söndagen den 31:e augusti 2008

dag sju -mamma kommer

Redan en vecka in i nedläggningen! Tjohoo! Tiden går faktiskt framåt även om den stundvis känns krypande.
Marcus ska iväg imorgon och blir borta i några dagar så min mamma kommer ikväll och ska stanna och "ta hand" om mig. Klarar det ju inte själv. Känns jättekul att mamma kommer, hon ska följa med på inskrivning i morgon hos min BM, ja eller hon blir min om vi klickar. Känns bättre att ha mamma med mig än en motvillig Marcus till mur som inte alls mår bra i närheten av barnmorskemottagning och kvinnoklinik. Mår bra gör väl inte jag heller men till skillnad från honom kan jag inte inte gå dit och bättre med en neggo än två och jag tror att jag med mammas hjälp kommer kunna ha en annan inställning till det hela. Tänk om jag får lyssna på Minis hjärtljud?! Det får jag säkert. Hoppas de hörs bara. Sen är det inte många dagar till fredag och nästa läkarkoll, längtar redan dit. Vill veta att tappen är oförändrad och att allt är där det ska fortfarande. För någon dom ska ligga är jag uppe och far väldigt mycket kan tyckas. Men med taxi till och från dörren (dyrt!!!) blir det inte mycket till promenad och det är ju det jag mest ska undvika.

Idag är det v 15+0, vi är alltså i 16:e veckan. Är en vecka från det då Liten förlorades. Vill bara komma förbi de här veckorna. Fort. Tror att jag omedvetet letar fel och tycker mig finna dom överallt eftersom det var nu, fast då, problemen började, även om jag fortfarande gick omedvetet omkring och var lyckligt gravid med mitt andra älskade barn. Det gick så snabbt då, helt plötsligt och jag vill aldrig mer bli "överraskad" så, därför är jag beredd. Hela tiden. Steget före, fast jag vet att det inte går. Ligger ju bokstavligen still. Men tror att jag om en dryg vecka kan släppa lite av det. För ett tag. Tills vi börjar närmar oss Dantes veckor... då börjar det med all säkerhet igen. Skräcken och letandet. Men jag hanterar det, det gör jag, nu och sen. Idag, trots en tesked oro, har jag en fantastisk pirrande känsla i magen och hjärtat av både glädje och förväntan och den känslan ska jag hänga mig fast vid och med den ta mig igenom denna kommande oroliga tid. Så det så.

lördagen den 30:e augusti 2008

just det dagens outfit var det ja

Matchande HM pyjamas får pryda kroppen dagen till ära. Får ju besök. Acessoarer denna stora dag är god finsk Da Capo choklad, mitt vackra bolahalsband (blev den svarta med vita blomman på) och hungrig katt som alltid passar till allt!




Dagens detalj blir de omedvetet vackert tvättpatinerade strumporna som jag tror är Marcus hantverk. Den högra har sin
orginalfärg medans den vänstras är mer av ett mysterium. Misstänkter dock att ursprunget är det samma
eftersom jag bara hittat en av varje. Men visst är det lite mer spännande så här?!


dag sex

Carrie?

Enhandsfattning i soffan är så mycket svårare än man tror. När Carrie i alla år legat i sängen (eller vartsom)
i korta klänningar och tjusiga skor knåpandes sex and the city-krönikor har det sett så enkelt och glamouröst ut, men så testar man själv och upptäcker genast avståndet till allt vad glamour heter. Men det går och träning ger färdighet. Pekfingervalsen dansas vidare...

fredagen den 29:e augusti 2008

fredagskväll

Dagen har flutit på rätt så ok ändå. Lyckats hittills hålla skräcken ifrån mig på ett betryggande avstånd. Jag hoppas få ordning på tarmarna och att det i kombination med penicillinkuren gör susen och lämnar mig fri från besvär för ett tag.
Älskar verkligen att vara gravid. Att ha ett litet liv växandes i mig, ett liv att älska och bära fram. Det finns inget mer hoppfullt eller vackert. Samtidigt så har det ju aldrig slutat så för mig- Än. Två gånger har jag misslyckats där, med bärandet, älskat har jag gjort så det räckt och blivit över, men jag har ju aldrig lyckats bära mitt barn ända fram. Då är det emellanåt svårt att vara hoppfull, att se det vackra, men trots det njuter jag. Precis som jag njutit förut, så länge jag kunnat och fått. Njuter nu! Men det blir lite svårare för var gång och längre handlar det inte om en helt villkorslös njutning. Det borde vara en kompromiss. Ett givande och tagande. Jag ger. Ligger ner, gör ingenting och allt, står på huvudet om så krävs och det mer än gärna, hur länge som helst, bara jag kan få nångång, få göra det i ett någorlunda lugn.
Så snälla du som bestämmer och styr lite mer än vi övriga, låt mig få ha det. Lite lugn nu. Lovar vara tacksam och snäll...

Funderar lite på vad jag ska göra på helgerna för att få dom att sticka ut lite. Har ju ingen Oprah eller något Glamour att sätta klockan efter så jag är lite lost inför morgondagen. Hoppas Marcus har lust att vara med mig ett tag. Inte för att jag är något vidare sällskap, men han är det trots allt, spela tp i sängen är alltid skoj. Har iofs en lördagsdate med en vän också. Det blir kul! Hon ska köpa med sig en latte åt mig så jag får låtsas att jag är ute och fikar. Tänkte kanske be henne köpa med en cafémacka också som pricken över it. Har alltid gillat latte med macka. Det är kanske det som får bli min helghöjdpunkt. Fikabesök! Ska testa imorgon och se hur det känns.

dag fem

Helt otroligt. Sov som en stock genom hela natten! Inte ens upp och kissa. I morse var dock blåsan sprängfylld men vad gjorde det efter att jag och Mini fått en hel natts fantastisk och efterlängtad sömn.
Idag har jag börjat min antibiotikakur och jag känner mig trots annalkande förstoppning lätt i stegen. Blir ju inte många men de jag tar är lätta. Tristessen är borta och jag är i princip helt institutionerad bara fem dagar in i processen. Fantastiskt. Ena lillebror kommer snart på besök och vi ska se film. Lite kul att jag måste kolla upp i min almanacka (läs tv-tidningen) när folk vill komma och hälsa på så det inte krockar med något av mina åtaganden, Oprah, dr Phil eller Glamour. Brorsam kommer långväga ifrån så han får dispens att stanna så länge han vill.
Nu ska jag betala räkningar och det känns för första gången i mitt liv roligt. En dos av vardag och vanlighet, så underskattat.

Ha en fin dag fem ni andra med!

torsdagen den 28:e augusti 2008

akut

Så var första akuta gynbesöket för den här gången avklarad och jag är tack och lov hemma igen.
Hade någon sammandragning i eftermiddag igen och Marcus ringde till sjukhuset och frågade vad göra. Åk in var svaret och eftersom jag bara ville till min läkare hade vi tur eftersom hon började vid fem, så vi åkte genast in, satte oss i samma förbannade bänkar där vi en gång tidigare suttit och väntat på besked vi inte ville ha. Jag ligger och ber, hoppas, vill, tror och tvivlar. Marcus sitter mittemot, sammanbiten, döljer väl (tror han) kaoset och paniken som kryper därinne. Mitt hjärta slår så hårt att jag tror ett tag det är på väg att slå ihjäl sig. Ett hjärta kan inte slå hur hårt som helst utan att nåt går sönder, tänker jag och fortsätter be, bara ifall.
Samma undersökningsrum som då. Stolen där jag ska lägga mig och fläka upp det sköraste för ytterligare en undersökning står där den stod. Samma ångest flyter runt i mina ådror men jag hänger mig fast vid hoppet.
Vi talar om det som hänt och nej det är inte jättebra att ha sammandragningar så här tidigt med min historia, men ja de kan vara helt normala ofarliga som inte påverkar nåt och så till sist får jag klättra upp.
Tappen ÄR opåverkad och Mini levande! H*n bökar med armar och ben och vi ser hjärtat, våran lilla älsklings hjärta slå så tappert och tydligt. Allt tvivel rinner av mig. Nu är det lugn. Nu är det ro. Vi lever. Våra hjärtan slår, helt i otakt nu när jag lugnat mig en aning men ändå tillsammans.
Bara andas, andas...
Jag får ett recept med mig på antibiotika ifall. Misstänkt infektion. Men annars var allt bra. Just nu, idag, var allt bra.
Imorgon är en annan dag (med risk för att låta som Christer Björkman), men jag ska andas mig igenom den med och hoppas, tro, be...

Tack!

Det hjälpte verkligen att skriva av sig. Somnade om efter ett tags slögloende på nåt som jag inte kommer ihåg vad det var, Dallas tror jag. Vaknade sedab gladare. Kännde mig rätt stark och beslutsam. Det här ska gå! Mini och jag ska kämpa oss fram i mål, det ska vi!
Oron kröp sig på efter en halvtimme framför dålig film men kröp tack och lov iväg igen när jag läste era kommentarer här innan. Innerligt tack för dom! Känns så betryggande att inte vara ensam i det här, att veta att vår resa hejas på av så många. Det värmer, nåt oerhört värmer det! Tack för att ni finns!
Jag ska handla en bok som jag såg häromdagen på nätet, Kraften i nuet eller nåt, tänkte hjälpa mig hjälpa mig själv, så jag lär mig lyckas mota bort de där destruktiva tankarna jag just nu inte har vidare kontroll över, innan de slår ut sina elaka rötter och börjar sprida sin propaganda. Jag har ännu inte hört nåt från min läkare, men hon ska jobba inatt så då bör hon se mailen och förhoppningsvis svara senast imorgon. Måste verkligen få gå på en riktig koll så jag kan andas lite normalt ett tag igen.

dag fyra

Eller morgon. Har varit vaken i timmar och vet inte vilket håll jag ska vända mig åt härnäst så det var lika bra att sätta sig upp ett tag. Skaffade fler kanaler igår, TV4-paketet, men det hjälpte föga då de just vid den här tiden på morgonen tydligen har sändningsupphåll. Skitpaket.

Hatar den här tiden på dygnet. Är fruktansvärt orolig nu. Minsta negativa känsla tiodubblas på en ynka nanosekund och på några riktiga så kan man inte andas längre. Är för trött för att lyckas styra tankarna åt rätt håll vilket resulterar i att jag bara sitter och skakar medan tårarna sprutar ur ögonen. Och de gör de, de sprutar verkligen ut. Jag kan inte riktigt ta i orsaken varför jag känner mig så orolig och det skrämmer mest. Har haft lite obehag, kännt antydan till sammandragningar och ja inte mycket mer än så, men det räcker och blir över. Står och balanserar så nära kanten hela tiden att en liten vindpust får mig att svaja till och tappa fotfästet totalt. Allt kommer över mig på en gång, evighetsfilmen rullar igång från paus och jag tvingas se förlossningen med Dante, hur han föds och dör och jag inte kan göra nåt, ser hela missfallsproceduren med Liten från början till slut och jag är lika hjälplös där. Jag försöker stoppa bilderna men de bara fortsätter komma. Känner ont i magen och jag blir livrädd att en ny film ska skapas. Finns inte plats för fler. Inte såna. Nästa ska ha ett lyckligt slut. Kan jag inte få ett lyckligt slut?
Jag har mailat till min läkare som är tillbaka i natt, hoppas jag snart får komma in på koll. Vill att hon ska göra det. Måndagens undersökning lugnade för stunden, försökte jag intala mig, men det var en annan som gjorde det, en som hoppade in då min inte kunde. En som jag inte litar på. Litar bara på min. Knappt.
Snart är det dags att gå upp. Ska försöka sova lite innan. Ljust ute nu. Gör allt lite mer uthärdligt även om jag verkligen hatar den här tiden på dygnet.



Stanna i mammas mage älskade lilla Mini.

onsdagen den 27:e augusti 2008

dag tre

Har alltså sett en väldigt bra film idag. I övrigt är det inte mycket jag har gjort men ändå är det snart kväll. Vilket innebär dans med direkt efterföljande natt med förhoppningsvis sömn och sedan ny dag. Jippiee!
Försöker väldigt mycket att vara i nuet. Att inte rusa iväg i tankarna och tänka hur många dagar det är kvar, hur jobbigt det kanske blir sen etc. Att bara vara, det låter som det enklaste men är nåt helt annat. Men jag har ju tid på mig att öva.
Jag upptäcker nåt nytt varje dag, vilket är rätt spännande.
En sak idag var att kebab i bröd inte är en hit när man halvligger. Blir inga fler.
En annan var att håret bör borstas varje dag ifall man inte vill anlägga början till dreads och det vill inte jag, så fram med borsten bara.

Det där var en liten snabbrapport från dagen tre. Som snart är över.

Dixie Chicks rule!

Är återigen helt mållös över världens mäktigaste/farligaste land, där borta i väst. Såg dokumentären Shut up and sing om det suveräna bandet Dixie Chicks och allt det som följde när sångerskan 2003 på en spelning i London sa att hon skämdes för att Bush kom från samma delstat som hon. Följden blev inte bara att ramla ner några steg på listorna utan total bojkott av landets radiostationer, offentlig mobbing i flertalet TV-kanaler och mordhot! Etc... Jag menar, hallå?! Bara ett land till bredden full av fullständiga idioter reagerar så på ett rätt harmlöst om än ärligt uttalande. Och vem skulle inte skämmas? Jag själv har en ständig känsla av skam i kroppen för att jag tillhör människosläktet, samma släkte som röstat fram den där kufen.
"Att gilla Dixie Chicks är att vara kommunist" och "Saddams änglar" stod det bland annat på ett hav av plakat som folk snickrat hemma och demonstrerade med utanför arenorna där de skulle spela, nyss hemkomna efter världsturnén. Trött så trött man blir. Men kvinnorna i bandet stod starka, modiga och enade och jag har sällan kännt en sån beundran som jag just nu känner för dom. Har alltid gillat deras popcountry stuk men inte förrän idag har jag funderat på att köpa ett antal av deras skivor.
Gillar ni yttrandefrihet? Se filmen!


Eller som en nöt i filmen sa: "Jag är för yttrandefrihet, men man ska inte praktisera det utomlands eller offentligt"

tisdagen den 26:e augusti 2008

stark glad och gravid

obs! Det är inte tjejen på bilden som skriver inläggen.

Jag gör inte sådana där övningar just nu. Jag gör faktiskt inga övningar alls. Tar ytterligare en sittpaus innan kvällsdäckning vid TVn men annars är den mesta aktiviteten jag haft idag en hostattack då jag råkade få en rågbrödsbit i halsen och så minuterna jag stod och glodde nyfiket genom fönstret på krockrepressalierna här utanför. En jäkla smäll eller två men jag tror det gick bra för samtliga inblandade.
Stark, glad och gravid? Jo tack. Men det ger sig uttryck på minst sagt andra sätt. Varför finns ingen handbok i att ligga (roligt va Macke F? :-D) och samtidigt vara stark och glad? Visst är jag en komplikation men kan ju fortfarande vara lite av det nämnda adjektiven.
Missförstå mig rätt nu, jag är inte bitter om än något avundsjuk men ändå mest glad åt och på alla som kan hoppa, stretcha och skutta runt med sin mage fram till BF, men man hör ju nästan aldrig om annat. Vilket graviditetsbesvär man än lider av får man tips i gravidtidningarna om att röra mer på sig. Gravid yoga, gravidgympa, gravid det och det... Det hjälper visst mot allt, men vi som inte får, vad ska vi göra? Aldrig tips för hur man tar sig själv, sina tarmar och sin rygg tex genom månader i sängläge. Hade det inte varit för Sophia Loren hade ingen vetat att vi ens kan finnas. Vi är inte många men vi är fler än ni tror. Starka glada, gravida och liggande!

dagens outfit








Den däckade valen är uppe väl mycket för att vara däckad. Men jag måste ju få lite pauser från vilandet. Jag tar korta blogg-sittpauser (2:a för dagen) då jag ännu inte lärt mig att skriva bekvämt liggandes, men annars så är jag där i soffan, ja förutom när jag posar med min outfit. Se bid 1.
Är rätt ny på det här med att modeblogga så därav den lite halvtaskiga knäböjda posen. Men träning ger färdighet som det heter, så inom nån månad lär ni få se det korrekta putet och allt annat som ska till. Jag vet inte om man bör eller ska redogöra för sina "fynd" härnäst men om så, här kommer:
Blå gammal älsklingströja med uppklippt halsringning, svarta byxor från cubus (149 kr), grå kofta från indiska köpt på rea för nåt år sen och tofflor från HM (79,50). Håret är samma gamla vanliga, henna på utväxt, något (1 dm) kortare efter Amandas suveräna klipp i veckan och till det ett face i total avsaknad av make-up förutom färgade bryn som ännu inte helt lugnat ner sig och ett antal naturliga kvisslor och diverse pigmentfläckar jag envisas kalla för fräknar. Den silvergrå fjärrkontrollen är den här flickas bästa accessoar och vän just nu och passar till precis allt!
Så där ja. Mode för den nedlagda.
Mer kommer...

dag två

Halvägs, knappt, in i andra dagen och kroppen värker redan. Rumpan har en alldeles ny och extremt tydlig smak av soffa och jag har svårt att andas in. Min nya strategi går ut på att sitta lite mellan varven och gradvis sänka mig till liggläge i och med att dagarna och veckorna vandrar vidare. Tror inte fullständigt plant från nu och framåt är min absoluta melodi då kropp och tarmar direkt börjar strejka, så det är frågan hur länge det egentligen skulle hålla. Och det är nog så det är tänkt också. Får ha lite tillit till både min kropp och läkarvetenskapen. Har ju mitt speciella band inopererat och något måste ju det bära.
Jag ser film, mycket film och gamla serier. Inne på säsong 2 av Murder one från 90-talet och så har jag dokumentären om Dixie Chicks -Shut up and sing på vardagsrumsbordet på väg mot DVDn. Blir en bra dag som kommer avslutas ännu trevligare med dansen ikväll och vips så är jag inne på dag tre.
Tiden går fort när man har roligt...

måndagen den 25:e augusti 2008

sluten

Det gick bra hos läkaren även om jag var intill kräks nervös innan. Tappen är oförändrad sen sist, kort men inte kortare och sluten, något som är det viktigaste och just nu vackraste ordet. Jag är sluten! Hallelujaa! Mini sprattlade på och hjärtat slog sina alltid så underbara slag. Allt såg normalt ut så tandborsten fick vara kvar i väskan. Fick läkarintyget som ska till FK för vidare bedömning. Blir intressant att se om någon kommer börjar bråka därifrån. Har ju svårt att tänka mig det egentligen även om jag inte skulle bli helt förvånad om det skull komma nåt tjafs. Då skickar jag Marcus på dom. Tycker det hela är rätt tydligt när det svart på vitt står att detta är en riskgraviditet etc... och att jag inte ska utföra något arbete alls under resten av graviditeten. All fysisk ansträngning ska undvikas. Ordination: Vila, huvudsakligen sängläge. Men men. Den som lever få se.
Nu ska jag återvända till soffan och min huvudsakliga syssla -att ligga.

dag ett

Legat i drygt tre timmar och känner att jag snart äter upp mig själv av ren tristess. Gaaaah. Vet inte vad jag ska göra. Har läst. Sett på skit. Läst lite till och sett ännu mer skit. Nu väntar jag på den micrade lunchen och tar mig en välbehövlig sittpaus de sju minuterna maten värms upp.
Min första liggdag är alltså här. Jag är själv. Uttråkad till tänderna. Måste springa upp fler gånger än jag vill och får ångest över det ett tag men ligger till mitt försvar ändå mest hela tiden. Fast fy faaan vad trist det är! Kanske blir det bättre imorgon, eller nästa vecka, eller om nån månad och sen får jag gå upp igen förhoppningsvis med bebis i famnen.
Ska träffa läkaren klockan tre. Är orolig. Känns jobbigt. Vet inte om jag ska packa tandborsten bara ifall.
Ok nu plingade det. Får ta mitt käk och lägga mig i soffan igen.
Ha en trevlig dag ni som kan.
Tjo hoo.

söndagen den 24:e augusti 2008

före och efter

då...
nu...
Vecka 14+0 idag och det är för sista gången jag försöker få på mig mina gamla 90-talsjeans.
För ett år sen behövde jag inte försöka. Då hade jag jobbat hårt (sit ups) efter januaris bukoperation som lämnat det mesta hängandes, för att på ett underbart fåfängt sätt få tillbaka en antydan av forna magmuskler till sommaren. Jag lyckades som synes finfint och jeansen satt där de skulle.
Nu sitter de såklart inte alls. Förutom att tröjans röda ränder blekts (sedan Marcus tog över tvättande :-)) har en rejäl bula av kärlek växt fram, för en liten Mini har flyttat in och jeansen får backa. Vid skrevet redan. Dragkedjan gick inte att ens rucka på. Har hittills, eller tills för två veckor sedan gått upp fyra hela kg! Och är så nöjd med mig själv! Hoppas upptäcka en till imorgon på sjukhuset (har ingen våg hemma) och många till framöver.
Älskar verkligen min nya fina runda stora mage! Väx mage, väx.
En liten sorg är det att jag inte längre får gå på stan och visa upp den.
Men det är bland annat där ni kommer in i bilden!
Så varsågoda.

lördagen den 23:e augusti 2008

mage och lite läskig film

Jag och mini i v 13+6. Kanske glömmer bort magen imorgon så här har ni, ifall.
Kvällen har varit fylld av film, sushi och lite budgettuppföljning. Revisorn smsade och jag kunde inte låta bli att kolla hur vi ligger till just nu. Hon säger -icke bra, jag hävdar -rätt bra. Men då kollar vi siffrorna på olika sätt, tror jag. Hon ser till bokslutet och jag rent budgetmässigt. Hursom så kommer det inte ligga på mitt bord den kommande tiden så det får ligga till hur det vill. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig lite viktig mitt i allt när hon kontaktar mig en lördagkväll, men nu får det vara slut med sånt. Ska ha annat viktigt för mig.
Appropå film. Vi såg en apläskig spansk rysare REC. Satt och frös ett bra tag efter att den var slut. Iiih! Älskar som jag tidigare berättat (tror jag) långa tagningar och här var det smockfullt av dom. Även om det spårade ur lite mot slutet så är den väldigt sevärd om man gillar Blair witch project (även om den var värre) och att sitta och småskaka av rädsla under en filt.

brons och babybrallor

Det blev ett vackert brons. En medalj istället för som i min dröm, två eller tre. Men jag är glad ändå. Det var väl aldrig direkt nära och även om alla finländare gjorde sin grej och gjorde det bra så var norrmannen överlägsen idag, så vi tackar för bronser och gläds ofantligt över det!
Min sista lördag är snart förbi. Det är med skräckblandad förtjusning jag upplever dagarna börja, gå förbi för att sedan ta slut. Min första nedräkning har snart nått sitt slut och det är då den riktiga tar sin början, varefter jag gärna ser att de närmaste ca 160 dagarna flyger iväg. Det är just nu jag gärna skulle stoppa tiden lite, för att få njuta en smula extra av vad det faktiskt innebär att bara få gå ute på stan, andas in frisk luft, ta en fika, gå runt och fönstershoppa och stanna till, stå upp och äta en hamburgare i farten.

Vi köpte några underbara babykläder idag. Mina sista. Åtminstone sista som jag först fick känna på. Jag kommer vara utsvulten på shopping så när väl (om allt går bra) vår levande bebis är född blir det nog en hel del handlande, med bebis i vagnen. Jag ler vid början av den tanken. Kan inte riktigt tänka den klar. Det känns som en avlägsen fantasi om miljonvinsten även om den här segern är värd tusenfallt mycket mer.
Bland annat blev det ett par små babyunderbyxor med tryck på baksidan.

SUOMI SUOMI SUOMI

Spjutfinal om en halvtimme. Kan gå hur bra som helst eller precis tvärtom. Vi hoppas såklart på det första alternativet. Finska flaggan hänger i hörnet och Suomitröjan är på. Ska bara leta reda på min blåvita segermössa och med den är jag redo.

Så go Pitkämäki, Järvenpää och Wirkkala! GO!

Shit, nervös nu...

LOST

Nu är det sovdags för mig och Mini. Marcus är snart hemma och han får äran att stoppa om och in kattbebisarna i arbetsrummet för natten. Tror de är trötta, för kvällen har åter varit full av dramatik med massa raketer och burnande bilar utanför och sedan lek och spring runt i lägenheten. Grannen där uppe har haft sin egen augustifest och poppat järnet i ett antal timmar, något som störde lite men andå inte tog bort spänningen i sista LOST avsnittet i säsong 3. Hur ska jag orka vänta till fyran i slutet av oktober?! Om allt går bra är vi nånstans i v 23 då och som jag längtar dit. Snacka om att få de jobbiga veckorna att passera trevligt om jag har fjärde boxen att glo på. Gå tiden, gå!
Sova var det. God natt.

fredagen den 22:e augusti 2008

omode så det skriker om det

Det var nån som sa: "Jag är aldrig inne, men därför heller inte ute". Ett fantastiskt citat som passar som handen i handsken på mig. Är oftast om nåt modeorakel skulle få bedöma en fullständig katastrof vad gäller stil och klass, förutom när jag blir förtjust i ett par skor som alla andra hade för ett tag sen. Då är jag bara ur mode. Precis så som jag vill ha det. Ja eller det är väl egentligen inget medvetet val direkt, men det passar mig alldeles utmärkt, för då jag är ju i alla fall 100 % jag och varför låtsas annat?
Jag fattar inte hälften av vilka kläder, saker och märken hon pratar om eller vad hon egentligen vill Ebba i och med artikeln om modebloggare. Först verkar hon tycka det är trist att allt är strömlinjeformat och exakt likadant, men sen hyllar hon plötsligt i nästa andetag liktigheten för den ger topplaceringar i blogglistor och därmed pengar (ja hon kanske borde veta). Allt för pengar liksom!
På måndag då finnjonna goes säng, kommer hon även go omodeblogg och det med besked. Det blir bland annat en massa outfits från sängkanten. Dagens strumpor och veckans pyjamas kommer koras och skönaste trosorna ska presenteras. Med andra ord -det blir fantastiskt spännande. (För mig.)
Kanske jag då får bli ett sådant där kaxigt undantag längre ner i bloggtopplistorna, som Ebba skriver om. Ja, man ju hoppas.
Då vet ni åtminstone var jag finns :-).

pizza eller inte

Svårt beslut. Har inte ätit pizza på väldigt länge och vet att jag inte kommer göra det på många månader som kommer. Känns som att pizza inte alls är att rekommendera en trögmagad liggare, men vad vet jag, suget kanske blir större än förståndet och det åker ner en ändå. Men om inte... Då skulle det ju vara bra att få lite nu. Eller hur? Oftast blir jag apmätt och lika trött precis samtidigt på det. Och ont i magen har jag redan för dagen så lite till av flottig deg skulle bara bli pricken på it, grädden på moset etc.
Hmmm.
Marcus jobbar så jag får fira min sista fria fredagskväll i ensamhet. Känns ok då jag inte är värst sällskapssugen. Katterna är det dock än mer efter ännu en natt i arbetsrummet, en natt som jag sov oförskämt bra när väl skuldkänslorna lagt sig. Får nog bli till en vana även om storkatten Stella surar ett tag på förmiddagen efter "utsläppet". Ackebimbo är dock som vanligt och verkar ha glömt bort allt två sekunder senare.

torsdagen den 21:e augusti 2008

kaffe och moderkaka

Så nu är jag jobbklar. Igen. Körde lite bokföring, fixade klart några halvt oavslutade grejer och hade sedan ett trevligt möte med jobbarkompisarna och kände att jag faktiskt kommer sakna dom. Känns rätt absurt att säga hejdå för ett halvår minst (om allt går bra) och veta att jag kommer ligga mindre än tio minuters promenadväg från dom alla. Men just nu känns det bara skönt att komma till skott och äntligen få däcka valen. Har laddat och är redo, så på måndag gäller det. Jag ska till sjukhuset en sväng för koll och mätning då också, så det blir ju inte 100 % direkt men förutom det ska jag vara duktig och ligga plant.

Vad gäller håriga bebisar och deras nattvanor, så avvaktar vi sprayköp och låser in katterna i arbetsrummet i natt. Har sovit uselt senaste tiden och känner att kroppen skriker efter vila. För att orka till kvällen var jag och drack en riktigt kaffe, ja eller cafe au lait och åt smarrig blåbärspaj med vaniljsås och så lite till som min vän var snäll nog att hämta åt mig. Själv satt jag bara där i min underbart gravida uppenbarelse och väntade på mer av det gotta. Fantastiskt att sörpla i sig mängder av kall vaniljsås och tro att det är Mini som vill ha. He he.

De små minibubblorna är förresten inte tydligare ännu men jag tror och hoppas de blir det snart. Ska fråga om moderkakan ligger i bak eller framvägg när jag träffar läkaren och om den råkar vara vid den förstnämnda vågar jag tro att det verkligen är Mini som ger sig försiktigt till känna.

Sen som ett helt utan appropå avslut i mitt annars också fullständigt förvirrade torsdagsinlägg vill jag bara meddela att jag gläds enormt åt att alla tre finska grabbarna är med i spjutfinalen på lördag!
Heja heja heja!
SUOMI RULES!

onsdagen den 20:e augusti 2008

det bubblar...

...på ett sätt som jag blir väldigt nyfiken på. Långt ner i magen kan det dyka upp små små bubbelantydningar som sedan tar tvärt slut och det brukar verkligen inte de andra bubblorna göra. Så jag hoppas att kanske kanske kanske snart mammas bebis ger sig till känna. Blir så glad förhoppningsfull!
Pratade med KK också och jag har inga bakterier i kisset! Heja oss och tranbärsjuice! Nu ser vi fram emot måndag och önskar oss en stabil livmoderhals och livlig växande bebis!

nu är jag trött

Måste släppa, måste släppa, måste släppa...
Har ännu inte blivit sjukskriven, men eftersom jag jobbat på semestern och därmed sparat dagar till denna min sista jobbvecka för att slippa slita ut mig innan däckninen så trodde jag ju att det skulle bli någorlunda lugnt nu. Men icke. Tydligen har ingen på jobbet förstått riktigt hur min situation ser ut trots att jag förra veckan, tydligt enligt mig själv, sa vad som gällde och flera gånger efter det har pratat med en nära vän som också jobbar där, men det räckte inte. Ingen vet nåt. Nu har jag pratat med alla, nästan och de vet så mycket som jag vet. Just nu. Jag var säkert otydligare än jag tänkt men tycker ju det är så svårt att prata futurum vad gäller de här sakerna.
Inte blir jag piggare av att det strular i mina forna arbetsuppgifter, något jag nästan förväntat mig men kanske inte riktigt ännu.
Ja ja, det där är jobb och därmed oviktigt i detta nu. Från nästa vecka kommer jag gladeligen släppa ALLT som har med annat att göra än mig och mitt barn.
Pust.

tisdagen den 19:e augusti 2008

klockrent tv-utbud

"Det kommer nåt på TV för dig, fnitter fnitter" sa Marcus tidigare och visade brett leende tablån för kvällen. Eftersom jag fortfarande tycker prutt är kul så skrattade jag gott men undrade i min tysthet hur mycket och äckligt jag egentligen stinker.
Nåväl, ska bli intressant att se en hel dokumentär om detta (mitt)prolem som även om det är roligt, enligt mig, i måttliga mängder är ett jättestort, ont och väldigt oroligt problem för många, mig själv inkluderat just nu.

sömnlös natt

Gick ju inte alls bra det där. Stella hittade in bakom foliegrinden och krafset körde igång runt tre och slutade inte förrän marcus efter ett antal varv ut och in fick stänga in dom i arbetsrummet (med toalådan). Där har vi tänkt ha dom över nätterna om inget annat hjälper men man vill ju att de ska få ha några rum att välja mellan, våra små.
Anledningen att vi inte vågar ha dom i sovrummet är att de är vana (jag vet, dumt, dumt) att leka i sängen, så på nätterna sätter kors- och tvärsspringerierna igång och inte bara att det blir helt omöjligt att fösöka sova då, jag är rädd att de trampar på Mini i magen. Det har hänt tidigare att jag plötsligt fått en 6 kilos katt på helt olämpliga ställen och det gör ont. Nu chansar vi inte så älskade katterna måste tyvärr ut.

Fick tips om en spray med inbygd sensor, så om katten kommer för nära sprutas nåt inte helt trevligt på den som då förhoppningsvis backar och efter ett tag lär sig. Hoppas det blir lösningen så vi snart får börja sova tryggt om nätterna. Våra hårbollar är ju helt slut också såhär dagen efter krafs så bara vi vänjer dom att stanna ute så kanske de hittar lugnet själva med.

måndagen den 18:e augusti 2008

hjärnonas kamp

Vi har under en längre tid haft en smärre kamp med våra katter som envist vill in i sovrummet om nätterna.
Från början sov stora katten Stella nöjt mellan mammas ben åtminstone för några timmar i taget samtidigt som lillkatten Acke helst låg för sig själv i soffan. Men eftersom jag inte längre orkar springa upp i takt med att Stella vill ut och in mitt i natten medans lillkatten Acke ser sin chans smiter in och börjar springa omkring och pipa i sängen så är de förpassade till resten av lägenheten.
Yta har de. 115 kvadratmeter och nästan 3, 5 m till taket så det borde räcka kan man tycka. Men nej. In i just sovrummet vill dom. Detta demonstreras med ett jädra krafsande på dörrarna, japp två stycken, som gör det omöjligt för någon att somna alternativ fortsätta sova, kombinerat med piperiet som får trumhinnorna att fladdra.
Ett tag har vi levt bakom två murar av vattenfyllda kastruller och djupa tallrikar, men detta har i och med att aporna hittat sätt att klättra över och på nåt sätt lyckas öppna dörrarna ändå utvecklats till något rätt ohållbart eftersom man knappt själv kommer ut, se bild 1. Så idag tog handyman himself tag i det och gick och köpte folie. Så på bild 2 ser ni den nuvarande grinden och dess skapare tillika catfightern no one. Nu håller vi båda tummarna och andan och hoppas få sova en hel natt för en gångs skull.
Om inte det går, någon med andra ideér???

mage 13+0

Antagligen försöker jag på första bilden vara cool och slänger till med något som jag tror är en hip hop pose, lyckas ju extremt illa måste man säga så här när bildbeviset dyker upp. Annars är det mitt standardläge ni ser -liggande. Försöker redan nu så mycket som möjligt ligga ner eftersom jag känner mig tung och snart är det hursom dags på riktigt.
Magen är som den är. Tror den är i en på-väg-att-bli-lite-rundare fas just nu. Hoppas. Den liksom har lagt av med att växa så mycket ut och verkar koncentrera sig på att bulla ut sig åt sidorna och uppåt istället.
Känner ännu inget jag kan identiefiera som Mini men jag hoppas så det kommer snart. Allt skulle vara väldigt mycket enklare helt plötsligt.

Vi ska iväg till sjukhuset och lämna nytt urinprov idag. Fanns spår av nåt, dock inte streptokocker, förra veckan, för lite för att man skulle kunna identifiera det som nånting och därför inget att oroa sig för. Yeah right, har hört det där förut och kör det säkrare före det osäkra och lämnar nytt redan idag. Nästa måndag, då jag ska träffa läkaren, är för långt bort. Måste ha medicin direkt om det skulle visa sig ha utvecklats till UVI.

söndagen den 17:e augusti 2008

istället för magbild

Här skulle en bild på Minimagen v 13+0 egentligen vara men batteriet tog slut precis när magen förevigats så istället får ni se något jag mer än gärna stoppar i den magen just. Choklad med salmiakfylling! Mumma vad gott det är! Fazers mjölchoklad med lakritspuckssmakande fyllning, ja ni hör ju själva, eller så är ni lika skeptiska som jag innan, men jag lovar, det är såååå gott! Tyvärr har jag bara sett den i Finland och finska korvbutiken som jag frenetiskt besökte för en tid sen då bil fanns till hands. Nu kommer jag ju snart inte på ett bra tag ta mig till någon affär alls så i veckan måste ett besök i korvbutiken ordnas så jag får hamstra på mig ett antal inför hösten.
Ja det var väl bara det jag ville visa :-)

lördagen den 16:e augusti 2008

såg en bra film

Vet inte riktigt vad jag ska säga, eller hur börja.
Tyckte som vanligt att Michael Moore var kanonbra och viktig i sin dokumentär, den här gången om den amerikanska sjukförsäkringen om man nu ens kan kalla den för det. Den var visserligen väldigt tydlig, nästan på gränsen till över men samtidigt tror jag tyvärr inte man kan göra för tydliga dokumentärer för att få folk att förhoppningsvis fatta, något de antagligen inte gör ändå.
Att det är illa ställt därborta, vet man, men så illa? Nja det trodde jag inte. Åtminstone inte för de med försäkring. Jag känner mig innerligt tacksam över hur vi har haft det här i Sverige och fortfarande har, men samtidigt blir jag helt livrädd, för är det inte det Michael Moore strävar ifrån i filmen, som det här landet med nuvarande ledning strävar emot? Och vice versa såklart. Jag får den känslan och räds inför utvecklingen som skulle kunna följa. Att USA på många sätt är sjukt, riktigt riktigt sjukt, visst, men att vilja bli som det sjuka är väl då ännu sjukare och allt bara för att mycket vill ha mer. Sköt du ditt så sköter jag mitt. Vem som sköter om de som inte kan sköta sig själv, det skiter vi i. Typ.
Ja, hursom. En bra film. Se den!

fredagen den 15:e augusti 2008

jag gillar inte läget

Men jag accepterar det. Det är en väldig skillnad, såklart. Ska inte slänga mer med pubertala "det e ba att gilla läget" för det gör jag inte, jag hatar läget. Jag kommer aldrig gilla läget, många lägen. Men jag accepterar dom och därför kan jag ta mig igenom de och gå vidare.
Det gick bra på samtalet idag, känner mig peppad och skulle nästan önska det var efter denna helg däckningen vore ett faktum. Men när man väntar på nåt gott... eller hur det nu var.

Appropå väntan/längtan. Jag längtar så efter att börja få små bekräftelser från Mini. Läste nånstans att man kan börja ana rörelser från v 13 och även om jag tror att det är på tok för tidigt ännu så har jag börjat analysera det som händer därinne. Det är massor av ljud och rörelser just nu, som ju inte har det minsta med Mini att göra utan snarare ilskna tarmar som hela tiden klagar på det jag erbjuder dom, men genom att veta vad som är tarmrelaterat kan jag kanske snabbare komma på vad som inte är det, när det väl blir dags. Hi hii. Det är så häfigt att bara tänka på det. Min lilla Mini som sparkar och har sig.

Förresten. Jag skulle ju beställa en bola åt oss. Fick beslutsångest och blev inte bättre av att jag frågade Marcus, men vi kom fram till att någon av dessa två, vad tycker ni?


Jag köper min här.

torsdagen den 14:e augusti 2008

annars är allt bra

Pust vad skönt att ösa ur sig. Tror inte inre småbubblande ilska är bra för varken mig eller Mini så ut med det bara, ut. Och allt känns genast mycket bättre. Ja, allt förutom sj.
Tack vare vänner som inte växer på träd är min älskling på väg hem äntligen. I bil. Jag smsade numret till bilskola som han genast ringde och jag tror ett första besök är bokat till imorgon. Äntligen ser det ut som att även han slipper skiten och inom en närstående framtid får komma ut och börja förgifta miljön som alla andra. Oh allt är sj's fel. Men skit i dom nu.
En bra dag. Sa jag det? Nåväl rätt ok åtminstone. Varit och jobbat järnet idag och jag tror det var mitt sista besök där. Hoppas det. Kändes så. Har jobbat rätt mycket på sistone så semesterdagarna är sparade till nästa, min sista vecka så det blir inte mycket arbete mer. Eller det som blir, det blir hemifrån.

Projekt däcka-valen går in i sin sista, delvis slutgiltiga men samtidigt första egentliga fas nästa helg då jag ska säga adjö till omgivning och uteliv. Måndag den 25 är det koll hos läkaren och då kör min sjukskrivning igång på allvar.
Som jag skulle önska att jag fick vara en vanlig en. Fick ha en vanlig graviditet med vanliga krämpor och vanliga risker. Gå till jobbet som vanligt, gå på stan, göra vanliga saker och slippa vara rädd hela tiden. Men nej, jag ska prompt vara en ovanlig en. En liten (snart stor) tickande, men förhoppningsvis aldrig utlösande bomb som inte får göra någonting. Finns egentligen inte mycket att säga... Det kommer förhoppningsvis vara värt det! Tills dess är det bara att acceptera, men inte nödvändigtvis gilla, läget. Vad skillnaden är minns jag inte nu, men det ska jag fråga terapeuten imorgon. Han är bra på det där.
Sova gott sen allihopa.
Det kommer jag göra.
Kanske.

fucking SJ

Så där ja. Har precis avreagerat mig igen på mitt alldeles speciella egna och ytterst omogna sätt, genom att skicka 15 mail av skäll till kundombudsmannen på det förbaskade leksaksföretaget SJ. Har sagt det förut och säger det igen. SJ är ett skämt som aldrig varit roligt.
Återigen är tåget som skulle ta hem Marcus från Örebro försenat från Hallsberg med över en timme.
Återigen missar han sista tåget från Katrineholm vidare till Norrköping.
Återigen säger ingen personal på plats hur man ska lösa problemet som uppstår när folk hoppar av på ett ställe och inget tåg finns där för att ta dom ända fram.
Återigen en resa med fucking SJ.

Jag hatar sj. Faktiskt riktigt hatar den där lögnaktiga, bedragande ursäkten till företag. Jag hatar banverket också innan nån kommer med väntade pekpinnar. Men mest hatar jag sj. Moget? Nej inte särskilt alls. Men det var dom som börja!

Och vad är det för fel på personalen då? Ursäkta mig, men varför är det så svårt att göra sitt jobb och hjälpa kunderna som betalar deras lön? De beter sig allt som oftast som fullständig inkompetenta amöbor på utflykt när man i desperation undrar något på plattformen. Om de nu inte råkar vara på det där lite pilska, skojiga humöret och istället svettigt frustande erbjuder övernattning i sin egen säng när en orolig ung (nåja) tjej undrar om och isåfall hur hon kommer vidare från Stockholm efter två en timmars försening på väg dit (och vidare) en fredagkväll. Allt medan en annan lika svettdrypande snuskgubbe till tåg"värds"kollega skrattar uppmuntrande och intygar att sängen är riktigt bred och en tredje amöba bara går förbi. Det är vad jag kallar service det! Statens Jävla service.
Förbaskade äckel!

Det finns säkert trevlig och vettig tågpersonal med, men tyvärr håller de sig bra gömda. Jag har tyvärr aldrig mött på annat än de ovannämda typerna och då har jag letat riktigt ordentligt.

Ingen behöver inte gå i försvar för idioterna och de som gör, blir till inget bättre än...

onsdagen den 13:e augusti 2008

jag skäms inte!

Jag är trög just nu. Skönt och enkelt vore det att skylla på hormonerna och allt annat än mig själv, så därför gör jag just det. Min reaktion följer samma tröghetsordning som jaget det utgår ifrån, så därför kommer här en lite försenad sådan på något jag läste för ett tag sen.

I mars skrev Marcus en suverän artikel om alkohol och dess missbruk. En artikel som handlade egentligen om människor och om att vägra skämmas. Jag skrev om det då och upprepade uppmaningen, som tål att om och om igen upprepas.
Jag sa i samband med när den artikeln utformades att man borde egentligen när man ändå är inne på det här med skam göra en uppföljning och skriva om de andra som skäms, skulle jag nästan vilja påstå och åtminstone tror jag många gånger, dubbelt så mycket -de anhöriga. En bra idé tyckte Marcus men tyvärr fick den aldrig något gensvar hos Aftonbladet.
Nåväl, den som väntar på något gott... en uppföljning bidde det i varje fall, i Expressen och även om det varken o- eller värst uttalat hade med förlagan att göra så kom den som en väldigt välkommen fortsättning i debatten eller diskussionen om alkohol, skam och människoöden som startades i mars.
Vi får aldrig glömma eller gömma de anhöriga, vilket missbruk det än handlar om.
Katerina Janouch har, i samma ovannämnda artikelserie skrämmande rätt när hon bland annat skriver om hur och kanske varför hon tog och fortfarande tar steget ut och vägrar skämmas:

"För det är ingen annan som gör det. Ingen ställer sig upp inför en aula fylld med trehundra personer och säger ”min man är alkoholist”. Ingen kändis eller föreläsare vill ikläda sig den rollen. En del avslöjar egna problem med spriten i pressen, men att outa sig själv som anhörig? Nej, det är få som vill berätta en sån obehaglig story."

För ingen annan gör det.
Varför gör dom (vi) inte det? Varför tiger ofta de anhöriga (vi) fortfarande till och med efter att den missbrukande tillfrisknat? Skäms de (vi) fortfarande? Och i så fall varför?
Det finns säkert lika många svar som det finns tigande, men jag tror det effektivaste sättet att lyfta på ett lock av skam (vilken det än må handla om) är att prata om det. Prata och prata och prata om det. Inte tillåta ett skamligt småputtrande därunder. Lyft fram det obehagliga och o:et bleknar.
Så tack Expressen, Katerina och ni andra för att ni pratade om.

tisdagen den 12:e augusti 2008

sov gott

Bara för att jag är så glad (om än något mör i magen) ska jag bjuda på ett sista inlägg för dagen.
Här ligger jag och är redo för dansen som just nu pågår (härligt med reklampauser ibland) med pannband och allt.
Efter dansen blir det sova och drömma vackert.

God natt.

inget ont mer

Mår bra nu förutom mina diverse mag och tarmproblem som verkar ha en vana att accelera mot kvällskvisten.
Forskade runt lite på nätet och på olika forum angående mina stick, hugg och ilningar och det verkar som att det skulle kunna vara vanlig enkel foglossning! Jippie! Är det nåt annat så finns det inget mer jag kan göra än det jag gör, vilar och är det foglossning så vilar jag också så jag menar allting gott, slutet... nåja. Men det känns bättre i alla fall. Så länge det inte är nåt med Mini tar jag all världens led och ligamentsvärk.

Nu kollar jag på dans på femman och jag tycker det är så bra! Lite mycket skrik från domarna. Att de måste hålla på och låta så i alla amerikanska program? Fast vadå, de skriker av glädje så jag får väl ta och skrika med mentalt jag också just nu när jag känner mig så glad!

ont och oroligt

Regnet öser ner och himlen är så grå så den kunde ingått i förra årets höstgarderob. Det har förutom vädret varit en lite trist dag idag även om den började roligt. Jag skulle gå och äta lunch ute men fick vända efter ett tag och gå hem igen för jag hade en jobbig stickande och liksom ilande känsla någonstans i magen, underlivet. Jag vet inte vad det kan ha varit, men har kännt så lite av och till de senaste veckorna och en del av mig tänker att det nog bara är växtvärk och allt annat normalt som man brukar höra talas om, men sen är det den andra delen som bara börjar gallskrika rakt ut och jag blir livrädd. Var som tur var inte långt hemifrån så jag kunde snabbt ta mig hem och lägga mig med benen högt. Där har jag sen dess legat. Det jobbiga gick snabbt över men jag vågade inte röra mig värst mycket, så man kan väl säga att jag fått smaka lite på det som med stora steg närmar sig. Har en dryg vecka kvar i frihet och vad gör jag, ligger ner. Men allt för älskade Mini! Nu känns det något bättre och jag slappnar åter av. Kan om jag känner efter ordentligt minnas väldigt tydligt den enorma lyckan vår lilla bebis orsakade hos oss igår och den lyckan ska jag försöka hänga mig fast vid, så länge jag bara kan.
Nu ska jag köpa en bola!

morgonhumor med nedräkning

Ett tag visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Satt med min kaffekopp helt paralyserad och bara led. Några gånger i början ville jag springa och gömma mig av ren skräck när tjejen i rutan fick sina anfall, pekade hotfullt på mig och skrek rakt ut i det hon kallade för spänning. För det var tydligen sååå spännande. Men sen efter att jag tittat ett tag, ungefär av samma anledning man går på zoo och tittar på babianerna med röda rumpor, på när hon härjat omkring där i sin studio och kläckt ur sig den ena knepigare kommentaren efter den andra börjar jag fatta. Det här är humor! Det är så roligt att jag ett tag tror jag ska kissa i byxan. Jag är inte övertygad om att hon förstår det (åter en koppling till de röda rumporna) men herregud vilken humorkick att se och höra den här snygga tjejen i sina minst fem cm långa lösögonfransar (perfekt en tisdag förmiddag) och sina ungefär lika många ansiktsuttryck som frenetiskt varvas med varandra. Det är närmast stor konst. Höjdpunkten kommer när hon ska räkna ner.
Med tre fingrar uppe står hon redo och sätter sedan igång med något som ändå måste anses vara bland det enklaste som finns att göra: "På tre gör vi det. Tre. Två.... Tre..." här nånstans tappar hon bort sig och tittar förvirrat efter hjälp, när det inte kommer avslutar hon snabbt med "Ett, två, tre" som för att visa allmänheten att hon visst kan räkna. Ha ha ha, ho ho ho. Så roligt! Hysteriskt kul. Kaffet fastnar i halsen och jag minns det här och måste snabbt byta kanal.

Jo jag respekterar visst babianerna med de röda rumporna.

måndagen den 11:e augusti 2008

titta på vår bebis!

Det såg bra ut på nupp-UL. Risken för kromosonavvikelser minskade avsevärt och således en del av oron också.
Mini låg och sov när vi först hälsade på men snart blev det full fart. Sprattel och viftningar åt alla håll. Ville inte ligga still alls. Och sen plötsligt sova igen.
Vi fick gå en sväng och jag fick barnmorskeorder om att äta socker så vi skulle få fart på bebis igen. En halvtimme senare var det åter ös på som gällde och nu fick BM jobba på kvickt så hon hann
fånga en bild när läget var rätt. De små orkar inte så länge tydligen. Ett par varv och så sova.
Till sist gick det bra att mäta och vi fick dessa två bilder.
Liten Mini är idag 6,2 cm från huvud till stjärt. En sån vacker liten en och världens mest älskade!
Det är som vanligt fruktansvärt innan. Marcus blir som en mur av oro redan timmarna före medan jag in i det sista kämpar på med att tänka positivt och att inte låta det jobbiga ta överhanden. För gör det det, går jag under. Lyckas väl sådär och blir snabbt ilsken på allt och alla.
Det är som det är, känner man till sist och vi går dit med några meters mellanrum. Väl i rummet enas vi i vår förhoppning och längtan och när vi får se bebis hjärta flimra på som det ska tar vi varandras händer och vet att vi just nu är på ytan och vi andas. Vår bebis lever! Vårt älskade lilla barn lever idag.

söndagen den 10:e augusti 2008

magbild v 12+0

Så här ser vi ut idag. Dålig bild, jag vet, men den får duga för nu. Fin mage och det är viktigast.
Imorgon kl 10:30 är vi på barnmorskemottagningen och gör ett UL.
Hoppas.

Mini

Vecka 12 + 0 och lilla älsklingen har krupit ihop och sultar på tumme! Så söt. Ska fota magen lite senare idag med. Vecka 13 börjar nu och äntligen känns det som att vi är på väg på riktigt. Samtidigt som såklart rädslan ökar något.
Men titta på Mini där på höger! Blir ju lite lugn när jag tänker att det är så det förhoppningsvis är i mig, lugnt och fridfullt. Kanske är h*n som en hel tumme nu. Imorgon vet vi, då ska vi på koll och NUPP.
Håll gärna er tumme.

lördagen den 9:e augusti 2008

utmanad

Nej, har inget (annat) vettigt alls att göra ikväll. Bara skit på TV:n och för rastlös för att se en film jag inte redan har sett. Så det får bli till att svara på lite frågor. Utmaningen kom för en tid sen från Katerina.

1) Vad åt du till frukost?
- En finsk filbunke, koffeinfritt kaffe och en rågmacka med finsk korv (den ickekryddiga) och paprika på
2) Lägg ut den senaste bilden du tagit på dig själv. Obs! Bara du själv får figurera på bilden.
- Se ovan. Tog den helt utan anledning tidigare idag. (Måste tvätta håret, ser jag ju nu)
3) Vem fick du ditt senaste sms ifrån?
- Min Marcus
4) Vilken färg har din dator? Alltså skalet...
- Silvergrå
5) När var du arg senast?
- Just nu. När jag försöker få Marcus att hjälpa till och minnas när jag senast var arg (det var några dagar sen tror jag) och han bara smackar på godis och lyssnar inte för fem öre. Arrrggghhh!
6) Ditt bästa minne från skoltiden?
- Hmmm. Kompisarna tror jag och så några bra lärare.
7) Ditt sämsta minne från skoltiden?
- Hmmm. Idioter till lärare och dryga moderiktiga typer.
8) Yoga eller löpning?
- Yoga. Löper gör jag bara om jag blir jagad.
9) Spaghetti Bolognese eller Oxfilé Provencale?
- Just nu bolognese, men oxfilé är inte fy skam det heller när köttsuget tar fart och jag inte har en bebis i magen.
10) Vilka tidningar läser du regelbundet?
- Expressen, Aftonbladet, Hennes, Gravidtidningar, Anna...
11) Favoritkaraktär i deckare? Böcker, teve eller film...your choice.
- Kommissarie Morse och just nu Peter Boyd i knepiga Mördare okänd.
12) Teveprogram du aldrig missar? Och om du gör det så ser du till att spela in eller kollar reprisen.
- Gray's Anatomy, Desperate housewives, Durham County,
13) Vem är du avundsjuk på? Eller vilka.
- Svårt. Vill inte tro att jag är det längre, men det är jag säkert. Kommer bara inte på vem just nu. Är så upptagen av mig mig själv tror jag ;-)
14) Din bästa revansch?
- På ett knepigt plan hoppas jag att den här graviditeten slutar i en revasch. Dvs att jag föder ett levande barn till världen.
15) Din bästa chef ever respektive din sämsta?
- Bästa chefen: ? Sämsta: Just nu finns det en nöt som jag inte tål åsynen av.
16) Mat som du aldrig någonsin kommer att äta? Orsak?
- Sniglar, även om jag tveksamt kallar det för mat. Har fobi så min övertygelse är att jag dör bara jag ser en och än mindre att jag skulle stoppa slajmet i munnen. Bläää.
17) Offentlig person som du skulle vilja ta dig ett snack med?
- Hmmm. Kommer bara på Reinfeldt nu. Finns några grejer jag skulle vilja ha svar på. Ja eller kanske Bush. Trist jag är.
18) Kaffe eller te?
- Koffeinfritt kaffe på morgonen, latte på dagen och rött te på kvällen.
19) Skostorlek?
- 38
20) Hur ofta är du på IKEA?
- Ca 2 ggr/år.
21) Om du hade fem miljoner över....vad skulle du då köpa? Och du var tvungen att köpa något annars skulle de försvinna...
- Lägenhet och eller hus.
Jag i min tur utamanar lerneby, fertilitetsturisten, mrsjones och emmama och alla andra som vågar!

middag

Jonnas kryddiga korvpasta med fänkål och paprika med en smakrik sidosallad.
Det finns bara finsk korv i mitt hem nu. Låter kanske som en motsägelse, det där med kryddig, för finsk korv är väl inte direkt känd för sina kryddor, den smakar faktiskt inte mycket alls om man ska vara helt ärlig, förutom väldigt gott då.
Men till denna pastarätt använde jag finsk kabanossi, med lite mer sting i.

1. Strimla röd paprika, fänkål, sockerärtor och lök. Bryn i panna.
2. Hacka och ha i chilipeppar (röd) ca ett halvt finger (jag har korta fingrar).
3. Häll i lite vatten och en halv grönsaksbuljong. Låt puttra i drygt 5 minuter.
4. Skiva korven i små skivor. I med dom. Blanda väl och låt ingredienserna bekanta sig.
5. I med valfri (egentillverkad eller köpt) tomatsås. Jag hade i lite av resterna av neutral napolitanasås, med tomat, lök och morot.
6. Mer vatten, salt och peppar och åter lite putter.
7. Smaka av. Vid behov häll i lite matlagningsgrädde.
8. Koka pastan till nästan klar.
9. Häll i pastan i såsen, blanda och låt den sjuda klar däri.

Sidosallad

*Strimla fänkål och låt ligga i vatten en halvtimme-timme (blir lite mildare då. Kortare tid i vatten starkare anissmak)
*Blanda skivad tomat, ruccolasallad och sockerärter.
*I med fänkålen
*salta peppra, balsamvinägra och skvätt på lite olivolja.

-Färdig att serveras til det ovan eller nåt annat gott!

fredagen den 8:e augusti 2008

berg och dalbana

På väg uppåt ett tag igen. Det tror man inte när man är nere i dalen, men upp kommer man rätt snabbt för att sen åter rasa ner.
Så är det just nu och så får det vara.
Jag tror det är en viktig del av min mentala uppladdning de här sista dagarna att jag får gråta och älta den enorma orättvisan i (enligt min upplevelse) att jag inte får vara gravid på ett normalt sätt, inte kommer får gå eller ens sitta ordentligt på väldigt länge. Att bada, ha sex och cykla har jag redan nu glömt bort vad det är och om ett halvår kommer jag tro allt det nämnda bara är en myt.
Jag får enorma skuldkänslor så fort jag antyder lite gnäll över mitt elände, känner mig otacksam och dum. Men det är jag inte! Det hela är orättvist och eländigt och mig är det faktiskt synd om, jo det är det (fast inte alls egentligen). Ett jäkla piss är vad det är och kommer bli. Men jag ska vada mig igenom det, eller kräla, ut på andra sidan ska jag! Blöt och vidrigt sstinkande, men ute, med min bebis.
Och det kommer vara värt allt!

ett något lågt inlägg

Första gången jag ligger och skriver. Hade det varit lite mer rättvisa i livet skulle jag säga att det också är det sista. Men det är nog snarare så att denna liggande skrivstund kommer efterföljas av många till.
Jag är redan helt slut.
Men men, träning ger färdighet så också i detta hoppas jag, så jag fortsätter en stund till.
Innan vi var och lämnade bilen åkte vi åter till Makkarakauppa. Ville aldrig åka hem. Nu har jag ännu mer korv i kylen och massor av finska chokladkakor, såna barndomens små goda, Da Capo och Pätkis. Längtar till Finland. Riktigt mycket. Om allt går bra med Mini och vi får vår efterlängtade levande bebis efter årsskiftet nångång vill jag att vi åker till mormor och morfar över midsommar nästa år. Hela lilla familjen. Det är min dröm.

Anledningen till att jag valt att ligga just nu, förutom själva träningen det ger, är att jag känner mig orolig och tung. Ingen bra kombination alls i mitt fall. Hoppas det bara är "vanlig" oro som i slutändan inte betyder nånting. Men som den ändå skaver. Som trånga nyinköpta tygskor på bara fötter. Den skaver hål i mig. Jag lyckas ofta (hittills) hålla den på en betryggande armlängds avstånd men ibland går det inte att värja sig det minsta. Jag drömmer jobbiga blodiga drömmar och vaknar med värkande inre. Jag är livrädd hela tiden. Även då jag ler.
Så länge vi var (är i någon dag till) i de 12 första veckorna fanns inget jag kunde göra. Men ju längre vi kommer desto mer hänger det på mig. Är rädd att jag kliver djupare in i min egen mardröm för varje dag som går. Det är ren skräck jag anar under min yta. Jag är en rysare som snart börjar, en film man inte kan pausas eller stoppas, en film där t.o.m huvudpersonerna kan dö. Fan. Jag vill ju vara en romantisk komedi, en film man inte vill pausa, inte vill att den någonsin ska ta slut. En med lyckligt rosa slut och garaterat inga dödsfall. Kan jag inte få vara det nångång?

Nu orkar jag inte ligga så här längre. Blir ju knäpp av mindre. Måste upp och andas. Tänka bra tankar och ta mig en bit korv och drömma mig bort till nåt roligtstans.

torsdagen den 7:e augusti 2008

over and out

Oj klockan är mycket. Snart kommer älsklingen hem efter ännu en Karlavagnen-sändning. Måste kila i sängs så jag kan låtsas att jag legat där länge redan. Ti hii.
Lova att inget säga.

magbild

Vecka 11+1. Missade fota i söndags. Men ska försöka ta igen det nu kommande.
Hoppas Mini mår bra därinne...

på spåret

Så var man nyligen hemkommen från huvudstaden. Igen. En något ofrivillig men ändå kul liten tripp.
Marcus skulle åka dit i förmiddags och närvara vid presskonferensen av höstens På spåret, där han är en av deltagarna (sååå roligt!) och som vanligt skulle han åka tåg och som tyvärr ännu vanligare var tåget tokförsenat, om det nu kom iväg alls. Tåg är helt klart bättre i TV.
Han ringde tjugo i elva, när jag var mitt i en tugga av min finska frukostkorvmacka och gjorde mig planer på att hoppa in i duschen för att tvätta fram ett anlete värd att bäras under dagen. Kvart över elva kom jag till statoil och hyrde bil. Tveksamt irrade vi omkring ett bra tag innan vi bestämde oss för att gasa.
Presskonferensen gick bra. Det var fullt av människor man kände igen från olika program och annat. Jag satt på en bänk, helt ointressant för mediafolket och bara tittade, lyssnade på sorlet och spillde mitt vatten på golvet i omgånar. Marcus och hans reskompis Tina Ahlin verkade däremot vara väldigt intressanta och sprang omkring hela tiden med journalister i hälarna. Fredrik och Filip poserade glatt i sin ringhörna för alla som ville fota. Siw Malmqvist var trevlig, likaså Oldsberg och Björn Hellberg som promenerade runt som en mysfarbror och kollade så läget hela tiden var under kontroll. Fredrik Lindström snackade taktik i sin rosa skjorta med görroliga Peter Apelgren, ett samtal jag något oförskämt försökte lyssna mig in på med en tanke att senare sprida det viktiga vidare till Marcus. Tycker dock inte det kom fram några särskilda tips därifrån (även om jag genast identifierade de båda männen som ett klart hot i framtida tågduell) så jag ska rättvist och tryggt hålla mig till min egen plan om hur jag ska coacha Marcus till stordåd. Jag har sagt att minst semi eller smisk, och jag menar det. Han har en fördel min älskling och det är göteborgsådran och den naturliga fallenheten för ordvitsar därifrån, men han är inte ensam om det, så kampen blir hård. Men så rolig!
Go Mackan och Tina!

onsdagen den 6:e augusti 2008

korvmacka och prutt

Kanske var det en dum idé att så här på kvällskvisten duka fram mackorna, men vad göra? Det är ju så gott. Var till Norrköpings pärla Suomalainen makkarakauppa (Finska korvbutiken) idag för första gången (tack bästa Viktoria för tipset!) och tömde bokstavligen mitt kontokort där. Endast tjugosju svenska kronor kvar. Men istället finns nu finns både korv, rågbröd och filbunke i skåpen så också en finnjonna är nöjd för ett tag. Även om hennes mage inte är lika så, utan protesterar å det högljuddaste. Det är med ett trumpetsolo utan dess like jag säger hejdå till den här dagen. Tur är att jag bestämde mig för att sova på soffan så Marcus slipper ta del av melodin. Det är inte charmigt. Inte mysigt eller sexigt, jag vet, men det är jag. Jag låter och jag luktar. Illa. Så är det. Jonna the stinkbomb. Fast det är inte bara jag nu längre, vi är faktiskt två om det. Och det är Mini som tigger finsk korv ikväll. Jag är mätt. Men klart bebisen ska ha korv, lite ont i magen får mamma tåla.
:-)

träningsläger

Igår när vi kommit hem efter vår tur till Stockholm orkade jag ingenting och bestämde att det var dags att testa bordet igen. Måste ju träna på att inte göra något alls nu när det inte är så lång tid längre kvar tills valen ska däckas. Marcus i sin tur tränar på att göra allt. Det är rätt tufft för oss båda även om en viss aldrig skulle erkänna det och jag tror faktiskt Marcus klarar sitt updrag bättre än jag mitt. Åtminstone hittills. För det är ett jäkla gissel att bara ligga. Helt sjukt tröttsamt. Och att hela tiden vara beroende av en annan, nej blä, inte min melodi.
Vattnet tar slut -Marcus!
Behöver salt! -Marcus!
En servett till -Marcus! osv...
Så låter det när jag ska äta soppa på mitt nya bord. Men allt går. Såklart det gör. Måste bara träna. Det största problemet med mitt kära bord just nu är faktiskt att magen redan bullat upp sig så. Vet inte hur det ska gå till om tillväxten fortsätter i samma fart. Får väl ta och hamra fast ett par extra ben att vika ut innan däckningen är ett absolut faktum.

tisdagen den 5:e augusti 2008

hemma igen















Stockholm. Augusti 2008. Vi fick faktiskt tillfälle att avnjuta en fika i semisolsken och påbörjade åtminstone gårdagens lunch på en uteservering. Mot kvällen öppnade sedan himlen sig och resten är som nog de flesta erfarit dessa dagar, blöt historia. Nu var vi ju inte där för sightseeingen, därav det något magra utbudet av huvudstadsbyer i min lilla bildblandning. Men däremot hade vi en massa annat kul för oss. Bland annat blev det bastu och poolbad (det senaste för Marcus åtminstone) på hotellets spaavdelning. Jag fick nöja mig med bastun och varr lätt underdrivet något svettig och stelt leende ett bra tag efteråt... Ja ni ser väl själva, men skönt var det. Roomservice blev det såklart som planerat. Och har väl vanliga rågmackor smakat sååå gott! (eller varit sååå dyra) På första bilden ser ni min nya blus som jag hade på mig på Magnus C's 40-års kalas. Fin va?!
Ja det var vår resa i korthet. Nu ska jag kolla dans.

måndagen den 4:e augusti 2008

måndagmorgon i huvudstaden

Efter en fantastisk hotellfrukost slappar vi en stund på rummet innan vi ska ta oss an gatorna i gamla stan. Har inga planer för dagen och det är precis så jag vill den.
Gårdagens kalas var riktigt roligt. Massor av fina och goda tårtor stod uppradade och jag blev nästintill besatt av en med oförskämt mycket choklad/nogat/nötter och fräscha bär. Sedan lyssnade vi till suverän musik (sådan som inte längre spelas på offentliga tråkställen) och snackade med lite folk. Skitkul att bara vara där med Marcus!
Jag hade på mig mina fina mammajeans och en ny blus. Riktigt snyggt om jag får vara enväldig och något partisk modedomare. Vilket jag såklart får.
Födelsedagsbarnets (barn och barn) fru var höggravid och det kändes så fint att kunna vara 100%-igt och så innerligt glad å en annans vägnar utan att en minsta avundsjuka blandade sig in i känslan. För jag har min Mini i magen och där ska h*n stanna länge till!
Ha en skön dag.

söndagen den 3:e augusti 2008

vecka 11+0

Så går man alltså in i magiska vecka 12 nu. Ett viktigt delmål. Men där många känner -pust äntligen säkra veckor, vet vi att våra osäkra bara närmar sig. Likväl ett delmål och vi är på väg mot flera.

Mina mammakläder var inte i källaren utan i ett skåp här hemma. Gömda, längst in. Det var precis så jobbigt som jag hade befarat att börja plocka bland dom och jobbigare ändå. De är inte många och jag minns så när varenda en av dom inhandlades. Hoppet, glädjen och tron att där under ska bebis bo. En klänning som jag köpte till Dante hann jag aldrig ha på mig som gravid, väntade på ett speciellt tillfälle, men så dog han. Den är fin, hade på mig den under minnesstunden den 8:e juni. Jeansen och tröjan jag hade på mig på sista bilden med Liten, dagen innan raset började, tog jag försiktigt fram med andan i halsen.
Jag kände på dom, grät och mindes. Ska förhoppningsvis hinna bära alla de där den här gången. Är ju inte riktigt i den storleken än att mammakläder är ett måste men samtidigt så får jag ju inte på mig mina vanliga längre utan diverse hjälpattiraljer så det blir nog om inte så länge. Jeansen får jag passa på att ha på mig innan det blir sängdags.









Med Liten i magen och fina jeansen på mig, oktober 2006.

lördagen den 2:e augusti 2008

bio

Äntligen! Det har tagit sin tid men så kom vi till sist iväg. En mycket passande dag med skvättregn och en allmänt grå tillvaro. Eftermiddagsbio är när bio är som bäst. Knappt någon annan i publiken och när man kommer ut har man hela resten av kvällen på sig att fundera kring och på det man precis sett. Vi såg the dark knight. Bra som fan. En film att se på bio och ingen annanstans, en regnig eftermiddag till exempel. Tyvärr blev jag superkissnödig nånstans när det var en dryg timme kvar (den är lång) och satt sedan och höll mig sista tiden för jag ville ju inte missa något. Jag hoppas verkligen, lite sorgset, att det var sista gången vi får se the Joker, för ingen kan göra honom rättvisa efter Heath Ledgers (R.I.P) suveräna tolkning. Jack Nicholson i all ära i mångt och mycket, men nej, Heath ÄGER och ÄR den karaktären.

Snart ska vi till läskiga källaren och hämta upp en låda jag länge tänkt hämta upp. Den med bland annat mina mammajeans. Här skulle det nästan (bioinspirerad som man är) passa med lite Hajen eller Halloweenmusik. Lite läskigt är det. Jag hoppas och ber att den får stana här uppe ett bra tag den här gången. Imorgon ska vi åka till Stockholm, gå på kalas och sedan bara vara på lyxhotell i två dagar. Vilket kommer bli helt fantastiskt skönt och en viktig del av den uppladdningen jag just nu ägnar mig åt. Har bestämt mig för att för första gången i mitt liv beställa något genom roomservice. En liten kvällsmacka eller något annat gott som inte kostar för mycket. Det blir garanterat ett bildregn här på bloggen när vi är tillbaka.
Nu ska jag lägga mig i sängen en stund innan det är dags att avnjuta sushi.

fredagen den 1:e augusti 2008

fiii 17 vilket snusk

This is why jag har badförbud, bland många andra. Yäk vad äckligt när man bara läser om det.
Alla gravida borde akta sig för poolbad. De där bakterierna kan orsaka livsfara för bebisen.

uppladdning

Vaknade efter en illasovd natt och var helt mosig. Det är (o)lustigt hur kroppen kan vara fullständigt ickeexisterande efter vissa nätter. Framförallt dom som tillbringats i ett kvavt, syrefattigt rum. Jag var verkligen som mos. Löst mos med för lite salt. Släpade i alla fall på något sätt ut mig till ett mer luftigt vardagsrum och la mig där bland två katter och somnade om på soffan. Blir inga mer nätter inne i den där bunkern. Inte förrän det är höst och lite kyligare ute. Så mycket för going up going down sängen nu under graviditeten.
Nåväl. Jag hinner leka med den än.

Projekt däcka-valen har gått in i sin andra fas nu. Valen, tillika jag, laddar på allvar inför vilandet som komma skall. Måste inse att det är vad som ska och måste göras. Vet ju det, talar om det men har svårt att på riktigt inse och förstå vad det hela egentligen handlar om. Vill nog nånstans inte inse. Situationen skrämmer mig mer än jag ännu är redo att erkänna.
Har några veckor till i någorlunda frihet och upprätt position innan jag ska i horisontalt fängelse utan att passera gå. Från vecka 14 blir det sjukskrivning och vila. Jag får gå på toa och duscha och nån gång sitta vid ett bord ett kort tag. Läkarens ordination. Jihaa liksom. Kanske kan bli finlunch nång gång i köket?
Jag insåg nog lite av allvaret när duktiga flickan i mig häromdagen försökte komma med egna ideér om min sjukskrivning och hur länge till jag skulle jobba och det ideérna snabbt kastades i sopkorgen av både Marcus och min läkare. De hade såklart rätt och jag fel. I den frågan. Och nej Marcus det gör inte ont att erkänna. Men det gör ont att börja fatta allvaret. Känns löjligt svårt, med betoning på löjligt, att släppa jobbet bara sådär. Jag kommer tillbaka efter semestern, jobbar kanske två dagar, meddelar min situation och säger hejdå. Har en inneboende vetskap, hur självgott det än må låta, att mitt jobb klarar bara jag bra och mitt jobb är mig kärt och viktigt även fast jag just nu är mycket trött på det. Ofta. Men allt det spelar faktiskt ingen roll i det här läget. Och det vet jag utan minsta tvekan om. Pratar vi VIKTIGT, finns jobbet inte med eller ens i närheten av den skalan där det riktigt VIKTIGA är. Mini.
En del i det tunga är just att veta vikten av det här. Att bära hela ansvaret för hur det kommer gå. För även om Marcus kommer få dra ett jäkla lass här hemma (något han gör utan minsta sneda min) så är det mig och mitt vilande det hänger på, känns det som, ifall vi är två som kommer i mål. Jag har inte råd att förlora fler barn. Min självkänsla skulle dippa för gott då. Men tänk om jag skulle råka sitta vid köksbordet för länge nån gång eller gå på toa två gånger för tätt, eller stressa upp mig för skitsaker som jobb eller annat och det sen går illa? Vems är felet då? Mitt såklart. Skulle jag se det som. Trippeldöd på mitt samvete. Hur kul eller lätt blir det att leva med?
Men så bör jag inte tänka. Och det är det som är det svåraste i den här uppladdningen, att försöka att inte fastna i dom tankarna och att give my self some slack från nu och framåt. Jag vet vad som krävs och jag ska göra allt jag kan.
Mer kan ingen begära.