tisdagen den 10:e november 2009

familjerådgivning

Idag hade vi vår terapistund igen. Gick väl bra. Men, så mycket det är som måste upp till ytan och tas itu med.
Skrämmande mycket.
Jag grät mest hela tiden, vilket jag har gjort ofta nu under min hormonkur (läs PMS i pillerform), både av ilska och för att jag blev ledsen. Fick nog ändå sagt det som jag behövde säga även om det kom ut i tårmarinad.
Jag älskar min man, det gör jag verkligen och hoppas innerligt att det går att ordna upp det som behöver ordnas upp oss emellan. Vi är alla värda det!
Fattar bara inte hur det har blivit såhär illa.... nu blir jag ledsen igen. (Sista tabletten idag, så snart ska jag väl börja påminna om människa igen, tills det är dags igen vill säga. Har jag förresten sagt att blödningarna kvarstår? Jo, de gör just det. Jäkla skit.)
Illa. Illa. Jag mår fan illa.
Känner mig ful och dum. Ensam, eländig och otillräcklig.
Behöver förutom trygghet lite uppmuntran, bekräftelse och kärlek och undrar stilla hur svårt det ska vara?
Inte kärnfysik, tycker man ju.

Nu ska jag sova soffa igen. Kändes väldigt bra att mina tuttar åtminstone fick vila natten till idag och favorit i repris önskas.

God natta.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Hoppas du får sova en natt till och att dina tuttar få vila ytterligar en natt.
Jag är övertygad om att du älskar din Marcus, och jag hoppas och tror det går att ordna upp allt emellan er. Ni verkar vara så himla kloka båda två och viljan att fixa det hela verkar finnas.
Förhoppningsvis hörs och läses vi i morgon!
Måänga varma kramar till dej och hela familjen från Maggan1

Clementin sa...

Jag tycker att du visar prov på en närmast galen kapacitet vad gäller att ta hand om ditt barn, på vad det låter som väldigt mycket ensam tid. Och eftersom du en gång blivit förälskad i din man, och nu har barn med honom , förstår jag att du vill rädda er relation.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att dina existesiella funderingar har så oerhört mycket mera tyngd och djup än hans, inte minst genom din brutala närhet till livet med ert barn. Jag kan heller inte låta bli att tro att du nog på sikt skulle bli en lyckligare människa utan att behöva bära tyngden av din mans förväntningar på livet, med allt vad det innebär av anspråk på svängrum för hans del.

Jag vet att kärlek förlåter sånt, och tur är väl det: Allt är inte matematik. Inte ens hälften. Men när ekvationen inte stämmer är det plågsamt att vara den som ändå ska agera likhetstecknet. Den som ska flöda över, täcka upp och räcka till, all for love. Se till att du inte helt glömmer framtiden och vad du kan bli och få. Även om det är smärtsamt att släppa drömmen om det som kunde ha blivit. Många kramar till dig, från en som kanske har fel.

Anonym sa...

Jag tror att jag kan förstå lite av hur du känner utan att på något sätt jämföra(finns det något värre), och även om man älskar sin man så gör det förbaskat ont att rota i sånt som har varit och delvis är.

Inte blir det bättre av att man fått en gåva i form av ett barn att förvalta. Själv nästan skämdes jag över hur mitt ex och jag bråkade emellanåt, men vi träffades under en tid när allt var annorlunda och hur tusan vet man hur livet blir senare...

För oss gick det inte och jag vägrar därför komma med glada hejarop och påstå att allt går att fixa för då ljuger jag. Även om det finns en smärta i att bryta upp så pallade jag inte leva i ständig smärta. För det sätter sig i kroppen när man inte mår bra tillsammans!

Majsvälling hette räddningen för sonen och mig! Hans mage fixade bara den och när han åt blev han mätt och jag kunde sluta pumpa! Även min lilla tjej slutade äta tutte när majsvällingen kom i hennes lilla magge..

Vad du än beslutar ska det vara för ditt bästa. Man kan aldrig älska någon annan om man inte först älskar sig själv!

Kram

Gråa musen sa...

Du är inte ful och inte dum. Ledsen har du all rätt att vara även om det är tröttsamt när nu lyckan ler genom Milo mot er. Du har haft och har det jättetufft. Kanske är poeten bättre på att skriva vackra ord om dig och lite sämre på att säga dem. Vad vet jag? Du är dessutom inte fullt frisk i underverket. Tag till det alla vaknätter. Det är kanske många som gnäller att du gnäller. Men det är väldigt många som beundrar din ork också Jonna. Du har kämpat så länge med så mycket. Sen har du ju dina föräldrar långt borta också. Jag har fem barn men jag har haft ett enormt stöd av alla släktingar och vänner som bor nästgårds. Ensamtid. Tvåsamtid. Barnvakt nattetid ibland när man inte riktigt orkat. Och så din goa gubbe som jobbar så mycket borta. Ibland undrar jag om inte du skulle behöva lite avlastning. Hur som helst så är du inte ensam om att ha det tufft men för den skull har du all rätt till att både gråta och gnälla och känna utmattning. (Även om jag nu inte tycker att det är så förbaskat mycket av den varan här i bloggen) Du är en strålande inspiration för många när du delar med dig av ditt vardagsliv. En riktig förebild. Till skillnad från alla pattlisor med plutläppar som visar sig i skvallerpressen i sina stylade oklanderliga förljugna hem. Du vet väl om att du är värdefull. Styrkekramisar.

Anonym sa...

hej Jonna! Jag lider m dig. Och jag undrar om Marcus läser din blogg, och alla kommentarer du får från vettiga,sunda kvinnor? Det borde han göra. Kram!

Anonym sa...

Hoppas ni snart mår bättre. Och faktiskt håller jag med Alex Schulman i dag på Twitter...Marcus måste skärpa sig lite. NU.

Kram

Anonym sa...

Försök att tillåta dig alla dom där känslorna som du räknade upp.Dom är ju en del av oss fast vi kanske önskar att dom inte fanns eller hur? Försök att ha tålamod med dig själv och be även andra ha de, för det kommer att gå över. Även tårarna har ju sin betydelse fast man känner ju sig så "liten och skör" när den känslan härjar runt i kroppen. Helst vill man ju bara vara "stor å stark" och hantera allt som kommer i sin väg. Eller vad säger du? Hoppas jag inte tränger mig på med mina tankar.Kan bara skylla på att jag gör det av omtanke. Återigen Ha Tålamod både med dig själv och andra omkring dig. De blir annorlunda snart. Kramar CeGe

Anonym sa...

Det kommer att gå bra mellan er då ni vill det båda två. Men Alex bryr jag mig inte om han är väl ingen guru. ha det bra så länge Krama lillego Milo. Vem som skriver dumheter har jag heller inge koll på. KRAM

Mamma med 3-åring sa...

Hej, vill bara säga att jag brukar läsa här och att jag tycker du skriver så bra & vardagligt men ändå intressant.
Dessutom känner jag såå igen mig i det där med liten som vill hänga vid bröstet hela tiden. Kändes som jag var den ENDA ibland som hade en son som inte ville sova så mycket och skulle snutta hela tiden.
Men rätt vad det var så slutade han faktiskt...

Har också gått i familjerådgivning måååånga månader och det är nåt bra. Oavsett tårar och saker som dyker upp till ytan.
Skickar en kram!

Mila sa...

Många kramar till dig Jonna! Jag tänker på dig!

När får du börja träna & dansa igen? Snart hoppas jag, det måste varit skönt med den egentiden.

Ta hand om dig på alla sätt du kan komma på och fortsätt ställa krav på din omgivning.

Kramar /Mila

Anonym sa...

Det är naturligt att man gnäller när sömn uteblir och livet förändras så radikalt som det gör när man får barn. Låt oss också inse att samhället inte direkt omfamnar föräldraskapet.

Självklart är det ett mycket viktigt arbete att ta hand om och fostra barn. Tyvärr har vi i detta land satt det arbetet långt ned på listan över vad som är väsentligt.

Jag tar hand om tre barn själv utan någon som helst hjälp och även en timme från pappan hade varit en gudagåva men nu är det inte så och det gäller att gilla läget.
Är övertygad om att Marcus precis som du växer in i era föräldraroller allteftersom....
Er son blir ju snart ETT år och sen brukar det gå med våldsam fart. Snart kommer du att längta efter den här tiden. Sånt är ju livet, som ju har sina goda stunder!

/Maria