måndagen den 8:e juni 2009

angående tidigare inlägget om bästa mamman

Anonym ber mig tänka ett steg längre och inse att alla gör som de vill och mår bra av. Absolut, jag håller med, även om något ytterligare steg inte behöver tas då det redan är taget.
Det jag skrev var just att alla är vi de bästa mammorna vi kan för våra barn, men ännu bättre ändå om vi själva mår bra, vad det bra än består av. Tror bara att den totalt självuppoffrande mamman oftast inte mår helt bra (samma gäller givetvis hennes motsats) och lätt även får andra att må sämre genom åsikter om att man inga barn bör skaffa om man vill lämna bort de. (Jo, har läst och hört detta ett flertal gånger.)
Lämna bort förresten.
Du frågade om jag måste lämna bort mitt barn för att få eegeeentid (kanske bara jag, men det såg ut som att du verkligen tycker egentid är riktigt löjligt). Jag anser hursom helst inte att det är att lämna bort barnet om pappan har honom medan jag har en stund för mig själv, om det så må vara i duschen eller på en promenad på stan. Jag har turen att ha en pappa till barnet här och den tiden de får tillsammans om/när jag är iväg en sväng är de båda, vi alla, förtjänta av.
Varför ses pappan fortfarande alltid som den andra föräldern? Vill vi kvinnor bli sedda som något annat än det andra könet måste vi också aktivt släppa in pappan i föräldraskapet, precis som han också måste göra mer för att ta steget in. Män brukar ju inte direkt ha särskilt svårt att ta plats i andra sammanhang...
Har man inte en pappa närvarande så hoppas jag det finns någon annan att ta till om behovet av avlastning behövs. Ett behov som man inte ska skämmas för enligt mig.

Men till syvende och sist som sagt, alla gör som de vill och mår bra av (inom vettiga gränser såklart) och då har våra barn de bästa mammorna, föräldrarna, i världen!

20 kommentarer:

Anonym sa...

Fast det var liksom det jag menade. Du tror inte "självuppoffrande mammor mår bra". Det är just där jag önskar att du kunde tänka ett steg längre, för det är fördomar, precis som de som tycker tvärtom. Jag älskar att umgås 24/7 med mina barn, så länge jag kan. För som jag skrev är det ju oftast bara ett år eller två, innan livets hårda skola träder in. Jag har en man och avlastning får man ju de stunder man vill. Men lämna bort, nej, JAG vill inte det. Och mina större barn har än så länge inte visat tendenser till osociala freak som inte kan de "sociala koderna", trots all tid klistrade vid mig som bebisar;-)

Jag önskar att vi alla kunde låta varandra vara, och inte döma andras val. Så att man slipper försvara sig så som jag gör nu, för det är oftast svårt att få fram i texter hur man menar.

Anonym sa...

Måste bara säga att man SKA "lämna bort" barnet, i synnerhet till dess egen far (om han inte är galen eller sjuk). Det är viktigt för mor, barn och pappa att se att det går, att man kan vara trygg med flera. I längden är det dessutom viktigt att "träna upp" barnvakter - återigen för föräldrar och barns skull. Och barnvakternas!
Jag brukar inte låta så här tvärsäker när jag kommenterar, men "det krävs en by för att fostra ett barn". Ju fler kloka, trygga vuxna ett barn har tillgång till destor bättre. Dessutom bör man - i synnerhet som spädisförälder - ta chansen att rensa huvudet och vila, om så bara medan man står i duschen... //Maria

Anna sa...

Jonna, jag kunde inte sagt det bättre själv! Det är självklart att vi som mammor måste få lite egentid ibland, även om det bara är 10 minuter för att hinna låta den där inpackningen i duschen verka och för att smörja in sig med den där härliga lotionen man tycker så mycket om. När jag får tid att göra sådana småsaker mår jag mycket bättre, blir gladare och en tusen gånger härligare mamma åt min lille son på 5 månader. Jag älskar honom över allt annat på jorden. ÄVEN om jag är på stan ensam i 2 timmar. Min kille brukar säga ibland att "Han gillar mest att vara med dig, han blir nöjdast när du tröstar". Då säger jag att "Älskling, det är för att jag är med honom hela daharna och därför är det superviktigt för din och hans skull att ni är mycket tillsammans när du är hemma." Att inte "bjuda" in pappan i bebislivet och ta hela kakan själv är dumt och att göra sig själv en björntjänst. Ni mammor som skuldbelägger andra mammor, SLUTA med det! Det är ingen tävling, låt alla få göra som de vill. Stor kram från Anna.

Helena sa...

Heippa Jonna!

Veldig spennende og interessant diskusjon du har startet!

Mitt poeng er at vi alle lever i forskjellige liv og situasjoner og våre behov og muligheter er FULLSTENDIG ulike!

Våre reiser for å møte våre barn er fullstendig forskjellige, og våre reiser etterpå som familier er enda mer forskjellige.

HEJA for at vi er de FLOTTE mammaene vi er! :D)

Anonym sa...

Jag blir så trött ibland! Jonna, det du skrivit är helt korrekt och mycket bra skrivet. Du pratar ju inte om att ”lämna bort” ditt barn till vilt främmande människor, du pratar om vikten av att pappan och barnet också får sin tid med varandra (om man har turen att ha en närvarande och bra sådan till sitt barn)! Det är superviktigt att pappan inte är den ”andra föräldern” i ett parförhållande, utan att barnet har 2 föräldrar, inte den första och den andra! Barnet har rätt att lära känna båda sina föräldrar, ibland samtidigt och ibland en och en. Det kan jag också kalla barnets egentid med sina föräldrar. Med andra ord, både barn och föräldrar behöver sin egentid! Jag läste också in ett löjes skimmer när jag läste ”eegeeentid” och jag blev riktigt ledsen när jag såg det. Man är inte alltid superbäst för att man aldrig ”släpper taget”, det har jag egen erfarenhet av. Att vara en mor som inte släpper taget och ”överlämnar” till barnafadern resulterade i mitt fall till att jag efter några år inte kunde gå hemifrån alls utan min dotter, inte ens för att handla lite mat. 15 minuter efter att jag ”försvunnit ur hennes åsyn” var det helkört, hon blev som tokig och bara skrek efter mamma. Och då fick vi börja träna henne i att hon faktiskt hade en pappa också, och det här blev skitjobbigt psykiskt för henne, för pappan och för mig!
Självklart älskar varje mamma sitt barn, men det finns inte en enda mamma som inte är människa också! Och det finns inte en enda människa som inte behöver få lite tid för sig själv!
Men Jonna, som du avslutningsvis skriver – alla gör som dom vill och mår bra av och jag tillägger ”just nu” (det är 2 viktiga ord i sammanhanget!), då har barnet de bästa mammorna och föräldrarna i världen! Du har helt rätt här! //Kram Maggan

Anna sa...

Anonym: Jonna skriver "Tror bara att den totalt självuppoffrande mamman oftast inte mår helt bra" .. Det betyder inte att hon tror att "självuppoffrande mammor inte mår bra" ..utan att det oftast är så. Något som det säkerligen oftast är. Om du är ett undantag, så är du det och som hon då också skriver "Men till syvende och sist som sagt, alla gör som de vill och mår bra av (inom vettiga gränser såklart) och då har våra barn de bästa mammorna, föräldrarna, i världen!"

Christina sa...

Varför säjer så många sambos/fruar mitt barn, mina barn, min dotter i alla sammanhang, när de har en far till barnen som också bor i familjen?
Håller med Jonna helt! Omyndigförklara inte mannen!
Att Milo inte bara är hennes barn, utan deras är helt rätt och en skön sund inställning.
Så, alla egotrippade morsor (som lever tillsammans med barnens pappa); pröva nån gång att säja vårt/våra barn, vår son osv. så kanske ni ändrar inställning "automagiskt"!
Häpp!!

Annika M sa...

Självklart gör alla som de vill. Men i längden tror jag man mår bra som mamma om man tankar energi någon annanstans också. Det kanske inte känns så när barnen är små bebisar. Men tiden går och åren går och man glömmer kanske bort sig själv till slut.

Men absolut viktigast i det här tycker jag är att tänka tvärtom. Inte att man lämnar barnet och tar egentid. Utan att man faktiskt måste det. För oftast finns en pappa i med i bilden. Och HAN behöver egen tid med bebisen/barnen. Vi kvinnor måste släppa taget och låta pappan få ta plats. För ett barn behöver också sin pappa. Och det är oerhört viktigt att pappan får lära sig sitt eget sätt att ta hand om sina barn.

Min make är underbar med sina barn. Vi har delat på föräldraledigheten. Det är självklart att han kan ta hand om sina barn precis lika bra som jag. Vi gör en hel del saker på olika sätt, så är vi också olika individer.

Jag vill inte att mina barn ska växa upp med en mamma som gör allt och en pappa som arbetar och är en lekfarbror ibland.

Det har tagit emot ibland, särskilt i början, att lämna från sig sin bebis/sitt barn. Även om det var bara till pappan. Men så har jag sett hur han växt. Hur min son mått bra av det. Och hur jag mår bra av det.

Jag har nog aldrig känt så stor kärlek som när jag ser mina barn med sin pappa!

Jessica sa...

Hej hej!
När du skrev dte förra inlägget, sa jag bara YES!! Jag har alltför många mammavänner som ser det som en prestige att göra allt själv och vara överallt. Det är våra barn det handlar om och jag tror, även om de som är med sina barn 24/7 mår bra, kommer det någon gång senare slå dem att de inte gjort på egen hand på kanske två år, vem mår bra av det?
Och lämna bort är ju inte til pappan, har inte de lika mycket rätt att få kvalitets tid med sitt barn som vi har som är hemma? De måste också få vara hemma och göra allt på sitt sätt, för min erfarenhet, och dte behöver inte ens stämma men övervägande bland mina vänner som är såkallade 24/7 mammor eller vad man skall kalla de för, så tycker de gärna till om pappornas sätt att hantera sina barn om de nu inte byter blöja på samma vis som mamman eller söver barnet m.m. oavstet om dte funkar för dem!
Dessutom gör man barnet och sig själva en väldig otjänst genom att aldrig ha den hops en barnvakt som man själv givetvis känner sig trygg med!
Den här diskussionen skulle kunna vara hur långvarig som helst... :-) tack för att du sätter ner foten, håller sååå med dig!
Sen när klassades lämna bort när man gör det till pappan? Vad har vi då en pappa till, inkomst och övriga sysslor i hemmet?

Kram kram

Anonym sa...

Då mina barn var små, tog deras pappa "hand" om dem varje lör-söndag morgon. Om det var fint väder, gick han ut med dem. Jag kunde då sova lite längre och jag fick MIN EGEN tid några timmar!
Även nu när jag blivit pensionär behöver jag MIN EGEN tid. Jag kan inte umgås med min man man alla dygnets timmar, hur mycket jag än älskar honom.

Sofie sa...

Jag håller med dig!
Har inga barn själv, men har väninnor som har fått/ska få. Och flera gånger har jag hört pappan kallas barnvakt.. Hur man nu kan vara barnvakt till sitt eget barn är för mig en gåta. Eller att de inte verkar/eller vill se pappans roll. Att inte kunna lämna barnet för 5 sekunder. Mammor "klänger" ju inte på sina barn för barnet skull, utan för sin egen. Verkar det som iallafall.
Handlar det om rädsla för att inte känna sig behövd?

Nikki sa...

Ni som är två aktiva föräldrar måste släppa in varandra lika mycket i barnets liv. Ja jag skriver MÅSTE. Själv var jag ensam med min son, mina föräldrar var ett stort stöd för mej, men framför allt för min son. Alla barn behöver både manliga o kvinnliga förebilder. Och med risk för att trampa någon på tårna (ursäkta i så fall) så tror jag faktiskt att även föräldrarna BEHÖVER tid utan sitt barn, några minuter då o då iallafall....... Annars blir de lätt att man lever "genom" sina barn, o det är INTE kul när barnen börjar bli stora.... Varken för föräldern eller barnet.... Men jag tror framför allt att 99% av alla föräldrar (vettiga) gör såklart va de tror e bäst för deras barn. O det är ju det som faktiskt räknas....
Kram

smultron sa...

Jag förstår öht inte varför alla ska ha så mycket åsikter om hur andra ska göra. Förhoppningsvis gör alla det hela familjen mår bäst av, på sitt sätt, i den utsträckning det går. Vi är olika, med olika behov och det gäller även våra barn. Det verkar ha blivit vanligare att man ska behöva försvara eller förklara sig för andra föräldrar.

stoltkatarina sa...

Det är överlag ganska pinsamt när mammor tror att att göra allting själva är någonting BRA.

Anonym sa...

Jag stöttar dig till 100% Jonna. Förstår mig inte riktigt på "anonym". Hon verkar väldigt osäker...

Stå på dig!

Kram Rebecca

Anonym sa...

Att pappan ansvarar för barnet ibland eller hela tiden, är väl inte att "lämna bort" Vilka är ni kvinnor som tror att ni har rätt att ha huvudansvar för barnen? pappan är precis lika mycket förälder som ni är. Nej, fram för lika delad föräldraledighet! Då skulle inte heller kvinnor i fertil ålder missgynnas i arbetslivet. Och pappor som är (får var för mammam) föräldralediga vabbar oxå mer och tar hand om utvecklingssamtal mm.

Håller med dej Jonna om egentid, det behöver vi mer av.

Anonym sa...

Jag läste någonstans att så som en mamma behandlar sig själv kommer hennes barn att behandla sig själva när de blir stora.
Jag tror på det.
När man gör någonting för någon annan skall det vara av kärlek, för att det är det man vill och helt utan att "offra sig". En mamma som tar hand om sig själv och ser till att må bra får barn som gör det samma.
En annan sak är att barn har två föräldrar, varför skulle den ena vara viktigare eller mer kapabel?

Soff sa...

Jag släppte inte in min man när mina barn var små. Ville vara en närvarande mamma 24/7 ingen barnvakt någonsin. Aldrig va jag ute med vänner utan levde genom mina barn... och jag njöt absolut!! Det var ingen uppoffring utan ett val som jag gjorde. Resonerade oxå som så, det är ju en så kort tid.Men här kommer det stora men:et jag berövade min man på sin rättighet att ta del av banens liv lika mycket som jag. Självklart borde jag låtit honom ensam få knyta an och vara lika viktig för våra barn.Lika rätt som att jag har barnen lika stor rättighet har väl även han. Jag har knappt några intressen eller vänner kvar för dom tröttna när jag aldrig hade tid.Dessutom kräver kärleken vård och omsorg.. Man behöver vuxentid tillsmmans själva oxå. Så skaffa barnvakt gå ut och umgås bara ni föräldrar utan barn, va rädd om det ni hade innan ni blev mamma och pappa.Och ja...jag är skild så jag talar av egen erfarenhet.

Anonym sa...

Som jag skrev förut: det blir så fel genom det skrivna ordet ibland. Folk tolkar lite till höger och vänster.

Jag och min man delar självklart på allt som rör barnen, det jag inte känner för är att lämna bort dem. Att min man har barnen kallar jag nämligen inte att lämna bort.

Har två stora barn som är beviset på att vi har gjort något riktigt bra, eftersom de är så underbara. Jag och min man har varit gifta i snart 15 år och delar som sagt var lika på det mesta.

Slutar man upp att umgås med vänner, gå på stan etc. då är det ju en annan sak. Det har inte jag gjort, har en stor vänskapskrets och vi träffas flera gånger i veckan. MED barn, men faktiskt utan bajsprat;-)

Slutdiskuterat för min del nu, det blir bara så konstigt. Kontentan av mina inlägg är ändå att jag tror alla gör som de känner är bäst och jag önskar att vi kunde få göra det utan att behöva försvara oss och få höra att våra barn kommer att bli lidande för att vi mammor inte mår bra (?).
Precis sådant man önskar slippa höra, och behöva möta med svar.

Hoppas ni alla gör det ni känner är rätt, det gör jag!

Eva-Marie sa...

Hejja Dig stå på dig !
du behöver egen tid & killarna behöver varandra!