torsdag 4 december 2008

dag hundratvå -i begynnelsen var ägget

Tänkte att jag skriver ett litet god morgon innan jag kojsar ner mig och försöker med det där förbaskade sovandet igen. Har inte gått så bra i natt. Lyckades sno mig en timme där mellan tre och fyra nånstans men sen var det kört igen. Räknat får och lyssnat på ljudbok så öronen blöder. Inget kul med nätter som denna.
Har ont som faen i kroppen. Gjorde en liten analys tidigare och jag tror att de enda kroppsdelarna som inte är särskilt påverkade (än) av allt det här är glada tårna. Nu är ju det inte så illa som det kanske låter för de betyder att jag har åtminstone tio stycken fungerande bitar på mig. Lite trist bara att alla är placerade just där i samma område, kunde ju ha spridit ut sig lite och delat med sig av sin glädje. Men samtidigt, hur kul hade det varit med en tå utstickande ur pannan?

Jag tänker på de 65 dagarna jag förhoppningsvis har kvar och försöker vara stark. Men lägger ner projektet direkt med löfte att uppta det när jag sovit mer. Vet av andras erfarenhet att det antagligen kommer bli värre och lite värre ändå hela vägen i mål. Sextiofem dagar. Många dagar. Men jag ska inte tänka på dom. Jag vet egentligen inget om hur många dagar som är kvar, vet bara att vi idag gör vår 102:e vilande dag och det är att veta nog.
Eller iofs så vet jag ju också att det blir idag som vi gått 200 dagar från begynnelsen, enligt lilla räkneverket här på sidan. Har inte räknat själv, vilket jag såklart ska göra sen. Det tog sin fart den 16 maj, dagen då jag bedömdes nedreglerad och klar för sprutorna. Där och då i och med den första dosen hormon började ägget, som idag tillsammans med Marcus bidrag är vår älskade Mini på 1 233 gram, att gro. Är det inte fantastiskt?! 200 dagar sen. En evighet och ett ögonblick.

Nu har h*n somnat i alla fall. Dags för mig att försöka ta efter.
Ska gråta en skvätt först, av både lättnad och lycka just nu och smärtan som gnager sönder mig. Nästan.
Bara nästan.

God morgon.

13 kommentarer:

Anonym sa...

Vad skönt att allt såg bra ut på kontrollen i går. Det ska gå bra det här!
Jobbigt att du har så ont hela tiden, hoppas att du får sova lite.
Kram
Marie (en trogen läsare!)

Anonym sa...

Det där med att inte kunna sova är hur knäckande som helst. Det är ju på natten som man har chansen att avverka i alla fall 1/3-dygn utan ngn större möda och sen få vakna upp till en ny dag med ännu en dag bakom sig, så jag förstår verkligen din frustration. Funkar inte Lergigan längre? Eller försöker du låta bli? Jag tycker faktiskt att dom är ok nu så TACK Jonna, det är din förtjänst, jag hade inte hört talas om dom förut. Visserligen vaknar jag fortfarande ca 1 ggr per timme men jag somnar om hyfsat snabbt och blir inte liggandes vaken i flera timmar. Fast jag försöker inte ta dom hela tiden, kanske max ngr nätter i rad och sen försöka sova för egen maskin ngr nätter, vilket oftast misslyckas...

Hoppas du får sova bättre i natt! Då är det mkt lättare att hantera tanken på 65 dagar till tror jag...

Kram Ia

Anonym sa...

Tack Mini för att du växer! Redan nu har du en fina egenskaper du tröstar och ger hopp. Jonna, va skönt det var att läsa att allt såg bra ut. Igår var jag en fegis vågade inte titta in här hos dig, efter ditt förra läkarbesök blev jag riktigt orolig för det här. Mina hormoner i sprutorna gör mig till en fet vandrande bergodalbana. Men en skön känsla av att det kommer gå så bra för er infann sig här och nu. Väljer att ha tillit, känna glädje, få och ge kärlek. Allt annat får hålla sig långt bort nu. Kram Gabriella -som skickar en extra liten eftermiddagslur till dig

johanna sa...

Hoppas du sover gott nu. Det är så otroligt svårt att föreställa sig hur det kan vara att bara vila i flera månader. Jag har minst tio ägg på väg i magen såg doktorn igår. Kanse får jag ett litet liv i magen om en vecka.

ivfprinsessan sa...

Skickar massor med kramar till dig. Du är så stark! Tänker ofta på dig när jag själv gnäller över såna banala saker som att kräkas eller oro över att ev. inte ha något jobb framöver. Massor med kramar!

Anna sa...

God Morgon! Hoppas du lyckades somna nu på morgonen.
Tänk om man hade kunnat bära på någon annans smärta för några dagar. Om det vore möjligt, så hade jag utan tvekan avlastat dig för ett tag.
Men det är så härligt att se dig så glad på filmerna här på din sida. Att smärtan trots allt inte har stulit din glädje.

Jag har följt er ända sedan starten på denna resa, och det är helt otroligt att det gått så lång tid. Det är helt otroligt fantastiskt!
Och när jag tänker tillbaks på tiden innan ni påbörjade IVF. Den smärta du hade i din kropp och själ då. Och din oerhörda längtan efter det där strecket på stickan. Tänk att du tog dig igenom det. Tänk att du ligger där hemma idag och har en liten mini i magen, som faktiskt börjar bli riktigt stor. Blir tårögd när jag tänker på hur fantastiskt livet faktiskt är. Vilka vändningar det kan ta.

Stor Kram!
Håller mina tummar hårt hårt, att lilla mini ska få leva och må bra i minst 95 år till. :)

Anonym sa...

Usch ja...foglossning är inget vidare...men man vet att det är en begränsad tid. Jag har haft hemsk foglossning alla mina tre grav. och värst var det på natten när jag låg...kan bara tänka mej din värk som ständigt ligger i ide. Men vet du...min foglossning har inte blivit värre på slutet...tvärtom har den lättat något. Efter barnen har tittat ut så har den försvunnit nästan helt!
Äter du alvedon??? Eller kanske ngt bättre än så!!??
Nu är det inte ALLS lång tid kvar...bara den sista njutningstiden...sen ses ni ju!!!
Linda

Finnpajsaren sa...

Vi står här och famlar i mörkret känns det som... ska bestämma om vi ska ha barn via ivf eller hoppas på att naturen vill oss väl ändå. Jag har blivit spontant gravid fyra gånger i mitt liv så det känns jättefrämmande att tänka sig ivf helt plötsligt! Men när du skriver om det så känns det inte lika främmande längre. Jag vet inte, varken ut eller in. Hoppas du fått sova. Ha en bra och smärtfri dag! /Jonna

Gunilla sa...

Kramar om....

Gunillas blogg

Jonas sa...

Här har du en liten enkel utmaning att hämta i min blogg... http://jomari.se/ 2008/12/04/utmaning- barncancerfonden/
//Jonas

Anonym sa...

Att skriva så härligt, roligt och positivt som du oftast gör...trots all den smärta som du måste utstå samtidigt. Det är imponerande! Vad du är stark! Vilken inspirationskälla. Man vill liksom kämpa med dig och inte ge upp! Håller med Anna..Tänk om man kunde dela på smärtan lite...Vi står åtminstone bakom dig och stöttar. Kram!

Anonym sa...

Eftersom man inte kan kommentera längre på Marcus blogg tänkte jag angående hans senaste inlägg(Den svenska vården) skriva här till honom om det går för sig? :)

Angående ungdomspsykiatrin fick jag som bor i centrala Göteborg besked att väntetiden för mig är från November till April.
Den svenska vården suger rent ut sagt.
Glad över att ni är nöjda med eran läkare, det är svårt att finna bra.

loba sa...

All kraft till dig.