onsdag 30 april 2008

pasta puttanesca

Äter min mat och känner mig osedvanligt duktig. Lagade en liten pastarätt häromdagen att äta till lunch och nu vart det dags. Riktigt gott är det. Eller så är jag bara väldigt hungrig. Den består av pastaskruvar (vita fiberrika) och tomatsås med basilika i vilken jag sedan blandade lite sardeller, kapris och gröna oliver. Toppade (jag måste alltid toppa) sedan med lite thaibasilika som passar lite oväntat väldigt bra måste jag säga.
Min favorit pastasort är just skruvar. Det fastnar alltid god sås mellan flikarna och har man kokat den lite al dente kan man sulta ett bra tag innan smaken försvinner.
Vi ska bila till Gävle ikväll. Eller jag bilar, Marcus softar i sätet bredvid. Blir trevligt. Kul att träffa muuminfamiljen och få äta lite gott. Jag måste leta reda på min bilåkarmusik innan vi far iväg. Har blivit lite väl mycket Thåström och dålig radio senaste turerna och det stressar bara upp mig. Han förstnämnda är visserligen bra men i bilen känns det inte riktigt rätt. Nä, ikväll blir det sköna toner med Eppu Normaali och Leevi and the Leavings. Mackan får säga vad han vill. Chauffören bestämmer!

Leevi med "Teuvo, maanteiden kuningas" (Teuvo, landsvägarnas konung)
http://www.youtube.com/watch?v=49f_3SUgX20

Eppu:
http://www.youtube.com/watch?v=5bYT9hL1uDY&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=j8__ivneWno&feature=related

tisdag 29 april 2008

men jag får en stringtrosa

För många veckor sedan var jag med och tävlade om en resa all inclusive till Italien (nej, man kan faktiskt inte åka dit för ofta) på nätet. Kan ju inte skada och någon gång måste ju turen vända, tänkte jag och svarade på frågor och lekte några sifferlekar. Tiden gick och jag glömde allt, tills jag nu idag får veta att jag inte gått vidare i tävlingen om högvinsten men att lyllo-jag ändå får något, nämligen en stringtrosa! Heja mig! Jag menar wow. Vad är väl en vecka med mat och annat i Italien när jag istället nu kan få spänna fast en alldeles egen rem i stjärtvecket?! Jag som aldrig vinner något, det är faktiskt så illa att snöret i "Alla vinner" lotteriet går av när jag drar, har alltså äntligen kammat hem en vinst. En stringtrosa. Ska jag se detta som ett gott omen inför det som väntar? Jag tror att jag ska det. Tre dagar före behandlingstart känner jag mig kaxigare än på länge. Det doftar svagt av seger eller åtminstone hopp om sådan när plötsligt en oväntad trosa meddelar sin ankomst.

måndag 28 april 2008

bra låt

Det finns en sång som den senaste tiden har tjatats rätt mycket om på jobbet, på cafeer vi suttit på och i princip vart vi än har varit. Äntligen, Jessica, fattar jag vad tjatet var om ;-).

Ni andra, bara lyssna: http://www.youtube.com/watch?v=VmNJJ-QWeSk

jag -en biverkning

Fyra dagar kvar. Bara fyra. Det är så lite att det nästan är som dimma, samtidigt som det känns som en mindre evighet. All tid, hur kort som helst, kan kännas som evighet, beror helt på hur hårt man väntar och längtar. Men den här dagen är redan på väg mot sitt slut och när morgondagen vaknar är det tre kvar och det är hela 25 % mindre, så visst närmar vi oss.
Jag öppnade kartongen med medicinen tidigare. Bara för att kika lite. Och vad oskyldigt det såg ut där det var. Lite vätska i en flaska och sen en spraydel att skruva på. Med två puffar tre gånger om dagen ska den där rena vätskan försätta mig i klimakteriet. Nästan läskigt att tänka så fast just så är det. Klimakteriet here I come liksom! 20 år tidigare än jag trodde, men kanske lika bra att träna lite inför den riktiga som sen garanterat kommer komma.
Till de vanliga biverkningarna hör bland annat sömnrubbningar, vilket för mig låter kalas, sådana rubbningarna kan ju bara innebära att jag äntligen får sova. Hoppas det. Andra vanliga är: Huvudvärk, yrsel, trötthet, hjärtklappning, humörsvängningar och nervositet. Alltså är hela jag en biverkning. Hittills har det ju bara varit att bocka av. Men sedan kommer mindre roliga saker som viktökning, svettningar och akne. Ytligt värre ser jag hellre att huvudet värker och att stackars hjärtat bankar på än att jag tjockar på mig, får hudutslag och enorma svettningar. I alla fall när jag ska på brölloppet. Snälla du som styr över biverkningarna. Gör så att jag slipper akne! Fast det skulle vara rätt roligt egentligen. Jag i min nya fina klänning, som jag fått tejpa ihop, asfinnig, svettig och sur! Börjar svära högt på finska mitt i buffékön för att någon italiensk kusin går före och sen brister jag ut i gråt och springer ut i skogen och vägrar komma tillbaka. Det enda som är kvar är min vackra sjal som aldrig nådde runt och lukten av svett.
Hur sjutton föklarar man IVF och hormoner på italienska? Måste kolla upp.
Men, det kanske inte känns nåt särskilt alls. Och vad som än känns kan man ju alltid försöka skratta åt det, i efterhand åtminstone.
Nu ska jag göra god mat.

söndag 27 april 2008

bröllopsklänning foto: Marcus B



































Dåså. Många bilder. På klänning och mig. Med sjal. Utan. Sittande. Stående. Halvstubbiga bleka ben. Lite katt. Snygga pumpsen med band. Axelbanden var trasiga så nya hela ska fixas imorgon.
Men visst är väl klänningen fin? Den är inte riktigt lika guldig i verkligheten som på bilderna, men ändå något som skulle enligt Marcus kunna kallas guldnougat med lite touch av champagne.
Jag tänkte röda till håret lite tills det är dags (eller?) och hur det sen ska vara vet jag inte än. Uppsatt? Utsläppt?

färdig för bröllop

Återvände precis från stan glad men med en liten känsla av förvirring och ångest eftersom jag just nu är 1 000 kr fattigare än jag var för bara någon timme sen (att det kan gå så snabbt). Fast glädjen är ändå störst. Köpte en bröllopsklänning, sjal till den, vardagsskor och två toppar så jag måste säga att trots plånbokens lätthet är jag väldigt nöjd över vad tusenlappen gick till även om det är spara som gäller nu ett bra tag framöver. Senare ikväll får ni kanske se mig mannekänga i min skrud som jag ska ha på någon annans bröllop. Hoppas den duger och att jag passar in. Vet ju inte alls hur de (kvinnor, tjejer, damer) brukar vara klädda på bröllop i Italien... Men Marcus tycker jag är fin och det får räcka så. Ett tag. Han tycker iofs att jag alltid är fin oavsett klädsel så jag tar tacksamt emot lite konstruktiv kritik eller vänliga åsikter när bloggen väl goes mode lite senare ikväll.

lördag 26 april 2008

lördagsgott

Hittade en hylla med mängder av olika färska kryddor på soliga torget i Knäppingsborg och bestämde där och då för att göra thaimums ikväll med många blad av den otroligt goda thaibasilikan med ton av anis. En mycket spännande krydda ifall ni har vägarna förbi. Förutom smaken (halleluja!) så doftar den gott och är ju bara så väldigt vacker att se på.

Mumsresultatet, bild nummer två: Kyckling rödcurry med wokgrönsaker och pumpa.
1. Tina en stor kycklingfilé, skär i bitar och bryn lätt i traktörpanna med en skvätt olivolja.
2. Släng i lite frysta wokgrönsaker av valfri karaktär (jag körde thai hela vägen ikväll) och några blad av favoritbasilikan som just nu är den ovannämnda.
3. Häll i en burk av icas rödcurry grytbas med pumpa. (Alternativt krydda med chili och currypaste och häll i 2 dl kokosmölk)
4. Under tiden kokar du upp ägg- eller risnudlar som ska i pannan innan de är helt klara så den sista mognaden sker i såsen.
5. I med fler blad av goda kryddan och så några droppar mjölk. Smaka så du får en lagom styrka på det hela.

Det var det hela! Smaklig måltid!

fredag 25 april 2008

inspiration

Rätt nyligen hemkommen från en mini-teaterfestival med Ung Scen Öst på Elsas hus i Linköping kan jag bara lyckligt seriesucka: Guud vilken kvalitet! Helt underbart! Kunde inte få nog. Mer mer mer.
Har ni möjlighet måste ni ta chansen att se nån av pjäserna, var de än spelas. Ung Scen Öst spelar nya fräscha föreställningar hela tiden och allt jag hittills sett dom "spotta" ur sig har varit så otroligt bra och välspelat! Jag är full av intryck, inspiration och kreativitet. Det liksom rinner ur öronen på mig och fastän det kanske låter illa så är det bra. Jag vill med! Stå på scen. Regissera. Arrangera. Allt. Just nu vet jag inte hur jag ska börja men det känns bra.
Tack solen! Tack kulturen!

Om en stund är det mindre än en vecka kvar till behandlingsstart. Smaka på den. Mindre än en vecka!

blir vansinnig

Jag blir så ledsen och arg när jag läser det här.
Fem dagar efter att mamman begravt sitt lilla barn ville försäkringskassan att hon skulle börja arbeta heltid! Det är sjukt. Fullständigt idiotiskt. Och nej sorg i sig är ingen sjukdom, jag har aldrig påstått det och kommer inte göra det heller, men av sorg kan man bli mycket, mycket sjuk, så sjuk att man inte ens i princip kan uttala ordet arbete än mindre utföra det.

Att förlora ett barn är att få en bit av sitt hjärta och halva sin existens amputerad. Det är ett sår så djupt att det aldrig kommer läka och helt sluta blöda. De som aldrig varit där kan aldrig förstå och även för oss som förstår är det såklart väldigt olika hur vi i förlängningen börjar fungera. Därför måste man i sådana här lägen lita på och lyssna till läkaren med kunskap och erfarenhet som bedömer att personen (mamman i det här fallet) är för sjuk för arbete. Och detta bör handläggaren på FK accepterar det trots sin uppenbara brist på förståelse och empati.
Jag blir så arg!
Tur jag ska på terapi...

torsdag 24 april 2008

shopping

Idag har jag gått på ballerinajakt. Men plattfotsproblematiken ställde till det så jag hittade inga. Mina fötter är inte direkt gjorda för klacklösa skor även om jag är det. Älskar känslan av nästan-barfota, men inte fötterna. Jag ska dock fortsätta leta. I sommar SKA jag tassa runt i söta små (nåja stl 38) ballerinor som sitter bra.

Jag är också på jakt efter en bröllopsklänning, alltså en klänning att ha på någon annans bröllop. Det ska vara nåt fint, ej vitt men ljust. Inte för tjusigt men ändå festligt. Gärna nedanför knäna, fast hela vägen ned till backen går också bra. Frågan är var den finns, klänningen som ropar mitt namn. Ännu har jag inte hört nånting mer än dovt mummel men på lördag ska jag jaga igen. Kanske hjälper det faktum att lönen ramlar in på kontot imorgon...

ska det vara så här?

Längtan växer ju. Det gör den. Får snart inte plats i mig. Och så rädd är jag som sagt inte längre. Men fy vad nervös jag har blivit istället. Jag mår illa nästan konstant och magen är ond. Sitter och småfryser sådär man gör av just nervositet, fingrarna är kalla och darriga och tårna vill krypa in och gömma sig i foten. Det kittlar liksom lite lätt obehagligt på huden, all hud, överallt och hjärtat pumpar på som för att få det uppenbarligen segt flytande blodet att gå runt. Förhoppningsvis går det till viss del över när jag väl börjat med behandlingen, men risken är ju att jag istället börjar oroa mig för nästa steg och så nästa och så nästa.

*Hur ska man egentligen fungera i vardagen medan man är på gång med det här? Ni som gjort denna resa, har ni tips?

Min terapeuts ständiga tips är att vara i nuet och visst har han rätt, men när nuet kittlar så förbaskat.. då vill man inget annat än bort från det.
Jag är ännu inte i karusellen men redan är det som en berg och dalbana. Gillar ju i och för sig både karuseller och bergbanor så vad gnäller jag om?
Jo jag gnäller för att jag fryser och "vill" kräkas hela tiden.

Fast längtan är stor och längtan är bra!

onsdag 23 april 2008

växande längtan

Imorgon är det åtta, sen är det sju. Dagar kvar. Och visst gör jag det, räknar närmast sekunderna som en liten tok för att få hoppa på karusellen som ska ta mig till bebis, eller bebis till mig. Om allt går som jag vill. Såklart går tiden otroligt mycket långsammare, men vad göra? Skulle gärna få mig en liten blackout i dagarna nio och rätt vad det är vakna upp och med sprayen i handen och köra igång med puffandet. Men jag misstänker att jag noga kommer informera er som orkar lyssna exakta antalet dagar som ska genomlidas innan det är startdags. Inget jag direkt väljer, är bara som jag är, håller koll på det jag kan och funderar på hur göra med resten.
Just nu tampas jag med tanken att välja tillit till gamle svikarpolarn -kroppen och det går väl sådär. Ena stunden känns det ok tills jag kommer på vad den jäkeln tidigare gjort och jag bara, nä fy fan och är i princip redo att slänga handuken nånstans.
Frågade precis Marcus var det är man slänger den, handuken, och tydligen kastar man in den, jag som såg framför mig hur jag öppnar fönstret och slänger ut den för att erkänna mig besegrad. Ja ja, hur det än egentligen heter så ska den ut om jag får bestämma om det nu vore så att jag gav upp. Men det gör jag såklart inte. Även om funderingarna nuddar där ibland när tröttheten tar över så ges här inte upp nånting! Jag ska löpa linan ut. Om och om igen om det är det som krävs.
Allt är hur läskigt som helst, men ju närmare jag kommer desto större bli längtan och i och med det krymper ändå rädslan. Det är läskigt, men jag är inte längre (så) rädd.

att välja tillit

Vi är nere på ensiffrigt idag. Endast nio (9) dagar kvar till start. Känns sjukt spännande men också väldigt läskigt. Oron och nervositeten är enorm och magen ond. Hjärtat slår konstant hårt och snabbt som om jag stod inför mitt livs uppträdande och det kanske jag gör med på ett eller flera sätt.
Jag valde tillit tills imorse då jag ringde RMC och fick mitt provsvar som jag ältat om och kring i en dryg vecka. Inte jättebra men kunde varit sämre. Inga planer är ändrade så jag får se det som en seger även om det krävdes målfoto. Jag ska välja tillit igen och hoppas den väljer mig. Jag kan inte ha kontroll på allting och vissa saker måste jag bestämma mig för att helt enkelt bara lita till. Som vården. Min kropp. Och lite annat. Sen kanske de sviker ändå, men det får jag ta då.
Nu litar jag bara.

tisdag 22 april 2008

lakritsbruleeeeee

Dricker just nu mitt Dr Stuart och jagar genom honom gäspningarna som envist är som bortblåsta när de som mest behövs.
Är glad att det äntligen börjar arta sig klockan 21:00 på femman. CSI är tillbaka på måndagar och tisdagar blir det Desperate. Onsdagarna är det knepigare då trean ger sig in i kampen med Top model versus Greys anatomy. Oftast vinner dock Grey då modellerna kommer i repris en behagligare tid söndagkvällarna.

Innan TV-kvällen var vi och åt världens godaste middag på Fiskmagasinet i stan. För egen del blev det pannstekt forell med varm potatissallad och vitvinssås och Marcus åt maulksmedaljonger med rotfrukter och ugnstekt potatis med nån tomatdoftande sky till. Är hur mätt som helst fortfarande men dreglar märkbart av att bara skriva om det, så gott var det! Efterrätten (tack och lov bestämde vi oss för att köra på det) bestod av dels tre sorters sorbet, skogsbär, laktits/lime och champagnesmak och så, här är en trumvirvel inte alldeles felplacerad, en lakritsbrulee med jordgubbar och chilimarinerade blåbär och hemmagjord citronglass! Ja ni hör ju själva, en helt galen blandning av allt möjligt men herregud alltså, det var transläge, började liksom fladdra ända ut i tårna. Jag lovar. Otroligt, en helt ny smakupplevelse. Det var som ett sagobröllop i munnen, allt bara smälte ihop och man fick lust att skrika halleluja x 3 och diverse andra hejarramsor. Det var inte långt från Harrys Sally om man säger så.
Men nu är det Dr Stuart och snart är det sängen.
God natt.

måndag 21 april 2008

no more

Vad ska man säga. Det gick ju. Jag överlevde. Även om det just nu känns galet knappt. Idag är morgondagen jag såg fram emot igår, fast om det var så mycket att se fram emot egentligen... Hursom så blir det ingen mer barnteater för min del på ett bra tag. Just där och då gick allt rätt bra och det var tom lite roligt emellanåt. Men det kostar på. Och blir alldeles för dyrt, har inte råd helt enkelt. Inte nu när jag måste spara till viktigare saker. Ledsen är jag ändå, utan extra drivmedel.
Som pricken på det populära i:et kom en höggravid valross (jag är ledsen men det är den snällaste beskrivningen jag kan komma på) fram till mig innan föreställningen när jag höll min nya lilla kompis Frej i famnen och kläckte ur sig "Har du fått en nu?" Valrossen i fråga vet nog mycket väl att jag inte alls har fått någonting, så om det var tänkt som ett skämt eller bara överjävlig plumphet förtäljer icke historien. Jag försökte skoja till det eller vad nu det var jag gjorde med ett lätt "Lånar bara". Att hon sedan inte ville gå och lämna mig ifred utan bara stod där med sin enorma hydda till kropp och ett barn i vardera handen och informerade att hon visst hade tänkt och tänker såååå mycket på mig. Yeah right. Bara stick och stå inte där och fläk ut dig ditt falska kräk, ville jag säga men bet, som alltid, ihop. Men fy fan vad jag tycker det är fult att stå med sin 8 månaders mage och två små barn framför mig och barnet jag "lånar" och tänka på mig. Framförallt när jag enligt säkra källor vet vad hon egentligen tycker och tänker om mig. Har som jag tror man säger ett par oplockade gåsar med denna personen sedan tidigare så hennes tankar mår jag helt klart bättre utan. Samma person, gravid med nummer två på den tiden kom tre månader efter att Dante fötts och dött fram till mig och började beklaga det hela. Jag hörde inte ett ord, såg bara magen som svällde över. Då ville hon inte heller gå. Jäkla människa.
Ja ja. Det som inte dödar gör en starkare.
Och jag lever ju på. I alla fall om man ska döma efter de kliniska termerna.

Ikväll är det äntligen CSI efter veckor av väntan!

söndag 20 april 2008

nähä?

Och så av bara farten läser jag det här. Som om det vore en nyhet. I ett år har jag i princip överallt (bloggar, krönikor, intervjuer, bloggar igen och så några till krönikor) läst samma människas upprapningar om hur trist det är med snoriga ungar och om att aldrig själv vilja skaffa barn. Varje gång tänker jag att så talar bara en människa som egentligen längtar ihjäl sig.
För jag kan inte förstå, om det nu på riktigt vore så otroligt fruktansvärt trist med dessa hemska snoralstrande varelser, varför man i så fall väljer att slösa massor av sin 30+ tid till att kontinuerligt konstatera det. Offentligt. Det är faktiskt inte ett dugg provocerande längre att vägra barn, även om jag misstänker att fru Schulman tror och innerligt hoppas det, framförallt nu när hennes blogg störtdyker i listorna. Idag känns det nästan som att vill man vara politiskt korrekt ska man gärna tycka barn är lite halväckliga och att festande går före allt annat. Men samtidigt. Massor reagerar uppenbarligen, liksom jag, och skriver upp "nyheten" så nåt spännande är det tydligen med det ändå.
Jag tycker nånstans att de som inte vill ha barn, inte borde göra barn. Svårare är det inte. Att inte göra eller inte få barn är ett val. Att däremot få är inte samma självklarhet utan mer en längtan och en förhoppning för så många av oss. Men visst, känner de behov om att blotta detta, sin ovilja, för alla förbigående får de såklart göra det, precis som jag på mitt håll får älta och tjata om min längtan efter bebis och kärleken till de som inte fick leva. Men jag undrar ändå om detta blottande måste ta såna otroliga proportioner som det i fallet ovan gör och när det gör det, var kommer då behovet egentligen ifrån?

Sen kan jag också tycka att när så otroligt många barn far illa i samhället och i världen borde man som vuxen ta sitt ansvar och använda sin energi till annat än att avsky dessa faktiskt oskyldiga små.

Så, nu har jag sagt mitt igen och ska till jobbet där det kommer springa omkring mängder av minisar och plötsligt känns det inte särskilt jobbigt alls!

solmulen söndag

Har på mig mina nya turkosa örhängen för att pigga upp tillvaron och dagen. Det är visserligen sol och rätt varmt ute, men känslan här inne är mulet värre. Fast snart är det kväll och då ska jag pusta ut. Måste bara få denna dag avklarad först. Läskigt att de så ofta kommer, dagarna som man bara vill få avklarade. Jag är alldeles för gammal för dessa men de bara fortsätter komma. Ja eller kanske inte så kanske ofta lägre, men för ofta ändå. Måste ta mig i halslinningen och se till att inte slösa på dagarna såhär. Varje borde egentligen innehålla något som som gör den värd sitt namn. Det är synd att i efterhand tänka tillbaka och av de senaste 365 minnas ett par, max. Nej det där ska jag ta och jobba på. Bara den här dagen tar slut först.

(12 dagar kvar till stora starten. Nästan halva kattmatspåsen har gått åt.)

lördag 19 april 2008

ho ho ho hockey

Ok då. Grattis till gökboet får man väl säga. Men jag är inte särskilt glad alls över hur resultatet blev. Sedan 1995 då skit-HV (en fullständigt subjektiv bedömning) vann över mitt älskade Brynäs i förlängningen har jag haft osedvanligt svårt för den klubben. Skitklubb är vad det är och jag hejar på allt annat än, idag.
Men skiten vann, så ett grattis ska de ha. Mutter mutter mutter....

Grinigare än grinigast sa jag ju.

jonna misslyckas med "just nu" tänket och sitter och ältar morgondagen

Tog mig en tupplur tidigare. Var ett nödvändigt ont eftersom jag höll på att på riktigt och helt ofrivilligt slockna på ett tuppa av aktigt sätt innan. Gillar egentligen inte eftermiddagslurar för jag vaknar alltid upp grinigare än grinigast och så har jag ännu svårare att somna när natten väl kommer.

Jag ska jobba imorgon. Barnteater. Kul kan man tycka. Och det var också så jag tänkte och tyckte när jag föreslog att jag skulle ta det.
Nu ångrar jag mig. Kan inte tänka mig nåt värre än att tillbringa min i vanliga fall lediga söndag med närmare ett 60-tal minimänniskor och deras föräldrar. Inget fel på dom, absolut inte, framförallt minisarna, men ibland går det bara inte. Fast nu måste det ju gå. Men samtidigt känner jag att det inte gör det. Det beror helt på i vilket läge jag är och just nu är jag i ett fel. Spelar ingen roll att jag tidigare i veckan var stark nog att gulla med en bebis, jag vill inte idag eller imorgon se alla lyckliga mamma-barn konstellationer. Vill inte vill inte vill inte! Men det får gå. Och på nåt sätt gör det ju det. Sist jag hade hand om det här var i december och jag löste det hela med att sitta och läcka i teknikbåset medan jag drog i lampspakarna och tittade ner över havet av obeskrivlig lycka. (Anundsjuk, jag? Nä, kan jag inte tänka mig.) Det gick ju då med. Om inte helt smärtfritt så ändå. Jag överlevde.
Jag tror att mitt tidigare kommer-kollapsa-nu-anfall var ett av kroppen smart försök att få mig att inse nån sorts begränsning men tyvärr är resten ännu smartare (eller hur man nu väljer att se på det) och synade bluffen, så jag är på benen igen. Fan. Skulle tagit chansen och svimmat av på sushistället. Då hade jag kanske med någorlunda gott samvete kunnat vara hemma imorgon....

fredag 18 april 2008

redo

Då så. All medicin tillika sprutor är inhandlade och det är två veckor kvar tills jag ska börja puffa spray i borrarna. Lustigt ord det där, näsborre. Men dit ska det i alla fall, sprayen. Det blir en puff i vardera var åttonde timme under hela processen som är 4-6 veckor lång. Många puffar blir det. Resten av grejerna på bilden tillhör sprutperioden. Jag som inte är ett dugg spruträdd i vanliga fall börjar få lite kryp under huden när jag ser alla ampullerna och nålarna som hör till, så jag ska inte titta på dom mer. Tar det när det kommer. Vara i stunden. Mindfullness, la la la.
Två veckor alltså. Första kattmatspåsen är till en tredjedel tom. Här gäller det att tänka positivt och hellre se påsen halvtom än halvfull. Om ca tre kan jag vara med bebis i magen. Uj uj uj. Svindlande tanke.

Nu ska jag se RAI. Pluggar ju italienska för fullt. Inte för att jag ännu har märkt några framsteg, men de kommer väl så småningom. Tillit, Jonna. Välj tillit.

oh my

Herregud. Är inte samhället galet och utseendefixerat nog som det är?!
Tydligen inte. Nu ska en ny bok ge små barn en större förståelse för varför mamma åker till farbror doktorn för att fixa till fejjan eller annat. Som om det inte finns annat att lära ut till våra små.
Och hur ska man egentligen förklara för lilla barnet som kanske upprepade gånger har fått höra av andra hur lik hon är mamma att mamma tycker hon är ful och måste till doktorn för att bli fin?
Man önskar det hade varit första april idag.

finnjonna goes rock -så gott hon kan










...Gene Simmons -släng dig i väggen.

torsdag 17 april 2008

ceasarsallad och jobbsök

Sitter och längtar järnet till klockan fem och godaste ceasarsalladen med tillhörande öl på Olearys. Mumma så gott det är!
Annars gör jag inte så mycket, är i aptröttaste laget just nu utan lust till annat än bara god mat och öl. Jo jag jobbar ju såklart också emellanåt och funderar resten av tiden på varför min handledare på AF inte hört av sig... Har försökt boka in ett möte med honom och planera min jobbsökarframtid, men inte fått nåt svar. Nåja. Jag har gjort vad jag kunnat. Kan inte påstå att jag är så värst engagerad, inte som jag borde i det här med att söka alla de där jobben i hela landet som ju är mitt utvidgade sökområde. Jag menar hur skulle jag kunna vara det? När jag är mitt i en medicinsk behandling via landstinget Östergötland. Men jag gör det ändå, söker mina jobb, fast är samtidigt rätt noga med att informera mina potentiella framtida arbetsgivare om min situation, den här med att en eventuell och väldigt noga planerad och ännu mer önskad graviditet skulle innebära sängläge i många månader för en liten viss. Har inte fått komma på intervju ännu.
Men ärlighet varar längt, eller hur är det man säger.

förmiddagsblogg

Igår skjussade jag min M till jönköping och en kyrka där han skulle läsa ur Svarta Vykort. Det var kul att det trots viktig hockeymatch kom mängder av folk. Men när de kom, gick jag. Till Lidl på andra sidan parkeringen. Jag orkar inte alltid lyssna när han läser de vackra texterna om våra barn och mig och oss, inte tillsammans med andra i alla fall. Allt blir då plötsligt så otroligt påtagligt och jag kommer på mig själv att först tycka synd om de där stackarna som fått vara med om sådana otroligt jobbiga saker och sen slår det mig varje gång med full kraft att det är ju jag som är den där Jonnan och andningen blir med ens för snabb och jag börjar se små fåglar.
Nej, jag orkade inte igår. Att Marcus orkar. Han gör ju det. Varje ord i den där boken är en hyllning till våra små som inte fick bli och jag är glad o så stolt att han orkar.
Under de 45 minuterna jag fick göra annat, gick jag alltså på Lidl. Skulle ljuga om jag sa att det var kul hela tiden men första kvarten var lite spännande. Vi har samma affär här i Norrköping med så nåt nytt var det ju inte direkt. Men jag gjorde ändå en del fynd där, bland annat köpte jag ett klösreskap till hårbollarna. Ska fixa bild bara jag får de att börja leka där först. Lite avvaktande är de mot allt nytt men Akilles har börjat så smått bekanta sig med åbäket (tur man har massa onödiga kvadratmetrar), Stella är mer skeptisk.
Nä nu får jag se till att jobba också.
Ha en bra dag!

onsdag 16 april 2008

mutter

Ibland är hormonsvängar, även de skenande, av godo. Som tidigare när jag faktiskt fick nåt bra ut av det. Men resten av tiden då?
Vet just nu inte vad jag ska göra av alla bubblor. Väntar och hoppas på att nån ska klampa in och störa mig här på kontoret så jag får komma med några sanningens ord. Fast antagligen skulle jag bara göra som jag brukar, bita i hop, vara krampaktigt tillmötesgående och muttra sedan förbannelser efteråt. Men till och med det skulle vara så befriande...
Andas. Andas. Andas.
Jag tror det är den här IVF karusellen. Eller jag vet att det är. Och det är inget konstigt med det. Vi har stått och köat ett bra tag och nu äntligen har vi biljetten i handen. Vi ser vagnarna snurra, så nära, men ändå är det en bit kvar. Allt annat känns så futtigt i jämförelse. Fokus ligger på att hoppa i en ledig vagn så fort tillfälle ges. Men det är ett tag kvar tills det blir våran tur och det är frustrerande att vänta. Och värre blir det ju närmare man kommer.

hormonskening- ja tack

Upp och ner går det. Humöret. Ännu har inga tillskott tagits eller nåt annat gjorts och ändå känner jag mig som ett hormonellt monster. Måste helt enkelt vara skenpåverkad av allt det som komma skall.
Jag kan ju tyvärr inte härja som jag önskar här på jobbet så då får jag ta tillfället i akt att reagera mig på... ja t ex det där skitstället Babyland.
I ett svagt gravidögonblick för drygt två år sen började jag prenumerera på nyhetsbrev därifrån. Då var det såklart jättekul att se alla roliga sakerna som vi kunde köpa till vår bebis när han väl var ute. Men mindre kul blev det att efter mardrömsförlossning och begravning behöva fortsätta få dom där käcka erbjudandena om allt som nu inte längre skulle bli aktuellt.
Idag fick jag åter ett. Efter att senast för nån vecka sedan för jag vet inte vilken gång i ordningen skrivit att jag inga fler önskar.
Och då röt jag till:

Nu lägger ni av!
Har upprepade gånger (sedan snart två år) bett och uppmanat er att sluta skicka era nyhetsbrev till mig. Ändå fortsätter de komma. Jag vill inte ha fler!
Har inga levande barn så era kampanjer med barnvagnar och bilbarnstolar intresserar mig inte utan gör snarare bara väldigt ont att ideligen vara tvungen att ta del av.
Kan jag få bekräftelse på att ni mottagit mitt mail och att ni from nu stryker mig ur listorna?!

Tack på förhand!

Med hälsning/ Jonna

Fick svar ganska omgående:

Hej!

Vi har nu tagit bort er ur vårt nyhetsbrev. Jag har inte fått dina mail tidigare. Orsaken till detta är troligen att vi får väldigt många studsar på vårt nyhetsbrev och att ert mail då kan ha försvunnit bland dem om ni svarat till avsändar adressen.

Vi beklagar att ni oönskat fått vårt nyhetasbrev.


Så nu kanske jag äntligen slipper ovälkommen post i min maillåda.
Woo oo oo Jonna, du måste höja din röst för att höö öö ras

tisdag 15 april 2008

bebis i famnen

Låter som en fantasi, en dröm eller kanske en mardröm, beroende på vilket mitt humör är. Men det är faktiskt helt på riktigt. Jag höll en bebis idag! Jättelänge höll jag honom. Första bebisen jag ens tittat ordentligt på, för att inte tala om att ha rört vid sen Dante förlorades för snart två år sen. Sex månader gamla Frej satt i min famn, pruttade i blöjan och drog mitt hår och det var helt fantastiskt.
En gammal kompisbekanting kom vid lunchtid in med sin lillkille i bilbarnsstolen och jag höll på att ramla av min. Trodde ett litet utbrott var nära och tårarna brände som lödkolvar bakom ögonlocken ett par snabba sekunder. Blev yr och svettig. -Oj oj oj sa jag och satte mig på huk. -Det här kunde blivit jobbigt. Men pappan bara log försiktigt och sa -jo ja, vi tänkte det men sen... ja. Fast då kände jag plötsligt hur rätt det var och vad skönt det kändes att inte bli runttassad. Hade jag fått frågan om babybesök imorse hade jag vänligt och ännu bestämdare avböjt. Inga sådana här tack. Jag är känslig nu. En annan gång. Kanske aldrig. Men när en liten Frej med runda kinder oanmält dyker upp i dörröppningen och nyfiket tittar på mig var jag bara tvungen att ta upp honom. Inga tårar kom (jag är visserligen kungen av ihopbitning) men det kändes framförallt inte jobbigt alls och där satt han sen en lång stund i mitt knä. Tog ett foto på oss med mobilen och skickade till Marcus. Fick ett nervöst svar: He he. Men vems är det? Som att risken att jag blivit knäpp och snott en från gatan var överhängande. Han är söt min M.

Nu har jag alltså sett och hållt en bebis och jag känner mig starkare än på länge, samtidigt som jag är helt skakig och lite kallsvettig fortfarande. Det var nog mer omtumlande än jag först förstod. Det här räcker för ett tag känner jag, men jag hoppas på nytt babybesök rätt snart igen.
Hoppas min bebis känner att mamma är redo nu. För det är jag. Jätteredo är jag!

pain in the but-patient

Gick ju inte alls bra det där samtalet tidigare. I och för sig hade inte provsvaret kommit men hon verkade väldigt oförstående. Ville inte alls fatta att jag behöver veta svaret.

Om det är nåt anmärkningsvärt så hör vi av oss.
Jo, men jag vill veta hursom.
Varför?
Därför, jag skulle må bättre då.
Men så gör inte vi.
Nej men jag har rätt att få svaret.
Det får du den 16 maj när du kommer hit.
Jag vill ha det så fort det kommer.
Varför?
Därför.
16 maj får du det.
Jag ringer om några dagar igen.
Fast vi lämnar inte ut det på telefon.
Jag har rätt att få veta.
Antagligen är det inget konstigt.
Jag vill veta ändå.
Varför?
Därför.
Men är det konstigheter ringer vi.
Fast jag vill veta även om det inte är konstigheter, det är mitt blod.
Försök lita på oss.
Jag försöker.
16 maj.
Jag ringer imorgon igen.
Ring om en vecka, fjorton dagar.
Jag ringer om några dagar och sen om några dagar och sen om några dagar.
Slappna av och oroa dig inte.
Jag ringer sen, hejdå.
Hejdå.

Men annars var hon trevlig.

mitt blod

Ännu en morgon väntandes på att telefonen ska ringa, hoppas det är en av de trevliga sköterskorna. Jag är trött. Hela natten har gått åt till att drömma om provtagningar och dåliga resultat hit och dit. Man kan inte ta ett prov på mig och säga "vi hör av oss om det är jättedåligt". Jag vill veta nu och jag vill veta den exakta siffran oavsett om den är bra, lite bra, mellan dålig eller jättedålig. Det är min kropp och mitt blod! Den pyttelilla kontrollen jag kan ha i den här processen tänker jag hålla fast vid med mina välmanikyrerade naglar. Tittar nån på mitt blod vill jag veta exakt vad som syns. Inget struntsnack om normala värden eller att jag ska förvänta mig av deras tystnad att värdet iaf inte var jättedåligt. Jag vill veta varje lite siffra och alla decimaler. Vill veta på pricken vad resultatet är. För det är mitt blod!

måndag 14 april 2008

lilla Engla

Jag är mörkrädd. Alltid. Jag vill ha mina lampor tända. Framförallt när jag är ensam. Mörker skrämmer mig, får mig att frysa. Fast då tänder jag lampan och mörkret är borta.
Men sen finns det mörker. Mörker som man inte hursomhelst kan tända sig fri ifrån. Mörker som är ett riktigt hot, som härjar fritt och tar sönder. Det är sånt mörker som tog livet av en vacker liten tjej, bestämde att hon inte längre skulle få leva.
Hur händer det här? Varför?
Jag kan inte förstå, vill inte förstå. Det kan inte förklaras för det bara är så fel. Liten Engla hade hela livet framför sig tills mörkret valde att ta sönder allt. Jag blir så jävla arg, förbannad, hatar och vill slå! Men sen minns jag bilden av den försiktigt leende lilla tjejen och vet, även om jag fortfarande är arg och ledsen, att en ny stjärna kommer lysa extra starkt i natt. Så starkt att allt det mörka försvinner. För ett tag i alla fall.

Klockan 21:00 tänder vi ljus i våra fönster. Gör det du också.
Mina varmaste tankar till Englas och Pernillas familjer.

nu så!

Andre maj kör vi på! Ingen återvändo nu. Recept ska hämtas imorgon. Trevliga sköterskan guidade mig genom det som komma skall och jag antecknade duktigt. Det är en hel del och det känns väldigt spännande och pirrigt allting. Men vilken prövning på tålamodet. Jag vill kattmatspåsarna ska ta slut nu nu nu. Får passa mig så jag inte övergöder stackars håriga bebisarna av bara farten.
Jag är så glad och tacksam över att den här hjälpen finns att få. Men om jag ska vara helt ärlig är jag fortfarande fullständigt chockad att jag verkligen står i startgroparna. Det trodde jag aldrig. Inte när remissen skickades, inte när jag var där på första snacket och inte ens när bruna kuvertet kom. Inte skulle vi behöva göra det här. Finns ju så många andra prövningar inblandade i vår få-ett-levande-barn-process. Men här är vi. Provrörsbefruktning nästa. Ödet hade väl tänkt ge oss två chanser, Dante och Liten, men eftersom det gick så otroligt fel där båda gångerna så finns bara en väg att gå nu och det är denna. Jag är tacksam men så paff. Min mamma och pappa har sammanlagt 17 syskon och jag 48 kusiner. En så in i skogen fertil familj. Barn föddes på löpande band tills mina började dö och nu det här. Ja ja. Det är inte synd om mig. Inte mer än vad det är om dig. Det är synd om människorna.
Nu ska jag kila iväg till vårdcentralen och lämna ett rör rött. Hoppas värdet är bra.

på g

Måndag. Igen.
Idag ska jag få lämna ett första blodprov inför allting. Och så ska jag prata med dom där. Någon ringer snart. Finns fortfarande en dum liten risk att inget blir av men så ska jag inte tänka. Jag är på gång nu! Mot min bebis. Eftersom bebis bevisligen haft så svårt att hitta mig och oss så måste vi hämta hem liten älskling och det är det vi gör nu.
Nu får de ringa nångång.

söndag 13 april 2008

minus och minus blir plus. not.

Två streck. Om man slår ihop alla testen jag för säkerhetsskull tagit idag. Hmm. Det är två för lite. Och jag är inte förvånad. Såklart. Bara knäpp. Eller kanske charmigt hoppfull in i det sista? Fast jag röstar nog på det första. Knäpp är jag. Men nu blir det inga fler. Har en digital som väntar i skåpet. Den ska tas om drygt tre kattmatspåsar. Tills dom är uppätna ska jag vara testfri. Göra annat. Tänka på anant. Bra saker. Försöka brotta bort den där klumpen som hela tiden vill smyga upp och sätter sig under revbenen och viskar det kommer aldrig gå. Jävla klump.
Nu ska jag ut och äta en minimuffin.

för bra för att vara sant

Jag vill sova som en stock. För det är väl en stock man sover som eller är jag ute och cyklar? Fast förresten, varför en stock? Hursomhelst vill jag sova. Mycket mer vill jag sova. Men det går inte och därför ska jag inte lägga mer energi på det just nu.

Istället tänkte jag komma med några råd och en varning.
Jag får ibland frågan om hotell och annat i Italien och eftersom jag är en sk självutnämnd guru på många områden vill jag gärna hjälpa till och tipsa om platser och ställen jag bott och varit på (inte för att jag är den globetrottern jag märker att jag just nu försöker utge mig för att vara men ändå). Vi har haft väldig tur hittills (dags att ta i eller på trä) när vi bokat, både vad gäller lägenheterna och hotellen jag hittat men också vad gäller själva bokningsproceduren. För det finns hur många olika bokingssajter som helt där ute, många bra och ärliga och en del nåt annat. Men som sagt det har gått bra hittills (knack knack).
Bra och trygga sajter som jag har bokat genom är:
www.venere.com (kortnummer bara som garanti, man betalar på plats)
www.booking.com (kortnummer som garanti, man betalar på plats. Ibland kan dock en natts kostnad reserveras i förskott, kolla det på hotellbeskrivningen)
www.yeego.com (hela summan måste betalas i förskott, billigt men besvärligt om man skulle vilja avboka)
www.veniceapartments.org (man betalar en del av summan i deposition med kort som återfås vid ev avbokning i tid. Resten på plats)
www.eurores.com (man betalar en liten del av summan i deposition som återfås vid avbokning ett antal veckor innan. Annars ryker den summan. Rsten på plast)
Ett tips är att googla ditt fynd och se om det är billigare genom att boka direkt med hotellet ägaren. Det brukar kännas tryggare också att ha den direktkontakten, att veta att rummet man bokat inte är dubbelbokat.
Nu till varningen.
Förra veckan letade jag efter lägenhet i Venedig. Hittade inget på de ovannämnda sajterna (bra att vara ute i god tid ibland...) Men till sist pang, ett fynd! Värsta finaste lägenheten med terass!precis vid Campo Santa Margherita (ett favorittorg) till riktigt bra pris. Vi slog till kollade tillgänglighet och ja, tillgängligt! Bara att lämna kreditkortsnummer till bokningssajten. Men då bromsade något i mig. Tänkte på det där jag hört "verkar det för bra för att vara sant, så är det antagligen det" Och det här verkade på tok för bra. Men samtidigt så är bra bara bra och lägenheten så fin och billig, och man måste ju lita på folk. Eller? Marcus pappa fick ringa och snacka med dom, för att se om de lät ärliga (hur man nu hör det) och fråga om man kunde boka på annat sätt än att lämna kortnummer. Jo genom att betala hela summan i förskott fick vi veta. Jaha. Ok. Skulle vi våga? Jo, klart vi gör, tänkte vi. Det har ju alltid gått bra (knack knack). Imorgon, sa vi. Marcus gick och lade sig och jag stannande uppe och fortsatte kolla. Började googla bokningssajtens namn n(blixten jag) och sökte det även på tripadvisor (en suverän resecommunity där man tipsar varann på olika sätt) och fick flera träffar. På alla dessa varnades resenärer för www.directa.net, www.directatravelservices.com och alla andra namn de går under (börjar med directa). Flera hade tydligen blivit lurade. De hade bokat rum eller vackra lägenheter till billigt pris, betalat allt och sedan på plats fått veta att det var fullt eller inte existerade och pengarna tillbaka var inte direct deras melodi.
Piuh! tänkte jag och rusade till sovande stocken Marcus och sa -det var för bra för att vara sant. Jag letar ny. Och gjorde så. Nu har vi en kanonfin, lite dyrare lägenhet 100 meter från torget, vid en kanal. Bokning gjord med lägenhetshotellet direkt och det känns bra. Tillräckligt bra för att vara sant. Jag återkommer senare om det hela.
Men tills dess; akta er för DIRECTA!

lördag 12 april 2008

sista mens

Då sitter man här med förhoppningsvis sista mensen på väldigt väldigt länge.
Om 21 dagar, räknat från idag eller igår, lite svårt att veta eftersom startsträckan för mig och det jädra blödandet är som det är, men låt säga om 21 dagar, då ska jag börja behandlas. Och det är först nu som det börjar kännas. Klart det kändes innan också, hur mycket som helst, men nu KÄNNS det. Pirr i magen, ont i magen. Tyngd i bröstet. Oro i hjärtat. Rädsla i lederna. Det är nu vi på riktigt och äntligen är på gång.
21 dagar är mindre än en månad. Det är så länge en kattmatspåse räcker hemma hos oss och jag köpte en ny igår. När den påsen är slut börjar jag behandlas. Och efter ännu en är jag en bra bit in i det hela. Jag ska försöka dela upp allt i kattmatspåsar och efter tre och en halv från nu räknat kan min bebis ha hittat till mig! Förstå. Tre och en halv kattmatspåse, det är ingenting! Jag blir yr. Och livrädd. Min trissvinst och mitt minihelvete är samma sak. Men som jag längtar till det. Minihelvetet, come to mama! Jag är redo. Eller så klar jag någonsin kan vara.

Under den här första kattmatspåsen finns massor av saker att göra. Ska ta tag i några av åtgärderna på min lista t ex. och så måste jag köpa en klänning att ha på bröllopet vi ska på. I Italien. Dit ska vi när nästa påse precis är öppnad pch påbörjad. Dessutom ska jag fortsätta min språkurs. Ska kunna åtminstone säga mer än att maten är god och gärna förstå och hänga med i samtal också utan att bli svettig av ansträngningen.
Den här påsen kommer ta slut fortare än kvickt! Iiiiiih.

fredag 11 april 2008

det är farligt att leva...

...man dör. Du kommer inte undan. Vad eller hur du än gör. Så lite blogg på vägen är knappast farligare än livet själv som alltid slutar, ja, rätt illa.
Fast det är klart, för mycket av vad som helst är inte hälsosamt. Men att vi skulle börja trilla av pin pga bloggandet tar jag med näve salt.

torsdag 10 april 2008

spökar det?



Plåtade nyss sötnosen Akilles som som snodde en blöt gammal kycklingfilé från slasken och började mumsa. Fick på köpet med något knepigt på bilden. Vad är det där? De där vita tentaklerna? Jag var helt still och det var ingen annan i närheten. Mysko. Spöken? Vad vet jag? Vill inte veta. Har tidigare fått med nåt skumt i minneslunden och det är väl ok. Men hemma vill jag vara ifred. Tror jag. Om det nu inte är mina små som har nåt att säga mig...

heja marcus

Hemma efter succé med Marcus och en underbart god och BILLIG middag med Jess. Olearys kör tydligen after work middag med ceasarsallad och grillad kycklingfilé samt stor stark för åttionio kronor! Just precis, 89 kr för mat och dryck och svingott var det! Jag vet inte när exakt detta gäller men idag gjorde det det. Och man blir ju bara så glad när man är som vi, fattiga men snygga. :-)

ikväll klockan sju

Så där ja. Har bokfört som den lilla idioten jag är i två hela dagar och är äntligen klar. För nu. Ska ta mig en titt på budgeten med och se hur vi ligger till och eventuellt ändra en sak eller två som jag ser att kassören våran har missat. Hrmpf.

Ikväll ska (min) Marcus Birro uppträda på Skandiateatern i Norrköping kl 19:00. Kul! Lika roligt men lite godare ändå blir det att innan gå och äta en ceasarsallad med vänner och dricka ett glas vin till. Det lutar åt en helafton av toppkvalitet alltså.

onsdag 9 april 2008

top model

Americas next top model var skoj ikväll. Även om foto är kul med, nästan roligare, så var videogörandet med tjejerna och Iglesias jr apskoj verkligen. (Nej jag vet ännu inte vem som vinner.) Jag vill vara toppmodell jag med. Fast bara på onsdagkvällarna mellan 21 0ch 22. Det är sminkandet, hårfixandet och själva plåtande som verkar såååå kul. Kan inte annat än att fierca till mig i spegeln efteråt fast det är också ungefär där och då som modellfantasin för veckan tar slut. I nästa liv. Kanske. Eller inte. Men helt säkert nästa vecka i en timme åtminstone.

och så huvudrätten

Jonnas nästangrillade kycklingfilé med avokadosallad.
Så här: Kycklingfilén läggs i en form som du saltat och pepprat lite innan. På filén häller du soya och smörjer in. Salta och peppra även på ovansidan och till sist häller du lite vatten i formen. Vattnet blandar sig med soyan och det blir en god liten sky som håller köttet saftigt.
I min filé idag hade jag strimlat två bitar soltorkad tomat. Man kan även ha i lite feta ost, eller min festfavorit; fetaost och parmaskinka! Hela härligheten ska in i ugnen och vara där tills det är klart (beror på hur tinad kycklingen är, titta i en kokbok). Ibland kan man öppna ugnsluckan och hälla på av vätskan. Efter en stund, skär du små snittar på ovansidan och kikar hur det ser ut inuti och låt det sedan bli klart en stund till.
Salladen innehåller; babyplommontomater, saftiga och söta som bär! avokado, blandsallad, brödkrutonger och som dressing balsamvinäger och en skvätt olivolja. Spruta gärna lite citronsaft äver avokadon så håller den färgen och smaken blir syrligt spännande i kontrast med de söta tomaterna och flingsaltet som jag gärna toppar det hela med.

Gott gott gott!

antipasti per uno

Anti som i före i alla fall. Blir ingen pasta men dock kycklingfilé som just nu är i ugnen och göttar till sig. Mer bilder sen.
På min lilla förrättstallrik alltså:
Marinerad parmesan, en bit pecorino romano, holländsk getost (ej med på bild, redan i magen), marinerade gröna oliver, parma skinka och koriander såklart. Den underbart friska smaken av det senast nämnda passar utmärkt till sältan i pecorinon.
Små goda tips så här en onsdagkväll!

mental kollaps

Kontoret jag sitter i var ett förråd förut. I ett förråd behöver man inte särskilt mycket luft, framförallt inte ny, skiten klarar sig ändå. Men nu sitter jag här, har skrivbord, hyllor med pärmar och tre fönster mot korridoren utanför men luften står fortfarande stilla. Efter ett par timmar känns det som att man suttit här i en vecka. Alla som hälsar på härinne påpekar det, jag bara svimmar tyst och försiktigt av tills det är dags att gå hem. Utan luft orkar man inte klaga.
Klockan är inte tre än. Jag har saker och göra och tid att göra det på men jag har i princip slutat fungera som en följd av intensivt bokförande i ett antal timmar här innan. Som en trasig petmaskin är jag. Försöker stoppa i en tanke och den spottas ut lika snabbt.

jag med

Blir ju glad! Visst är det fint. Hela 93 % av 16-29 åringar säger ja till höjda skatter för att få bättre sjukvård till alla. Finns alltså hopp om framtiden. Gäller ju bara att skaka fram vettiga politiker som kan ta detta till sig och kanske framförallt då genom att se över hur man redan nu skulle kunna fördela de befintliga skatteintäkterna på ett bra (bättre) sätt. Jag vet inte, men att bara viljan hos folket finns där lämnar en skön varm känsla nånstans i magtrakten.

hata regn

Om någon undrar så har jag ännu inte ringt tandläkaren, men jag har tänkt göra det och sist jag kollade var det tanken som räknades.

Idag är värsta vädret. Regn och grå himmel är aldrig kul men med regn kryper de där hemska varelserna upp och fram och jag klarar inte av dom. Jag gör inte det. De där fruktansvärda vidriga krypen. Daggmaskarna. Börjar hyperventilera när jag skriver ordet. Fy fan vad hemska de är. Jag dör en smula om jag råkar titta ner på backen och en blöt sladdrig sak ligger där. Eller ligger förresten? I min värld ligger de inte alls. De jagar mig, mobiliserar sina styrkor i pölarna runt omkring för att attackera. Fy fan. Jag kan inte med dom. Är på riktigt orolig att hjärtat ska stanna varje gång jag tvingas vandra genom regnet, ifall blicken skulle landa på en sån där. Försöker att inte titta. Men då är jag istället orolig att jag trampar på en eller att de fastnar i byxbenen eller på skorna och börjar klättra upp. Iiiiiuuuuhhhh!
Tänka på annat tänka på annat tänka på annat tänka på annat...
Blommor.
Sol.
Glass.
Dumlekaka.
Katt.

tisdag 8 april 2008

finnjonna analyserar

Jag tror det är viktigt att försöka så ofta som möjligt fokusera på den där bra listan hos oss själva. Så länge man orkar. Eller när man orkar och det gör man oftare än man ger sig tiden till det. Det behöver inte vara lätt varje gång, ibland är det tom skitsvårt om inte rent omöjligt, men om du inte ligger och dör (eller kanske just då egentligen) tycker jag nånstans att du är skyldig dig själv det. Att vara lite tacksam. Försöka se det bra i livet. Välja att faktiskt göra något åt det där jobbiga så det inte tillåts ta över hela dig och din tillvaro.

Nu låter det säkert så där nyandligt hokus pokus-aktigt och lätt alltihopa, och så avslutar vi med en kram och allt är bra, ungefär. Det är klart att det inte är, varken så lätt men inte nödvändigtvis så jäkla svårt heller alla gånger! Och kramas kan man göra mer av hursom.
Även om man fokuserar på de där bra sakerna så finns ju parallellt med dessa de inte lika trevliga och bara för att fokus ligger annanstans så försvinner ju inte det där trista. Men man kan försöka att enkelt minska betydelsen av blä genom att hitta på lösningar och åtgärder så gott man kan och så gott det går. Sedan kanske man inte tar tag i alla de förhoppningsvis konkreta förslagen på en gång eller ens någonsin, men det där jobbiga kanske har minskat lite i sin betydelse om det känns att en lösning finns där till hands, om man väljer/orkar/kan/vill.
Alla jobbigheter har inte lösningar. Vissa får man helt enkelt leva med, och ibland är acceptans det enda rätta och detta får man helt enkelt träna sig på.

Saker som just nu får mig att må dåligt och vad jag kan (inte sagt att jag ska) göra åt det eller hur jag kan tänka för att acceptera det orättvisa som drabbat just mig:

*Jag har ont i två tänder (misstänkta sprickor pga amalgam, japp så gammal är jag) och så bet jag konstigt och en flisa ur ena framtanden lossnade.
-Gå till tandläkare.

*Jag är rädd för borren och den som håller i den (käken hoppade ur led sist jag hade den i munnen, som en följd av att alltid vara duktiga flickan och gapa störst, gjorde ont).
-Gå till tandläkare.

*Jag är trött, sover dåligt.
-Du får en ny chans nästa natt.

*Jag blir aldrig gravid.
-Nu får du hjälp med det.

*Tänk om/när jag blir gravid. Är i princip hela tiden livrädd (ibland tror jag hjärtat ska stanna) för att nåt ska gå fel även nästa gång, om det nu blir en sådan.
-Acceptera. Längtan är ändå större än rädslan.

*Jag är orolig att behandlingen blir jobbig.
-Var det. Kan i så fall bara blir bättre när det väl är dags.

*Ångest över de döda små. Varför? varför? varför?
-Acceptera. Hedra minnet och drömmarna av dina barn som aldrig blev genom att le och skratta så mycket du kan och har lust till. De finns i skrattet! Därför därför därför.

*Oroar mig så mycket om andras mående att jag tar helt slut ibland.
-Skit i dom. De får göra sina egna listor!

*Min 22 000 kronors syn försämras hela tiden.
-Minska tid framför datan och se om det blir bättre. Blir det riktigt illa får du skaffa glasögon igen.

*Har alltid ont i huvudet
-Acceptera tills någon läkare säger annorlunda. Antagligen psykosomatiskt.

Så där ja. Nu känns inte livet lika tufft längre. Och det här sida vid sida med förra listan får ju tillvaron att te sig närmast löjligt skimrande. Nästan. Livet på en ost och skinkmacka utan smör och brödet är rätt torrt, typ.

Får se när jag ringer tandläkaren.

ett samtal mindre

Det tar emot att ringa till sjukhus och vårdenheter, men måste man så måste man. Nu har jag iaf pratat med RMC och blodprovsbeställningen är gjord. Ett pyttesteg framåt och vågen för mig!~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag är så trött just nu att allt går i slow motion. Jag fryser, skakar och svettas samtidigt. Fnittrar plötsligt av ingenting och känner gråten bränna bakom ögonlocken i nästa sekund. Det är lätt hänt att mycket känns mer när man är tömd på energi, inget konstigt alls, men man får försöka komma ihåg det, att det är därför tårkanalen är lättirriterad och försöka påminna sig om allt som faktiskt är bra just i detta nu och välja att fokusera på det.
*Min älskling och de håriga små.
*Min underbara familj och släkt som stöttar i allt.
*Mina apsnygga skor som jag ännu inte har premiärpromenerat i. (Börjar fnittra högt när jag tänker på vad jag har framför mig)
*Resan som är inplanerad i maj.
*Pengar tillbaka på skatten.
*Att jag inga barn har att begrava eller stoppa i kylväskor (förhoppningsvis har jag gjort det för sista gången)
*Att jag inte har nån cancertumör (sist jag kollades)
*Att jag har flera LOST-avsnitt kvar att se (nu fnittrar jag förtjust igen)
*Att jag är bra på mitt jobb och lyckas vara trevlig mot alla trots brist på det ena och det andra.
*
*
*
*
*

oro

Så var man där igen. Sovlös. Fast det är bara två nätter än så länge och vad är två? Mindre än tre i alla fall. Nästa natt ska jag sova. Tredje gågnen gillt, det är min melodi. Problemet är att jag inte har några marginaler just nu. Inga till att inte sova (ens under två nätter) och inga till att oroa mig så att jag inte kan utföra denna relativt enkla ansträngning, att somna. När jag sedan väl somnade efter CSI nångång så tog det inte många timmar tilsl att jag var uppe igen. Eller egentligen låg jag och körde klassiska försöker-hitta-sömnen-igen-vridnings-valsen innan jag bokstavligen var uppe, men sovit det har jag inte gjort på ett bra tag nu.
Jag lapar i mig dr Stuart varje kväll och försöker samarbeta med det. Men när den där gnagande känslan kommer finns inte mycket att göra.
Om en fyra veckor ca ska jag snabbt och säkert försättas i klimakteriet. Jippiee! Not. Men det får gå som det går. Är helt beredd att må hur skit tiden med spray och sprutor, något jag skulle göra ändå med tanke på att det då är Dantes månad. Minns inget från hans förra, mer än att vi på födelsedagen var och firade vår kille i minneslunden men nalle och blomma och att vi sen åt lite jordgubbstårta hans pappa och jag. Jag vill tro att det skulle varit hans favorit om han fått leva.
Hursom, det som vägrar mig min sömn är alltså inte behandlingen längre utan det som följer den. Jag har börjat bli fullständigt livrädd för att det hela inte ska fungera och också för ifall det gör det...
Såklart det kommer lyckas nu, måste göra det (men om inte...?). Och sen när det väl har lyckats, då är det bara för mig att ligga lågt och vänta ut månaderna som kommer. Eller bara och bara. Jag börjar gråta nu när jag nuddar tankarna vid den tiden. Så jäkla rädd är jag. När (om) min första kamp lyckas och bebis börjar gro i mig börjar nästa, h*n måste stanna där också. Tiden ut. Fan. Andas, andas.
Undrar om terapeuter gör hembesök?

måndag 7 april 2008

monday bloody monday

Så gick helgen och det är åter måndag. En bra sak är att vi redan är på rätt god väg igenom den här dagen (rätt vad det är kommer klockan vara 11:23 och sedan 13:46 etc) och det måste vi ju, ta oss igenom, annars blir det aldrig tisdag och resten av veckan. Att ta bort måndagen även om det många gånger känns som den bästa av ideér någonsin är inte värst klokt egentligen, då skulle bara tisdagen bli den nya måndagen ungefär som det gråa är det nya svarta. Nä måndag får vara. Som det lilla nödvändiga onda det är. Fast som jag sagt förut så är det faktiskt inte måndagens fel att den är så hemsk. Det är min tolkning av den som är boven i veckodramat och min tolkning är min att göra, så vill jag sluta hata måndag får jag själv ta tag i det.
Jag gör det nästa vecka. Idag känns det alldeles för bra att bara avsky den här skitdagen och allt den (inte) bär med sig.

ps. Jag har ont i tanden.

lördag 5 april 2008

snabbmiddag

Det här gjorde jag igår.
*Lägg wokgrönsaker på ett foliepapper och på dessa en tinad laxfilé. (Eller så har du laxen i ett separat papperspaket)
*Salta och peppra.
*Häll över vitt vin, en skvätt vatten och citronsaft.
*Gör ett tätt paket av folien, stoppa i en form och in i ugnen. 200 grader i ca 10-15 min
*Servera med babymorötter och en kall sås. Jag hade en öppnad burk lättcreme-fraiche med dragon och senapssmak som passade superbra! Enkelt, billigt, lätt och gott!
Hoppas det smakar!

filmtips?

Lite lesen i ögat idag med. Men solen skiner. Ska ut och försöka gå bort det onda och tänka positivt och perspektivt.
Vi ska se film ikväll (nä, lägg av!) och jag tar tacksamt emot tips på bra sådana som går att hitta hos uthyraren. Vet ännu inte riktigt om det är skräck, action eller humor jag villa ha så ös på med vad ni kommer på.
Nu ska jag medan Marcus putsar sina priser ta och göra en dammsugardans, köpte ju en ny förra veckan! En billig variant från Clas Ohlson -Coline. Ja jag vet, så sur som jag först var på dom. Men tyvärr hade jag inte pengar nog att vara mer konsekvent. Dessutom fick jag tips om att bli påsabbonent för att slippa vara beroende av deras, så det ska jag genast kolla upp.

fredag 4 april 2008

dr stuart...

...så heter det te som jag om kvällarna sörplar i mig. Så även ikväll. Tips från Victoria som jag tackar så för! Dr Stuart ska hjälpa mig hitta sömnen. Jag tycker om dr Stuart, hittills har han varit bra. Vet inte hur mycket som är psykiskt men vad det än är så känns det bättre än tabletter i alla fall.
Jag såg filmen förresten. Blood Simple (1984) av Joel och Ethan Coen (köpte en superbra box av dom för en tid sen med bland annat den). Skitbra film. Hade ju tydligen missat den helt. Fast jag är glad jag fann den såhär drygt 20 år senare. Den var stillsam och spännande, på ett typiskt Coenskt vis. Med suveräna skådisar. Såhär efter doktorn och precis innan läggdags hinner jag tänka att jag bara måste släpa mig till bion och se No country for old men. Och det snart.
God natt nu.

de verkar inte ha det så lätt de heller

Ja, vad ska man säga. Upptäcker på min intranäts-surfing att Magnus Hedman och Magdalena Graaf ska skiljas. Igen. Får en släng av deja vu, men det är tydligen en nyhet. Även om det kanske är ett antal gånger försent att kalla det för det. Luktar lite Linda och Fadde över det hela. Synd måste jag skriva även om jag inte har en aning om hur eller varför saker är som det är. Men de är fina ihop. Äktenskapstycke kallas det tror jag. Fast man måste ha mer. Såklart. Hoppas de snart kan bestäma sig för sin egen och framförallt barnens skull.

Så, då surfar jag åter vidare.

ledsen känsla kryper fram

Någonstans mellan andra delen av Glamour och Judge Judy kom den. Som en smäll på käften när man precis rundar ett hörn. Den där jobbiga känslan av jag vet inte vad. Fort kommer den och plötsligt blir allt bara så olustigt. Jag känner mig som ett fejk. Här har man gått och lallat leende i två dagar för att sedan utan anledning krypa ihop i fosterställning och gny. Fast vad ska jag göra? Det är bara idioter och Linda Bengtsing som alltid skrattar och ler. Men det gör ju så ont det här. I bröstet och i magen. Som en stor äcklig växande svulst. Måste gny nu ett tag och få det överstökat och bara hoppas klumpen snabbt blir mindre. Skit också, vad sur jag blir. Just nu? Skulle ju ha en toppenkväll med filmen jag såg fram emot. Och med goda marmelader i skåpet. Jäklars. Blir till att glo på trötta intra nätet för lite inspiration och kanske kommer lusten att göra något tillbaka sen.

mmmarmelad...

Det är inte bara jag som blir äldre. Vet inte om jag ska se det som en tröst eller ett hot. Hursom så ska det iaf smaka gott på vägen.
Efter skön promenad i staden köpte jag tre ostbitar och två nya marmelader från fina ostaffären idag. En plommon/rabarb och en fikon, utan minsta tillsatt socker eller andra konstgjorda sötningsmedel, bara frukt och fruktjuice och vad gott de smakar! Ihop med osten framförallt. Får stänga in godbitarna i kylen nu. En dag imorgon också och det är då vi officiellt ska frossa i mums.
Finns inte så mycket mer att säga om dagen hittills idag. Solen skiner och det säger liksom sitt. Jag lapar i mig som ett törstigt barn. Det är inte sant vad utsvulten man är på strålarna såhär i april efter långa vintern och hösten innan.
Ikväll blir det solosång för mig fast utan sång. Ska titta på ett misstänkt fynd på DVD. Återkommer om jag har rätt.

torsdag 3 april 2008

jag är glad

Idag är en sån bra dag. Solen skiner, faktiskt fortfarande, och jag andas lätt. Skönt när saker går bra och annat blir gjort. Lagar just nu god mat. Det riktigt droppar ur mungiporna, något som jag alltid ser som ett gott tecken. En dreglande kock, det e bra det! Blev inspirerad till tusen på promenad genom staden med bästa Viktoria. Köpte laxkotletter och goda såser. Ska blanda till en varm potatissallad med. En annan vacker dag ska jag till ostaffären i Knäppingsborg och handla läckra sockerfria marmelader och goda ostar. Längtar redan. Men först blir det supermiddag med en älskling som precis är hemkommen från Lund.

Hoppas ni har haft en lika bra dag som jag. För det är ni alla värda!

onsdag 2 april 2008

tävlingen avslutad

Rätt svar var: KariN (Kulturarrangörer i Norrköping) i vilken jag är ordförande.

Ingen vann. För ingen tävlade. Ha ha. Lite roligt ju. Fast det gjorde inte så mycket, var fullt ändå. Och det är faktiskt tanken som räknas. Både min och alla andras som egentligen hade tänkt tävla, tror ni är många! Jag vill så gärna ge nåt till er mina fina läsare och eftersom jag inga sminkgrejer, goodiebags eller klockor har dealar jag med det jag kan. Nästa gång kanske det går ännu bättre.

Tack Nomadteatern och resten av KariN gänget för en kanonkväll! Och så klart ni, publiken, som kom. Det är den heliga treenigheten. Utan en del faller allt. Ikväll föll det inte.

God natt för nu.

TÄVLING i sista sekund!!!

Då det finns biljetter kvar till kvällens föreställning Krig Hela Tiden som ges på Kulturkammaren kl 19:00 i Norrköping, kuppar jag lite och utlyser en tävling bland mina kära läsare.

De fyra första som svarar vinner två biljetter var!

Till svåra frågan:
Vad heter heter Riksteaterföreningen som arrangerar föreställningen?
Svar till info@kulturkammaren.se

Läs mer här!

Hi hi, vad spännande!
Hoppas nån tävlar bara...

tisdag 1 april 2008

note to self: köpa kylväska att stoppa bebis i

Det vart en sån där natt igen. Med alldeles för lite sömn och vila. Efter fyra vaknade jag och kunde inte somna om. Trött som en idiot men ändå det gick bara inte.
Orkar inte läsa någon av böckerna som jag har på gång, de är tunga, så jag börjar bläddra lite i anteckningsboken längst ner i högen. Den är röd och vit. Ser glad ut. Jag minns den lite men inte riktigt ändå. Inte förrän jag läser de förvirrade anteckningarna och märker att den är från då. Och det brister. Aj vad ont det gör. Inte ofta den här huggande smärtan tar över så, men det gör den just nu. Just där och då kring fem på morgonen fick jag stryk.

Det var min viktiga bok från sista tiden på sjukhuset i Finland. Fylld av viktiga frågor och funderingar nedklottrade när sköna tabletterna ville ta över och det viktiga inte längre fick plats. Jag kunde inte fatta att det var mina bokstäver och ordkombinationer. Även om jag minns då de tänktes och blev till. Anteckningarna var skrivna nästan enbart på finska med några stöttande svenska ord när de finska inte räckte till.
Lista från den 28 maj 2006.

-Köpa kylväska. Stor. Minst 40-50 cm. Dante måste få plats.
-Kylklampar. Obs många. Och filt.
-Hur kallt? Viktigt!!! Fråga läkare!
-Kolla med tullen så de inte stoppar. Får man frakta lik mellan länderna???

Det är några av fundringarna i nyblivna mamma Jonnas huvud två dagar efter att hennes förstfödde son fötts.
Jag fick senare veta att det ska vara mellan 5-8 grader i en kylväska när bebis ska fraktas i den. Kylskåpskallt. Så det gick åt många kylklampar, för resan var lång.

Min mamma och hennes syster skulle köra hem Dante. Jag var bokad på flyget. Fick inte åka bil. Blodproppsrisk och känslomässigt alldeles för påfrestande att sitta 12 timmar i bilen med bebis bland kylklamparna tyckte finska läkaren. Jag protesterade lite. Även om hon hade rätt. Ville ju åka med. Ta hem honom. Mitt barn. Och tänk om tullen stoppar? Tar kylväskan och Dante aldrig får komma hem? Paniktanke som inte ville släppa mig. Men en snäll sjuksköterska ringde och kollade och meddelade efteråt glatt att båset på Haparandasidan alltid nästan var tomt och att de finska tullarna inte brydde sig om vi hade en död med oss. Så jag lämnade Dante till mormor. Och hon tog hem vår bebis till oss.
Marcus har kallat det hela för en Kaurismäki-film och visst kunde det ha varit det. Känns nästan så idag. Jag kan inte fatta att jag haltande tre dagar efter min förlossning gick runt i Uleåborg och shoppade kylväska. Och massor av klampar. Och en mjuk filt. Det låter ju inte, förutom filten då, riktigt klokt. Men så var det. Mina mamma-dagar kunde ha börjat väldigt mycket bättre.

Jag tänker på det som var då och känner mig plötsligt lycklig och rätt bekymmersfri. Vad är lite sömnsvårigheter och semiångest mot att tvingas planera din döde sons hemresa? Att planera IVF och en ev framtida graviditet (som visserligen kommer innebära ett antal månader av rent helvete) mot att välja kistor till sina små bebisar (vit eller trä? trä eller vit?)? Ingenting. Jag har just nu inga större problem alls faktiskt. Till och med solen sken idag. Snacka om att få perspektiv, om så bara för en stund, på tillvaron.
Inte för att det inte ibland känns fördjävligt att behöva slita ett tolvtimmarspass på jobbet för att efteråt vara trött, grinig och sömnlös. Eller att konstant känna med tungan där den där tandflisan som lossnade häromdagen brukade sitta och samtidigt inse att tandläkarkontot sen länge är tömt. Eller att gråta över den där som var så dum då, och jag som faktiskt inte gjorde nånting. Men kom igen. Det där är faktiskt ingenting. Inte om man jämför. Och ibland måste man göra det. Jämföra. För att få perspektiv. För att inte fastna i det där rätt otäckt behagliga självömkandet som snabbt och obemärkt kommer på låååångbesök om man inte passar sig.
Du har ett ansvar mot dig själv att ta dig igenom det svåra, jobbiga. Det tar tid ibland. Tar emot oftare. Och även om det inte känns så, på ett bra tag, är du stärkt, bara genom att fortfarande vakna, stå upp. Gå fram trots det svåra.
"Jag är inte så stark som du, buhuu" Nähä (och bs) men ditt ansvar gentemot dig själv är lika stort som mitt mot mig är.
Jag vet att lägger man döda barn i kylväskan ska det vara 5-8 grader kallt däri. Ändå smakar kardemummakaffet och den där delikatessskinkan från över disken så otroligt gott! Den gör ju faktiskt det! För att inte tala om den man köper i Italien ("un etto di prociutto cotto, per favore"). Inte för att jag är särskilt stark, men för att jag inte har något val. Vissa alternativ tar bort valet redan innan man kommit till det. Eller ok, klart det alltid finns ett val. Men valet att lägga sig ner och dö, det är i min värld inget egentligt val, inget alternativ. Mer ett slags oval och därför finns bara en väg att gå, den andra.

Oj. Långt yrande. Om vad? Ja, ja. Tack vare den där 2do-listan i min viktiga bok från 2006 har jag lyckats predika mig igenom en stund denna tisdagkväll. Fast jag mår mycket bättre nu, kanske lite tack vare den där attacken imorse.
Imorgon kommer säkert nåt annat kännas fullständigt bajs. Jobbigt. Synd om. Alltid jag...
Men på torsdag går jag köper skinka igen.