fredag 20 mars 2009

etthundraelva träningspass senare

Så känns det i kroppen efter att ha lekt lattemorsa och varit på fik med älsklingen som inte låg i vagnen längre än ett par minuter då latten fick svepas och blåbärspajen hetsmumsas innan det var dags för mammas darriga armar att åter ta över. Nu sover han "ordentligt" för första gången idag och jag har äntligen ätit min lunch. Ska försöka sova också, blir fortfarande inte mycket av den varan på nätterna, men vad svårt det är. Övertrött och snuskigt svettig (men vem orkar duscha?) finnjonna kan inte varva ner. Och när jag väl kan det kommer han säkert vakna igen...
Fast vem klagar? Han är så fin. Den finaste. Det är otroligt vad man orkar även om det såklart tar på krafterna. Måste vara kärleken som är drivmedlet.

Oj nu skrik.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Jonna!!

Såg er på tvn igår, och gud så fina ni är!! Allt tre :) Det var riktigt kul att både få se er och även få lyssna till er historia (även fast jag läst mig till det mesta här redan :))
Ni gjorde iaf väldigt bra ifrån er!!
Stor kram

annalarssonphotography sa...

Självklart är kärleken drivkraften! :)
Ni är så fina tillsammans!

Jag har inga egna barn, men har skrivit om min brorsdotter idag som är det vackraste jag vet - hon är drivkraft för mig, i väntan på egna barn!

Var rädda om varandra och ha en fin kväll!
Kram Anna

Anonym sa...

Fy vad trött man är...det som hjälper allra bäst är noll kaffe och massor av frisk luft, ljus och promenader! snaaark! Linda

Anonym sa...

Bra och kul sammanfattat av en lattemammafika. Min dotter är 1 år och här svettas man fortfarande under fikat och vi sitter knappast stilla, hihi! Men vem orkar duscha, man ska ju hinna med allt annat ;)

Anonym sa...

Har ni provat med Minifom mot pojkens mage? Ni kanske redan testat eller fått det tipset, ska tydligen funka bra mot spädbarnskolik. Finns på apoteket...

Anonym sa...

Hang on girl....det tar "bara" 3 månader....sedan är det lugnt..:)...han sover...du fattar ingenting....2 veckor till....din kropp förstår...alla sover....:)

Anonym sa...

Och det roliga är att man tror att man älskar dem max hela tiden men kärleken växer för varje dag som går ännu mer. Visst är det konstigt? Detta är något man önskar att alla fick uppleva för det finns inget större. Ha en trevlig helg och ta hand om varandra.

Kram Mia

Anonym sa...

Det går fortare än man tror så är det allra värsta jobbiga över, det är bara att hänga kvar!! :)
och någon form av rutin intar plats utan att man hinner förstå, en dag så fungerar det bara lite bättre, å sedan lite bättre.

YOU GO!!!
//Anna-Sara

Anonym sa...

Hej Jonna! Jag har följt din blogg väldigt länge nu utan att någonsin lämna några avtryck, men nu känner jag bara att jag måste! :)
Vilken underbar blogg du har. Ärlig, uppriktig, äkta och så otroligt full av kärlek.

Min yngsta dotter har precis fyllt två år, och när jag läser din blogg (vaknätter, magont, bära, bära bära, den fruktansvärda oron för sitt/sina älskade barn, cafe-besök som oftast slutar med att man kastar i sig det man beställt in, och den enorma kärlek som är helt omöjlig att beskriva) så känns det som att det hade kunnat vara jag som skrivit nästan varetenda ord du skriver :) Och även fast min äldsta nu är 6 år och den yngsta 2, så finns oron där, precis lika starks som när dom var pyttesmå. Kan inte räkna alla dessa telefonkontakter med läkare, trots att det kanske i andras ögon verkat en smula överilat :/

Nä, du har en fantastisk blogg. Du/ni har gått igenom väldigt mkt och jag är så glad över att ni är där ni är nu äntligen. Har själv haft 5 missfall mellan barnen och vet vad en graviditet vill säga när man har det man har i bagaget. Min syster förlorade sin son vid förlossningen 2 v efter att min äldsta hade fötts, så om det är därifrån min oro och extrema tackasamhet kommer ifrån vet jag inte.

Nåja, jag skulle kunna skriva spaltmeter här och nu, men väljer att avrunda och tacka för en mkt fin blogg.

PS. Underbar son ni har. DS

Kram Johanna