onsdagen den 30:e juli 2008

mammas lyxiga laxpasta

Lyxig och så god. Men samtidigt väldigt enkel att göra.
Två färdiga laxfilér skärs i bitar (ca 2x2 cm) och bryns tillsammans med en bit gul lök i en traktörpanna. I med lite vatten och en fiskbuljong. Salta och peppra och skvätt på lite citronsaft.
Sedan häller du en halv matlagningsgrädde i och låter puttra. Finns cayennepeppar eller chilikrydda tillhands ha i en gnutta. Därefter toppar du med hackad gräslök som du redan innan kan ha haft i om du gillar smaken. Det gör jag.
Samtidigt kokar du upp tex (som jag idag) peppardellepasta (tagliatelle går också bra) halvfärdig och häller sedan i den i traktörpannan och låter puttra klart i såsen. Och voilá! Lyxig laxpasta är klar att ätas!
Mumma.

lyckat UL

Först, i något som kändes som en hel evighet, såg vi inget. Eller jo vi såg Mini ligga där, men oroväckande stilla. Mina ögon letade febrilt efter det där flimret som antyder hjärtslagen men inget. Började vant förbereda mig på det värsta och hann tänka att om det går illa nu så behöver vi nog inte tänka på kista i alla fall.
Läkaren Nina rörde UL-staven med van hand över magen och till sist pekade hon och utropade -där har ni hjärtat. Och som det flimrade på. Vilken lättnad! Minis hjärta slog sina slag precis som tidigare och exact så som det ska göra ett bra tag framöver.
Efter en stunds buffande började lilla älsklingen att röra sig också, snurra runt, sparka och boxas med de små armarna. Vi hade tydligen stört mitt i tuppluren. Helt fantastiskt var det att få se sitt älskade barn sväva runt runt runt. Det såg så fridfullt ut och jag kände mig så nöjd och glad att jag ett tag trodde jag skulle börja skratta alldeles för högt. H*n såg ut att trivas i mammas mage, helt klart att h*n gör. 38 mm bebis ligger där och bara växer. Inte ens stort som ett s-märke men redan så älskad.

Mamma älskar dig lilla liv!

tisdagen den 29:e juli 2008

inte så bra

Mitt mående alltså. Började dagen med en god frukost i sängen (på mitt nya bord) och så långt allt bra. Trött som jag var somnade jag om och sov till klockan två och fortfarande kändes allt bra förutom att jag hade en något grinig inställning till det mesta runt mig som ett, tror jag, resultat av för mycket sömn. Efter ett tag i soffan gick jag ut på stan och satte mig på ett fik med min bok. Köpte macka och åt. Drack mycket vatten. Sen blev det glass och promenad mot biblioteket där det inte-bra började. Skulle kolla filmutbudet men blev så akutyr att jag var tvungen att släpa mig till en stol och sitta där ett tag. Försökte resa mig men det var ingen hit. Till sist tog jag mig ut och en bit längs dottninggatan, köpte en vatten och lite s-märken. Satt sedan ett bra tag på en hållplats och började må bättre.
Bestämde mig, tyvärr, för att gå in på ica på hemvägen så jag inte behövde gå ut mer. I kassakön, kom det igen. Yrsel och illamående. Kände hur huvudet började domna bort och när det blev min tur att betala dök jag ner och stannade där en stund. Väl uppe igen förklarade jag att jag var yr och lyckades på något sätt betala med kortet även fast jag knappt hörde eller såg något. Innan jag plockade ner sakerna i oåsen satt jag på huk med huvudet er och försökte samla mig.
På nåt sätt tog jag mig till en bänk vid ingången och blev där sittande åter med huvudet mellan benen. Då klappar plötsligt en vänlig kvinna mig på axeln och undrar hur det är. Yrsligt, svarar jag och ler så gott jag kan -lågt blodtryck. Men det är ingen fara då? frågar hon snällt. Men det trodde jag ju inte. Sa att jag skulle sitta ett tag och sedan försiktigt ta mig hemåu men tackade för att hon undrade. Jag mådde strax bättre, så pass att jag kunde gå sista biten hem. Det tog sin tid men fram kom jag.
I efterhand tänkte jag på folk. Hur det måste sett ut. Jag var för borta för att bry mig men konstigt att bara en tant reagerar. Jag stod, ja eller stå och stå är en skönmålning, fick gå ner på alla fyra ett par gånger i den fullsmockade kön och ingen frågade hur det var eller erbjöd sig att hjälpa. Tuppar nästan av framför kassasnubben och han ser lite förskräckt ut när jag dyker upp igen men inget mer.
Tänk om jag var på väg att dö? Ingen hade brytt sig. Vad är det för fel på folk? Jag var säkert bara en obekväm typ i deras vardag. Men fy fan för att vara så feg att inte ens kolla läget när nån vit i fejan svajar fram och tillbaka och upp och ner. Det hade ju kunnat sluta illa.
Nä, blir inga mer utflykter för mig ensam. Får se till att ha med mig min högst personliga assistent Mackan B, när jag ska på mina stadspromenader. Bara han kommer hem från dalarna nångång.
Jäkla SJ-skiten håller honom än en gång som gisslan. I Hallsberg ikväll. Vore jag inte så rädd för FRA skulle jag få en släng av terrorism och börja utöva lite bombhot åt höger och vänster. Är så trött. Det är bara problem med dom! Ett superfiasko är vad det är, hela SJ. Alla vet men ingen kan göra nåt.
Fy fan.

måndagen den 28:e juli 2008

magen


Vecka 10+1. Ska från söndag börja fota i jämna veckor, men idag är det alltså tio plus en och vecka 11 har därmed lite smått börjat.
Har ni sett Mini nu? Som h*n måste växa därinne om det bara går bra allting! Tyrannosaurus rex armarna är ett minne blott och bebisformen blir bara tydligare. På onsdag ska vi få titta till underverket igen och alla böner om att allt fortfarande är som det ska där inne går till "han" som styr.

ut och svalka er!

En nyhetsankare känner för att byta stil och låter som många män före honom mustaschen gro. Men det skulle han inte ha gjort. Tittarstorm! Folk ringde tydligen in i mängder och gnällde, klagade. Så ville de tydligen inte ha honom, Rikard Palm, i rutan! Tyvärr lyssnade han på mobben hellre än sin fru som tyckte rabatten var snygg och rakade bort stråna. Hur ängsligt är inte det? Och trist. Hade hoppats på lite mer motstånd och pondus. Framförallt när de som ringer ändå inte kan vara i majoriteten. De måste vara en liten fläck av olyckliga, sorgliga människor utan AC och antydan till liv, för vem ringer annars och protesterar mot en mustasch som någon valt att odla på läppen? Det är fan inte normalt. Skärp er! Inte för att jag på allvar eller ens på låtsas tror någon av er som läser här hetsringde och propsade på rakningen.
Jag hoppas Rikard tar mod till sig och återvänder efter jullovet med helskägg och rakat huvud, snacka folket skulle gå bärsärk och skapa fnurror på teleslingorna ute i landet.
He he.

drömmar om Dalsland









Det gick väldigt snabbt att glömma de rätt jobbiga och tuffa timmarna bakom ratten förbi bland annat Finspång, Örebro, Kalskoga och Åmål när man väl anlänt till lilla Håverud i Dalsland.
Har aldrig varit i Dalsland förut. Visste nästan inte var det låg, skämsigt nog. Och då ska jag ändå föreställa en som har någorlunda bra koll på geografi världen runt...
Hursom. Håverud i Dalsland -kommer aldrig mer inte veta. Det var en dröm! Helt underbart. Precis som det ska vara på sommaren. Regnrekord och annat skit från början av juli var som bortblåsta ur minnet när vi körde in genom soldränkt skog och såg snart de små stugorna och kanalerna ploppa upp framför oss.
Några steg ner (första bilden tagen genom rumsfönstret) från lilla hotellet låg sjön och kallade på oss. Den riktigt ropade på Marcus som knappt hann byta om förrän han gått ner och i och sedan plaskade nöjt så länge han orkade. Själv har jag sorgligt nog badförbud så det enda som badade på mig var mina lyckliga och något svullna (efter finnracingen längs vägarna) fötter. Jag blev hormonellt gråtfärdig när jag i min inre monolog bestämde det jag ju egentligen redan väldigt väl visste, att jag inte skulle i, älskar att bada! Men det gick sedan relativt snabbt över när jag såg och hörde Marcus tjoa. Det nästbästa var helt klart att se honom däri. På kvällen blev det trerättersmiddag på hotelltrassen och som det smakade! Allt var så gott och perfekt. Nästa sommar om inte förr ska vi tillbaka. Förhoppningsvis med en liten en. Och då ska också jag bada! Som en galning ska jag bada och jag säger det redan nu, inte en sjö i dalsland eller annanstans kommer ligga säker när jag väl muckat!
Ett tips om någon ska på en liten tripp västerut:

lördagen den 26:e juli 2008

utflykt

Idag ska vi åka vägar jag aldrig åkt tidigare. Det blir en mamma, pappa, Mini-resa. Kul och spännande.

Hoppas ni alla får en underbar dag i solskenet!

fredagen den 25:e juli 2008

stolt och nöjd

Jag ringde! Det tog sina krafter men nu är det gjort. Låter säkert hur fånigt som helst men jag har verkligen inte sett fram emot det samtalet och skjutit på det in i det längsta, fast nu är det som sagt historia och jag är så stolt över mig själv att jag inte vet vilket ben stå på.
Pratade med en trevlig barnmorska som dock inte kunde ge mig en tid direkt, misstänker att röda lampor började lysa hos henne när hon hade letat och läst i min journal. Hon skulle prata med sin chef och återkomma så att det skulle bli bra från början. Sedan ringde hon upp och erbjöd en tid och en BM som jag tyvärr har träffat under Dante tiden, sa det och tiden ströks. Hon skulle åter kolla upp och höra av sig nästa vecka. Visst sa jag, ingen brådska, för det har jag ju inte. När vi var till vetris för att vaccinera storkillen Stella hade hon ringt igen och erbjöd nu en tid den 1 september hos henne själv. Vilket känns ok. Har ju inte träffat henne tidigare och hon måste ju nånstans ha känt sig redo att ta sig an mig trots min historia så det blir förhoppningsvis bra. Men 1 september? Ingen brådska sa jag visserligen, men det är rätt sent ändå för inskrivning, eller? Kommer ju då vara i v 16-17. Om allt går bra. Fast jag har ju mina träffar med läkaren så det får nog räcka för nu. Får se hur vi ska göra sen framöver bara, hoppas hon (barnmorskan) själv kan erbjuda hembesök, något jag hört andra i min sits (ligg) fått. För det blir nog för mycket travande fram och tillbaka att både åka dit, mäta tapp och lämna prover och sen att träffa BM om jag nu bör ligga så mycket som möjligt och absolut inte gå längre än några meter.
Men en dag i taget.
Imorgon blir det bilutflykt!

fast...

Kommer nog ringa idag i alla fall. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att gå på helg och resterande semesterdagar. Laddar inför det nu. Mellan fakturor och bokföring. Jag får testa henne som erbjuds och hoppas att det klickar. Jag hoppas de ju ge mig någon som har lite erfarenhet av riskgraviditeter och elände om jag berättar hur läget är.
Jag vet att det finns helt underbara barnmorskor. Under min två veckor (kändes som år) långa sängvistelse på sjukhus i Finland med Dante i magen låg jag på en specialavdelning för sådana som mig, och där jobbade bara barnmorskor, förutom en och annan läkare och sköterska som tog prover och annat. Dessa barnmorskor var alla superfina! Det var ju strax efter att jag träffat på ett par usla här i stan så kanske de därför kändes extra bra, men de hade varenda en det där som jag önskar hos alla barnmorskor, ett genuint intresse i hur jag och bebis hela tiden hade det kombinerat med tålamod och empati. Jag var en sådan som ringde i klockan väldigt ofta av diverse olika anledningar mest var jag bara allmänt orolig och aldrig att de fick mig att känna mig tjatig eller besvärlig. Allt togs på allvar. Och när en av dom för fjärde gången kom in för att jag var just orolig och svara på exakt samma frågor som hon redan svarat på satte hon sig vid en stol bredvid och klappade min hand tills jag hade lugnat ner mig. Så nog finns det fantastiska barnmorskor, även i min värld. Den utskrivande läkaren sa efteråt att barnmorskorna hade tyckt att jag varit så tapper och aldrig en endaste gång hade gnällt, något som jag tills dess trodde att jag konstant hållt på med, fast då kom jag från en erfarenhet att varje oro som uttrycktes till BM var bara hysteriskt gnäll "Sluta oroa dig, gå hem och var glad"
Trots att förlossningen den gången slutade som befarat i katastrof med dött barn minns jag Päivi, hon som förlöste mig den morgonen med bara värme. När jag fick tillbaka Dante i lådan några dagar senare hade hon satt fast en vacker ros på den. En ros som följde med hem och dit Dante nu är.
Så det är dess barnmorskor bland annat jag ska minnas när jag ska ringa till mottagningen i eftermiddag.

barnmorskefobi

Tog mod till mig lyfte luren och ringde först till Lovisaklinikens mödravård även om jag vet att jag inte platsar där. Telefontiden var slut för veckan så jag ringde till Vrinnevis barnmorskemottagning under samma andetag, telefontid slut för nu men öppen åter mellan ett och två. Så då ska jag se om jag lyckas ringa igen. Tror tyvärr det kommer få vänta till nästa vecka. Men innan onsdag och läkarbesöket måste jag ha skaffat mig en tid, det "lovade" jag. Men som det tar emot. Vill inte vill inte vill inte, skriker en liten men gäll trotsig röst i mig och jag vet inte hur tysta den. Måste ju dit tids nog. Och tanken är väl att barnmorskan ska vara mitt stöd under det här som komma skall så att jag ska vara rädd för henne, redan innan första mötet är ju absurt. Men vad gör man? Har träffat för många som inte har känts bra även om det inte är så många alls egentligen, men om de visste vilken skada deras empatibrist och nonchalans gör! En del av skulden, även om det inte var hennes fel, för att det gick som det gick med Dante ligger hos den barnmorskan och det kommer jag aldrig glömma även om jag nånstans ändå har förlåtit henne. Inte för att hon bett om ursäkt. Och jag tror det är framförallt hon som spökar. Det finns ju andra, säkert jättebra, men vilka är dom? Hur kommer jag i kontakt med en trevlig, förstående, empatisk och lyhörd barnmorska med min tur? Man har rätt att byta och jag ska inte vara feg utan nyttja den rätten om det inte känns bra.
"Hej jag heter Jonna och jag kommer byta ut dig om nåt inte stämmer i vår kontakt. Ta det inte personligt" Det är nog lika bra att börja så.
Men först måste jag ringa dit.

Har ni erfarenheter av bra eller dåliga barnmorskor i norrköping får ni gärna tipsa mig, på mail eller i kommentatorsboxen. Kommer inte lägga ut några namn här även om jag tycker man borde få vara öppen med sådant. Suger en pizzeria, och därmed pizzabagaren så är det inget fel i att varna andra men skit får du om du varnar för någon inom vården som ska ansvara för dig och eller ditt barns liv.

torsdagen den 24:e juli 2008

livet - en människofälla

Jo faktiskt, rent livsfarligt är det, livet, man dör. Både män och kvinnor. Mer jämlikt kan det inte bli.
Men att bloggandet nu skulle vara den nya kvinnostressen och rent hälsovådligt kan jag inte annat än le lite snett åt. Men det kanske är för att jag är för stressad för mitt eget bästa pga av just mitt bloggande som jag inte kan inse sanning och fakta och förnekar det klockrena i att ännu en grej som kvinnor sysslar med, finner ett nöje i och till och med i många fall är rätt bra på är skadligt för dom. För som med allting annat så är ju vi kvinnor inte mycket smartare än amöbor (om man får tro vissa) och kan därför såklart inte bedöma själva när eller om något inte är hälsosamt för oss. För det kan vi tydligen inte... något som alldeles för ofta andra kvinnor intressant nog påpekar.
Bort med till exempel Barnmorskorna på TV, ty de skrämmer. Iiiiik skriker kvinnan och vägrar föda.
Och så nu bloggandet. -Icke häslosamt, dundrar kvällstidningarna. Iiiiik skriker kvinnan och sätter sig med händerna vilandes i knät.
NOT. För vi kan och vet själva.

snart semester igen

Så var det nästan slut för den här gången. Jobbandet. Denna och en till dag kvar bara och sen semester igen. Härligt! Är inte så pigg alls som jag skulle önska, men jag stretar på. Idag har jag i alla fall fått min efterlängtade lön, antagligen den sista riktiga hela innan pengar förhoppningsvis kommer från annat håll och som jag ska lyxa till! Göra kul grjer och köpa helt onödiga men för mig roliga saker och äta gott. Är så värd det! När Mini i magen börjar komma upp i veckorna så ska jag via nätet börja våga köpa små söta kläder på allvar också. Inte bara symboliska "tänka-positivt-plagg" utan riktiga, på riktigt viktiga och nödvändiga kläder och saker vårat barn kommer behöva när h*n väl tittar ut. Om bara allt går bra...
På onsdag om mindre än en vecka är det åter dags att gå på koll. Än så länge håller jag nervositeten i schack men den kommer säkert skaka sig loss till helgen. Men jag är redo. Vet att det är så här det kommer vara nu. Hoppas ändå Mini kommer precis som sist vinka och visa sitt levande jag för mamma och pappa.

onsdagen den 23:e juli 2008

v 9+2

Bild från igår. Nu är den ju som den är, tror inte det nödvändigtvis händer så mycket från vecka till vecka riktigt än, men som jag älskar att den finns där, lilla magen! Och det som är däri. Riktigt älskar med hela mitt bultande hjärta.
Nu ska vi kolla på deckare och försöka förstå vad det handlar om. Eller Marcus ska försöka och jag förklara det som inte per automatik går in. Så brukar det vara när vi ser deckare. Men man kan ju inte vara bra på allt och just deckarmysterier är faktiskt min grej att klura ut medan författarnissen sitter där som ett frågetecken och på slutet undrar vem som var mördaren ;-).

billig i drift

Så har jag äntligen fått lite kvällsmat i mig. Efter en lång men bra dag. Hungrig som en liten gris och lätt illamående efter ett alldeles för stort sockerintag sista timmarna, sörplade i mig soppan antagligen alldeles för snabbt, men gud så gott det smakade. Kom för inte så länge sedan hem efter någa timmar på uteservering. Vi var och bärsade, jag och Jess. Eller jag tittade på medan hon bärsade samtidigt som jag klunkade i mig svingoda (men söta) alkoholfriadrinkar i vackra sommarfärger. För halva priset! Jämfört med ölen. 75 kr för tre stora! Suveränt dagen innan lön. Det var kalasroligt i övrigt också. Skönt att komma ut en sväng på kvällskvisten och snacka tjejsnack, framförallt nu när solen äntligen hittat hit (underbart är ett annat ord som ploppar upp, för det är helt otroligt underbart med sommar när den väl visar sig!) Brukar ju annars ligga rätt stabilt nerbäddad i soffan från tidiga eftermiddagen tills det blir dags att förflytta sig till sängen och lägga sig där och sova. Men eftersom jag ännu faktiskt får röra mig och göra saker så ska jag just det. Göra saker. Så på fredag blir det bio.

tisdagen den 22:e juli 2008

inte utan mitt bord!

Köpte ju mitt efterlängtade brickbord häromdagen och var direkt efter att vi kommit hem tvungen att testa det. Trött som jag var slutade det i akut sömnkoma, se bild nummer 1. Och så här i efterhand kan vi inte, varken jag eller fotografen, förstå vem det är jag tror ska komma och sno bordet ifrån mig, med tanke på fingrarna som krampaktigt vaktar det.
Igår testade jag det lite till när vi skulle äta kvällsmaten i soffan (bild nummer 2) och jag måste säga att jag är väldigt nöjd så här långt. Visserligen finns det inte hur mycket plats som helst under det för växande mage men det får vi lösa på nåt sätt. Just nu och ett tag framöver funkar det ypperligt!

måndagen den 21:e juli 2008

finnjonna faktiskt gör något

Idag har jag äntligen fått upp nya gardiner. Både i vardagsrummet och i det som är tänkt att sovas i. Även om bara de i vardagsrummet är nynya på riktigt, de andra är därifrån så egentligen bara nya i sovrummet, men ändå nya, just där. Eftersom våra gardinstänger är på drygt tre meters höjd har det blivit rätt mycket klättrande på stegen och jag måste säga att jag är glad det är gjort nu. Högt upp, lågt blodtryck och graviditet är ingen bra kombination så -no more, säger jag och menar det. Nu är jag färdig. Inte ens dumma överfönstrena tänker jag tvätta. Får kolla om nån professionell kan göra det och till vilket pris för rena fönster önskar jag mig till tiden då jag ska ligga lågt.

Jag var faktiskt osedvanligt duktig på jobbet idag. För att vara jag, just nu. Fick massor gjort. Framförallt såg jag till att vi alla får lön denna veckan! Det är väl inte annat än supersnällt att klämma in en jobbvecka mitt i semestern för att fixa det? Jo jag tycker nog det och därför ska jag belöna mig med något trevligt så fort lönen väl landar på mitt konto, något som tvärr dröjer ett par dagar till. Vet dock inte riktigt vad än. Kläder och skor har jag rätt mycket av och det är inte länge till jag eller nån annan för den delen heller kommer bry mig om vad jag har på mig, fast kanske är det det jag borde göra ändå... lite. Får börja pula på en modeblogg, en tagen på sängen eller nåt annat fyndigt. Ha ha, det skull ju vara nåt. Kanske bra att inte helt deka ner sig och ha en anledning att åtminstone försöka se lite levande ut mellan varven. Skor tror jag dock är överkurs när jag ligger där och åker upp - åker ner. Hursomhelst så tror jag inte att jag behöver några fler plagg av något slag, funderar istället lite på ett klipp. Av håret. Kan vara trevligt att få det trimmat så här på sommaren. Framförallt nu när jag till min stora sorg har en hårfärgningspaus. Hmmm. Det ska jag fundera vidare på.

därför

Så är man på jobbet igen. Fast bara i en vecka. Sen är det semester igen tills det blir lite jobb innan sjukskrivning. Men så långt tänker jag inte. Försöker i alla fall att låta bli.
Just idag är det jobb. Skönt att de flesta andra är lediga så det är någorlunda lugnt här.

Anledning till min sjukskrivning och vilandet framöver är min korta och försvagade livmoderhals. Mitt andra barn, min dotter Liten, förlorades oktober 2006 i v 17 som en följd av att att den inte ville hålla ihop. Då hade jag under en kort tid innan öppnat mig tyst som det kallas när det händer utan att man märker eller känner nåt. Rätt vad det var fick jag den där sista morgonen en smärtfri sammandragning, vi åkte in för att försäkra oss om att allt var bra, men väl där konstaterades att allt antagligen redan var försent. Liten kom ut (föddes) närmare två dygn senare. Eftersom inga infektioner var inblandade denna gång, som med Dante, så fick jag direkt diagnosen cervixinsuffiens.
Januari 2007 opererades jag och fick ett abdominellt cerklage, ett gummiband, insatt runt livmoderhalsen i förebyggande syfte. Detta band ska hjälpa mig att bära ett eller flera barn i framtiden till säkra veckor och livet. Men det bandet håller inte för allt, framförallt vet man inte hur bra eller dåligt det håller förrän det inte gör det längre så jag ska inte chansa utan istället samarbeta så gott jag kan dvs vara stilla och liggande så mycket som möjligt från att jag kommer in i veckorna då magen börjar tynga. Så därav min kommande rätt onormala graviditet.
Men jag är inte ensam och jag vet att andra kvinnor tack vare band och vila lyckats behålla sina barn nästan hela vägen, åtminstone tillräckligt länge så deras bebisar fötts pigga, krya och framförallt levande.
Ni är mina hjältar och ni vet vilka ni är!

Är det någon som undrar något om cervixinsuffiens, cerklage eller annat får ni gärna fråga.

söndagen den 20:e juli 2008

heminredning i 10:e veckan

Vecka 10 nu. Ja eller 9+0, men då går man in i vecka 10 så det får heta så. Vecka 10 nu således.
Har ni sett vad Minis armar och ben växt? Helt otrolig, min bebis börjar se ut som en bebis! Och det med besked. När vi ska på nästa koll, den 30 juli, hoppas jag förutom ett tickande hjärta få se massor av armar och ben som sprattlar, eller det räcker med två av varje då, men jag önskar dom glatt sprattlande! Nu är det bara ung tre veckor kvar av den här första oroliga persen. Sen börjar promenad, bildligt talat, mot nästa delmål och det blir att få passera Litens vecka, nummer 17. Därefter är det Dantes, vecka 24 och sedan 28, 32, 34, 36 -SLUTMÅL, på ett ungefär. Tänk, jag har gått en fjärdedel nu. En hel fjärdedel, men vad mycket det är kvar än. Pust.

Jag är dålig på mina "to-dos" just nu, men har iaf fått fönstren i vardagsrummet tvättade, även om det tog sina dagar. Det är inte lite fönster vi har heller så det har varit ett jobb som hetat duga. Dessutom har jag fixat fram en pärm, tyvärr har inte några viktiga papper letat sig dit än, något jag antagligen väntar på eftersom jag inte stoppar in dom själv. Och ett limstift är funnet så bilderna som ska in i albumet kan med smidighet sättas in där bara jag tar mig i kragen och gör det. Vi var dessutom och köpte nya gardiner igår, tyvärr i fel färg så det får bli byte idag. Nya blommor har vi också så även om det går långsamt så går projekt trivsel framåt. Sakta som sagt men säkert. Tack alla för tips efter tidigare inlägg om hur man piffar till sitt hem! Det är så värdefullt att ta del av andras ideer när man själv går på energispar!!! Så superstort tack!
Bästa inköpet igår var dock brickbordet! Redan nu får jag lust att ligga kvar i sängen och få allt serverat åt mig. Men det får vänta ett tag. Snart nog ligger jag där och jag kan bara gissa att lusten är en annan då.

fredagen den 18:e juli 2008

optimist? javisst!

Vår babys första nalle! Sedan tidigare innehåller babylådan och mitt optimistprojekt bland annat en Nallekanin, en nyckelpigis och en massa små söta kläder. Och från och med igår alltså även en riktig liten nalle. En sådan mjuk härlig sak som jag gärna hade behållt i armvecket om jag inte redan hade min egna.
Nallen köpte jag från presentshopen på US i Linköping efter att ha fått se hjärtat ticka för andra gången och blivit typ utskrivna från RMC, så ett minne från där det begav sig och vår Mini blev till kändes inte mer än rätt.
Låda nummer ett är full nu. Full av hopp. Imorgon ska det bli en till. Vad nummer två ska invigas med vet jag inte än. Är lite svag för små strumpor så jag ska ta mig några titt på sådana tror jag. Eftersom min tid i upprätt position och än mindre rörlig sådan kommer vara begränsad framöver tänker jag passa på att vandra på babyavdelningarna och titta och känna på allt så länge jag kan och så ofta jag har lust. En sidofantasi och dröm hade varit att få gå runt där med värsta stora gravidmagen och stånka och tydligt göra inköp inför det som komma skall, men jag får ta det nästbästa och strosa runt i (växande) minimagen och strunta i om expediten tror det är en present till någon. För jag vet att det är till min jag handlar. Min baby!

längta barn

Som ni vet har jag svårt för begreppet "skaffa barn". Folk slänger med det hit och dit och jag har förståelse för att det är lätt hänt, att man pratar om tiden då någon är redo att försöka få barn som att nu är det dags att skaffa. Men det gör man inte. Man skaffar inte barn! Återigen så förstår jag om man kanske säger det utan att riktigt tänka sig för men att på allvar och upprepat prata (eller skriva som jag ser många coola morsor göra) om att skaffa och åter skaffa åt höger och vänster, det låter så illa i mina öron och känns fruktansvärt nonchalant och respektlöst mot det lilla livet man drömmer om.
Visst är det så att jag är lätt skadad efter ett förtidigt fött, dött barn, sent missfall, otaliga misslyckade försök och sedan provrörsbehandling, men jag måste faktiskt säga att inte ens innan allt det hade jag någonsin tänkt skaffa barn, även om jag säkert råkat använda ordet nån gång. Har istället längtat efter, så länge jag kan minnas och absolut trott att det skulle vara enklare än så här att få men att skaffa, nej, det gjorde jag med mina katter. Kattungar skaffar man, liksom bil, eller hus om man har råd.

Så läser jag i tidningen idag ett reportage om Martina Haag, som jag inte tidigare har ansett något särskilt om, aldrig läst och tack och lov bara sett ett par gånger på film. Eller jo, jag följde henne på hennes blogg för ett halvår sen när hon hade gått över tiden med sitt fjärde barn och hoppades allt skulle gå bra, vilket det gjorde och en underbart söt liten tjej föddes. Men i övrigt har jag ingen större koll på vad eller hur hon är, mer än att det ofta verkar vara så cool och latjo med henne som med så många andra storstadsmammor, eller att det åtmistone är ett sken de ofta vill ge av sig själva.
Hursom, i dagens reportage läser jag något som sticker till i mitt öga och det är hennes lätt kalla resonerande vad gäller det här med barn. Bland annat får jag veta att första barnet var den största omställningen och visst, så brukar det ofta vara men sen kommer slutklämmen som får mig att frysa "-Alla barn därefter var som att skaffa ytterligare en katt". Och så här resonerar hon enligt artikeln, inget skrattar Martina, eller skojar hon till det, hon bara resonerar. Martina skaffar tydligen barn som vore de katter. Kul för henne kan tyckas, att hon iaf inte har svårt att få barn, men sorgligt ändå på något vis. Även om man rent praktiskt kan göra och få barn på löpande band (=skaffa) så önskar jag alla, utan att låta som en moralpredikande knasboll, en attityd om att varje liten efterlängtad ny människa som blir till är ett eget mirakel och bör behandlas och betraktas som det. Alldeles för många barn i världen far illa för att man ska underminera deras värde ytterligare. Jag tror och hoppas egentligen att hon inte menar det där med varje barn var som att skaffa ny katt, men nog låter det illa, och allt säkert bara för att inte förlora sin position som en av de coola och latjo morsorna.

Men det kanske bara är jag som är känslig...

torsdagen den 17:e juli 2008

vår baby lever!


Mini lever! I det svarta ligger h*n, med huvud, armar och allt! Jag vet inte om det bara var jag men tyckte att h*n vinkade till oss. Armarna viftade till som för att säga hej, här är jag. Hjärtat slog precis som sist snabbt, stabilt och tryggt. Det var nästan så man kunde höra slagen, de där underbara dudunk dudunk dudunk... Allt såg bra ut. Mini är ca 2 cm från huvud till stjärt och har på en vecka gått från klump till babyform. Läkaren vi träffade var ny för oss och väldigt bra, empatisk men effektiv, så där som man vill ha dom. Bra att veta ifall de blir fler turer till US, även om vi för nu är klara där. Provrörsbefruktning genomförd och graviditet konstaterad.
Jag kunde inte sluta skratta efteråt. Att le räckte helt enkelt inte till. Var så lycklig att jag trodde jag skulle gå i bitar. Det var en sådan lycka som sprider sig till alla celler vilka, är jag övertygad om, börjar vibrera av känslan och hotar lösgöra sig från resten. Något de såklart inte gör, men ett tag känndes det så mycket att jag verkligen inte hade blivit förvånad om delar av mig svävat iväg. Stannade i Linköping och åt en god lunch i solen. Väl hemma efter lång dag var jag så utpumpad att jag fick lägga mig och sova några timmar. Lycklig fortfarande med Mini tryggt i magen.

onsdagen den 16:e juli 2008

Minis hem i polkagris


v. 8+3.
Den går ju lite upp och ner magen så här i början. Eller ut och in. Men nog ser man att någon bor därinne.
Ska lägga mig och sova med den här bilden på näthinnan. Blir glad då.
Bör tänka på hållningen bara...

nervös nu

Imorgon är ännu en sådan där dag då klockan kommer att för ett tag stå stilla. 11:30 är det dags att kika in hos Mini igen. Efter att förra måndagen ha sett lilla hjärtat slå borde jag vara lite lugnare och kanske till och med förväntansfull inför morgondagen men så funkar det inte. Inte jag. Vi. Jag önskar jag gjorde det. Önskar jag hade lite mer lugn i kroppen och tro inför allt det som händer. Jag hoppas, det gör jag. Tror även ibland, men mest är jag nervös.
Det fungerar dagarna efter ett lyckobesked och stunderna då jag inte hinner gräva ner mig i tankar, men sen när det åter närmar sig en kontroll hispar jag ur och nervositeten och oron med den lägger sina kalla händer över mig.
Tänk om det inte är bra? Tänk om Mini inte rör sig. Tänk om världens vackraste lilla hjärta inte längre slår? Tänk om, tänk om, tänk om...
Jag vet, tänk inte om, tänk positivt. Vilket jag också gör. Och gjorde (mycket det hjälpte då..). Jag har inte makten i det här. Tänker inte ta på mig ansvaret. Inte nu, inte än. Mini är där inne, växer och mår bra om det nu är så. Att jag tänker om gör varken till eller ifrån. Jag hoppas just nu. Ber en bön. Tror ibland.
Och tänker om... hur skulle jag kunna låta bli livrädd som jag är.

fixa och dona

Så var man hemma igen. Hemma i hemmet. Mitt. Även om det ibland kändes härligt hemma hos mamma och pappa också, framförallt när Marcus var där så var det ju inte hemma jag var. Inte som nu. Nu är jag hemma här hos oss. Känns bra. Oftast. Ibland vill jag inget hellre än att flytta min familj härifrån.
Det är bland annat dåliga gravidvibbar i den här lägenheten. Hade precis skrivit på kontraktet då Dante en vecka senare började sin färd ut. Sen blev vi gravida igen när vi precis hade flyttat in för att bara ett antal månader senare förlora även lillasyster och nu är jag alltså åter rätt nygravid och sitter i samma kök på samma stol där jag satt den där sista morgonen och åt frukost innan allt rasade för andra gången. Skåp och hyllor är fulla av bilder på döda barn och blodfattig jag själv, bilder jag inte orkat sätta in i albumet jag köpte för länge sedan, obduktionsprotokoll, andra sjukhusrelaterade papper och gamla mödravårdskort ligger löst här och var och så allt damm... Nä dåliga vibbar som sagt. Det gör ju inte saken bättre att jag kommer bli inlåst här om inte alltför många veckor. Och länge har jag velat men inte orkat göra något åt att det inte riktigt känns trivsamt. Städa, är ju en grej och det ska vi ta tag i. Men sen då? Har ni tips? Hur förvandla sitt hem till något mysigt, fint och trevligt? Enkelt och billigt gärna. Måste såklart först sortera alla papper och bilder från då för att kunna ta tag i det andra sen.
Så To do idag:
1. köpa lim och göra klart minnesalbum
2. köpa pärm för viktiga papper och SÄTTA IN de jädra papprena också!
3. tvätta fönster
Jag måste få mitt hem hemtrevligt och jag har ca fyra veckor på mig. Sen ligger jag här och då måste jag och Mini trivas. Blir tufft men det måste gå.
Nu ska jag på manikyr.

måndagen den 14:e juli 2008

det är gott att grilla -matJonna visar hur biffen ska ligga












Bilder från igår.

höstplanering

Vi hade en underbar dag igår. Var och åt lunch på en uteservering i stan efter att ha hämtat Marcus och sedan tog vi det lugnt här "hemma". På kvällen var det grillning och vi (läs M och jag) ansvarade för biffarna, fast med hjälp av både mamma och pappa som upprepade gånger kom och kollade till oss och vårt grillande och lika bra var nog det. Gott blev det i alla fall till sist!
Nu har jag för en stund sedan varit och lämnat älsklingen vid tåget och lite vemodigt känns det. Fast jag ska ju hem imorgon redan så det får gå.. Saknar hårbollarna också. Det är skönt att vara iväg men lika skönt om inte snäppet skönare är det att komma hem sen med.

Jag har sovit gott här, riktigt gott. Somnat som en stock och sovit länge med bara snabba avbrott för en kisspaus eller två, men inatt gick det inte. Vaknade efter bara fyra timmars sömn och där låg jag sen och vred mig. Började oroa mig för jobbfanskapet och kunde inte sluta. Skit också. Hoppas det inte blir till en vana igen. Har ju semester nu. När väl semestern är slut ska jag inte jobba längre än en eller två veckor tills jag blir sjukskriven (om allt går bra) och det är väl det jag oroar mig för. Rubbad som jag är. Finns ju tusen viktigare saker att tänka på och nojja över men ändå funderar jag kring hur de andra ska ha det där. Som om jag skulle vara så oumbärlig. Men det är mycket som känns ruttet just nu med vissa (viss) som jag nämnt här tidigare och som jag ständigt önskar trevlig enkelresa till långtlångtbortistan nånstans. Det finns en oro inte bara för hur mina kära kollegor ska lösa det när jag är veck (vilket dom säkert fixar helt galant, kanske) utan även för att om eller när jag blir borta så kan det vara det for good. Om bara någon får bestämma... Ja ja. Så får det vara i så fall. Sen så är det svårt att inte tänka på hur FK kommer bemöta mig när det blir dags. Skräckscenariot är att jag eftersom jag inte kan återgå till arbetet inom viss tid blir tvingad att i sängläge söka nytt jobb. Eller det skulle inte ens förvåna om jag inte ens får sjukskrivningen godkänd. Graviditet är ju ingen sjukdom. Fast då ska jag bråka så länge jag orkar! Riktigt jävla mycket ska jag bråka. Och det mina vänner är inget hot, utan ett löfte.
Men nu har jag semester och ska inte tänka mer på det. Sen ska jag se till att baka klar liten Mini. Det är det absolut viktigaste. Skitsaker som jobbet och försäkringskassan får vila! Liksom jag. Har hyllorna hemma fulla av DVD-boxar som jag ska ta mig an precis som den italienska språkkursen jag länge funderat på. Ska även börja sticka. Liten Mini ska inte frysa när h*n väl kommer. Så jag kommer ha fullt upp i höst. Ingen nöd går på mig.
Fast först är det UL på torsdag.

lördagen den 12:e juli 2008

sommardagar

Det är skönt att vara iväg ibland.
Jag tar det väldigt lugnt hos mamma och pappa. Går på stan, äter glass och bara är. Just precis det jag nu behöver. Saknar stundvis min Marcus såklart så det gör ont i hjärtat, men samtidigt kan jag inte låta bli att fnittra högt när jag tänker på att han kommer imorgon på en snabbvisit hit. Längtat så har jag! Även därför är det lite skönt att vara iväg ibland. Sakna och längta är fint. Det är kärlek det och att älska är det vackraste man kan göra. Och som jag älskar just nu! Längtar. Efter Marcus och till framtiden om den bara vågar bli det jag drömmer om och vill innehålla det jag så länge och intensivt har fantiserat om och just längtat efter.
Jag hoppas och tror. Ja, nästan så tror jag faktiskt att det skulle kunna vara min och vår tur nu. Blir yr. Så lycklig är tanken. Blodet lämnar huvudet och börjar rusa runt i kroppen i ett lyckorus. Tänk om det är vad som väntar?

Jag mår bra! Har semester och till och med solen skiner. Ska träffa älsklingen imorgon och går i nya sandaler. Kvällen ska tillbringas framför TVn och vi ska heja fram den värdigaste av tangokunglighetskandidaterna. En tangokung respektive drottning ska koras ikväll i Finland och vi, mamma, pappa och jag är taggade till tusen. Finns faktiskt inget jag hellre hade gjort. Ja förutom att ha med Marcus i hejarklacken då, fast han kommer ju imorgon!

Jag önskar er alla om så bara en liten dos av allt det jag känner just idag.
Hoppas er kväll är och blir fin!

fredagen den 11:e juli 2008

nya skor idag!


Jag vet att var och varannan redan har sådana här men jag har inte lyckats hitta passande än, och som jag har letat! Tills idag då jag med bröderna var och åt den för varje dag obligatoriska subwaymackan och ena brorsans tjej med kompis kom och hon hade dessa (ja inte exakt det här då) på sig! Bianco, trodde jag och sörjde för ett ögonblick eftersom biancovarianten inte gillade min fot, eller kanske var det tvärtom. Men, fick jag veta, dessa läckerheter var från Din Sko, gamla hederliga Din Sko. I Gävle måste tilläggas för i Norrköping har jag inte sett dom. För härliga 349 svenska riksdaler blev dom mina och en glad skit är jag!

solfrossa

Apropå tubisarna.
Jag tog i dag. Lite väl mycket. Låg i solen på baksidan med hårt solpressande mamma och tänkte inte så mycket alls. Läste istället, drack vatten (tack och lov i mängder) och snackade skit som man gör på en vanlig semester ungefär. Rätt vad det var hade tiden rusat iväg och jag började känna hur det började strama åt lite här och var. Hade inte en tanke på att mina pösiga lår t ex inte har sett en antydan av sol på flera år och att plötslig exponering i ett par timmar kanske inte är det dom behöver mest, framförallt inte helt utan solskydd (dumt dumt dumt). Ett långt linne täckte magen hela tiden så Mini hade det nog skönast av oss alla och medan h*n svävade på i godan ro grillades mina lår hårt, något som jag nu får betala för med ajaj. Är väldigt varm men fryser samtidigt. Ska nu rätt genast så fort jag smort in mig med svalkande kräm lägga mig och sova bort det värsta. Imorgon är hösten tillbaka så inte ens av misstag kommer jag få på mig mer sol.
Och lika bra är väl det.

torsdagen den 10:e juli 2008

shopping


Hade glömt min sommarklänning hemma så mamma tog mig på shoppingttur i Gävle idag.
Dessa två blev det.
Den ena, jeansblå, är väldigt skön och kommer funka utmärkt ute vilken solig dag som helst, fast då utan tubisarna som råkade vara på. Solfrossa.
Den andra, violetblå, var skön den med. Lite festligare och här märkte mamma (fotografen) strumporna och vips hade hon letat fram ett par gamla pumps. Tubisar och festklänning går inte ihop, inte ens på bild.
Att sen magen kan växa i båda är såklart bonus för alla inblandade. Måste säga att jag är rätt nöjd med mina inköp.
Vad tycker ni?

onsdagen den 9:e juli 2008

tuff tuff tåg

Sitter på tåg och bloggar. Som om jag har så fullt upp att jag inte ens kan åka tåg utan att vara uppkopplad och med. Det är faktiskt första gången jag lyckats koppla upp mig mot SJs nät. Jihuu liksom! Men just den sidan jag egentligen vill kolla på är nere; SJs egna. Sitter på en plats som inte är min och eftersom personalen såklart inte kan hjälpa till för fem öre eller svara på enkla frågan om någon ska ha den här (passageralistor? någon?), så tänkte jag själv försöka ta reda på det. Men det går alltså inte, så nu sitter jag här halvt nervös och ojjar mig över ifall någon hoppar på i stockholm och föser bort mig. Hatar att byta plats. Min riktiga är här i närheten men jag gillar inte plats med bord och massa folk framför, bredvid, på tvären och överallt så då väljer jag att chansa lite, living on the edge, typ, fast inte alls.
Mitt illamående var illa i början av resan, men nu är det mycket bättre! Tror det var fantan i kombination med några djungelvrål som gjorde susen. Har en clubsandwich med också så det får blir lite picknick efter huvudstaden.
Hörs sen.

macka och välling

Kämpar järnet här med att behålla frukosten. Undvek filen även om det är bland det gottaste för att det är precis som Kattmamman skrev nåt helt annat på vägen upp. Igår kväll lyckades jag till sist bli kvitt känslan. Jag stoppade pommes frites i ugnen och kryddade med grillkrydda och låtsades sedan helt enkelt inte om det och så länge jag hade annat att göra lyckades det vips nånstans efter sista fritesen och innan tredje glaset pepsi hade illamåendet gått över. Problemet är att när det känns som mest/värst är det übersvårt att ignorera eller tänka på annat, men jag ska göra mitt bästa också nu. Har inte riktigt tid att sitta och tycka synd om, måste packa inför en liten inte-göra-nåt-annat-än-basta-och-äta-god-mat semester hem till päronen. Ska bära med mig datorn och titta på film hela resan, hoppas det räcker som sysselsättning så jag inte kommer på att tänka på annat...

tisdagen den 8:e juli 2008

enrummare upptagen


Här bor Mini. Första bilden. Har väntat på att svullnaden efter äggstocksterrorn skulle gå ner innan jag börjar min fotoorgie och eftersom läkaren igår på ultra bara såg normala äggstockar så måste detta som sväller upp och ut framför mig vara här för att stanna och förhoppningsvis växa sig ännu större.
Så var så goda:
Foto 1. Vecka 7 + 2. Jag är väl ungefär i storlek av vad jag var två veckor fram i tiden med Liten. Men då sägs ju tillväxten öka för varje mage. Blir nog en stor fin denna då.

jag mår illa tra la laa

Det liksom trycker upp i halsen hela tiden. Vågar inte dricka nåt, för vätska vill bara ut igen. Kräktes tidigare minst en liter. Försöker hålla mig lite lagom liggande slash sittande så att jag om möjligt hjälper gravitationen dra ner det som ner ska. Fortfarande gläds jag lite åt känslan, men så fort den blir bokstavlig är det lätt att hålla sig för skratt. Vill gärna att det slutar vid detta nu.
Tack söta Mini för att du gör mamma uppmärksam på din närvaro men jag har hajjat nu och vet att du är där, så liten böna, det räcker nu. Men fortsätt växa och lev. Mamma älskar dig.

Med Dante var jag inte alls illamående, med Liten höll det på i ett par månader, mest om kvällarna, men blev aldrig mer än en varning. Men nu denna tredje gång har det redan skvätt ut ett par gånger och jag är rädd för vart det ska bära. Kanske är det så att det blir värre för var graviditet, då är det ju som det är och jag ska inte klaga.
Eller jo det ska jag visst det.
Fy fan vad jag mår illa! Riktig jäkla äckligt är det att ha en kombinerad frukost/lunch/fika milkshake toppad med vatten och fil åkande upp och och ner upp och ner hela eftermiddagen.
Bläää. Urk. Yäk. Fy fy fy...

Så där ja. Känns genast bättre. Nu ska jag försiktigt bita i något och sedan långsamt försöka svälja. Blir spännande.
God kväll.

bröllop och bilder







































Kom på när jag kopierade bilder från senaste Italienresan till svärfar att jag nog inte lagt ut några på brölloppet här ännu. Så här har ni ett antal. Både från utanför kyrkan och från maffiga festen uppe på en kulle vid en herrgård med vingårdar runtom. På flera av bilderna därifrån leker vi, pappa Birro, Marcus och jag helt ohämmat att vi är godsägarna. Det var en rolig lek.
Efter bufféförsnacksen som hette duga var det dags för åttarättersmiddagen och när vi skulle åka gav brudparet oss en present som tack.

Tack till er! Mille grazie!
Må ni leva lyckliga i alla era dagar Riccardo och Jessica!

måndagen den 7:e juli 2008

upplys mammorna del II

Skulle ju för en vecka sedan lägga in mitt svar angående debattartikeln som uppmanade att inte skrämma upp gravida med "läskiga" Barnmorskorna på TV.
Ni vet ju redan lite hur jag känner angående detta, både vad gäller dumförklarandet av oss som en klump icke kapabel att byta kanal om vi inte vill se det som visas och det faktum att när en graviditet och eller förlossning inte går som det ska är läkarens närvaro ofta helt avgörande om mor och eller barn ska överleva så att önska bort läkarna ur förlossningsrummet är rakt igenom korkat, enligt mig.
Hursomhelst. Här följer mitt svar som jag skrev och skickade in till tidningen som såklart inte tog med det.

Exklusivt alltså, bara för er:


UPPLYS MAMMORNA!

Skräm inte mammorna är rubriken på och innebörden i söndagens debattartikel och syftar på SvTs dokuserie Barnmorskorna.
Debattörerna, bland vilka vi kan hitta en journalist, en förlossningspedagog, en barnmorska och några fler, skriver bl. a ”att föda barn verkar vara komplicerat och riskabelt när man ser på Barnmorskorna. Men av egen erfarenhet vet vi att det inte behöver vara så”
Nej. Det behöver inte vara så, men fortfarande är det precis så för många andra. Er erfarenhet är er. Och min till exempel är som tur är bara min om än inte unik.
I Afrika dör idag ungefär var 20:e mamma i just barnsäng. Låter som rätt komplicerat i mina öron. Visserligen är siffran en helt annan här i Sverige men fortfarande dör alltså både mammor och barn under och samband med förlossningen även här. Något som sker och fortsätter ske även om vi vägrar prata om det. Oftast går ju allt tack och lov bra, men att föda är och har alltid varit en stor grej, inget man gör på kafferasten och något man i princip alltid behöver ha en hel del assistens och hjälp med.

Debattörerna vill vidare bland annat att kvinnorna ”måste få tillbaka makten och självförtroendet” och att ”sjukvårdspersonalen måste sluta att omyndigförklara kvinnorna” något jag verkligen håller med om i den annars tyvärr lite väl osammanhängande texten.
Men jag tycker samtidigt att sättet att nå dit bör vara ett annat. Istället för att dölja sanningen i någon sorts snedvriden välvilja, bör man försöka upplysa kvinnor om vad som kan hända och ibland också händer. Kunskap är makt! Ett undanhållande av kunskap pga. rädsla är att just omyndigförklara de blivande mammorna vilket om något sänker deras självförtroende!
Svensk mödravård må vara i världsklass men är för den sakens skull långt ifrån fullkomlig och tyvärr full av omyndigförklaranden. Det ska inte pratas om sådant som kan gå snett. Inte om att det även efter vecka 12 förekommer missfall. Inte om barn som dör i magen innan eller efter fullgången tid och heller inte om att urinvägsinfektion som är rätt vanligt under graviditet kan orsaka vattenavgång och därmed förtidig födsel.
Och det som inte pratas om, det finns inte och därför behöver t ex inga urinodlingar tas på gravida (något som ännu alltså inte är standard i Sverige!) och barn fortsätter dö i magen eller när de precis kommit ut.

Under min första graviditet blev jag orolig i vecka 21. Visserligen hade jag passerat den magiska 12 veckors gränsen och tiden efter det betydde ju säkerhet. Eller? Jag hade i alla fall inte hört annat.
Jag tjatade ändå till mig en extra tid med min barnmorska eftersom jag förutom oron hade så mycket sammandragningar. Något som jag fick höra tydligen bara tillsammans med oron var helt normalt. ”Sluta oroa dig” sa hon som svar på varje sak jag var orolig för, en lista som med tiden hade växt. Oro mådde enligt henne ingen bra av. Urinodling som jag bad om skulle tas två veckor senare på vår ordinarie träfftid och min förlossningsrädsla som jag ville prata med någon om skulle vi ta tag i om ett par månader. ”Gå hem och var glad för din graviditet och sluta oroa dig” avslutade hon i käck ton och sen såg jag inte henne mer.
Två dagar senare åkte jag in akut för sammandragningarna som bara ökade, urininfektion konstaterades och en vecka senare gick fostervattnet. Jag var då i 22:e veckan. Efter ytterligare två veckor rullades jag in på förlossningen, ännu hade ingen pratat med mig om min rädsla och 12 timmar senare hade jag fött min son.
Han dog direkt.

”Kvinnor som känner sig trygga och självsäkra har bättre förutsättningar att få en lugn och komplikationsfri födsel än spända, oroliga kvinnor” står det i artikeln. Javisst, så är det med största sannolikhet. Men jag tror inte det är Barnmorskorna på TV som orsakar eller märkbart ökar oron utan våra egna, de riktiga, som genom att vifta bort vår rädsla som gravidnoja nonchalerar oss och gör oss mindre och därmed osäkrare. – Ta oss på allvar och ge oss riktig om än ibland skrämmande information, men med den alltså även makten så behöver ingen oroa sig över att Barnmorskorna på TV skräms!

Slutklämmen i texten ”Det är dags att resa sig upp från förlossningsbritsarna!” är antagligen en bildlig uppmaning, men låter lika illa som vore den bokstavlig. Tonen är enligt mig genomgående och går skrämmande mycket hand i hand med attityden att graviditet är ett normaltillstånd och att alla gravida ska leva precis som vanligt, streta på till nästan vilket pris som helst. Allt annat är svagt och inte "feministiskt" nog.
De flesta har helt normala graviditeter och hurra för det!
Men när en graviditet är långt ifrån regelrätt, när man vet att kroppen har svikit förut och kan svika igen och man därför har fler förbud än fingrar känns det oerhört provocerande med uppmaningar som dags att resa sig...
Det är inte svagt och ett mått på att ”kvinnokroppen inte duger” när den födande skriker.
Det är inte svagt att behöva och ta emot hjälp av läkare och andra som erbjuder den.
Det är inte svagt att ligga kvar på britsen!

Skriver Jonna Vanhatalo

världens vackraste lilla hjärta

"Det bor nån där" sa läkaren och strax efter såg vi det, lilla hjärtat som slog och slog och slog sina slag. Det verkade ha bråttom, Minis lilla hjärta, som för att visa att "titta nu då, här är jag, jag lever, mår bra och bor här". Det finns inget vackrare än att se eller höra sin bebis hjärta slå och även om Mini är väldigt mycket i startgroparna för livet ännu så är h*n så älskad och efterlängtad att det inte går att beskriva i ord!
Just nu andas vi lugnare. Marcus har nog inte andats mycket alls senaste dygnet och att höra hans djupa suck efter att ha fått syn på tickandet var skön melodi för mina öron det med.
Just nu är allt bra. Vi kan inte göra mer.
Just nu är vi gravida och just nu lever en liten en där inne, lever och växer länge till hoppas vi.

Tack alla för era tummar och lyckönskningar! Det hjälper på fler sätt än ni kan ana! Tack!

dunka lilla hjärta där

Det är leta-hjärtljud-dagen idag. Om en timme åker vi. Jag ber och hoppas på bra besked. Tror på det till och med, det gör jag just nu. Men ändå är jag såklart nervös. Man kan bara vara så mycket positiv och hur skulle man kunna inte vara livrädd för åskan om man blivit knockad av blixten två gånger? Fast trots det tror jag. Mini känns så tydlig. H*n är vårt lilla barn och klart vi ska få se hjärtslagen idag!
Nästa koll är redan om en vecka och sedan är det ca två till nästnästa och därefter ytterligare två till nästnästnästa och mer eller mindre så kommer det vara resten av tiden som vi hoppas är lång.

Eftersom hösten kom igång direkt på första riktiga semeserdagen idag har jag fyllt skåpet med te och soppor. Känns nästan, med betoning på det, lite mysigt att sitta inne och kura även om det är med lika delar sorg jag gör det. Klart solen hade varit mer välkommen. Hatar att behöva frysa i juli och blir som alla andra lika förvånad varje gång jag gör det. Vi är hjärtvättade med härligheten fyra årstider, även om dessa försvann för ett bra tag sen. Det är som en enda lång höst numera, med små korta glimtar av snö eller sol -om vi har tur, men det är som vanligt inget att ta för givet.

Hursomhelst.
Om jag får be om några tummar gör jag det. Mellan klockan fyra och fem är behovet som störst. Så hörs vi sen igen.

söndagen den 6:e juli 2008

hemma

Vilken underbar helg vi har haft. Vackert väder och vackra människor! Vi är båda så lyckligt lottade med två par helt fantastiska föräldrar och i helgen fick vi träffa alla fyra!
Idag på hemväg började det regna lite lagom lägligt i Jönköpingstrakten och vattnet fortsatte skölja ner över oss ända hem. Samma termometer som igår visade 28.5 grader stannade idag på 12.5 och det är bara att konstatera att vi upplever ännu en svensk sommar utan garantier. Tack och lov då att dessa brukar innehålla en hel del brittiska kriminalserier av klass. Ikväll (alldeles snart!) blir det tyst vittne, imorgon suveränt otäcka Durham County (Kanadensisk visserligen), på tisdag lätt usla men lika kultiga Morden i Midsommer och på onsdag Mördare okänd, med supercoola Trevor Eve (bilden).


Till soffan.

lördagen den 5:e juli 2008

dag två gbg

Ännu en fantastiskt fin och varm dag i Göteborg bakom oss, med god lunch och sedan glass på Liseberg. Mamma och pappa muumin var och hälsade på en sväng. De har haft ett litet semesterrace i södra Sverige och är nu på väg uppåt och hemåt igen. Mycket trevligt hade vi allihopa!

Nu ska jag lägga mig i soffan och vila. Hjärnan är lindad i och misstänker jag även fylld av vadd, bildligt talat, så att skriva mer är inte ett alternativ alls. Imorgon ska vi hem till bebisarna och det ska bli skönt, för hemma är ändå bäst.

fredagen den 4:e juli 2008

vykort från västkusten






















...eller bästkusten som någon skrev. Känns åtminstone så när man står på en klippa och blickar ut mot havet. Det är fint här. Riktigt fint. Marstrand var en liten pärla. En på-låtsas-stad med väldigt vackra hus. Vi valde ändå att lämna ön sent igårkväll och åka in till stora Gbg och bosätta oss på 18:e våningen med utsikt över hela stan, ett bra beslut. Kväll i Marstrand utan egen toa och jag med min mage? Nä idén var ingen hit så vi skippade det men njöt ändå av varje minut och timme vi var där.
I Göteborg kan man inte missa att Bossen är på besök. Vart man än går dundrar "born in the USA" eller annat ur högtalarna, krogar sätter ihop Boss-menyer och erbjuder Bruce-specialare åt höger och vänster. Folk har verkligen laddat järnet för den här helgen. Skönt att dra sig "hemåt" mot Frölunda på eftermiddagen när de värsta horderna drog sig in mot stan. Nu sipprar dräglet i mungipan i takt med att dofterna från köket ökar, Eva-mammas mat snart!
Jag överraskas idag glatt av Mini som börjar ta form. Små vingar som ska bli till armar och ben och en antydan till ett litet öga börjar bli synligt. Det är bara tre dagar kvar till dagen D. Vi hoppas och ber...
Ha en underbar kväll och helg, var ni än är!