tisdagen den 30:e september 2008

ett snitt till kaffet tack

Något darrig, post-bricanyl, tänker jag lite mer på det här att föda med snitt.

Fullständig förbluffad har jag tidigare följt ett antal diskussioner (som alltid engagerat massor av kvinns) på olika nätforum där frågan om man får säga att man fött när man gjort det via snitt varit den heta potatisen.
Vadå får? Klart man får, klart man gör. För vad är det annars man liksom gör? Man föder sitt barn, vilken väg det än är man gör det via! Ett barn är alltid fött. Tycker jag!
Förbluffningen kom av att det var så väldigt många mammor som dock tyckte, oftast såklart de som bara fött gamla vanliga fittvägen, att snitt är ett sätt att komma undan, att fuska och då ska man minsann inte få använda fina föda-ordet. Fuskar man, åker man ut och får max använda ordet får. Aldrig föda. Barnet får man. "Man gör ju ingenting själv".
Ja ni hör ju.

Varför måste vissa, för många och alldeles för ofta, kvinnor bräcka varandra för att må bra själva?

Sedan finns det ju såklart kvinnor som sett fram emot en vaginal förlossing och sedan på grund av komplikationer varit tvugna att trots allt föda med snitt och därefter kännt sig snuvade på något, inte känner att de fött. Och visst. Det är deras upplevelse.
Precis lika mycket som kvinnan som från början av en anledning eller annan valt snitt, fött så och bra så, har sin.
Varje människa har rätt till sin egen. Sin upplevelse. Och det finns ingen som kan eller ska komma och säga rätt ller fel om någon annans. Gör man det bör man skämmas.

Jag känner inte att jag behöver försvara (samtidigt som jag kan förstå att andra kan göra det)varför jag om allt går bra föder med snitt jan/feb nästa år, men jag ville förklara och gjorde så i tidigare inlägg.
Anledning till att jag någonstans inom mig, ibland, ändå kan känna att jag hade velat köra en vaginal variant är absolut inte för att få en ökad känsla av att föda mitt barn (det gör jag så väl med snitt) utan helt enkelt för att få en chans att åtminstone en aning sudda ut något av det fruktansvärda i att ha fött ett barn till döden. Den gången just den vägen.
Men så blir det inte och därför ska jag försöka släppa det. Jag föder med snitt, tackar vetenskapen för möjligheten och Gud, universum eller allt det nämnda och annat för att mitt barn lever. För det är ju ändå det som är förhoppningen, drömmen och målet med detta.

Bara lite funderingar. Ni får gärna fundera vidare och dela med er av era egna erfarenheter och upplevelser.

dag trettiosju -filmtips mm...

Igår hade vi en typisk långkväll mamma och jag. I vår familj lägger vi oss sällan före midnatt och så också alltså igårkväll. Vi såg filmen P.S I love you (en av svärmor evas filmtips) och som jag rekommenderar den vidare! Varm, vacker och rolig. Tårarna hotade välla över ett antal gånger samtidigt som man fnittrade förtjust minuten efter. Se den!

Sover inte särskilt bra just nu, men det får gå. Somnar ok men har problematiken med att inte kunna somna om när jag vaknar för mina otaliga kisspauser. Men så är det ju att vara gravid tänker jag och ler lite. Jag är inte konstigare än nån annan på-smällen-syster.
Har idag börjat prenumerera på Postkodlotteriet då jag ett tag gått runt med en stark vinnarkänsla i kroppen. Vinner ju visserligen aldrig nånting i lottväg, har aldrig gjort och kommer nog aldrig att göra. Till och med i "vinst varje gång" går snöret garanterat av och jag får gå tomhänt därifrån. Men nu kittlar det på ett obestämt sätt och jag kan inte härleda det till nåt annat än en föraning om nåt stort. Just det här lotteriet har jag haft ögonen på ett bra tag och bara att kunna vara med och bidra till Rädda barnen är ju en vinst i sig, även om min kittlande känsla låter lite klirr klirr. Och utan att verka för girig skulle det där klirret vara väldigt välkommet och rätt vältajmat just nu med tanke på min avsevärt minskade månadsinkomst (ca -4500 kr i månaden) i kombination med vissa ökade utgifter. Det kostar att hålla sig sysselsatt i soffan, för att inte tala om mitt ökade behov att bidra till olika bra ändamål, som visserligen kunde ha kommit i ett annat ekonomiskt läge men som ändå berikar på ett sätt jag inte kan tänka mig vara utan just nu.
Gör man någonsin gott, utan att själv vinna något på det?

Ja hursom, så ska jag nu lägga mig i soffan och vänta på att Magdalena Graaf med sin subtilt tobakshesa röst knackar på med värstingbukett och cälfylld check i armhålan.


För att undvika missförstånd och eventuella rättsliga följder.
Har alltså ingen aning om fröken Graafs rökvanor och påstår inte att hon någonsin ens smakat på en cigg, bara att hon låter så.

måndagen den 29:e september 2008

att föda med kejsarsnitt

Vill bara komma med ett litet förtydligande. En mening i artikeln blev något knasig, eller missförstås lätt. Kejsarsnitt blir det för mig av den anledningen att jag har ett s.k abdominalt cerklage, ett band runt livmodermunnen oprerat in genom buken. Bandet kommer jag för alltid att leva med så vaginal förlossning blir aldrig möjlig. Och för att vara ärlig så är jag oftast rätt tacksam för det, då minnet från senaste gången skaver i ett ständigt blödande sår och jag nog skulle ha svårt att tro att det någonsin kunde sluta annorlunda. Att tvingas föda fram sitt älskade ännu levande barn till en i princip säker död är för mycket för vem som helst och ett trauma för livet.
Fast samtidigt... Dantes förlossning är också bland det vackraste jag varit med om och skulle aldrig vilja vara utan den erfarenheten hur ont minnet av det än gör (förlossningen alltså, såklart önskar jag ingen upplevelsen av att ens barn dör). Jag kan emellanåt känna en oerhörd sorg för att aldrig ens få chansen att välja en fånig revansch och föda fram mitt barn till livet med krystvärkar och hela baletten. Men sen tänker jag, bara bebis föds levande spelar det ingen roll vilket hål h*n kommer ut ur och därmed är revanschen tagen.

dag trettiosex -dagens mediabula

Idag kan ni läsa artikeln i tidningen. Ja eller via länken, men vill ni bli i det närmaste påhoppade av en gigantisk bild på oss, lilla amputerade familjen, slå upp mittsidan i pappersvarianten. Ha ha. Fick nästan en blåtira själv, så stor är bilden. Lite roligt även om jag blir lätt småsvettig av mig själv i sådana här sammanhang och kan inte låta bli att stirra mig blind på flottiga luggen som inte verkar ha sett shampoo på några dagar. Men artikeln är bra. Hoppas den kan ge hopp och kanske till och med stöd åt någon. Finns det bara en som känner nåt av det nämnda har jag gjort mitt.

Idag har min mamma kommit och Marcus' åkt. Mammorna går skift. Känns bra. Är oerhört lyckligt lottad och så tacksam över det stöd vi får från våra underbara föräldrar! Tänk om alla kunde ha det så.


Ett litet sifferlexikon för de som undrar över matematiken i det hela. Speciellt för dig Macke f :-):
v 19+1 (som idag) betyder alltså att graviditeten har pågått i 19 veckor och 1 dag och vi därmed är inne i vecka 20, Mini och jag.
Dag trettiosex, idag. Betyder att jag legat i så många dagar. Istället för nedräkning vill jag påminna mig om vad det är jag faktiskt uträttar hela tiden.

Kram bästa bloggläsare!

söndagen den 28:e september 2008

vecka 19+0 idag

Vann inget på bingolotto igår. Sörjer inte för det och ju längre programmet led så hoppades jag innerligt att jag åtminstone inte skulle vinna en ny bingolott och tvingas genomlida en kväll till framför lackstövelsprydd Lotta E. Det gjorde jag inte. Annars var det en trevlig kväll. Min förskylning blossade upp mot kvällskvisten och härjar i kroppen än idag. Hoppas det är snabbt övergående för dubbelt sängliggande jag är inte rolig att vara.

Vi går in i vecka 20 idag, Mini och jag. Heja heja. H*n cancandansar sig genom dagarna så jag tror allt är bra därinne i alla fall även om mamma är i risigaste laget.
Har ingen bild att bjuda på idag, men ni har ju nyligen sett utvecklingen och mer kommer.

Hep för nu.

dag trettiofem -varför Jonna gråter

Helt makalöst. Sitter fortfarande och bölar som ett barn över en tappad glass.
Det här är den finaste kärlekshistorien jag nånsin sett. Så vackert! Och även om ni säkert redan sett den, tål den att kollas på om och om igen i dessa tider så man alldeles för ofta gråter över andra saker.


lördagen den 27:e september 2008

dag trettiofyra -la la la lördag

Lördag är det ja. En inte så rolig dag egentligen, men med besök från svärmor och svärfar blir det genast lite mer livat och det piggar upp. Fick massa fina presenter av Eva, flera filmer och ett vackert halsband med ett hjärta i glas. Det är så kul med paket!
Ikväll ska jag vinna lite på bingolottos guldkväll hade jag tänkt. Har en självklar vinnarkänsla så nåt måste vara på gång.

Min förskylning, eller snoret är där det är. Lättar lite när jag sitter så jag gör det aningen mer. Tror det är bra. Sitta lugnt brukar inte orsaka sammandragningar och samtidigt sparar jag något på höfterna som börjat skrka ut sin ilska mot mig. Kan ju inte ligga på rygg längre så stackars sidorna lider.
Har inte tagit bricanyl eller lugnande på ett par dagar och det känns mycket bra. Vid behov kommer det åka ner en eller två men så länge jag slipper är jag glad.

Imorgon går vi in i v 20 Mini och jag och sen är det bara runt 4-5 veckor av skräcktiden kvar. Det kan väl få gå fort?
Snälla...

fredagen den 26:e september 2008

imorgon klockan sju

Det var värst vad jag spred bilder på sminkad mig där innan. Nu är jag dock helt renskrubbad och det är så skönt, men ska nog ta till att piffa upp mig ibland med lite maskara och rouge när jag ändå bara ligger och tycker synd om.
Jag är galet täppt i näsan nu. Vill inte bli sjuk. Vågar inte snyta mig eller nysa värst heller så influensa är inte min grej i dagsläget. Hoppas den håller sig borta.

Jo just det.
Jag skulle skriva att imorgon på Norrköpings kulturnatt samtalar och läser Marcus Birro och Mikael Eriksson om och ur pjäsen Svarta Vykort -en läkares försvarstal Kulturkammaren. Klockan 19:00 kör de igång och det är GRATIS entré. Så missa inte det ni som har vägarna förbi!

dag trettiotre -sminkad sanning vecka 18+5

Idag hade vi besök av expressen som ska göra en liten grej om oss och Marcus kommande pjäs. Det var samma tjej som skrev artikeln våren 2007 och vi hoppas att det även denna gång blir en bra och värdig sådan. Det roligaste var att sminka sig för det kom en fotograf som tog bilder också och har man inte som jag ens duttat med mascaran på snart fem veckor var det riktigt kul att fixa till både framsar och bryn, även om det hela gjordes liggandes. Kunde inte få nog av mitt sminkade och dagen till ära glada jag så därav fotoorgien i inlägget. Men hey, det är ju faktiskt min blogg.

Det var också inspirerande att journalisten tyckte vi verkade må så mycket bättre nu än sist och med tanke på senaste tidens ångest kändes det bra att höra. Och just idag mår jag också så mycket bättre (än vissa andra dagar) och suger på den karamellen så länge den varar.
Nu är sminket borttvättat och jag ska strax återgå till standardläget i soffan, med kära fjärrkontrollen som enda sällskap. Men lika glad för det e jag, den åtminstone gör ju precis vad jag vill...
Hoppas alla får en fin fredagkväll och en lika bra efterföljande helg!

torsdagen den 25:e september 2008

dag trettiotvå -till BM

Känns bra idag. Säger vi. Känns åtminstone inte så tungt. Vilket ju ÄR bra, så nog är det en bra dag trots allt idag. Magen har varit relativt lugn, ur sammandragningssynpunkt, förutom när färdtjänst kommer på tal eller jag blir stressad. Så inget snack om det förstnämnda och jag tar det lugnt i min egen lilla takt vad gäller allt annat.
Fick mina beställda kuddar igår och vad sköna de är. Superbra för min nacke och mina axlar, men... de luktar så förbaskat... nytt. Kan inte ligga länge alls förrän jag blir yr av stanken. Marcus tycker det inte är så farligt alls, men tänk om det är just det, farligt? Vill ju inte ligga och goa huvet i massa giftiga kemikalier hur skönt det än känns för nacken. Får ta och läsa lite i bipacksedeln helt enkelt innan jag fortsätter goandet.

Ska till min barnmorska idag. Åker vanlig taxi. Min smekmånad med *piiiip*tjänsten tog slut innan den hann börja. Katastrof att gå så långt som att kalla det en tjänst. Inte undra på att man fick det så lätt när man nu inte kan använda det alls. Ja ja, tur man har en man som har en extra trehundring i plånboken, just nu i alla fall.

Bra kämpat förresten med vår insamling. Vi har som sagt en bit kvar, men leder topplistan! Jippieee för finnjonna med vänner!
Och ska man nån gång bry sig om topplistor så är det väl nu.
10 000 kr är målet och det kanske är lite högt satt, men de borde finnas ett antal tusentals som enligt diverse räkneverk besöker sidan så mobiler, ännu inte använda, torde det finnas gott om att skicka sms ifrån :-)


Alltså, sms:a LÄKARE 210 till nr 72990 och du skänker 50 kr till läkare utan gränser.


Ikväll har jag åter sålt TV-tid (ÖIS spelar), den här gången till priset av två sms!

onsdagen den 24:e september 2008

depp

Den ålar sig fram. Tiden. Det går fort när man har roligt sägs det ju och ja det har jag ju inte.
Varit en jobbig dag igen. Har lite sammandragningar emellanåt och de är ibland så obehagliga så jag vill krypa in genom skinnet och lägga mig där bakom och vänta ut alltsammans.
Mini sparkar och lever sitt lilla liv och jag gläds enormt med det, önskar bara jag kunde få upp mitt humör. Men jag tror det är där det är. Märker att jag börjar bli nervig nu också. Får sammandragningar och ont så fort jag hetsar upp mig det minsta eller nån bråkar för högljutt på TV. Bara tanken på en konflikt får mig att börja svettas i panik. Härligt läge. Not. Men det kanske blir lite bättre så småningon, jag hoppas på det. Nästa vecka ska jag till min läkare och bli kollad och jag längtar dit. Små bekräftelser av att det är bra. Nu ska vi gå och lägga oss i sängen, bebis och jag. Marcus och pappa Adriano har köpt tv-tid så jag har en anledning att krypa till kojs. Och tjäna en slant på det.

Sov gott alla!


Och fortsätt sms:a LÄKARE 210 till nr 72990 och skänk så 50 kr till läkare utan gränser.
Tack!

dag trettioett -och vi lägger på ett krut

Vi har två veckor på oss att samla in till vårat mål, 10 000 kr.
En bit kvar med andra ord. Men jag vet att vi ska klara det!
Tillsammans.


Smsa: LÄKARE 210 till nr 72990
och du skänker 50 kr till Läkare utan gränsers kampanj!


På ett år utför 28 300 medarbetare detta:
• Tio miljoner konsultationer
• Över 80 000 operationer
• Vaccinerar flera miljoner barn och vuxna mot sjukdomar som mässling, gula febern
och hjärnhinneinflammation
• Ger 130 000 barn intensivvård för grav undernäring. Mångfalt fler får terapeutisk mat för att stävja undernäring
• Behandlar över två miljoner människor för malaria
• Hivbehandling av 80 000 människor
• Assisterar vid cirka 90 000 födslar
• Förser årligen hundratusentals flyktingar med rent vatten och latriner

Du kan se till så att ännu fler får hjälp!

Ps. Visste du att 50 kr kan räcka till att ge två barn ett livslångt vaccinationsskydd mot mässling, en av de vanligaste sjukdomarna i våldets bakvatten, eller att rädda fem personer från att dö i kolera? Ds.

tisdagen den 23:e september 2008

mage vecka 18+2

Vår älskade Mini i magen idag.
Det är ett leende ansikte på bild nummer två ifall någon liksom Marcus missar det. Han trodde det var ett allmänt klotter och varför jag skulle klottra på bebis bo förtäljer icke historien.









Känsliga tittare varnas.
Ett par pubishår kan sticka fram under byxliningen. Blunda och räkna i så fall till tio, så kommer det genast kännas lite bättre.



dag trettio -bajs


Är så glad åt min infantila humor, framförallt när det känns svårt. Att fyra bokstäver i rätt följd kan få mitt 32-åriga jag att skratta länge och upprepade gånger, det är smått fantastiskt faktiskt. Kanske lite knäppt och för en utomstånde något oroande, men det struntar jag i och fortsätter flabba.
Fick nyckelringen av Lisa idag och förutom den och lite annat trevligt hade hon med sig kaka och bulle, vilket både jag och Mini njöt av. H*n blev nog lite sockerhög för det vart danser av det vildaste slag ett bra tag efter avslutat mumsande.

Dag tre noll idag. Låter mycket och det är det väl med. Hoppas nästa trettio flyter på ännu snabbare.
Jag har fortfarande sammandragningar med efterföljande andnöd och trots bra läkarbesked igår vill inte oron ge med sig. Den klibbar sig fast och börjar ilsket pulsera så fort livmodern rör sig. Tänk om jag kunde bli av med dom helt eller åtminstone delvis. Inga lugnande har dock intagits idag och det känns bra.

måndagen den 22:e september 2008

dag tjugonio -inlagd no more

Först bara den innerligaste tack för alla era kommentarer! Hoppas ni kan ana lite av hur mycket det betyder för mig, för oss, att ha så många vänliga tankar hos sig!
Tack!

Ångesten kom igår igen. Strax efter mitt senaste inlägg. Som tur var hade jag sinnenärvaro nog att ringa till förlossningen och höra vad göra. Åk in, sa de och jag åkte in, hulkande och helt förstörd. Hade inte tagit nån tablett sedan natten innan, men alla symptom från då hade ändå satt sig som klister. På förlossningen blir jag undersökt av snäll läkare som tyvärr inte riktigt kunde se hur det såg ut. Har ju mitt specialcerklage och det ställer till det emellanåt. Hon fick dock med viss tveksamhet tappen till något kortare än tidigare och jag med min långa erfarenhet av amatörtolkningar tyckte mig se att det hade börjat öppna sig inifrån och därmed var ju katastrofen i mitt sinne ett faktum.
Jag blev inlagd, mest för min egen skull fick jag senare veta, då jag var hysterisk (mitt ordval)och också för att bli kollad imorgon, alltså idag, igen av en överläkare som hade lite mer kött på cerklagebenen. Fick en tablett lugnande. Jihaa. Och började må lite... lugnare. Hade jag vetat att det var en möjlighet att jag sett till att börja knapra för en tid sen.
Hursom. Min Marcus kom på kvällen och jag blev så lycklig över att se honom samtidigt som skräcken och paniken vällde över igen och jag blev fast övertygad om att det skulle bli till att köpa kista igen. Min älskade var inte mycket lugnare och vi två i en skön kombination av oro är inte det roligaste eller bästa i en sån stund. Fick lite mer lugnande. Jihaa. Och snart kändes det bättre igen.
Marcus åkte hem efter att snäll barnmorska försökt förklara för oss att det inte är kris. Tror inte vi riktigt hörde henne, eller kanske ändå lite. Natten kom och jag sov inte mycket men behövde inga mer tabletter av något slag, bara en stunds prat med BM vid tre.
Imorse kollade då överläkaren, en väldigt bra sådan, mig och min tapp och jag var lugn, men rädd. Marcus likaså.
Till vår oerhörda lättnad ser tapp och allt annat därikring precis som det sett ut tidigare. Inga mm åt nåt håll. Jag känner igen cerklagestygnen, skuggorna och kan inte se den trattliknande öppningen från igår nånstans! Allt är bra just nu. Bebis smalben kickar in i bilden och ALLT är bra. Just nu.

Kom hem för ett par timmar sen. Fullständigt utmattad och blek som en vålnad, sjukhusväggarna liksom smygsuger blodet ur en, men det bjuder jag på, är lättad hemma och älskade Mini flyter omkring i min mage och sparkar. Har aldrig fått komma hem efter en natt eller flera på sjukhus med bebis, så jag anar ett trendbrott och hoppas den blir långvarig. I väskan har jag en burk lugnande att ta vid behov och bara att ha dom där lugnar mig avsevärt.
Nu ska jag lägga mig i den välbekanta soffan, se på TV och tänka att allt är bra.
Just nu.

Tack igen alla fina!!!

söndagen den 21:e september 2008

dag tjugoåtta -sådär va

Värsta natten på nästan två år överlevdes. Och det är bra jobbat.
Bricanylen igår fungerade utmärkt och gjorde det den skulle. Att jag tog hel tablett istället för halv var väl lite av orsaken till att biverkningarna blev så rejäla. Låg och skakade kraftigt i över två timmar med skyhög puls och knappt nåt blodtryck alls. Väldigt spännande måste jag säga. Sammandragningarna höll sig borta och all annan relaterad oro likaså. Just då i alla fall. Mådde riktigt jäkla pyton, fast på ett helt hanterbart sätt. Och allt nytt just nu är välkommet så länge det inte är farligt för bebis.

Sen började det jobbiga.
Somnade runt ett och vaknade strax efter två av ont. Fick panik. Balanserade ett tag på kanten till brunnen och ramlade sen däri. Låg och plaskade i det kalla djupa vattnet och kom inte, hur jag än försökte, upp. Tog en halv tablett till, sammandragningarna drog sig tillbaka men paniken ökade. Vet inte hur länge jag låg och bara ylade, helt säker på att allt skulle vara kört den här gången också. Det går inte att beskriva riktigt. Inte alls egentlgien. Det blir så svart när det kör igång. Alla ljus slocknar och jag är sjukt mörkrädd. Kan inte dra mig upp när jag väl åkt i. Mini sparkade i magen och jag försökte finna tröst i det, men blev bara räddare. Inte det här barnet också! Inte min älskade lilla Mini!
Ringde Marcus vid fem men han sov och vaknade som tur var inte. Det hjälper ju inte att två är panikslagna i varsinna städer. Så jag fortsatte att gråta tills inget mer kom då jag kröp med täcke till soffan, satte på scrubs och somnade efter ett tag för en kort stund.

Nu har det varit bra idag. Fast det börjar komma tillbaka, stressen och rädslan och jag vet inte hur hantera det.
18+0 idag. Vecka 19 börjar och det ska vara en bra dag, men jag är ett fullständigt vrak. Längtar efter Marcus och jag vet att han kommer snart. Fast tills dess då? Kan inte prata med folk än mindre träffa för jag orkar inte. Blir bara mer stressad av att möta sympati.
Jäkla skit. Jag som klarade det här så "bra".

lördagen den 20:e september 2008

dag tjugosju -hjärtklappning och Oprah

Det dunkar på. I rask takt och lite orytmiskt sådär som det tydligen kan bli efter bricanylintag. Fick tabletterna av min läkare sist. Bra att ha vid behov, ifall. De gör så livmodern slappnar av och sammandragningarna minskar. Har haft lite besvär och ont (av annat slag) sedan igår kväll och tog en nu, mest för att Marcus åkte och jag då tenderar att ramla ner i den svarta brunnen av minsta lilla känning. Ensam är inte lika mycket ensam om man har sällskap av mediciner, typ. He he.
Känner mig ju egentligen aldrig helt ensam, inte nu längre sen Mini börjat köra sina danser med jämna mellanrum. Igår kom det sådana underbart stillsamma men kraftfulla dunsar. Blev så varm omkring och i hjärtat! Det är den mest fantastiska känslan man kan tänka sig. Mitt lilla barn som rör sig därinne, snurrar runt och dansar små danser. Helt otroligt.

Mina diverse spärrar har släppt lite eller så har oron över de andra onda tagit all fokus och nacken känns plötsligt inte alls. Kom tillbaka kroppsont, allt är förlåtet! Så länge det sitter långt från magtrakten är jag nöjd och glad.
Nu ska jag fortsätta tjuta till min härliga Oprah-box som kom med posten igår! Rekommenderas till alla O-fanatiker.
Dessutom har händerna börjat darra så att fingerföring över tangenterna inte länge till är en möjlighet. Också en biverkning och inget att oroas av. Bara magen är slapp....

fredagen den 19:e september 2008

med eller utan hjälm

He he. Kul grej det där. Så där kommer Mini se ut alltså, enligt spåsidan. Var gula hjälmen kommer ifrån vette 17.

tillägg: Såklart kryssade jag i either, alltså varken flicka eller pojke. En hemlis är en hemlis och så lätt skulle jag ju inte försäga mig. Ge mig lite mer cred :-)

Mini -om ett tag!

torsdagen den 18:e september 2008

dag tjugosex -stel

Vaknade med världens spärr. Som bara blivit värre. Har nackspärr, ryggspärr, axelspärr och spärrspärr. Tar dagens första sittpaus nu och försöker så gott det går sträcka ut delarna som håller fast huvudet. Inte för att jag rör mig eller springer uppe om dagarna men idag är det svårt att hasa sig upp för att ens gå på toa. Nu ska jag försöka att inte gnälla över petitesser, har haft ont i kroppen i veckorna tre, nästan fyra, så länge jag legat egentligen, men idag när spärren kom kan jag inte låta bli. Jag har oooooont! Ooooooooont! Aj aj aj aj!
Ligga är inte kul när det inte är självvalt, men att ligga och inte kunna slappna av alls är ännu tristare. Ligger som en sliten, men stel boomerang och kvider i soffan och undrar när mina kuddar kommer.

Nu kom Marcus förbi och gav mig lite av sin specialare och jag har ondare än innan. Han är benhårt övertygad om att massage ska kännas och det gör hans. Men jag vill att det ska vara lite skönt med. Nu får han inte röra min nacke mer på ett tag och jag tror det är det han i hemlighet är ute efter.
Nåväl, dags att ramla ner i gamla soffan igen.


Glöm inte våran insamling.
Sms:a LÄKARE 210 till nr 72990 och skänk 50 kr!
Vi är på femteplats just nu! Heja er!

Vill ni starta en egen, gå in här.

Äntligen

Fick ett fadderbarn med posten idag. Länge har jag tänkt på det men min åkomma, kallad tummen-fast-i-röven, har lika lång tid varit i vägen och det har dumt nog bara inte blivit av. Men så förra veckan när jag inte visste var skänka pengar, gjorde jag slag i saken och idag fick vi henne. Vårat fadderbarn Yaba! Hon bor i Togo och blir sex år i vinter. Hon tycker om att sjunga och rita, går i byskolan och ser så intelligent ut. Jag hoppas vi kan vara med och hjälpa henne på vägen. Om jag kan möjliggöra skolgång för en liten afrikansk tjej, är jag lyckligast på jorden.
Heja Yaba!



Hur Du (bl. a) kan hjälpa?

Sms:a
LÄKARE 210
till nr 72990 och skänk 50 kr!

Gör det två gånger och du skänker 100. Bra va!

Tack!

sorg

Min Marcus' morfar och min kära svärmor Evas pappa har gått bort.
Ragnar blev 90 år. Jag träffade honom ett par gånger och han var så fräsch i blick och tanke även om kroppen hans sedan en tid inte riktigt ville längre.
Han var en snygg fotbollsintresserad karl vars gener i all sin tydlighet går igen i Marcus.
Han var gammal och hade levt ett långt liv, men ändå... man är aldrig beredd. Det kommer så plötsligt när det än kommer.
Jag undrar om de möttes nånstans i ingenting- eller alltingheten, Ragnar och hans barnbarnsbarn lilla Mini?
Jag tror nästan det.

Vila i frid (då du inte springer efter fotbollen).



Mitt varmaste deltagande till Ragnars fru A.

dag tjugofem -finnjonna & co samlar in pengar!

Jag blev väldigt hedrad av att få förfrågan om jag ville starta en insamling här på min blogg till förmån för en kampanj av läkare utan gränser och jag hoppas ni känner er lika hedrade av att ni nu tillsammans med mig ska samla in tusentals kronor för att hjälpa drabbade medmänniskor runt om i världen.
För muspekaren över bannern här på sidan med ljudet på och ni får höra ett hjärtskärande rop på hjälp. Skänk en slant och få tyst på eländet!
För varje bidrag sänks ljudnivån och när vi kommer upp till vårt mål, 10 000 kr så tystnar ropen helt. Åtminstone här. Alla rop kan inte tystas, men tillsammans kan vi hjälpas åt och åtminstone hjälpa och tysta några.

Sms:a LÄKARE 210 till nr 72990 och skänk 50 kr!

Tack för hjälpen!

Ni är bäst och därför vet jag att vi kommer klara vårt mål.

onsdagen den 17:e september 2008

joodå

Där låg en Mini, sprattlade, slog och sparkade. Vi blev guidade genom vårt barns inre som två turister i ett främmande land. Där är hjärtat, magsäcken. En njure och en till och så kikar vi på urinbåsan -där. Vi nickade och log. Det tog sin tid och när vi väl gjort turen konstaterade läkaren ytterligare en gång att allt verkligen såg ut precis som det ska. H*n är precis lagom stor. Skulle det inte varit IVF hade vi blivit flyttade en dag framåt. Huvudet var också lite på plussidan, inget oroväckande, framförallt inte om man ser till både min och Marcus skalle, som båda ser ut att innehålla något utöver det vanliga. Fick också veta vad * är, men det säger vi inte. Inte än.
Vår hemlis.
Ett tag till.

Jag tror våran 20 centimeters parvel vet hur älskad h*n är. Det måste vara väldigt varmt och skönt därinne med tanke på hur mycket kärlek som där ryms.
Hoppas bebis vill stanna länge, länge till.

Mamma ligger still, på sidan, står på huvudet, gör vad som helst för att du ska trivas därinne. Äter pizza och choklad i mängder om det är det du vill ha.
Dålig hy, kom och ta mig!
Bara du mår bra.
Älskar dig.

dag tjugofyra -stora UL

Ett bra tecken på att tiden faktiskt går framåt är att jag inte helt självklart har vilken dag det är i huvudet. Måste rätt ofta kika tillbaka på föregående inlägg för rätt konstaterande. Idag är det dag 24. Drygt tre veckor in i nedläggningen och dags för ultraljudsscreening.

Igår kände jag med handen hur Mini hade sig därinne. Det måste ha varit h*n! Fortfarande finns ibland en promilles tvekan när det där speciella bubblorna flyter upp till ytan, är det bebis? Är det nåt annat? Men när jag igårkväll fingrade på mitt cerklageärr fladdrade det till en gång och och min hand fick sig en stöt, och en till, och en till. Kan inte vänta tills att Marcus får känna!

Det känns någorlunda bra inför kontrollen. Varenda gång går vi dit med en klump i magen och tandborsten i väskan och en stilla förhoppning om att klumpen släpper och tandborsten åter kan läggas i muggen hemma. Ingen skillnad idag, men för mig, trots en dåligt sovd natt så känns det ändå ganska ok idag. Grämer mig fantastisk nog över världsliga ting som till exempel alla finnar som jobbigt nog plötsligt dykt upp i nunan. Tror det är förrgårdagens pizza som bokstavligt talat letat sig upp i ansiktet. Inget kul alls. Vill ju trots allt vara en snygg grönsak här i min kuvös. Får kolla in på apoteket på väg till läkaren och hoppas hitta nåt vitamin eller annat som kan bota min prickiga tillvaro.

Hoppas ni får en bra onsdag!

tisdagen den 16:e september 2008

dag tjugotre -hungrig






Knepigt är det. Hade en ytterst påtaglig orgie i pizza igårkväll, i princip helt för mig själv eftersom Marcus envisades med att inte sympatisera med den gravida och valde att bara äta sallad och nån kantbit, men ändå vaknade jag inatt vid fyra och var hungrig! Det måste vara ett litet matvrak i mig. För såklart skyller jag på den där älskade andra som bor härinne (pekar på magen) så fort jag kommer åt.
Sov förövrigt kasst hela natten och vid sex gav jag upp, gick och tog mig en yogurt och la mig i soffan för att glo på morgon-tv. Somnade sen om och vaknade mosig och bortdomnad vid halv tolv. Inga mer pizzor sent på kvällarna.
Men gott var det!!!


måndagen den 15:e september 2008

pizza

Plötsligt var det pizza vi ville ha och älskade världens bästa Marcus är iväg och hämtar.
Gott!

dag tjugotvå -sugen

Känns rätt bra idag med. Men bebis och sammandragningar. Fantastiskt underbart att våga andas och ligga någorlunda bekvämt i soffan. Sen är det måndag med och med måndag kommer en hel radda av program som kortar av dagen. Från 1000 till 1530 har jag bara ca en halvtimmes paus och då blir det korsstygn. Snacka dagen fram tills dess går fort, även om sysslan att glo på trista program inte alla dagar är lika upphetsande. Såklart mår jag som bäst i tristessen när magen är lugn och det enda som känns är Minis av-och-an-bökande. Är jag galet orolig känner jag ingen tristess överhuvudtaget, vilket absolut inte är att föredra!
Men i lugnet, ron och det tråkiga kommer också suget. Suget att gå på stan, göra saker. Som ett konstant hunger är det, att vilja gå ute i kyliga höstluften, andas in den, gå i affärer, titta på riktigt folk, ta på klädesplagg och prova skor utan att få. Eller att gå till bibblan, sitta på cafe, köpa en hamburgare just precis då när man som mest vill ha den. Eller att köpa chokladbiten, ett s-märke, läsken eller saltgurkan vars smak kittlar så gott i minnet. Men att inte få. Jag är gravid och sug hör till, men det går ju inte. Inte nu. Har Marcus handlat sin dagliga kasse så är det bara att planera in ett sug till imorgon och saltgurkan jag just nu vill ha kanske inte alls funkar då. Ibland vill jag grina högt för jag vill ha nåt så mycket. Det är quickfix vi pratar om. Jag vill ha och jag vill det nu. Men nej. Bita ihop och tänka på det jag mest längtar efter, vårt barn och tristess och sug lägger sig något genast. Fast på väg dit vill jag ju också kunna mumsa saltgurka och fazers choklad.
Just när jag vill.
Är det för mycket begärt?

Men trots sug av olika slag är det alltså en väldigt bra dag idag för mig och Mini!

söndagen den 14:e september 2008

ny magbild v 17+0

Dagens mage. (På nedre kan man se mitt cerklage-ärr le lite tveksamt)
Så fina vi är Mini och jag. Helgen har faktiskt ur många synvinklar varit väldigt bra. Sammandragningarna har minskat och rädslan med de. Är inte längre livrädd varje minut och väntar på nästa utan kan korta stunder nästan njuta. När mina tarmar emellanåt lugnar ner sig kan jag med säkerhet känna det där undebara babyfladdret. Som att ha en liten fisk simmandes omkring långt ner i magen. Nån gång varje dag tycker jag mig få en hälsning och jag älskar det. Älskar mitt barn! Den känslan är värd varenda urtrist minut i soffan eller sängen. För tråkigt är det, tro inget annat. Men med världens bästa sällskap klarar jag vad som helst!


dag tjugoett -vecka 18 börjar

Så var jobbiga veckan 17 över. Och nästa har tagit vid. Inte lika jobbig tack och lov även om ingen känns så där tillräckligt trygg som man skulle önska. Men ny vecka och jag är ändå glad(are) och (mer) lättad. För nu.
Vecka 18 är för många en speciel vecka i en graviditet. Arton är lika med UL, alltså ultra ljud. Nu är det dags för stora UL för många. Så också för oss. På onsdag ska vi dit. Såklart känns det spännande att ännu en gång få se liten Mini, hjärtat och njurarna och alla de andra vitala delarna man då tar sig en titt på. För många är lyckat UL en bekräftelse på att bebis är frisk och kommer att komma då det är tänkt. Efter vecka 18 kan väl inget gå fel. Så tänkte även vi med Dante. Nästan. På föräldrakursen i samma veva pratade vi amning och mjölkstockning, vi fick bekanta oss med en tygtutte och veta från vilket håll och hur många centimeter vi blivande mammor skulle attackera bebisen, som om detta var det enda som hädanefter kunde strula. Jag ville prata om min förlossningsrädsla med BM, men det skulle vi ta sen -"långt kvar ju". Ja sen kom aldrig utan det gick som det gick. Dante föddes inte många veckor senare och dog direkt därefter. Förlossningsrädslan kom aldrig mer upp på tapeten.
Så visst ser vi med skräckblandad förtjusning fram emot UL och tiden efter om bara allt är bra. Men det kommer inte innebära nån större andningspaus. Eller kanske just det, en paus. Sedan är det med stormsteg vi förhoppningsvis rör oss mot våra andra jobbiga veckor. De mellan 22 och 24.
Fast för nu, tre veckor in i liggeriet, är första jobbiga veckan över. Och det ska firas med en omelett!

lördagen den 13:e september 2008

dag tjugo -dagen efter

Lördag igen. Redan den tredje. Bara kring tjugo kvar!
För den "rätta" lördagsstämningens skull låtsades jag att jag var bakis i morse och låg och svettade några extra timmar i sängen innan jag släpade mig till duschen.
Gillar inte lördagar. De har förvandlats från toppen till botten och fort gick det. Längtar till veckan med Oprah som idag känns väldigt långt borta eftersom också söndagen är i vägen och ingen av dagarna någonsin verkar vilja ta slut. Fulla av envisa minuter som låååångsamt tickar fram. Inget på tv för mig värt att se (förutom brittisk serie vid halv elva på kvällen, dags då...), medans det haglar fotboll över Marcus som typ har en ledig dag. Nä lördag är inte min grej.

Men som sagt bara 20 kvar.


Igår var det trevligt. Mousserande vin i riktiga glas, musik, finkläder och trevligt sällskap. Tog några klunkar innan jag hittade rätt, men sedan slank det ner i stabil och smidig takt. Kändes som fest nästan. Så mycket fest jag just nu kan och vill ha. Bara rouge och eyeliner som saknades för den äkta partytouchen men det får jag piffa upp mig med till nästa gång. Och då ska jag även borsta hela håret. Igår blev det en fuskvariant, med slät lugg och tennisbollsstora tovor gömda bakom huvudet. Men det som inte syns det finns inte.

Till kvällens absoluta och fullständigt vinnande accessoar måste jag utse tofflorna nu när jag ser dom på bild. Hade lätt kunnat kallas en modemiss på nån annan blogg, men här gör de liksom hela stassen :-)


Ps. Känns som att Mini mår bra idag och därför är jag hemligt superglad trots dagen.

fredagen den 12:e september 2008

dag nitton -fredagsvin

Haft väldigt mycket sammandragningar efter turen till sjukhuset igår. Eller mer än vanligt iaf. Nu har det åter lugnat ner sig något (ta i trä) men jag har hur som helst bestämt mig att inte åka lillbussen nåt mer! Ej heller vara helt själv och fixa mat och annat en hel dag för så här blir det tydligen då. Har ändå lyckats ta mig igenom de med hjälp av andningsövningar och minimalt med skräckpanik, så lite stolt är jag.
Nu är finbyxorna och BH:n på och jag väntar att Jess ska dyka upp med en flaska alkoholfritt vin. Här ska supas!

torsdagen den 11:e september 2008

lyckat VUL

Jodå. Det såg ut som vanligt! Ingen förändring i livmoderhalsens längd och Mini kikade förbi och vinkade glatt (inbillar jag mig) till mamma. Andas ut.
Ledsen att jag håller er på halster så här efter kontrollerna men jag tar bara helt slut och orkar inte annat än lägga mig och sova ett tag efteråt. Det är påfrestande för både kropp och knopp att åka på de här utflykterna. Men det såg alltså bra ut. Tack gode Gud! Min läkare sa också att jag får vara beredd på att det kommer kännas emellanåt. Inte bara är det vanligt i dessa veckor för alla gravida (har ju glömt) att känna "växtvärk", jag är dessutom opererad i magen och har ett cerklage där nere/inne, så båda grejerna gör sitt till för att det kommer mola på när Mini och magen växer. Det var ju skönt att höra på sätt och vis, att det är normalt, även om jag såklart helst inte skulle ha nån smärta alls den kommande tiden för jag kan ju tydligen inte riktigt hantera det. Finns iksom inget mellanläge för mig, Aj -och det är direkt katastrof, värsta scenariot, åka in och komma tom hem. Lyssnar stenhårt på mitt mentala träningsprogram och hoppas bli bättre.
Nästa koll på onsdag och då ska vi få titta nogrannt på vår bebis alla viktiga delar. Stora UL-dags.
Färdtjänstresan var smidig och lite spännande även om jag nästa gång vill åka vanlig bil. Kan inte sitta och skaka på golvet på en mini-buss i ett säte som inte kan lutas bakåt. Båda resorna, fastän det i dispensen stod att jag måste sitta i framsätet. Ja ja, kan inte få allt.

potatishjärta

Det här fick jag av min Marcus igår. Ett potatishjärta! Han hade hittat det bland de övriga runda.
Det är kärlek det!

dag arton -till sjukhus

Så var det beställt. Sjukresan. Innan jag skulle göra det kände jag mig väldigt glad och upprymd. Åka färdtjänst! Wow, liksom. Spännande och nytt. Men sen när jag beställer så inser jag hur krångligt det faktiskt är. Finns ingen garanti att det finns bil till just när man behöver åka. Ibland måste man åka en timme eller två före och vänta lika länge efteråt på hämtning. För min del låter det inte så hippt alls att behöva ligga så länge på de trånga träbänkarna i väntrummet, men vad göra? Antal bilar är tydligen begränsat. Trodde i min enfald att alla taxin kunde beställas som färdtjänst, men inte. De tänker väl, med viss rätta, att vi stackare som behöver den här hjälpen ändå inte har nån brådska nånstans så ett par timmar hit och dit... Idag hade jag i alla fall tur. Bil hämtar mig 1300 och jag har tid 1330. Hem ska jag 1410 och då måste jag vara klar (stressigt stressigt) annars kommer inte nästa förrän om två timmar typ. Får sätta Marcus på beställandet hädanefter för jag orkar nog inte det. Blir så uppjagad av minsta lilla. Märker lite smått fascinerat hur skör jag blivit. Bara tanken att ringa nånstans får mig att börja svettas ymnigt och hjärtat att slå oregelbundet. Det skulle inte förvåna mig om jag snart började få små panikslag i sängen av allt och inget. Hoppas jag slipper även om det åtminstone skulle hända nåt då.

Mår rätt bra annars. Lyssnar på cd-skivor med mentalträning och kämpar med att ändra inställning och styra mina tankar. Går som allt annat upp och ner. Men ibland kan jag bli sådär knepigt överlycklig av precis ingenting och börjar skratta högt för mig själv. Det kan kallas galenskap, men jag gillar det. Hellre det än rädsla. Nu är jag såklart nervös inför kontrollen och hoppas få komma hem med lika "lång" tapp som jag haft innan. Och gör jag det kan jag lova ett och annat högljutt fnitter på Kristinagatan ikväll.

onsdagen den 10:e september 2008

färdtjänst kirrat

En trevlig kvinna från kommunen var på besök och godkände min färdtjänst! Synd att jag inte kan åka nånstans. Fast jodå, det är för resorna till läkare och barnmorska och sådana blir det ju varje vecka. Men inget ska vara för enkelt, så jag fick ringa till sjukresekontoret som har hand om sjukresorna och be om dispens så jag slipper åka med flera andra och sitta i taxi i timmar till och från sjukhuset. Ringde dit. De behövde intyg. Ringde kommunkvinnan som skulle faxa det till dom och sedan skulle de ringa om dispensen och hon till mig igen imorgon om det blir fixat redan till då. Skulle ju vara perfekt. Klockan 13:30 ska jag vara på sjukhuset.
Har haft ont i magen senaste dagarna så jag ber till gud att allt är som det ska. Hoppas det är bara Mini som växer.

Blev förresten grundligt besviken på Top model som tydligen ska visas varje kväll nu istället för en gång i veckan. Hela min plan på att vara i tryggare veckor med bebis under finalen kraschlandade därmed bums. Skit tv3! Få se om jag ens orkar börja följa skiten nu.
Det gör jag säkert.

dag sjutton -hembesök

En kvinna från kommunen ska komma hem till oss och bedöma mitt behov av färdtjänst. Känns superbra att bli tagen på allvar. Hon får väl sitta på sängkanten och ställa frågor eller vad det är de gör på sådana här hembesök. Alternativet var att jag skulle gå dit men det kan jag ju inte så nu kommer hon.
Är väldigt trött efter absolut sista natten i soffan. Soffan som inte är gjord för att sovas i. Måste skippa många bra program under dagen för jag måste lägga mig i sängen i ett antal timmar och hoppas få lite ordning på kroppfan. Hoppas bara jag håller mig vaken tills kommunkvinnan kommer om en timme. Gäspningarna börjar bli oroväckande djupa och ihållande.
Håll tummarna att jag blir godkänd.
Hörs sen.



Från kommunens hemsida:

Vem kan få färdtjänst?
Du som har ett varaktigt funktionshinder som medför väsentliga svårigheter att resa med den allmänna kollektivtrafiken kan beviljas färdtjänst. Du måste vara folkbokförd i kommunen. Funktionshindret ska ha en beräknad varaktighet av 3-6 månader efter individuell prövning.

tisdagen den 9:e september 2008

äntligen

Då är första avsnittet av säsongens ANTM avklarat. Kommer bli en spännande höst och jag ser mer än någonsin fram emot finalen som borde komma någon när Mini börjar komma upp i tryggare veckor. Måste dock erkänna att jag tappat lite av mitt sting. Vet ännu inte vem som vinner. Hade hoppats på att nån mullig skönhet skulle svepa in och ta alla med storm, men ingen kom. Tycker personligen att plus-sizens tid borde efter 9 säsonger vara här, men det får nog vänta till nästa år. I brist på min mulliga vinnare är mina topkandidater för året modellerna med något manliga drag (kantiga ansikten, små ögon och långa näsor): Dominique, Anya och Claire, samt väna Fatima, polskan och min personliga favorit Lauren som inte vinner eller ens kommer särskilt långt (tror jag) men verkade skönt borta och till skilnad från de övriga helt ointresserad av själva modellandet. Förde nogranna anteckningar (inget liv ju) under programmets gång och detta är vad jag so far kommit fram till, tyvärr ingen klar vinnare alltså.
Än.

Madde: Jag minns inte riktigt hur jag sa förra året. Det var ett rätt dåligt år, stinget var redan då något tappat och det var sent som jag kom fram till att hon som vann skulle vinna, men eftersom likheten till en av mina absoluta favoriter, naima, ibland var slående, var hon där i toppen ett tag och stred.

dag sexton -jovars

Lite krisigt är det fortfarande och avundssjukan äter i mig korta stunder för att sen packa ihop och dra för ett tag. Hade ont igår och kontaktade min läkare. Tid på torsdag. Kunde inte hålla mig. Men det tar jag, känns redan lite bättre att inte behöva gå hela den här tuffa veckan utan koll.
Tack för alla era inlägg! Ni är anledningen till att jag orkar så gott jag orkar. Känns som att jag har hur mycket kompisar som helst som lyssnar när jag öser ur mig. Vilket är makalöst! Hur skulle jag... utan er!?
Sen vill jag bara säga att man måste få klaga på, oroa sig för eller prata om precis det som man själv har och upplever i sitt liv. Det finns alltid de som har det "värre". Men trots det måste jag få pusta och frusta över min brutna nagel om och när det är det som stör mig. Och precis det gjorde jag häromdagen när allt annat för ett ögonblick kändes bra. Min nagel gick av och jag grät. Kom på där nånstans att jag själv oftast har det faktiskt värre, men viftade bort det för stunden, tog fram nagelfilen och tjurade ett tag. Tills jag var färdigfilad och redo att "gå vidare". Menar bara att alla har rätt till sin oro, sina sorger, sina krämpor hur små de än kan tänkas vara i jämförelse med vissa andra värdsliga saker. Viktigast är att man inte fastnar i det. Och där kan ju en påminnelse om det värre vara på sin plats ibland. Men klart ni ska gnälla om (i brist på bättre ord) er foglossning, era kräkningar och ert nageltrång på era bloggar, hos era vänner eller där ni känner att ni får respons. Allt för att ni ska kunna andas lite lättare och kunna släppa det åtminstone för ett tag :-)

måndagen den 8:e september 2008

luktar mumma

Dagens accessoar: En doft av liljekonvalj som jag bär genom hela dagen. Har flaskan brevid mig i soffan och skvätter lite när humöret dalar. Doftar gott gör jag med andra ord mest hela tiden!
Försökte (med betoning på det) vara rolig på bilden och resultatet ikväll är en uppsvullen, ilsket röd och kliande näsborre. Fick nog nån reaktion av närkontakten.
Lite spänning i tillvaron.
Så kan det gå.

dag femton -och jag krisar

En dryg vecka i vågrätt läge och det börjar kännas. Vaknar av att jag vill det ska bli natt igen så jag får sova bort några timmar till. Veckorna är ändå bättre än dumma helgerna som bara är där för att retas. Dagar som idag kan jag iaf se supernanny, rachael ray, ellen degeneres, oprah och dr phil i exakt den ordningen och vips är klockan redan halv fyra. Kan på grund av min nuvarande svacka inte påstå att det är särskilt roligt att längre se något av de nämnda men jag gör det ändå och tids nog, kanske redan imorgon, känns det hela mycket mer intressant. Jag andas och fotviftar mig igenom den här veckan och hoppas på ett litet ljus nästa.

Haft små gråtperioder idag då jag saknar mina bebisar Dante och Liten så mycket. Ibland gör det bara så ont. Även efter all den här tiden värker mitt hjärta av vetskapen att mina små idag är anonymt stoft utspritt i minneslunden och inte levande här hos mig. De var och är fortfarande så verkliga. Sätter jag ihop mina händer kan jag se min lilla älskling Liten ligga och vila där. Hon var en pyttebebis på knappt 20 cm, så fin och perfekt. Ungefär som Mini är nu. Hoppas bara h*n stannar mycket längre...

När jag krisar så här, kan jag bli så djävulskt avundssjuk (och låt mig nu få bli det för en stund) på alla andra som får vara någorlunda normala under sin graviditet. Som för det första får röra på sig (jäkla svikare!) och sedan får gå runt och bara vara gravida. Kräkas oj, oj. Foglossning aj, aj. Efter vecka 12 är de i mål (tror dom) och för mig ökar bara riskerna därifrån och kommer så göra i många veckor framåt. Med älskade Dante i magen träffade jag läkare i v 10-12 nånting och fick se honom sprattla för första gången. Sedan var det UL i v 18 och däremellan ingenting. Men var jag orolig? Nej inte ett dugg. Hade ju kommit förbi de där första tre kritiska månaderna och surfade på som jag trodde man skulle. Underbara tid. Nu har jag en hel vecka, denna, utan minsta koll och skiter knäck av nervositet och oro. Jag vet att det inte spelar nån roll egentligen. Kan vara där dagligen och det går åt skogen i alla fall, bevisligen så hjälpte inte de veckovisa kontrollerna med Liten någon då min kropp under natt hade bestämt sig. Hoppas så att jag lyckas vara hemma tills den 17:e då stora UL är. Skulle betyda mycket om jag kunde slappna av så pass tills dess. Ska försöka. Det blir mitt veckouppdrag. Dagens var att ta bort nagellacket och måla på nytt och det har jag redan uträttat. Alltid nåt!

söndagen den 7:e september 2008

dag fjorton -magbild

Vecka 16+0, i startgroparna för jobbiga veckan 17. Läskigt datum, läskig vecka. Vill komma förbi fort. Imorgon har jag kommit en bit.
Har precis ätit jättegod fiskgryta som Marcus lagade till. Det bor en motvillig men väldigt duktig kock i honom, som briljerar när han väl släpps lös.
Dagens outfit: Snygga IVF-tröjan som jag fick av kattmamman (och som älskas av både mig och våra katter) och mina sköna röda pyjamasbrallor som hängt med i minst en vecka nu. Fräsch? Jag? Inte värst. Men lika glad ändå. Har i alla fall duschat dagen till ära. Hade önskat jag kunde fått gå ute bland folk med tröjan och stoltsera med fina magen, men nu får det bli barnmorskan och de andra gravida i väntrummet som får äran att titta på underverket.

Dagens accessoar, liksom alla dagars: Asblek hud. Går ingenstans utan den.


lördagen den 6:e september 2008

dag tretton -trött

Har min första permission för idag och sitter nu och halvhänger över datorn. Sjukligt trött är jag. Försöker inbilla mig att det beror på att jag har en lång arbetsvecka bakom mig och helgen är till för att vila upp sig, tills jag kommer på att nej, jag har inte gjort någonting alls under veckan som gått. Fast egentligen. Jag vakar ju äver Mini. Varje vaken sekund är jag väldigt medveten om att jag har ett barn i magen att skydda och även om jag rent konkret "bara" ligger så är det på många sätt så mycket mer krävande för både kropp och själ än att gå iväg till jobbet, gå till affären eller gå på stan skulle vara. Så det är nog inte så konstigt att jag är trött. Kan vara mitt blodvärde också som inte var något att hänga i granen sist och säkerligen inte blivit mycket bättre, så jag äter leverpastej och lingon och sköljer ner med järnberikad juice så ofta jag kommer åt. Gör väl inte sådär katastrofalt mycket att ha låga värden när jag ändå inte ska göra nåt fysiskt, men det är förvånansvärt stressigt att vara sådär fullständigt kaputt även om det är i soffan man är det.
Ikväll har jag sålt TV-tid till Marcus. VM-kval. Så det blir sängen för mig om inte alltför många minuter. Känns bra, då största boven till bortdomnad rumpa och värkande rygg är vår inte helt ergonomiska soffa.

Jag önskar er alla en skön lördagkväll!
Gör nåt kul. Gå på bio, ta ett glas gott med någon, gå på fest eller för all del, stanna hemma i soffan framför en film och känn vad underbart det faktiskt är när man väljer det själv. Och berätta det sedan för mig.
Har glömt.

fredagen den 5:e september 2008

shopping will go on

Någon sa att jag åtminstone skulle spara pengar under mitt liggande. Yeah right, den personen kan inte ha legat mycket själv. Innan det här.
Det finns få saker som är så roligt som att köpa böcker, skivor och filmer och sedan vänta på att paketen ska komma, när man annars knappt kan/får göra någonting. Har oftast glömt vad det vad jag beställde tills de kommer så jag firar små julaftnar här för mig själv under veckodagarna när mina överraskningspaket rasslar till i brevinkastet och sedan landar med ett vagt duns på golvet. Jättekul är det! På bilden ser ni några saker som kom i veckan och jättemöjd är jag med mina fynd. Nu väntar jag med stor spänning på mina air max kuddar som jag bara var tvungen att ha. En under huvudet och en mellan benen. Blir perfekt.

dag tolv -kontroll

Det var stökigt och fullt i väntrummet. Pustande höggravida kvinnor, deras något förvirrade män, mobiler som ringde för högt och svarades i med samma volym. Nyblivna föräldrar och storasyskon med små skrikande nyfödingar på deras första återbesök. Och så vi då. Försökte hålla oss borta från de övriga så gott vi kunde för fortfarande får jag panik av de ovannämnda. Försöker se det som terapi, men vem lurar jag? Inte mig.
Till sist var det vår tur och vi fick genast med yttre UL se Minis hjärta slå! Min bästa läkare gjorde diverse mätningar och tillväxten såg bra ut, lite i pluskant. Fick sedan se närbilder och såg att vår bebis har den vackraste profilen med sötaste uppnäsan någonsin! Så perfekt h*n är!
Sedan var det dags för jag vet inte vilken gång i ordningen att göra en inre titt (där ligger jag som en gång i tiden hade problem att gå till gyn och vädrar musen innan nån hinner säga till) och även nu såg det bra ut. Livmoderhalsen är intakt och kanalen sluten. Moderkakan kan ligga lite över öppningen men eftersom det ändå blir snitt så spelar det ingen större roll. Allting var så bra det kan med andra ord.
Återigen kan vi andas. Just nu.

Väl hemma är vi så utmattade båda två att vi inte säger nåt, är bara väldigt lättade i varsitt rum. Snart somnar vi. Jag i soffan, Marcus i sängen. Men är lika trötta efteråt och lika glada. Vår bebis lever och just nu är allting bra.

torsdagen den 4:e september 2008

dag elva -shopping

Äter mammas aprikoskräm. Gott är det. Hade tidigare lunchdate med Jessica, hon hade med sig sallad åt oss och två dressingar. Nästan som att äta ute var det, gäller bara att ha fantasi. Tar på mig BH och klocka när det vankas besök för att markera det speciella i det och sen en minut efteråt åker det lika snabbt av. Vill hänga fritt och har dessutom inga passande längre. Kanske man borde ha stöd ändå så de små (numera större) inte får för sig att sikta mot naveln mer än nödvändigt när det hela är över, men just nu orkar jag inte bry mig. När jag gör det får jag skicka Marcus på BH-shopping. He he, skulle vara intressant att se vad han skulle få med sig hem.

Ska till sjukhuset imorgon för kontroll. Är lätt nervös men det känns ändå lite bra. Har varit någorlunda lugnt med sammandragningar sista tiden och tyngden är inte så tung som den kunde vara. Hoppas så att livmoderhalsen stängd och längden oförändrad. Annars kan jag bli inlagd. Vill helst inte det. Inte nu när mina dagar går rätt fort och det kommer så mycket bra på TV.

Har jag gått på reklamen eller tror ni den här kudden kan vara nåt för mig? Funderar på att köpa. Får ju två för en. En till sängen och en till soffan. Bra va! Eller? Kuddar är dyra, så billigare och bättre känns inte som en möjlighet. Eller? Fasiken. Vet inte. Litar inte riktigt på mitt omdöme. Har en farlig tendens att tycka allt som visas på TV-shop är bra just nu... Från elektronisk mopp till spinspa och vibratone som trollar bort både fett och celluliter i ett nafs. Men kudde behöver jag ju faktiskt. Nu. Eller?

onsdagen den 3:e september 2008

dag tio -ensam

Då var jag där, dag 10, ett noll. Tvåsiffrigt. Tio dagar har jag legat med korta undantag, permisioner som jag ger mig själv vid datorn. Det går rätt bra med vilandet. Känner mig inte alls sjukligt uttråkad och har tack och lov lyckats hålla undan skräcken någorlunda senaste dagarna så livet leker kunde man kanske kunna påstå. Beror såklart med vad man jämför med, men för mig är det kalas nu! Känner av ena rumphalvan lite mer också. Gaffelstick gjorde susen. Ett tips till er andra som har skinkor med tendens att somna.

Mamma åkte imorse, så jag har varit ensam sen dess. Funkat bra det med men jag saknar min mamma. Var så kul att ha henne här, fixandes och donandes. Det är något speciellt att vara gravid och kunna dela med sig av det med sin mamma, om man har en att dela sånt med. Jag har det och är väldigt tacksam. Hon var med hela vägen när Dante förlorades så vi har ett speciellt band och delar numera en tyst förhoppning om att det denna gången går bra. Det är med försiktiga ord vi pratar om framtiden och barnet vi hoppas så ska komma. Vi vågar inte ta något i förskott, men hoppet, drömmen och tron om det finns ständigt där i små korta ordalag. Kanske jag den här gången kommer få chansen att själv få bli mamma till ett levande litet barn och hon äntligen mormor! Vi hoppas.

Marcus är på väg hem. Känns skönt. Vill att lilla familjen ska vara samlad. Det är så tryggt när han sitter bakom skjutdörrarna och pillar på sin dator. Nu är det tyst. Bara judge Judy som skriker i rutan. Snart dr Phil och sen resten av tv-kvällen. Vem hinner bli uttråkad?

tisdagen den 2:e september 2008

dag nio -stjärtdel saknas!

Igår började jag känna, eller nej, det blir fel. Kände ju inget och det är det som är grejen. Jag snarare märkte eller det faktum att ena rumphalvan hade domnat bort helt uppdagade sig för mig. Den fanns liksom inte. Nöp och nöp, klappade och slog det lilla fläsket på vänster, men inget. Idag fick jag byta sida. Känseln kom tillbaka i natt men är fortfarande bara vagt närvarande. Det är väl sånt man får ta. Så länge jag inte är livrädd och den känslan (ta i trä) har hållit sig på behagligt avstånd i ett par dagar nu så jag är väldigt glad och tacksam om än delvis rövlös.

Appropå tacksam. Jag måste här skriva ett STORT innerligt tack till en okänd bloggläsare som skickade mig en film som jag fick igår! Helt paff blev jag när ett kuvert märkt Finnjonna anlände med posten. Har ännu inte sett filmen men det ska bli mig ett sannt nöje att göra det! Tack för film och dina tankar!!!

Tack också till Katerina som skickade mig sin senaste bok, Bedragen! Ser fram emot att läsa den. har redan smygbörjat fastän jag redan har två andra på gång.
Känner mig oändligt lyckligt lottad när det finns så fantastiska mäniskor som tänker på mig. Och det är alla ni som läser!Tack!

Med risk för att få det hela låta som ett tacktal på oskarsgalan så vill jag ändå få det svart på vitt att jag tackar världens bästa mamma, min, som sliter sig svettig här hos oss för att vi ska få det bekvämt och något lättare i höst. Kiitos rakas äiti!

Ni som inte är nämnda får en telepatisk puss, nu.

måndagen den 1:e september 2008

magbild v 15+0

Bild från igår. Försöker få många flugor på smällen när jag ändå går på toan, leker med katten, poserar med magen och stretchar kroppen, allt på en och samma gång.

Lägg särskilt märke till råttsvanstunna tvådagarsflätorna (varav bara ena syns) som fladdrar försiktigt bakom örat. Kankse skulle ta och börja borsta håret åtminstone en gång om dagen...?

dag åtta -besök hos BM

Fatta. Dag åtta! Helt sjukt, snart är jag inne på tvåsiffrigt. Fortfarande känns Oprah och Glamour spännande och det är bra. Mamma är här och det är ännu bättre! Hon lagar mat och serverar och fryser in och städar och fixar och donar medans jag ligger i soffan. Har låst in duktiga flickan i en låda och gömt nyckeln, bara ibland ekar hennes röst hetsande men den är så långt borta att jag inte kan eller vill tyda vad som sägs, så jag ligger snällt kvar och tar emot hjälpen jag får.
Vi var till barnmorskan idag. Känndes bra. Får nog bli hon. Minis hjärtljud hördes precis sådär tydligt och stadigt som jag önskade. Mellan 145-148 i minuten. Helt underbart. Trodde ett ögonblick jag skulle börja storgråta när jag låg där och såg mamma le stort, för det går inte att höra på dudunk dudunk utan att minnas min Dante och hans tappra lilla hjärta som slog och slog tills den inte gjorde det mer... Men Minis ska fortsätta! Länge ska de fortsätta. Så länge jag lever ska de fortsätta!
Förutom lyssning av hjärtljud pratade vi lite, jag lämnade blodprov och fick mitt mödravårdskort. Yes! Då är det på riktigt liksom. Mitt gravidlegg. Jag är på smällen. Mitt tredje lila kort som jag hoppas ska bli fullklottrat. Fick väga mig. Vikten står som min ursprungsvikt fastän jag redan gått upp fem kilo så det är lite missvisande. Men vadå, jag vet ju hur duktig jag har varit. Och kommer vara, här ska läggas på!
Fick träffa sjukgymnasten och fick övningar med mig att göra i säng och soffa. Ett tufft program, 30 fotböj och 10 djupandningar i timmen. All vaken tid! Tror aldrig jag rört mig så mycket någonsin. Kommer vara i beach -09 form när jag är färdig med det här.
Nu blir det ligga lågt igen.

Vill krama er alla för ni är så fina!