måndagen den 18:e maj 2009

slut

En timme sov han. Sen var det full fart igen och vad gjorde det när vi båda var pigga.
Ett tag.
Sen kom tröttheten krypande och med den gråten, men tyvärr inte sömnen.
Halv fem var vi ute och gick då inget annat hjälpte, kvart över sex hemma igen. 17 minuter sömn resten annat varav mycket tårar och ännu mera skrik. Nu har han ätit och leker storögt skrattande i gymet med spöket laban och gänget.
För en stund.
Jag är helt färdig. Det tar nåt otroligt på krafterna detta att försöka trösta en kille som liksom inte vill bli tröstad. Korta stunder sitter eller ligger han för sig själv, sen är det bära, bära, bära som gäller. Jättegulligt visst, att han vill vara nära, nära, nära men man orkar ju inte hur mycker som helst. Jag orkar inte. Mindre och mindre för varje dag. Har åter varit tvungen att låta honom ligga i sängen skrikandes medan jag sprungit och fixat med annat eller suttit med öronproppar bredvid och klappat. Det är så hemskt när han gråter så och jag inget kan göra. Känner mig usel, värdelös fastän jag inget annat val har.

20 minuter senare...

Bärselen använder jag, som nu när han tröttnat på gymandet, men även med den orkar jag bara så länge och det är heller inte alltid han vill sitta i den.
Min älskade lille kille. Han är så fin, så fin, men ack så krävande just nu. Just idag. Pust.
Nu vaknar han...

9 kommentarer:

Anonym sa...

Oh Jonna vad jag känner med dej och din trötthet! Och vissa dagar är ju mindre kul och tydligen ha det varit en sån dag idag, åtminstone nu ett tag. Har du försökt med lite mjuk musik runt omkring honom/er? Det är fruktansvärt att höra dom små liven skrika och verka näst intill omöjliga att få glada. Men du är definitivt inte usel och värdelös, du är den strongaste tjej jag vet och duktigaste som fixar allt så bra som du gör! Men du ska se att efter dessa skrik-pass så kommer både han och du att sova som två stockar sen i natt! Håller tummarna för att det lugnar ner sig nu fram över kvällen och att han vill leka med sitt kompisgäng och sitt gym!

Annika sa...

Åh jag känner igen mig precis. Vi har också en liten efterlängtad IVFbebis och på nåt sätt tror man inte att man nånsin kan tröttna på ens egen bebis men oj vad ofta jag nästan gett bort honom gratis. Vår lille hade med otroligt ont i magen de första månaderna och mycket gaser samt kräkningar. det slutade nästan på en dag när han var runt 5 månader och idag är han en supergo gla liten 9 månaders som kryper omkring här hemma. det blir mycket mycket lättare....jag lovar! Kram och man får tycka att det är skitjobbigt.

Mamma Mu sa...

Åh söta! Jag förstår precis vad du går igenom. Min tjej som snart är ett år är sån på kvällarna. Till slut vet man varken ut eller in.

Skickar många styrkekramar till dej! Hoppas att du har någon nära som kan komma och hjälpa när Marcus inte är hemma. Våga be om hjälp.

Åsa

Anonym sa...

Hej,

Jag förstår dig fullständigt och har varit i samma situation själv. Min sambo var bortrest under en vecka och i samma veva bestämde vår son (då ca 3 månader) sig för att vakna en gång i timmen på natten och enbart sova i vagnen vid promenader på dagen. Efter 2 dygn var jag ett vrak av sömnbrist. Man ska veta att detta är en beprövad metod för tortyr. När mina föräldrar sedan kom med avlastning dag 3 låg min son och skrek sig blå i spjälsängen i sovrummet och jag själv satt i soffan och bara storgrät. Det höll på i 5 dagar och på BVC kunde de tydligt se att han var i en utvecklingsfas då han försökte att greppa saker på egen hand utan hjälp. Detta gör att de kan bli riktigt kinkiga nattetid. En tröst är att det är en fas (som allt annat med spädbarn) och är övergående. Men det är jobbigt när man är på solokvist när det händer.
Kram - hoppas på bättring!

Annika M sa...

Åh, vad jag känner igen mig. Min andra son var än värre än min första och då var den första också krävande. Har aldrig burit så mycket. Har aldrig haft så ont i kroppen efter allt bärande och foglossningen som satt kvar.

Vi kurade lillkillen vid sex månaders ålder. Anna Wahlgren. Funkade faktiskt hel ok, förutom att han vaknade vid fem på morgonen och inte somnade om (han är fortfarande alldeles för morgonpigg för min smak). Plus något uppvak per natt. Men ju mer han sov på natten, desto mer sov han på dagen. Med son nr 1 totalvägrade jag Anna W. Men han somnade lite lättare än sin lillebror. Och då hade jag ju bara honom. Lillebror var aldrig nöjd (är fortfarande en liten tjurskalle emellanåt, 3,5 år är han nu). Och så högt som han skrek/skriker har jag aldrig hört en bebis (och numera 3,5-åring) skrika. Jag lovar! T o m barnmorskan på BB sa när han kom ut: "Oj, han kan verkligen skrika". Ajaj, mina öron. Svårt att ignorera skriket då.

Jag har ingen tröst, inga råd. Mer än att det inte bara är en dans på rosor att få en bebis. Det är faktiskt inte det. Om man fått en som skriker och som inte sover bra. Men det blir lättare och lättare att ignorera skrik, att låta vara en stund och faktiskt gå på toaletten trots skriken eller något liknande. Min minsting blev nöjdare och gladare först när han lärde sig gå. Då kunde han hänga på storebror :). Men då blev storebror inte så glad, och treårstrotsig dessutom..... det är alltid nåt med de små liven :).

Annika M sa...

Vi styrde upp sömnen efter ett litet tag. Först sov han tre gånger på dagen. Senare två för att till slut bli en gång (men då var han betydligt äldre än lille Milo).

Anonym sa...

Hej jonna,
vet precis hur du har det eftersom jag har det likadant. Har en son på 3½ månader som ska bäras hela dagarna, annars är det skrik och böl.
Men en sak som jag tycker gjorde min pojkes mage och skrikande lite bättre är att dricka kamomillte.
PROVA DET!
Efter jag började med detta så sover ändå sonen några timmar mer än annars på dagarna.
Kamomill sägs vara bra mot kolik och är väldigt nyttigt för din mage också kan jag lova!
Så köp det, finns i alla affärer! Jag dricker morgon, middag & kväll.
Hoppas detta kommer hjälpa lite, är ju värt att pröva iaf så jobbigt som du har det nu. Ha en bra dag nu Jonna och kila iväg och köp lite te o drick på!
många kramar Marie

Anonym sa...

En tiedä onkos tästä apua teille mutta minä tein jokaisen lapsen kanssa silleen, että makasin joko sängyssä tai sohvalla ja vauva mahani päällä ja samalla taputtelin pikkupyllyä. Mulla on huono selkä joten en jaksanut kantaa pitkiä aikoja... Paljon makaamista mutta kroppa säästy!:-)
//Sonja

Anonym sa...

Min flicka är idag 3,5 år. Hon började livet med kolik och skrek ständigt om hon inte blev buren i baby björn. Funkade inte att vara hemma och gå sakta i lägenheten med henne i den, nä, man var tvungen till raska promenader. Vid sex månader började hon krypa och då blev hon väldigt nöjd och extremt självständig.Det som återstod av skriken var att hon alltid skrek för att komma till ro på natten - hon kanske skrek 40 minuter för att somna. Det slutade hon med först när hon var nästan 1½ år. Idag är hon en tjej med stark vilja, pratar non-stop och är världens roligaste barn att vara med. Men hon kräver fortfarande mycket av en. Vilken bra blogg du har, önskar att den hade funnits när jag blev mamma första gången och satt och grät och önskade allt ogjort. stora kramar och kämpa på.