söndagen den 30:e november 2008

sverige fryser

Läste precis, lite i efterhand som vanligt, artikeln om det här med att våga bli äldre.
Våga och våga, vad har man för val, men visst är det läskigt hur de äldre alldeles för ofta behandlas och äldre kommer vi ju alla att bli. Om vi har tur.
Tyvärr blir jag inte ett dugg förvånad över det jag läser. Det går så klockrent hand i hand med hur samhällsklimatet i övrigt har utvecklats, så allt annat hade faktiskt förvånat, om än glatt mig mer.
I vårt land ser vi ner på svaghet om man nu ser alls. Eller ser gör man ju men man låtsas inte om det. Svaga, sjuka, gamla och sorgsna människor provocerar i detta högpresterande samhälle. Blir du sjuk ska du straffas, blir du gammal likaså. Det gäller inte bara andras inställning och attityd, som är skamligt i sig, utan också hur man behandlas från stat och myndigheter. Sjuka och gamla ses som en belastning och betalar mer i skatt än den lyckligt arbetsföre som har mycket mer till att börja med. Ska det vara så?
Jag har sedan min sjuktillvaro, som av vissa högpresterande kallas gratis semester och andra (o)trevligheter, fått höra av andra likasinnade att jag är en parasit (en charmig sådan dock, hoppas jag) som lever på andra. Mitt i detta har jag också erhållit ett antal brev från både a-kassa och arbetsförmedling där jag krävs på intyg efter intyg, allt i hopp om att, som jag tolkar det, kunna skaka ut mig ur systemet. Jag är svag och inte attraktiv på arbetsmaknaden längre (just nu) och det märks.

Jag minns i somras när jag i affären nästan fick krypa till kassan för att blodtrycket hade åkt i botten. I den långa kassakön fick jag sitta på huk upprepade gånger för att inte tuppa av helt. Framför snubben i kassan fick jag åter störtdyka för att sedan kravla mig upp och betala innan jag halvsittande på golvet i änden av rullbandet väntade så blod strömmade till och jag kunde börja plocka ner mina varor.
Tror ni någon av de övriga minst 20-talet människor runt omkring frågade hur det var eller erbjöd sin plats i kön eller lite hjälp?
Ingen.
På väg ut satte jag mig bredvid en äldre kvinna på vilobänken i slussen, böjde ner huvudet mellan knäna och satt där, blek och gravid bredvid henne, blek och gammal. Två svaga som ingen såg eller brydde sig om att se. Jag vet inte hur länge jag satt så men till sist kom en vänlig kvinna fram, knackade mig på axeln och undrade hur jag mådde. Då hade den äldre redan gått.
Den frågan värmde en i övrigt alldeles för kall julidag.

dag nittioåtta -vecka 28+0, kärlek...

Idag har vi kommit till ett viktigt datum, dagen då 28 hela veckor är bakom oss och vi kliver in i den 29:e. Från nu är det ungefär 90 % (ökar dagligen) överlevnadschans om bebis vill ut och även om det bara är uppskattade siffror så låter de bra i mitt sargade öra.

Jag ser fram emot våran kontroll på onsdag. Är lite rädd för utvecklignens art, framförallt vad gäller den över min kropp (tapp), men hoppas Mini har ökat i vikt så som h*n bör ha gjort.
Tycker det känns helt otroligt fantastiskt, underbart och härligt att det finns en bebis på dryga kilot i min mage nu! Vändningarna är inte längre helt friktionsfria och det är inte sällan jag ser en kroppsdel, svårt ännu att avgöra vilken dock, som sveper förbi därinne från sida till sida.
Det är så magiskt det här och större blir det helt enkelt inte. Att vänta barn, att få vara gravid. Jag är salig och tacksam över att jag fått den gåvan ännu en gång.
Mina tankar går till er som mot er önskan ännu inte fått uppleva det eller som aldrig får chansen...
Även om jag gjort det här förut och på många sätt känner mig extremt gammal i gamet är det ändå som för första gången och det är det ju också, första gången jag kommit så här långt. Första gången procenten faktiskt talar för mig, för oss och en levande baby vid resans slut.
För varje dag som går, för varje rörelse jag känner blir jag än mer förälskad i mitt lilla barn. Den källan ur vilken känslan kommer verkar vara bottenlös för jag anade aldrig att jag kunde känna så mycket igen och bara mer och mer.
Var redan lite småbetuttad i äggen ska erkännas, som odlades i mig under sprutperioden i maj och sen dess har det bara exploderat. Dagen, min födelsedag, då ett 4-celligt toppenembryo fördes tillbaka in i mig var i det närmaste övernaturlig, trodde då det var morfinet som myste med mig men det hände något redan då, mitt i mantrat -fastna, stanna, fastna, stanna... sprakade det till.
En logisk röst sa mig nån gång att hålla igen lite, inte känna så mycket, så snabbt, för att skydda mig själv så det inte gör så ont ifall nu historien åter upprepar sig.
Jag lyssnade en sekund eller två, kanske tänkte efter för en stund men sket sen fulständigt i vad det var jag hade hört. Här ska älskas! Jag ska älska mitt barn så mycket jag orkar och så tidigt jag kan. Jag är sådan, jag gör så. Vet inget annat. Och vill det sig illa kommer inte förlusten vara lättare att hantera bara för att jag vägrade oss den kärleken då det faktiskt fortfarande var bra.

Nu har vi 28 veckor bakom oss och det är många kvar som vi hoppas älskade Mini ska stanna i min mage. Gärna nio till.
Sedan ska jag viska kärlek i ditt varma öra.
Mamma älskar dig, lilla barn!


Trevlig första advent till er alla!

lördagen den 29:e november 2008

på äventyr

Precis hemkommen efter en tur ute i det fria. Vi rullade runt kvarteret, tog en fika på café och rullade sedan vidare in på Konsum.
Så man kan väl lätt så här i efterhand påstå att jag är relativt färdigrullad för ett tag.
Får nog förbli strängt liggande nu. Åtminstone tills nästa gång.





Det var spännande att få komma ut. Var väldigt tveksam innan, fick lite ångest och hade nog backat ur helt om inte min förste skjussare pushat mig som han gjorde.




Resans betyg, helt subjektivt efter min erfarenhet som gravid och tillfälligt rullande.

Vår lägenhet som är helt utan trösklar och med breda dörrar får högsta betyg (se film från igår) ur rullstolssynpunkt, så länge man inte behöver använda toaletten vill säga och helt enkelt kan tänka sig att för alltid stanna inomhus. Stort minus för pyttehiss med idiotiskt utformad dörr som gör det omöjligt att få in något som är bredare än 50 cm (bye bye barnvagn).
Som tur är kan jag resa mig upp, stå (hur många rullstolsbundna kan det?) och gå vilket jag alltså fick göra tills vi var ute, där färden väl började.
Minus för första delen av (trädgårds)gatan där man gröpt ur någon typ av avloppsledningar i trottoaren så vattnet kan rinna iväg. Väldigt gropigt och skakigt vilket direkt ledde till onda förvärkar som höll i sig. Varför detta vet jag inte, för efter ett ca 20-30 tal meter på samma gata var det åter fritt fram.

Skafferiet. Vår första hållplats.
Omöjligt att ta sig in sittandes i stolen, fick åter resa mig upp och gå upp för tröskeln och öppna dörren samtidigt som Marcus släpade upp rullisen. Väl inne fanns det dock gott om plats för både parkering och för att åka runt om man hade varit på det humöret. Toaletten var stor och jag hade lätt fått med mig min stol, men körde på zombiehaset istället, trots djävulskt ont i blygdbenet (japp, dags igen).
Sköna caféstolar i vanliga fall, men hade till min ökade rumpvolym och gravida kroppshydda önskat mig den ännu skönare varianten som stod på "hyllan" vid fönstret och alltså inte var tillgänglig för mig, eller någon annan med foglossning, än mindre den ständigt rullstolsbundne.
God kaka, smaskig toast (köpte med hem) och trevlig personal.
Men stort minus alltså för hög tröskel och avsaknad av ramp och endast mauellt fungerande dörr.

Konsum. Vår andra hållplats. Eller håll och håll. Fick vara still alldeles för kort tid för Marcus finner det tydligen inte alls lika roande att titta på alla färska pastasorter som jag gör efter att inte fått besöka en affär sen augusti.
Ingången var kanon, självöppnande dörrar och lång och slät ramp som man lätt gled uppför. Väldigt släta golv som jag gärna testar en rallykörning på framöver och relativt bra med plats i gångarna, tills vi överraskande mötte en massa andra som dök upp bakom de tvära hörnen och vägrade först för en kort (som kändes oändligt lång) stund att backa. Fanns ingen plats att vända för oss och bakifrån hade det redan packats på med folk så reverse fanns inte på kartan. Till sist flyttade dock människorna på sig, men får ändå ett minus för sin "jag-kom-faktiskt-först-här-inställning". Nästa gång ska jag ha en skylt på mig där det står: BACKA, jag kan inte!
En sak som jag frågar mig, hur handikappvänlig än Konsum säkert är och vill vara, är hur man får ner saker från de enormt höga hyllorna om man sitter i rullstol och är och handlar själv? Fråga andra om hjälp? Personalen (som finns var)? Ha med sig en egen lång griptång? Tänkte på detta redan i augusti då jag är från början är kort och hade redan då svårt att sträcka mig och inga hjälpmedel fanns till hands.

video

En liten videohälsning från juuulmustshopping.
Pratar jag verkligen sådär jämt?

Då så. Det var nog det hela från min premiärtur ute i friheten.
Luften får ett stort plus för att den var så frisk.

Komma ihåg till nästa gång: Filt att ha på benen som blir väldigt kalla snabbt när de inte arbetar.

God kväll, från en gladare finnjonna.

dag nittiosju -vakna värdelös

Det är så grått ute att det lätt skulle kunna misstas för en gammal svart/vit film, även om filmerna är mycket färggrannare.
Det gråa har letat sig in, ända in och jag känner mig som en ingrodd smutsfläck inget medel i världen biter på och som därför har fått bli kvar där alla ser och lika många låtsas som ingenting, men surt muttrar, -Fy, den där fläcken...

Jag känner mig så himla otacksam och dålig idag.
Vill ha mer ägg på mackan.
Örtsalt.
Jag tjatar om disk, om innehållet (eller bristen därutav) i kylen och Marcus känner som följd att inget han gör duger eller är tillräckligt bra.
Det är en hemsk känsla, jag vet, men ännu värre är det att det är jag som får honom att känna så. Och inte bara honom, jag är mitt eget största problem också. Jag är den skitiga fläcken som intalar mig att om det går fel denna gång, så är det bara mitt fel. Igen. Har redan två små bebisars tilltänkta liv på mitt samvete och är livrädd att jag ännu en gång ska misslyckas. Jag är uppslukad av det ansvaret hela min vakna tid och orkar (tydligen) inte tänka på vad -mer ägg och örtsalt! för säkert tionde gången, kan trigga igång hos den andra.
Visst är jag säkert gnällig och kräver mycket, men samtidigt kan jag känna att om jag bara ska ligga, le och visa tacksamhet hela dagarna, spricker jag och det skulle i så fall lämna en ännu större fläck. Men det är klart, jag kanske kan dölja mitt missnöje något och nöja mig med, i mitt tycke, för få skivor ägg på mackan.

Jag hatar att känna mig skyldig till minsta obehag hos någon annan och det verkar ju inte bättre än att det är just det jag sprider omkring mig, varför skulle Marcus annars känna sig surare och hängigare nu än på länge och det efter fem dagar på raken hemma hos mig?
(Förstår ni då hur jag måste må efter ett liv i samma sällskap?)
Jag har faktiskt någonstans mitt i det här ansvaret på liv och död ändå försökt vara någon sorts bra flickvän och underlätta för honom som jag älskar. Så gott jag har kunnat.
Försökt.
Har uppmuntrat till resor, turneér, jobb och allt jag kommit på för att jag inte vill att han ska känna sig egoistisk eller annat för att han inte är där jag i själva verket vill att han helst hela tiden ska vara, hos mig och för att jag själv inget hellre egentligen vill än att komma bort och ta en paus från just mig och ser det därför som den största gåva jag kan ge någon.
Men ändå är det liksom inte nog.
Känns det som.

Det är svårt, det här. För oss båda.
Oftast fungerar allt okomplicerat och smidigt med massa skratt och uppmuntran.
Alltid kärleksfullt.
Men ibland är det invecklat och jobbigt. Som idag.
Missförstådda och icke uppskattade surnar vi som varm mjölk.
Vi känner och tänker på olika sätt, men samtidigt väldigt lika.
Vi är båda ansvariga för det här, på varsitt håll.
Oron håller ihop oss. Och kärleken.
Vi gör så gott vi kan och vi gör det bra.
Åtminstone han.
Jag vet inte förrän sen hur min del kan bedömas.
Fast för nu...

Känns som söndag idag.
Blir nog ingen tur ute.
Ska bädda ner mig under täcket och tycka synd om. Det är inte det. Men jag ska tycka så ändå. Ska låta tårarna tvätta bort ledsamheten och det onda.
Sen "gå upp" och känna mig lite mindre värdelös än jag kände mig när jag gick och la mig.

Hoppas ni får en fin dag idag!

fredagen den 28:e november 2008

förvånad mage i 28:e veckan

Ser den inte lite förvånad ut? Gapar liksom. Minis och min fina mage i vecka 27+5. Jag älskar den min lilla enrummare och framförallt filuren som hyr den.
Tycker faktiskt magen är rätt stor (inte jättestor men ändå stor) och har så varit länge. Trodde ett tag att det kanske bara är jag som tycker så eftersom kroppen i övrigt blivit som den blivit, orkesslö och ynklig och en vän sa för någon vecka sen att den inte var så stor alls. Men jag tycker den är det, även vid jämförelse med andra magar i samma veckor. Och jämför, det gör man ju. Ibland kan jag tycka att den inte växer alls men nog gör den det och med tanke på att jag egentligen har nästan 3 månader kvar så kan man väl bara gissa att den, om vi går så långt, skulle hinna bli ännu lite större. Det finns såklart de som har riktigt stora magar för sina veckor och de som har mindre. Inget är mer rätt eller fel, finare eller fulare. Min(is) mage tycker jag bara är rätt stor med tanke på att Mini är en Mini ännu.
Fast kanske är det ändå bara jag...
Ja ja. Oväsentligt magpladder.

Den har mått bättre ikväll och mitt hopp om "promenad" imorgon har väckts igen.
Först ska här bara sovas.

God natt.

vinnare utsedd och ännu mera tjat om rullande stolen

Stort grattis till Tyskungen som tog hem blogg-SM idag! Hip hip hurraa!
Den enda bloggen av de övriga tävlande jag nästan dagligen läser sedan innan, så man måste ju säga att det var ett helt rätt beslut. Bloggen heja Abbe blev en annan favorit så här på slutet och det är kul med nya favoriter. Jag hejar verkligen på Abbe!

Skönt att det ännu en gång är över. Jag är så glad att jag inte kom med förrän igår, för det ÄR energikrävande detta tävlande, men glad är jag alltså! Tack verkligen för nomineringen! Det har varit en stor ära att bara få delta.

Ikväll blir det (för omväxlings skull eller?) stillsamt. Jag ska se på TV och mysa med mig själv, katterna och Mini. LOST har jag nu sett så det räcker och blir över för ett tag. Det är bra, men trött blir man.
Kroppen känns, ta i trä, rätt ok just nu. Har visserligen tvingats till medicinering igen, men det känns iaf bättre i magen. Hoppas på en trend där.
Imorgon är det julmarknad i vackra Knäppingen här i Norrköping, men med massa kullerstenar tror jag besök dit får vänta. Börjar så smått faktiskt få lite ångest över att ge mig ut bland folk. 96 dagar inomhus utan märkbar kontakt med omvärlden har sina biverkningar. Tänk om jag träffar på någon jag känner? Någon som känner mig? Så jag måste börja prata helt oförberett? Tänk om jag trillar ur stolen? Får ont? Eller bara om folk tittar? Känns plötsligt rätt läskig, tanken att rulla runt bland andra levande varelser i verkligheten, men jag får stålsätta mig och ladda handväskan med lugnande, bara ifall... så har jag ju Marcus med mig, bakom mig hela vägen, så det ska nog gå bra. Spännande bli det hursom.
Ny film utlovas! (Nu när jag nästan lärt mig hantera filmfunktionen.)

Hoppas på en fin kväll för er alla!

inte min tävling

Eftersom jag inte vann bloggtävlingen (vinnaren avslöjas först vid halv fyra) så tycker jag det är på tiden att någon vinner något ärofyllt i den här familjen i väntan på vår gemensamma högvinst och därför ska ni såklart ge er röst till Marcus HÄR.
Inte bara därför, han är helt enkelt bäst också!

Så mycket roligare att tigga röster åt någon annan...

pirr i rumpslutet och längtan efter rullpromenad

Hemma igen från sjukgymnasten. Fick låna en TENS-apparat och testa mot värkn och den känns av det lilla jag hunnit prova som elektricitetens (iaf i batteriform) gåva till kvinnan, eller denna gravida kvinna åtminstone. Gemene kvinnan kan nog komma på andra gåvor som kittlar bättre...
Jag testade min på ryggen och det var ett väldigt trevligt pirr den spred. Kände mig otroligt skönt avslappnad i bilen hem, fortfarande med en småpirrig feeling i ryggslutet och det i kombination med Leonard Cohens ljuva stämma ur högtalarna var som att sväva högt, högt uppe bland moln i diverse pastellfärger. Vill dit igen!
Om jag efter några dagar känner att det verkligen är något för mig får jag antingen hyra en egen (dyrt) eller köpa (dyrare) från hjälpmedelscentralen. Men är det värt det, så är det. Vi märker väl. Lutar dithän just nu i varje fall.

Min rullstol står i all sin praktfullhet här i köket och lockar mig. Jag längtar rejält efter att få ta mig en tur utomhus, men inte än. Har för mycket sammandragningar just nu. De vill inte lämna mig ifred. Enormt jobbigt och smärtsamt faktiskt, gör mitt bästa och låtsas att det regnar till Marcus förtret. Har ju kontroll på onsdag och är rädd att tappfan krympt ännu mer sen sist och just därför ska jag åtminstone rulla ute lite före det. Jag vill inte åka in nu eller imorgon. Men har ju det alternativet konstant hängandes över mig. Bara ifall... Men vi hoppas jag blir hemma i ett antal dagar till.
Jag har funderat på var jag ska bli rullad först. Inget är bestämt än, men det är några platser jag verkligen vill till. Vi ska börja försiktigt här i närheten och sedan utöka avståndet lite i taget. Ska också bedöma och betygsätta de platsernas handikappvänlighet och sedan berömma det som är bra och klaga på det som inte är lika tillfredställande. Får nog en helt ny inblick i hur och vad livet på hjul kan vara.

Men vad skoj det ska bli att få ta en latte någon annanstans än i soffan! Hoppas först bara att kramperna i magen släpper.

Nu LOST!

dag nittiosex -rullstolsrally

Imorse kom tanten. Fast hon var ingen tant, utan en trevlig kvinna som heter Malin (inte för att tanter inte är trevliga) och hon hade med sig min rullande vän!
Efter att ha lärt oss alla finesser, ihopfällning och handbroms, tog Marcus och jag oss en provtur runt i lägenheten som jag till min glädje upptäckte är väldigt bra ur rullande synpunkt, vet dock inte när jag ska våga mig på gatorna utanför... för lite bekymmersamt var det ibland att komma över vissa mattkanter med kramper i magen som följd. Men så roligt det var! Fantastiskt att kunna förflytta sig snabbt igen, om än med viss assistans (Marcus och hjulen). Bye bye zombiehas, the rallyfinne is back!
Beware...

Här nedan följer bildbevis filmat lite upp och ner på den första turen. Och en första tur gör man bara en gång.
Enjoy.

video

torsdagen den 27:e november 2008

på kvällskvisten

Imorgon bitti kommer arbetsterapeutstanten med min rullande stol. Eller det är säkert en kvinna yngre än jag, men jag kallar henne tant tills dess att jag vet bättre, känner mig lite fräschare själv i den beskrivningen.
Jag tror och hoppas åtminstone att hon har rullstolen med sig, det måste hon väl ha? Den blev beställd förra veckan och skulle komma denna, så klart hon har den med sig! Varför skulle hon annars komma?
Jag har haft rätt mycket besvär med förvärkar, varav vissa onda (oro -keep away!), idag så någon tur vågar jag mig nog inte ut på förrän om allt blir lite bättre, till helgen eller kanske jag till och med väntar till mitt kalas ~100 dagars vila!~ på tisdag. Vi får se.
Ska till sjukgymnasten för lite massage och rådgivning på eftermiddagen imorgon så jag ska passa på att andas djupt på väg in i och ut ur taxin.
Det händer mycket imorgon märker jag, min dag känns plötsligt helt fullspäckad. På sen-eftermiddagen/kvällen har jag bokat mig en date med LOST. Skiva 2 i 4:e säsongen. Blir trevligt.
Men nu ska jag sova.

Tack alla som förgyllt min dag genom att bara titta in här hos mig!
Extra tack till er som röstat på mig som vinnare i blogg-SM. Har du ännu inte gjort det? Sista chansen nu. Gör det här!
Imorgon ska tävlingen avgöras och såklart vinner rätt person/blogg! Grattis i förskott. Vi har i alla fall gett de andra en match och det ska vi vara stolta över!

God natt och puss.

Nu ska jag drömma om rullturer och leende bebisar.

välkommen till världen (-sen)

Sitter här och spelar visor för Mini i magen. H*n gillar det, lätta små sparkar antyder att danssteg tas och jag misstänker att det är så nära disco man kan komma därinne.

Fick med posten en present från Per Dunsö som tillsammans med sina kollegor spelat in en CD med massa vacker banmusik, allt från ramsor till vaggvisor. Skivan delas tydligen ut till alla blivande Blekingeföräldrar från v 28, kanske något för andra landsting att ta efter...
Bebisar i magen ska ju höra det som låter utanför från en viss vecka, minns inte exakt från när men vi är ju nu i 28:e och det verkar som att Mini i alla fall är väldigt mycket med.
Tack snälla Per!

oh no

Så var det sänt.
Trodde ju nånstans att man spelar in sånt där och kanske får chans till omtagningar och annat. Vilken värld lever jag i?
Istället blir jag alltså uppringd (för ett tag sen nu) av två hurtiga men dock väldigt trevliga programledare i något som verkar vara direktsändning.
Minns ingenting av samtalet. Pratade antagligen med alldeles för gäll röst, helt osammanhängande och förvirrat och har en svag aning om att jag någongång försökte mig på ett spontant skämt, som nog inte funkade alls.
Härligt. Min nästandebut i radion (har ett förflutet i finska föreningens lokalradio) och jag misslyckas med skämtet. Kan ju inte bli bättre!

Hittar någon klippet (det ska finnas någonstans) -länka gärna, så får jag ta mig en funderare på om jag i fortsättningen ska höras något mer eller enbart synas.


Ja just det, fortsätt RÖSTA för all del!

inside information

Kanske är det så att tack vare dagens tävling ramlar det in lite nya läsare eller kikaförbiare här hos mig och i så fall -Välkommen!
Det är lätt att efter de senaste inläggen få uppfattning om mig som en trött och trög telefonfobiker som snackar bajs och fiskar efter röster och inte så mycket annat gör. Men den uppfattningen är, om än sann, inte helt fullkomlig. Såklart.
Lite kort info om mig finns att läsa till höger och så kan man ju kolla runt bland etiketterna nedanför om något verkar intressant och i så fall läsa mer.

Den här bloggen är alltså min, finnjonnas, vår käre son Dantes som föddes förtidigt och dog och lilla Litens, ett sent mf i v 17 men för oss ett efterlängtat och älskat barn. Bloggen är också Minis, älskade bebis som nu efter många år och IVF äntligen växer i min mage och ska så göra i förhoppningsvis i många veckor och månader till.
Men den är också er. Ni läsare är en stor och viktig del av den här bloggen, utan er hade jag lika gärna kunnat gå tillbaka till skrivbordlådans dagbok i papper.

Jag skriver alltså förutom min graviditet och det konstanta påtvingade viloläget därav, om sorg, saknad och längtan efter barn. Men också den enorma glädjen bebis i magen just nu ger mig och om roliga saker som finns och händer och peppar upp mig! Jag är glad över de små sakerna i tillvaron som griptången eller min inbillade promenad i Rom.
Ibland tar jag tom små steg ut i den andra verkligheten och tycker till om nåt därute som tex detta eller varför inte detta.
Och så som den modemedvetna (?) tjej jag är är det ju oundvikligt att jag snubblar in på modeområdet titt som tätt.

Så där ja, en liten guidad inside-tour över vem och vad jag finnjonna är. Upp till er att fortsätta läsa eller kika runt hos nån annan.

Tack för besöket!

lite skitsnack vid lunch

Det blev en lite orolig förmiddag.
Tog på läkarens order långtidsverkande laxermedel igårkväll med hopp om att få dumpa slagget nu på morgonen.
Tänkte sen inte mer på utan låg i godan ro och mumsade rågmacka i väntan på lite action när plötsligt dörrklockan ringer och fastighetsgubben helt oanmält traskar in med verktygen i högsta hugg och börjar pula med toalettstolen. Hade tidigare under gårdagen ringt jouren och anmält rinnande toalett och var väldigt tydlig med att tid måste bokas innan reparation (just med tanke på mina ofta hastiga men inte helt överraskande behov), men ibland går det uppenbarligen undan.
Medan jag låg och kved mig med tarmarna bubblandes hörde jag honom skruva och greja där inne, utan märkbar brådska.
Shit shit shit, nästan bokstavligen.
Fast tack och lov gick det ändå undan och han blev klar, gick och jag fick zombierusa in och göra mitt.

Nu, så här efteråt, ca tio kilo lättare och med en väldigt glad och livlig bebis som har plats att speeda runt i magen känns det åter mycket bättre. Jag hoppas min åtgärd ska minska om inte helt eliminera de envisa förvärkarna som trakasserat oss på sista tiden.
Hoppas kan man ju.

Appropå oro.
Jag börjar långsamt och på riktigt förstå att de ska ringa ringa från radion senare idag och att jag ska vara med i etern. Hade jag inte haft orolig mage sedan innan hade jag garanterat fått det nu.
Har på sista tiden utvecklat en ganska så allvarlig form av telefonfobi (pratar i princip bara med mamma) och ska nu via den manicken vara med i radion och tjöta. Den fobin i kombination med en hjärna som inte är i synk med munnen eller så mycket annat för den delen heller utlovar att det kan bli ett intressant eller ett fullständigt katastrofalt samtal.
Nåväl, jag får se det som gratis terapi.
Önska mig gärna lycka till.

dag nittiofem -svart på vitt, jag är med och tävlar!

Då så.
Som stolt deltagare och numera också delfinalist i Rix-fms blogg SM (!) måste jag ju börja dagen med att så ödmjukt jag bara kan be er kära läsare gå in HÄR! och lägga er röst på mig.
Så gör det nu.
Snälla.
Gå in HÄR och rösta på mig, nu nu nu nu.... Gör det, gör det, gör det!
Tack.

Med den lilla stoltheten som jag kanske har kvar nu efter mitt ohämmade horeri (fast är det det om man gör det på hemmaplan...?) så vill jag bara meddela, om man nu behöver stolthet till det, den som eventuellt undrar att jag faktiskt sov till halv tio idag med bara kortare avbrott under morgontimmarna och så fort oro över fortsatt sömnutveckling kom, började jag räkna ner. Tack för det tipset!

Så. Nu ska jag återgå till denna min 95:e dag i viloläge och fantisera om turen ut med rullstol imorgon! Jihaa!

onsdagen den 26:e november 2008

tävlingsdax?

Jag är rätt trög nu, det ska erkännas utan omsvep. Men kanske är det så att jag är med i en av delfinalerna i RIX-fm's bloggtävling. Den imorgon i så fall, tror jag. Har iaf blivit nominerad och det tackar jag ödmjukast för!
Jag förstod inte ens att den hade börjat förrän jag idag snubblade över info om att den visst hade det och att den till och med hållt på i flera dagar med olika delfinaler och olika deltagare...
Ja ni märker ju. Trög var kodnamnet som sagt, jag fattar fortfarande inte riktigt hur eller vad som hänger ihop. Men det blir säkert bra.
Var redo imorgon ifall jag måste sammankalla och mobilisera trupperna, för klart vi ska vinna det här.
Ifall vi nu är med.

sömnlösa dagar

Slumrade till lite nånstans mellan tio och elva men sen fick det vara bra. Ny chans nästa natt.
Jag har ju oftast inga tider att passa på dagarna så egentligen kan jag sova när jag vill men eftersom jag inte kan-kan det måste jag försöka sova på natten, för på nåt sätt är jag ändå trött och framförallt trött på att vara vaken och trött på att bara vänta att tiden ska gå, något den gör så mycket snabbare under sömn.


Appropå mitt-liv-som-hundinlägget nedan så är det inget jobbigt minne för mig. Knappt ett minne alls. Minns såklart att jag ofta i lekarna var just hund eller fågel. Katt med någon gång. Men att jag stod där på alla fyra och väntade har mamma berättat i efterhand och jag upplevde det förhoppningsvis inte som det säkert var, utanförskap. Fick ju faktiskt vara med, som familjens hund och var nog mest glad för det.
Men det är klart, skulle jag se mina egna (eller andras) framtida barn ensamma stå så på lekparken skulle jag inte tycka det var helt ok...



Filmer som idag kom med posten: Kalenderflickorna, Himlens hjärta och Ten Inch Hero!

dag nittiofyra -mitt liv som hund

Man kan bara låtsas så länge. Idag höll det i sig i fyra timmar innan jag gav och gick upp. Försökte länge intala mig både om att snart så kommer den, sömnen, igen och nej, jag har inte ont, fullt medveten hela tiden om att inget av det stämde, men att ge efter för alternativet, vilket det nu var, fanns inte. Då.
Nu sitter jag här och har börjat intala mig om att kanske, kanske jag blir trött snart ändå och får sova lite mer, men har redan börjat tvivla.
Ska dock låtsas lite till.

När jag var liten, under fem, hade jag många kompisar. Trodde jag åtminstone och väljer att fortfarande tro. Det var på den tiden alla barnen skulle leka ihop, ingen fick lämnas utanför, så vi lekte. Allihop.
Trodde jag.
Ja jag lekte i alla fall. Sen att de svenska barnen kanske inte alltid var så glada i att den där finska ungen hela tiden skulle vara med kan jag bara så här i efterhand spekulera om, då var jag nöjd över att få vara med och leka.
Jag var glad som barn, tyckte om att leka, även om jag till en början innan jag lärde mig svenska tyckte att dom pratade så konstigt. Men sen gick det bättre.
Jag fick nästan alltid vara husdjur. Det var kul, gillade djur.
En gång när mamma genom fönstret sett att jag ganska länge stått helt ensam på alla fyra i lilla lekparken utanför frågade hon vad jag gjorde. "Vi leker" hade jag svarat "jag är hund och familjen har åkt på semester". Mamma försökte få mig att sluta leka men jag stod kvar ett bra tag till. Vi lekte den ganska ofta, ibland fick jag vara en fågel och stå och vifta i sandlådan och det var kul tills dom aldrig kom hem från sin semester och då brukade jag ge upp och göra det, gå hem.
För man kan bara låtsas så länge.

tisdagen den 25:e november 2008

trött och tack

Tröttheten fortsätter. Något som är kanon! Ska lägga mig före Marcus ikväll och kanske tom slumra till innan han kryper ner efter bollen.
Brorsan har varit här en sväng och sett film. Såg 28 veckor senare eftersom han ännu inte sett den och jag måste bara säga igen att jag tycker den fortfarande är så bra. Gillar den första med, riktigt mycket, framförallt början, så läcker! Zombiesar med sin lobotomerade hasgång (de påminner faktiskt lite om mig nu när jag tänker efter eller jag om dom, vid vår sk förflyttning) är ju rätt töntiga och ofarliga egentligen, inget i jämförelse mot dessa galna ragesmittade människospillror.
Mina nästa tre filmer från cdon.com är komedier, de kommer imorgon. Måste ha lite balans på vad det är jag konsumerar, hur kul skräck än är just nu, så det blir Kalenderflickorna på kvällen imorrn, om jag bara lyckas lura ner Marcus i soffan och det ska väl gå med en sån titel. He he.


Så var det dags att åter tacka livet lite.

Jag är tacksam idag...

...för att det är en vecka exakt till min 100:e dag i vila och tårtkalaset som då väntar!
...för att Marcus nu blir hemma några dagar och ska jobba härifrån.
...för att intervjun, förhoppingsvis, gick bra idag och fotorna, kanske, är något att ha.
Blir lite men jobbigt osäker och tveksam såhär i efterhand på min förmåga att uttrycka mig i tal och att fastna på bild. Men jag får ta och välja tilliten även här -Klart det blev bra!
...för att halva bricisar inte biverkar så mycket.
...för mitt stora förråd av laxermedel.

dag nittiotre -omslagsflickan?

En snabb titt in till er innan jag återvänder till soffan. Har varit en lång dag fastän den knappt har börjat. Lång men rolig.
Att vara gravid-tidningen var här och gjorde en grej med oss och går nu allt bra, som planerat och önskat, så kan ni som inte helt tröttnat redan vid det här laget se och läsa om vår väntan och längtan i nästa nummer som utkommer 3/2-09!
Häftigt att bli fotad av duktig fotograf också, hoppas vi var så söta som det kändes, jag hade i alla fall dagen till ära smetat på mascara och rouge och tom lockat topparna för att få den där rätta looken, vilken det nu är.
Det är skugga där bakom håret, så jag har inte tuperat upp rufset i nån inbillad modefrissa vilket det lätt kan misstas som.

Nu är det som sagt soffan som gäller i många långa timmar framöver, är helt slut i stackars kropp och knopp, men det var det såklart värt. Förhoppningsvis leder det också till att jag kan hitta sömnen kommande natt eftersom den valde att leka kurragömma förra och gömde sig så förbaskat bra.
Marcaran ska jag ha på mig resten av dagen. Känns bra så.

måndagen den 24:e november 2008

gödd

Så har bror och Lisa varit här igen ikväll. Till min stora glädje och mättnad så här i efterhand åtminstone. Med sig hade de brorsans hembakade morotskaka som Mini gick igång på och till middag nu blev det klyftpotatis och grekiska färsbiffar med tzatziki! Apgott allting! Åt så jag tror jag kan rulla fram redan nu om jag försöker och det utan rullstol.
Bilden är tagen efter min duschdate med evert tidigare idag men minen påminner om den jag bär även nu. Helt slut. Bra dagar är utmattande de också. Men på ett bra sätt!

Marcus är på väg hem nu. Tåget är förvånande nog bara några minuter försenat trots snön (det går framåt för företaget) och snart är succékillen här!
Premiären av Svarta Vykort -en läkares försvarstal gick jättebra ikväll! Min mamma och pappa var där och representerade familjen. De var väldigt rörda, glada och nöjda efteråt. Liksom Marcus som för första gången såg sin (och Mikaels) text få liv.
Häftigt.

Föreställningen kommer spelas på följande orter och platser och efter jul kan den eventuellt ses på andra ställen. Förhoppningen är att den ska, förutom offentliga föreställningar i flera andra städer, spelas på arbetsplatser och vissa utbildningar.
Men vill ni vara säkra på att se den, gör det jag inte kan och ta er till teater Giljotin Sthlm, Eskilstuna eller Kulturkammaren i Norrköping redan nu i vinter!

före knulla


I Norrköpingsligan har jag ett tag nu lämnat Marcus bakom mig och så såg jag idag till min glädje att jag tydligen ligger etta i en annan liga också, den över bloggar i kategorin humaniora och livsåskådning. Vet inte om jag egentligen hör hemma där men tanken var det från början och någonstans tycker jag nog ändå att jag kommer ramla över där igen en vacker dag. Det är ju inte någon tävling det här, men vadå, det är kul att leda, framförallt när man gör det före Knulla. Tror ju iofs inte att min ledning kommer vara länge, men jag njuter så länge den gör det.

dag nittiotvå -vita vykort

Det snöar, har snöat och är nu snö överallt häromkring. Känns bra och fint! Vi bor så pass högt uppe att man från min oftast liggande nivå inte ser eller anar annat än tak (och himmel) genom fönstren och dessa tak är väldigt mycket vackrare med snö på. Så heja snön! Men smält snällt bort tills jag ska på min rulltur, tack.
Idag har varit en bra dag hittills. Som jag trodde. Sammandragningarna har varit lugnare och färre och tarmarna snällare. Konstigt det där att de dyker upp i sån mängd just på söndagarna, men det kanske är min omedvetet aviga inställning till dessa dagar och oron av erfarenhet inför dom som gör att jag blir känsligare och förväntar mig en kamp och en kamp får jag. Nästan varje gång.

Men nu är det måndag!

Måndag betyder ny vecka på riktigt och på något sätt får jag alltid på just måndagar se små korta glimtar av fantasi och förväntan av det som förhoppningsvis komma skall. Och just idag tror jag på det jag ser! Men jag vågar inte titta länge, blicken böjs snabbt ner på magen, som jag smeker ömt och jag koncentrerar mig intensivt på det jag vet att jag har just nu.

I fredagsbilagan läste jag om Hannah Graafs graviditet -det blir en påskbebis, tillkännagav hon och funderade bekymmerslöst om hon ville ha en pojke eller en flicka. Hon vill helst ha en pojke. Jag vill inte vara Hannah Graaf, men skulle för ett tag (längre än kortare ögonblick) vilja ha delar av hennes inställning till det här med att vara med barn. Vad skönt det vore, att inte bekymra sig så mycket (läs hela tiden), att inte oroa sig över om barnet man väntar kommer få födas till livet eller inte, utan bara få vara glatt gravid.
Jag är inte unik, det finns många som väntar (väntat) syskon till små som idag dansar bland molnen och vi är inte konstiga, vi har bara av erfarenhet (eller annan) blivit "stämda i en något lägre tonart" och därför längtar och väntar vi på ett annat lite annorlunda, varsammare men ofta rätt utmattande, för oss själva, sätt.
Frågar någon mig när jag ska få barnet, blir svaret en hel uppsats och det slutar antagligen någonstans med att den som frågat har gått vidare. Tur jag inte vistas bland folk längre.
Men eftersom jag tänker positivt som fan (kraftuttryck behövs här) idag och ser mig rulla till ett offentligt närliggande café nästa vecka ska jag träna på det där.

-Jag ska få mitt barn första veckan i februari!*

Så det så!


*Läkaren sa faktiskt sist optimistiskt att det var 50% chans att jag går hela vägen till planerade snittet och idag är glaset halvfullt och 50% bra!

söndagen den 23:e november 2008

undrar om det snöar

Har flera gånger tänkt titta ut men orkar inte. Tror inte det kommer nåt alls från himlen ikväll, men man undrar ju, det verkar ju snöa överallt annanstans just nu.
Är lite kluven, å ena sidan är det mysigt med fallande snö, bara att titta på det (om man nu orkar göra det), samtidigt som jag ju inser att det helt kan förstöra min planerade rullstolspromenad. Fast snöar det nu hinner det med största sannolikhet smälta bort tills jag ska ut, så vi hoppas på lite vita flingor i natt ändå.
Något som snarast känns väldigt osäkert är hur Marcus ska komma hem imorgon. Vita flingor om så bara ett kryddmått på rälsen innebär nästan garanterat försenade eller inställda tåg.
Vi märker väl. Tänker i alla fall inte ropa hej förrän han är hemma.

Jag har haft ett otroligt bök i magen ikväll. Det är som om Mini vill påminna mig om sig, inte för att det behövs egentligen alls, men mysigt är det. H*n har stökat järnet och det känns faktiskt som att vi är två nu. Har ju katterna i vanliga fall hos mig men nu har bebis varit extremt närvarande och det är mamma glad för även om det många gånger gör ont med de små men väldigt vassa kickarna.

Imorgon kommer bli en bra dag. Känner det på mig.
Först sova.

God natt.


ps. För er måndagsmorgonpigga, Marcus är med i Gomorron Sverige kl 6:45 och sedan pratar Micke och Gunilla Nyroos med Malou om pjäsen i efter 10.

åka karusell, äta karamell

Det går upp och ner. Sakta och skakigt. Inte berg och dalbana utan snarare fartmasken. Glad iofs för att jag inte dalar, men samtidigt så innerligt trött på dessa minidippar. Det var kul så länge bror och Lisa var här, sedan började jag känna efter. Tagit bricanyl nu så jag hoppas få en lugn kväll liggande på rygg i min ensamhet. Jag är gärna själv, framföralt just nu, men har mellan varven för mycket tid till efterkännandet. Skulle gärna ta en lobotomi light eller en dos av koma om det var ett alternativ, men det är väl som vanligt bara att härda ut. Vi är ju åtminstone i 28:e veckan idag! Redan, tänkte jag tillägga, fast det är inte en dag för tidigt. På fredag får jag rullstol och om snön uteblir, något jag extremt egoistiskt hoppas på så får jag rullas ut kort därefter.
Tänka på det.

Marcus är klar med sin insats för dagen på canal +, men han blir kvar i storstan för imorgon är det premiär av Svarta Vykort -en läkares försvarstal. Föreställningen kommer till Norrköping, Kulturkammaren, om ca 2 veckor och det känns väldigt trist att jag inte kommer kunna se nåt av det, helst hade jag ju velat gå på premiären såklart, men att bara gå hade ju varit kanon.
Missa inte den!

Nu ska jag ladda upp med lite gott att dricka och choklad inför ensamma mammorna som ikväll slutar söka. Spännande värre. Typ.

optimist javisst

Gladare redan.
Såg dålig film med brorsan men det var kul ändå. Älskar verkligen att titta på stooor skärm vad som än visas. Nästan. Nu är Allu och Lisa och handlar och sedan ska de laga lasagne här åt oss. Helt perfekt. Lagad mat två dar i rad!
Idag går vi in i ny vecka, den 28:e. Borde ha det skrivet i pannan på mig varje söndagmorgon, så när jag kollar i spegeln är det det första jag påminns om istället för den där gråbleka sura minen som glor tillbaka och påminner om allt annat.
Det börjar redan skymma och jag gillar det.

Många bra saker på gång alltså. Gäller bara att kommar ihåg det mellan "värkarna".
En trevlig söndagkväll vankas och jag är redo!

dag nittioett -söndagsledigt

Har uppenbarligen till inte minst min stora glädje lyckats vända lördagarna till fina sådana, men så kommer en söndag och allt rasar. Hur svårt ska det vara? Kan inte två dagar efter varandra bara få flyta på? Och den där jäkla tilliten. Jag väljer visst den. Fortfarande gör jag det. Eller försöker, men fanskapet har väl ledigt för inte väljer den mig. Vi är faktiskt två om det!
Det började på natten. Vaknade minst en gång i timmen av att antingen höften eller magen värkte och var det höften, vände jag sida och då blev magen stenhård. Så natten får ett klart IG med alldeles för många onda avbrott i den sk sömnen. Sen åkte ju Marcus iväg och fastän jag vet att det är så och är med på noterna blev jag lite tjurig, inte minst på att dammsugaren ligger kvar mitt på golvet och jag måste lyfta på benen, något jag inte orkar (det gör ont!), för att passera.
Jag tänker bra tankar hela morgonen och varvar dessa med en hurtig Tilde men sammandragningarna fortsätter. Lutar åt tidig bricis idag. Som tur är kommer brorsan A förbi och vi ska se film. Han får släpa undan dammsugaren så jag kan hasa mig genom rummen tillika tillvaron som jag önskar och gå och handla så jag klarar mig sen.

Ja ja. Nog med gnäll.

Nu blir det film.

Hörs sen, gladare förhoppningsvis.

lördagen den 22:e november 2008

film och tv en bra dag

Dödens våning, eller som den så mycket bättre på orginalspråket spanska heter Películas para no dormir: Para entrar a vivir hade redan på två minuter kommit upp och förbi skrämselfaktorn i hela föregående film. Den här var kort, bara dryga timmen, men det räckte faktiskt, på ett bra sätt, för mig åtminstone. För det var verkligen en intensiv och nervig skräckis med bra och rejält skräckslagna skådisar. Det var som en läskig spökhistoria, fast utan spöken, eller kanske som en riktigt otäck råttan i pizzan-story.
Någonstans mellan tre väldigt fasta finnjonnor till fyra stabila får den, men med tanke på de två den tidigare fick så lutar det nog mer åt det senaste, alltså fyra, här.

Jag är jätteglad för alla filmtips jag får, hyr ju numera från CDON.com och där ska man helst ha en lista med minst 30 filmer och det är svårt att komma på så många för att inte tala om trettio sådana man gärna ska vilja få hem också.

Eftersom Marcus fick njuta av fotbollen (Juve-Inter) på nya TVn var jag frivilligt förpassad till sovrummet och de begränsade antal kanaler vi ännu har därinne, varför min lördagkväll gick åt till att zappa mellan Stjärnor på is och Dansbandskampen. Inget av det var väntat nog värst upphetsande alls, den här lördagen heller, men jag njöt av att kunna ligga på rygg i going up-going down sängen efter en halv bricis och samtidigt klappa på magen och prata med filuren som i full fart buffade runt därinne och verkade till skillnad från mamma gå igång väldigt på både isdans och dansband.


Jag är glad idag.
Det har varit en bra lördag även om det hade varit måndag. Jag är nöjd med den funna och valda tilliten och hoppas klara den prestationen även imorgon. Då går vi in i ännu en ny vecka och snart, snart i ytterligare en.

God natt och sov gott!

one down, one more to go

Har skräckfilmsfrossa här framför storbilden. Väldigt härligt även om filmen hittills inte var nåt att hänga i granen.
Diary of the dead -sög rätt rejält, men tanken var bra och kul. Synd bara att det så ofta slutar där, vid den goda tanken. Själv hade jag såklart kunna gjort den så mycket bättre, eller, jo faktiskt. Diarrhea of dead hade passat bättre som titel med tanke på bristen av konsistens och därmed skrämselfaktorer (blev inte ett dugg rädd och då är jag räddast i världen) som ju bör vara ett givet innehåll i vilken zombiefilm som helst, nä, den här bara rann vidare... och får därför två väldigt lösa finnjonnor.

Nästa har jag mer hopp om. Samma skapare som till läskiga Rec. Det ska vara eoropeisk skräck. Amerikansk har lite gjort sitt, för vem orkar längre se fotomodeller springa och skrika i panik med håret perfekt pentat ala Hollywood? Inte jag.

Med vissa undantag.

dag nittio! -superjonna

Alltså nu går det undan, på nåt plan åtminstone. Känns oftast inte så men sen när jag ser det i skrift så här, 90 dagars vila och här är vi än, då bekommer det mig plötsligt. Vilken bedrift! Heja mig! Och fler dagar ska det bli. När 100 är passerade ska jag äta tårta!
Idag är det vackert vinterväder. Himlen är självsäkert blå och solen skiner, jag anar en kyla i luften där ute, blundar och kan riktigt känna hur gott den luktar och smakar.
Har lugnat mig en aning (jättemycket) vad gäller tappförändringen igår och väljer tillit idag, om och om igen. Jag litar på min kropp, på sjukvården, på läkarna. Jag väljer att göra det för alternativet är jobbigare att bära.
Så klart att vi kommer vila många dagar och veckor till, jag och Mini, vi ska vila tills vi inte behöver längre och sen ska min bebis ut ur tryggheten i mig till tryggheten i min famn. Jag kommer alltid älska och vårda mitt barn, var h*n än är.
Eftersom allt ska gå bra från nu och framåt (jag väljer tillit!) så kommer jag få rullas ut om en dryg vecka! Helt otroligt. En av drömmarna jag haft kan -ska (jag väljer tillit!) snart bli verklighet! Och just nu slog det mig att min 100:e dag i vila/sängläge kan kanske få firas sittande i rullstol en snabbis ute i friheten på ett närliggande café! Oj oj oj, nu blev jag svettig. För mycket och för nära plötsligt att se fram emot. Men så härligt!

Nu ska jag fortsätta ladda inför duschen. Jag älskar min evert, men så ont den gör i benig rumpa. Fast det är skönt efteråt och nu med bara tio dagar till hundra får det göra hur ont det bara orkar, jag och Mini ska ut och rulla snart!

Heja oss!

fredagen den 21:e november 2008

magbilder 27:e veckan


Måste ju bjuda er på en hel radda med magbilder såhär på fredagseftermiddagen.
Idag är vi trots förlusten av ca en tredjedel tapp i vecka 26+5 och magen är åtminstone något som inte blir mindre, tror jag eller vet, men det är svårt att riktigt se själv när den hänger med överallt hela tiden, men nog putar det lite mer igen.
Av sista bilden att döma så skulle ju hela Marcus huvud få plats därinne och det säger inte lite. He he.
Crazy eye uppe till höger är alltså jag framifrån med ett lagom avslappnat leende.
Välj tillit...

dag åttionio -oro vs. tillit

Hemma. Allt såg rätt bra ut.
Fick göra en CTG-kurva och Minis hjärta slog som det skulle, mitt var uppe i halsgropen och trummade för det är något med sådana oförberedda nya kontroller som får en att nästan vilja skita på sig, men det gjorde jag inte och det såg som sagt bra ut!
Min livmoderhals däremot verkade vara något förändrad. Fan. Ca 10 mm kortare än sist. Men då allt är stängt och ingen öppning inifrån kan anas hoppas vi att det är en sådan trevlig normal (hatar allt normalt) förändring som hör till. Det är ju svårt att mäta nuförtiden också så ett antal mm ligger altid inom felmarginalen. Vi får se nästa gång och tills dess är det "bara" att leva på som tills nu och hoppas då på roligare siffror. Min läkare verkade inte märkbart oroad och skickade ju hem oss, så nu gäller det för mig att lyckas välja tillit.
Välj tillit, välj tillit, välj tillit...

Så där. Nu har jag valt tillit.

Nästa fredag får jag en rullstol! Om allt går fortsatt bra, välj tillit, så kan jag se fram emot att bli utrullad korta v 28+, jippiee!
Välj tillit, välj tillit, välj tillit...

Nu är det ligga plant som gäller i många timmar. Trots valda tilliten tar jag som extra tillbehör försiktighetsåtgärden ligga plant.
Välj tillit, välj tillit, välj tillit...

Hej hopp.

torsdagen den 20:e november 2008

i väntan på

Väntar på Marcus. Gör jag någonsin nåt annat?
Men jag gör gärna det, så länge jag får vara så här glad för nya(ste) TV:n som är på plats med en icke-fladdrande bild! Tack igen snälla, fina pappa för bästa julklappen!

Nu kommer Marcus. Yes!
Pussas!

----------------------------

Nu är han hemma. Nästan direkt väntade massa hemmajobb, som disk och kattlådetömning, men först pussade han på mig och klappade hej till Mini. -Brinner det? frågade han sen. Tur jag hann dra några tändstickor innan så lukten inte var alltför ogästvänlig. Brand är absolut att föredra mot det som händer i mina tarmar och framför allt när det fortsätter hända utanför... En ur tarmsynpunkt väldigt jobbig dag idag alltså, men det drunknar i minnet av bebis lilla mjukhårda huvud mot mina fingrar.
Vi har ätit några kvällsmackor och katterna har sprungit sina ärevarv inför pappsen, känns som att det är dags att avsluta den här dagen så.
Imorgon bitti är det upp med tuppen (för mig) och tidig kontroll. Hoppas, hoppas, hoppas det ser bra ut. Har alltid, inför varje gång, den där ovälkomna känslan av oro flåsandes i nacken. Så också nu. Men jag flåsar tillbaka. Imorgon ska oförändrat vara läget igen, bbis ska ha massa vatten och jag ska halta hem glad och sprudlande med rullstolsfantasin intakt.
*Bestämma*

God natt!

dag åttioåtta -allt normalt

Besöket till BM är över för den här gången. De gamla vanliga proverna togs och livmodern mättes och vi ligger på mittkurvan precis som sist. Blutsaft måste åter köpas in då blodvärdet åkt hiss ner ett par våningar och mer mjölk ska lapas för D-vitaminets och kalciumets skull (eftersom jag varken rör mig eller är ute något). BM tyckte inte det lät alarmerande med ondare SD, för till viss del är det ju helt normalt, men tyckte ändå det är bra att jag snart ska kolla tappen. Man kan säga att det var ett lyckat besök på alla plan men att andas ut för den här veckan, det gör jag efter läkarbesöket imorgon bitti.
Hoppas jag kommer hem för att rapportera glada nyheter efteråt.

Jag vet egentligen mycket väl att det är/kan vara fullt normalt att få mer kännbara och fler sammandragningar (även om mina började lite väl tidigt den här gången) ju längre in i graviditeten man kommer och också för varje barn man väntar, Mini är mitt tredje och det känns, men jag är tyvärr, med den erfarenheten jag har, inte alls så mottaglig för den "lugnande" informationen om sakernas normalitet som jag skulle önska.
Minns så väl min första barnmorskas ord om allt som var så normalt, ingen fara, sluta oroa dig etc, bara för att jag veckan efter hamnar på sjukhus och två veckor senare liggr där och tvingas föda fram mitt barn till en säker död.
Så nej, normalt existerar inte för mig, inte just nu. Men så länge jag håller oron någorlunda i chack och går på kontrollerna, går också tiden framåt, veckorna blir fler och Mini större och vi närmar oss sakta men säkert något som kan vara drömmen vi så länge längtat efter att få vakna upp i.

Det häftigast idag var när BM frågade -Vågar du?
-Jaa, det gör jag väl, sa jag och hon förde mina händer försiktigt ner på sidorna av magen nära blygdbenet. Där inne kunde jag ana något runt, hårt, men ändå mjukt, levande och rörligt, det var min bebis huvud jag kände! Vi höll inte hand som i drömmen härom natten men jag fick åtminstone smeka mitt barns lilla huvud! Mamma älskar dig!

tack... eller jag är glad idag...

...för att första snön fallit! Det känns konstigt att det är dags för snöflingorna redan, när jag inte ens märkt att löven ändrat färg och gjort det, fallit.
...för att det är gott med gott och att jag har mycket av det.
...för att mina älskade hårbollar håller mig sällskap och tycker om det, hur trist jag än är och känner mig.
...för att Mini ikväll sparkat uppåt igen. Mamma älskar dig lilla bebisen!
...för att Marcus kommer hem imorgon.



God natt.

onsdagen den 19:e november 2008

tjejbesök och choklad



Det blev en trevlig kväll trots allt. Vilade upp mig under dagen och tänkte bra tankar, sedan kom Viktoria med hembakade dajmgräddetoppade kladdmuffins och Jessica med en last choklad som jag beställt. Det är knäppt så gott choklad smakar just nu, när det suget sätter in. Har aldrig egentligen varit värst mycket för det bruna guldet, men nu... ja ibland kan jag bara, eller Mini som jag såklart skyller denna last på, inte få nog. Och det bebis vill ha det får h*n.

Förutom trevligt och gott besök har det inte hänt mycket och just så vill jag ha det (eller jo det hände visst lite otäcka grejer i trapphuset, men det kanske jag tar någon annan gång).
Jag är vid gott mod och tror på morgondagen, då jag bl a ska få ännu en ny TV att testa. Måste också komma ihåg att spara morgonkisset och lämna til BM. Förra veckan kom provröret med hem igen så det är länge sen odling nu. Sammandragningarna gör ondare än förra veckan men är färre i antal än igår, så det är bra. Mycket som är bra nu efter en hel del affirmationer och intalningar, med tanke på att dagen började lite tveksam. Kroppen värker såklart, men vad fasiken, det gör den oavsett jag ler eller inte.
Funderar på att ta en nattdusch nu för att lugna ner mig lite efter trapphusordealen som jag blev lite skärrad av. Och så gör det ju inget att bli ren och varm också på kuppen. Hmmm får se.

dag åttiosju -en mycket bättre dag, kanske

Jag skulle ljuga om jag sa att det kändes bättre idag, men eftersom jag tror på självbedrägeri till viss del om den utförs i bra syfte så säger vi just så:
-Det känns mycket bättre idag!

Sov länge och det är aldrig fel. Tycker mycket om att en tredjedel av dagen redan är över när man kravlar sig upp ur sängen. Det var en hackig natt, som köttfärs. Vaknade, somnade, vaknade somnade, men aldrig med långa mellanrum och alltid med en dröm bakom och framför mig. Bland annat drömde jag lite läskigt men ändå fint om att jag och Mini höll handen genom magen, det gick tydligen att göra så och så gjorde vi.
Jag har ännu inte satt på stor-TVn av rädsla att flimret är kvar, vart jag nu hoppas att det skulle ha hamnat. Vill kunna börja se Heroes lite senare om det bara är någorlunda bra bild, samtidigt som jag starkt funderar på att återvända till sängen, leta reda på en ny bok, som är bra och dra täcket över oss. Haft lite svårt för att läsa sista tiden, de vill inte riktigt hänga ihop orden och meningarna så jag måste försöka träna upp förmågan och koncentrationen igen. Ja, det ska jag göra, sängen nästa.
Tyvärr är min näsa konstant lite täppt just nu så mina doftljus gör inte det de vanligvis brukar, men jag ska spraya på parfym och smörja in mig med luktagott och hoppas det ska tränga igenom och verka glatt lugnande.
Jag har det bra egentligen, det vet jag, är glad över Mini i magen och kexen i skåpen, men ibland när man känner sig som ett stort molande tandvärk är det svårt att komma ihåg eller tänka på det som faktiskt ÄR bra. Jag menar mensvärk, huvudvärk eller riktig tandvärk, ja ta vilken värk som helst när den håller sig till ett eller ett par ställen max är verkligen att föredra mot en ständigt värkande massa av kropp. Men det är inte synd om mig, inte ett dugg, bara lite jobbigt och ont, något som tyvärr tagit (fått) lite för mycket fokus just nu och kanske måste det få det emellanåt för att sen tigas ihjäl igen.
Men hey, det känns trots allt mycket bättre idag!
Säger vi.




Blev väldigt glad över recensionen om Marcus föreställning från igår. Han är kung! Som jag skulle vilja se den igen. Det finns ingen som är roligare, innerligare, bättre än min M! Så det så.

Glöm inte att rösta på honom, HÄR!

tisdagen den 18:e november 2008

jag är tacksam idag...

...för att Marcus vaknade vid min sida och jag vid hans i morse.
...för att Viktoria diskade helt oprovocerat och spontant min disk. Tack vännen!
...för att flimret i TVn, trots att det är kvar än, tagit små pauser så jag kunnat se lite LOST mellan varven.
...för att jag nu har säsong 1 och 2 av Heroes hemma som jag ska börja glo stenhårt på. Tack Dick!
...för att den här dagen alldeles strax är slut.

God natt!

ännu mera blä och buu...

Har tänt ljus och ätit kakor för att pigga upp mig. Lyckas väl sådär. Kakorna var i alla fall goda. Yeah.
Är enormt deppig för att TVn bråkar med mig, kan inte något INTE bråka med mig nån gång?! Smorde på med lite bodysmoothie och det kändes ju skönt just då men nu vill jag helst att det ska bli kväll så jag får gå och lägga mig och sova.
Det är inte kul när det inte är kul.
Tisdag ska kännas bra men det gör inte denna. Jag kan inte vara på något sätt. Ligger jag på sidan (rygg är ju sedan länge ett icke-alternativ) får jag snabbt så ont i bröstkorgen att det bara inte går längre. Sitta är nästa grej jag testar och det funkar i tjugo minuter max, framförallt som det är nu med en bebis som konstant vill kicka neråt mot cerklage, något som känns så helvetiskt att det handlar om minuter innan jag lägger mig och mosar revben igen. Vilka alternativ finns kvar efter det? Stå på huvudet?
Grädden på moset är att jag tvingats ta en bricanyl mot sammandragningarna, vilket gjort mig andfådd och uppstressad. Finns gånger då jag klarar mig rätt bra utan biverkningarna och så finns det nu...
Som sagt, kväll, kom. Vill sova. Vill bort.

Ska gå och lyssna på antiångestband med tusen kuddar under rumpa och lår och hoppas det ger mig lite ro.

Det märks.

Tja.

dag åttiosex -blä up

Dagarna går. En ny säger hej varje gång jag vaknar och så långt är allt bra.
Ute är det gåare än gråast och jag slås av hur mycket jag faktiskt påverkas av väder och vind fastän jag inte är där och känner på det.
Marcus är hemma och det känns underbart, men han åker snart igen.
TV:n är min alldeles nya speciella vän i höstmörkret, men bilden har börjat fladdra. Supporten ger bra råd, fast jag fattar dom inte och kan hursom inte börja krypa omkring där bak. Jag är den tekniske av oss två och det säger mycket om nivån på kunskapen. Som tur är har Vicky en pojkvän som även tidigare fått agera jourhavande teknikproblemslösare och de kommer förbi ikväll på fika och jag ska skicka honom därbak (på TV:n). Ska bjuda på lite torra kakor, vem kan motstå?

Foglossningen har fortfarande semester och hur gulliga mina kryckor än är, känns det bra att slippa dom dessa få och korta förflyttningar mellan soffa och toa. Ryggvärken håller dock envist i sig och revbenen vill ge upp.
Jag är en klump av smärta just nu.
Det värsta är att sammandragningarna har börjat kännas mer, ner mot rumpa och ryggslut. Inte bra alls. Läkaren frågar varje gång om det och hittills har jag nöjt fått konstatera att -Nej inget ont där och då men på fredag är det dags att erkänna senaste utvecklingen.
Barn födda v 26+ har 80 % chans att överleva. Jag tänker så och det låter rätt bra men jag vill fortsätta baka Mini i många veckor till och jag vill helst inte hamna på sjukhus och göra det.
All värk kan såklart fortfarande vara helt normalt och ofarligt men jag börjar bli lite trött på det. Att inte kunna vara åt nåt håll, på nåt sätt utan att det är obehagligt eller gör skitont på en eller annan kroppsdel. Som vanligt tar jag allt det nämnda, bara oron går mig förbi, men den har gjort det till sin vana att stanna till varje gång. Jag ignorerar så länge som möjligt, men den står där och glor, petar på mig och hånflinar tills jag inget annat kan än ta in den och så blir vi sittande där jag och oro och håller varann motvilligt (åtminstone från min sida) sällskap.
Blä.

Nu ska jag (försöka) se LOST.

måndagen den 17:e november 2008

äntligen hemma


Familjen samlad! Marcus hade till min stora glädje gått beserk i taxfree shopen på flygplatsen och köpt med sig parfym, bodyscrub, bodysmoothie, lotion, ännu mera parfym och kräm till mig! Så jag kan ligga och prutta i soffan men ändå dofta gott! Underbart med dofter och krämer. Älskar de! Finns inte så mycket jag kan sysselsätta mig med, men nu ska jag iaf lukta gott när jag inget annat gör!
Koögonen står ut när den underbara doften letar sig in i borren.

röda läppar

Om några minuter kommer tåget. Jag sitter här och väntar med läppglans på läpparna som inte vill sluta le. Ser säkert ut som ett fån, men vem ser. Har tagit en fika precis och ätit kakor så nu är Mini på g igen.
Tror h*n vet att pappa snart är hemma.

Den här veckan har vi vår sista veckokoll hos läkaren. På fredag ska vi dit. Känns bra att vi nu är i veckor som inte kräver jättetäta kontroller längre och jag hoppas det ser bra ut nu så jag och underlivet kan slappna av lite tills nästa gång, som blir ungefär två veckor senare. Då v 28+ ska vi också göra nästa viktuppskattning och jag hoppas så att guldklimpen väger ett kilo och lite till. Nu får jag sådana underbara bilder på varm, levande bebis i min famn. Tänk om tänk om tänk om det verkligen blir så! Tanken är ju onekligen den och för varje dag närmar vi oss samma verklighet.
Åh hoppas så.

Har ännu inte hittat någon klänning i fina färger. Men tid finns. December är två veckor bort och då kan jag på allvar börja leta, så länge allt bara går bra dit.
Vill så gärna rund som en boll skimra ikapp med glitter och julgransbelysning i jul. Det kommer bli en stillsam sådan, bara jag (med Mini i magen), Marcus och svärmor Eva. Precis som jag vill ha det. Min mamma och pappa kommer nån dag innan för att hjälpa till med lite enkel förberedelse. Längtar redan och känner hur det riktigt spritter i tårna av julkänsla.


Nu har tåget kommit och Marcus är säkert en bit på väg. Så spännande, är ju nästan nervös. Måste gå och borsta håret och piffa till mig nu.
Iiiih.

dag åttiofem -mörkret faller

Det är redan kväll när jag skriver min "morgon"rapport. Eller kväll kanske det inte är riktigt än, men mörkt så det räcker iaf. Det går snabbt nu om dagarna.
Fick samtal från min Marcus som äntligen är på samma land som jag. Han är på väg hem och om några timmar har jag honom här hos mig!
Har funderat hela dagen på om jag ska skippa dusch, för processen evert till trots är så mödosam, men det ska jag inte. Dusch får det bli alldeles strax och sedan ska jag ta på mig nåt fint/finare/mindre sunkigt, parfym, kanske lite maskara och läppglans. Vill se lika välkomnande ut som jag känner mig när nu älsklingen till sist återvänder hem till mig och vårat barn!


Jag såg förresten, eller nej det gjorde jag inte alls, snarare spolade mig igenom en apläskig fransk film nyss som jag inte vill rekommendera till någon.
Har under några månader hyrt från Lovefilm men precis sagt upp det för CDON.com är billigare (tre filmer till priset av två) och för att deras (LFs) filmer så ofta varit repiga.
Hursomhelst, den ena filmen som jag fick i fredags hette Inside och är en skräck/thriller, inne visserligen på vissa sådana, så länge jag inte är själv hemma om nätterna, men den här handlade om en höggravid kvinna som får en psykopat på halsen hemma hos sig som vill ha hennes barn. Nä fy, fattar inte att jag skulle ha klickat på den filmen, kände inte alls igen den. Men hit kom den så jag måste väl ha gjort det. Gav den en liten chans idag, men när psykopaten började skära i magen var gränsen passerad. Fy fan. Usch. Det slutade efter en blodig kamp och alldeles för många bilder på stackars babyn i magen (snabbspolade slutet) att psykot slet ut bebisen och mamman dog blödande. Bläää. Som en mardröm. Ångrar att jag var tvungen att se något överhuvudtaget.
Måste bli scrubs eller satc efter duschen för att återställa balansen.
Och så lite Marcus då :-)

söndagen den 16:e november 2008

string a long

Är lite inne på mammakläder igen. Letar bl a efter en färggrann klänning, gärna att ha i jul då jag hoppas vara fortsatt rund och fin, fast utan napp hittills.
Underkläder har varit ett gissel. Envist har jag de gånger jag visat mig offentligt klämt in mig i gamla trånga BHar från förr som inte tillåtit värst mycket andning eller övrigt heller för den delen, inte hade jag tänkt att bröstkorgen skulle växa så. Tuttarna är fortfarande av den blygsamma varianten så det var nästan kul med lite för liten kupa och klyftan som då bildades, hoppade upp och sa hej och hade det inte varit för blodådrorna som pryder hela härligheten kunde det nästan varit lite halvsexigt.

Hursom, tack vare att mamma köpte två överdelar till mig idag tänkte jag själv kika runt på sköna, rejäla gravidtrosor som täcker allt både fram och bak, och upptäckte då till min förfäran att det finns mängder av stringvarianter ute på marknaden! Gravidstring! Det svider bara jag tänker på det. Jag trodde string överhuvudtaget dog ut nångång i början av det nya millenniet och att det någonsin funnits speciella för gravida rumpor, kom som en rejäl chock.
Men vi är såklart alla olika och lika lite som jag förstår varför man vill pula in ett snöre i skinkvecket förstår säkert nån annan varför nåt annat är behagligt för mig, så -go for it, gravida stringsystrar! Hoppas ni aldrig får uppleva obehaget att en klase hemorrojder letar sig in (eller ut) där. Och fick jag välja skulle jag nog hellre, om än med viss tvekan, i så fall ta string...
kanske...
inte...

söndagkväll v 26+0

Mamma och pappa har åkt. Trist. För det finns inte mycket som är bättre än att ha föräldrarna hos sig när man är lite ynklig såhär, mamma lagar godaste maten, köper ny BH och pappa fixar TV, perfekt!
Men nu är jag alltså ensam igen. Eller inte, har ju min älskade bebis och hårbollarna hos mig och så nya TV:n såklart. Det är en jämn kamp om min kompisgunst nu mellan gripisen och den, en kamp som lutar åt oavgjort för jag kan inte vara utan varken den ena eller andra. Det är verkligen livskvalitet i en ask att få ligga och kolla på stor skärm nu när man inte mycket annat kan göra och plocka praliner med den lilla röda. Såg första avsnittet av 4:e säsongens LOST i em och som jag njöt med munnen full av choklad!

Det är ny vecka som startar idag och så länge nya startar och gamla tar slut finns gott om hopp. Den värsta foglossningen har till förmån för väldigt värkande rygg tagit semester och jag vet inte vad tycka eller vilket föredra.
Ont i korsrygg är inte bra vid graviditet, åtminstone inte min (men vad är... å andra sidan, ha ha), fast samtidigt kan det vara så enkelt att det är liggandet som spökar, så jag sitter lite mer nu. Och det känns bra för stunden och den efter, men sen, alldeles för snart, kommer oron krypande, lägger sig sladdrig och äcklig på axeln och börjar väsa fram sitt.
Fast vad göra?

Jag väljer att strunta i slajmet.
Skakar av mig och tänker v 26+0. Uj uj uj en sådan underbar tanke. Bebis är på väg upp mot ett-kilos gränsen nu, om allt är bra. Helt otroligt. Ett kilo kärlek i min mage!
Och fler ska det bli!

Nu måste jag glädjehandla något. Vet inte var ta vägen annars i den här plötsliga lyckobubblan som uppenbarade sig. Må jag få stanna däri! Med eller utan ont.
Jihuuu!

Nätshopping, här kommer jag.

dag åttiofyra -soldränkt söndag

Idag ska pappa handla lite tillbehör till TVn så den börjar funka som den ska utan extern box och sladdar.
Hade jättesvårt att somna igår, var så exalterad över min julklapp och tänkte på vilka filmer jag ska se idag (lutar starkt åt LOST!!!), imorgon och dagen efter och funderade samtidigt på surroundljud som vi måste (enligt mig, även om det redan är bra ljud) ha och fixa senare. Får bli efter Mini tror jag, men nog hade det varit gött att ligga mitt i ljudvågorna tiden som är kvar. Är verkligen en liten teknikprylskåting, tyvärr en fattig sådan så oftast blir det till att dregla vid datorn eller bläddra i reklamblad och sukta.
Anledningen till att det är fotboll på bilden nedan är ju såklart bara för att försöka locka hem Marcus. Blir väl lite sånt nångång då och då och nu har vi ju gamla tjock-tvn i sovrummet där jag kan glo på mitt de gångerna. Blir skönt att få byta lite ställning, sida och omgivning med under tv-tittandet framöver.

Solen skiner och det är en skön söndag. Känns bra! Har vaknat med gott mod i magen. Känns bra därinne. Mini har buffat och haft sig från igårkväll till nu på morgonen, tror h*n med ser framemot storbilden.
Imorgon kommer Marcus från vackra Rom (längtar) och senare i dag åker päronen hem, inte lika kul, hade önskat de fanns lite närmare till vardags. Men så är det inte :-( hoppas hursom på mer besök snart!
Jag och den andra tjockisen, tillika nya sovrumskompisen.
Det e jag i rött.

lördagen den 15:e november 2008

jag är glad idag...

...för min (vår) nya TV såklart! Tack pappa! Nästa steg blir hemmabiosystem. Wohoo.
...för att jag hittills sluppit bricanyl idag. Liksom krycksen. Heja.
...för att pizza var gott idag igen. Mumma.
...för att vi om en dryg halvtimme går in i 27:e veckan Mini och jag (v 26+0).
...för att griptången fortfarande är min närmaste vän.

Tack och bock!

God natt vänner, lägger mig glad nu :-D!

julen kom tidigt i år

Pappa hade med sig ett värstingpaket från tomten och jag kan inte annat än dra slutsatsen att jag varit snällast i världen i år.
Jag och Mini kommer inte röra oss ur fläcken nu när vi har en 46 tummare i full-HD framför oss! Hip hip hurraa!

dag åttiotre -god dag

Ännu en helg i raden av många. Känns till skilnad från oftast rätt bra.
Just nu doftar kycklinggrytan från spisen himmelskt och snart blir det till att äta. Jag har det bra med mamma här som sällskap, kock och alltiallo, orkar inte längre ens känna minsta skuld för att jag inte kan bidra med något, utan bara sitter eller ligger i väntan på att få allt serverat och det är bra så.
Marcus åt en croissant med marmelad för mig till frukost och den var så god! Han har det bra där borta och det glädjer mig. Jag fantiserar försiktigt om våra framtida resor med ett litet barn och det blir för varje dag lite lättare att göra. Vi pratade en stund om skötbord tom häromdagen mamma och jag, även om det ännu är som att tala om någon annan. Men man måste få drömma så drömmer det gör jag.

Ha en bra dag.

fredagen den 14:e november 2008

flykten till Rom och magbilder

Vi har haft tjejmys här med god mat, vin och vatten. Jag, mamma och Lisa. Riktigt trevligt!
Har emellanåt smugit iväg och blundat mig till Rom där Marcus väntat.
Han har under dagen när jag inte varit där skickat löpande rapporter om väder (20 grader i skuggan och sol), menyn och maten det till sist blev, om kaffet vid Pantheon, kyrkorna och människorna som likt honom med ett leende på läpparna strosat omkring och det känns så nära, så verkligt. Längtar på något vis dit, men mer längtar jag hem honom, min älskling. Fast först ska han i två dagar till, njuta järnet, tänka semester och bara vara (ja förutom göra jobbet som måste göras), det är strikta order från mig. Sedan ska han komma hem till oss, familjen med det där lugna leendet som Rom kan ge vem som helst, bara man tillåter det.


Lite nya magbilder.
Det är 26:e veckan vi är i nu, Mini och jag, tagna igår v 25+4 och visst växer det, eller gör det? Svårt att veta själv eftersom man varje timme om dygnet är så medveten om lilla bulan där fram, men samtidigt känns det som att det är en he del att bära redan nu. Egentligen är det drygt 3 månader kvar till bebis om h*n väljer att bli fullgånget (eller jag lyckas knipa länge nog) ska ut och man kan ju undra hur mycket mer det ska till, har ju inte riktigt samma krafter som man kanske helst ska ha för detta men som jag älskar min mage och knyttet däri!

Tack för allt idag!
Nu ska sovas och imorgon kommer pappa och hälsar på. Kul!

griptång -a lovestory





Glömde ju helt att tacka igår för min nya bästa vän. Mamma hade med sig denna röda skönhet igår när hon kom.
Relationen började något avvaktande, men efter lite kroppskontakt och bus är vi nu närmare än närmast.
Love is truly in the air.

dag åttiotvå -seger och semester i Rom

Idag är jag i Rom. Har precis landat och går nu ute och luktar på omgivningen.
Att avgaser och annat skit kan dofta såhär gott!
Snart ska vi vidare till hotellet och sen blir det lunch på någon trattoria i närheten. Är sugen på bruschetta med pommodori och prociutto crudo till förrätt och sedan pasta med aubergine eller zucchini (svårt sär), som contorni (tillbehör) väljer jag ugnsbakad, vitlökskryddad, broccoli.

Tack vare er vann jag bloggtävlingen om veckans bästa inlägg! Jihuuu!
Helt plötsligt har jag gått från att vara världens bästa förlorare till att verkligen vinna något, ära i det här fallet, och jag hoppas jag gör det likabra. En stor applåd till alla medtävlande bidrag!

HÄR kan ni läsa en kort intervju om en till synes chockad vinnare :-)

torsdagen den 13:e november 2008

tack

Latte var gott och sällskapet ännu godare, eller trevligare kanske man säger. Tiden går fort när man har roligt och rätt vad det var kom mamma med nygravad lax och färsk lingonsaft.
Nu har vi precis sett Marcus äga debatten även om han egentligen inte kunde vara med.
Imorgon bitti lyfter flyget och efter lunch är min älskling i Rom. I tanken åker jag med själv.

Idag är jag tacksam...

...för att Mini är kvar i magen och låter mig veta det med jämna mellanrum.
...för att mamma är här.
...för att jag fick en sån vacker blomma av jobbarkompisarna som saknar mig.
...för de vackra och otroligt sköna sockorna Jessica hade med sig till mig.
...för att det vankas laxmacka till frukost i morgon bitti!

Kram och god natt!

drömmar om rally

Väntar ivrigt på att Jessica ska komma med latte. Är nyduschad och relativt fräsch, men får nog dutta på lite bus så jag syns. Rätt genomskinlig hud nu så här 81 dagar inomhus. Fast hoppet om rullstolsrally ute på gatorna lever vidare. Ska ta det med BM och sjukgymnast om två veckor. En varning kommer utfärdas innan jag ger mig ut så fotgängare och andra i Norrköpings city hinner ta skydd.
Tänk så häftigt, bara att kunna bli utrullad och kanske sitta på torget en halvtimme och andas. Rycker av upphetsning när jag tänker på det.
Men en dag i taget och det är några kvar.

Marcus har blivit nominerad till Guldskölden i två klasser.
In och rösta på honom och andra här!

Glöm heller inte min kamp (hmm nåja) om bästa inlägg här! Har tappat min ledning...

dag åttioett -sjuttionio dagar kvar (ca)

Senare idag kommer mamma, om hon bara är fullt kurerad efter maginfluensan hon tidigare i veckan fick sig en släng av. Vi hoppas så.
Jag vaknade imorse kring fyra (gillar inte alls tiden runt morgontidningens ankomst) och var sen "uppe" någon timme, somnade igen och vaknade åter vid tolv (!) av att höften värkte. Rätt bra jobbat om jag får säga det själv. Så när jag nu precis är färdig med frukost och i färd med att göra mig redo för evert är hon redan efter lunch typ. Så trots magknip från helvetet (dessa tarmar, dessa tarmar) så är jag relativt nöjd med dagen so far. Och om vi fortsätter leka med tanken att jag var halvägs i vilandet igår så betyder det att jag idag är närmare målet (om allt går bra) än startgroparna. Inte illa pinkat alls.

Lyssnar på lite blandade klassiker och funderar på vad jag ska köpa på nätet idag. Känner att jag måste fira lite för mig själv. Belöna mig. Men kommer inte riktigt på vad. Har en skiva i tanken, men vill inte bara köpa en så jag får tänka vidare i duschen. Dags att börja köpa lite julklappar också och det piggar alltid upp. Älskar att köpa presenter! Blir lite begränsat utbud i år så det får bli vad det blir, men något blir det iaf. Har börjat få antydan till julfeeling redan, som ett litet invändigt hudutslag finns den därinne pockar på uppmärksamhet. Ännu ska jag inte låta den bubbla fram helt, men när december=joulukuu=julmånad på finska, kommer ska jag låta den härja fritt.
Kan inte låta bli att fantisera en snabbis om hur nästa skulle kunna te sig...

Dusch nu.

onsdagen den 12:e november 2008

onsdagkväll och salami

Så har man legat i sköna, nåja, men egna iaf soffan ännu en onsdagkväll. Det blev bönder, läkare och vampyrer och så lite Marcus som grädde på moset. Jag har svårt att se debattprogram för jag blir så uppstressad av det. Jag vet helt galet känslig just nu. Men Marcus måste jag ju kika på och Tv:n var åtinstone på så jag hörde hans (och andras emellanåt) kloka ord.

Jag är fullständigt slut nu. Två timmar på sjukhuset suger musten ur mig. Men samtidigt är jag glad, väldigt glad. Underbart att veta att allt ser bra ut. Just nu. Eller då, om man ska vara kinkig men jag väljer att tro det är bra än. Och att det kommer så vara imorgon med.
Känns ledsamt att jag inte kan vara glad för att Marcus kommer hem imorgon, men mamma kommer och det är alltid trevligt. Hon lagar dessutom godare mat än Marcus som oftast kör färdigvarianter från frysdisken, så det ska nog går bra.
Sen ser jag knäppt mycket emot resan till Rom. Tror jag lyckats lura mig själv till att tro det är jag som ska åka. Lär bli trist överraskning att vakna på fredag och upptäcka att det är nya torget utanför och inte mitt kära Campo. Men då blundar jag bara och vips är jag i la bella Roms.
Jag, eller egentligen vi, fick (köpte) en ny kamera idag. Men eftersom det är jag som håller i de tekniska prylarna här hemma känns den lite mer som min. Marcus tog den gamla med sig och ska fota lite (allt) och sätta in bilder på blogg och annat. Kul. Jag ser fram emot dom! Har beställt massa bilder på mat. Vill han ska äta allt gott som jag inte kan, massa salami, parmaskinka, mozzarella och annat och gärna ha fotobevis på det. Gud så gott med italiensk antipasti! Vattnas i munnen. Det näst bästa efter att äta något gott själv är att se en annan äta och njuta av det. Måste nog avsluta nu innan jag dreglar sönder tangentbordet.
Men jag vet vad jag vill drömma om inatt...

Sov gott.

home sweet home!

Det gick bra idag! Läkaren gjorde nogrann koll invändigt och en snabb på utsidan för att försäkra mig om att det finns vatten därinne, gott om! Mini skvalpade runt och verkade trivas och livmoderhalsen var stängd och fin. Läget oförändrat helt enkelt, idag igen. Pust.
Tror det var fjärde läkarstudenten på lika många veckor som var med och fick äran att kika in i musen min. Hoppas jag bidrar till något bra, det är ju lite nytt med mitt cerklage så många, både färdigkläckta och de som är på gång verkar vara nyfikna och bra är väl det. Mer och säkrare cerklage åt folket! Liksom vård i övrigt.
Jag har blivit så skönt avtrubbad vad gäller mitt underliv och undersökningarna däri och kring så det är bra om jag behåller kläderna på tills jag kommer in i rummet.
Roligt häromveckan när en ny (men insatt), manlig läkare skulle göra kollen och jag trampar in, tar i hand och börjar sen direkt dra av mig brallorna -Vi kan väl prata lite först, säger han med ett försiktigt leende och jag, lite tveksamt -Öh ja, ok då och drar upp brallsen igen.

Hade mina krycks med mig men det fick ganska snart bli till att rullas i stolen i stället. Efter kollen var det sjukgymnast och massage, vilket var väldigt skönt. Fick dock inte med mig någon griptång därifrån, den får jag tydligen köpa själv så ikväll lämnas det som faller ner på golvet just där.

Tusentack ännu en gång för era tummar och positiva tankar!

Puss.

dag åttio -fatta!

Hela 80 stycken dagar bakom mig! Och ungefär lika många kvar. Vi kan idag faktiskt nästan säga att jag är halvägs vad gäller vilobiten. Om ca 80 dagar vankas bebis om allt går bra!
Snälla, låt det gå bra!

Har sovit dåligt i natt, tjohoo. Ont i magen (tur jag har koll idag) och molande värk i revben och höfter, som vanligt. Sover på en tempurliknande madrass så det ska inte vara det. Tror det är svårt att få det hela bekvämt vad man än skulle ligga på, det är ju som det är. Gäller att rulla över och byta sida, vilket går även om det är ett smärre projekt varje gång då kudden mellan benen tydligen ogärna vill hänga med i övergångarna.

Idag ska Marcus åter åka till Stockholm. Trots det brukar onsdagarna vara mina bra dagar, mycket tack vare lyckade kontroller (hoppas på favorit i repris, igen) och True Blood på kvällen. Nu känns det dock lite trist. Han kommer inte hem förrän på måndag efter Rom-turen. Så det blir många långa dagar utan min Marcus :-( Men jag tycker det är kul att han får komma bort lite och njuta av god mat och vacker stad, förhoppningsvis i skön novembersol och så får väl jag tänka mig dit så ofta jag kan och kommer på helt enkelt. Rom är bara en blinkning bort.

Hörs senare i eftermiddag/kväll om vi har tur.


Morgonens låt. Tack NF!

tisdagen den 11:e november 2008

sista nu

Bidar min tid.
Marcus pladdrar med människor i etern och sedan när han kommer hem är han trött på att prata medan jag varit tyst hela kvällen och inget hellre vill än...

Imorgon är det åter dags för koll. Som vanligt är jag beredd som grisen innan jul. Det blir dock lite, lite, lite lättare för varje vecka. Chanserna ökar ju hela tiden för att det, även om beskedet skulle vara annat än det önskade o*f*ö*r*ä*n*d*r*a*t, ska sluta bra det här. Men än är det inte lätt nog så håll gärna en tumme kring två-tre imorgon em. Efter kollen ska jag förhoppningsvis till sjukgymnasten och bl. a kräva mig en griptång.


Tack för idag!
Jag är särskilt glad för Minis alla piruetter och sparkar som h*n bjudit på idag!
På höger här nedan finns en liten gissa könet-lek. Delta om ni vill.

God natt!