söndagen den 14:e september 2008

dag tjugoett -vecka 18 börjar

Så var jobbiga veckan 17 över. Och nästa har tagit vid. Inte lika jobbig tack och lov även om ingen känns så där tillräckligt trygg som man skulle önska. Men ny vecka och jag är ändå glad(are) och (mer) lättad. För nu.
Vecka 18 är för många en speciel vecka i en graviditet. Arton är lika med UL, alltså ultra ljud. Nu är det dags för stora UL för många. Så också för oss. På onsdag ska vi dit. Såklart känns det spännande att ännu en gång få se liten Mini, hjärtat och njurarna och alla de andra vitala delarna man då tar sig en titt på. För många är lyckat UL en bekräftelse på att bebis är frisk och kommer att komma då det är tänkt. Efter vecka 18 kan väl inget gå fel. Så tänkte även vi med Dante. Nästan. På föräldrakursen i samma veva pratade vi amning och mjölkstockning, vi fick bekanta oss med en tygtutte och veta från vilket håll och hur många centimeter vi blivande mammor skulle attackera bebisen, som om detta var det enda som hädanefter kunde strula. Jag ville prata om min förlossningsrädsla med BM, men det skulle vi ta sen -"långt kvar ju". Ja sen kom aldrig utan det gick som det gick. Dante föddes inte många veckor senare och dog direkt därefter. Förlossningsrädslan kom aldrig mer upp på tapeten.
Så visst ser vi med skräckblandad förtjusning fram emot UL och tiden efter om bara allt är bra. Men det kommer inte innebära nån större andningspaus. Eller kanske just det, en paus. Sedan är det med stormsteg vi förhoppningsvis rör oss mot våra andra jobbiga veckor. De mellan 22 och 24.
Fast för nu, tre veckor in i liggeriet, är första jobbiga veckan över. Och det ska firas med en omelett!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jonna,
sjukvården är konstigt fyrkantig ibland. Inser plötsligt att de jag tänkte skriva låter som jag vill ha mer privat sjukvård, men det är inte det jag menar med mer individualistisk. Men människor och deras erfarenheter är så olika och de kan man inte bara rycka på axlarna åt o pressa in dem i mallen. Vården, liksom skolan måste kunna anpassa sig. Vara lyhörd och empatisk nog.

Min pappa hävdade alltid att man måste vara väldigt frisk för att få hjälp när man är sjuk. Han sa alltid till mig att man måste överdriva en massa annars får man ingen hjälp.

Det gäller kanske inte alla, men många har nog en tendes att försiktigt framföra att "det gör lite ont" eller "jag är lite nervös" och då kanske man inte blir tagen på allvar.

Min pappa hade svåra både psykiska och fysika problem, själv har jag haft anorexi sen 13. Mina föräldrar fick verkligen kämpa för att jag skulle få vård, först när de trodde att jag inte skulle överleva natten tog de in mig. I en vecka. Är på inget sätt frisk idag.

Inte kritisk till "svensk sjukvård" generellt, det har jag inget fog för. Tror att den på många sätt är mycket bra. Men som sagt; STÅ PÅ DIG! Ställ krav!

Kram
My

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Jag vet inte varför, om just jag är extra svartsynt eller pessimistisk? Men jag har aldrig, en enda dag tagit för givet att det kommer att komma ett levande barn bara för att jag är gravid.

På föräldrakursen vi gick fick alla berätta vad de var mest rädda för. De andra var rädda för att spricka eller tappa kontrollen, eller för att bajsa på sig?!?!? Allt jag kunde tänka på var att det kanske inte skulle bli någon bebis att ta med hem. Men det fick man tydligen inte säga, det blev väldigt tyst och BM hastade förbi oss till nästa par.

Som tur var, var min ordinarie BM underbar, och hon tog all min oro och ångest på allvar, och lovade inte att det skulle gå bra, för hon fattade att det kan man inte lova. Men vi pratade statistik och hur det såg ut, och det mesta tydde faktiskt på att det hela skulle bli bra.

Även om dina odds är extra tråkiga, så är det väl så att rent statistiskt och med hjälp av att du nu inte tar några risker så pekar det mesta på att ni den här gången kommer att få hem ett livs levande barn?

Det är inte så långt kvar till de "säkra" veckorna, även om det förstås inte finns några garantier då heller, men chanserna ökar ju för varje dag.

Anna sa...

Självklart kan man aldrig veta ....men man får aldrig sluta tro.