måndag 30 juni 2008

nedräkning...

Om en exakt vecka ska vi till sjukhuset och leta efter hjärtljud i min mage. Lever Mini och allt är bra blinkar lilla hjärtat redan nu. Vi hoppas och ber att det är så, men inget kan vi ta med den ro som de flesta andra är välsignade med och som en gång var även vår. Jag har varit säker på att de finns där, hjärtljuden. Men ju närmare vi kommer desto läskigare känns allt. Vi ska inte längre åka och titta på hjärtljuden, nu ska vi dit och leta. Jag önskar så de hittas. Vill att liten Mini ska leva på, växa och växa och växa...
Nästa måndag är förhoppningsvis början på den här resan. Ser allt bra ut kan vi gå vidare. Planera undersökningar, prata sjukskrivning och kanske till och med, svindlande tanke, datum för när Mini kan tänkas om allt går bra komma ut.
Har på min widget, den där rörliga bilden till höger där Mini flyter omkring, som ett preliminärt BF datum satt 20 februari, räknat efter förmodad ägglossning eller för min del då äggplock. Det lutar med andra ord till att vi får en januaribebis. Bara allt går bra. Jag kommer föda med planerat snitt och det blir ett antal veckor innan den beräknade dagen, så länge det går bra med allt.
Jag tar ett steg i taget. En dag och små mål åt gången. Första är att hitta Minis hjärtljud. Sedan får vi göra upp ett nytt. Men målbilden är redan hur tydlig och klar som helst och i den håller vi vår nyfödda skrikande lilla bebis och är så lyckliga att vi nästan spricker!
Kan ni se den med?

söndag 29 juni 2008

upplys gravida

Jag reagerade rätt starkt på den här debattartikeln med rubriken Skräm inte mammorna i Aftonbladet idag. Vad jag tycker i dess helhet kan ni få läsa imorgon. Har, uppmuntrad av Marcus såklart skickat in texten och svaret jag skrev till tidningen, inte för att jag tror den kommer med, men ändå. Och lite divigt väntar jag nu med att publicera något här.
Min motuppmaning är i alla fall UPPLYS MAMMORNA och jag blir så less varje gång jag ser någon nedvärdera oss gravida till gapande fån som inte kan byta kanal.
Ge oss riktig kunskap istället!

Blir också rejält trött på slutklämmen "Det är dags att resa sig upp från förlossningsbritsarna!" i samma sköna anda som vissa benhårt hävdar att graviditet är ett normaltillstånd och lev på som vanligt under din graviditet etc. Visst är de flesta graviditeter tack och lov normala graviditeter, jag vet det även om jag aldrig kommer få uppleva det själv. Men när samma mening skadar otaliga andra som upplever sina graviditeter på ett allt annat än normalt sätt, blir t.ex nekade sjukskrivning för problem som anses helt normala, trots att de kanske innebär sängläge eller livsfara för barnet i magen, bör man vara försiktig med vad man antyder.
Personligen, då jag vet att jag inte bara under själva förlossningen och ett tag efter, om jag nu kommer så långt, blir liggande utan även en rätt bra tid innan, känner mig väldigt provocerad av uppmaningar som den i slutklämmen. Hur roligt (?) eller smart (?) det än var tänkt att vara.

Ja hursomhelst så får ni alltså se imorgon vad jag tycker.
Kanske inte helt svårt att gissa åt vilket håll det lutar mot...

sushi


Efter en veckas semester har äntligen vårat sushiställe öppnat igen. Visserligen kan gravida enligt slv numera äta all sushi, men jag håller mig ändå till vegetariska mammavarianter när det numera börjar rycka i sushitarmen, vilket det gjorde idag.
Och hur gott var det inte sen?! Worth waiting for, absolut! Den där roliga brevid apelsinklyftorna är en riskudde med tofuhatt :-D Jättekul och god!

stockholm 28 juni
















Det blev en fantastisk dag och kväll igår. Först ett lätt promenerande på kullerstenarna i gamla stan, middag på en suverän italiensk krog och sedan konsert med Thåström -the man, the myth, the legend. Egentligen skulle den mannen efterföljas av mina egna personliga favoriter Kent, men då gammeljäddan (jag alltså) inte längre kunde stå på benen fick vi snällt återvända till hotellet efter första akten.
Jag måste vara gravid alltså. Hela gårdagen var fylld av små illamående-episoder för att sen mitt i konserten eskalera till att blir riktigt illa fast tack och lov utan spya och eftersom yrseln kom precis samtidigt föll jag klassiskt ihop och fick ledas av planen. Marcus satte mig på en trappa en bit bort och där diggade vi till resten, för att sen halta "hem". Halta för att mitt knä var så ont att jag inte kunde gå ordentligt. Bara besvär således. Att göra nåt med mig är som att vara ute och rasta en 95-åring enligt Marcus och klart han har rätt min älskling, men tur är väl att han själv inte är nån tonåring längre. Att komma till hotell och bädda ner sig med en subwaymacka vid halv tio en lördag var precis vad vi båda behövde.
Och trots illamående, yrsel och felvridet knä var vår tripp en succé!

lördag 28 juni 2008

helgtrip

God morgon, god dag och god natt. Idag är det huvudstaden som väntar och konsert där. Jag ser mest fram emot att få sova på hotell. Framförallt efter senaste natten då jag väcktes vid klockan sex av ett jäkla gormande och tjoande från torget framför. Filmteamet från hell som jag tyvärr från och med nu måste kalla dom hade satt upp sina tält och lekte Hollywood som om ingen annan människa i världen fanns. Jag hatar sånt. Jäkla nonchalans. Jäkla idioter! Lördagmorgon ska man väl för fan få sova ett tag!
Andas....
Hursomhelst så ser jag fram emot en natt på hotell tillsammans med min Marcus! Det ska bli mys. Och äta middag ute som vi har varit på väg att göra ett antal gånger senaste tiden men som jag alltid bangat pga trötthet, kommer definitivt bli av nu. Jaaa *klappar händerna*, ska bli kanonhärligt att få äta nåt riktigt gott som någon annan lagat!

Jag önskar er alla en underbar lördag och till Jessica som tvingas träffa paddan idag vill jag bara säga: Lycka till! Du kommer klara det!

fredag 27 juni 2008

hamra på gnällspik

Jag skulle gärna se att någon kom och slungade en hammarjävel i huvudet på mig. Skulle få mig att däcka för ett tag. Tror jag. Har försökt hela eftermiddagen att slumra till men tror på riktigt att jag är för trött för det. Orkar inte somna helt enkelt. När jag ändå för ett tag sen lyckades hamna en bra bit borta så börjar grannfanskapet där uppe poppa igen, så det blev fullständigt olidligt att ens ligga och försöka. Det låter som hjärtklappning från helvetet när han kör igång och jag blir så stressad att jag nästan måste hoppa ut genom fönstret. Gör det ju givetvis inte, men tanken slår mig varje gång du dunk du dunk du dunk du dunk du dunk du dunk du dunk du dunk du dunk du dunk du dunk du dunk du dunk du dunk du dunk du dunk du dunk du dunk du dunk du dunk:et... börjar, som jag vet inte kommer sluta förrän efter ett antal timmar efteråt. Men då det är fredag idag så finns ju möjligheten faktiskt att han bara poppar till sig själv innan utgång. Kanske han behöver en push inför stundande krogkväll? Hoppas så. Annars börjar jag slå mopp i taket. Inte för att det nånsin hjälpt tidigare.

Jag är trots min trötthet och dagen till ära mitt väldiga illamående (jippiee!) vid god mod. Fast ja just det. Mitt knä också. Jag är alltså inte bara trött och illamående, jag har väldigt ont i mitt vänstra knä med. (Gnällspik som sagt) Förstår inte var det kommer ifrån. Det har värkt hela dagen och nu mot eftermiddag-kväll har det blivit så illa att jag inte kan böja det ens. Vad är det för nåt? Alla andra krämpor är ju relaterade till Mini och därför rätt underbara trots sin rätt handikappande effekt, men ont i knät? Har jag aldrig haft.
Nåväl. Jag är alltså ändå vid god mod. Mår bra. Är glad. Det märks säkert inte jättemycket just idag men i mitt hjärta ler jag konstant. Jag lever ju min dröm! Hur skulle jag kunna annat än att le? (förutom att gnälla ett antal rader lite här och var). Har drömt om detta så länge nu, kämpat, stretat och plötsligt likt en trissvinst så händer det.
Jag är gravid. Just nu. Och lyckligast i världen. Det är jag. Inget kan ta det ifrån mig. Vi ska om allt går bra få en bebis nästa vinter och även om det är en lång och krokig väg dit ska jag tillåta mig att drömma om även det för drömmar slår faktiskt in. De gör ju det.
Plötsligt händer det.

return of the koma

Är så slut att jag inte vet vilken sida av mig är upp. Skulle gått hem för länge om jag fått bestämma men har helt enkelt inte orkat. Jag får se detta som en underbar del av mitt välsignade tillstånd och glädjas i tanken att det är Mini som på nåt sätt stökar. Genast känns det bättre, men piggare blir jag ju ändå inte. Imorse och precis nyss var jag skönt kräksfärdig. Tänkte att kommer det så kommer det, hade inte orkat lyfta på röva för att flytta mig till lämpligare ställe. Jag älskar att känna mig illamående. Tyvärr så händer det inte så ofta jag skulle önska, men inser samtidigt att det nog bara är charmigt så länge det är på ett sådant här lite smygande stadium. En kaskadspya i kvarten skulle nog få även mig på andra tankar.

Har en biljett till bio ikväll som jag desperat försöker sälja eftersom jag inte kan se mig sitta i en stol från kvart över nio till närmare tolv. Vet inte vad jag tänkte på där. Men i förrgår kändes det som en kanonidé.
Snart ska jag samla ihop det som är jag och det jaget ska ha med sig och sedan börja dra mot stan. Tid hos terapeuten i eftermiddag. Känns kul även om jag just nu är osäker på ordets betydelse. Blir hursom ett bra avslut innan semestern att få berätta för honom om Mini som fastnat.

Ha en fin och skön fredag alla ni där ute.

torsdag 26 juni 2008

mirakel sker

Vackra Lily, som jag skrev om igår, är en riktig liten mirakeltjej!
Det konstaterades när familjen akut åkte in med henne häromdagen att två månader gamla lilla tjejen hade en förträngning, ska inte gå in på var exakt för jag minns inte, men nånstans vid eller i hjärtat. Operation var bokad tills idag och vi har varit många som bett, hoppats och skickat världens alla änglar för att skydda lilla sötnosen denna stora skrämmande dag.
Så får vi höra från en omtumlad och lycklig mamma tidigare samma stora dag att igår kväll när specialisten skulle kolla till hennes älskling, hörs plötsligt inga avvikande hjärtljud alls. Ett ultraljud görs på lilla hjärtat och förträngningen är helt borta! Puts veck! Lilys hjärta låter som det ska, ser ut som det ska och allt ÄR som det ska!
Läkarna är tydligen lika förbluffade som vem som helst och kallar lilla Lily för ett mirakel.

Ibland lyssnar han där uppe.

appropå skit: FRA

Jag har befunnit mig en kokong av IVF och drömmar om Mini sedan 2 maj, ja eller jag hade nog halva inne redan långt innan och är fortfarande där men med en fot försiktigt utanför.
Det här med FRA blommade upp (varför just nu förresten? Hur kan Sverige plötsligt vara ett mål för yttre hot, något som lagen sägs vara till skydd för?) nånstans mellan äggplock och ruvartid och jag trodde på allvar ett tag att det handlade om Frankrike och EM. Orkade inte riktigt bry mig för jag hade huvudet fullt av annat eller inget.
Men nu då jag ändå gör tappra trevande försök att komma i kapp lite vad gäller saker som hänt i samhället försöker jag snappa upp what the fuss is och har varit all about och kommer väldigt snabbt fram till att världens räddaste Jonna precis blivit snäppet räddare.

När ett lands ledning vänder sig och sin misstanke mot medborgarna, något som åtminstone är min tolkning av det hela, är det dags att bli rädd. Då är det kris och närmast inbördeskrig. Sedan får jag, när ledningens ledare Reinfeldt nonchalant viftar bort sitt folks oro som missförstånd och väljer att vänta ut kritiken och debatten istället för att se till att missförstånden rätas ut, lust att springa och gömma mig. Inte för att jag någonsin känns mig särskilt trygg med herr R i toppen men nu blir det ju nästan för otäckt.
För egen del bryr jag mig inte om ifall min epost, mina samtal och annat avlyssnas och analyseras, men det handlar om principen, om integriteten. Att man nu kan göra det utan att minsta misstanke om brott föreligger är riktigt skrämmande. Alla ska behandlas som potentiella brottslingar.
Hallå rättstaten Sverige! Vad hände med oskyldig tills motsatsen är bevisad? Hellre fria än fälla? Senaste tiden har tvärtomprincipen till vad rättstat egentligen innebär börjat smyga sig på från olika håll i vårat samhälle. Alla sjukskrivna ska behandlas som fuskare, alla arbetslösa som lata och arbetsskygga och nu alla medborgare som möjliga hot mot rikets säkerhet.

Jag kanske har i min kokong liksom så många andra i sina missuppfattat och förstått det hela fel men eftersom Reinfeldt & co vägrar (inte kan?) förklara hur det istället ligger till, fortsätter jag att förstå det på enda sätt jag kan, mitt.

Kan ni inte få nog av spionage och misstänksamhet eller bara vill se en suveränt bra film, se De andras liv. En av förra årets bästa!

fortsättning magen

Och med morgonen kom det onda...
Det var inte länge glädjen varade. Men jag somnade i alla fall i tron om att allt är bra och det insomnandet kommer jag leva på länge. I morse var de dock tillbaka igen. Kramperna. Kanske inte riktigt lika illa som innan igår så jag hoppas det ändå är på bättringsvägen, sakta men säkert.
Började min morgon på ett magvänligt sätt (här är det fjäsk som gäller) med havregrynsgröt och ett glas laktosfri mjölk. Testar lite olika dieter i hopp om att nåt kanske gör susen.
När det kör igång sådär, riktigt aj aj aj ont, blir jag ibland akut livrädd intill svett att det inte alls är tarmarna som är boven utan att det onda kommer från där Mini är. Men lika snabbt viftar jag bort de tankarna. Tror mig kunna min mage efter en livstid av strul och det här onda sitter inte i livmodern även om allt därinne är lite väl nära varandra. Så visst vore det enklast för alla om h*n satt fast i armbågen istället.
Jag har läst på lite extra, så här med facit i hand, angående behandlingen, hormonerna och annat jag precis gjort. De berättar inte mycket måste jag säga, på plats. Personalen är stressad och löpande bands-principen är skrämmande tydlig så vill man veta nåt utöver hur sprutan ska in bör man fråga på annat håll eller kolla upp det själv. Hursom så läste jag att det tydligen är progesteronet, hormonet jag i 20 dagar varit intim med gör att tarmarna blir slöa. Det är bland annat det hormonet som ökar tidigt graviditen och i vanliga fall göra att nygravida lätt blir tröga i magen. Så det är ju inte alls konstigt att jag då i mitt "ovanliga" fall med både kroppen som producent och så tillskott tre gånger dagligen upplever obehag.
Får hoppas att det nu efter att kuren är avslutad blir något bättre.

Så där. Det var min morgonrapport om lilla magen:)
Ha en bra dag!

onsdag 25 juni 2008

skitsnack

Marcus vill tydligen inte höra mitt skitsnack mitt i fotbollen så då får ni äran att göra det istället.
Jag har precis bajsat. Stort. Riktigt stort. Känner mig som en helt ny människa, minst fem år yngre än vad jag egentligen är. Ett fräschare och gladare finnjonna-face än det som precis tittade tillbaka på mig i spegen får man leta efter. Jag sket mig bokstavligen både yngre och snyggare. Vilken vinst! De onda kramperna som hållt mig som en kubbpinne i ett skruvstäd försvann också på studs och jag kan nu åter stå rakt, gå rakt och till och med klappa på magen utan att aja till. Helt fantastiskt!
Detta vill jag såklart berätta. Prata om. Lite kort sådär. Konstatera mer.
Men då är det boll på tv.
Jag skiter i bollen.
Ska lägga mig med min nyfunna vän magen och läsa bok. Kommer kunna ligga på sidan, sträcka ut mig lite och samtidigt gäspa ikväll. Allt tack vare att jag äntligen lyckats dumpa slagget.
Jippiee!!!

gubbkubb

En dag till börjar ta slut. Den här har varit rätt bra förutom jätteonda magen och tröttheten som får mig att påminna om den där komapatienten jag försöker springa ifrån.
I eftermiddags hade vi kubbturnering på jobbet, tjejerna och Göran mot gubbarna (sorry) och jag måste ju erkänna att vi, de forna kaxiga vinnarna från förra året, blev i år helt utklassade. Hatten av och grattis! Men jag måste ändå till vårt försvar säga att vi hade fler pinnar snuddande nära träklossarna även om gubbsen fick fler riktiga träffar. Jag vet, nära räknas inte för fem öre när det kommer till tävling i allmänhet och kubb i synnerhet så segern var ändå helt rättvist någon annans och förlusten därmed vår.

en bön för liten Lily

Jag ber just nu bön efter bön för vackra lilla Lily som ska opereras för en skada på hjärtat som precis har upptäckts.
Lily är två månader och efterlängtad dotter till en nätvän och olyckssyster.
Det känns så fruktansvärt fel och helt obegripligt att min vän ska behöva genomgå detta efter att först ha förlorat två barn och sedan efter en tuff graviditet äntligen få möta sina tvillingtjejer och all den lycka de har fört med sig för att bara två månader senare drabbas av nästa prövning. Jag förstår inte, kan inte acceptera.
Det är nog nu! Hör du det, du som styr?!

Små fötter, alla mina varmaste tankar, all styrka och allt mod till dig och din familj.
Lily är en kämpe och hon bara ska klara sig igenom det här!

tisdag 24 juni 2008

positivt tänkande

Magen är lite löjligt stor redan. Känns ju inte klokt egentligen att behöva köpa nya brallor när en Mini i magen är stor som ett knappnålshuvud, men så är det. Har ju säkert fortfarande lite övermogna äggstockar sedan behandlingen så de gamla är bara att packa ner. Dessa nya byxor, är ett par supersköna lösa med muddar nertill och en bred resåraktig linning. Perfekt för när magen börjar växa ytterligare. Det positiva i tänkandet är att jag köpte storlek medium! De sitter helt ok redan nu även om small gott och väl hade räckt men framförallt ska de vara till när jag goes fatto och som jag längtar dit. Ja, jag ska inte sikta på att svulla på mig hejdlöst med överkilon men klart jag kommer växa. Framförallt framtill och då ska det jag har på mig sitta skönt! Snart ska jag hämta upp mina gamla mammakläder också. Kan ju inte bara ha på mig mysbrallor och i lådan nere i källaren finns två par riktigt snygga jeans. Känns lite läskigt att ta upp kläderna som jag i två omgångar har fått bära ner i förtid, men nu ska jag tänka positivt och det betyder att kläderna ska upp och ur och in i skåpet och där ska de sedan stanna!

Tror förresten att jag måste sluta med mina älskade s-märken för ett tag. Tungan och gommen är helt sönderfrätta av mitt frenetiska sugande och inget smakar någonting alls just nu. Lite trist, då jag likt Pavlovs hundar fortfarande reagerar med ett dreglande så fort jag bara hör ett ord på den bokstaven...

måndag 23 juni 2008

s-märke, come to mama!

Marcus pratar med Sverige och jag sultar på s-märken. Äntligen! Hela helgen har jag suktat och nu äntligen idag var det så dags. 18 stycken har jag sammanlagt köpt.
Bästa sättet att avnjuta ett s-märke är att stoppa hela på tungan som ju, iaf min, är rätt våt vid det laget och försiktigt börja smaska. Det kan kännas lite hårt och grovt först men efter ett tag mjuknar märket och och sältan släpper och man får smaka med alla av tungans smakkörtlar. Fortsätt sedan genom att börja tugga mjukt och riktigt suga ut det gottaste. Vill man som jag mest åt smaken men inte få så ont i magen (ett tips från käre M) kan man efter en stunds sultande spotta ut resterna. Spottkopp är bra att ha anars blir det lätt äckligt. Blir det väl med kopp också i och för sig så se gärna till att vara själv under denna orgie.

komapatient

Eller semikoma kanske det ska kallas eftersom jag ändå rör mig. Mycket mer är det inte. Helt sanslöst hur slut kroppen kan vara. Minns att den har varit det förut med, men jag tror faktiskt detta är värst. Inte så konstigt kanske med tanke på veckorna av hormonbehandling och annat innan. Kroppen är redan mossig efter att jag inte kunnat röra mig så mycket sedan överstimuleringen av äggstockarna och jag vet ju att det bara kommer bli värre.
Men men. Det är som det är.
Jag vill inte låta otacksam, för det är jag inte. Är glad, lycklig och så otroligt tacksam över att Mini fastnat! Har länge längtat efter det jag är i just nu, har ju liksom precis vunnit högsta vinsten! Så det är klart jag är överlycklig och rent lyrisk över tillvaron! Skulle inte få för mig något annat. Men jag måste få gnälla lite med. Eller hur?
Förutom den bottenlös orkeslösheten börjar oron komma smygande. Jag lyckas hålla den på en armlängds avstånd hela tiden, men så fort jag tittar åt ett annat håll sticker det till nånstans. Livrädd är jag. Hur skulle jag kunna vara annat? Men som sagt håller jag rädslan en bit ifrån mig, så länge jag kan och orkar.
Den här veckan ska min läkare från Vrinnevi ringa och vi ska prata om kontroller och ytterligare kontroller. Känns skönt att jag har semester snart och faktiskt rätt bra (just nu iaf) att jag inte kommer jobba länge till efter det. Eller skönt och bra. Skulle göra vad som helst för att få ha en nomral graviditet och kunna arbeta under den. Finns ju inget som håller tankarna borta från det jobbiga som just jobb. Men jag vet ju att det mot hösten kommer vara i princip omöjligt att kunna fungera där (kanske kanske om jag har tur kommer jag kunna arbeta lite från sängen) så jag ber just nu små böner om att försäkringskassan inte börjar strula när den kontakten åter måste tas.
Men men. Det är som det är.
Sedan som gräddklicken på moset är jag är fortfarande arbetsökande. Klat jag är. Vill ju ha ett heltidsjobb! Söker jobb och ännu flera, men gissa om många står i kö att anställa mig med min närmaste föreliggande framtid? Fick häromveckan ett tips från AF om en ledig tjänst som jag bör och kommer söka. Vågar nog inte annat. Det var som dramalärare i Sandviken. Min gamla födelsestad ca 35 mil bort. Jo tack, de vill säkert ha en sängliggande dramalärare på distans direkt från terminen startar.
Men men. Det är som det är.
Nu är jag mest och riktigt på riktigt tacksam för att Mini finns i mig och hoppas av hela mitt hjärta och ännu mer att h*n stannar där länge till. Det andra är petitesser som jag får ta tag i vid sidan av. Nu först ser vi fram emot ett av delmålen som är hjärtslag den 8:e juli. Måtte de synas där på skärmen då!

söndag 22 juni 2008

trött Jonna åker upp och ner


Det har inte blivit mycket av nåt den här helgen och det känns förvånansvärt bra så. Är väldigt trötter så titta lite TV, läsa någon sida i boken, åka säng och blogga nån rad här och var är precis det jag har önskat och orkat göra. Dessutom så försöker jag bekanta mig med den lata sidan av mig själv som jag framöver kommer vara väldigt beroende av. Har en tendens att lediga dagar bli rastlös och därmed nästan orolig över vad som än kommer över mig och sånt tjafs har jag inte råd med sen. Nä många långa stunder ska tillbringas i sängen så det är lika bra att bli kompis med den redan nu.
Giong up. Going down.

salmmmmmiak

Vet inte vad jag ska ta mig till md mitt s-märkessug. Nu har det gått tre dagar sedan jag fick i mig några. Visserligen har jag sedan dess mumsat på diverse andra saltlakritskarameller, men nu samlas saliven på hög i munnen och kroppen skriker: GE MIG S-MÄRKE NU! Måste ut på jakt. Problemet är att allt är stängt. Har varit hela helgen, framförallt nu mot midsommarsöndagens seneftermiddag. Får kanske bli en påse djungelvrål, brukar lätta på det mest akuta suget. Jag hoppas så att Mini snart får smak på äpple, gurka eller annat lite nyttigare för jag tror inte salmiak är det bästa för en redan känslig mage för att inte tala om stackars nyfixade tänderna...

finnjonna rasar (har inte så mycket annat att göra)

Nu ska jag inte sväva iväg. Är alldeles för realistisk för sånt. Jag har en Mini i magen på 1 mm så tankar på BB och annat som förhoppningsvis komma skall får vänta på sig. Men jag kan ändå inte låta bli att rasa, för det känner jag att jag faktiskt gör, jag rasar mot BB Stockholm.
Ja eller inte egentligen BBt i sig och verkligen inte de lyckliga som får möjligheten att föda där. Men så här är det. Tydligen.
BB Stockholm anses av många (hur man nu bedömer sånt, men det verkar vara ideliga lovord på diverse sajter i cyberrymden) vara ett av det bästa i Sverige med de bästa barnmorskorna. Rummen där är som hotellrum, vackert möblerade med egen dusch och toalett och stora bekväma dubbelsängar så pappa kan sova över efteråt. Låter väl helt fantastiskt, eller hur! Tillträde att föda på BB stockhom får man om man går på "rätt" mödravård i huvudstan eller om man blir antagen efter att man ansökt om plats genom något som kallas frikvot eller nåt.
Ja hursom helst. Det jag rasar mot (förutom att jag väldigt mycker tycker det borde finnas möjlighet för kvinnor på andra ställen i Sverige också att få sådan fantastiskt omvårdnad och dubbelsäng (!)) är att man endast får föda där om graviditeten och förlossningen väntas bli/är/har varit helt komplikationsfri! I ansökan måste man skicka med journaler och "bevis" på att så är fallet. Har du blivit beviljad plats och sedan drabbas av tex havandeskapsförgiftning mot slutet av graviditeten eller att du går två veckor över tiden hänvisas du vänligt men bestämt till ett annat BB. För att inte tala om kvinnor som sist förlöstes med kejsarsnitt, har höjt blodtryck eller gud förbjude är överviktiga, dessa göre sig icke besvär! På BB Stockholm har ni inget att hämta.
Jag läser i Att vara gravid (den rosaste av tidningarna) om Alexandra Pascalidou som testar lustgas och annat mys där med barnmorskan Gudrun Abascal inför sin stundande förlossning. Hon måste med andra ord vara helt komplikationsfri, vilket såklart är jättehärligt för henne. Hoppas det håller i sig.
I artikeln säger Gudrun bl a: "Jag drömmer om en ny klinik för komplicerade förlossningar där kvinnor erbjuds samma vård och bemötande som de som föder hos oss idag får. Samma personal under både förlossning och vård. I dagsläget är kravet som politikerna ställt att kvinnor med normal förlossning bara får föda här..." Jag undrar fullständigt paff vad det är för idioter till politiker som kommit på något sådant? Är dock väldigt tacksam för att Gudrun ändå drömmer om utveckling men lika rasande att det bara är på drömstadiet ännu. Vad fan?! Är det någon som skulle behöva en extra skön säng, maken/partnern tätt bakom ryggen natten efter och en blomma eller två i fönstret är det väl hon som tidigare efter en komplicerad graviditet under en komplicerad förlossning fött fram ett nytt litet liv. Eller?

trosless sleep

Det är frihet det. Att sova helt naken.
Det är idag tre veckor sedan äggplocket, den där mardrömslika slakten på mig som jag var så orolig för innan, och således också tre veckor sedan jag tog min första fittis, proggis, vaggis. Kärt barn har många namn. Fick order om att hormonet progesteron i vagitorieformat skulle köras in i dagarna 20 och de dagarna har jag nu äntligen lagt bakom mig så därav natten i frihet. Helt fantastiskt är det att efter 50 dagar av everyday sprayande, sprutande och så vagitorande inte behöva göra någonting av det längre. Jag kan bara vara. Inga klockslag att missa, inget jag kan ha glömt hemma när jag är ute och inget oroande över tempreturer. Fortfarande vaknar jag tidigt om mornarna och letar med blicken efter sprayen och när klockan blir elva på kvällen rycker jag till som om nåt viktigt som inte får missas är på gång. Men de rycken tar jag för jag vet att jag nu för denna gången är klar med det där. Jag är fri!
Samtidigt känns det lite läskigt att sluta med ett hormonstöd som hela tiden funnits där, för tänk om Mini tack vare progesteronet fastnade och nu kommer lossna? Eller om jag börjar blöda och ha mig? Men jag får försöka tänka att om allt är som det ska så ska min kropp kunna sköta det här nu på egen hand och Mini ska ingenstans, h*n är fastlimmad där och ska inte ut förrän h*n blir utplockad nångång i januari/februari nästa år.
Så det så!

lördag 21 juni 2008

fint, stort och värdigt

Läser att hela holländska laget ska spela med sorgeband ikväll för att hedra lagkamraten Khalid Boulahrouz och hans fru Sabias förtidigt födda och döda dotter. Tragedin ägde rum häromdagen, mitt i pågående mästerskap (inte för att det någonsin finns en bra tid för sådant).
Flickan Anissa föddes i 22:e veckan.
Vila i frid vackra lilla ängel.

vänta barn

Hoppas ni har haft en underbar midsommarhelg så här långt! Det har jag. Även om den nu är slut. Blev plötsligt fotbollsänka igen när Marcus åter åkte iväg, denna gången till Stockholm för att sitta med i EM-studion i dagarna två. Jag skulle egentlgien åkt med så helt plötsligt är det inte men jag orkade i sista sekunden inte det, blev själv och därav något gnällig. Fast det kan nog ha att göra med att jag precis sovit som en mäla också. Jätteskönt att läsa i going-up going-down-sängen med benen och ryggen upphissade men att somna sen och råka vända och lägga sig på sidan och fortsätta sova är inte bra. Men det ska väl lite stretch om ett tag råda bot på.

Jag hamstrar i vänta barn-tidningar redan. Det är en grej jag gör. Eller har gjort under alla mina graviditeter. Så fort finska flaggan dykt upp springer jag till pressbyrån och köper den senaste. Måste ju veta allt och älskar att läsa delen som beskriver hur min bebis är just nu, gärna om och om igen. Mini är 1 mm ca och synlig för blotta ögat. Häftigt va?!
Jag märker dock att för graviditet blir det jobbigare att bläddra i dessa. Fortfarande är det spännande och kul på ett ritualaktigt sätt men nu blir jag väldigt lätt ledsen. ALLA med sina magar i dessa rosa tidningar är så lyckliga och normala med perfekta gravidkroppar. Inga mörka moln nånstans, eller jo hypermesis gravidarum (extremt illamående) tas oftast upp som en typisk komplikation, vilket det ju också är, värre än man kan ana flera gånger, men i övrigt verkar det inte finnas några större broblem under den gemene kvinnans väntan.
Blivande mammorna står och visar höggravida upp senaste badmodet, testar yogaövningar, magdans och olika förlossningsställningar. Tipsen haglar om hur man ska träna kroppen inför förlossning och man får veta att det bästa mot det mesta är att promenera och att på olika sätt röra sig även när man blir stor.
Jo tack, jag vet och förstår det. Men för mig och andra som av en anledning eller annan kommer tillbringa större delen av våra graviditeter i horisontellt läge och max kunna rulla hand och fotleder, finns det verkligen inga tips för oss??? Sängmode? Råd om hur man ser fräsch ut även efter månader i sängen? Hur man mentalt förbereder sig inför däcka-valen-peroden? Eller vi kanske inte räknas? Vi är ju bara en tyst liten minoritet som aldrig märks, kanske just för att vi inte får ller kan göra mycket väsen ifrån oss där vi ligger nedbäddade med åttioelfte ljudboken på gång och med en sjuhelvetes värk i massan formally known as kroppen.
Inte heller kan man nånstans läsa om hur det är att vänta barn igen efter att förra (och gången innan den kanske tom) slutade i tragedi. Om hur man lyckas genomgå en ny graviditet utan att bryta ihop även om varje sekund påminner om helvetet man så hårt försökt lägga bakom sig, om hur man kan hantera oron och trots den våga glädjas inför det som denna gången förhoppningsvis blir.
Jag förstår och vill också själv att det måste vara mycket rosa i att-vara-gravid tidningarna. Blivande mammor önskar många gånger inget annat än just rosa och gärna en vandring på moln i samma färg. Men så är ju inte alltid livet och en liten, yttepytte dos av verklighet bestående av annat än illamående och hemorrojder skulle inte skada eller ens göra så mycket, snarare bara hjälpa att förstå hur det också kan vara eller se ut och kanske också ge en möjligehet att ytterligare glädjas åt den egna situationen.
Jag gör det som känns bäst just nu, bläddrar förbi sidorna med träningstipsen (blir aldrig aktuellt och det känns sorgligt), badmodet (bad och att röra sig förbud lämnar inte mycket utrymme för baddräkter, vilket är trist), förlossningsspecialen på 22 sidor (får fortfarande ångest av förlossningar och vet redan nu att kommer jag så långt blir det snitt) och läser istället raderna om Mini igen, som nu är 1 mm och synlig för blotta ögat!
Är det inte mäktigt!?!

fredag 20 juni 2008

oh no

Gravar visserligen laxen själv för sådan kan man enligt livsmedelsverket äta om fisken (odlad stillahavs) varit fryst i minst tre dagar, men så kom jag på att innan jag frös in den så var den i en vakuumförpackning och det är big no no vad gäller allt. Så det blir ingen lax för mig idag. Och jag som hade sett så mycket fram emot...
Får trycka i mig ett antal sillar istället. Surt.

midsommar

Årets ljusaste dag idag. Här i Norrköping är det lite halvmolnigt sådär. Helt ok med andra ord. Själv ska jag vara inne och pussas med Marcus hela dagen så om solen skiner ute spelar mindre roll eftersom här inne är det högsommar!
Det blir lite sill- och gravadlaxlunch (jag gravar själv) med ägg och dillpotatis, färskt bröd och gräslöksost och till efterrätt en jordgubbsdrink.
Mini hänger med. Började igårkväll attackeras av jobbiga orostankar men jag har försökt och lyckats rätt bra med att tränga undan dom så gott det går. Svårt är det eftersom jag så lätt hamnar i tankar på förra eller tidigare graviditeter och de slutade ju som det gjorde så paniken är aldrig långt borta. Men just nu känns det bra. Mini är nedbäddad därinne och mår bra. Det tror jag på idag och slås precis NU av en helt fantastisk tanke -nästa midsommar kan vi ha våran bebis hos oss! Åh herre gud, nu måste jag andas lite. Kan inte fatta. Tänk om, tänk om det går så bra allting att jag mitt i silllunchen får hålla min livs levande bebis om bara ett år?! Wow. Livet är bra underbart när den visar sig på den sidan.

Glad midsommar till er alla!

Tänk på att den viktigaste solen skiner därinne.

torsdag 19 juni 2008

utmanad!

Hur mysigt det än var i morse att efter rostmackan känna den valsa mellan halsmandlarna och magsäcken så har det lämnat sina spår. Jag är helt överfärdig nu. Så slut. Men jag funkar ändå på ett batterierna-håller-på-att-ta-slut-sätt. Som när mobilen börjar pipa ungefär. Jag piper nu. Fast eftersom det är en dag före dagen idag så går det an känner jag. Vi är inte många kvar här, väldigt korta halvdagar blir det ibland dagarna innan dagarna så jag har inte heller jättelångt kvar.
Hursomhelst, eftersom jag är trött (men glad) och därför inte orkar göra så mycket ur jobbsynpunkt, mer än att ha kontorstid ifall någon skulle ha vägarna förbi (tro inte), ska jag anta en utmaning jag fått av Kaki.

Fem saker på min "to-do-lista" för morgondagen:
1. Göra midsommarlunch till mig och Marcus, som äntligen kommer hem!!!
2. Ta ett förhoppningsvis sista CB-test (som såklart måste vara positivt) tillsammans med Marcus.
3. Göra midsommarmiddag till mig och Marcus (har längtat så efter att få göra mat till oss två!)
4. Titta på film (Planet terror eller Du levande)
5. Oddsa på match

Fem dåliga egenskaper:
1. Lat
2. Rädd (på gott och på ont, det ger ju en rätt skön kick åt fantasin, som visserligen inte alltid behöver vara så livlig...)
3. Orolig
4. Skeptisk
5. Slarvig (vad gäller vissa saker, som att hålla ordning på mina kläder och skor. Ni skulle bara veta hur det ser ut i hemmet nu när klädpolisen varit borta :-D)

Fem platser där jag bott:
1. Hofors
2. Gävle
3. London
4. Norrköping
5. -

Fem jobb som jag haft:
1. Servitris
2. Skötare på ett korttidsboende
3. Skötare på ett äldreboende
4. Teaterlärare
5. Verksamhetsansvarig, kulturarrangör eller allt i allo på KK.

Utmanar: madde, smultron, ingy, marresmamma och mrsjones

ja!

Var tvungen att kliva upp och rosta en macka och äta lite muesliyougurt efter att jag legat och vridit mig i en timme med värsta illamåendet. Helt underbart är det! Känner mig sjösjuk och hungrig samtidigt även om det bara är fyra timmar sen jag åt senaste rostmackan just på grund av att jag mådde illa då. Fantastiskt härligt! Hoppas det här håller i sig. Lite. Det är ju bara mysigt att vara såhär lagom (=inte spy) illamående. En liten trygghet mitt i allt. Inte för att allt måste vara bra bara för att maginnehållet är uppe och vänder i halsen, men det känns som att det hör till och att det är så här det ska vara nu när det är på riktigt. Och som jag har längtat efter detta. Så nu är det bara att kliva upp och rosta den där mackan när Mini kräver.

Berättade jag förresten att jag igår till sist fick tag i en sköterska på RMC? Gör det nu hursom. Jag talade om mitt testresultat för henne och hon blev så glad. Det kändes verkligen. Hon var den som meddelade mig att jag skulle på plock utan narkos och var också med under hela den proceduren sen så det var roligt att just hon fick ta emot glada nyheten. Så nu ska vi på koll den 8 juli. Då ska Minis hjärtslag synas på skärmen om allt går bra tills dess. Och det gör det ju!

Har ni märkt att jag har en ny etikett -graviditet?
Jag har det för att jag är gravid. Hi hii.

onsdag 18 juni 2008

livet ÄR underbart!

Jag är så lycklig just nu! Kan inte bete mig. Försöker jobba men brister ut i galna gapflabb med jämna mellanrum. Det känns så underbart just nu. Nästan obegripligt bra. Oron har ännu inte lagt sin hand på mig så jag passar på att njuta och glädjas för fullt! Skulle egentligen ha tagit ledigt så jag hade kunnat ligga i soffan och skratta hela dagen, men det får bli sen.
Älskar livet!

Puss.

fortfarande gravid

Var tvungen att checka läget igen och imorse hade jag sinnesnärvaro nog att använda mig av morgonkisset och ta daa, visst dök det där extra strecket upp igen! Nu ska jag försöka lugna mig med testeriet. Ska försöka köra varannan dag tills det känns någorlunda tryggt. Har varken pengar eller nerver egentligen att hålla på med detta, men just nu är det det som får mig lugn för stunden och resten av dagen, så då är det värt det.
Det är onsdagmorgon den 18 juni och jag är gravid! Hi hii. Fnittrar som en tonåring när det faktum slår mig. Helt ofattbart! Underbart! Jag ska glädjas mig sjuk över det här. Tids nog, alldeles för snart måste jag eller kommer jag börja oroa mig lika sjuk och gå på extra kontroller och lämna extra prover för att försöka var steget före så långt det går.

Jag och "min" läkare, en av de få som jag litar på fortfarande på sjukhuset gjorde förra sensommaren en vårdplan, där hon svart på vitt skrev hur en nästa graviditet skulle följas och kollas upp. Det är en väldigt trygghet! Jag vet att det fortfarande inte är någon garanti, men det ger mig en känsla av att jag, vi gör det vi kan och den känslan är helt nödvändigt avgörande för att jag ska våga igen.
Så ett tips ifall någon där ute har varit med om svårigheter av något slag under sin graviditet och känner sig orolig till döds inför en ny, ta upp det med en läkare du litar på och be att få en vårdplan inför nästa gång. Vilka kontroller? Hur ofta? Urinprov? När VUL? Nupp? UL? Annat? Ev sjukskrivning? Får man detta på papper, även om det som sagt inte är någon garanti så kunde i alla fall jag släppa just detta för då och gör det faktiskt fortfarande.
Lycka till!

Fick precis ett meddelande på msn från Vicky. Hon tänker tydligen på mig när hon hör den här. Känns bra! Finns ingen skönare låt just nu. Det får bli mitt soundtrack för dagen!

tisdag 17 juni 2008

Tack till er alla underbara!

Delad glädje som sagt. Det finns inget som bara växer och växer ju fler man delar det med, som just glädje. Jag är så tacksam och glad över att ni finns! Att ni tagit er tid att titt som tätt hålla tummar och tår och att ni nu är med oss i detta underbart fantastiska!
Jag kan utan att blinka säga att min blogg är den bästa, för det är Ni läsare (kommenterare) som gör den! Om ni visste hur mycket alla era ord betytt och hela tiden betyder.

Jag är gravid idag. Vi är med barn. Kommer ta lite tid innan jag helt fattar det. Fortfarande kan jag bli fullständigt chockad och börja skratta närmast hysteriskt om jag i någon minut råkat tänka på annat och plötsligt kommer på det igen. Jag är gravid! Just nu, just idag är allt bra.
Imorgon ska jag ringa RMC. Hann aldrig idag, de stänger 14:00. Jag ska säga att -Hallå där! Jag är gravid! Hi hii. Vilken häftig mening. Jag är gravid. Med barn. Väntar barn. Bebis i magen. Liten Mini ska bli till barn till människa och min uppgift som mamma är att skydda. I alla väder ska jag skydda min bebis. Hoppas det räcker. Långt.

Tack igen!

viftar med finska flaggan

Det kom direkt! Starkt och fint var (är) det. Blått kors mot vit (nåja lite ljusblå) bakgrund. Finns inget vackrare. Plusset på pinnen säger mig att -Jag är positiv! Heja heja heja! Mini har fastnat. Nu betyder det faktiskt det och inget annat.
Livet är underbart skrev min mamma i ett sms när jag hade skickat ett och berättat för henne. Javisst är det det! Idag är livet fullständigt fenomenalt! Jag vann. Gick hem med segern. Ingenting kan stoppa mig! Inte idag. Vi har lång väg att gå liten Mini och jag, finns inga garantier, det vet vi, men idag sitter h*n fast och jag är världens lyckligaste!
Har såklart tjuvat lite i några dagar, men inte riktigt vågat tro. Eller alls faktiskt. Varit livrädd att det är nåt hormon som spökar och har sig, så vi (Marcus har motvilligt vetat om att jag inte kunnat låta bli testen i skåpet) ville vänta och kolla på riktigt-riktigt idag då det ju är den riktiga testdagen. Och idag den 17:e juni 2008 testade jag starkt plus och vågar äntligen tro på det!!!

Tack alla ni underbara för allt stöd, alla tummar och lyckönskningar. Det var det som avgjorde. Tror ingen Mini har varit så påhejad som våran.

no news is good news?

Jag antar att ni är några som kikar in här och hoppas på nån sorts besked, men jag måste göra er lite besvikna tyvärr. Morgonkisset åkte utan en tanke i toaletten och jag förbannade varje cell i mig, ja förutom de som förhoppningsvis fortfarande utgör Mini, när jag insåg vad jag höll på med. Var så trött att jag inte såg test och mugg som jag förberett på tvättmaskinen förrän det var försent. Men men. Nytt kiss ska sparas och runt 15:00 (jag kan inte testa utan att det gått fyra timmar) hoppas jag ha samlat på mig en pöl av riktigt fint koncentrerat sådant. Så då mina vänner är det testtime!

Och nej. Jag är inte så cool som jag låter.

måndag 16 juni 2008

delad glädje-dubbel, delad sorg-halv

Imorgon är stora testdagen. Den där dagen då det anses säkert att kissa på sticka och våga lita på resultatet. Antingen visar sig ett fint plus värt att talas om på pinnen eller så blir det inget. Jag ska i vilket fall som helst ringa till Linköping och meddela dom resultatet.
Imorgon vet vi med säkerhet om Mini fastnat. Vi kan ännu inte veta om h*n kommer stanna men just nu räcker det med vetskapen att h*n bara är kvar där, inbäddad i väggen, skyddad, förhoppningsvis.

Blir det ett fett plus så kommer jag outa mig som gravid i morgon. Och jag kommer då vara i v 4. En vecka som de flesta inte ens vet om att de ännu är gravida i. Läskigt? Javisst. Skitskrämmande. Alla väntar ju till minst v 12. Från barnmorskan fick jag rådet på inskrivningen med Dante i magen att inte berätta för någonn förrän efter ultraljudet i v 18. Jag förstod det inte riktigt då, men hon tänkte väl att om det skulle visa sig vara nåt fel (som om allt efter det skulle flyta på riskfritt) så behöver man ju inte berätta för folk om sitt "misslyckande". Jag tog upp rådet med min terapeut och på något sätt kom vi tillsammans fram till att man får väl berätta för de som man vill dela glädjen och den eventuella sorgen med också ifall sådan skulle uppstå. Och just så resonerar jag nu. Skulle det gå åt skogen redan i tidiga veckor (missfallsrisken är ju ändå oroväckande stor de tre första månaderna) så kommer jag isåfall vilja dela även det med er. Precis som de andra jag väljer att berätta för om min ev Mini i magen. Jag har idag ingen förståelse alls för barnmorskans urbota dumma idé om v 18. En idé som bara spär på tanken att en förlust innan skulle vara något skamfyllt och sådant man gör bäst i att tiga om.
Jag vägrar tiga! Vägrar skämmas! Jag vet att det inte finns några garantier. Det finns det aldrig. Inte ens när man väntat till v 18 med att berätta. Jag vet det inte mindre för att jag väljer att glädjas så snart tillfälle ges. Om den ges. Jag hoppas så.
Imorgon vet jag.
Och ni.

Mmmmm

Hmmm. Fick fundera länge på vad jag av dessa två skulle äta. NOT.
Gick tidigare först till ica och köpte färdigmaten och tänkte att det blir kanon ikväll. Men sen på väg hem såg jag burgarstället och rätt vad det var stod jag där i kassan och beställde Happy meal. Passar mig mycket bra idag för jag är rätt happy. Finns inget godare ibland än frasiga pommes och dessa behöll sin spänst rätt bra eftersom jag satte i gång att mumsa så fort jag klivit in genom dörren. Jag fick en present också och små morötter. Presenten fattar jag mig inte på, det är nån grej man ska ha i örat och jag stoppade den där, men förstod inte vitsen, så den får bli något att lägga i lådan. Kan vara i och för sig för att jag inte är den egentliga målgruppen. Nåväl, det var inte för leksaken jag köpte mealen (säger alla, he he) och det andra var gott så jag är nöjd över mitt infall och sparar gärna viktväktarbiffen till en annan dag.

tuff tuff

Då har en ny vecka startat. Midsommarveckan om vi ska vara petiga. Det ska vi inte. Det finns mycket viktigare saker som händer den här veckan än lite sill och potatis...

Jag saknar min familjen Mumin lite. Även om det är skönt att vara hemma hos katterna så känns det väldigt ensamt utan en viss och hos Mumin är det aldrig ensamt.
Appropå hem, komma hem och annat. Min tågresa igår. Den var spännande. SJ är alltid spännande, lika oroligt varje gång att se vad de nu hittat på.
Köpte i torsdags biljetterna och eftersom det inte fanns några garanterade platser i 2:a klass lyxade jag till det och inhandlade en svindyr 1:a klass biljett. Resan till Gävle var en plåga med för många knän så nu skulle jag få luta mig tillbaka med massor av skön plats. Jag klev på och skulle glatt gå och sätta mig men när jag kommit förbi platserna 20 nånting börjar rätt vad det var 40 nånting. Ingen 36 nånstans. Var i rätt vagn, för det fanns ju bara en med etta på, men ingen 36:a nånstans. Det var jag och Rolf Lassgård som yrade omkring där i gången. Gick och frågade första bästa tågvärd och hon kommer med världens underbaraste förklaring: "Vagnen är precis renoverad och då missade de några platser" "Fast inte sedan i torsdags väl?" försökte jag. "Jag vet inte när" svarade hon och där var den dialogen slut. Ok. Jag hade en svindyr biljett med garanterad sittplats i handen men ändå ingen plats, för att det i renoveringen hade försvunnit några. Yeah right. Så vad gör man? Man förbannar aset till företag och sätter sig på en plats och hoppas ingen annan vill ha den.
Jag frågade sedan den andre tågvärden som kom hur det var tänkt att vi platslösa skulle tillbringa resan och hon sa att det fanns platser i en annan vagn som inte var bokade. Jamen hallå! Min svindyra biljett som skulle garantera mig en plats i 1:a klass då??? Nä då fick jag chansa och hoppas för hon visste inte vilka som var bokade längre fram. Jag hatar att sitta och nervöst trycka i sätet inför varje stopp. Roffe L fick byta en gång innan Arlanda, han såg väl sådär road ut och där fick också jag byta men sedan gick det bättre och jag fick sitta på nya platsen resten av vägen. Det gick ju bra till sist kan man optismistiskt säga eller så kan man fortsätta undra hur fan de kan få hålla på sådär?! Jag är ju inte en idiot så jag fattar att det kan bli fel så att man plötsligt måste byta vagn av någon anledning (det var orsaken igår fick jag sedan veta, det där med renoveringe var bara en dålig gissning) men då får de för 17 vara informerade om det, personalen och beredda att ge rätt information. Vid sådana tillfällen ska också tycker jag SJ ta sitt ansvar och erbjuda oss "drabbade" pengarna tillbaka för den svindyra biljetten man lagt sina sista kronor på. Jag vet inte om Roffe går vidare med detta, men det ska jag göra! Jäkla skit är vad det är och SJ ett skämt som ingen nånsin har skrattat åt!

söndag 15 juni 2008

nedräkning

Hemma igen. Katterna var genuint glada över att se mig igen, vill jag åtminstone så väldigt gärna tro. Antagligen bara hungriga. De fick mat och gos och nu är allt som det liksom ska förutom att M saknas. Det är väldigt tomt utan honom. Men nu är det nedräkning och efter bara en natt kan jag säga att han kommer denna veckan. Känns bra!
Några dagar kvar till testdagen och det där jobbiga titta-på-toa-papprandet har börjat. Igår såg jag en rosa fläck och mitt hjärta nästan brast. Finns inget så hemskt som att upptäcka en sådan fläck. Alla, nästan, i alla fall jag, vet mycket väl att en rosa fläck inte behöver betyda någonting och gör det oftast inte heller, men kommer den på det egna pappret några dagar innan en testdag är paniken ett faktum... Så nu springer jag och kollar hela tiden. Inte gör det saken bättre att vagitorieresterna (sorry) letar sig ut och att det varje gång känns som om, ja, ni förstår. Det är inga hippa dagar det här. Oron har tagit sig till helt nya fascinerande höjder. Men, jag ska vara mitt coola jag och lägga mig i soffan numera titulerad som min och bara ta det lugnt.

OBS: Infällda bilden har inget med texten att göra. Tyckte bara jag var lite snygg där.

spårhund

Nåt speciellt är det med mitt luktsinne. Tycker hela tiden att jag känner lukten av lustiga eller oftast mindre lustiga saker. Igår hävdade jag att det stank inne i "mitt" sovrum. Och det var en stank av nåt cementaktigt, nåt lösningsmedelsaktigt och ingen annan kunde känna nåt men så kom mamma på att de målat huset för några veckor sen, så kanske färg? Jag färg! Blää urk tyckte jag så vädringsfönstret stängdes. Nu går jag runt och känner lukten av kött. Det är en stek i ugnen och visserligen kan andra känna det denna gången med men då kallar de det för doft. Det doftar tydligen gott detta. Svålstank, vill jag säga, men gör det inte. Mamma skulle bli ledsen. Det smakar säkert superbra men jag kan inte med den här odören alls.
Jag vet inte om det är hormonellt betingat eller ett resultat av att synen blivit sämre (förhoppningsvis tillfälligt) sista tiden. Summan av sinnerna är väl konstant? Hoppas jag slipper stinkande personer på tåget i alla fall. Annars är jag beredd av spy i deras knä om jag tvingas sitta äckeltätt.
Förutom lukterna är detta en bra dag! Känner mig fräsch och ett kilo lättare efter att tidigare ha dumpat exakt så mycket slagg :-D

lördag 14 juni 2008

basta mera

Nu är bastun på och det kommer bli så skönt att få värma sig lite. Idag är det ingen sommar alls i Gävle. Det är kallt, grått och blött. Sådär riktigt svinkallt att det till och med tränger in genom husväggarna och kyler ner allt inomhus också. En sån dag passar bastu bra!
Medan bastun blir sina 60 grader har jag inget att göra. Mamma och pappa har bekanta här på besök och det dricks kaffe och äts bullar därnere som om det vore en sport och eftersom jag inte kan göra det, varken dricka kaffe (mage aj aj) eller äta bulle (mage oj oj) så sitter jag hellre här under min kork... eller vid skrivbordet menar jag och bidar min tid.
Snart är det dock dags.

Och ja, jag vet, mycket tjat hela tiden om min mage. Men den är ju så OND. Hela tiden. Nästan.

efter middagen




"Hemma" igen och kurerar onda magen. Det blev inte Italienskt, men väldigt gott ändå. Synd bara att jag inte riktigt kunde äta så mycket för dumma magen som är på krigsstigen mot mig. Det var hursom väldigt vackert upplagt och halva nöjet är ju faktiskt att helt enkelt titta, så det gjorde jag desto mer. Och det jag inte orkade få i mig, det åt bror Toni glatt upp. På bilden syns även hans vackra Cecilia. (Andre bro Aleksi med sin Lisa är i Spanien just nu och min M är ju som bekant i Schweitz.
Bröllopsparet, 30 år senare, ställde efteråt gärna upp på lite pussbilder framför brasan. Eller nja den är ju inte tänd, men likväl så finns den där bak.
Nu vet jag inte vad jag ska hitta på riktigt. Saknar Marcus och de små håraporna. Mitt riktiga hem. Fast dit ska jag ju tids nog.
Snart ska bastun värmas och jag ska sätta mig på fegparketten och fuskbasta lite, så att inte liten Mini börjar koka. Inte för att jag tror det kan vara nån fara egentligen, skulle ju inte födas några barn alls i Finland om man inte kunde basta som (ev) gravid.

Hoppas på en underbar lördagkväll för er. Även om det måste innebära vinst för Sverige... ;-)

semestra hemma

Så har man vaknat upp i Gävle igen. Det känns både kul och konstigt att besöka och vara gäst i sin hemstad och sitt hem. Mest kul dock. Gillar högljudda familjen Mumin.
Tågresan var en mardröm så att väl komma fram måste nog närmast beskrivas som en dröm. Regionalt bajståg såklart. Det är så trångt, framförallt om man som jag varje gång får plats med bord, att man sitter liksom och hakar fast i varandra. Under det där lilla bordet får man snällt acceptera vartannat knä-principen, vilket både känns obehagligt och lite äckligt. Gillar inte alls att nudda främlingar. Tre och en halv timme senare var jag i alla fall framme och mamma mötte mig vid stationen. Väl hemma blev det sardellpizza och öl. Ja, inte öl då för mig eftersom jag lever som om... ja ni vet. Jag bär verkligen hoppets fana högt genom att tacka nej till allt med alkohol (inte för att det finns sådär fördomsfullt mycket att tacka nej till), gravad lax (som det alltid finns mängder av) och knepiga ostar. Hoppas mitt slit inte är förgäves. Och med slit menar jag att avstå från laxen, som är riktigt tufft och kräver sin kvinna, det andra kräver inte ens någon reflektion.

Vi laddar för eftermiddagsmiddag. Ska ju såhär i efterhand fira mamsen och pappsen på deras 30 års dag. Det lutar åt en Italienska Trattoria Cinque, som ena bror pratat gott om. Det blir säkert det med. Gott!

Nu ska jag lägga mig och läsa lite bok. För det är väl det man gör på semestern.
Ha en härlig lördag alla!

fredag 13 juni 2008

toatörst

Vi hade en liten tjejmiddag igår. Jag och tjejerna Jessica och Viktoria. Jag gjorde min Thailax med wokade risnudlar och grönsaker och till eftrrätt en enkel yogurtdrink med touch av jordgubbe och vanilj.
Eftersom både jag och Vicky har fyllt år men inte setts sen dess så passade vi på att byta presenter. Jag fick bland annat jättesugrör på 1 meter! Kanonbra och roligt framförallt. Utmärkt om man likt Al Bundy och mig själv gärna läser ett blad eller två på toaletten tex och samtidigt är lite törstig. Ja eller att ligga i soffan och ha glaset på golvet bredvid och bara suga på, fantastiskt smidigt. Mycket av min tid kommer ju förhoppningsvis framöver tillbringas just där så den tiden ser redan mycket roligare ut.

Idag blir det Gävle.

torsdag 12 juni 2008

kittlar så i fingrarna

Har ett antal test i skåpet och jag kan just nu inte släppa tanken på att kissa på dom. Inte för själva kissadet i sig såklart utan för att få vänta de där minuterna efteråt innan man vet om man är miljonär eller inte. Jag har inte testdag förrän senare nästa vecka, men tjuvtesta är ett av mina mellannamn så jag kan inte rå för att det rycker i testartarmen. Problemet just nu är att eftersom man pumpar (storsprutan) kroppen full av gravidhormon inför ett äggplock så kan testet visa positivt av det fortfarande oavsett om jag alltså är gravid eller inte. Och fira falska plus har jag ingen ork eller lust med.
Det är det som gör den här ruvarresan lätt olidlig med. Att man känner sig gravid, oavsett. Inte bara det där gravidhormonet som tar sin tid att hitta sig ut ur kroppen, varje dag tre gånger ska också ett annat hormon tillföras vars biverkningar är skrämmande lika graviditetssymptom. Piuh!

Någon som vet hur länge pregnyl sitter i kroppen? När vågar jag mig på ett tjuvtest?
Jag vet att jag inte borde, men det är ju så spännande med triss...

onsdag 11 juni 2008

hjärtat i kläm

Jag lyckades till sist somna i eftermiddags efter att technokonserten grannen däruppe bjudit på äntligen tog slut. Sov till efter sju vilket gör mig orolig över kommande natt, men det ska nog gå. På nåt sätt går det.

Ska åka till mamma och pappa i helgen. Blir massor av bastu och en god middag ute. De firade nämligen sin 30-åriga bröllopsdag igår! Pärla fyllde de! Så häftigt. Familjefascist som jag är älskar jag bröllopsdagar. De är så fina min mamma och pappa. Jag skickade ett blommogram till dom med en hjärtformad bukett och mamma trodde den hade kommit i kläm. Tyckte jag var roligt. Men efter 30 år så ser nog hjärtat inte längre ut som i sagorna. Stort och fylligt får det gärna vara fortfarande, men något kantstött kanske efter mycket användande och det är så det ska vara.

Mitt hjärta är väldigt klämt. Älskar mest! Sörjer mycket och längtar ännu mer.

ensam i samma båt

Hon, tjejen -en annan, ur min dröm härom morgonen har plussat på riktigt idag! Så nu sitter jag där, här, ensam, på riktigt och hoppas jag med får hoppa i. Jag är så otroligt glad för henne! Och önskar hon får en härlig simtur! Det är sjukt kul och helt rätt att det äntligen dök upp ett extra streck där det skulle på den förbaskade pinnen. Vet att hon har kissat likt mig på många många...

Jag har trots att dagen började med sådan underbar nyhet haft svårt med tilliten idag. Åker verkligen hiss mellan bra och skitkasst hela tiden, där skitkasst är mensvärk i magen och negativa tankar som biter sig fast. Den som inte gjort den här resan kan omöjligen förstå den känslomässiga Bergochdalbanan man lätt fastnar i. Varje vanlig månad när jag gått och nervöst väntat på BIM är en bana i sig, men Fartmasken i jämförelse. Nu ligger det så mycket mer i potten. Har aldrig varit "segern" så här nära under de senaste försöksåren och förlorar jag nu kommer det svida. Jag vet och är lite tröstad av det faktum att jag har fyra frysta minisar som väntar, men ändå. Besvikelsen, om den skulle komma, skulle inte bli mindre för det.
Nä fy fan, vilken pest.

tisdag 10 juni 2008

resplan

Det flyger ett plan till Basel, som är rätt nära Zurich som är väldigt nära där Marcus är, på torsdag för en billig peng. Bara så jag vet ifall det känns så. Har hela tiden koll på när nästa plan går.
Ifall.

allt är Jacob Hårds fel

Ätit god middag med föreningen. Mätt och belåten ska jag strax lägga mig i soffan med en egentillverkad fruktsmoothie och inte gå upp i första taget. Blir ingen fotboll för mig ikväll även om jag oddsat för en peng. Satte Sverige som vinnare i hopp om att kunna heja lite på det blågula, så jag försöker mina vänner, jag försöker. Att vara envis finne i fotbollstider är ungefär lika ensamt som att hålla på Italien i Sverige så jag ska försöka vifta på ett finger eller två för Sverige för gemenskapens skull. Jag får komma ihåg att trycka på ljudlöst ifall jag råkar sätta på bollkanalen, för risken att jag av ren reflex börjar nynna på grekiska nationalsången och skrika kalimera är överhängande om jag råkar höra de svenska kommentatorernas tjöt och skadeglada tillrop.
Allt är som sagt Jacob Hårds fel.

nu känns det bättre igen

La mig med rumpan i vädret ett tag efter lunchen med ett piller i pullan och det slog mig att livet är vad man gör det till. Eller jag vet inte om det slog mig just där och då, men plötsligt så kändes inte saker och ting riktigt lika jobbiga längre. Man ser det bokstavligen ur ett annat perspektiv när man ligger sådär. Från oroligt till rätt roligt.
Jag pratade med min m som övertygade mig om att det inte alls behöver vara kört ännu. Det jag känner, luktar och smakar kan lika mycket vara graviditetssymptom som något annat och att kasta in handuken redan? Nä, det är inte min grej. Jag hoppas och väljer helt enkelt tillit tills motsatsen är bevisad. Just nu tror jag benhårt att Mini limmat sig fast därinne, kan nästan känna det. Och även om det skulle visa sig att så inte vore fallet så känns det mycket bättre att tänka så än tvärtom och så länge jag inte vet nåt med säkerhet väljer jag själv! Så det så.

känns inget bättre

Det här kan bli en intressant dag av fullständigt ointressanta blogginlägg där jag bedyrar mitt usla mående. För jag mår verkligen kass.
Det har börjat leta sig upp en smak i munnen. En smak jag känner igen från tidigare månader. En smak som flaggar obevekligt om misslyckande och krasch.
Jag sköljer ner med ljummet vatten och lyckas få den att försvinna för några sekunder för att sedan känna den dyka upp lika snabbt igen. Dumma smak.

Jag drömde en dröm inatt. Nån gång mellan halv fem och sex. Jag satt i en båt med en annan och vi hade båda en nykissad sticka i handen. ("Sitter i samma båt" blir ju nästan löjligt övertydligt här, men det är så jag drömmer) Hon viftade efter en stund glatt med sin sticka som det var ett fett plus på och hoppade sedan i vattnet och simmade iväg. Jag satt ensam kvar och väntade. På min hade jag anat ett plus med men valde att nervöst titta bort tills rätt antal minuter hade passerat. Och just där vaknade jag. Försökte desperat somna om för att få reda på vad det sedan blev, men det gick inte. Natten och drömmen med den var slut och jag fick aldrig se min sticka mer.
Bara att snällt sätta sig och vänta på the real stuff...

känns inget bra

Börjar ta lite lätt slut nu. Progesteronet tar ut sin rätt så här en vecka in i användandet och jag har nästan två kvar. Så trött trött trött är jag. Inte är humöret det bästa heller. Upp och ner i takt med sängen går det. Känns som jag är invirad i gladpack, fast utan glad. Det är trångt och svettigt. Jobbet går segt. Skulle helst vilja klä av mig naken och hoppa ner i nyplanterade kaktusodlingen och rulla runt ett tag. Undrar om det skulle hjälpa?
Får försöka skaka av mig olusten och dra vidare genom den här dagen. Till sist tar den ju faktiskt slut.
Och nästa natt ska jag tamejfan sova!

måndag 9 juni 2008

bu

Nu lägger jag ner EM. Det är inget för mig. Ont i halsen, huvudet värker och Finland är inte ens med. Jäkla skit är vad det är. Och jag inte i form alls för att sitta och glo. Imorgon blir det TV och film hela kvällen. Ska hyra nåt mys.
Så det så.
Inget mer illamående heller.

ensam?

Skickade precis ett mess med jätteviktigt information till Marcus, som finns någonstans i Bern och laddar inför Italien-matchen med massa andra italienska supportrar. Nämligen den att jag efter en tids förstoppning just fått en släng av diarré (kan vara laktulos-framkallat).
Vet inte varför jag har ett behov av att dela med mig av det, men det har jag tydligen.
Hans svar blev: Bra ändå!
Och visst är det det, bra ändå!

Skit är inget att spara på :-)

kräkas tra la laa

Hi hii. Kände mig helt kräksfärdig efter kaffet nu i eftermiddags. Underbar känsla, även om jag vet att det antagligen inte beror på annat än kaffet och den lilla hamburgaren jag åt före. Dessutom kan tydligen hormonet jag kör i mig ge alla möjliga gravid-känsla-biverkningar så det är säkert en sådan. Men glad blev jag ändå! Gick spyfärdig och leende hem och kände att det är bra grejer på gång! Minns när jag sprang och kräktes första och tror sista gången med Liten i magen och Marcus så nöjt konstaterade efteråt "Jaaa! Du kräks!" Lika nöjd var jag och nickade upphetsat.
Tänk om tänk om tänk om.
Nästan så det är spännande att vakna imorgon och känna efter om det är nån endaste liten pyttekänning av illamående.

Idag spelar Italien i EM! Spännande. Har oddsat. Såklart. Känner mig kaxig efter två vinster. Sa jag det förresten, att jag vann igår också! Börjar ana ett vindomslag. Turen har vänt. Jag är undantaget som bekräftar regeln; Har både tur i kärlek och spel och vem vet i vad mer...

lunch

Varit rätt lugnt på jobbet. Personen vi önskar ska utgöra lunch på en kannibalö nånstans långt borta har hållit sig just där, borta och alla har andats relativt lugnt.
En ilsken städperson i form av Jessica kom precis och meddelade att bajs har återigen hittats på golvet på toaletten och att hon inte fixar det längre. Och ja, jag förstår henne men vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen just nu. Jag är tyvärr ansvarig över hennes arbetsuppgifter men att torka bajs ställer jag inte upp på. Får väl ringa saneringsfirman som jag tidigare haft kontakt med angående liknande missöden.
Jag är bara så trött.

söndag 8 juni 2008

hämnden är ljuv

Så där ja. Nu är jag nöjd med mig själv. Ett tag. Har precis stått och dunkat moppen i taket hårt, i technotakt, i dryga fem minuter efter att 2:a halvlek började. Hoppas han fattar vinken. Tydligen ser han på fotbollen eftersom det sen var tyst större delen av 1:a halvlek och poppandet började åter i pausen. Jag ska vila armarna och gå och slå lite snart igen. Han ska minsann få känna hur häftigt det är med ett jävla dunk när man försöker se eller höra på nåt annat, läs TV.

poppa

"Gillar du att poppa hårt?" Den frågan fick jag av en försäljare på expert för en tid sedan när jag var där och kollade in en 50 tummare med tillhörande hemmabio-system. "Nja", svarade jag först lite tveksamt, för hemma hos oss popar sig popcornen av sig själv typ. Men så fattade jag att han menade poppa som i popmusik-poppa och jag sa snabbt "eller nej inte alls faktiskt. Jag ska se och höra film på den där. Inget poppande för mig tack." Han blev lite besviken tror jag, vet inte, men kanske är det ett försäljarknep. Två flugor på smällen, både film och poppande i ett och nu kom jag, fröken fullständigt opop och sabbade hans flow.
Nåväl. Det finns andra som svarar ja på samma fråga. Som han här uppe (pekar). Han poppar. Så in i helvete vad han poppar. Dag och natt. Marcus har varit och sagt åt honom en lördagmorgon klockan fem då vi höll på att gå åt. Han slutade ett tag, väntade tills han trodde att vi somnat och körde sedan på igen. Fick ringa värden. Sedan dess har det varit någorlunda lugnt på nätterna. Men dagarna är desto värre. Det är bokstavligen dunka dunka vissa helger från ett på eftermiddagen till tio på kvällen. Den envisa bastakten letar sig ner genom taket och in i möblerna och vidare in i ens eget huvud tills man sitter där och ofrivilligt poppar själv. Hatar pop. Vill se på TV om kvällarna och inte skaka i takt med grannen.
Fast samtidigt känns det inte kul att som den gnälltanten jag tydligen är, springa upp och gorma "SKRUVA NER", för på dagen får man väl köra på hur mycket man vill. Eller får man? Kära husvärden lyfter sin vana trogen inte ett finger för att göra nåt åt nånting i alla fall.

Och ja, det luktar fortfarande skit i trapphuset.

fröken fräsch...

...känner jag mig som nu.
Två år yngre på studs blir man efter denna drink. Både in och utvändigt.
Den vackert gröna nyttobomben innehåller själkselleri, bladspenat, äpple, citronsaft och gurka, allt blandat i en mixer med lite kallt vatten och eller is. Och som grädden på moset, smakar det suveränt gott också trots vissa lite tvivelaktiga, drinkmässigt sett, inslag! :-)
Mycket fräschare än så här kan det inte bli.

spelmani

Ska förbereda mig en drink. En riktigt fräsch sådan. Ni ska få se! Sedan ska jag sjunka ner i soffan och se lite boll. Hämtade hem min vinst tidigare, hela 55 riksdaler! Jag spelade direkt bort 50 av dom på kvällens matcher och är beredd att hämta hem nästa vinst imorgon. Eller inte.
Gillar inte alls morgondagen. Jobb just nu är en förbannelse. Eller inte jobbet i sig utan vissa eller viss där. Det finns folk i min nära (tyvärr) omgivning som jag innerligt önskar en enkeltripp till någon kannibalö någonstans...

tror det kallas kärlek

...och så rätt var det är blir jag helt saligt, gråtfärdigt lycklig när jag läser det här. Det får gärna stinka vad det än behagar så länge min Marcus är här och delar stanken, ja eller luktandet av den, med mig.

Älskar dig M!

nu rycker det i ilsken-nerven

Det luktar bajs i trapphuset. För tredje sommaren i rad stinker det verkligen skit i vårat fina trapphus. Jag överdriver inte, inte det minsta. Det är en stank från helvetet av bajs och död. Som en vägg möter det en när man kliver in genom ytterdörren och sedan hänger det på tills man kommit upp och in i lägenheten. Det går inte att skaka sig fri heller, en antiseptisk dusch är i det närmaste ett krav för att man ska kunna orka vidare.
Jag är lagom förbannad nu. Förbannad på Ståhlasen som inte kan fixa så man slipper vandra genom rutten luft år in och år ut och för att de varje år spelar förvånade när man ringer "Jaså, jaha, lukt? Ja ojdå. Inte bra. Nähä. Ja. Ska kolla. Skickar någon. Hejdå."
Betalar alldeles för mycket i hyra för min ekonomi (och de allra flestas) och får för det visserligen högt i tak, underbara stuckaturer och vackra stora fönster men också instängd och kvav lägenhet, löften om nya vitvaror som inte hålls, trasig tvättmaskin, en innergård som är såld och ej brukbar och så skit i trapphuset.
Pengar, hejdå.

oh no!

Har fått höra att ET-dagen, dvs embryo transplant, då jag fick Mini i mig, i tisdags, min födelsedag, inte räknas, eller räknas som dag NOLL. Alltså åker jag rutschkana (vilket lustigt ord när man ser det skrivet sådär) bakåt en hel dag och i mina mått mätt är det en mindre evighet.
Rutschkaneturen gör så jag landar med rumpan före på ruvardag fem idag. Vilket såklart är hur mycket som helst mindre än sex! Vilken tid detta tar. Fast samtidigt är det ett rätt skönt läge att befinna sig i, det här att inte-veta-men-ändå-hoppas-läget, för jag hoppas stenhårt och hopp är positivt, alltid. Med varenda en av mina egna celler hoppas jag att liten cellklump till Mini fastnar och stannar!

Jag vann förresten på oddset igår. Två noll till Portugal och jag visste det. Fast samtidigt förlorade jag på systemet jag hade knåpat ihop till första matchen så jag lär gå back ändå. Men det spelar mindre roll. En vinst är en vinst, och jag vann en!

lördag 7 juni 2008

röda naglar

Jag saknar Marcus.
Stora lägenheten är alldeles för stor för mig att sitta själv i. Det är varmt, så varmt att katterna har gömt sig och då blir jag ensam kvar, framme som en gammal möbel ingen villa ha vid flytten. Eller ensam och ensam, jag har ju mitt nyinköpta nagellack.
Rött blev det. Kärleksrött. Både på tår och fingrar. Och nu när jag målat klart vet jag inte riktigt vad jag ska ta till härnäst.
Har ju fortfarande uppsvällda och ömma äggstockar så jag ligger och försöker ta det lugnt efter en heldag på stan. Har köpt en påse saltlakrits som jag äter för mycket av. Saltlakrits får alltid min mage att skrika på hjälp och efter veckan som varit är det dumt, bara dumt, att frossa i just det, men jag vill tro att Mini vill ha. Och vill Mini ha så ska Mini få.
Letar febrilt efter symptom. Men skulle saltsuget vara ett sådant har jag varit gravid hela livet, för så länge har det suget varat. Nej jag hittar inga tecken. Vet att det är för tidigt och att jag aldrig egentligen haft några men ändå letar jag. Skulle kunna vara tåbiran från igår, eller så stank dom, fötterna, på riktigt helt enkelt. Lutar åt det senare.
Min mage är iaf som den värsta tremånaders gravidmagen just nu och det vet jag ju tyvärr beror på stockarna. Jag älskar gravidmagar, framförallt på mig, men då ska det också vara en graviditet där inne. Som det är nu är det bara provocerande att se ut som sitt livs dröm. Andra med bula på magen ser på mig med ett igenkännande leende och jag tittar bara upp, ner, bak, fram och bort.
Snälla liten Mini. Du måste fastna och stanna där!
Annars är det för elakt allting.

äter och sväljer igen

Jag vågar knappt skriva det, men så här är det.
Min mage är mycket bättre! Jo, det är sant. Sitter här och sörplar försiktigt i mig mitt koffeinfria blandat med en riktig skopa kaffe och njuter ett rostbröd.

Det började igår. Var och tog en fika, iste, med Jessica och det gick förvånansvärt bra. Såklart krampade det och hade sig som vanligt men jag ignorerade det bäst jag kunde och tänkte att ligger, det gör jag hela kvällen sen. Efteråt gick vi och handlade. Aldrig har jag varit så sugen och hunrig som jag var då, men jag köpte bara pommes (härmade helt ohämmat Jessica) och lite blött gott till katterna. Tänkte att jag ska minsan ha mig ett par salta potatisbitar om det så dödar mig. Sedan började jag gå hemåt men styrde in på apoteket (en tanke hade formats i huvudet på mig under dagen) och köpte microlax. Har ju knappt kunnat kissa under veckan pga det onda för att inte tala om det stora andra. Nöjd med köpet fick jag så min andra idé som egentligen funnits där i dagar och jag gick till Mc Donalds, köpte en liten hamburgare och pommes och riktade stegen hem.
När jag gjort mitt microlaxande (ursäkta för detaljer) kännde jag mig som en fjäder. La mig trallande i soffan och började sulta på pommesen. Och herregud så gott det var! Hamburgaren var överkurs men de nu rätt sladdriga (fick värma lite i micron -aldrig bra) saltiga pommesen, oh my! Trodde jag dött och hamnat i himlen. Tänkte att skit samma om magen vänder sig ut och in för det hade det varit värt, men jag svalde och svalde och kunde fortfarande andas. Sköljde för säkerhets skull ner det goda med dofilus (inget tips) och det onda uteblev! Övermodig avslutade jag kvällen några timmar senare med lite gulaschsoppa och fortfarande inget ont.
Mina äggstockar är såklart fortfarande som tennisbollar och ömma som 17 men det andra verkar väck och jag är gladast i stan! Tjo ho!
Bara Marcus som saknas i tillvaron, annars hade det ju varit nästan för perfekt.

Nu ska jag rosta ett bröd till. Hi hi.

fredag 6 juni 2008

tåbira

Yäk. Att två så trevliga saker var för sig, som tår och bira kan bilda namn åt en så hemsk företeelse som just tåbira. En företeelse som fick mig att ta en akutdusch alldeles precis nu. För plötslig kom den över mig lukten, stanken, syran från mina egna fötter! Inte undra på att katterna hållt sig borta... Det är inte ofta det stinker så, om ens någonsin. Jag har nämligen en mindre inbyggd fobi mot gammal svett och framförallt då gammal tåbira och brukar därför tvätta fötterna titt som tätt för att undvika sådana här otrevliga överraskningar.
Men nyss alltså, trots en hel dag i Riekers antistressskor med vädringshål (eller kanske på grund av, hmmm...) hoppar i det närmast ett kärnkraftverk rakt på mig. Fy fy fy.
Men nu doftar fossingarna blomster och skogshallon igen och ordningen är återställd.

nyckelpigis till mini


Hittade den här jättefina nyckelpigan i en affär i Knäppingsborg. Och den är inte bara fin, den är rolig också. Väldigt rolig. Nästan lite oroväckande skojig kan man man tycka. Hur kul kan (bör) man ha åt en vante med nyckelpiga på när man är 30 plus? Hur kul som helst av mig själv att döma. Men Pigis är alltså Minis, om bara Mini väljer att bli. Jag ska lägga den (efter att jag lekt pyttelite till) i lådan som jag fyller åt Baby. Jag tror den blir uppskattad. Tillsammans med Nallekanin och sötaste kläderna ska den vänta där tills Baby kommer och h*n har aldrig varit närmare än just nu.

ruvandet fortlöper

Idag räknar jag som dag fyra. Så måste det ju vara eftersom mini stoppades in i tisdags.
Ruvardag fyra således. Från nu någon gång och en vecka framåt ungefär skulle h*n kunna tänkas fastna ifall det är vad h*n planerat göra. Fast så mycket planering är det nog inte. Mer ett sorts sävande runt, runt och råkar en gossig livmodervägg dyka upp i vägen så -schlurp- bara och framtiden är ett faktum. Jag hoppas så på ett schlurp. Men det känns frustrerande att inte veta. Att inte ha minsta koll för vad som händer därinne. Kontrollfreaket jag försöker knipa extra hårt och liksom schlurpa till det med tankens kraft men jag inser snabbt att övningarna är förgäves. Antingen blir det eller så blir det inte. Jag kan inte göra nåt, inte påverka alls. Mer än att tänka bra tankar så ofta som möjligt och nånstans däremellan ta hand om mig själv, för det är ju faktiskt jag som är huset mini ska bo i.
Om det vill sig väl.

torsdag 5 juni 2008

bollänka

Imorgon åker älskade Marcus till europa. Schweiz. Dumma fula Schweitz. Det är fotbolls EM och då måste the italian-football-stallion såklart vara på plats. Just nu hatar jag EM i allmänhet och bollar i synnerhet. Jag vill inte han ska åka. Och lämna mig och embryo ensamma. Katterna finns såklart här, men det är ju Marcus jag vill ha! Vill ha honom bakom mig på kvällarna pillandes kärleksfullt på min rygg. Vill höra hans buttra "släck" samma kvällar när han är färdigläst men inte jag. (Såklart släcker jag inte.) Vill höra det där välbekanta klickandet på tangentbordet när ännu en arg artikel skapas i arbetsrummet. Vill jaga och bli jagad genom rummen i stora lägenheten så katterna blir förvirrade. Jag vill ha min Marcus här!
Samtidigt unnar jag honom trippen. Vet att det inte är lätt för honom heller, han kommer sakna han med, inte för att jag anser mig vara så himla saknadsvärd just nu där jag ligger i soffan, pruttar och ojar mig. Men klart han kommer sakna. Vi är ju hans familj, hans framtid, lilla embryot och jag. Och katterna. Och han älskar oss.
Just den här perioden som kommer unnar jag honom faktiskt extra mycket att åka. Önskar ingen denna evighetslånga väntan på domen och hade jag haft chansen hade jag själv åkt vartsomhelst och gjort vadsomhelst hellre än att ligga på sofflocket och fundera på vad som blir eller inte. Jag kan tycka att det kan bli lite skönt till och med att få sakna varandra ett tag och framförallt blir det väldigt skönt när han kommer hem igen.
Men tills dess hatar jag bollar.

sushi i soffan

Vi skulle ju egentligen gå ut och äta ikväll. Fira lite och mysa tillsammans. Men min mage tillåter det inte, varken ätandet eller att gå nånstans. Har så förgrymmat ont. Var i kontakt med RMC för säkerhets skull och jag ska avvakta men åka in och kolla på Vrinnevi här i Norrköping om det blir värre.
Känns tråkigt, framförallt att inte kunna äta. Men det bör man annars dör man så Marcus är iväg och köper sushi. Tror det kan funka, framförallt misosoppan. Såklart beställde vi mammasushi till mig. Hi hi. Mäktigt.
m.a.m.m.a.
Till mig.
Jag.

onsdag 4 juni 2008

ruva ruva ruva

Fortfarande samma dag. Hur ska man stå ut i denna ovisshet i två hela veckor? Fast vadå ovisshet, jag är med mini och därmed typ gravid till motsatsen är bevisad! Vi har fått ett testdatum och det blir spännande att se om jag kan vänta tills då. Ska göra mitt bästa. Men skåpet är fullt av test från tiden innan IVF, livet före och jag kan lova att det kittlar i fingrarna. Redan.
Jag vill min mage ska vara bra till imorgon, för i så fall ska min älskling ta mig till restaurang och skämma bort mig lite. Det gör han ju redan nu i och för sig, dels som en del av straffet men också för att jag är en eländig liten skit, men dock söt sådan och han tar så väl hand om. Så söt faktiskt när han bär hem litervis med dofilus och proviva. Söt trots att han glömde igår...
Nu är det snart dags för dagens sista (det vi kallar) fittis. Fittis, vaggis, same shit no difference :-) -kvällens progesterondos. Det där härliga hormonet som gör mig tröttare än trött. Vilket jag tackar för eftersom stilnoct numera är förbjudet.
Sov sött alla ni där ute.
Det ska vi göra, liten mini och jag.

Undrar hur många celler det kan handla om idag? Hursomhelst älskar jag redan varenda en av dom!

magen aj

Då är det en så kallad ruvardag ett idag, eller förresten kanske det redan är nummer två? Hoppas det, då har det ju gått flera imorgon och ännu ett dagen efter.

Jag har tyvärr råkat ut för värsta magonda. Måste i princip ligga hela tiden i ett visst sprecialläge för att inte kvida ömkligt. Var lite halvkaxig idag och "gick" ut trots vaken natt och många tårar och försökte tänka bort det hela, åt tom lunch, vilket bara resulterade i att jag var tvungen att ligga ännu mer, hela eftermiddagen. Det är ett jätteont liksom i magsäckstrakten, precis under revbenen och så är det ett annat stenhårt och ömt som 17 nertill, över hela uppsvällda bullen till buk. Min amatördiagnos säger mig att det är magkatarrskänning och tarmvred jag har att göra med i kombination med lite förstorade, vätskefyllda äggstockar. Ja det är väl kanske inte helt konstigt att det är liggläge som gäller när man ser det sådär, svart på vitt. Alla delar ska dessutom samsas i biten kallad magen. Hursom så är det inte roligt alls. Inte just nu. Nu vill jag ju bara drömma om och hoppas på liten mini som förhoppningsvis är kvar därinne i samma del och letar plats att fastna på.

Som ni vet så fyllde jag år igår och bästa presenten var såklart toppembryosarna, framförallt mini1, men förutom de fick jag ju inte direkt några andra... Marcus hade helt glömt bort att det förutom vår stora dag var min med. Försökte under pendelfärden till och från Linköping nynna på "ja må hon leva.." och andra födelsedagsrelaterade sånger, men inget. Till sist tröttnade jag och tiggde på kvällen buttert till mig ett grattis. Han blev lite skamsen min käre M. Med rätta. Och jag fick mitt grattis. Men visst. Ska man glömma någon gång så är det väl en dag som igår. Fast ändå... Inte helt lätt att släppa känner jag. Hade det varit Tottis eller Grossos dag hade det inte slunkit förbi. Kanske är det för att jag har så jäkla ont och för att jag själv minsann under den här perioden fixat presenter till honom, även om det är en dryg vecka dit som jag blir grinig. Vem vet. Men nu gick det över. Tror jag. Jag har tänkt leva länge till om jag inte dör, så han ska få chansen att gottgöra mig om och om och om igen.
Idag kom i alla fall Lisa med ett riktigt paket med papper på och snöre runt till mig, det var roligt! Även om jag fick halvligga i soffan var det trevligt med en stunds sällskap.
Nu ska jag krypa ner där igen och lyssna till Dr Phils visdomar. Inte klokt vad mycket man lär sig under ett par dagar framför TVn ;-)

tisdag 3 juni 2008

jackpot -finnjonna är med embryo


Finnjonna på väg och något nervös precis innan...

Stirrig men stöttande pappa och en lyckligt lallande mamma, fortfarande något morfinpåverkad av blicken att döma...










.

På väg hem igen, tre istället för två.Även om den tredje än så länge bara består av fyra celler.
--------
Ur 30 blåsor hittades alltså 13 ägg varav 6 befruktades och 5 utvecklades till riktig toppkvalitet.
Så nu sitter jag här på min födelsedag med ett toppenembryo i magen och fyra i frysen! Jag är så glad och lättad! Bättre present kunde man inte ha önskat sig. Nu ber jag till alla, som har någon som helst makt, att låta mini stanna i mig. Länge.
Själva ingrppet gick smidigt, fick min kompis morfin insprutat i venen och vips var jag med embryo. Helt magiskt var det. Just nu är oron stor och jag vågar knappt nysa av rädsla att den ska ramla ut. Men jag hoppas den skräcken avtar lite i takt med att dagarna går.
Tack så innerligt för att ni hållt tummar, tår och annat hållbart. Är säker på att det gjort sitt!
Puss.