söndagen den 15:e november 2009

mer om banden

Tack för att ni delar med er om familjen.
Det kanske är fel att fråga om det är typiskt svenskt att inte "bry sig" om sina nära, men det svenska jag har sett och har erfarenhet av, vilket är rätt mycket under mina dryga 30 år här, har många gånger varit väldigt lika, därav funderingen. Fast såklart är det som allt annat väldigt olika.
Kanske handlar det om det moderna mer, för visst är mycket svenskt på många sätt lite modernare än det jag vet från Finland och till viss del södra europa. Och att prioritera familj och släkt känns inte som det mest moderna tycker jag.
Jag vet inte. Funderar som sagt bara.
Inget är rätt eller fel.
Jag vet bara vad jag mår riktigt bra av (fin kontakt med de mina, eftersom jag har turen att ha just det) och det hoppas jag kunna föra över till Milo.

Sedan tycker jag att familjen (ens nära och gärna kära med) ska definieras på precis så många sätt som det finns definierare. Alla definitioner är lika rätt.


Jessica: Min mammas familj kommer från norra Finland (nära Oulu) och min pappas lite längre nerifrån (nära Pori).

1 kommentar:

Anonym sa...

Tack för att du delade dina tankar med oss. Och väckte åtminstone mig till eftertanke över hur man har det inom våra familjer. Kan ibland vara slentrian för många, och många tar alldeles för mycket för givet.
Det är sant som du säger, många bryr sig inte om sina nära. Jag tycker det är självklart att bry sig och värna om sina ”nära och kära”, modernt eller inte. Hos oss fanns mina föräldrar/barnens morföräldrar 2 gator bort, mina svärföräldrar/barnens farföräldrar 120 mil bort. Det var ju alltid en fysisk skillnad mellan mor- resp farföräldrar för våra barn. Men skillnaden var bara fysisk och jag menar ”bara”. I övrigt var allt lika. Både mor- och farföräldrar älskade sina barnbarn med samma omtanke, värme, intensitet. Kontakterna med farföräldrarna upprätthölls via telefon flera gånger i veckan och via brev, foton och vykort. Kontakterna med morföräldrarna var fram till tonåren bulle-och-mjölk-fika hemma hos dom några gånger i veckan fram tills kompisarna blev viktigare för barnen.
Både mina föräldrar och svärföräldrar var ett stort stöd för oss, även om avstånden var olika. Våra fysiska besök hos svärföräldrarna var 1 gång/år. Resan tog flera dagar i anspråk enkel väg och det var tufft . Kontakterna, värmen, omtanken fanns ändå hela tiden ömsesidigt. Vi brydde oss om varandra, vi hade en jättefin sammanhållning och kunde vilken tid på dygnet som helst ringa om vi hade bekymmer av något slag till dom allihop.
Det jag vill säga med allt detta är; Jag tror inte att geografiska avståndet har någon betydelse när det gäller familjerelationer. Tror inte heller det är specifikt för någon nation. Tror det beror på oss som enskilda individer, vilka inneboende känslor vi har, vår empati, vår emotionella förmåga etc och vår vilja att umgås med våra närstående. Någon klok har sagt; Alla kan inte älska alla, men alla kan älska någon! Sen får var och en definiera ”nära och kära”, du har så rätt! Dom behöver ju inte vara oss kära för att vara nära (påtvingade band) och dom behöver inte vara nära i släkten heller för att vara oss kära (självvalda band)!
En vacker dag ska jag skriva min ”halva bok” om familjeband och traditioner, tack för att du väckte mitt inre i den här existensiella frågan!
Kram från Maggan1