste le och leka med dem (om de nu är så hemska)..?

Anonym sa...

Jahaja...Katrin Schulman...som vanligt undrar jag om hon verkligen är sjuk på riktigt eller om hon bara är desperat efter uppmärksamhet...

finnjonna sa...

tack för era kommentarer!

anonym om upprapningar:"om du visste hur trist det är som barnlös att läsa hur fantastiskt det är med barn"
Jag vet. Jag är precis där och väljer därför oftast väldigt noga vad jag läser, men ibland hoppar vissa texter rakt i ansiktet och är svåra att värja sig ifrån.

Anonym sa...

Om man ändå kunde känna sån olängtan till barn, inte behöva känna det som tär i kroppen, saknaden efter den lilla med blöjbyten, skrik eller nätter av sömnsvårigheter.

Att ni orkar föra ut era tankar och känslor inför alla är jag enormt (tacksam) över.

Johan