måndagen den 31:e mars 2008

"skaffa barn"

Man ser det ibland. Hör det ännu oftare. Skaffa barn.
"Dags att skaffa barn nu eller?"
"Vi ska skaffa barn efter vi köpt hus."
"Skaffa barn så vet du hur det är att inte ha tid."
"Barn ska jag skaffa snart."
"Skaffa kattunge först, barn sen..."

Jag hade inte hunnit ut ur sjukhuset efter att Dante dött. Satt medicinerad i cafét och väntade på skjussen. Tre dagar innan hade jag fått och fött min förstfödde son som dog direkt efter. Jag var trött och sorgsen. Då sa en vänlig själ: "Ni får skaffa er en ny."
(Säger man till en nybliven änka att hon bör skaffa sig en ny man?)

Skaffa bil, skaffa kattunge, skaffa en platta öl eller platt-TV. Skaffa vad fan du vill, men inte barn. Du skaffar inte barn! Du har tur som får dom, fick dom, henne, honom. En bil kan du skaffa, likaså husdjuren. Barn välsignas du med.
Högtravande? Kanske. Kan säkert uppfattas så. Men barn skaffar du ändå inte.

Jag var allergisk redan då. Innan allt det här. Det kröp i mig av frågan: När ska du skaffa barn då? Jag hade aldrig tänkt skaffa barn, har alltid bara önskat mig det av hela mitt hjärta. Hoppats att jag en dag får ett, två... tre? Levande. Friska gärna. Då trodde jag iofs att det inte skulle vara riktigt såhär svårt, och döda kunde jag inte inbilla mig att de skulle vara, även om inget nånsin var självklart. Fastän det ändå kändes som det. Men skaffa? Nej, aldrig att jag skulle skaffa barn. Det var att provocera ödet att ens tänka så. Nonchalant mot det vackra, fina i att få. Redan då kändes det så.
Nu, idag får jag närmast utslag och andnöd när jag ser eller hör det. Försöker dock att inte tänka på det, reagera för starkt. Folk säger så. Pratar så, skriver så. Så är det. Bara för mig att acceptera. Men ändå kliar det av bara den. Och jag river så det blöder. Man skaffar inte barn!
Men, visst. Det är jag som är som jag är. Jag skulle kunna önska att jag var naiv, så godtrogen att barnen skaffades även i min värld. Men det är jag inte, gör jag inte. Inte så mycket i alla fall. Jag mest bara önskar. Jag önskar att jag en dag får mitt vackra lilla barn. Mitt barn att hålla i famnen. Trösta.
Tills dess ska jag gosa med mina håriga små.
Våra älskade katter som vi faktiskt skaffade.

så där ja

Långa dagen äntligen slut. Efter nästan 12 timmar på jobbet känns soffan som Himmelriket med extra stort H. Det har varit rätt hysteriskt ett tag. Tänk er Kermit. Fast mig. Och inte grön. Men samma fart åt alla håll exakt samtidigt hela tiden. Så har det sett ut sista tiden, i alla falla i stackars huvudet, men nu är det slut. Två årsmöten senare och livet kan åter börja, och hålla på ett år till ungefär.
Nu blir det soffan igen.

Här följer ett bra inlägg om viktiga saker. Orkar just nu inte kommentera det mer. Bara skaka på huvudet åt den där Pernilla Ström och hennes lätt läskiga rappakalja, enligt min högst personliga ordbok.

missa inte!

På onsdag den 2 april kommer en teatergrupp från Eskilstuna till Kulturkammaren i Norrköping och ger en exklusiv föreställning av pjäsen Krig Hela Tiden. Skriven av Marcus Birro.
Arrangörer är KariN (Kulturarrangörer i Norrköping) i samarbete med Norrköpings Kommun.

Krig hela tiden är en tät och intensiv historia som handlar om en man som tröttnat på tillvaron och sig själv i den.
Det är en svart, skruvad och humoristisk pjäs för alla
som någon gång har frågat sig varför saker är som de är och om det egentligen ska vara så.

För mer info:
http://www.karinkultur.se/
http://www.nomadteatern.se/

Biljetterna kostar 120 för vuxna och 80 för ungdomar och studerande. Samla ihop ett gäng på tio stycken och betala endast 60 kr per biljett. (Endast vid förbokning.)

Ring och boka på 011-10 26 94.
Har ni tur är det jag som svarar.

lördagen den 29:e mars 2008

god kväll

Det blev nästan en hel timmes hångel i stearinljusens sken. Kändes bra att ett tag konkret värna om vår miljö. Sen hade fotbollen plötsligt börjat. Det är fortfarande fotboll. Viktig match. Alltid viktig match. Men jag har haft en del viktigt att pula med jag också så det var lika bra bollen började rulla.
Snart börjar en film som vi ska se. Nummer två för dagen. Jag älskar att se film på lördagar. Helst lite halvdåliga. Tror den här hamnar i det facket. Imorgon är det jobbmöte så jag ska verkligen vrida ur det sista av den här lediga dagen. Ska inte sova förrän det blir dags att skippa timmen.

Nu ska jag äta en skorpa till med royal-fikon-marmelad. Såååå gott!

hångeltajm

Blev ingen dammsugare idag. Inte heller någon mortel, fast lika glad för det är jag, har ju än mer anledning att släpa ut mannen min och fortsätta leta efter nämnda ting. Dessutom slipper jag dammsuga på en dag eller två.

Nu ska vi släcka lamporna, TVn och datorerna och istället gå och hångla lite!
Vad gör man inte för miljön ;-)

lördag

Kaffe. Med mjölk. Gott.
Sörplar i mig mitt koffeinfria medan jag lagar lite lördagsfrukost. Brukar göra det. Karlavagnskungen sover fortfarande, men när han går upp finns det ägg och hela baletten på bordet. Han är värd det min man dessa lördagmornar.
Idag måste vi inhandla en dammsugare. Vilket suger. Kostar för mycket, men en sån måste man ju ha. Varje dag med två sandskvättande katter. Vi har egentligen en alldeles perfekt en, om det inte vore för korken jag sög in och upp där igår och som fastnade så in i... Får inte ut den. Testat allt. Så nu måste vi ha en ny. Påsar till den gamla finns iofs inte att få tag i nånstans heller så dagarna för den var nog räknade. Vilket skit Clas Ohlson kan vara. När jag köpte dammsugaren där så garanterade dom att det skulle i minst två år säljas påsar och tillbehör till den men nu ett halvår senare är det slut, har varit i veckor och de har ingen aning om leveransen.
En överstruken rejält sur finnjonna till Clas Ohlson i det här ärendet. BU!
Annat på vår inköpslistan är en mortel. Måste börja krossa egen peppar. Det gör väldigt mycket för smaken och maten. Hade inte smakat svartpeppar förrän jag krossade en själv.

Ah, så härligt det är med lördagar. Jag gillar dom. Och framförallt mornarna, då allt det andra (läs: vandrandet på stan) är framför. Sitta här med halvfärdigt frukostbord, dricka sitt eget underbart goda kaffe, den första koppen (oavsett koffeinfritt eller inte) är en kopp av guld! och vänta på att livet ska börja i sovrummet. Han blir glad min M för frukosten och då blir jag glad.
Solen skiner idag. Finns inga ursäkter att muttra och buttra.
Ut och le med er.

fredagen den 28:e mars 2008

snart dags!

Väntar på att gå iväg och köpa sushi. Det blir alltså mumsig rå fisk och lite vitt vin tillsammans med Lisa ikväll. Och såklart ska vi se finalen av dansen! Blir gott och trevligt.

Angånde planerade IVFen så har jag bestämt mig för att strunta så gott och ofta det går i jobbiga neggokänslorna och köra på och tro att det såklart inte blir nåt strul mer. Nu är det vår tur. Vi ska alltså köra igång om en dryg månad! Wiiiiihiii. Häftigt va. Och läskigt och spännande och... Nu är det på gång, på riktigt. Kanske kanske kanske är det här kartan och ficklampan vår bebis behöver för att hitta hem! När jag tillåter mig att tänka i dom banorna så börjar jag nästan tjuta. Blir så lycklig. Helt överväldigad av känslor. Älskade bebis är på väg nu. På riktigt på väg. Kanhända h*n behöver en karta till och då ska mamma ge det till liten. Hur många kartor som helst ska h*n få, för det är dags att komma hem nu.

Sushi.

post-påskupprop!

Viktigt blogg: Här!

torsdagen den 27:e mars 2008

arrival of the brun kuvert

Så fick vi äntligen det stora bruna kuvertet. Igår kom det. Den glada nyheten levererades av min Marcus. "Gissa vad som kommit?" Ja ja ja! Recepten var skrivna redan den 19:e, dagen innan jag pratade med dumma sköterskan. Men hon är förlåten nu. Nästan allt är förlåtet. Så skönt känns det att ha sin lilla bunt, sin kanske-framtid hos sig.
Fortfarande litar jag inte helt på att det blir av som det ska, tror inte jag kommer känna mig lugn förrän jag ligger där däckad och äggen ur mig plockas, men vi är onekligen ett antal steg närmare och det gör mig glad idag!
Vi ska få hjälp att bli gravida. Även om inget, säger dom, är fel på oss. Överflödig och märklig information, jag vet. Men kanske det ändå känns bra för mig att konstatera att något hos mig fungerar fastän det tydligen inte fungerar alls (vilket ju är varför vi nu får hjälp), så låt mig göra det, en liten snabbis, konstatera att inget är fel på mig.

En varning till er alla innan sova i sängen. Japp är tillbaka där igen. Känns bra. Hursom, en varning var det. Här kommer:
Vad ni än gör. Se INTE 88 minutes med Al Pacino. Jag upprepar. Se INTE 88 minutes! Låt er inte luras av den mannens tidigare bedrifter, nämnda film är SKIT. Från början till slut. Fick mig nästan att längta efter Date Movie. Men bara nästan.

God natt.

onsdagen den 26:e mars 2008

barnmorskor på tv

Det började en ny serie idag. Barnmorskorna. Satte på TVn lite försiktigt men stängde snabbt av igen. Klart det inte är något för mig. Men jag vill ju ändå. Titta. Lite. Kanske. Eller inte alls egentligen.
Antagligen skildras förlossningarna i det här programmet så som förlossningar är. Oftast. Och som det i all media brukar skildras. Jobbigt ont, aj aj aj. Bleka krystande mammor och nervösa pappor. Ibland blir det tuffare och mamman blekare. Det spricks här och det spricks där. Nervösa pappan kanske svajar till och vill det sig riktigt illa så måste barnmorskan mitt i allt lämna bleka mamman för en annan lika blek i rummet bredvid. Men sedan, efter dessa turer och "komplikationer", slutar ändå det hela i ett gråtkalas och oändlig lycka när livet för den lilla nya börjar. Hurra! Hurra! Hurra! Så ska det ju vara, så ska det ju gå.

Men när det inte gör det?
När bleka mamman och nervösa pappan istället får veta att hjärtat hos älskade barnet de väntat på i 40 veckor precis slutat slå. Att livet på deras lilla barn aldrig kommer börja utan istället precis har slutat. Eller när bleka mamman och nervösa pappan redan vet då sängen alldeles för många veckor i förtid rullas in i förlossningssalen att när krystvärkarna väl sätter igång och bleka mamman tvingas krysta så kommer hennes efterlängtade bebis börja dö och att livet på lilla barnet slutligen kommer slockna helt då navelsträngen klipps. När lyckliga gråtkalas byts ut till hjärtskärande skrik och tröstlösa rop och frågor. När det inte slutar bra? Vem talar om det? Vem visar det?
Inte TV. Inte barnmorskan på föräldrakursen. Inte böckerna på gravidhyllan på biblioteket eller i bokaffären.

Varje dag föds ungefär ett barn dött i Sverige. Den siffran låter säkert liten jämfört med de 100 000 som totalt föds per år. Men det är fortfarande en familj per dag (efter den räkningen) som fullständigt krossas och måste spillra för spillra börja bygga upp sig igen. Och skulle Sverige liksom andra länder följa WHOs rekomendationer om att ett barn är ett barn från v 22 så skulle siffran öka rejält. Det skulle, och kommer snart så fort lagändringen klubbas, plötsligt födas flera döda barn per dag.
Jag menar inte att man ska börja visa tragedier om dödfödda och förtidigt födda som dör på TV varje kväll eller att man ska skrämmas ihjäl på föräldrakurserna om det som, Gud förbjude, skulle kunna hända. Men det gör ju faktiskt det. Det händer. Det där som inte får hända, det där vi inte vill prata om, det händer. Barn föds döda, dör vid förlossningen. Flera gånger om dagen händer det. Varje dag. Varje år. Hela tiden. I Sverige. Det är en verklighet (tack och lov ändå en ovanlig sådan) men ändå en verklighet. Våran. Och att alltid vara den det aldrig pratas om gör inte den verkligheten eller förlusten lättare att bära.

skit i tandemtoan

Hade man inte problem innan så får man det garanterat efter att ha skitit i kapp på en tandemtoa. Det finns väl för 17 andra ställen att prata ut på än toaletten. Och om man nu bokstavligen måste låtsas spola bort problemen så kan man väl göra som vi gör på dramalektionerna. Vi står/sitter i ring och slänger allt jobbigt i en låtsassäck i mitten. Därefter låtsasslänger vi låtsassäcken och våra problem är (låtsas)borta, åtminstone för den återstående tiden av lektionen. Vet inte om det skulle fungera på kärleksbekymmer men jag skulle nog hellre testa det hemma än att sätta mig på den där manicken tillsammans med min älskade.

en liten morgonkupp

På Kulturkammaren i Norrköping spelas idag klockan 14:00 och 19:00 föreställningen När änglar faller längre ner än botten av den fria teatergruppen Off-Stockholm.

Pjäsen handlar om en familj, en mamma, ett barn som lever en kriminell livsstil och om svårigheten att ta sig ur den. Det handlar om den tysta minoritetsgrupp som lever i det dolda… i skuggan av män.
Allt eftersom pjäsen fortskrider blir mamman mer och mer inkapabel att upprätthålla sitt liv i förnekelse. Fragment ur hennes liv avtäcks successivt då försvarsmekanismen till slut ger upp.
Insikterna som en efter en drabbar henne starkt, förlamar och uppmanar till förändring… Men är det för sent?

Pjäsen är baserad på möten och intervjuer med interner på kvinnliga/manliga anstalter, kompetenta människor inom det aktuella ämnet samt kvinnor från KRIS-organisationen och barn tillhörande de sistnämnda.


Läs mer: Här

Nu till kuppen. Du som läser min blogg får gå helt gratis på föreställningen, valfri tid. Det enda du behöver göra är att erkänna din last (dvs säga att du är inbjuden via bloggen) vid bokningen av en eller två biljetter på 011-10 26 94 och att lova för dig själv att denna veckan uppskatta lite extra något du i vanliga fall tar förgivet.
Ok?
Bra. Då är Du hjärtligt välkommen!

Det finns bara ett begränsat antal biljetter, först till kvarn...

tisdagen den 25:e mars 2008

IVF och dunka dunka

Två timmar sömn blev det. Tror jag. Om man lägger ihop allt. Tur ibland man har canal plus även om risken att ratta in Date movie igen ökar markant. Hade två katter hos mig, en vid fötterna och den andre brevid. Mysigt värre. Om jag bara hade kunnat andas hade det varit riktigt trevligt.
Idag sitter jag med dunkande huvud (tror någon likt Athena vill ut) och gör utskick till höger och vänster om kommande arrangemang och väntar samtal från teatergruppen så jag vet när öppna dörrar åt dom. Känner inte direkt för att ta mig till jobbet i det här skicket och hem sen för att återigen gå dit senare och sedan iväg och hålla i ett möte och efter det delta i ett annat. Men jag måste ju, fast vissa delar kan göras smidigare. Bara de ringer snart. Trött är jag. Oj oj oj. Var är påsken när man behöver den?!

Jag väntar på att få det där stora kuvertet från landstinget. Tror inte det kommer den här veckan, men man vet ju aldrig. Kanske ändå. Fast hon lät sur när jag ringde förra veckan och ville inte ge några besked alls. "Ni märker om ni kommer komma igång innan somamren". "Jo fast om inte så vill vi veta, så vi kan gå vidare privat." Men nej, inget ville hon säga till mig. Tyckte bara jag var besvärlig som ringde så snabbt efter mötet och tjatade. "Tre månader max mellan remiss och möte och möte och behandling är vad som gäller och det håller vi." hävdade hon, även om jag sa att vad gällde oss så hade det gått längre tid och att jag därför inte kände särskilt mycket tillit till vårdgarantin. Men nej, så var det inte. De håller tydligen ALLTID tre månader. (BS.) "Ring om två veckor så får vi se om jag kan ge några svar då" Jag börjar gråta såklart och lägger på luren. Sedan ringer Marcus och då låter det plötsligt helt annorlunda. Nu hade hon kollat upp det (varför kunde hon inte göra det när jag var i telefonen?) och säger att vi visst ska komma igång innan sommaren och att kuvertet är på gång. Ok. Bra då. Så jag väntar. Fast tvksamt. Litar inte på dom. Så mycket strul och missförstånd redan och vi har ännu inte börjat. Hade det inte varit för pengarna (bristen av dom) och löftet om narkos under äggplock så hade jag direkt gått till privatkliniken. Helt sjukt att man ska behöva betala för värdighet. Kanske blir allt bättre när, om vi får komma igång någon gång.

måndagen den 24:e mars 2008

däppt och snorig

Har varit halvkrasslig i... få se nu ett, två, tre, fyra, fem dagar i dag räknat. Ont i kroppen, halsen, öronen och sedan igår snorig så jag tror nåt allvarligt läcker i huvudet på mig. Men ingen feber. Inte ens i närheten. Brukar vara bra på att veta när tempen går upp och har ett flertal gånger segervisst lagt mig i sängen och stoppat in plastpinnen i munnen. Men nej. Ingenting visar den. Glad borde jag väl vara av det, men ingen feber - ingen rättighet att ligga och krya mig. Jag vet, knäppt som sjutton, men så känns det. Istället har jag hoppat uppe och gjort massor hela påsken. När jag egentligen bara kunde ha tagit det lugnt och koncentrerat mig på att bli frisk. Fast ja just det, jag är ju inte sjuk. Och nu är det hursom försent, ett årsmöte imorgon och ett gäng skådisar att släppa in inför onsdagens föreställning. Fan.
Säkert psykosomatiskt det hela. Även om ryggont och spända axlar mer låter som ett klassiskt resultat av psykisk stress. Fast man börjar ju undra... Nej, går ändå inte på det. Då borde det ha startat tidigare, nu började halsen krångla i och med att påskledigheten knackade på. Säkert nån ilsken bakterie som jävlas nånstans. Ska försöka döda den med vitaminer och starka halstabletter. Kill kill kill.
Nu får jag fortsätta försöka somna, en alldeles för bekant liten övning, som jag vid det här laget borde vara mästare på.

söndagen den 23:e mars 2008

filmtips

Den var kul! En varm och mysig komedi med ton av bajs. Jag halvlåg, log och fnittrade hela tiden. Ibland kom högljudda skrattexplosioner som i ensamhet låter rätt malplacerat men trevligt ändå när man inser vad det är. "Trångt i kistan" (svenska översättningen låter väl lite si sådär till en början) var riktigt bra! 4 stabila finnjonnor får den. Jag behövde den verkligen ikväll.
God natt.

mamma mu

Wow. Kanske inte är sådär jättebråttom för mig då. Men nog hoppas jag min bebis (bebisar om jag får vara girig) har hittat mig långt innan jag är i Susans ålder. Men vilken underbar chock det måste ha varit henne. Fast samtidigt, hur kan läkarna ha trott nåt annat i nästan åtta månader? Skrämmande. Hursomhelst så hoppas jag verkligen att allt går bra hela vägen och att deras Freya kommer ut pigg och glad. Hon kanske redan är ute? En liten påskprinsessa.
För mamma Susan känns det säkert trist att ha missat nästan hela graviditeten, men som jag skulle önska att någon sa till mig att det bara var veckor kvar. Slippa månaderna av ångest, oro och liggsår. Det är min favoritdröm. "Grattis Jonna, du är gravid. Ojdå, här kommer visst bebis." Drömmer den ofta. Men vaknar alltid av värkarna. Så jag vet ännu inte om det är en pojke eller flicka vi får.

långsöndag

Mycket längre än fredagen känns den. Jag får alltid så här tredje dagen lite postpåsksyndrom. Blir rastlös och vet inte vad jag ska hitta på. Har försökt hålla mig sysselsatt ensam som jag varit och gjort redan allt känns det som. Tagit en kortpromenad, lagt ansiktsmask, sett dålig komedi (bland det sämsta någonsin och då har jag väldigt låg humortröskel och gillar Dum och dummare, kiss och bajs etc, men den här gjorde ont. Varning alltså: Date movie, missa den! Kolla i tablån innan ni sätter på canal +), sett menlös thriller och städat köket. Färga håret brukar ha en skön lugnande effekt på mig men den livlinan rök häromkvällen då jag hennade rufset som en reaktion på långfredagens tristess.
Kom just nu på att jag faktiskt hyrde en film tidigare idag som jag har i väskan. Tror på den. Brittisk humor! Hoppas den är rolig. Kan i alla fall inte bli oroligare än den jag såg förut. Väntar nog ändå ett tag till innan jag tar reda på sanningen. Tills dess ska jag tända lite rökelsepinnar och köra lite påhittade yogarörelser dvs åla mig på golvet och hoppas jag kommer upp igen.
God påskdag alla!
Vad gör ni?

lördagen den 22:e mars 2008

finnjonna goes catwalk







Istället för att handla ägg till varann var jag och Marcus och storshoppade idag.
Han köpte skor, skorta och slips medan jag mest hängde vid smink och jackhyllorna. Till sist hittade jag min vårjacka och så fick det bli en sån där Starpalett med ögonskuggor, rouge och läppstift i ett kit. Jag är Penelope Cruz. Ja eller har mest hennes färger iaf. Fast det rejält röda läppstiftet sitter väldigt mycket bättre på henne än mig insåg jag snabbt och blekte därför mina till en rätt ful rosa nyans, ser jag nu, men ögonskuggorna, bild nr 1, är jag riktigt nöjd med!
På bild nr 2 försöker jag få till någon sorts fierce-face framifrån, top-modelskadad som jag är, men måste erkänna att jag misslyckas kapitalt. Men ögonen är ok, om än blicken något stirrig.
Eftersom jag modellar hellre än bra fortsätter jag vidare med bild nr 3 och där har jag fått på mig nya skinnjackan, som tillsammans med mina skor från igår kommer göra mig till vårens lyckligaste! Min förra ca 30 år gamla hade gjort sitt så det var verkligen dags för en ny.
Sådär ja, en liten bildbuffé på min påskafton.

forts...

Ja, jag sa ju det! Eller det kanske jag inte alls gjorde men då gör jag det nu. Ni är hjältar!
Både ni som kommit upp på andra sidan och ni som direkt säger nej.
Alla ni som talar högt om saker det oftast inte talas och som gör det i hopp om att hjälpa någon annan, Ni är mina hjältar!

Glad påsk! Ät ägg.

fredagen den 21:e mars 2008

en annan skam

Angående det här med skam. Obefogad sådan som inte leder till något utan bara skadar ytterligare.
Hursomhelst, jag får ett tips, ett råd, eller vad det nu ska föreställa från en person på ett annat forum: "man ska inte förbli i ett tillstånd av skam förstår du väl". Va? Ok. Jaha. Mmm. Det ska man alltså inte. Då vet jag det till nästa gång. Typ. Suck. Folk! Visst hade det varit enkelt om det var så enkelt. Att bara bestämma sig. Nä, ingen mer skam nu. Bort med det. Så där ja. Livet fortsätter.
Men så lätt är det såklart inte. Skam är ett blytungt och lufttätt täcke som hoppar på en, när man är som sårbarast. Den kan inte skakas av, läggas på stolen eller vikas ihop och gömmas i lådan längst bort. För den syns inte, känns inte. Den knappt finns och ändå finns den av bara den och väger så in i helvete mycket. Den hoppar på som den tjuven den är, tyst och obemärkt och rätt vad det är går man där och bär omkring på den.
När vi hade förlorat Dante och jag kom tom hem från Finland med vår son i lilla lådan i kylboxen attackerades jag direkt. Jag kunde inte gå ut, inte gå till affären eller någon annanstans där det kunde finnas folk. Jag var rädd för att andra skulle titta, peka, prata. Jag kände mig som en förlorare, trasig, ful, eländig, något som katten hade släpat in. Hemma var någon sorts trygghet. Den vägde där också men tusen gånger mindre än när andra fanns i närheten.
Det tog ett tag innan jag fattade att det jag gjorde var att skämmas. Jag bar på den där jäkla skammen. Som ett fult mellannamn. Men inte ens då när jag blev medveten om det kunde jag bli kvitt den. Den bara satt där, byggde bo och frodades.
Jag vet inte exakt när jag det hände, eller vad som hände, men det var i samband med att jag kom i kontakt med andra i liknande situationer. Dessa underbara kvinnor hade liksom jag skämts, burit på den där tunga högen av skit och ju mer och ju högre vi pratade om den desto mindre blev den. Till sist började den tyna bort så pass att livet långsamt vågade sig tillbaka igen. Väldigt sakta men lika säkert.

Tänker mycket och ofta på varför jag skämdes så och varför jag fortfarande ibland gör det (helt har inte tyngden lämnat mig än) och jag vet inte riktigt. Vet bara att inget av det som hände var mitt fel. Ändå var allt det. Jag hade förlorat. I mina ögon misslyckades jag med något som för de flesta andra är så självklart, nämligen det här med att "skaffa" barn. Jag kunde inte göra det. Jag tappade mitt. Han kom ur mig i förtid och dog. Jag misslyckades, jag klarade inte av, lyckades INTE, MISSlyckades... i all oändlighet. Och det som drabbade mig, oss, var fick vi med all tydlighet erfara, något så tabubelagt och hemskt att man bara inte pratade om det. Tyst. Shhh. "Fin sommar det har varit. Badat mycket?" Och ju mer man bara inte pratade om det, desto mer skämdes jag. Det var ingens fel. Det är bara sorgligt att det var så.
Jag vet inte. Men jag tror att man i alla lägen vinner på att tala öppet om saker. Svåra, jobbiga, tabubelagda ämnen. Prata, prata, prata! Det är det enda sättet att bli kvitt den där som sitter och tjuvåker på dina axlar.
God natt snart.

laxspett på påskvis

Lägg laxspett (finns färdiga att köpa) i en form. Häll på sötsur chilisås och strö över parmesanost (denna marinad funkar ypperligt på vanliga fileér också!), eller riv lite om du är finsmakare och har en hel bit hemma. Lite vatten i formen gör att såsen inte bränns vid när det rinner till. Samtidigt får man en jättesmarrig sky när det är klart.
Formen ska in i ugnen 200 grader och vara där i ca 15 min om laxen är fryst. Under tiden värmer du wokgrönsaker eller det du hittar i frysen eller kylskåpet i en panna. Skippa oljan. Jag tog någon standardblandning och rörde om. Ett kokt skivat ägg fick symbolisera påsken och för att piffa upp det hela la jag till en klick keso. Feta oliv (för den är så god!), fast det går precis lika bra med orginal, som du med fördel kan blanda med lite chilisås för att få till den där speciella thaikänslan. Smaklig måltid! Och ja just det, häll lite sky på grönsakerna och klipp ärtskott över alltihopa för en intressant grön touch.

väntan...

Jag sitter med en ny spännande rätt i ugnen (recept kommer senare om det är gott) och väntar på let's dance. Så långt har det tydligen gått. Jag väntar på det. Tycker inte längre att det speciellt kul eller spännande, men ändå sitter jag och gör ingenting mer än väntar. Känns ju nästan skrämmande. Försöker tänka tillbaka... hur länge har jag egentligen väntat på det? Nästan två timmar faktiskt. Sedan Marcus gick iväg till jobbet har jag väntat. Eller, och nu erkänner jag stort, jag väntade lite i smyg redan innan det! Ja, vad ska jag säga. Det är ju inte så att mina fredagkvällar sedan en tid tillbaka är särskilt intressanta. Lite skoj blir det dock (eller svinkul i mina mått mätt) när bror och Lisa hälsar på och vi ser på dansen tillsammans som förra fredagen då vi mumsade sushi och hade ölprovning till efterätt eller när jag går hem (ca 2 ggr per halvår) till en vän och tittar. Men resten av tiden är det jag och TVn och dansen i den. Men missförstå inte nu. Det här är ingen klagan. Verkligen inte! Jag mår bra. Har mina håriga bebisar och min Marcus kan jag "tuna in" närsom. Så förutom de döda små är familjen samlad. Tror jag tar på mig fina nya skorna för att lyxa upp det hela en aning. Brukar hjälpa.
Nu börjar det dofta gott från ugnen också. Vankas receptblogg om ett par timmar...

nya skor!

Förälskade mig i dessa redan för ett par veckor sedan och idag blev de mina! Började nästan gråta av lycka när jag väl hade bestämt mig. De är så vackra!
Marcus är mycket tveksam till staffan-westerberg-strumporna, som han kallar dom, men jag tycker dom är klockrena. Det är ju kallt nu. Men det absolut bästa med mina nya älsklingar är att dom är så sköna. Det känns som att någon ömt håller om fötterna när de är på. Jag menar, snygga skor har jag hur många som helst av, men att man kan gå i dom också. Dubbelt så bra!
Eftersom detta inte är en modeblogg, vet jag inte riktigt hur man posar, men fotografen gav instruktioner om att tänka Thåström, vilket jag ju helt uppenbart gjorde på bild nr 2 och därav den snygga fotvinkeln.
Jag är alltså inte kissnödig. Ifall någon undrar.


vägra skam

Sen blev nu och jag skriver lite mer.
Jag måste återigen säga hur mycket jag beundrar modet hos de människor som ställde upp och bokstavligen visade bak och framsidan av sin sjukdom, sitt missbruk i artikeln igår. För ja, jag anser att missbruk är en sjukdom. Kan inte riktigt förstå varför vissa finner det så otroligt provocerande att kalla t ex alkoholism för sjukdom. Som om något väsentligt försvinner med möjligheten att inte längre peka finger åt någon och säga "skyll dig själv". Men det kommer väl för nära då, på något sätt. En sjukdom kan ju i princip vem som helst drabbas av, men alkoholist blir man ju aldrig själv. Eller?
Jag vet hur svårt det var att hitta dessa modiga personer, modiga både för att de tagit sig ur sitt missbruk och numera är nyktra och för att de idag som sagt står för det, tiden innan och den nu, med ansiktet upplyst. Att vägra skämmas när omgivningen fortfarande på många håll skriker Fy skäms! Det är mod!
Tyckte Barbara sa det så väl "Jag hoppas min dotter kan känna stolthet över att jag tar chansen och försöker förändra människors sätt att se på oss. Vi har också ett eget ansvar att berätta. Om inte vi gör det, vem gör det då?" För det finns ingen annan som kan göra det. Vi andra kan och bör bara lyssna. Och gör vi det är jag övertygad om att den här artikeln med Barbara, Benny, Aurora, David, Olle, Maria och Marcus kommer hjälpa många andra. Inte bara alkoholisten själv utan även de otaliga andra som drabbas kring denne. De anhöriga! Vi får aldrig glömma de anhöriga. De som tyst lider vid sidan av, de som många gånger bär på dubbel skam. Skam över den som missbrukar och den ännu tyngre skammen över sig själv och sin passivitet. Har inte alkoholisten något att skämmas för har heller inte de andra det. Vi får aldrig sluta påminna de anhöriga, barnen, fruarna, männen, föräldrarna till missbrukarna att de inte har något överhuvudtaget att skämmas för! Och detta kan Barbaras, Bennys, Auroras, Davids, Olles, Marias och Marcus historier hjälpa oss göra.
Hade jag inte skämts hade jag kanske inte varit tyst, vågat sagt något före, gjort något innan. Fast då skämdes jag. Åt alla håll och kanter skämdes jag. Men inte nu längre. Idag är jag stolt! Åt alla håll och kanter är jag stolt. Min man är alkoholist, nykter sådan, och jag älskar honom!

torsdagen den 20:e mars 2008

missa inte

En otroligt stark och viktig artikel i dagens aftonbladet. Heder åt de som medverkar i den. Vilken styrka och vilket mod!
Skriver mer om den sen.

onsdagen den 19:e mars 2008

världens mjukaste nallekanin

I skåpet har jag lilla lådan med kläder till vår bebis. Ibland tar jag fram den. Plockar upp de pyttesmå sockorna, bodysarna och mössorna, viker dom, sniffar på dom, låtsas att de doftar annat än insidan av en liten låda. Det är veckor sedan jag "lekte" mamma men idag tog jag fram den igen. Skulle vika lite (gud vad jag längtar efter att få tvätta babykläder!) och blev så överraskad när jag såg fina Nallekaninen överst. Hade ju nästan glömt. För många veckor sen nu hittade jag den. Världens mjukaste nalle. Hade gått omkring och letat ett tag, känt, klappat och kramat, men ingen kändes tillräckligt mjuk för bebis. Inte så som jag hade tänkt. Tills jag hittade den här kaninen. Nallekaninen. Med stora underbart lena lurviga öron, som ljummet källvatten, inbillar jag mig med krystad poesi, är den bara helt perfekt. Så mjuk att den nästan inte känns alls. Och den ska vår baby ha. Så snart baby behagar komma till oss.
Visst är den fin.

säkert!

Inte en chans att de fick sparken. Det hela känns snuskigt väl genomtänkt från början till "slut". En ytterst noga iscensatt PR-kupp, genomskinlig till tusen men ändå verkar folk ha gått på den och gör så om och om igen. Och han VF-chefen då? "Peter Franke beskriver anledningen till beslutet handlar om att bloggen blivit ett forum för förolämpningar och nätmobbning." Skulle inte lita på honom för fem öre. Vad trodde han skulle hända där då? Tips om trädgårdsskötsel? Nu gör han rätt för sig och stänger av brödernas blogg för att sedan i nästa sekund länka till deras nya. Ordingen återställd så eller? Pyttsan. Det är nu mobbingen börjar.

tisdagen den 18:e mars 2008

utmaningstajm

Anna utmanade mig för ett tag sen. Jag antar det var den här utmaningen som går ut på att berätta vad jag hade för mig för 5, 10, 15 och 20 år sedan, som jag alltså härmed antar (igen). Anna är själv på Maldiverna och gottar sig med sin man. Hoppas de har en underbar resa!

Då så. Vi kör.

5 år sen (2003), om ett halvår, september 17:e, träffar jag mannen i mitt liv. Det blir kaotiskt men underbart. Jag jobbar på mitt högst tillfälliga jobb som jag är kvar på än.

10 år sen (1998) gick jag en teater/dramautbildning i Gävle, drack rödvin med en annan Anna och sökte till teaterlinjen på Marieborg här i Norrköping. Jag kom in.

15 år sen (1993) mådde jag inge vidare, även om jag låtsades som det. Var sjukt skoltrött och i den vevan ändrades också planerna. Jag skulle inte längre bli kirurg. Började istället gå på krogen, med väskan full av falska stämplar.

20 år sen (1988) var jag 11 år och okysst, om man inte räknar gången med Pekka och ett antal lager gladpack över mun och tunga. Jag var inte den enda som han lärde upp.

Jag utmanar kaki, tovan, smultron, lerneby, fertilitetsturisten, redan nämnda anna och så en tredje anna

finska pinnar och kaffe

Att om så bara för en liten ministund somna för mig mitt på dagen betyder katastrof. Det är alldeles för lätt hänt eftersom jag åter upplever mer än jag vill om nätterna, men att sova på dagen, big NO NO. Jag blir helt fel. Sur, seg och stel. Tar timmar innan jag återhämtat mig någorlunda och då är det oftast dags att försöka somna på riktigt. Kaffet är på, det med koffein i. Jag ska testa att snabbt skölja ner några finska pinnar och hoppas på en rejäl koffein och sockerchock så cellerna ska vakna igen. Kan inte lova något men runt halv åtta hoppas jag något av en jonna ska vara upphittad ur den här gäspande högen.
Let the mission begin.

olagligt?

Oj vad det svänger i diskussionen. Ena dagen hyllas topplistetjejerna och andra bryter de mot lagar och riskerar repressalier.
Klart lagar ska följas. Varför skulle man annars ha dom. Men har inte det här blivit lite väl stort? Alla bloggar om det. Till och med jag. Varför gör jag det? Vet inte. För att alla andra gör det kanske..?
Visserligen är det bra att upplysa om hur sånt här ska fungera för det är inte alltid så självklart och framförallt är bloggdjungeln fortfarande ny för många så en handbok i rätt och fel skulle kanske vara en idé. Sedan kan jag tycka att de som detta handlar om borde ta sitt ansvar gentemot sina läsare och helt enkelt lägga av med att luras (ifall de nu gör det), för det är väl det det handlar om, när man i smyg namedroppar varumärken som någon betalat en för att göra? Lita på er förmåga och kör med raka ärliga puckar istället. Borde inte vara så svårt. Eller..? Fast samtidigt tycker jag också att det är varje läsares skyldighet att ta på sig kritiska brillorna när de är i färd att ge sig ut i den här djungeln och inte köpa allt som står överallt. För så fort det finns pengar att tjäna i ena hörnet kan man vara övertygad om att någon i det andra blir lurad. Och snart är det slut på lagarna.

måndagen den 17:e mars 2008

lättroad

Äntligen hemma. Det blev en lång intensiv dag och sedan promenad genom snöslaskigt Norrköping vilket resulterade i en blöt och frusen finnjonna. Inte gjorde mina antistress-skor med vädringshål (!) saken bättre. Det är med viss fördel man har på sig dom torra, varma sommardagar, men jag var fast besluten imorse att inte stressa under dagen och just då snöblaskade det inte och tanken kändes god. Nu snöar det något grymt här, även om det inte länge behåller varken sin form eller färg och väl på backen blir det inte mycket kvar av någonting, mer än en gråbrun sörja -formally known as snö.
Söta Viktoria piggade upp mig rejält idag. Tack vare henne blev det en hel del jobb uträttat trots den rejält hala uppförsbacken i förmiddags. Kolla längst ned på min sida. Min egen slogan! Den ändras var 30 sekund. Så coolt. Ja, jag vet att jag är en tönt. Men just nu en glad sådan. Egen slogan. Jihuu!

blodbrist?

Jag är helt borta. Tar en liten bloggpaus i jobbet för att rensa skallen så jag förhoppningsvis kan komma på vad det var jag gjorde egentligen och vad det är jag ska göra. Har skitmycket på gång, men minns inget av det. Listan glömde jag hemma.
Att jag fungerar, eller inte alls, så här en månad innan någon behandling påbörjats skrämmer mig. Fast kanske blir det bättre sen. Det är väl nu i startgroparna som allt övrigt blir lidande, när man inte riktigt vet vad som väntar eller när mer än att det är massor och rätt snart.
Jag är så trött. Fast det är väl inte så konstigt det heller. Har under året kartlagt mina cykler och kommit på att jag i snitt blöder jag tre av månadens fyra veckor. Blir man inte trött av att bara läsa det? Och ingen anledning får jag till det. Hormonstrul säger läkarna och skriver ut tabletter som inte gör nån skillnad. Inte bara är det fysiskt utmattande, det andra är nästan värre. Blod är en påminnelse om det konstanta misslyckande jag är eller åtminstone känner mig som, så nog har jag all anledning att vara trött. Men problemet är att jag inte orkar. Är så trött på att vara trött på att vara trött på att vara trött på att vara.
Så, nu ska jag jobba igen.

söndagen den 16:e mars 2008

skit också

Det är nu den har kommit. Mens-fan. Att jag kunde tro nåt annat. Men det är väl som med så mycket annat skit att man glömmer hur det känns, tills det åter är dags och den sätter igång med sin ocharmiga från helvetetvärk. Jag är såklart inte särskilt förvånad, trodde den var här redan häromdagen, men nu när den med besked har anlänt kommer tårarna likaså. Tänk om det hade varit vår tur nu. Det var ju så nära. Det känns alltid så nära. Som att jag nästan nuddar vid bebis för att h*n nästa sekund är borta igen. Men jag ska torka tårarna och stå rakryggad. Vi har en plan. Och hur ledsamt det än känns just nu så är vi åter ännu ett steg närmare den. En plan som jag måste tro betyder att bebis äntligen hittar hem.

Appropå ingenting.
Läste i aftonbladet idag stolta rader om hur barnadödligheten i landet är den lägsta i hela världen. Vilket ju låter bra. Men jag skulle vilja höra hur den uppgiften ändras när Sverige ändrar lagstiftningen och liksom andra länder börjar följa WHOs rekomendationer om när ett barn räknas som ett barn. Vi får inte glömma att i övriga västländer räknas de små liven som är födda efter v 22 medans samma gräns i Sverige går vid v 28. Det är sex veckor av barn som aldrig får den benämningen här! Istället hamnar de i missfallshögen, en hög som det inte pratas om för lite svinn får man räkna med...

ingen hjälte som vann

Jag skulle kunna yra nåt om fel låt och slopa juryn, men väljer att helt enkelt säga att när Carola inte gick vidare var jag inte ledsen för fem öre och ungefär lika glad är jag nu när Perelli ska göra sig redo för Belgrad. Samtidigt känns det bara så oerhört skönt att det hela är över för den här gången så vem som helst hade fått vinna. Men det blir nog ändå spännande att se fröken deff i kvalet senare i vår mot bland annat barbröstade finska hårdrockarna. Och eftersom jag håller på de senast nämnda så kan vi alla vara säkra på att den första går vidare.
Nu ska jag fortsätta slappa i soffan med Greys anatomy.

det föds barn

Maud verkar tycka att det är hennes förtjänst att det föds många barn i Sverige just nu. För att hon och regeringen har "gett en trygghet så folk känner att Sverige är på rätt väg".
Jag vet inte, men sist jag kollade så var det inte anledningen till att det alltid föds flest barn i de fattigaste av jordens länder.
Lite klämkäckt avslutar så Sveriges näringsminister med lilla barnet i famnen "Det verkar vara en stark liten tjej. Sådana vill vi ha i det här landet". Är det bara (känsliga) jag eller är det inte rätt hemskt att uttrycka sig så? Framförallt av en människa sittandes vid makten. Nog för att det märks ganska tydligt och ännu mer av den här rgeringens politik att de svaga inte är riktigt lika mycket värda i samhället, men att prata om barn på det sättet.
Tänk alla barn som föds med ett skadat hjärta, ett fuktionshinder eller något annat som gör dom "svagare", dom är alltså inte särskilt önskvärda då, Maud, i ditt Sverige?

lördagen den 15:e mars 2008

lördagsseg

Kan man vara så här trött? Ja tydligen. Är helt slut. Fingrarna vill inte lyda alls utan kryper slött över tangenterna på eget bevåg i hopp om att hitta rätt.
Ska iväg på en stadsrunda med Mackan. Fika, dricka kaffe och äta något sött. Måste pigga upp mig lite till ikväll så jag kan vara alert när rätt låt vinner. Eller fel om man ska tro morgondagens tidningar.

fredagen den 14:e mars 2008

råttan i påsen...

...är ingen myt längre även om det var en mus. Iiiiuh! Säger jag bara. Tur man inte äter så mycket chips. Fast med schlager imorgon hade ju ett antal riskerat att åka ner. Nu får det blir snacks av annan art istället.
Lets dance sågs ikväll med trevligt sällskap i form av bror och Lisa. Sliskdanny åkte ut. Helt ok. Även om bonden snart börjar göra lite pinsam danskarriär ala brandeby... God mat åts också, rökt sik med pressad potatis, sparris och romsås. Mums filibabba! Nu ska jag fixa nattamackor åt en älskling som snart kommer hem.
God natt.

hå hå hå hårdare tag

Jihaa! Blir bara bättre och bättre. Om jag blir.... Ursäkta tar det från början igen. NÄR jag blir gravid och därmed efter en tid sängbunden pga risk för missfall och senare förtidsbörd så ska jag alltså efter sex månader börja söka nytt jobb, ifall de inte redan hittat ett "ligga och jobba" -jobb åt mig. Hmmm. Undrar om arbetsgivarna gör hembesök vid intervjuer?

fredagsterapi

Ska på terapi la la laa. Får se vad vi kommer fram till. Jag tror och hoppas sista peppningen inför IVF och hela baletten kommer komma därifrån, brukar vara så och jag behöver den. Är fortfarande bestämd upp till tänderna, men jag behöver ändå den där lilla extra uppmuntran.
Jag jobbar hemifrån idag vilket fungerar superbra. Ibland är arbetskamrater överskattat. Även om mina är fina (de bästa) så finns risk för visst energiläckage bland vissa av dom. Och jag har inte råd att förlora mer just nu. Har gått omkring som ett såll och droppat sista tiden. Men inge mer. Hålen är nu tätade.
God dag.

torsdagen den 13:e mars 2008

jag har bestämt mig

Imorse vaknade jag med onda aningar om vad som skulle vänta under dagen, aningar som visade sig vara helt korrekta. Mungipor ner och tårar längs kinderna, men förutom det har det varit en bra dag och jag är på ett för mig (just denna tidpunkt i månaden) gott humör. Har bestämt mig. Igen. Eftersom det inget blev denna månaden (lever ju så länge jag kan på hoppet som en Robinsondeltagare på plankan) så ska vi köra på med IVF! Så det så. Två veckor väntar vi på besked från landstiget, varefter vi ringer och kollar. Blir det inget där, alls eller innan sommaren, ringer vi dr privat och sätter igång med hans hjälp. Jag hade ju som sagt hoppats att det kanske trots allt skulle fungera denna gången utan hjälp, men eftersom inte är dags att röra sig mot plan B. När en dörr stängs så är det dags att öppna fönstret och kila igenom där... Eller hur det nu gick.

Nu ska jag se Heartbreak Kid av böderna Farelly och skratta lungorna ur mig. Hoppas jag.

men Terri...

...sluta läs!
Terri undrar om man kan stoppa mamma/bebisbloggarna. Finnjonna undrar om man kan stoppa Terri.
Nej, men på riktigt. Inget fel på henne (hoppas jag). Men det är väl ovanligt jättefånigt att vilja stoppa något bara för att man själv är trött på det. Sluta läs! Och problemet är löst. Jag läser personligen inte en endaste mammablogg eftersom jag är så grymt avis på deras liv med levande bebisar och bajsiga blöjor, men när tiden är inne så kommer jag säkert sida efter sida skriva om mitt barns bajsvanor och galet skrikiga nätter. Läsa den som läsa vill. Blogg är för de flesta ett sätt att ventilera vardagen och varför vilja stoppa någons möjlighet till det? Det är bara att blunda eller titta åt ett annat håll om det inte faller en i smaken.
Fortsätt blogga! Vad ni än bloggar om. Så länge ni vill och har lust. Utrymmet i cyberrymden är oändligt och med så mycket skit som den innehåller är det väl kanonbra att fylla ut med lite harmlösa bloggar om bebisar?

onsdagen den 12:e mars 2008

kvällskvisten

Väntar glatt på CSI som börjar snart. Va? nää, här ska inte sovas. Mår för bra för det och måste passa på. Trevlig testund med vännen med en ny upptäckt; päronmarmelad! Efterföljt av ännu ett avsnitt av Girls on the playboy mansion. Vem vill sova då? Inte jag. Hellre titta tv tills jag slocknar än ensam vrida mig i stora sängen. Det där senare... serien. Jag vet inte riktigt. Hela programmet är ju egentligen supersjukt, fast ändå glor jag. Alldeles för ofta. Tycker nästan det är trevligt i all sin tackyhet, och de är ju så söta, Holly, Kendra och Brigdet. Tre brudar med för mycket tuttar och blont hår. Det är som att leka med Barbie eller nåt. Utan att behöva leka. Barbiesarna gör det liksom själva.
Fast, när jag tänker efter, jag är alldeles för gammal för Barbie.

ledsen dag mot sitt slut

Imorse när jag skulle upp yr efter en natt av för mycket vridande och vändande och alldeles för lite sömn hade jag bestämt mig. Blir inget jäkla IVF. Skiter i det. I allt. Orkar helt enkelt inte. Köper tusen katter istället och blir knäpp. Men sen läser jag alla fina uppmuntrande ord i kommentarerna och tänker att kanske, kanske ändå. För min bebis vill jag ju ha och två katter räcker perfekt för nu och knäpp är jag säkert redan. Det jobbigaste är att inte vara säker. Att tveka, att inte se fram emot, vara orolig om det är rätt det man kanske ska göra. Jag hade SÅ önskat mig en push i rätt riktning igår, att få gå hem spänd av förväntan över det som är på gång, glad för att det vankas en utväg ur den här tröstlösheten och ivrig att få börja med behandlingen, men istället knuffades jag ett antal steg bakåt och landade mitt i tvivlet igen. Den där förbaskade brungråa pölen av tvivel. Men ändå, som sagt, ser jag ett litet ljus, som en miniprick, där framme nånstans och kanske kan pricken växa och bli något att senare ta på.
Nu ska jag snart släpa mig hem, fortfarande förundrad över hur jag kom ur morgonens gråtattacker och hopplösa hulkningar och överhuvudtaget tog mig till jobbet idag. Men det gjorde jag tydligen för nu är jag här och ska hem. Senare väntar te-time med en vän och sen TV-time med mig själv. Så det blir nog ett fint avslut på den här dagen trots allt.

tisdagen den 11:e mars 2008

jahaja

Vin är tydligen ok nu. Att dricka när man ammar. Jag vet inte riktigt vad jag känner inför den nyheten. Eller uppståndelsen om och efter den. Jag vet bara att jag längtar så efter att någon gång få göra det, amma alltså och jag skiter fullständigt i om jag enligt något verk ska få smutta på vin samtidigt eller lite innan eller efter. Jag vill amma och ska bara göra det också! Avstår gladeligen från vin och vad som helst både under graviditeten och den efterföljande tiden, bara min bebis mår bra. Känns lite vanskligt, kan jag tycka, med de nya rekomendationerna, tänk om de ändras igen och det om ett par år åter blir skadligt att sippa vin? Känns tryggast att låta bli. Men jag är ju som jag är och gör som jag gör. Den som hurrar för de nya "reglerna" är inte det minsta sämre. Och har man rättat sig efter verkets förbud så är det väl inte konstigare att man rättar sig efter dessa nya ändringar och kan man samtidigt ha lite trevligt så... varför inte. Skål.

bitter eftersmak

Så var första mötet med RMC i Linköping avklarat. Eller första för min del. Marcus har redan bekantat sig med stället då han i november snabbt sprang in och lämnade provet (som för övrigt visade sig vara av absoluta toppkvalitet) vi haft med oss ända från Norrköping. Jag satt i spermobilen och väntande den gången.

Det hela började bra. Vi träffade en trevlig och kunnig läkare som förklarade för oss alla stegen i en IVF behandling. Vi lämnade våra hälsodeklarationer som gicks noga (trodde jag) igenom, vi ställde frågor, fick svar, mina äggstockar kollades och vi pratade startdatum. Sedan mot slutet när papper är påskrivna och vi nästan är färdiga märker hon plötsligt på Marcus hälsodeklaration att han kryssat i att han tidigare haft alkoholproblem.
"Ja det är ju därför jag sedan ett par år inte dricker överhuvudtaget" säger han lugnt.
"Jaha. Jaaa. Ok" låter hon misstänksamt (eller låter läkare alltid så?). Detta är tydligen något av ett problem får vi veta eller råkar vi märka. Hon förklarar rätt hårt att IVF är jobbigt och känslomässigt krävande och antyder att det skulle vara lätt att få för sig att stärka sig med något, åtminstone för en (karaktärssvag) alkis, hur nykter denne än är. Marcus berättar att han inte har haft behov av att stärka sig med något under eller efter tiden då vi förlorade Dante eller i samband med missfallet senare samma år och klarade han det utan återfall så klarar han allt.
"Joo kanske det" fortsätter hon "men så har vi det sociala också, vi känner oss ansvariga för hur barnet kommer få det sen".
Va? Sitter hon och säger att vi inte skulle bli lämpliga föräldrar eller att vårt hem inte skulle vara lämpligt för vårt barn för att min man har haft problem med drickat? Något som är historia nu och han helt nykter och starkare än någonsin. Marcus frågar om detta men nej det gjorde hon ju inte, men ändå, ansvar känner dom och jaa.. typ.. och där tog diskussionen slut. Marcus tog med rätta illa vid sig och jag blev just där och då mest rädd att det hela skulle skita sig nu. Vi avslutade ändå mötet med något sorts tunt löfte om att få komma igång innan sommaruppehållet och med en växande klump i magen och ökande bajssmak i munnen.

Nu ett antal timmar senare kokar det i mig. Jag tycker det var så himla fräckt att antyda saker om något hon uppenbarligen inte hade en aning om.
Jag vet helt ärligt inte vad jag kan tänkas ta till om det går illa med behandlingen, kanske tömmer jag mitt konto och handlar skor och krämer som en liten idiot. Risken för det är avsevärt större än att Marcus börjar kröka igen. Och "det sociala"? Vad ingår i det? Kollar de folks ekonomi eller bristen på den också? Om det finns skulder? Vanor? Vänner? Antydan till överdriven nätshopping? Om du snattat, haft ätstörningar eller andra problem som tonåring ifrågasätts du även då av landstinget som lämplig förälder? Till ditt eget (blivande) barn!?

Istället för att känna oss peppade och upprymda för att det kanske på riktigt skulle vara på gång nu (utan att behöva ta lån) känner vi oss modfällda och nästan refuserade. Duger vi inte? Blir det ett avslag istället för det där komma-igång-brevet vi får i brevlådan?
Nej, ett i övrigt informativt och trevligt möte kunde verkligen ha slutat bättre.
Ledsen är jag nu.

samtal på RMC

Sitter och är nervös för att åka till Linköping. Vet inte varför. Det gick ju hur bra som helst hos andre doktorn och det är ju i princip samma saker vi ska prata om. Har min lilla lista klar och hälsodeklarationen är nästan ifylld. Skärpning nu. Det finns inget att oroa sig för idag. Men ändå tuggar den därinne i magen, nervositeten. Kalasar på mig. Måtte den snart vara över, den här dagen också.


Sen måste jag bara skriva att jag tycker det är hedervärt av aftonbladet att berätta om människorna som betalat för de fina siffrorna i statistiken. Fortsätt göra det. Och ni andra, läs och hör dessa berättelser!
Sverige är ett bra land. Ett mycket bra sådant till och med. Men det har blivit kallare, trots vintern som aldrig kom så fryser jag.

måndagen den 10:e mars 2008

mer om sorg som sjukdom och så lite om glass

Konsum hade mage att sälja en först-tinad-sedan-fryst glass till mig. Ni vet när gräddglass blir så där äckligt frostig till konsistensen och härsken till smaken. Ben & Jerrys cookie dough för 53 kronor och oätlig. Nej tack tänkte jag och stövlade tillbaka och krävde pengarna tillbaka. Och nu sitter jag här, nöjd och glad, Svettig visserligen (det tar på krafterna) men glad! Inget mer Konsumskit för min del.

Sedan läser jag en kommentar här på bloggen om hur org inte är en sjukdom och blir ledsen:
"det är bättre att komma tillbaka till vanor och rutiner" och man ska "förändra arbetsgivarnas acceptans för att människor i sorg inte ska förväntas prestera på samma sätt som innan sorgen drabbat en...".
Visst. Tvinga dom jävlarna tillbaka till vardagen. Skrapa upp vad som är kvar och släng ut bara! Ligga där och lata sig.
Så låter det som i mina öron. Illa.

Återigen. Nej sorg i sig är ingen sjukdom (även om det ju inte är hur sjuk man är utan hur mycket eller lite man kan arbeta som numera är det intressanta). Men av djup sorg blir man väldigt lätt sjuk. Så sjuk att man inte kan arbeta. Och är man av sjukdom oförmögen att arbeta så ska man ha sjukersättning. Är inte det hela tanken med vårt försäkringssystem?
Ingen kan komma och tala om för en annan hur man ska sörja. Vad sorgen gör med en och vad som borde göras åt det hela. Eller jo, kanske en insatt empatisk läkare.

En sorg som förlamar så att man inte kan gå utanför sin lägenhet, knappt sitt sovrum,
en sorg under vilken en timmes sömn någon natt här och där är rena himmelriket,
en sorg som får en att skrika och springa och gömma dig så fort ett barn eller något annat levande uppenbarar sig,
en sorg som får en att dagligen kräkas av smärta, att slå sig i huvudet, sticka med nålar i armarna och att dra ut tussar av sitt hår för att försöka dämpa det onda inuti,
en sorg som lurar en att tro att man är döende för att andningen går så trögt och att hjärtat slår så hårt eller ibland inte alls,
en sorg som samtidigt får tanken på just döden att kännas som ett mycket välkommet och efterlängtat alternativ,
en sådan sorg bearbetas inte alltid av vanor och rutiner. En sådan sorg behöver vård, vila och omsorg.

Vi måste lära oss att lyssna på människor, höra deras berättelse, deras historia och lita på dessa.

och så det här

Helt sjukt. Så sjukt att systemet själv borde sjukskrivas och läggas in.
Nej sorg är ingen sjukdom. Men av sorg kan man bli sjuk och så dålig att inte något arbete överhuvudtaget kan utföras på ett bra tag.
Istället för att låta personen tillfriskna och komma tillbaka efter chocken och krisen så denne någorlunda hel kunde börja jobba igen tvingar FK i förtid ut den skadade så att "ohälsotalet" kan sjunka, vilket det också gör för just då.
Men vad händer om eller snarare när allt kommer ikapp och han rasar definitivt?

ligga och arbeta

Försöker äta min färdiga findus (schlager)fest med kycklingfile och ris utan att sätta den i halsen, vilket inte är det lättaste efter att ha läst den här artikeln. Ligga och arbeta?! Hallå hallå hallå?Klart det sk och uttjatade "ohälsotalet" sjunker när enligt vilken vettig männsika som helst fullständigt arbetsoförmögna och sjuka människor tvingas ut på arbetsmarknaden. Enkel ekvation. Och lika enkelt borde det vara att fatta att det inte innebär att folk blivit friskare. Som en följd av denna hets sparas en himla massa svenska kronor. Hurra hurra hurra! Men jag undrar samtidigt lite försiktigt vad dessa förtroendeläkare kostar egentligen? Det räcker ju numera inte med en specialists omdöme utan det ska till en annan helt främmande läkare utan kunskap eller kompetens om just det specifika fallet som ska granska och förhoppningsvis avvisa det läkare nr 1 har sagt och bedömt. Två läkare på varje sjukskriven. Låter dyrt. Men det är säkert värt pengarna, en fuskare kan ju sättas dit.
En framtida graviditet kommer innebära en längre tids sjukskrivning för mig. Det har specialisterna sagt. De har samtidigt sagt att det kanske inte blir helt lätt. FK kan ha synpunkter. Vadå för synpunkter? har jag tidigare tänkt. Jag blir ju liggande, så hur skulle jag kunna... aj fan. Ligga och arbeta var det visst.
Med min tur, pillertrillande distriktsläkare och överhetsiga handläggare på AF kommer jag säkert få en ivrigt fuskjagande dito på FK.
Som om det inte blir tufft nog som det blir.

söndagen den 9:e mars 2008

kvällskaffe

Ikväll är en sådan där kväll då det går små hål i hjärtat av sorg och saknad. Antagligen för att det är så mycket av allt just nu. För mycket. Och klart då att även sorgen skulle komma och knacka på. Vi har kafferep här, ångest, stress, oro, sorgen och jag. Som en lite dystrare version av spice girls eller nåt. Men kaffet smakar i alla fall gott.
Marcus är i väg och pratar boll och katterna springer sina kvällsvarv. Jag äter nattmacka, underhåller gästerna och läser min lilla bok om IVF. Jag laddar.
På tisdag är det möte igen. Vi ska träffa läkare från landstinget och prata behandling. Kommer säkert inte starta på ett bra tag där så vi har privatkliniken som ett äss i rockärmen. Men jag ska i alla fall ställa frågor och förhoppningsvis få svar.
Jag är på den tristaste halvan av cykeln och väntar för 15:e gången på förbaskade mensskiten. 15:e gången som jag hoppas att den trots allt ska hålla sig borta. 15:e gången jag vet att den inte gör det. Den här halvan av cykeln blöder jag konstant i väntan på blodet. Inte så kul alls, snarare rätt påfrestande. Snacka om att det sätter käppar i hjulen av hopp. Nej, känns bra med en plan. Väldigt bra. Jag tror jag skulle ta slut annars. Orkar inte det här. Inget liv när halva tiden av det är rent bajs, i ordets sämsta bemärkelse.
Nu vill oron ha sig en påtår.
Vi hörs.

ett tomt löfte

Upphetsad som en liten gris på grönbete fotade jag mitt fynd i fredags. Finncrisp med koriander! Halleluja. En närmast religiös uppenbarelse för mig. Ja ni minns säkert sedan tidigare bloggar mina känslor för denna gröna skönhet och kombinerat med en annan favorit, crispen, kan det ju inte gå fel. Eller?
Jag köpte även keso med grillad paprika för att lyxa till det rejält och var beredd att hamna i trans av smakupplevelsen som följa skulle. Men. Inget. Jag tuggade lite till, sög lätt på sörjan och lät tungan fara över, under och genom "härligheten". Men nej. Absolut ingenting. Crispen med koriandern smakade blä! Fanns inte en antydan till det där magiska riktig koriander smakar som. Det går ju att äta, men halleluja vilken besvikelse. Första och sista gången. Från nu blir det orginalcrisp med keso toppad med äkta blad av koriander. No more fusk. Hade jag varit Sverker hade detta hamnat i min egen lilla sopkorg.

sista gången

Jaa. Vad ska man säga. Nästan lite synd om henne är det ju. Fast bara nästan. Carola gör slut med schlager. För ett tag. Och tårarna sprutar. Ur henne. Jag gråter inte, känns inte särskilt sorgligt alls. Det finns väl annat än melodifestival, Carola?!
Har man en gång vunnit hela skiten förstår jag inte varför man vill försöka göra det igen. Vad kan gå bättre liksom? Risken är överhängande att det går sämre så varför inte sluta på topp helt enkelt?
En andra vinst och det bästa som kan hända är att man blir Johnny Logan och åka europa runt och köra sina två 20 år gamla hits. Vet inte om det är så mycket att sträva efter egentligen...

lördagen den 8:e mars 2008

Tina dansar rumpa

Nädå. Slowfox var det visst, men med ton av rumpa. Hon är ju rätt skön alltså. Har aldrig varit så kul som i let's dance. Kanske, jag lovar inget, men kanske jag efter detta klarar av att se matprogram med henne också?

Appropå Sveriges älsklingar så skrällde väl Carola en aning genom att bli utan biljett till finalen? Utslagna av Gävles Nordman (medans Brynäs ligger sist i tabellen...). Helt otroligt och så gött så gött. Inte för att någon av låtarna var bra eller ens bättre, men jag är sedan 1988 så otroligt trött på damen i fråga, vilket äntligen lite fler verkar ha tagit fasta på. Nordman och Sibell vidare. Helt ok. Blir trivsamt och rätt askul för sista gången nästa vecka med den saliga blandningen.
Nu sova.
God natt.

tankar på kvinnodagen

Kvinnodagen är en dag att fira människan kvinna.
En dag att minnas forna framsteg och samla kraft till nya.
En dag att bära med sig resten av årets all dagar.
Från början, tidigt 1900-tal, var denna dag tänkt som ett stöd för kvinnlig rösträtt, en mänsklig rättighet vi idag tack vare då har. Men 87 år senare finns fortfarande mycket kvar att stötta, så dagen behövs lika mycket nu som den gjordes då.
Jämlikhet mellan könen, jämställdhet, är en självklarhet som inte riktigt ännu är eller känns självklart. Jämställdhet är en svår fråga och samtidigt den enklaste. Det finns mycket som ryms under begreppet, många viktiga sakfrågor och andra kanske inte riktigt lika så, och tolkningarna är många.
Att möjligheterna på arbetsmarknaden för kvinnan ser annorlunda ut och att hon tjänar mindre än mannen är klart några av det viktigare frågorna. En ändring på dessa punkter skulle innebära ändring på många andra.
Att Anne-Marie Bergström är jämställdhetsombudsman är en annan, dock inte lika angelägen fråga. Jag bryr mig egentligen inte alls så mycket om termer och benämningar, känns som att det finns annat att använda tiden och energin till, men här känns mansavslutningen på ordet så otroligt fel. Varför ändrar man inte det? För visst låter Anne-Marie Bergström -en jämställdhetsombudsman illa? I aftonbladet och dagens NT tituleras hon mannen, vilket bränner till skarpt i hornhinnan. Överhuvudtaget tycker jag avslutningar som indikerar på det ena eller andra könet, när det är fullständigt oviktigt (vilket det oftast är) är fånigt. Vad spelar det för roll om vi undervisas av en lärarinna eller en lärare?
Jag menar inte att skillnader mellan oss helt ska suddas ut. Tvärtom så tror jag på olikheterna, framförallt mellan människor men även mellan könen och tycker dessa snarare ska hyllas. Men för det är många gånger om inte alltid betoning på könet väldigt onödig och bara till för att orsaka en rangordning i vilken det kvinnliga inte helt sällan hamnar längst ned. Ord och benämningar må vara petitesser bland många andra viktiga (-re) frågor, men de styr inställningen och tvärtom, vilket kan vara att tänka på i många sammanhang.
Kanske låter det hela motsägelsefullt, men detta är som sagt tankar idag och inte någon feministisk (om ens min) sanning.
Jag tror och tycker vi är olika men är av den bestämda uppfattningn att vi ska alla behandlas lika!

fredagen den 7:e mars 2008

titta hit med, här spökar det också


I aftonbladet läser jag om spöken idag och kan bara nicka instämmande. Skrev ju om det i slutet av förra året, min encounter vid minneslunden med något oidentifierbart och icke för ögat synligt men väl för kameralinsen alltså och tänkte igen dela med mig av dessa bildbevis (mycket bevis idag). Fortfarande har jag inte kommit fram till eller blivit delgiven en förklaring på vad det är som ryker där eller vad bollarna bildats av. Väljer än så länge tro att det är något bra i alla fall (det var ju mina vackra små barn jag skulle titta till och allt med dom är bra förutom att de dog då typ), men har ni andra ideér så shoot.
Spännande är det hursomhelst fortfarande.

beviset (känsliga tittare varnas!)

Jag har kommit över material och bilder som bevisar min tes från förra helgen; att Charlotte Perelli verkligen hade tappat bort micken.

tystnad

Så har barnen gått hem. Eller till förskolan först och sen vidare hemåt. Vi har haft barnteaterdans här med hundratals små barn i publiken och en volym därefter. Nu är det tyst. Bara jag och surret från datorn kvar. Och så dansgruppen som antagligen välförtjänt ligger och svettas i något hörn.
Det är roligt med barnteater, nästan lite roligare ändå med dans för barn, de blir så uppspelta efteråt och vill berätta och visa allt de såg och själva gjorde.
Jag glad att jag klarar det här nu, för det gör jag. Jättebra klarar jag det. Även om det gör ont. Klart det gör. Svider som fan. Men livet svider och ändå måste man leva. Så jag står där och pratar med dom. Ställer frågor, svarar på frågor (den oftast förekommande och enklaste är Vad heter duu?), är trevlig och glad. Samtidigt som en ledsen halvt gråtfärdig röst i mig undrar om det är så här det alltid kommer vara. Kommer jag någonsin få ett eget litet barn att prata med och ställa frågor till, eller är det min lott att vara snälla teatertanten i dörren och släppa in andras barn och sen se dom gå hem igen?
Hem till mig kommer aldrig något.

torsdagen den 6:e mars 2008

vill nu

Tittar på dokumentär om ensamstående kvinnor och deras längtan efter barn och som det triggar igång min. Helt sjukt vad jag längtar efter min bebis! Det talas ofta om ord som saknas, men nu är det verkligen så, det finns inte ett endaste ord eller ens kombination av flera, hur många som helst som skulle kunna beskriva den känslan. Det är varmt och kallt och ont och skönt, man vill skratta och gråta och skratta igen för att sen åter gråta. Jag vill min bebis NU! Vet att min bebis ska komma till mig, h*n är på väg, men nog lite vilse.
Mamma väntar i alla fall hur länge som helst. Och längtar till du kommer fram.
Kom snart.

gäsp

Efter en hel dag av nonstop bokföring och bokslut är också jag slut.

onsdagen den 5:e mars 2008

lackskor ska det va! -jag och Jesper inför tvdebuten
































pust efter direktsändning

Oh my vad hjärtat jobbade på idag. Men det gick bra, väljer jag att tro. Har inte sett det än men allt kändes ok, tills jag gör det, ser det alltså. Jag är inte alls gjord av direktsändnings-material märkte jag rätt drastiskt ett par timmar innan, eller så är jag kanske just det, hursom så fick man precis när det började ta slut sug efter mer. Och när det väl var slut ville man direkt komma igen och köra ett nytt pass, "jag kan prata om vad som helst" typ. Patetiskt, men what the... Lite skoj var det ändå med kamera i nysminkad feja.
Kanal lokals mycket nöje är programmet om någon med tillgång vill se något av det otaliga reprisen.
Nu blir det soffsoftning och nedvarvning.

kul


Denna har ni säkert redan sett.
Men den e kul även en andra gång.

funderingar

Sitter här och dricker mitt koffeinfria kaffe och tänker positivt. Eller, jag gör så gott jag kan.
Snart bär det iväg till studion i Linköping och jag har ont i magen. Men det kommer gå bra. Klart det gör. Vår fina förening är värd att pratas om och det är på tiden att vi får komma till tals lite! Det blir jag, världens bästa Jonna och så Jesper, också han världens bästa, som ska slå följe till staden nedanför och där prata om världens bästa förening KariN. Kan ju inte gå fel då.

I övrigt börjar jag lite försiktigt vänja mig vid tanken på IVF-start inom några månader. Men än så länge pratar jag om det som något eventuellt, en kanske sak, en möjlig ut och eller genväg. Fast hela tiden närmar vi oss faktum, det kommer blir dags snart.
Antagligen.
Ok, jag är inte där riktigt än. Men tanken leker med mig och jag med den. Dygnets flesta timmar i princip. Hälften av tiden går åt att oroa sig för hur det kommer vara och hur det kommer gå och resten till att mota bort just de tankarna.
Hur fungerar man den här tiden innan och så den under? Förväntas det att man ska vara normal? Jobba på, leva på? Glöm det. Finns inget normalt i det här! Fast samtidigt, vari ligger valet? Det enda är väl att bara fortsätta jobba på, leva på och låtsas vara normal.

tisdagen den 4:e mars 2008

fotboll

Att det är en viktig match går inte att missa. Ej heller att det inte går riktigt som det borde. Misstankar om hjärnsläpp och tips om det ena och det andra flödar, för att inte tala om det italienska tempramentet som är på topp när inget går som herrarna vill.
Tror ni det går att jobba då, här i rummet intill?
Nä. Inte.

etiketter -jippie!

Uppfann dessa idag. Eller jag hade väl sett fenomenet innan och tydligen etiketterat mitt allra första inlägg utan att riktigt veta hur eller varför, så idag tog jag reda på det och.. ta daa! Till höger har ni plötsligt en hel radda med etiketter.
Jag vet inte om ni egentligen vill ha dessa. Eller om det bara är jag som låtsas att sådan efterfrågan finns? Min tanke var i alla fall att kanske en nytillkommen läsare vill kika på nåt gammalt genom ett enkelt musklick på den "intressantaste" rubriken (inte för att alla är stämplade än, men ett antal) eller att någon kanske vill laga till den där maten som jag skrev om då och slipper nu leta i all oändlighet, för alla recept är samlade under just recept. Smidigt va?! Jag förstår att det antagligen bara är jag som finner detta som ett mindre mirakel, men allt nytt ter sig så fantastiskt att det måste tjoas om ett par varv. Få se under vilken etikett detta hamnar...

gäsp

Ännu en stressig dag är snart passerad. Får smått panik när det börjar vankas kväll och tiden sakta rinner ut, för just då kommer jag på massor med saker jag bara borde ha gjort. Nu är det en hög med jobb som hånflinar åt mig i tanken, men istället sätter jag mig och bloggar. Ja ja, det är fotbollskväll hos oss ikväll (igen) så TVn är ändå upptagen, alltså kan jag mycket väl jobba ännu lite senare.
Appropå TV. Imorgon ska jag sitta på soffa i direktsänd lokal sådan. Är jättenervös. Inga problem, lätt som en plätt, säger min guru Marcus. Men hur enkelt är det inte för honom att så säga? Han kan det där och är jättebra på det. Det är ju ingen debatt direkt som jag käfta i utan lugnt svara på frågor och prata om vår arrangörförening och de föreställningar vi har på gång under våren. Piece of cake för en rutinerad Mackan B men för fega finnjonna är det en pärs utan dess like. Fast det går säkert bra. Mycket puder innan bara så inga nervösa pärlor av svett syns, för det vill vi ju inte.

måndagen den 3:e mars 2008

vardag

Återhämtad efter kaskader av melodier och bristen på sådana var det så dags att idag återgå till vardagen igen.
Vardagen är precis så som den låter, var dag. Och var dag går fort. Veckorna, månaderna och åren. Det finns ingen hejd. Livet borde ju leka och allt vara roligt med den här farten. Men är det det? Jag vet inte. Inte hur kul som helst. Inte vardagen i alla fall. Var dag kunde vara skojigare. Fast skulle det gå ännu fortare då? Hinner knappt med som det är nu.

och vinnare är...

Trea blev space-pappas Cristal Snow och tvåa mammas gubbfavorit.
Och vinnare... är... Teräsbetoni! A.k.a lightlordarna Stålbetong med sin poetiska Var rider männen?
Slå det om du kan Charlotte Dildorelli! Även om jag i smyg håller på BWO.

Svenska schlagerfantaster kommer sätta rosévinet i fel strupe och snyfta om gamla goda tider när finska herrarna uppenbarar sig på scen. He he. Alltid ska finnarna (och alla andra europeer) komma och förstöra den fina traditionen de under årtionden har försökt skapa. Vojne vojne.
Go Suomi go!
Fast Vuokko var bäst.

finska melodifestivalen: ett axplock

Min skyldighet som finnjonna och därmed som egenutnämd konsulent åt allt det finska i vårt svenska samhälle och annanstans är att redogöra för hur det går och gick i det finska spektaklet igår, eller i förrgår blir det nog.
Har även konsulterat kollegorna, tillika min familj, och tillsamammans har vi valt ut några låtar att för er presentera.
Lika otippat som alltid (samma sak förra året) sticker pappa, den gamle Elvis och Beatlesälskaren, ut hakan och favorit-tippar en låt och en artist från yttre rymden. Detta år var hans favorit, fullständigt obegripliga artisten: Cristal Snow
Mamma kör på det traditionella och säkra och gillar mest: Kari Tapio (Finlands Johnny Cash) även om hon gärna också hade sett: Movitron som vinnare, eftersom "Gamla gubbar sällan slår i europa." "Ja förutom de danska då" minns hon sen men är mest förundrad och lite chockad, igen, över space-pappas smak och vill därför inte välja bara en egen favorit.
Vilket jag inte heller gör, även om jag finner space-pappas favoriter som en välkommen frisk fläkt i sammanhanget.
Mina favoriter är/var: Vuokko Hovatta och hennes vackra hyllning till Virginia Woolf, något som typiskt nog inte riktigt kommer fram om man inte förstår den finska texten. Detta smärre missförstånd förklarar ett antal av sista placeringarna vi genom tiderna fått eller råkat ut för. Det är alltså inte den oändligt vacka och poetiska finska texten resten av europa röstar på eller vill ha. Men nu vet vi det. Och på ett osökt sätt kommer jag till mina nästa favoriter. Förutom ljuva låtar med fint innebörd gillar jag alltså även hårda långhåriga killar på scen och trots lite töntvarning på dessa (pga av att det låter lite väl mycket lordi över det hela blandat med en skopa Ruslana) så stack de ut i det annars, enligt mig, rätt magra startfältet: Teräsbetoni

Lyssna och ja njut om det går.
Imorgon avslöjar jag vinnaren.

söndagen den 2:e mars 2008

nu skäms jag högt

Sitter med jätteond mage som inte tillåter någon koncentration alls landa på det jag egentligen skulle göra ikväll, mitt arbete. Hade en fantasi om att, inte kanske bli klar men åtminstone komma en bit på vägen med den där jädra texten som måste skrivas nångång, innan finska melodifstivalen kör igång. Men nej. Inget får jag gjort. Fast vad göra? Har ju ont. Inte mitt fel.
Eftersom jag inte kan göra det jag ska surfar jag istället runt bland tidningsartiklar och bloggar, något som tack och lov inte kräver någon större koncentration eller värst mycket engagemang. Åtminstone inte förrän man läser något som får pulsen att gå. Och nu gjorde den det av skam.

Har ju tidigare erkännt att jag snuskat mig på (=läst) Katrin Schulmans blogg, vilket i sig varje gång har fått mig att skämmas något. Men så vid ett återfall läser jag idag, efter att hon återigen hyllats i tidningen, hur hon oprovocerat (av vad jag förstår) skriver skit om och ger antydingar om ätstörningar hos en tjej som sedan en tid haft den mest lästa bloggen enligt bloggportalen. Helt uppenbart är detta en släng av ilgrön avundsjuka då ju den nämnde ett tag själv stod som etta, men för det är det inte mindre pinsamt eller fullständigt över gränsen. Sedan kikar jag in på tjejens sida och läser där förutom bl. a modetips och hundhistorier att hon bestämt sig för att pausa bloggandet och polisanmäla en eller flera andra ur klanen Schulman efter att även bröderna på sin blogg spridit lögner om henne och hennes familj varpå någon reagerat och någon annan fortsatt med lögnerna eller hur det nu var.
Hallå?! Vad är det som händer? Tjejen, Kenza, är 16 år! En gång till. 16 år! Hon är också väldigt snygg och uppenbarligen smart, ambitiös och framgångsrik något som tydligen är tillräckigt för att hon ska få skit slängt på sig från ett gäng som är runt 30 och äldre! En gång till. En bunt 30-åringar!
Hur kan vuxna människor bete sig så? Finns det inga gränser? Är det humor att slänga ut anklagelser om bulimi och incest? Bara för att det är på nätet och i bloggform är det väl inte ok att skriva vad som helst? Nej. Fy fan vad jag skäms. Riktigt ordentligt skäms jag. Å deras vägnar, för det verkar de själva inte vara kapabla att göra.

Heja dig Kenza!

Charlotte Perelli kramade diamantförsedd dildo?

Eller så är det bara jag. Blev i alla fall full i fniss när jag såg den glittrande pålen i närbild. Ett tag senare förstod jag att det skulle föreställa hennes mikrofon, men nog såg den ut som nåt helt annat? Eller? Även om den blänkande "micken" tog, åtminstone min, fokus från mycket annat så uppfattade jag väl låten som den proffsigaste och helt rätt är det ju då att vi får återse båda i stora finalen i globen om några veckor.
Här kan ni läsa mer om gårdagens puss och gråtkalas.

Har beställt Tv Finland idag så helgen eller det som är kvar av den kommer fortsätta gå i schlagertecken, för ikväll ska jag titta på reprisen av finska upplagan! Blir spännande att se vem som ska tävla om finalplatserna mot bland annat det svenska vinnarbidraget i Belgrad senare i vår. Av erfarenhet har jag inga större förhoppningar, men det blir kul att se de tappra försöken. Och vem vet. Kanske blir det en Lordi i år igen?

Vi bilade hem redan idag från västkusten. En snabb men trevlig visit. Nästa gång hoppas jag kunna stanna en lite längre stund, dels för att det är roligt att vara där och dels för det blir mycket för mina ovana stackars fötter att köra fram och tillbaka så långt på ett dygn.