fredagen den 1:e augusti 2008

uppladdning

Vaknade efter en illasovd natt och var helt mosig. Det är (o)lustigt hur kroppen kan vara fullständigt ickeexisterande efter vissa nätter. Framförallt dom som tillbringats i ett kvavt, syrefattigt rum. Jag var verkligen som mos. Löst mos med för lite salt. Släpade i alla fall på något sätt ut mig till ett mer luftigt vardagsrum och la mig där bland två katter och somnade om på soffan. Blir inga mer nätter inne i den där bunkern. Inte förrän det är höst och lite kyligare ute. Så mycket för going up going down sängen nu under graviditeten.
Nåväl. Jag hinner leka med den än.

Projekt däcka-valen har gått in i sin andra fas nu. Valen, tillika jag, laddar på allvar inför vilandet som komma skall. Måste inse att det är vad som ska och måste göras. Vet ju det, talar om det men har svårt att på riktigt inse och förstå vad det hela egentligen handlar om. Vill nog nånstans inte inse. Situationen skrämmer mig mer än jag ännu är redo att erkänna.
Har några veckor till i någorlunda frihet och upprätt position innan jag ska i horisontalt fängelse utan att passera gå. Från vecka 14 blir det sjukskrivning och vila. Jag får gå på toa och duscha och nån gång sitta vid ett bord ett kort tag. Läkarens ordination. Jihaa liksom. Kanske kan bli finlunch nång gång i köket?
Jag insåg nog lite av allvaret när duktiga flickan i mig häromdagen försökte komma med egna ideér om min sjukskrivning och hur länge till jag skulle jobba och det ideérna snabbt kastades i sopkorgen av både Marcus och min läkare. De hade såklart rätt och jag fel. I den frågan. Och nej Marcus det gör inte ont att erkänna. Men det gör ont att börja fatta allvaret. Känns löjligt svårt, med betoning på löjligt, att släppa jobbet bara sådär. Jag kommer tillbaka efter semestern, jobbar kanske två dagar, meddelar min situation och säger hejdå. Har en inneboende vetskap, hur självgott det än må låta, att mitt jobb klarar bara jag bra och mitt jobb är mig kärt och viktigt även fast jag just nu är mycket trött på det. Ofta. Men allt det spelar faktiskt ingen roll i det här läget. Och det vet jag utan minsta tvekan om. Pratar vi VIKTIGT, finns jobbet inte med eller ens i närheten av den skalan där det riktigt VIKTIGA är. Mini.
En del i det tunga är just att veta vikten av det här. Att bära hela ansvaret för hur det kommer gå. För även om Marcus kommer få dra ett jäkla lass här hemma (något han gör utan minsta sneda min) så är det mig och mitt vilande det hänger på, känns det som, ifall vi är två som kommer i mål. Jag har inte råd att förlora fler barn. Min självkänsla skulle dippa för gott då. Men tänk om jag skulle råka sitta vid köksbordet för länge nån gång eller gå på toa två gånger för tätt, eller stressa upp mig för skitsaker som jobb eller annat och det sen går illa? Vems är felet då? Mitt såklart. Skulle jag se det som. Trippeldöd på mitt samvete. Hur kul eller lätt blir det att leva med?
Men så bör jag inte tänka. Och det är det som är det svåraste i den här uppladdningen, att försöka att inte fastna i dom tankarna och att give my self some slack från nu och framåt. Jag vet vad som krävs och jag ska göra allt jag kan.
Mer kan ingen begära.

6 kommentarer:

Åse Ohlsson sa...

Hej Jonna !!
ja du lilla gumman man vill sååå gärna göra något för dej, men vet att det är ju bara du som kan o DET KAN DU.Hoppas bara att era vänner finns för dej när du vill prata eller dyl sitta på sängkanten o tragga o bara vara med dej ,

Ha de så gött o TAKE CARE
från Åse

Lina sa...

Önskar dig all Lycka till!!
Håller tummar och tår och med tankens kraft motar jag bort alla mörka farhågor! ;-)
Du kommer klara det!

mrsjones sa...

Vet inte vad jag ska säga om ditt sängläge, annat än jag önskar så att du inte skulle behöva det.. Du gör mer för ert barn i magen än vad vissa föräldrar gör under en livstid för sina barn! KRAM!!

ps hamnade plötsligt i v14 igår? Vet inte vad som händer med vår bäbis, ätit spenat? ;)

Anonym sa...

Precis - mer kan ingen begära! =) //Eva

Anonym sa...

Du kommer att klara det!
Jag har varit sängliggande från v 19 under båda mina graviditeter och det är segt som bara den, men det går! Mer än att följa de ordinationer din doktor ger kan du inte göra. Förstår verkligen din känsla av att det hänger på dig om allt går vägen, den känslan hade jag också. Och det är lätt att säga att du ska tänka positivt..men jag tror det är viktigt för att du ska orka. När jag låg i sängen gjorde jag en bok till mina barn där jag skrev om alla känslor inom mig, om magens tillväxt, pappans beteende :-), livet utanför och runtomkring, etc. Tror att det kan vara roligt för barnen att läsa när de blir större. Du är ju van vid att skriva så det kanske kan vara något att fördriva en del tid med?
Önskar er allt gott.
/Anna

Madde (maddepladder) sa...

Nej Jonna, mer kan INGEN begära! Förstår att du är orolig för allt som komma skall och för hur länge som är "för länge" att sitta vid bordet istället för i sängen m.m. Det vore konstigt om du inte va orolig med allt du/ni gått igenom.

Finns inget mer jag kan säga annat än att ge er varma lyckönskningar!

KRAM