onsdag 31 december 2008

nedräkning

Har ätit gott, försökt trösta katten, gråtit en skvätt och smekt lilla polkagrisrandiga örngottet jag fick i julklapp till Mini av Marcus. Nu är det TV som gäller i dryga timmarna två innan glasen ska fram och fyllas med lite bubbel inför tolvslaget.
Och sen är det slut. Året 2008. Lite vemodigt faktiskt, att lämna ett helt år bakom sig som aldrig mer kommer igen. Fast då är jag också den blödigaste av blödiga och nästan får en gnutta separationsångest när jag sitter på toa och ska dumpa det som dumpas bör. Nej, ingen sorg nu över det gamla utan glädje över det nya, som ska bli det bästa någonsin! Väljer härmed tillit inför det som kommer och gör det med ett säkert leende på läpparna.
Imorgon torsdag, den första dagen på nya året 2009 är det exakt fem veckor kvar tills vårt älskade barn är planerat att födas. Den 5 februari, om allt går bra ända dit, ska jag under kniven och Mini ut!
Som vi har längtat, väntat, hårt och länge och fortfarande gör. Men nu anas där ett slut. Ett kanske lyckligt sådant?
Snälla låt det bli det.


Ett lyckligt slut och
GOTT NYTT ÅR
önskar jag er alla!

nyårsförberedelser

Marcus sitter och skriver inne hos sig så det gnisslar i stolen och slår flammor från tangenterna. Det sista inbillar jag mig bara, men en rolig syn hade det varit. Märks väl vem som är författaren i familjen. Själv halvligger jag här vid min dator och låter pekfingrarna i sakta mak göra jobbet. Riktigt långsamt går det, lite långsammare ändå och jag skulle börja vandringen bakåt i tiden, men eftersom hjärnan numera inte heller värst bråttom har, funkar det bra såhär för mig.

Vi har varit en sväng och rullat på stan och tagit en fika på pappa grappa. Det var väldigt lite folk i galleriorna, precis så som vi ville ha det så rullningen gick galant. Jag antar att nyårsfirandet på många håll redan tagit fart. Själv ska jag snart in i duschen och sen blir det till att dutta massa kladd i ansiktet. Ska glittra ikapp med granen på torget utanför, äta gott -räkor och lax och sen till tolvslaget skåla i italienskt sodavatten. Blir en kanonkväll!
Lite orolig är jag över hur våra håriga bebisar kommer reagera när raketerna skjuts iväg, framförallt den lille känslige. Det har än så länge (ta i trä) varit rätt lugnt om man jämför med förra året då idioterna stod på rad på parkeringen och sköt mot huset kväll efter kväll i mellandagarna redan, men snart börjas det nog. Har bäddat mjukt i garderoben så Acke kan gömma sig där, som han brukar, när det blir för läskigt.
Mini kör volter och dansar nyårssamba i magen. Kul att se på och känna, visst, men när h*n kommer åt med vassa kickarna mot cerklaget skriker jag högt. Händer allt oftare nu, antar att utrymmet krymper. Fast så är det och så ska det vara.
Tänder Dantes och Litens änglaljus och myser. Underbart är ett för litet ord för att beskriva hur det känns att få vara hemma och vänta in det nya året med hela lilla familjen samlad.

dag hundratjugonio -sista morgonen

Årets sista dag började tidigt. Nu halvligger jag här i fåtöljen i köket och försöker andas så tyst som möjligt för att inte hårbollarna ska få vittring på mig, ett projekt som nog är kört redan av de nyfikna tassljuden att döma. Stella och Akilles sover ju sen en tid i Marcus arbetsrum och därinne får de också stanna ett tag till, annars får jag tillbringa morgonen med att jaga bort dom från sovrumsdörrarna där en älskling fortfarande ligger och sussar.
Känns ganska otroligt att vi redan kommit till denna, den sista dagen av år 2008. Ett år som haft mycket med sig. Vissa mindre minnesvärda episoder och andra helt världsomvälvande sådana. Året 2008 är till exempel året då vår kärlek Mini blev till och finnjonna gick ide. Två saker helt beroende av varandra, den ena så stor att man knappt förstår och den andra ett nödvändigt ont, som jag då tyckte, men som såhär någorlunda i efterhand känns som en rätt fin tid trots allt. Nu hoppas jag att allt får fortsätta (inte långt kvar) i denna bra banan i vilken det har börjat, hela resten av den här, den sista dagen och att nästa år blir den bästa i vårt liv!

Bläddrar i förra årets sista bloggar där man bland annat kan läsa detta. Skrivet för över ett år sen?! Känns som igår. Tycker hursom att det är så underbart att min kära nätvän fertilitetsturisten får avsluta detta år och börja (och fortsätta) nästa med en eller två så otroligt älskade och efterlängtade stjärnor blinkandes i sin mage! All lycka på vägen nu!


Jag gäspar! Sanslöst intensiva gäspningar kommer ur mig. Eller ur förresten. Gäspningar är konstiga grejer. De liksom kommer ur och in precis samtidigt. Existerar där i gapet som en jättebubbla man varken kan svälja eller spotta ut. Efteråt vet man inte var de tog vägen och så plötsligt är det dags för en ny. Som nu. Jag måste vara trött. Wow. Härligt. Några till och sen är det soffa och sova lite mer.
Lång dag denna sista som jag hoppas blir fin för och hos er alla!

tisdag 30 december 2008

tack... eller jag är glad idag...

...för en himla massa!

Tack, tack, tack.

Puss och god natt.

alles gut!

Hemma och pustar (sen en tid) efter långt besök hos läkare. Det är som efter en lättare lobotomi man ligger och begrundar i backspegeln det som sas . Känner mig trött, stum och omtumlad. Väldigt glad med, givetvis, men mest helt slut.
Mini ligger i säte med huvudet upp så när jag på sistone klappat min bebis på rumpan har jag klappat lilla huvudet istället.
H*n växer på i enlighet med sin egen kurva som dock ligger lite under snittet. Minus 9 % idag. Inget oroande men vi ska ändå kolla igen om 3 veckor. Flödet var bra och allt annat likaså, så vi väljer gamle polaren tillit just nu.
Vi fick ett datum för snitt också. Känns helt overkligt, men så fort vi hunnit smälta det lite ska jag berätta för er. Läkaren trodde chanserna var goda att vi skulle gå hela vägen dit eftersom dagens tappkontroll visade ett så gott som o f ö r ä n d r a t läge. Tänk, all smärta till trots är alltså min forna fiende tappen ytterligare en bästis att krama om. Det jätteonda som på sistone besökt mig kommer antagligen från cerklaget som sliter därinne och ondare kommer det göra. Får försöka stålsätta mig och samtidigt komma ihåg att hittills har det onda inte mer än känts. Det har inte gjort någon skada och just så vill vi ha det.

Tack för tummar och lyckönskningar idag. En trygg dimma har omslutit oss och jag kan inte annat än tro att det är ni!

dag hundratjugoåtta -en bästis att krama

Om en timme hämtar bilen. Sen är det åter dags att lägga sig på sjukhusbritsen och be en stilla bön. Samma gamla bön om lycka och levande bebis.
Haft en orolig natt med mycket ont och jobbiga tankar men är just nu ändå vid gott mod.
Jag väljer tillit.
Glömmer lite för ofta bort den, ser inte att den sitter där bredvid alla andra alternativ och bara väntar på att bli vald. Den finns där jämt, troget väntandes. Måste lära mig att se bättre och också vilja välja.
Idag vill jag.
Och den blir vald.
Tilliten. Min bästa vän.

måndag 29 december 2008

gottaste saffransbicottisarna

Fick den här söta burken med saffransbiscotti, som roligt nog ser ut som en ökenvandrare, av denna tjej strax innan jul (stort TACK!). Och jag måste säga efter att idag ha mumsat i mig den sista att de med hästlängder slår sockerbagarnas som jag tidigare haft som mina storfavoriter så här i juletid och det säger inte lite!
I övrigt verkar hon laga så himla god mat på sin veganliga blogg att en inbiten bifftuggare som jag stundvis får stark lust att go green.

kalla fötter

Marcus lagar lasagnette och jag bidrar genom att titta på.
Var för en stund sen och tog en sen lunchsallad med Jess på Soda som helt klart har de bästa fiksofforna i stan om man bortser från pappa grappas enda och ofta upptagna.
Klockan 1300 imorgon är det kontrolltajm. Den mesta tiden idag går åt att försöka komma närmare morgondagen, ett projekt som av naturliga skäl är väldigt lyckat även om det såklart kunde det gå lite snabbare ändå.
Har funderat kring om vi ska outa Minis könstillhörighet efter nästa UL, men aldrig lovat något. Jag vet ännu inte hur det blir. Kanske jag bara säger det eller så gör jag det inte och hänvisar till den allmänt rådande könsförvirringen i hushållet Birro/Vanhatalo och den långa erfarenheten av osäkerhet kring snopp och snippas vara eller icke vara.
Vi får se.
Ni får se.
Imorgon.
Bli inte ledsna om ni måste vänta tills bebis tittar ut. Inte jättelänge kvar nu.

Bilder från i fredags (nedan) och från idag.


dag hundratjugosju -måndag hela veckan

God morgon. Jag är trots o n t på fortsatt bra humör idag. Klänger mig fast vid den känslan som vore det min snuttefilt och sämre filtar har man ju kramat.
Det känns nästan som en vanlig dag plötsligt mitt i allt det ovanliga. Människor har börjat arbeta efter många, långa helgdagar med alldeles för mycket skinka och sitter nu och sliter vid sina skrivbord i huset mitt emot. Grannen gick till jobbet för en dryg timme sen och i spårvagnarna som susar förbi kan man åter ana liv.
Jag, vars senaste 127 dagar varit nästan otäckt lika, likt måndag hela veckan konceptet, har varit påtagligt påverkad av högtiden som varit. Har t o m sovit oförskämt länge många av dess mornar eftersom "det ju är helg". Nu är det inte längre det och jag vaknar tidigt av ont. Precis som det ska vara. Men ändå alltså på bra humör. Ska vara på bra humör tills jag kräks.
Det blir mandariner och en förmiddagskomedi nu för mig tills Marcus och katterna går upp. Mini är redan vaken i magen och steppar tacksamt efter morgonvällingen.

Ha en bra vanlig dag ni med!

söndag 28 december 2008

bocken som brann

Den överlevde julen i alla fall, utan vakter och skydd, den gamle bocken som brann natten till igår. Det är första året som jag inte sett den live en endaste gång. Kanske inte så jättemycket att se för den som varje år ser en ny, men lite kul ändå. Framförallt är jag glad om den får finnas över julhelgerna, men sen gör det inte jättemycket om någon tuttar på.

Minns en juldagskväll för inte så länge sen, när jag på skoj klättrade innanför staketet så brorsan skulle kunna ta en bild på mig min kompis bocken. Himla skoj tyckte vi, men inte de allvarliga väktarna som genast småsprang mot mig och hytte med fingret. Jag klättrade skamset tillbaka och vi gick snabbt åt andra hållet, in på en pub och drack öl istället.

dag hundratjugosex -söndagsglädje

Det är faktiskt en bra dag idag, söndagsfaktorn till trots.
32 fullgågna veckor är bakom oss och för första gången känns det riktigt stort och hoppfullt. 28 och 30 i alla ära, men 32 är favoritdelmålet nummer ett! Bara två månader kvar till dagen D om det hade varit en helt vanlig graviditet. Men för oss lite ovanliga blir det något mindre om allt går bra. Fast allt efter v 36 och framåt är ju riktigt bra och helt normalt för vem som, så vi kan nästan säga att om en månad så... På tisdag får vi förhoppningsvis veta exakt när. Så länge allt bara går som det ska.

Hade laddat för en bra dag men är fortfarande överraskad över att den verkligen är här nu så vet jag inte riktigt vad göra med den.
Äter mandariner och känner älskade Mini hicka, ibland vrider h*n sig så det gör ont, men jag vill känna min bebis så det får kosta sina AJ! och vara värt allt. Såklart det är. Min bebis kör träningsläger inför det som komma skall och idag tror jag (nästan) också på det. Att h*n levande till oss kommer att komma. Jag lämnade oron vid tröskeln till idag och ska njuta av varje ögonblick av tro som hittar till mig. För just nu är allt bra och just nu tror jag på allt bra.
Även till sen.
Jag måste göra det. Vill göra det.
Och gör det.

lördag 27 december 2008

tack... eller jag är glad idag...

...för solen som så vackert sken!
...för turen på hjul genom knäppingsborg,
...för de släta gångarna där mellan alla kullerstenarna som gjorde turen möjlig för oss.
...för goda fisk och skaldjurssoppan till lunch.
...för Minis alla vridningar som fått mig att stundvis nästan börja gråta av lycka.

Imorgon är söndag och det kommer bli en bra sådan!

God natt.

dag hundratjugofem -solen skiner och jag med den

Det är en väldigt vacker dag idag. Solen skiner och om man blundar kan man se snödrivorna på taken reflektera solljuset som vore husen täckta av diamanter. Vackert är det.
Jag ska ut och rulla lite snart. Ska andas in den friska kalla luften. Fylla lungorna med utomhussyre. Blir gott.
Kanske tar vi en fika med och tittar lite på folk, det var länge sen.
Ibland känns det som att vi är som alla andra och det är vi ju också, på många sätt. Jag kan stundvis glömma oron och det faktum att jag är orörlig och tro att den där gravida som går gungande och skrattande på andra sidan gatan är jag. Det finns en fnittrande kvinna i mig som dansar fram i tillvaron. Hon håller min hand och tillsammans tar vi oss framåt.
Jag ska ut nu och smittas av solen.
Ska skaka av mig dumma känslor och le. Låtsas som att jag är den där fnittrande kvinnan i mig som dansar fram.
Om än rullande.

fredag 26 december 2008

juldagen med mina bebisar


Igår kom jag äntligen iväg och som jag har längtat!
Vi tog svärmors lilla japanare, klämde in rullstolen där bak och körde till minneslunden.
Jag var tveksam först. Hade ont och var lite ledsen. Men väl där sköljdes all form av smärta bort. Fick tända ljus för Dante och Liten, mina älskade, saknade små och det plåstrade om. Gråten gurglade i halsen men Mini som buffade på i min mage, torkade bort tårarna innan de hunnit ut. Jag är mamma till tre små och hoppas så innerligt få ha en av dom hos mig snart.
Storebror och storasyster som jag väntade, längtade och hoppades på hamnade i den vackra lunden, två graviditeter har slutat där och jag är rädd, konstant lite rädd, men hoppfull ändå. Idag lever ett litet liv, ett syskon i min mage, jag bär på en ny längtan, ett nytt hopp. Ibland vågar jag kalla det tro men oftast heter det ingenting.
............................................
På tisdag ska vi bestämma datum för kejsarsnitt. Jag är förväntansfull. Nervös. Otålig. Plötsligt kommer det finnas en dag där framme som vår fina Mini förväntas komma till oss på. Nedräkningen börjar. Jag vill räkna ner, men vill inte. Känns så tryggt på något vis att lägga dagar bakom sig, dagar som gått bra. Men de som jag har framför mig vet jag ingenting om.
Fast jag hoppas.
Och tror ibland.

lila -buuu

Känns betryggande på något sätt att folk upprörs av lila slips. Den på Kronér. Eller åtminstone att Aftonbladet publicerar det som en nyhet. Måste ju betyda att det inte hänt så mycket annat att rapportera om i helgen.
Själv tycker jag lila är fint. Har själv mörkt lila gardiner i köket, en lila duk och till det gråa ljus i silverstake. Mycket fint. Dock skippade jag slipsen i år.

dag hundratjugofyra -många dagar är det

Nu har jag vilat i många dagar. Tar en evighet att bara skriva ner det -h u n d r a t j u g o f y r a.
Julhelgen har gått fort, det gör ju det när man har roligt och det har varit kul! Svärmor åker hem idag och det blir tomt men vi har nästa koll att se fram emot och det är snart. Känns bra. Har inget hänt sen sist tror jag att vi kommer kunna gå hur långt som helst. Haft så pass ont att jag är redo för vilket besked som, nästan. Men känner mig rätt trygg ändå och tappen är ju eller har åtminstone till nu varit min kompis så det ska nog gå bra. Sammandragningarna och förvärkarna skrämmer mig inte så mycket längre, de är mest besvärliga. Vet att skulle dessa sätta igång något så börjar vi vara i trygga veckor nu.
Därmed inte sagt att läget är lugnt. Det kan det inte vara. Inte för oss. Jag är tyvärr lite för väl medveten om allt som kan gå fel och det är såklart mycket. Risken ska inte vara större för mig än för någon annan, hoppas jag (ska ta den specifika oron med läkaren på tisdag), men jag är långt ifrån den oskulden jag var med Dante i magen då levande bebis var den naturliga utgången av en graviditet. Nu känns det nästan som en bonus vi så innerligt önskar oss och hoppas få.
Men idag är det bra. Mini hickar och buffar i magen, säger på sitt sätt att -det är lugnt morsan, och jag hör. Det är lugnt.
Just nu.

torsdag 25 december 2008

julstämning -bara bilder






















dag hundratjugotre -julefrid

Vill bara kika in med ett litet hej på er!
Mini kom underbart nog igång ordentligt igår och vi hade alla en mycket härlig julafton. Maten var god och sällskapet tip top. Jag synnerligen hade tydligen varit mycket snäll detta år av paketerna att döma och det var kul. Älskade bebis fick också ett par klappar, sina första av förhoppningsvis hundratals.
Jag var uppe lite väl mycket emellanåt och får såklart betala för det idag. Men som så mycket annat var det väldigt mycket värt det, bara det är vanligt ontont och inget farligtont.

Hoppas ni har haft det bra också och att fortsättningen blir lika fin!


Hörs lite senare.

onsdag 24 december 2008

dag hundratjugotvå -julafton

Hoppas ni får en fin jul alla! Med god mat och trevligt sällskap att krama. Har ni inte sällskapet får ni krama er själva och njuta av värmen från ljusen och de egna armarna.

Här väntar jag på att Mini ska vakna till ordentligt. Inget jultal idag ännu. Senast igår och det brukar vara någon annan av oss än jag som är upp först och bökar. Var orolig tidigare men hörde med vår hemmadoppler de vackraste ljuden i världen, du-dunk, du-dunk, du-dunk... Så ett litet hjärta slår sina stabila lugnande slag i alla fall och mamma kan andas ut lite. Nu ska bara frukostmackan göra sitt så plutt kommer igång. Vill ha mycket sparkar, många buffar och massor av jultal idag!

Skinkan är griljerad, laxen gravad och fileéad.
Till lättlunch om ett tag blir det just laxmacka med julgröt och sen till middag ska vi äta skinka, älgköttbullar, salami, kolrots-och morotslåda, sillsallad, olika sillsorter (däribland min egna rödlökssill), ägg och några grönsaker.
Bilder kommer sen.

Nu har jag under siden svept ett glas must och älskade Mini svarade precis med att börja hicka så hän är nog vaken nu :-)


En riktigt GOD JUL till er alla från oss alla!!!
Puss!

tisdag 23 december 2008

Minis jultal

en miniplutt

Marcus med mamma har gått ut på stan. Sista rycket för de nu och jag är så glad att jag är klar. Sitter och rycker här och det räcker. Ska snart ta en dusch och tvätta håret. Kanske blunda lite och hoppas på slummer. Är rätt trött. Slut liksom. Mini trycker ner och trycker upp, sparkar hit och sparkar dit. Det gör ont i ljumskar och i revben samtidigt så h*n måste ligga ganska raklång därinne.
Jag kallade bebis för plutten igår och ett par började genast ana. Roligt det där. Personligen vet jag inte vilka indikationer plutten riktigt ger (kanske är det helt individuellt) eftersom jag har ett annat språk som modersmål och därför inte alltid har koll på sånt. Framförallt inte när modersmålet är finska (japp pratar det gärna och mycket än) och det inte finns lika mycket könsbestämmningar i det. Till exempel säger vi hän om både hon och han och en plutt är en plutt, en hän, för mig. Men det är så kul att ni är med på den här resan, gissar och analyserar. Tids nog tittar Mini/bebis/plutten/... ut (inte än tack) och vi alla får se vem hän är.
Jag längtar.

dag hundratjugoett -dan före doppardan

Inte för att jag kommer doppa nåt imorgon som jag inte doppar idag. Men ändå.
Uppe igen sen ett tag tillbaka. Är glad att det verkar vara en varannasdagsföreteelse detta och hjag oppas därför kunna se fram emot lite sovmorgon på självaste doppardagen. Inte illa. Den dagen brukar ju alltid kännas så lång i alla fall. En känsla som är en relik från tiden man var liten och gick hela dagen och väntade på tomten som inte kom förrän på kvällen. Alla dagar man väntar på något tenderar att bli lite längre.
Jag vet, väntar ständigt...

Drömde i natt en dröm.
Hade fått värkar och var på sjukhuset. Bebis huvud hade åkt så långt ner att jag kunde ta på det. Hade djävulskt ont (minns när Dante sparkat ut sin lilla fot), men allt var normalt och det skulle dröja länge än, så jag skulle hem o vänta några veckor till. Marcus frågade läkaren om han skulle hinna se på fotboll innan och det var inga problem så han pussade på mig, gav mig en cykel och rusade iväg.
Hmmm. Får nog prata om det här med bollen lite.


Mina två obligatoriska morgoncocktails.
Mmmm, så gott. Not.

måndag 22 december 2008

dag hundratjugo -god kvällur

Förlåt att jag inte ropat hej förrän nu. Inget har hänt idag mer än att det att det varit lite mycket för en mig. Har senaste dygnet umgåtts med mamma och pappa, fixat klart paket och julmat inför stora dagen (eller tittat på när mamma har gjort det) fikat med tjejerna, ätit middag med Marcus mamma som kom hit och nu senast sett Hitta Nemo som ju är så underbart bra (och bättre ändå på 46") hur många gånger man än ser den!

Mini mår bra i magen, vrider sig åt alla håll och hickar massor, vilket tyder på andningsövningar och vatten som åker ner i lilla magen. Min bebis! Älskar plutten och vågar nästan tro att vi får fira jul ihop i lugn och ro här hemma. Hoppas iaf det.

Imorgon ska det förberedas lite till. Jag ska visserligen, om jag lyckas hålla mig till min plan, mest ligga och vila. Tryck och ont neråt (det är säkert helt normalt, men ändå...) får mig att sakta ner från mitt annars just nu intensivt långsamma tempo.

Hoppas ni har haft en fin dag och inte stressar för mycket. Allt kommer bli klart och gå bra :-)

Mitt håret är förresten fortfarande otvättat, men luktar kapitulation lång väg och jag kommer nog ge upp och shamponera det imorgon för att efter helgerna köra lite no-poo igen.

Kram från oss.

söndag 21 december 2008

no poo

Tog en dusch nyss. Upptäckte, tack och lov innan jag satt mig där, att shampot var slut så jag började lite småilsket (ja jag är grinig idag, Marcus) slå på tangenterna för att se om ägg eller honung (och jodå, båda ska vara bra) kunde göra nåt åt skiten. Hittade också lite intressant annan information om att go-no-poo (no shampoo) och varför detta och började aktivera några tankeceller. Jättespännande faktiskt. Tänk vad man sparar i pengar och annat. Kan inte uttala allt om ens nåt som vanligt shampo innehåller och vem eller vad är det bra för i längden?
Ni kan läsa mer här.
För hur mycket pengar är det inte man lägger ut på shampo och balsam egentligen? Jag personligen har vant håret att bli tvättat varannan dag så det går åt en hel del. Dessutom har jag fjollat till mig och köper numera bara (eller den som handlar åt mig) märkesbajs istället för billigare coop extra eller något från tex Lidl som ju säkert är lika bra. Jag har iaf inte märkt någon skillnad på kvaliteten efter att min fjollighet satte in. Och till och med dumbom fattar ju att det man betalar för är reklamen (men ändå fortsätter man göra det).
Dagens tvätt blev en vattenvariant med efterföljande balsam och ursköljning, orkade inte med ägg, honumg eller det där äppelciderreceptet idag så det får duga det som är. Får se om jag ska be mamma köpa hem mer shampo eller om jag väljer att gå au natural ett tag.
Hmm.

dag hundranitton -morgonmummel

Det är verkligen söndagmorgon. Känns som att alla sover. Har inte hört en endaste bil brumma förbi sen jag la mig här.
Katterna är tyst, Marcus liksaså.
Det enda jag hör är dova bruset från datorn och tangenternas knappande.
Själv kunde jag inte sova längre. Vaknade för ett par timmar sen med kurrande mage och oroligt sinne. Drömde nåt jobbigt.
När jag vaknar för tidigt vet jag nästan omgående om sömnen kommer hitta mig igen och tidigare visste jag genast att jag var alldeles för väl gömd.
Försöker ändå. Blundar och räknar. Blundar igen och tänker vackra sommartankar. Blundar och bara blundar. Men sen går jag upp. Brer en macka och tar lite fil.
Och nu sitter jag här. Vet inte vad göra, vad titta på. Men hittar väl alltid något att vila ögonen på med hopp om att de tröttnar.

Idag fyller Mini 31 fulla veckor. Vi kliver in i den 32:e och jag är så glad. Så glad för varenda en av dem, för varje dag, varje timme.

Nu ska jag vara tyst. Känns som att man stör när man en söndagmorgon rabblar ut text vid den här tidpunkten på dygnen.
Hoppas jag inte väckt någon. Försöker viska tyst och viskar nu vidare.

Vi hörs säkert senare.

lördag 20 december 2008

lördag hemmavid

Tog en liten tur på stan trots allt och en halvtimme innan allt stängde var det faktiskt perfekt att rulla runt och handla de där sista sakerna. Nu är jag klar. Nästan. Frälsningsarmèn stod som vanligt mitt i Linden och skakade bössa och det är en oförskämt skön känsla att kunna ge ett par sedlar (eller kronor för den delen) för att hjälpa till att hålla grytan kokande. Testa det, alla ni som oftast bara stressar förbi.
Vi gick på hemvägen förbi favorithaket pappa grappa, tog en kaffe med glass (tiramisu, gott!) och handlade hem två sorters salami som ska frysas in till julafton, lite ost och lantbröd.

Väl hemma igen är jag fullkomligt slut men också så himla glad! Rumpa och ryggslut är bortdomnade sen igår men eftersom de oftast ändå bara värker och ställer till det känns det rätt behagligt att inte känna av det där partiet alls för ett tag. Snart är det natt och jag tror på den. Imorgon kommer mamma och pappa igen en sväng och det är alltid kul. Vilken bra helg det här utvecklades till!

Lite lördagsbilds.
Här är min nya fina tröja. Tycker mycket om den. Tillsammans med röda pyjamasbrallorna utgör de dagens outfit. Kanske inte det snyggaste som rullat i stan men det fick duga.
Fick hem klädpaketet igår och förutom tröjan kom julklänningen som jag inte var lika nöjd med men som ändå får duga och ett par svarta tights som satt perfekt. Tyvärr kom inte de turkosa pumpsen som jag och Mini ivrigt väntat på. Levereras först om 5-10 veckor, stod det. Men jag ville ju ha dom nu! Det är ju inte så att jag tänkt gå i dom direkt (hur jag nu skulle klara det efter att knappt ha gått på nästan ett halvår) utan bara ligga och ha dom på fötterna när det känns som tristast. Blä, lite B. Men men.
Ett exempel på vinkel som inte rekommenderas. Och måste det absolut tas en bild härifrån får objektet se till att dra ihop benen, tack, hur jobbigt det än kan vara att anstränga den pyttelilla muskelmassan som nånstans dröjt sig kvar.
Obs. Fläckarna är äkta, men det är ju åtminstone så att inget hamnar på golvet längre, allt stoppas av "hyllan".


Marcus hade städdag i sin tomteluva tidigare idag och fick ständigt flytta på vår känslige kille Akilles som är livrädd för dammsugaren.

trägen vinner

Hade glömt betala min senaste CSN-räkning och fick i veckan en påminnelse. Passar väl sådär ihop med alla andra utgifter jag har i dessa jultider (kollar motvilligt på högen av fakturor från diverse nätföretag där jag shoppat "gratis" sista tiden) så den extra lilla slanten jag idag fick veta att jag får, är mer än välkommet!

Jag upptäckte i höstas att en populär sk humorsajt som gillar att mobbas och göra narr av folk (men som nästan kriminellt sällan är rolig), snott och publicerat ett foto på Marcus jag tagit och använt detta i sitt skojeri.
Blev vansinnig. Så vansinnig som en riskgravid liggande kvinna kan bli och ville helst ett tag där slå på någon. De får göra vad fan de vill, skoja på, men jag eller mina bilder ska inte valsa runt i dyngan!
-Släpp det, sa Marcus. -Det är som det är, inget att hetsa upp sig över. Men hetsen var vid det här laget redan på och jag kontaktade efter mycket om och men och massor av ilsket vridande i soffan bildombudsmannen och frågade vilka mina rättigheter egentligen var.
Ett antal turer senare, när jag samlat ihop bevis, skrivit på fullmakter och skaffat mig vittnen så tog han över och jag slappnade av. Kände att jag gjort mitt.
Det är inte fritt fram att göra vad som helst bara för att man gör det på nätet och brott är brott (något olovlig kopiering av andras egendom enligt lag är), även här! Dessutom ogillar jag skarpt sån där mobbarmentalitet, med undertexten -Jag gör vad jag vill och skiter i andra... vissa tydligt uppvisar.
Idag fick jag i alla fall veta att gruppen betalat och jag som anmälare får en trevlig liten bonus i form av ett skadestånd inbetalat på mitt konto senare!
Först CSN och sen andra viktiga saker.

Tack rättvisan!

dag hundraarton -rastlös väntan

Det är en seger varje gång jag kommit till en ny vilodag. Nu är jag på min 118:e och kan bara konstatera att det faktiskt går framåt.
Jag är ganska pigg idag. Hostig visserligen och har ont i lungorna, men ändå pigg. Det går väldigt fort att vänja sig vid uteaktiviteter, eller rullning i mitt fall och jag vaknar nästan rastlös. Känner mig rejält uttråkad i mitt piggelintillstånd samtidigt som jag ju egentligen är van att göra just detta jag gör, ingenting.
Hade det ganska jobbigt med förvärkarna innan sovdags igår så det kanske får bli till att ligga still idag, hur trist det än känns. Fick ta två insomnings och en bricanyl, men sov sen rätt bra till morgonen och det tackar jag för.

Jag skulle vilja ha lite julstök i tillvaron. Baka något. Slå in klappar. Köpa några till (ja jag vet, det var en mardröm igår men ändå skulle jag vilja ge mig ut dit igen, gående, och handla ännu mer). Skulle vilja ta en promenad till minneslunden, säga hej till mina små och tända några ljus för dem.
Ibland kan jag få så dåligt samvete för att jag inte kan titta till dem även om jag vet att de egentligen inte bara finns där, utan överallt. Hos mig, i mitt leende, i andra barns skratt och i ljuslågan som brinner. Allt det fina och goda vi har runtomkring oss är mina små en del av!
Julen är barnens högtid och det blir på något sätt ännu mer påtagligt när barnen saknas, inte finns. I två år har vi med sorg i blicken gått högtiden till mötes. Tänkt på allt som inte blev. Alla klappar som aldrig fick köpas och sånger som inte kommer sjungas. Men detta...
Detta år kommer vi förhoppningsvis kunna fylla blicken också med glädje, lycka, tro och hopp. Hopp om älskade Mini, lycka över vårt barn som vi väntar, ett litet syskon till de som aldrig blev. Sorgen och saknaden finns där hela tiden, håller mjukt i handen och följer med dit vi går, men de tar inte över, lägger sig inte på golvet och bråkar utan bara finns, lugnt och fridfullt intill, som en stilla tår i ett ögonvrå när resten av ansiktet ler.
I år hoppas jag våga se framåt med lite lugn om så bara för en dag i taget.
Så som man ju faktistk leva bör.

Nu ska jag tända tre ljus här hemma för mina barn Dante, Liten och lilla syskonet i magen.

fredag 19 december 2008

tack...

...för att den här dagen går mot sitt slut och att jag vågar hoppas nästa blir bättre.
...för att jag lyckats bli någorlunda klar med julklapparna (bortsett från det jag inte hittade idag i dumma norrköpings centrum) vilka jag är relativt nöjd med också.
...för att Mini dansat boogie hela dagen och gett mig många förtjusta skratt och några gälla AJ rop.
...för att Marcus snart kommer hem och har lovat prata med mig, eller åtminstone lyssna på mitt prat, en stund innan läsning! (Behöver också uppmärksamhet)

Gog natt.

jippiee, jag har fått en bakatitröja

Marcus har ju som bekant hand om all markservice och gör det riktigt bra, medan jag max rullar runt på stan. Idag hade han tvättat lite och till min förvåning (inte) förvandlat en grå blus till "bakati eller nåt". Den hade hamnat bland vitingarna i klorin och fått sig lite spännande mönster där.
Tror ordet författaren sökte var batik och gick ur mode för ett tag sen om jag minns rätt. Men det säger jag inte till honom utan tackar bara ödmjukast för bakatin.
:-D

no more julshopping och lite tankar om rullning

Det har tagit sina timmar att någorlunda återhämta mig efter julruschen. Herregud vad hemskt det var! Ett stort tack till Vicky som knuffade runt kolossen med varsam hand och Jess som var med som moraliskt stöd. Lite kul kanske det var också. Kanske. Lite. Pyttelite. Men fler gånger blir det nog inte. Såklart var precis alla andra ute också, vad hade jag väntat mig? Helt omöjligt att komma fram och se saker på hyllorna från där jag satt och när vi sen skulle rulla vidare var nackspärr ett faktum för man fick hålla ett öga på folks fötter hela tiden. Att plötsligt tvärstanna mitt i steget och byta håll verkar vara årets melodi och kommer man åt fossingarna på någon tant på jakt då (hände en gång) blir blängandet långt och ilsket, hur mycket förlåt, förlåt man än försöker sig på. Stackars Vicky hade fullt upp med att skjussa mig och samtidigt göra sitt bästa för att parera alla som inte ville se annat än sig själv och skyltfönster.
Hade en viktig sak på min lista (julklapp till M) och såklart fanns den inte att hitta någonstans. Norrköpings city är väldigt kasst på många sätt måste jag motvilligt medge och fortsätta med en suck om att man borde haft bil... ja och kunna köra den också. Note till nästa år.
Fick ändå tag på ett par andra grejs så helt tomhänt kom jag inte hem.


Några löst ryckta synpunkter på detta med att rulla i stan.
(fallstudie: Norrköping)
-Alla gator lutar. Tänker man inte på när man går, men i stolen blir det påtagigt och säkert ännu mer så när man rullar fram sig själv.
-Dessutom har kommunen valt att pynta dessa gator med metervis av ojämna kullerstenar med jämna mellanrum. Snyggt? Nä inte värst om man frågar mig. Och det gjorde jag just.
-Nästan alla kortläsare jag nyttjat, från Konsum till apoteket, har jag omöjligt kunnat se skärmen på och då sitter jag ändå på en extra kudde. Lite tröttsamt att behöva fråga och få stegvis hjälp om hur man ska gå vidare, när trycka kod, ok etc.
-Små men vassa och plötsliga trösklar vid in och utgångar till galleriorna och in i vissa affärer. Tex in på Domino från Repslagaregatan. Ger en känsla av slarv och ofärdighet.
-Hiss till bottenplanet i samma nämnda galleria är så välgömd att Sherlock hade fått fråga sig fram.
Varför? Är det inte tänkt att även kunder med barnvagn, rullator eller rullstol mfl ska kunna handla också där? Osar dålig affärsidé lång väg.
(Igår hittade vi den efter att ha vandrat runt nästan två varv och till sist frågat personal i närliggande affär som något motsträvigt avslöjade den stora hemligheten om hissens vara bakom ett dolt hörn.)

Nu ska jag knapra saffransbiscotti som varken är kladdigt eller runt och därför väldigt välkommet in i munnen och magen på mig!

Ha en skön kväll.

dag hundrasjutton -redo för rull efter tuff natt

Så är morgonduschen äntligen duschad. Jag som hatar det. Gillar inte nämnvärt att duscha alls nuförtiden och framförallt inte på mornarna. Det har jag förresten aldrig gjort, tycker det blir så kallt och eländigt, mycket mysigare på kvällarna när man efteråt kan krypa ner i sängen ren och fräsch. Men efter timmar av uppladdning lyckades jag till sist släpa mig in och sätta mig på evert och väntar nu på att bli torr.
Ska rulla ut på stan med Jess och Vicky. Det blir nån sorts julshopping. Var faktiskt för första gången på månader i galleriorna igår kväll med Marcus, men han hade så bråttom så jag fick bara på avstånd titta in i skyltfönstren så det ska jag ta igen idag.

I natt var en sån där natt igen. Jag vaknade för sista gången vid halv fyra och kunde inte somna om.
Har så förbaskat ont i kroppen, det verkligen kulminerar på nätterna. Försöker gråta tyst för att inte väcka Marcus fast jag egentligen inget annat vill än yla och gny högljutt. Känns som jag har alla mina finnknivar instuckna i underlivet och så fort jag ska rulla över på andra sidan, vilket sker frekvent och tar mindre evigheter varje gång, vrids de om i otakt. Benen i resten av kroppen värker konstant i kör och när jag flåsandas mig igenom de värsta förvärkarna, som också valt att vara fler just på småtimmarna, på tunna ihopklämda lungor vill jag bara ta slut. Definitivt hejdå, liksom. Orkar inte mera.
Men så kommer de där små dunsarna, dansstegen inifrån. Mini buffar och lever. H*n vrider på lilla kroppen som jag kan känna genom min hud och klart som fan att jag orkar. Min lill* steppare är värd allt och plötsligt älskar jag att vara gravid. Gråter visserligen fortfarande men bara älskar det.

Nu ska jag äta min i ordningen tredje frukost och bli klar för rullning. Blir hämtad elva.
Spännande.

torsdag 18 december 2008

mamma och Mini visar mode



Vinröd mamapolo med "skärp" som jag är väldigt nöjd med! 198 kr.
Stickad baskermössa och matchande vantar i petrol. 59,59 resp 29,50. Ett kap om ni frågar mig!
Försöker mig på lite "poser" och det går som vanligt så där. Men kul är det!
Dagens accessoar: Rullande stol.
Vecka 30+3 (igår)
Allt är förresten från HM.
************************



Latmarcus orkar inte komma upp och fota fast vi redan diskuterat vad bilder tagna nerifrån kan göra med folk, mig...
Blå mamatunika (samma som en vit jag tidigare visat upp) 49,50 och svart cardigan i osticksigt stickat material! 198 kr. Koftan är min nya bästa vän, skön med fickor och räcker hela vägen runt trots att den inte är från mama!
Obs. Sista bilden, där jag ser ut att tänka, är fingerad.

dag hundrasexton -sol sol strålande sol

Med risk för att låta som Lena Ph men -det gör ont, det gör ont, men det går... Betalar dyrt för gårdagens rullning och den vet att jag inga pengar har. Eller så är det bara så här just nu och två månader till... Vi säger så. Blir trots det, till att supervila igen. Tror jag. Egentligen vill jag skita i höft, bäcken, bröstkorg och underliv, trotsa all smärta och rulla jublande ut i solskenet, för det är faktiskt sol idag! Och allt är plötsligt i färg. Känns som att solen varit kidnappad och försvunnen hur länge som helst och nu äntligen återfunnen. Fantastiskt! Även här inomhus kan jag känna den värma mina kinder. Får ta ett snack med Marcus när han blir tillgänglig och se vad vi kan hitta på, om något. Jag tror solen är den medicin mot ont jag just nu skulle behöva. Jaa. Det tror jag.


Barnmisshandel har förresten fått ett nytt ansikte.
Heath och Deborah döpte sin son till Adolf Hitler (läs här och här) och nu får han ingen tårta på sin födelsedag. Det är nog ett av det första och absolut minsta problemen som kommer dyka upp i lille Hitlers väg, det har mamma och pappa tidigt sett till.
"Det är bara ett namn" säger föräldrarna. Mmm visst. På en av historiens värsta diktatorer och mördare! "Vi är inte racister" fortsätter de och med tanke på dottern Aryan Nation som de har sen tidigare hade de lätt kunnat lura mig.
-Men vad bra, då är ni bara idioter. IDIOTER!

Appropå namnbytessnacket häromdagen. Skogsglänta, Morgondagg, Vindhjärta... ALLT är förlåtet!

onsdag 17 december 2008

telefonfobi och pubande

Har under mina 115 dagar i husarrest (med viss modifikation på sistone) utvecklat en spännande form av fobi. Mot telefoner. Eller inte telefoner i sig men samtal i dom. Jag pratar med Marcus och familjen, ibland någon utifrån om det är bestämt innan, men där drar jag gränsen. Skulle inte få för mig att svara när okända nummer ringer, än mindre ringa upp, något som det varnas för här.
Men på riktigt, även innan min olust att prata oförberedd med folk skulle jag inte fått för mig att ringa upp ett missat nummer från varken in eller utlandet, framförallt inte ett med landsnummer +88. Gör någon verkligen det? Ringer upp missade nummer? Varför det? Nyfikenhet?
Jag har ett spännande nummer som jag missar flera gånger varje dag, med flit, från Stockholm. Ingen aning om vem eller vad det är, men jag bara vägrar svarar. Den som ringer lämnar inget meddelande heller (då kan det ju inte vara viktigt) och numret finns inte nånstans. Och sådär håller vi på. Jag är inte längre särskilt nyfiken på vem det är, tycker mest det är tröttsamt, men har en så pass trevlig melodi på mobilen så det stör inte så mycket egentligen.

På tal om modifikation i tillvaron. Jag var och rullade med Jess idag och drack först en kaffe på fik och gick därefter på pub! Jättekul var det. Kunde inte sitta mer än en halvtimme på hårda stolen men det kändes häftigt att vara på pubrunda, eller runda och runda, men ändå.

Lokalen på pub Black Lion Inn var mysig på ett brunt pubbigt sätt och atmosfären likaså. Men ur rullstolssynpunkt får den ett överkryssat hjul. Noll handikappoäng. För det första var det ett antal trappsteg upp och för det andra två dörrar därefter innan vi kom in. Jag hasade mig upp på egenhand med viss möda, sedan fick vi hjälpas åt att försöka få in stolen, något som gick efter mycket om och men och med ytterligare lite hjälp från ett par andra. Såvida det inte finns ytterligare ingång rekommenderas rullande gäster ta sin öl annanstans.
Fast trots diverse svårigheter var det en trevlig bekanskap för en gammal pubälskande typ och ed medhavd kudde satt jag åtminstone rätt skapligt den tiden vi var där.

Nygamla Café Soda på trädgårdsgatan, mitt emot puben (behövde inte förflytta oss långt) har slagit upp portarna igen efter två års tystnad, åtminstone utåt sett, och jag blev väldigt glatt överraskad av de många och sköna (provade bara en men gissar att det var samma standard på resten) sofforna som fanns. Dessutom var det ett litet hörn för barn att sitta och rita på. Trevligt! För de med barn. Tyvärr var det en tröskel in i lokalen så den rullstolsburna fick ställa sig upp och öppna dörren och för att ta sig till toaletten var det ytterligare ett antal, låga visserligen men ändå trappor och inne på toa skulle man kliva upp för ännu en för att komma åt stolen, så för kunder på hjul var det ingen höjdare, men stort plus ändå helt subjektiv från mig för sofforna! Där kommer jag ligga fler gånger.


Hej hopp.

en riktig man...

...målar sin gravida kvinnas tånaglar.

Marcus in action.
Tror mig ana en liten fetischist i den där blicken. He he. Fast visst ser han proffsig och seriös ut? Tröttnar han på skrivande har han garanterat en karriär inom pedikyr säkrad. Salong Mackan B eller nåt.
Vi hade väldigt trevligt under måleriets gång även om tårna efteråt såg lite ut som de varit i krig och vänt.
Men träning ger färdighet... :-)
Älskar dig!

dag hundrafemton -tema trötthet

Fingrarna har svullnat upp så ringen inte längre kan sitta där den ska och har så suttit. Tråkigt. Men hellre att jag tar bort den nu medan jag kan än att någon måste klippa bort den sen för jag antar korvarna är här för att stanna. Får istället stolt bära min ringmärkning runt halsen!
Natten har varit en mindre katastrof, om det är sömn man tänker sig att en bra variant ska innehålla. Mina tarmar har varit i uppror nonstopp och orsakat onda förvärkar i samma takt. Så jag har inte sovit mycket alls. Så tröttsamt. Men nu är det dag och jag kan sitta upprätt och hoppas saker ska börja falla på plats.
I eftermiddag är det tänkt att jag ska rulla ut och fika med en kompis. Blir kul, men jag ska hålla mig borta från kladdiga goda saker, tror de kan vara bovarna i mitt drama. Ska bara dricka idag och äta kokt. Inga kola fudge grejer. Ser ni mig på väg att stoppa nåt kladdigt brunt i munnen, säg till på skarpen! Kladdigt brunt ska hädanefter bara ut ur mig. Inte in.
Hoppas ni får en fin onsdag.

tisdag 16 december 2008

tack... eller jag är glad idag...

...för min fina tapp som håller sig lagom lång, fast och sluten!
...för rullturen och allt det goda som under deb åkte ner i min mage.
...för att älskade Marcus målat mina tånaglar juligt röda och gett mig kort men intensiv fotmassage.
...för att jag börjar bli klar med julklappsshoppingen och julkortsutskickandet.
...för att julpirret börjat!

Kram och god natt!

goda grejer mums


Vilken hylla!



Strike a pose

Café latte med glass tätt följd av lite kladdigt gott...




Det blev en hel del gott idag på Pappa Grappas fik. Marcus åt en underbar antipastitallrik med massa salami och parma skinka (vill ha!) och jag tittade dreglandes på medan latten sörplades och pistageglassen åts. Som efterrätt tog jag en kola fudge cake, en kladdig sak från ovan med kola och pecannötter på toppen medan Marcus, den disciplinerade av oss, utan bebis i magen, nöjde sig med en enkel espresso. Jag är helt såld på kladdiga chokladiga grejer men får nog hejda mig lite.
Snart.
Hade gått upp ett och ett halvt kilo sen i torsdags och det känns lite mycket om det får fortgå. Viktuppgång ok, men kanske inte enbart pga kakor. Har börjat öka i vikt i charmig takt sedan jag fick rullstolen. Ett plus ett? Kan det vara alla fikaturerna. He he. Men än så länge är det för gott för att jag skulle orka ändra mina nyfunna vanor.

könsförvirring

Jag ändrade lite där till höger i enkäten, så nu har ni 14 extra dagar på er att fundera!
Det var någon som tyckte att jag inte kan göra så, men det kan jag visst det. Gjorde precis det :-D Har ju faktiskt aldrig lovat outa Mini som varken det ena eller andra ens efter att röstningstiden är förbi, men börjar nu fundera på att verkligen göra det. Sen. Kan förstå om ni är nyfikna. Jag vill bara först se det själv med egna ögon igen och trodde idag att vi skulle få oss en glimt av bebis, men det blir inget förrän på nästa tillväxtUL den 30:e så därav det datumet.

Vi har haft så mycket könsrelaterad förvirring här hos oss så vi har svårt att tro på några icke 100 % utsagor.
Med Dante i magen fick vi veckan innan förlossningen veta att därinne var en flicka. Ut kom vår efterlängtade älkling med snopp och hela paketet. Älskade Liten föddes som en pojke och inte förrän fyra veckor senare när obduktionssvaren kommit fick jag veta att jag fått en dotter.
Stella, vår storkatt, var en liten tjej från början. Jag och "hon" hade flera mysiga tjejkvällar när Marcus var iväg på jobb men de tog slut i samma takt som nåt började växa därbak. Inte myset men tjejdelen i det hela. Jag bad Jessica, outtalad kattproffs, komma och kika på det nyupptäckta och hon blev väldigt skeptisk när hon såg vår tjejs bakdel, hennes Skorpan hade inte liknande utväxt... "Kanske blygdläpparna?" var Marcus kvalificerade gissning, men hos veterinären fick vi senare svaret att vår Stella var en väldigt välutrustad kille med stora stolta pungkulor.
Med en hankatt i hemmet var det sen dags att skaffa den där lilla tjejen som jag så gärna ville ha för balansens skull och hem bar jag Alice, vars uppfödare garanterat "hennes" könstillhörighet.
Alice var liten och söt. Vår fina katttjej, tills en dag... Ringde förtvivlat Jessica och sa att det åter verkade vara nåt på gång där bak. Jag väntade och tänkte att det kanske växer bort, men hos veterinären någon månad senare kom domen och Alice blev Akilles.
Så med den erfarenheten vågar vi inte helt lita på nåt innan vi själva sett det, men kanske ändå att ni får ta del av det vi tror. Men inte förräns om två veckor alltså.
Tålamod.

dag hundrafjorton -lyckad läkarkontroll

Hemma med oförändrad och superfin (nåja, fast enligt mig har jag den bästa i världen just nu) tapp! Det var det viktigaste och enda jag egentligen ville veta idag. Snittsnack tar jag med min läkare nästa gång och tills dess ska jag läsa på lite i lilla snittboken som jag fick med mig.
Känner mig som king of the world och vågar nästan slappna av och tro på en lugn jul! Helt fantastisk känsla. Nästa tapp och tillväxtkoll blir den 30:e och tills dess och ännu längre ändå ska det ju bara gå bra det här.
Grönt ljus för rullande turer i det fria fick vi också så mer av det roliga blir det. Bara de fixar hissen först. När jag nyss kom hem haltande och flåsande stod två blåklädda snubbar därnere med en låda skruvar i handen och såg fundersamma ut.
"Kan man åka?" undrade jag oroligt.
"NEJ, vi håller på nu" svarade den ene bryskt.
"Men, jag kan inte gå i trappor" försökte jag.
"Jamen då får du väl åka då" suckade den andre och öppnade dörren. Jag klev in och tryckte på knappen och svävade iväg och hörde en av de två säga "Vi får väl se om det går bra" iiik liksom, vadå får se? Men upp kom jag, trots gnissel och skak, slet upp dörren och kilade så snabbt jag kunde ut. När jag stängde igen dörren igen såg jag den gula klisterlappen: REPARATION PÅGÅR. Det gick bra, men nu väntar jag tills den är färdigfixad innan jag ger mig ut och in i den igen.
Sen blir det rulla av!

måndag 15 december 2008

mer IVF och namnbyte

Såg senaste Dr Åsa precis. På svt PLAY. Missade förra avsnittet (samt repriser) som handlade om barnlöshet och IVF och upptäckte till min glädje och enorma förvåning att jag faktiskt kunde titta på nätet precis när det passade mig, teknikens under (japp jag är trög) och det gjorde det nyss alltså. Det fascinerar mig nåt otroligt fortfarande hur Mini och alla andra efterlängtade provrörsbebisar blir till. Även om de ju egentligen bara finns ett sätt att blir till på så är det häftigt att man idag och i 30 år kunnat hjälpa till när sättet av en eller annan anledning inte vill ske av sig själv.
Första gången jag hörde talas om provrörsbarn var jag liten och såg framför mig rymdskeppsliknande laboratorier, läkare i skyddsoveraller och stora rör som bebisar låg och växte i. Jag trodde hela processen, inte för att jag fattade vad den riktigt innebar, ägde rum i dessa gigantiska provrör och därav provrörsbarn. Den benämningen känns lite förlegad, älskade och efterlängtade barn efter provrörsbefruktning klingar bättre, men det får heta eller kallas för vad som så länge det fungerar.

Läser i AB att rekordmånga nuförtiden vill byta namn. Liljelycka, Minnestjärna, Skogs- och Vindhjärta samt Soldikt är exempel på sådana som nyligen blivit godkända och jag undrar varför? Varför vill man heta nåt som låter som taget ur en barnbok om Alver eller Indianer? Ok om man nu absolut vill byta av en anledning eller annan (jag tycker personligen man borde ha en bra sådan), varför inte då ta ett gammalt släktnamn eller ett namn med anknytning till nåt och som åtminstone lite låter som vore det på riktigt.
Fast vadå? Gnällkärringsvarning nu känner jag. Låt folk heta vad dom vill. Visst.

Hälsar finnjonna Röfvenbajs aka Gammalt hus. Ha ha ha!

Jag är lite trött...

dag hundratretton -halvrädd

Marcus kommer hem i runt fyra idag efter att ha mottagit sina välförtjänta guldsköldar och det sägs att han inte ska vara borta fler nätter detta år. Hurra för det i så fall!
Jag laddar inför dusch, gillar det inte även om det är skönt att bli ren. Längtar efter bastu. Så här på vinterhalvåret borde alla få basta så mycket de önskade. Kan sakna badkar också fastän jag vet att det just nu är badförbud för mig. Men sen, om allt går bra och bebis kommer levande ut, då skulle det vara gött med varma bad för sliten kropp.

Jag ska supervila idag med och ser inte alls fram emot det. Mycket bättre att få var igång lite, sitta upp och rulla ut en sväng. Så går det när man får smak för det goda livet. Men imorgon ska jag ju till sjukhuset så då blir det upprätt en hel del, kanske tom fika innan hemfärd.
Fick precis provsvar från senate urinodlingen och inga bakterier. Tack för det. Hoppas kollen går bra också, är halvt förväntansfull, halvt lite rädd. Fifty fifty sa läkaren sist. Så stor chans att vi kommer gå hela vägen till februari eller risk att vi inte gör det. Beror helt på vilket humör man vaknar på ifall glaset är halvtomt eller halvfullt, just nu ser jag inget glas alls. Är mest orolig för att jag inte hinner få all den informationen om snitt jag önskar innan. Och tänk om det plötsligt bara måste göras och den enda att göra det är någon från min svarta lista? Vad händer då? Kan man vägra en läkare? Fast om det blir bråttom? Hinner man det?
Fan. Måste verkligen ta det här imorgon känner jag, panik nu.

Dusch.

söndag 14 december 2008

fotogenique?

Lite fixerad är jag ju allt i magen och bilder på den och igår skulle v 30 förevigas. Jag är inte skitsnygg i vanliga fall men inte ful heller, blir inte så fin på bild som jag skulle önska hur mycket fierce! jag än tänker fast ändå helt ok. Men detta! Jag har aldrig sett så här hemsk ut som på bilden nedan! Jag ser ungefär ut som jag mår mina sämsta dagar och det är riktigt illa. Ha ha ha! Fota aldrig en gravid kvinna snett underifrån!
Kan inte sluta skratta när jag ser den där sorgliga uppsynen. ALLT är helt fel. Den dimmiga blicken bakom halvslutna ögonlock, det spända leendet med tanden som tittar ut och dubbelhakan som jag visste lurade där nånstans. HA HA HAA!
Marcus sa diplomatiskt direkt efter att den inte blev så bra, alls -Vi tar en ny. Han skulle samtidigt ha tryckt på radera för jag kan inte släppa tanken på att det är jag som gått runt och intalat mig att jag trots allt ser någorlunda fräsch ut i mina 13 nya kilon, medan alla andra ser det där! Fast nä, hoppas inte det.
...
Världens fulaste finnjonna med världens finaste mage v 29+6.

matdags

Den här spyan blev det precis till middag. Ingen fröjd för ögonen direkt och knappt roligare för nån annan kroppsdel heller. Vidbränt mos och köttbullar. Mum... not.
Micron gick sönder igår och att värma gammal mat i pannan gick väl sådär. Fan. Vill ha tilbaka min micro, hur mycket jag än svurit åt alla färdigrätter jag tvingats äta under min vilotid, men allt är förlåtet! Kom igen snälla micro, fungera.
Det får bli en macka sen.

zappa bort förlossning

Dags för förlossning igen. I bra och roliga filmen På smällen. Kan inte titta. Inte nu. Har sett den förut, hela vägen till slutet en gång och gråtit mig igenom det vackra i att föda ett levande barn. Men nu gick det inte. Fick stänga av och börja göra annat. Det är tur jag inte behöver gå igenom fler vaginala förlossningar för det går ju inte att snabbspola sig förbi dom om det inte känns som rätt läge just då, trycka på stopp eller byta kanal så som man tack och lov kan göra med det som visas TV.
Om allt går bra (snälla låt det göra det) och lite bättre ändå så ska jag föda vår Mini med planerat snitt runt vecka 6 nästa år. Jag undrar när jag kan få ett exakt datum. Hoppas snart. Tror det skulle underlätta väntandet, göra det som förhoppningsvis blir och kommer hända mer verkligt och konkret. Nu är det ju väldigt mycket bingo - bingo - bingo så fort någon nämner förlossning, amning eller jag själv går vilse i önsketankarna om barnvagn och levande barn och skulle det bli dags utan att jag fått förbereda mig är risken stor att jag hamnar i chock.
Hur exakt går ett snitt till? Vem ska göra det? Vilka får vara med? ... Det är många frågor som börjat fladdra omkring inne i huvudet på mig och det kaske är tidigt, men vad som än händer, när det än gör det, så ska jag ju snittas och jag känner att jag måste få lite mer kött på benen. Snart. Ska prata med min läkare på tisdag och hoppas på några svar.


När jag skrev lite om IVF i veckan blev jag tipsad om en förening -Iris, för ofrivilligt barnlösa och ville bara tipsa vidare.
För er ensamstående längtande kvinnor/mammor finns föreningen Femmis.

supervila

Man vänjer sig vid lyx rätt snabbt. Att nu igen plötsligt bara ligga tar verkligen på krafterna. Vill ju egentligen inget hellre än att rulla ut lite och andas, tittar drömmande på min stol på hjul där den står i hörnet och längtar till nästa gång. Men det är bra det här, att supervila, just nu. Känner det. Magen behöver det och dagen till ära har vissa bekymmer i de bakre nedre regionerna kulminerats så sittande inte alls är ett alternativ på ett par dar så en paus i det roliga kunde faktiskt inte ha kommit lägligare.
En kul grej är att jag tog min första järntablett igår och kunde ändå med relativ lätthet bajsa idag! Helt utan hjälpmedel. Fantastiskt. Visserligen förvärrade den aktiviteten mina redan nämnda bekymmer något, men det bjuder jag på. Är bokstavligen så himla skitglad över att det kom ut nåt efter alla farhågor jag haft om pillren så "lite" ont i rumpan kan jag gott ta.

Nu ska jag se mer TV.

dag hundratolv -i väntan på

Idag fyller vi 30 hela veckor och går samtidigt in i den 31:a! Helt otroligt. Nya magiska gränser sprängs på löpande band känns det som och fler vill, ska vi spränga. Nästa är v 32.
För ett antal veckor sen tänkte jag att allt över 28 kommer vara övertid, men nu är jag långt ifrån nöjd, trots det stora i att ha kommit ända hit. Mini verkar glad i magen, buffar, hickar och bidrar till att drömmen om ett levande barn i famnen, när denna väntan är över, lever vidare. Dag för dag.

Idag är jag själv och det känns bra. Väldigt bra. Har supervilodag, det är ju söndag, vilket innebär att rullstolen ska stå parkerad och jag ligga likadan. Filmer och serier finns i överflöd, julkort måste skrivas, sista klapparna beställas och allt kan jag göra i parkeringen. Bra så.
Dessutom ska tredje ljuset i staken tändas i väntan på ankomsten och kan det bli mer symboliskt än så. Jag ska givetvis fortsätta tända ljus efter jul för jag hoppas min väntan blir lite längre ändå.

Fridfull och trevlig tredje advent till er alla!

...och så ännu en vacker finsk julsång utan tomtar, även denna framförd av Vesa-Matti Loiri.
Njut.

lördag 13 december 2008

orättvist?

Som vanligt blir lek blodigt allvar i Sverige.

Jag trodde en gång i tiden att både Melodifestivalen och Idol mest, eller faktiskt endast, var tänkt som underhållning. Men ack så fel jag hade och tydligen fortfarande har.
Det här handlar inte om någon lek, det handlar om Idol!
Dagen efter att årets variant (äntligen) tagit slut och Kevin står som en mycket värdig vinnare börjas det med gnäll hit och dit. Fel låt vann typ, fast i andra ordalag. Eller gnället har väl egentligen hållt på hela denna finalveckan med nöjestyckare som buttert brett ut sig och surt förfärat sig över den enorma orättvisan vi alla uppenbart drabbats av detta år med tanke på Kevins forna "proffs"-karriär gentemot stackars Alice, som ingen sådan sedan tidigare har.
Who cares?
På riktigt, det är Idol. Ett TV-program. Med sång och dåliga danssteg. Underhållning. Barn som deltar. Ska man prata orättvisor så finns det större och mycket viktigare saker att engagera sig i. Trodde jag...
Undrar också varför nu? Har själv i månader (trots husarrest och ytterst lite kontakt med omvärlden) vetat om Kevins deltagande, utan att ha höjt så mycket som ett endaste hårstrå, i Maltas motsvarighet till melodifestivalen så det kan ju inte ha varit någon större hemlighet och ändå massreagerar både tidningar och folk på detta just nu och kräver ändring av reglerna!
Det är bra! Kräv på. Inte bättre villkor t ex för medmänniskor i allmänhet och fattiga barn i synnerhet, men för Idoltävligen och dess deltagare! För så här kan det ju inte få fortsätta! Herregud. Var skulle det sluta då? Vågar inte ens tänka tanken.
Oh my...

Trött nu.

dag hundraelva -santa Lucia, elva dar till jul

Lusse lelle, lusse lelle! (Finnjonna-humor)
Hoppas alla har haft en trevlig dag i lussebullars och stjärngossars tecken.
Jag blev helt förskräckt nyss när jag märkte att jag inte skrivit nåt på hela dagen. Har det hänt nåt? undrade jag förtvivlat, men kom sen på att nej, såklart det inte har, hade det det skulle jag vara den första att märka och faktum är att tiden bara flutit på idag och jag gjort en massa annat så jag nästan glömt bort datorn fastän den häckat här i all sin tydlighet. Tänk er, jag, gjort, en massa, annat. Coolt. Det händer inte varje dag kan jag lova men nu när det väl gjorde det rusade verkligen klockan och dagen började plötsligt ta slut fastän den precis börjat.
Nu har jag fått lova Marcus att det är sängvila i dagarna två tills nästa kontroll på tisdag, lite för mycket rullande och sittande har det kanske blivit, men roligt har vi haft jag och Mini. I rörelse gör ont inte lika ont längre så jag får se våra utflykter lite som medicin med. Fast nu är det säng nu. Ett tag.
Vi åkte tidigare till finska korvbutiken här i Norrköping och shoppade loss. Det är så härligt att vara där. En liten finnoas mitt i allt det andra -som hemma, sa mamma. Det blev korv på korv på korv, filbunke, köttpiroger, karelska dito, senap och morotslåda bland annat. Nu är frys och kyl fullbunkrade inför julhelgen som väntar runt hörnet. Hoppas det blir en väldigt lugn och händelslös sådan för vår del.
Mina föräldrar pkte för några timmar sen, vilket känns trist, kul att ha dom här ju! Men snart kommer de en sväng igen med lite pepparkakor och joulutorttu (goda finska smördegsknytten typ, med plommonsylt).

Jag och Marcus tog precis en tur till apoteket och jag bet i det sura äpplet, köpte järntabletter och började knappra. Hoppas nu på bättre värden men inte jättemycket sämre mage. Misstänker dock att jag nått botten i den frågan och vart man vägen därifrån? Jo upp. Så det blir nog bra det här.

Nu ska vi film igen. In to the wild. Med popcorn och finsk jaffa-läsk.

Ha en lussig kväll!

fredag 12 december 2008

på spåret

Så har min Marcus precis förlorat första kampen. Grattis Aschberg och co! Men det är faktiskt deltagandet som räknas och det gjorde han, min M, väldigt bra! Så det så. Bäst var han.
Själv låg jag som ett frågetecken och kunde inte mycket alls, precis som vanligt alltså. Nästan ännu mindre ikväll, men det var kul att titta.
Nu väntar vi med spänning på utfallet i Idol. Kevin eller Alice? Det ska svenska folket avgöra. Såg och hörde ju bara sista låten och det lät väl ungefär som förut. Lite pojkband (boyzone om jag inte är helt ute och cyklar) blandat med några doser gäsp. Inte min smak direkt, men båda kandidaterna var jätteduktiga och den som vinner är absolut värd det.

Köpte soffbordet idag och det passade perfekt! Nu har jag ett matchande bord i valnöt till min i övrigt också rätt bruna tillvaro.
Det blev tyvärr ingen korvbutik idag utan vi tar det imorgon istället. Turen ut (i regnet tyvärr) tog på krafterna trots att det var en kul sådan så väl hemma fick jag lägga mig bums. Med en puls på konstant runt 90-100 och ett BT på 84/46 var jag sådär pigg fast nu känns det åter bättre och jag är redo för resten av kvällen och allt vad den bär med sig.

ut och rulla la la laa

Jag väntar ivrigt på att få komma ut. Mamma dammsuger lägenheten och hittar hela tiden nya smulor, men sen är det dags. Hoppas min maskin rullar bättre än tågen. Tyvärr ser det ut som att det som faller där ute inte längre bildar spets och jag är rädd för att det hinner bli till regn innan vi hunnit iväg. Men jag lever på hoppet!
Vi ska till en möbelaffär och köpa soffbord. Känns bra. Det förra blev till TV-bord när nya stora TV:n kom in i våra liv så nu gapar det tomt där på golvet, förutom det ställföreträdande gamla fula som jag vill ha väck.

Senare hoppas jag att vi (kanske utan mig) kan ta en biltur till finska korvbutiken och handla lite korv och annat gott. Måste ha känner jag och med mamma och pappa muumin här blir det ett perfekt utflyktsmål.

Nu tror jag dammtussarna och smulorna tog slut!

varning

Det har kommit 2 mm snö på rälsen i Sverige och tågstopp är ett faktum. Marcus är fast i Katrineholm.
Förvånad?
Nä inte värst.

dag hundratio -jag ser det snöar!

Det gör verkligen så mycket för humöret att se alla biljoner flingor jaga ikapp neråt. Likt ett enormt lemmeltåg rasar de ner och bildar på vägen det finaste spetstäcket framför ögonen på den som ser. Snö är vackert! Idag vill jag bli utrullad i det. Vill bli snöad på.
Ska ta en promenad med mamma och pappa senare. Det är många år sen sist de promenerade med mig på hjul framför sig, då var jag liten och söt och låg i barnvagn. Nu är jag stor och två!

Jag sov rätt bra i natt. Hade väldigt ont men vadå. Vid sju var jag hungrig, gick upp och tog mig en macka och en mugg dofilus och genast vaknade Mini med hicka. Stackars liten höll på ett bra tag så nästan hela jag skakade. Men jag hoppas det betyder att blev gott där inne.

Nu ska jag stoppa ut huvudet en stund, kan inte vänta tills sen. Måste känna doften av snö och gärna fånga en flinga med min tunga, typ nu!

Ha en härlig fredag!

torsdag 11 december 2008

säg hej till publiken -bilder från en toalett

Vecka 29+4.
Hemma igen från barnmorskan. Blev lite försenad till henne för jag glömde kisscocktailen i kylen så taxin fick vända halvvägs...
Allt såg i alla fall ok ut. Järnvärdet lite lågt, får mot min vilja börja mumsa tabletter och hoppas tarmarna inte slår bakut helt, blodtrycket likaså, 85/50 är inget att hänga i granen men en förklaring till yrseln så fort jag står, går, sitter en lite längre stund och SF*-måttet på 27,5 cm är en halv från där jag hade velat ha den. Så ok. Men inte mer.
Jag tycker magen känns och ser så stor ut så jag förstår inte varför SF måttet inte är större, men så är det och kan vara, sa BM som också tycker magen är väldigt rund och fin (suger åt mig). Att livmodern inte blivit "längre" än så (den har åtminstone växt!) kan också bero på hur bebis låg för stunden och hon var inte oroad över den där halva som saknades för en perfekt kurva. Så länge den växer och hon kan känna att det skvalpar vatten så finns ingen anledning till stress. Men säg det till mig!
Ser fram emot nästa tisdag och hoppas min läkare kan övertyga mig om att det är massa vatten kvar och bebis är precis så som h*n ska vara.
Jag vägde 65 kg idag. Avrundat neråt. Första gången jag kände att det inte var så kul att väga mig och drog snabbt av de där 200 grammen som jag bedömde att skorna måste vara skyldiga till innan jag meddelade vikten till BM. +3,5 sen sist (på tre veckor) och jag känner mig lite tung. Lite tjockis sådär, mest på ett bra sätt. Är ju inte alls det, men 13 kg (som är väldigt lite i jämförelse med många) extra att släpa på redan, samtidigt som i princip alla muskler försvunnit sätter väl sina spår i känslan.
Tycker egentligen det är charmigt att vara lite rundare om kinderna och axlarna, men det är inte lika charmigt att konstatera att allt utom magen är så himla löst. Hade hoppats kunna dra lite nytta av min ökade massa, bli lite mer vadderad, få liksom en extra kudde under rumpan och runt höfterna eller nåt, medan tom allt tidigare vadd i själva verket helt förvunnit. Det där lösa har jag ingen nytta av så länge det rymmer till sidorna hela tiden.
Ja ja, petitesser i sammanhanget. Vikten går iaf upp stadigt, så mycket vet vi. Sen att det är hårt att sitta och ligga tom på de mjukaste av kuddar få jag väl bara stå ut med.
Snart kommer mamma och pappa!
*SF=Symfys Fundus mått, avståndet mellan blygdben och livmoderns överkant. Livmoderns "längd" ungefär.
Väldigt fina och kloka ord, som tål att tänkas på, hängde på toaväggen.

dag hundranio -päronpaj

Idag kommer mamma och pappa hit igen! Blir så kul. Jag ska bjuda på lakritsbrulé!

Marcus ska snart åka till Göteborg och jobba, men han kommer hem imorgon.
Har fått flera frågor (i alla välmening) om varför han är borta "så mycket" nu när det är som det är med mig här hemma och det är helt enkelt så att vi har bestämt (bestämt och bestämt, det bara ser ut så) att han helt enkelt måste jobba. Jag med min sjukpenning på 60 % av en rätt låg normallön bidrar inte med särskilt mycket till hushållskassan just nu och mer blir det inte på ett bra tag heller och pumps och filmer kostar :-). Sen är ju hans jobb lite speciellt, inget nio till fem direkt med trygghet som a-kassa och sjukförsäkring, ibland är det mer och andra gånger mindre. När han väl är hemma och jobbar, vilket ändå är rätt ofta, så är han ju hemma och bara ett rop bort. Om det egentligen är så mycket han är iväg, vet jag inte, såklart känns det så för honom och jag kan tycka så stundvis och saknar och har mig så fort han inte är inom hörhåll, men samtidigt är vi två om det här på olika sätt och lite skönt är det faktiskt att vara själv, se serier med finsk text, lufta tarmarna högljutt och längta. Jag ser hellre att han jobbar nu och kan istället sen vara hemma med mig och bebis om allt går bra!
Skulle vara intressant att höra hur andra med komplicerade graviditeter har gjort? Är det någon vars man kunnat vara hemma under tiden tex?

Förstärkningen kommer alltså idag. Det känns bra att min mamma alltid kunnat komma och hjälpa till när det har behövts, har ju till vardags henne inte i närheten tyvärr, vilket såklart krånglar till det. Men då blir det också lite roligare med päronbesök när det väl blir! Speciellt kul nu när båda kommer och vi kan gå ut och rulla en sväng med!

Snart ska jag till BM. Vi ska mäta livmoder och ta vanliga prover. Jag hoppas eftermiddagen och kvällen blir lite lugnare idag än igår ur sammandragningssynpunkt, vill helst inte knapra bricis som jag blev rejält dålig av. Tur var att jag fick mig lite brulé sen!

Hoppas ni alla får en fin dag! Tror min blir det...

onsdag 10 december 2008

kvällens räddning

Marcus var och åt middag på Fiskmagasinet med Micke innan kvällens föreställning av Svarta Vykort (missa inte morgondagens, den sista i Norrköping!) och smsade ivrigt därifrån att de nu åter hade lakritsbrulé på menyn!
Minns ni det? Det där äktenskapet jag skrivit om som ingicks i munnen på mig i våras efter varje måltid jag åt där. Så god var den, lakritsbrulén med citronsorbet och chiliblåbär vid sidan.
Under sommarhalvåret ersatte de min smaksensation med annat och innan hösten kommit var jag däckad och ville inte veta om den goda världen utanför, förrän ikväll.
Jag bad Marcus genast fråga om han mot förmodan kunde få köpa en brulé att ta med och var moget beredd på att det inte gick (det är ju inte McDonalds direkt), men fick sen snart till min oerhörda lättnad och lika stora glädje veta att det kunde han visst det och från det låg jag och väntade med saliven rinnande från mungipan på min efterrätt.
Knappt två timmar senare kommer Marcus hem med en kasse till mig i vilken det är tre förberedda lakritsbruleér, råsocker, en bunke citronsorbet och en burk rårörda chiliblåbär! Detta får jag, som tack, för att jag skrev så bra om brulén på min blogg tidigare! Förstå! Tre lakritsbruleér som är bara mina! Jag är så glad, så jag sjunger! Har nu kanderat en och gottat mig i och av de himmelska smakerna (jag överdriver inte, det ÄR så otroligt gott) och har två kvar i kylen för senare njutning! Mums mums mums!
Tack Fiskmagasinet, ni är bäst!