lördag 31 januari 2009

dag hundrasextio -kapitulation

Jag vägrade på in i det sista. Men så tog den mig, influensan, någon gång i natt när jag för en kort stund sänkt min gard. Nu är det feber, halsont och allmänt krassel som regerar. Och jag ska aldrig skoja om förskylda män mer, för när en höggravid kvinna är sjuk, då är hon S J U K, även om det handlar om en enklare och snabbt övergående (hoppas jag) förkylning.
Det är så synd om mig! Kan inte nog påpeka det. Har ont ont ont och när jag hostar, vilket jag gör ofta och mycket, känns det som att hela jag ska spricka från alla håll och kanter. Ett redan ömt underliv blir inte direkt kaxigare av att känna enorma magen spännas och pressas ner mot den, så det här är ingen lek mina vänner, det är synd-om på största allvar.

Nu kom finaste Marcus med mat. En het thaisoppa med kyckling och cocosmjölk till mig. Gott. Tänkte försöka skrämma iväg de envisa baciluskerna med chili och andra kryddor. Väck med skiten!

Appropå finaste Marcus så kan ni läsa om honom i dagens expressen, angående jobbet som tidningens senaste och nyaste nyhetskrönikör efter Aftonbladets misslyckade värvningsförsök.
Från och med onsdag finns han att läsa där!

Nu ska denna sjuka och trötta klump sörpla soppa och sen krypa ner i sängen igen.

växande hörn av hopp

Redan en ny dag egentligen (och bara en från 37+0). Men eftersom jag sitter här och ännu bara håller på och avslutar den gamla, får vi låtsas att vi är inne på den 159:e fortfarande.
Denna förbaskade förkylning som jag ett bra tag vägrat tillträde till kropp min har lyckats smita in på något sätt. Har varit riktigt hängig idag. Dock ingen feber, men då går jag ju på en liten alvedondos mest hela tiden.
Hursom så ska jag fortsätta vägra och ignorera så gott det går. Kanske fattar den vinken och sticker till slut.

Idag var vi en sväng till Babyproffsen (inte så smart med tanke på snuvan) och köpte ett babyskydd att ta hem bebis i. Kändes häftigt och samtidigt jättekonstigt och oerhört... ja nästan övermodigt och lättsinnigt att bära hem kartongen. Som om vi kaxigt förutsätter att bebis ska med från BB. Vi hoppas ju såklart stenhårt och försöker också lite självsäkert tro att nu ska det banne oss faktiskt gå bra med. Fast samtidigt vågar vi inte riktigt gå hela vägen som att tex packa upp lilla liggdelen och kvittot har vi lagt i ett bra ställ, ifall... ett fruktansvärt ifall. Det där ifallet gillar jag inte och det stör så väldigt i alla andra goda och fina tankar om framtiden som just nu bör tänkas.
Hörnet av hopp växer sig åtminstone allt större med ännu ett lådtillskott och det är väl en väldigt god konkret "gärning" hos oss.
På tisdag kommer mina föräldrar som ska hjälpa till att rensa lite där och sprida det vackraste av hopp även till andra ställen. Ser mycket fram emot det! Då kommer också vagn och vagga och även om det nog blir väldigt tufft med massa färdiga förväntansfulla möbler och ting i hemmet (ifall) så känns det ändå som en mycket viktig del i min positiva uppladdning.

Nu ska vi lägga oss Mini och jag. H*n är en kvällsmänniska liksom mamma och buffar järnet medan jag tuggar nattmacka.

God natt och varma kramar.

fredag 30 januari 2009

dag hundrafemtionio -småsjuk och provocerad

Vaken och relativt glad trots jobbigaste natten. Har ju min dåligt tajmade krasslighet som inte riktigt vill släppa taget och inatt blev det tufft när febern gick upp och min kropp värkte så förbaskat som följd. Låg och grät jättelänge av ren tycka-synd-om för att sen somna om, vakna, somna om, vakna, somna om, vakna, somna om... i alla oändlighet. Nu på morgonen har jag ingen feber längre så allt ser mycket ljusare ut för att inte tala om hur det känns. Hoppas detta håller i sig ett litet tag iaf.

Har under veckan motvilligt blivit fruktansvärt provocerad den där psyksjuka konststudenten. Motvilligt för att det antagligen är just provocera hon vill.
Lite gladare läser jag idag att hon blivit polisanmäld för sitt påhitt och jag hoppas hon blir så skadeståndsskyldig att det länge kommer svida.
Medan barn blir knivmördade av riktiga psykopater som samhället inte har resurser att låsa in känns det extremt illa att i konstens namn slösa ännu mer på dessa.
Polisen, som "räddade" henne från att låtsashoppa in i döden, kanske på riktigt hade kunnat rädda den där kvinnan som samtidigt låg och blev våldtagen ett antal kvarter bort?
Konstverk my ass.
Fy fan för sånt beteende.
Lås in.

Nu ska jag fortsätta knapra knäckemacka med ost och gurka som faktiskt smakar otroligt gott just denna morgonen.

torsdag 29 januari 2009

post-party

Tack alla för att ni är med på mitt kalas. Det var värst vilka goda tårtor jag bjuder på! Men ni är alla värda dom, hundra gånger om.
"Ni är värda allt gott som händer er, för allt det andra kommer hända ändå..."

Själv har jag tillbringat min kväll med att mumsa på det mesta.
Först trollade jag ihop en laxtårta med en botten av kavring och på det ett tjockt lager av philadelphiaostgegga med laxbitar i och det toppade jag sen med massa gravade laxrosor, räkor, dill och citron! Supergott!
Sen fick jag beslutsångest vilket slutade i både en klassisk tårta med massa kvarg-grädde och på den ännu massa mera bär, både röda och blå samt en chokladvariant med halvkladdig nougatbotten garnerad med ett hårt lager mörkt choklad och massor av nötter och vitchokladpraliner!
Nu är jag mätt. Och fortfarande så glad.

Det bästa med alla mina tårtor är att om man inga extra kalorier behöver så slipper man dom! Plus att de går finfint ihop med vilken diet eller odiet man än råkar vara på.
Själv satsar jag på att hinna komma in på ännu ett nytt tiotal vad gäller kilon innan nästa vecka, så här räknas inte kalorier alls.

Nu är det sova som gäller.
Har en lite allmänt krasslig känsla i kroppen så den ska med bestämdhet sövas bort. Imorgon är det den sista fredagen före och den vill jag uppleva pigg och kry-
Så gott jag kan.

God natt och dröm vackert.

dag hundrafemtioåtta -hip hip hurra

Nu är det kalas! Kommer tyvärr inte iväg ut för att kalasa, så det får bli lite bjud här på bloggen. Har låtsasbakat en stor och helt underbart god tårta som innehåller precis det DU gillar mest av allt.
Var så god, ta en bit! Ta två! Min tårta passar alla. Finns inte en allergi, känslighet eller intolerans som kan lägga sig som en dum käpp i firarhjulet.
Se så, var inte blyg. Ta mer.
Gott va?!

Jag var till barnmorskan idag. Sista kollen. En vecka kvar till förlossning och alla koller är kollade. Allt såg också bra ut! Som vanligt. Magen låg dessutom lite över kurvan denna den sista mätningen och det är bland annat det vi nu firar med min supersmarriga universaltårta.
Visst är den god?

Kan knappt fatta att Mini och jag sitter här, så nära varandra fast samtidigt fortfarande så långt ifrån, men med bara en vecka från att äntligen få träffas, mötas på riktigt!
Mamma och barn.
Om allt går bra ska jag om sju dagar få se in i mitt barns ögon, för första gången ska jag få se små ögonlock öppnas och mitt älskade barn titta ut. Det är så stort, så magiskt och oerhört att det inte går att förklaras, än mindre begripas.
Bara 7 dagar kvar.
1 vecka. Den längsta någonsin varnar andra och visst, jag vill gärna den ska går fort, fort, fort.
Men samtidigt...
Just idag känns det så underbart att bara vänta, för just nu känns det som att jag väntar på det bästa, vackraste och mesta någonsin och absolut inget annat, så varför då inte vänta lite till? Jag gör det gärna.
Idag.
Nu, gör jag det.
Medan ni äter tårta.
Ta lite till.


Ps. Vad var det på DIN tårta?

onsdag 28 januari 2009

mätt och belåten

Eftersom Marcus jobbar på fyran ikväll är min bror A barnvakt åt mig eller vad man ska kalla det. Jag får ju inte längre vara själv över natten har ju alla andra bestämt, vilket är lika bra och ännu bättre ändå. Känns tryggt att ha någon här, ifall...
Jag har precis ätit en kebabsallad (måste tänka på tarmarna) medan brorsan tryckte i sig en gyrospizza. Väldigt gott måste vi båda medge.
Nu håller han på och skruvar ihop en av Ikeasakerna som kom idag, en transport som för övrigt gick jättebra och över förväntan. En kvinna (bärgubbe -vadå fördomar?) klarade det galant hela vägen upp, har ju hiss, tills hon ringde på och Marcus kunde hjälpa till att bära in. Så i vårt sovrums heliga hörn av hopp ligger nu kartonger och lådor med babyrelaterade prylar och bara väntar på att bli uppackade.
En sak i taget.

Min onda hals är ond, men av något annat känner jag inget. Vägrar ju som bekant och hittills verkar det funka. Imorgon ska vi käka lunch alla tre på stan efter att Marcus kommit och innan bror åker. Herregud var jag är ute och flänger när man tänker närmare på det. Men bra det. Flänga är kul och har man roligt går tiden snabbare, det var vi ju alla överrens om.
Får se om det blir film sen. Vill ju gärna se lite Mackan i TV med. Hursom, imorgon när jag vaknar kan jag glatt tänka "bara en vecka kvar nu..."

God kväll.

dag hundrafemtiosju -sjuk...?

Har en envis ond känsla i hals och bröst, eller i lungorna typ.
Vill inte, ska inte bli sjuk.
Lisa från igår har fått feber och Marcus har ju precis frisknat till så det verkar vara på g runtom. Men jag ska inte!
Vill inte.

Är fortfarande härligt hög av gårdagens trevligheter, något jag kommer leva rätt länge på.
Väntar nu på att bärgubben ska komma med resten av sakerna, något som ska ske i eftermiddag. Jag ska helst tydligen vara behjälplig att flytta in dom, my ass. Har betalat för transport och då ska gjererna ända in. Kan hjälpa till genom att låsa upp dörren, men där går gränsen. Marcus är visserligen på väg hem från jobb, så då finns ju två händer till, men jag tycker det är lite B. Sa igår till tjejen i kassan att jag inte kunde garantera nån fysisk assistans och pekade på rullan så det får faktiskt funka ändå. Har ju alltid annars gjort det.

Nu ska jag fortsätta bomba mig med c-vitamin och vägra sjukdom!

Bara 8 dagar kvar...
Iiiiiiih.

tisdag 27 januari 2009

bilds of our day










En av alla saker som jag fick upp, alldeles själv, är den här grodförvararen.
Jag gillar grodor och det kommer Mini också få göra :-)


I nya numret av Föräldrar och barn hittade jag, förutom många bra och läsvärda artiklar, det här tjusiga paret ;-).
Att vara gravid, nästa nummer ute den 3 februari.

post-ikea-partum

Vilken härlig dag! Helt slut är jag och känner inte ens en antydan av röv eller annat som hör det partiet till, men vad 17 gör det när man har haft så roligt som jag idag!?!
Vi (bror A, Lisa och jag) åkte iväg vid elva och kom inte hem förrän runt halv fem. Inte den snabbis jag hade siktat in mig på, men det var skönt att inte stressa. Vi tog det verkligen lugnt, rullade runt på alla avdelningar, åt långlunch och fikade, rullade ännu mer, fixade hemkörning och avslutade det hela med sladdrig korv och glass. Precis så som man ska!
Nu sitter jag här med ett berg av kräklappar, babyunderlägg, mobiler och nattlampor framför mig och vet inte vad göra med dem.
Imorgon kommer skötbord och lite hyllor.
Nästa vecka vår älskade bebis.
Om allt nu fortsätter och slutar som det ska...
Vilket vi ju såklart hoppas och också stenhårt tror på!

Ikea var alltså precis lika kul som jag hade hoppats och jag är innerligt tacksam för att trippen blev av. Får säkert betala för mastodontrullningen i ett par dagar framöver när väl känseln och det onda letar sig tillbaka, men som det var värt det! Förvärkarna som var riktigt ilskna igår kväll har tack och lov hållt sig på behörigt avstånd och Mini har buffat glatt med jämna mellanrum, vilket varit och är det viktigaste.
Vid sex åkte jag och bror iväg på ytterligare ett äventyr, denna gång en kortis (eftersom de stängde sju) till babyproffsen och fick där den länge eftersökta babyboxen med reklamgojs. Nu är den min! Har ännu inte öppnat lådan, så det återstår att se om det varit mycket väsen för ingenting.

Snart kommer bilder från min mesta dag.

Hoppas ni har haft en fin med.

Många kramar!

dag hundrafemtiosex -finnjonna mikrobloggar

: Vi hörs efter Ikea!



*Här simulerar jag en dans med tillhörande sång, som ska symbolisera min glädje över annalkande shoppingtripp*

måndag 26 januari 2009

lovade ju lite mode...

...så lite mode får det bli.
Det här är en av tröjorna jag fick förra veckan och jag tycker mycket om den även om den skulle kunnat ha varit lite större och längre nertill. Och om jag vågar mig på en amningstanke så här på måndagkvällen, så är det så att man lätt får ut tutten ur omlottningen vid behov :-)
.................................................
Har insett idag att det här
är sista hela veckan med Mini i magen och som jag kommer sakna den! Magen alltså. Mini får jag ju förhoppningsvis bära i min famn framöver, men magen... den fina... den onda... men ack såååå underbara. Älskar att vara gravid! Hade såklart hoppats få och kunna gå lite mer i det här tillståndet, men det är inte fy skam att bara vara heller. Känns faktiskt riktigt vemodigt att "gå vidare" fast jag egentligen har och fortfarande längtar som en liten tok på det.
Bara allt går bra nu...
Låter säkert som att jag är hög på värkisar eller annat men icke, har faktiskt skitont just nu om jag ska vara ärlig, men är så fantastiskt glad ändå (och jag smittar!).
Mini har haft en fartfylld kväll och påminnt oss om det ljuvliga lilla liv som finns därinne och klart vi vill ha ut det, livet. Levande och sprattlande!
Om 10 dagar får h*n komma.
Vi väntar.

aaah suomisong

Tack JennieS för att du påminde mig om detta öronens konstverk!

dag hundrafemtiofem -resfeber

Längtar så till imorgon. Då är det äntligen dags.
Känns som att jag ska på en resa till ett vackert fjärran land, med solsken, fina sandstränder och klart turkost vatten. Det pirrar i magen och jag känner mig glad och förväntansfull. Min packning som jag kontrollerar hela tiden, nervös för att jag kanske har glömt en grej eller två, består av en lista med saker som ska köpas. Får inte missa något.
Jag pratar givetvis om trippen till Ikea!
Eftersom det kändes bättre igår och fortsatt så idag kan jag verkligen se mig rullas runt där imorgon. Om inget oförutsätt händer vill säga. Rulltur där känns obeskrivligt kul! Galet att Ikea kan locka så pass att jag får mysont i magen och fnitteranfall mitt i kaffet, men så är det.
Listan är som sagt klar. Hoppas jag. Mitt handlakort redo och jag likaså.
Imorgon bär det iväg!
Hi hii.

I övrigt är det en typisk grå januaridag, men vem tittar ut?
Vecka 36+1 idag och vi är på allvar inne i den 37:e. En vecka som tidigare bara alla andra kommit till men som jag nu med försiktiga steg besöker.

Jag följer just nu dagligen ett par andra höggravida kvinnor. De är alla före mig med en vecka eller två och har olika förutsättningar och erfarenheter i bagaget. Spännande minst sagt när det nu börjar närma sig!

*Först har vi en annan Bambi på hala isen, mrs Jones i v 38+1, som imorgon ska bli igångsatt. Detta är således hennes sista dag med efterlängtade lillasyster i magen som storebror vakar över i himlen.
All lycka nu vännen och snart är hon här hos dig!

*Sedan har vi prinsessan Josefine som är i v 38+3 och lever ett gravidliv som jag bara kan drömma om, men absolut inte missunnar henne! Hon är glad, positiv och fräsch, går på Ikea och fest och när jag läser henne känns det nästan som att jag med hänger på. Sådana sköna injektioner av "normalitet" behöver jag verkligen titt som tätt.
Lycka till!

*Och så sist men inte minst, bokstavligt talat :-), har vi Theresa och hennes stora kille som verkar trivas fantastiskt bra i mammas mage. Det är v 37+1 för de idag och graviditeten har inte direkt varit en dans på rosor, inte heller tiden före som rymmer mängder av mf och stor sorg. Men Theresa är en kämpe och snart kommer belöningen.
Håller tummarna för att han snart, pigg och kry tittar ut!

Måndagskramar till alla från en Jonna som är på topp idag.
Just nu.

söndag 25 januari 2009

blandad söndagsquiz

Filmen var dålig så det blir lite frågor och svar istället. Söndag som det är.

Anna:
Var pajen på påse god? :) har funderat på att testa den ett tag så :)
-Ja det var den! Nästan som hemmagjord (beror iofs på vem som gör den). Lite mycket dock för två så nu idag fick jag slänga resten eftersom vaniljsåsen tog slut :-p Nästa gång blir det bärvarianten!

Birgitta:
Vad är det för paj i påse? Måste få veta! Guuud så sugen man blir
-Ekströms, tror jag det var. Dyr. Men smidig. Två påsar i ett att hälla i form och sedan in i ugnen i 25 min!

Anna:
Du lämnar väl oss inte hängande här i cyberspace sen förresten, du skriver väl ett inlägg då och då även när du har Mini i famnen istället för i magen?
-Nädå. Med Mini hängandes på framsidan ska jag såklart fortsätta "snacka" med er!

Linda:
om en månad har du henne i famnen och huvudet är fullt av nya tankar på amning, flaskor, bajsblöjor och massa jidder. du fortsätter väl att blogga då?
-Som ovan. Jag ska absolut fortsätta då. I vilken utsträckning får vi se. Kan hända det kommer handla mycket om babybajs. Fniss.
Hoppas jag...

Bambi:
Du har inte möjlighet att få lite akupunktur eller så innan snittet?
-Har inte kommit på tal så jag tror inte de har sånt... men ska prata med min BM på torsdag! Tack för tipset.

Catis:
Också måste jag fråga vad är abdominellt cerklage för något?
-HÄR förklarar jag lite närmare. Kortfattat kan man kalla det för ett stödband för en slapp tapp (försvagad livmoderhals) som opererats in genom buken.

Gabriella: (appropå Ikeatripp)
Om jag var i Sverige skulle jag själv se till att få dig dit och hem. Får du inte ta färdtjänsten?
-Tack snälla för fina tanken:-)! Färdtjänst har jag ju och skulle egentligen få åka med, men litar inte alls på att det skulle fungera och orkar/vågar inte chansa. Vi får istället punga ut med 700 kr på hyrbil vilket säger rätt mycket om fortroendet till dom.

Mia:
En fråga som jag undrat över länge: all den smärta som du nu har, kommer den att bara att försvinna av sig själv när bebis kommer ut? Är all smärta relaterad till din graviditet, och går den i så fall automatiskt över?
-Smärtan jag har nu är relaterad till graviditeten och mitt stillaliggande så länge så jag hoppas ju att den går över rätt snabbt iaf efteråt. Men bara efter snitt tar det ett tag så jag får nog ha tålamod. Men jag kommer säkert ganska snabbt känna mig lättare iaf och det gör ju inget!

Stina:
Är själv ordinerad vila och sängläge de resterande 10 veckorna av vår graviditet. Har prematura värkar som inte riktigt verkar ge med sej. Har en hopplös känsla inom mej, vill inte bli inlagd! Vågar inte ringa förlossningen igen heller. Vad händer då? Känner mej så ensam.
-Hur går det för er? Hoppas bra.
Det är så lätt att säga nu, men om du är i v 30+ så är du väldigt mycket på rätt sida även om det skulle komma igång, vilket vi såklart hoppas dröjer ett bra tag till!
Jag var också emellanåt riktigt orolig för att bli inlagd och därför tog jag det extra lugnt, hur man nu gör det från att inte göra nånting, men försök verkligen tänka förebyggande. Och ring förlossningen om värkarna ändrar karaktär eller blir kraftigare och mer regelbundna. Gör det! Du kanske måste komma på koll, vilket inte är helt fel, för mig har det varit väldigt lugnande och bara att få prata med någon kan lugna, om personalen där är bra vill säga.
Lycka till!

Anonym:
Papa Grappa är bäst. men jag har inte varit på fiket. Ligger det alldeles intill eller?
-Japp i samma lokal som pizzerian. Åh nu blev jag sugen på pizza...

L: (angående Minis tillväxt)
Vad betyder -9 -8??
-Mini har varit lite mindre än genomsnittet enligt tillväxtultraljuden. Senaste två gångerna har h*n varit -9% och nu sist -8% under kurvan. Vilket ändå är helt normalt och bra så länge bebis följer sin egen linje!

Anna:
Du missar väl inte 'True Blood' ikväll?
-Jo, jag gjorde det. Har inte sett sen innan jul. Vet inte vad som hände. Tror det kallas julafton och annat. Vilket avsnitt är det nu? Måste komma ikapp på något sätt...

AnnicaP:
Vågar mig på en fråga som jag inte vågade ställa i början av graviditeten. Det special cerklage som du har.... vad hade hänt om du fått missfall i typ v.10? Hade du kunnat blöda ut normal väg eller hade det behövts någon op av något slag?
-Vi pratade mycket om det innan graviditeten och enligt läkarna skulle kroppen kunna fixa det själv före v 14 ungefär, om det Gud förbjude hade gått fel. Sedan hade det blivit besvärligare, vilket hade inneburit buköppning alt att med lapraskopi gå in och lösa upp bandet och ta det den vanliga vägen så att säga. Därför gjorde vi lite extra UL och annat från tidigt så vi skulle ha så mycket kontroll som möjligt.

Rosanna:
Har ni bestämmt något namn på mini efter att h*n kommit ut?
-Nej inte än. Några namn finns på listan, men vi får se...

Joanna:
Angående "den vanliga vägen"... vad skulle hända om Mini försökte ta den? Jag antar att cerklaget sätter stopp för alla dykförsök, så blir det ett snabbsnitt då?
-Dykförsök undanbedes vänligt men bestämt! :-D
Det blir stopp av cerklaget, men ett riktigt ihärligt krafsande nedåt skulle kunna innebära att jag liksom kan spricka därnere/inne (hemska tanke). Fast det skulle nog kännas så pass mycket ifall det var på gång att jag antagligen redan hade tagit mig till sjukhus och lagt mig på op bordet för ett akutsnitt.

Att tämja vulkanen inom mig:
Tar dom inte cerklaget förrens du vill?
-Mitt cerklage kan sitta i så länge jag kan tänka mig att försöka få fler barn.

Elmida:
Du väljer väl att vara vaken under snittet? Så du inte missar den allra första tiden..?
-Abolut! Bara allt går enligt planerna.

Anonym:
Tror du att ni kommer att gå igenom den här resan igen, för att få syskon till Mini? Eller är det en omöjlighet, med tanke på liggställning och orörlighet?
-Absolut! Börjar redan nu känna mig lite kaxig och liksom rycka på axlarna och tänka: Äsch det här var väl inget;-). Men vi får se. Först ska älskade Mini ut levande och sedan ska jag och kroppen komma igång. Min dröm och önskan är att få Mini och sedan gärna ytterligare ett par syskon...

Mamma till en liten miniängel:
Jag har några funderingar som du gärna får svara på men förstår om du inte vill.. Hur länge efter er sons resp dotters bortgång försökte ni bli gravida igen? Vad hade ni för tankar kring en ny graviditet?
-Beklagar er förlust!
Efter Dante hann vi aldrig börja försöka egentligen utan blev gravida, på vad jag kallar, det första icke-försöket. Glädjen var såklart enorm när vi fattade läget. Tror inte man kan vara direkt "redo" för att på nytt försöka, bara mer eller mindre.
Det var tufft i början. Oron var enorm. När vi passerat Dantes BF blev det lite lättare och jag kunde separera de två graviditeterna. Sen dröjde det tyvärr inte så länge förrän vi förlorade älskade Liten med.
Dagen efter den förlusten pratade vi med klinikchef och en överläkare om cerklage. Visste direkt att vi ville igen. Sen tog det ett par välbehövliga månader innan op och efter det körde vi på. Tyvärr utan resultat. Nästan ett och ett halvt år senare blev vi sen äntligen gravida med hjälp av IVF och även om det gått så lång tid var det lika tufft och oroligt som jag minns det som med Liten.
Men man gör det.
Så länge längtan är starkare än rädslan...
Lycka till!

Så ja.

God natt alla fina!

tankar och små tuttar

Det har kännts ganska mycket bättre idag, så jag vågar faktiskt nästan tänka tanken ~Ikea~ fullt ut. Känns väldigt stort att kunna live få titta på och också köpa något så stort som ett skötbord till lilla Mini. Hoppas verkligen det blir av. Går det inte, så finns ju såklart andra alternativ, men jag tror jag skulle må så bra av en tur dit nu i veckan.

Den här söndagen har varit kul och därför också gått fort. Ibland känns det bara bra. Har ju givetvis en hel del att göra med hur kroppen ter sig mot mig och idag har den varit en vän, eller så tog jag tabletterna i tid. Hursom har det inte gjort så förgrymmat ont och det är det viktigaste.
Marcus har legat i soffan och kurerat sig, sett fotboll -gratis ;-) och tagit tempen. Den verkar vara på väg ner. Hoppas han blir frisk snart. Känns som att vi båda kan behöva alla våra krafter nu sista veckan inför det som snart ska ske.
Provade med darriga händer min amnings-BH tidigare, som jag modigt nog beställde häromveckan och började med ens gråta. En blandning av glädje, förväntan och skräck strömmade nedför mina kinder. Tog av mig den snabbt efter att jag konstaterat att den är lite stor (när ska tuttara egentligen fyllas på med mjölken?) och stoppade i fina väskan som ska med den 5:e.
Den är ungefär halvfull nu, väskan. Sakta men säkert går det. Ungeför som min mentala förberedelse. I tanken kommer jag så långt som till torsdagens morgon och sista duschen men därefter är det svart med endast lite diffusa bilder på allt och inget. Ska jobba på det nästa vecka.
Men nu ska jag se film.

Skön söndagkväll.

Kram,

ett oanständig förslag

Min Marcus tipsar HÄR om hur man kan få lite frid på helgerna. He he.

Vilket ljuvt litet monster jag måste framstå som.
Men vadå. Det är jag som köpt soffan och min pappa som gett oss TV:n!
Dessutom är jag så mycket gulligare med en extra hundring i plånboken när jag tvingas kolla på körslaget på pytteTV:n.
Jag är minsann värd alla det där kronorna, väskorna, skorna som Marcus fotbollsfixering kostar honom.
Och då vi ska inte tala om vad han tjänar på det...

Rösta på hans fotbollsblogg i Stora bloggpriset!

Så nu ska jag fortsätta vänta på bror.

dag hundrafemtiofyra -vecka 36+0

Sovit en liten skvätt bara i natt. Tittade på superspännande LOST till morgontimmarna och vred sen på mig i soffan bäst jag kunde och snodde en timme sömn här och en där, mycket mer blev det inte. Men väljer att känna mig relativt pigg ändå! Jag vaknade runt tio av ett ilsket pipande då min sjukling i sängen började ta tempen hudra gånger om och lika bra var nog det, uppvaknandet, för den här söndagen känns som en bra dag att ha vaknat till! Bra va!
Väntar nu på att brorsan och Lisa ska komma och hämta mig. Vi ska på stan och fika. Försöker hålla mig borta från stackars Marcus så han får snora i fred. Vill ogärna få på mig bacillerna även om det nog redan har hänt. Är dock helt inställd på att inte insjukna, hoppas det räcker för att hålla mig frisk.

Ha en fin söndag så hörs vi senare.

Kram!

lördag 24 januari 2009

finnjonnas fin(n)mage och lite vikthets

Vecka 35+6 idag, imorgon 36+0, vilket hade kunnat betyda att det kunde vara 6 hela veckor kvar om detta hade varit en helt normal graviditet. Sex veckor till! Inte för att magen är såå stor (har ju sett större) men på min kropp känns den ändå rätt ordentlig och med flera veckors tillväxt ytterligare, ja vem vet var det hade slutat.
..............................................
Appropå enorma magar, så kommer jag osökt att tänka på vikt och senaste veckans vikthetsdebatt.
Läser en krönika i samma anda på AB's Wendelasida av Malin Wollin som jag inte alls blev road av, snarare det motsatta. Den är full av paradoxer och knepiga uttalanden som visserligen (och förhoppningsvis) kan vara rent ironiska, vilket jag dock denna gången betvivlar.
Bland annat får jag som läsare veta att Malin älskar sin kropp, kan äta vad som helst och fortfarande vara smal. Kul för henne! Jag får också veta att hon inte vill vara tjock och ha 10 gravidkilon kvar (ett halvår efter förlossningen) och visst, det är helt upp till henne och åter, kanon för att hon inte är eller har det.
Men när hon sedan ska läxa upp andra som kanske inte har hennes "odemokratiska gener" att bantning inte är bra (vilket det såklart inte är), att livet ska vara en njutning (håller jag absolut med om, men kanske till ett visst pris eller några extra kilon för andra) och att kvinnor inte ska straffa sina kroppar (nej tack!) blir det snett för samtidigt ska de heller inte tro att det är ok att se ut hur som helst. Ge fan i att vara fet! För det är fult.
När följande harang spills ut på pappret blir jag riktigt konfunderad och aningen orolig:
"Det är inte hälsosamt att vara tjock och ändå ska vi lära våra barn att det inte spelar någon roll hur vi ser ut.
Vad är det för dumheter? Det spelar alltid roll hur du ser ut. Utseendet är viktigt men det är belagt med dödsstraff att påpeka detta. Det är lätt att vara snygg och smal. Det är svårt att vara tjock och ful.
Jag älskar mina barn, hur de än ser ut, men hur ska jag få dem att tro att alla andra också gör det när precis ALLT i samhället talar om för dem att det inte är så?"
Och jag undrar förvirrat, vad menar hon?
Att man aktivt ska lära barn att utseendet är viktigt, att det alltid spelar roll hur de ser ut? Måste BARN verkligen lära sig just detta av oss? Är inte det något som de tyvärr, antagligen, så småningom kommer få "veta" på ett eller annat sätt, när samhällets rådande ideal inte längre kan hållas på en armlängds avstånd ifrån dem? Mår barn så dåligt av att tro (veta) att de duger precis som de är?
Tydligen, om man ska lyssna till Malin Wollin.
Vidare tycker jag att det sammantaget blir helt galet att blanda ihop smal med snygg och tjock med ful sådär rakt av efter att strax innan ha snackat hälsa.
Att kraftig övervikt inte är häslosamt tror jag de flesta håller med om, men att det är fult? Enligt vem? Ful och snygg är väldigt subjektiva bedömningar och åsikter och jag tycker man bör vara försiktig med att lära ut sådana till sina barn. Låt de göra sina egna tids nog och skydda dem så länge ni kan från samhällets extremt vinklade sådana.
Åsikter och ideal som idag säger något helt annat än de gjorde för 60 år sedan. Då hade Malin med de där tio extra kilona varit fullständigt normal i andras och kanske sina egna ogon med.
Jag önskar också alla ett liv fullt av njutning, utan bantning, men som framförallt är friskt, gott och bra oavsett om det innebär ett antal kilon hit eller dit.
Och låt era barn fortfarande få veta att det inte spelar någon roll hur de ser ut, vad än samhället en vacker dag må säga dem!
God natt!

busenkelt




Har precis bakat en paj som jag just i detta nu mumsar på med ett stort leende.
Var på snabbistur tidigare med Marcus och var då väldigt sugen paj med massa vaniljsås, men som vanligt på helgerna är jag inte ensam om det suget så pajjen var slut. Deprimerande värre. Blev kinkig och ville helst slänga mig på golvet, dunka nävarna i detsamma och skrika "vill ha, vill ha, villa ha...". Givetvis behärskade mig likt den vuxna individen jag är och köpte istället hem färdig pajgrejs i påse och vaniljvisp från affären och voilá, äppelpajen är klar att ätas!



pigga upp en stackars sjukling

Glöm inte att rösta på Marcus en gång om dagen HÄR!
Inte bara för att det är synd om honom idag utan framförallt för att han helt enkelt är bäst och för att det finns lögnaktiga, ordbajsande konkurrenter som långt ifrån förtjänar sin plats bland de nominerade och därför ska lämnas långt bak i fältet. Morr.

Nu ska jag äta en laxfilé och sen vankas rull.

dag hundrafemtiotre -vi närmar oss

Min Marcus har insjuknat. Han har fått influensa. Stackarn. Det är faktiskt extra synd om män när de får feber och börjar snora. Inte lätt alls då, tillvaron. Jag hoppas det inte blir värre och att det går över snabbt och framförallt egoistiskt nog att jag inte smittas. Men jag tror inte det. Trots mitt uttalat låga immunförsvar just nu känner jag mig rätt motståndskraftig mot de flesta typer av epidemier. Vägrar dom helt enkelt och hoppas det hjälper. Har mina krämpor och det räcker så. Men vill ju gärna ha även min Marcus frisk.
Som tur är, om man kan kalla det för det, behöver han alvedon så det lutar åt lite rullning i alla fall. Har många onda sammandragningar idag med, ännu inte i klass med gårdagens, så jag skulle verkligen vilja komma ut en sväng och andas.
Vi får se hur det blir.

12 dagar kvar idag.
Imorgon 11, sen tio och därefter plötsligt bara en ynka siffra gånger nio innan det smäller. Ja eller vad man nu kan likna det vid.
Hoppas allt går bra bara, hela vägen.

Bästa lördagen önskar jag er!

fredag 23 januari 2009

ny chans imorgon

Det är inte mycket nytt jag kommer med i dessa tider känns det som. Bara massa tjat om det gamla vanliga. Men det är som det är...
Tack för att ni lyssnar!
Har haft en ruskigt jobbig dag idag, både känslomässigt och fysiskt. Mitt projekt "roligt..." har jag lagt på hyllan för en stund eftersom det inte riktigt gått ihop med rådande humöret och tårarna som under dagen hört till. Varit ledsen för allt och ingenting samtidigt som rejält jobbiga sammadragningar (förvärkar) bråkat och fortfarande bråkar i magen och underlivet. Svårt att vara glad då. Men jag försöker mellan varven. Försöker.
Jag får se hur det blir med Ikea. Beror helt på dagsformen då. Nu hoppas jag i första hand att helgen blir lite bättre ur kroppslig synpunkt så jag får komma ut och rulla lite. Andra utflykter får vänta.
Det bästa i min tillvaro är ändå lilla bebisen som svävar runt i magen. Kan inte fatta att det finns plats att fortfarande buffa så men det gör det tydligen och då ska det också buffas! Med besked. Älskar känslan av de små fötterna och händerna som stöter till och även om det gör ondare än ondast när fel organ tar smällen så bara älskar jag det, livet som rör sig därinne!


Tack... eller jag är glad idag...

...för att det snart är en ny dag med nya förutsättningar.
...för att äggmackan i morse fick det att pirra till i gommen på mig
...för att Marcus köpte senaste Mamatidningen till mig och jag snart kan lägga mig i sängen, bläddrandes i den och låtsas att jag är en av alla andra.
...för att min läkare nog har okejat min eventuella framtida Ikeatripp.
...för att Marcus var så snygg och bra i på spåret fastän det inte riktigt gick som på räls. moahahahaa :-) och ännu gladare för att jag kunde två resor snabbare än han, yes!

Kramar och god natt!

jag ska nog till Ikea!!!

Härligt att bricanylen forfarande hjälper! Tar ju inte bort allt men lättar avsevärt åtminstone.
Har blivit lite lugnad och väntar nog in pengar från FK nästa vecka istället, så då kan jag släppa den biten för nu och helt leva på Marcus i helgen.

Jag fick ett svar angående Ikea från min läkare, lite tveksamt, men ändå. Om jag mår ok, inte har för ont och planerar en kort tripp så ska det nog gå bra. Alltså ska jag kunna åka. Nog. Hade visserligen hoppats på något, typ: "Jaa Ikea, vad roligt. Absolut. Åk du! Stanna ett bra tag, ha ingen brådska, se dig omkring och kila in på citygross på vägen hem..."
Men nåja. Det ska ju bli en snabbis, har listan nästan redo. In och ut bara. En typisk manlig shoppingtur. Så får det bli. Bara jag mår bra då och inte har för ont.

Hep.

dag hundrafemtiotvå -

Fredag och nästan helg. En hel helg med Marcus hemma. Tjohoo! Efter helgen börjar nedräkningen från 10. Helt sjukt och samtidigt så underbart.
Försöker att inte stirra mig blind på det som förhoppningsvis är kvar utan istället att fortfarande glädjas åt det jag har lagt bakom mig, vilket är många, många, långa dagar.
Jag ska från nästa vecka börja ladda rent mentalt på förlossningen med. Vågar inte riktigt än ta det till mig. Läser lite försiktigt det jag kommer åt men har svårt att se mig själv ligga där. Hade en förhoppning om att jag skulle få lite lugnande piller före själva snittet, men det går tydligen inte så jag måste hitta lugnet på annat sätt. Tar det nästa vecka som sagt.

Idag ska jag ha roligt igen. Har ännu inte börjat projektet och det kändes ett tag som att det skulle bli svårt att genomföra när jag upptäckte att jag inte fått min sjukrsättning. Hade det faktiskt lite på känn. Att det skulle strula. F-kassan tycker säkert att det är dags att skicka mig på jobbsök eller annat och att jag nu har "latat mig" tillräckligt. Jag får avvakta och se om jag hör nåt nästa vecka och tills dess leva på smulor.
Det är inte roligt att vara fattig, framförallt inte inför en älskad liten bebis ankomst. Finns ju så mycket jag skulle vilja köpa, framförallt nu när jag är på gång med min positiva, mentala uppladdning. Och så finns det inga pengar. Blä. Men det fixar sig. Lite segt bara.

Medan jag sitter och skriver kommer det med alldeles för jämna mellanrum starka förvärkar och stör. Det flimrar för ögonen och jag kan inte andas. Aj aj aj vad ont det gör. Inte ge upp nu tappen. Lite till. Bara lite till...

Får lägga mig och hoppas de ger upp efter bricisintag.

Ha en bra dag nu och glöm inte att ha kul!

torsdag 22 januari 2009

sen kvällur

Det blev ingen jättekul tur på hjul. Fick en släng av den trista biverkningen nedstämhet och började gråta mitt i räkmackan på cafet. Sen på toa såg jag hur eländig jag såg ut och grät lite mer (varför 17 ska de ha så starka lampor på kundtoaletterna för?).
Rullade vidare och tröstshoppade en varm liten sak till Mini som jag blev gladare av och så hämtade vi mitt H&M paket och jag log lite mer ändå.
Ja, ja, man kan inte ha superkul jämt och imorgon är en helt ny dag och då ska mitt projekt "tiden går fort när man har roligt" fortsätta.

Appropå Ikea. Har inte fått svar från läkaren än, men hoppet lever vidare. Jag verkligen VILL till Ikea nu. Har nätshoppat mig blå om fingrarna men skulle för enkelhetens skull faktiskt gjort det även denna gång om det inte vore för Ikeas "handla hemma" som stinker bajs. Inget av det på min lista kan man stoppa i varukorgen! Bu. Men då får ju jag min anledning att åka dit. Hi hi.
Marcus ska såklart med och han hade visst åkt själv, säger han nu. Fast det är lätt att göra när jag fixat både bil, chaufför och supershoppare (mig själv), förhoppningsvis.
Hrmpf, mutter, mutter...

Nä nu ska den här valrossen släpa sig till sängs. Kanske blir det lite modevisning imorgon. Det fanns ett par riktigt trevliga överraskningar i paketet som bara skriker om att bli uppvisade för någon.

God natt och tack för idag!

snart rull

Väntar på Marcus. Han är på gång.
Jag är på gång.
Halvägs mot stan tror jag dessa har börjat verka och kroppen slutat.
I alla fall lite.
Kanske blir det räkmacka sen.
Jag tror det.

ännu mera iiiiiiih

Leker med en trevlig liten tanke som jag inte vågat tänka förut.
Jag hoppas, vill och önskar så att få åka till Ikea i Lkpg nästa vecka och kanske kan det bli verklighet! Har mailat min läkare och väntar nu på svar. Kan ju egentligen inte tänka mig att det skulle vara några problem ftersom tappen var så stängd och fin igår och jag menar, bakåtlutad i framsätet i en halvtimme på slät motorväg, sen i rullstol längs släta korridorer där, göra beställning, få det hemskickat och åka hem igen. Lätt som en plätt.
Åååh jag hoppas verkligen. Har en lista som jag pulat med i några veckor, vet vad vi vill ha och det skulle vara så bra för mig att få göra det, som en del i min mentala och positiva föreberedelse för vad som förhoppningsvis sedan väntar veckan efter.
Visst kan jag skicka motvillige Marcus. Men han gillar inte Ikea, vill inte dit. Har varken bil eller tålamod och jag vill att inhandlandet av skötbord och annat fint till Mini ska ske under harmoniska och glada förhållanden, så därför bör jag åka. Eller hur?
Min ena bror kommer i helgen och ska stanna ett tag så jag hyr i såfall bil åt honom, tar med Lisa (måste ha en tjej med) och åker och shoppar!
Iiiiiiiiiih. Nu blir jag sådär ivrigt hoppsugen igen. Skulle vara så roligt och roligt ska jag ju ha nu.
Jag vet många cerklagesystrar som åkt och rullat på Ikea mot slutet så nog ska väl jag också...
Ropar inte hej, förrän läkaren har svarat.
Men hoppet (och lusten) har väckts.

dag hundrafemtioett -två veckor kvar

14 dagar.
Så nära kan vi alltså vara. Kanske närmare ändå. Gårdagens koll på tappen (det blev en till, den sista) visade på oförändrad sådan, så allt just nu tyder verkligen på att vi ska gå alla dessa 14 sista dagar också.
Oh my. Trodde aldrig.
Två veckor är inte jättelänge. Det går fort. Om man har roligt. Och jag ska ha precis det, kul! Kul så in i sjutton.
Började dagen idag med frukost i sängen, för hundrafyrtionde gången visserligen, men det låtsades jag inte om. Sen åt jag kakor, gott och kul. Och nu väntar jag på att Oprah ska börja för att vi sen efter henne och lite dr phil ska ut och rulla i stan med ett leende.
Visst skulle jag kunna grina illa av smärtan som hungrigt äter på mig men jag väljer att inte göra det. Fuck off dumma smärta, du kommer inte åt!
Två veckor.
Sen kanske jag äntligen får möta mitt älskade, levande, lilla barn med böljande hårstrån i nacken!
Iiiiiiih. Kunde jag, skulle jag hoppa små ivriga hopp just här och nu. Jag längtar så.
Två veckor...
Hopp, hopp, hoppas...
Fast jag ska inte längre hoppa över mina dagar, även om jag vill att de ska bli till nya. Snabbt. Mina dagar är mitt liv och jag har bara ett. Kanske kan jag inte göra precis det jag i vanliga fall hade önskat och velat, men jag ska göra något kul. Något roligt för mig.
-Äta kakor och se på Oprah.
Räcker bra så.

Gå och ha den bästa torsdagen på länge nu!
Hör ni det!

Kram!

onsdag 21 januari 2009

rapport

Då så. Hemma.
Helt fantastiskt att det just nu sprattlar 2 465 gram liv i min mage.
Allt såg bra ut! Bebis körde sin vana trogen på och vände sig åt alla möjliga håll. Mätningen gick ändå finfint och -9 var -8 idag så lilla kärleken ligger exakt på sin kurva. Fick till och med se små hårstrån bölja i nacken, tänk att få sniffa på dom om inte så jätte länge. Pilla där med fingrarna...
Åh, jag är kär! Upp över öronen förälskad i mitt barn är jag.
Plötsligt blev allt så på riktigt, så verkligt. H*n lever i mig. En bebis lever i mig. En sådan som man bara ser på film och i andra människors armar. Tänk en sådan liten en, fast min, ska jag snart få bära i mina.
Levande. Varm.
Hoppas så...
Tror lite.
Längtar mest.

tillväxtkontroll och top modell

Det kom till sist två sotargubbar och allt gick smidigt och snabbt. Öppna spisen mår bra så det är bara för oss att fortsätta elda i den.
Nu väntar jag på färdtjänsten. Alltid något eller någon jag väntar på , men det är kanske det livet handlar om....
Solen skiner på riktigt idag så jag ska njuta av strålarna bäst jag kan i bilen på väg till sjukhuset. Hoppas allt ser bra ut. Har på sistone haft en fruktansvärd skärande smärta i livmoderhalsen (tror jag) så det känns bra att få konsultera min läkare om detta. Dexofenet hjälper mot mycket men inte just det.
Jag känner mig rätt stark inför besöket, inte sjukt orolig på något sätt. Hade kanske ändå varit lite bra om någon kunnat följa med, men "kan själv" och har ju kryckorna att luta mig mot. Skulle något läskigt mot förmodan hända är ju sjukhuset ett rätt bra ställe att vara på när, om det i så fall sker.
Ikväll blir det pyjamasparty med Lisa. Vi ska äta sushi och se top modell (hoppas jag). Vinnare denna säsong blir Elina eller McKey. En av mina 3 favoriter (Halle Berry look aliken Brittany) åkte ut redan förra veckan så jag ska inte säga så mycket alls egentligen. Mitt sting är lite tappat, bara att erkänna. Men alltid kul att se smink och håruppsättningar även om det börjar bli n å g o t uttjatat och Tyra n å g o t too much.

Önska mig lycka till nu.

dag hundrafemtio -social fobi

Väntar på sotargubben. Mellan 0700 och 1400 ska det komma en. Gillar inte att vänta så här även om det är på en "bra sak". Är själv och måste in i duschen snart. Vill inte komma ut i morgonrock och möta en sotig man i mitt hem. Måste jag säga något, vara social? Nej det orkar jag inte. Min sociala förmåga har sjunkit ner i ett bottenlöst rum och ligger där just nu och vinkar retfullt till mig.

Mötte igår på vår rulltur, helt oförberett, två nära bekanta som jag inte har träffat sedan i somras. Har försökt förbereda mig på att jag faktiskt kan träffa på personer jag känner nu när jag vistas ute, men när det väl hände kom det som en chock ändå.
Herregud vilken pers det var först. Jag blev helt svettig och knallröd i ansiktet. Jag satt där vid fikabordet och trodde allvarligt ett tag att jag skulle explodera. Hade mössan på så värmen hade ingenstans att ta vägen heller, lika lite som jag i min parkerade stol.
Inte hjälpte bricanylen som jag tagit lite innan och som nu piskade på mitt hjärta att galoppera ännu snabbare. Uj uj. Det i kombination med morfinliknande dexofenet som knockar huvudet lite lätt... ja ni kan tänka er. Ingen charmig uppenbarelse direkt.
Gick väl rätt bra sen (tror jag) när kroppen väl fattat att det inte var livsfara och flyktläge, men det blev smärtsamt påtagligt vad mina instängda månader har gjort mig och att jag verkligen är i starkt behov av lite försiktig återanpassning till samhället och det normala i tillvaron.
Kanske ska ta och snacka lite med sotargubben ändå.
Som terapi.

tisdag 20 januari 2009

magar i 36:e veckan

Vecka 35+2 idag och visst ser det lite ut som om den skulle liksom ha sjunkit ner en aning?
Eller kanske inte.
Tycker att jag själv verkar krympa i och med att magen växer, ser ju inte längre ut att vara mer än en tvärhand hög på de där helkroppsbilderna. Ska ju i normala fall åtminstone mäta 163 centimeter i upprätt tillstånd, men vart dessa har tagit vägen är ett mysterium idag.












stora bloggpriset

I brist på egen medverkan får jag kampanja lite för min karl.

Marcus är med rätta en av de nominerade till Stora Bloggpriset för sin blogg om Italiensk fotboll på Expressen.
Rösta gärna på den HÄR!
Om och om igen...
Röstningen är öppen mellan 20 och 27 januari och det går att rösta en gång varje dag.

Du hittar Italienbloggen på http://blogg.expressen.se/birro/

Den 2:e februari presenteras vinnarna på en galatillställning i Stockholm.

rädd liten Bambi

Jag blir så glad när jag hör om vackrare väder! Här är mörkret på väg att lägga sig så snart kan man glömma hur det tidigare såg ut.
Marcus sover lite och sen ska vi rulla.

16 dagar ja.
Där framme anar jag målet. Det bör gå bra nu. Allt pekar på det. Vi ska på koll imorgon och ser allt bra ut då så är det ju ännu bättre såklart.
Men ändå...
Jag är livrädd precis hela tiden. Inte så det tar över, men därunder, långt därinne lurar rädslan. Som ett inte helt behagligt pirr surrar den dovt genom dagar och nätter, lite högre för varje som går.
Jag läser hos mrs Jones och känner igen mig i hennes Bambi. Jag är Bambi jag också. En darrig, rädd liten Bambi som skakar i benen. Vi är många Bambisar som glider runt, hoppas och ber. Hejar på varann när vi möts och fortsätter sen dit våra stapliga steg bär. Känns skönt att man inte är ensam, att det jag känner inte är knepigt, konstigt alls, bara som det är.
Jag tänker på min dröm. Den där då jag höggravid skulle göra ett häcklopp med kryckorna som stöd. Vet ju inte hur det slutade, vaknade innan jag var i mål. Kändes dock som att jag ledde... hoppas jag vann.
Är bara så himla rädd för att snubbla på mållinjen.

dag hundrafyrtionio -gråblöt dag

Jomenvisst. Klart dexofenet hjälpte. Lite. Hade någonstans hoppats på att få domna bort helt i kroppen och inte känna något alls, men riktigt så lyxigt blev det aldrig. Kvällen igår var faktiskt en extra jobbig och ond sådan så kanske jag bara ska hålla käft och vara tacksam för det lilla som ändå togs bort.
Jo så får det bli.

Idag är en sanslöst grå dag med stora blöta droppar fastklistrade på utsidan av fönsterrutan.
Förnekelse, var är du när du som bäst behövs?
När Marcus drog upp rullgardinen var första impulsen att skrika: -Neeeeej! och likt en vampyr krypa ihop och försöka med armarna dölja sin kropp för solens starka strålar, fast här var det det gråa som attackerade. Jag brann inte upp eller annat när den tog mig, men sjönk ihop invändigt en aning och smakade ett tag på ordet blä.

Uppryckning.
Roliga saker med idag är att jag imorgon ska på tillväxtultra med Mini. För sista gången. Vi hoppas att minus inte blivit mer och att älskade bebis mår så bra som h*n bara kan därinne och att det fortfarande verkar vara stängt ut som håller i drygt två veckor.
En annan rolig sak är just att det bara är 16 dagar kvar till snitt, vilket känns väldigt mycket mindre än 17, som var gårdagens status.
Och så är det roligt att förhoppningsvis lite senare få rulla ut en sväng med Mackan. Väntar tills mörkret fallit för då är allt mycket vackrare.

Hoppas på solsken hos er. Någon?

måndag 19 januari 2009

tack... eller jag är glad idag...

...för vår tur ute på stan.
...för dexofen:et som jag hoppas stenhårt på inför natten i första hand.
...för att Lisa lovat komma och vakta mig när Marcus ska på jobb på onsdag.
Känns faktiskt tryggast så även om jag lätt utropar "kan själv" om någon kommer med sådana förslag. Nu pressades jag av både Marcus, mamma och pappa och kom sedan på att det skulle ju faktiskt kunna hända något (jag börjar blöda från moderkakan, bebis får för sig att försöka komma ut vanliga vägen eller annat) så att jag inte ens lyckas ringa någon, hemska tanke. Kan ju ibland inte röra mig en meter av det vardagliga onda så det känns faktiskt säkrast att ha en personlig vakt som övernattar.
...för att Mini varit igång massor idag. Alltid lika härligt även om det idag resulterat i att cerklaget skär så förbaskat i köttet runtom.
...för att Marcus är hemma och så söt när han går efter mig för att kolla att allt är ok så fort jag ajar, ojar och iiihjar .

Kram och god natt.

pillercocktail

Har varit på apo och köpt alvedon och hämtat de starka värkisarna som jag hoppas ska bli mina bästa vänner framöver. Ingen alkohol ett dygn före eller två efter, så tyvärr blir det inga kvällsgroggar på ett tag. He he. Såklart är magont och förstoppning vanliga biverkningar men man kan ju inte få allt.

Marcus utlovade rulltur är rullad. Det var så skönt att få komma iväg även om det var i lördags vi sist var ute. Fattar inte att jag för några veckor sen endast kom ut en gång i veckan, på väg till och från sjukhuset och då väldigt korta nervösa stunder som jag knappt kom ihåg att andas alls under.
Nu får jag panik om det går en eller två dagar mellan att jag får sniffa uteluft.
Märkligt det där, hur man vänjer sig livets goda.

Ikväll blir det film. Mumien 3.

mjukaste filten

Måste visa er den här underbart söta filten som jag sov med i natt och ska göra tills det blir Minis tur att lindas in i den.
Marcus fick den och lite annat fint av en kvinna i Hyltebruk förra veckan (tack så jättemycket snälla främling!) och den är verkligen helt makalöst mjuk. Det mjukaste jag har känt i filtväg!
Hoppas Mini kommer trivas i den och i mammas doft.

dag hundrafyrtioåtta -i väntan på att rullöftet ska infrias

Marcus tyckte så synd om ynklig inlåst mig igår att han lovade rulla vederbörande vartsom i eftermiddag och ikväll. Och göra det dessutom med ett leende, som inte alltid är garanterat från herrn vars tålamod med plötsligt avstannande tanter i gångarna är så där. Så jag ser fram emot frisk luft, fika, affär och kanske fika igen.

Jag har hela morgonen förbannat alvedonens frånvaro i mitt system och hem. Lika mycket som jag tidigare har förbannat deras ickeverkan mot värken, som jag var helt övertygad om var ett faktum. De hjälper visserligen inte märkbart mot foglossning och allmänt ontont i bäcken och därikring, men det tar ändå udden av det jag upplever som en förbannad mensvärk i sammandragningarnas efterdyning, framförallt under natten och morgonen då jag upplever det som värst. Så snälla alvedon, förlåt och kom tillbaka.
Äsch. Får vänta tills Marcus är hemma. Lite lidande stärker karaktären, typ.

Det blir extremt påtagligt hur beroende man är när man är det, framförallt de gångerna man är själv och inser till sin förtvivlan att varken alvedon eller mjölk till morgonkaffet kan gå själv.
Jag gjorde upp planer igår på att försöka ta mig till åtminstone konsum själv, med rullstolen som rullator och plats att vila på ifall yrseln skulle ta över. Hade allt klart för mig, hur jag skulle åka ner med hiss och sen efter viss möda lyckas få ut stolen genom dörren, nedför de två trapporna och sen vila lite och fortsätta. Men jag gav upp när jag i tanken var på väg hem. Eftersom det var mjölk och yogurt jag i första hand ville ha (behövde) insåg jag att med allt det som i andra hand skulle slinka ner hade jag behövt lyfta rätt tung kasse när stolen väl skulle behöva pressas ihop för hissfärden upp igen, så jag fick erkänna mig besegrad. Men det var en kul tanke att leka med så länge den varade. Ett litet söndagsprojekt och ännu en plan som gick i stöpet.

Ja happ. Nu ska jag fortsätta vänta på min Marcus.
Vecka 35+1 idag.
Alltid något.

söndag 18 januari 2009

dags för lite Q & A

Katarina:
hej!jag tycker att du ska svara på lite läsar-frågor nu, det är ganska många som ställt intressanta frågor i kommentatorsfälten, b.la jag själv;)
-Ingen fråga men jag svarar ändå. Här nedan kommer resten :-) Och jag ska bli bättre på att svara! Kanske ta några varje söndag? Skapa en ny trend?
Ja så får det bli.
Håll till godo så länge.

Karin:
En sak som jag har börjat undra över under tiden jag har läst här hos dig är hur det blir med träning när Mini är ute. Kommer du få någon form av sjukgymnastik eller är det upp till dig själv att börja återuppbygga dig?
-Jag hoppas och tror att jag får hjälp, men det är inget som vi direkt pratat om. Ska ta det med sjukgymnasten nu innan.

anonym:
sexförbud? varför, infektionsrisk?
-Förbudet är förebyggande, både för infektionsrisken och för att livmoderhalsen är försvagad och därför inte bör bli "petad på" med något.
Länge sen sist kan man väl lätt påstå och då Mini blev till med IVF känner jag mig lite som jungfru Jonna idag, he he.

nollgradig:
De gamla Finnjonnakläderna är ju hur snygga som helst! Varför görs inte fler kläder i 70-talets anda?
-Lindex har iaf haft fina små plagg i brunt och orange. Lite 70-tals känsla sådär. Jättefina! Köpte lite i våras.

Cecilia:
Nu kommer jag till det jag har tänkt på så himla länge: Har du pratat med någon hur du vill ha det efter förlossningen? Alltså, det har du jusäkert och jag hatar att jag ens lägger mig i, men det oroar mig att du aldrig nämner i bloggen hur ni ska göra med vaknätter, eventuell kolik etc. Som sagt, du har säkert tänkt på allt det här, men jag vill bara säga något, för jag är superorolig att du kommer drabbas av förlossningsdepp eller något!
-Tack för din omtanke! Fast jag har faktiskt inte kunnat tänkt på något alls vad gäller efter förlossningen/snittet. Siktar in mig helt på att förhoppningsvis få en levande bebis och mer vågar jag inte fundera kring. Men jag planerar att stanna på BB en vecka minst och går allt bra ska det bli funderingar då.

envis:
Hur går det med färdtjänsten?
-Det går rätt bra så länge jag inte behöver nyttja den :-) Sjukresa ska iofs fungera nu, efter mycket om och men och nya utskickade dispenser, men färdtjänsten administreras från annat håll och skulle antagligen strula som sist.
Det blir inga höga betyg när jag tar mig en titt bakåt om några veckor.

Linda:
Ska hon heta Mini om det är en tös??
-Det vet man inte :-)

Malin:
Kan du inte passa på att ha skorna när du åker rullstol nu då? (angående mina extremt snygga nya skor som gör ont)
-Är rädd att det skulle se lite fånigt ut när jag måste ur stolen ibland för att komma in på café eller annat. En höggravid, haltande kvinna med en decimeter höga klackar :-D

Trasselelin:
Har du också en sån dum knöl på högra foten? Vi kanske kan ha ett annat snittkalas ihop sen?
-Ja det har jag. Dum är förnamnet. Har hört att operation av den gör ont...

Tisalen:
Snyggt hår men framför allt sketasnygga skor. varvarvar VAR finns dessa snyggingar?
-REA på La Redoute. 274, 50!

Katarina:
jag undrar om ni gjort något nupp,kub el andra tester? tex mkp el fvp?
-Nupp gjorde vi. Vet dock inte om jag skulle ha velat gått vidare med annat (mkp, fvp) även om siffrorna hade pekat på det.

Helene:
Men är det inte dags att vi får veta könet snart!!!!!!!????
-Visst är det det! Den 5:e februari närmare bestämt. Håll ut!

anonym:
Undrar om du alltid sitter i rullstol eller om det endast är nu när du är gravid?
-Det är bara nu under graviditeten. Jag är så tacksam för att jag får kliva ur snart, men tycker alla verkligen borde ta sig en tur för att få lite andra perspektiv på tillvaron.

Sommartjejen:
Känner du av bandet som sitter åt? (Ang. Cerklaget som jag har inopererat)
-Ja, numera gör jag det. Ibland. Ofta. Beror på tyngden av magen. Bandet sitter högt, nästan vid livmodermunnen så SD och annat tryck sliter i det och gör så det liksom spänns åt och skär i "köttet".
Har haft det sedan jan -07 och förutom månaden efter op har jag inte kännt av det före graviditeten.

anonym:
Kanske läge att välja Libero? (ang. strulet med pampers babybox)
-Lutar åt det. Jag hade iofs inte valt Pampers innan (och kommer nog inte av allt jag har hört här välja det heller) vill bara ha boxen som jag blivit lovad.

Mrs Jones:
Fattar du att det snart är dags?!
-Nä, inte riktigt. Kan ibland bli helt chockad av tanken vad som verkligen verkar vara på gång. Du då?

anonym:
Har suttit och försökt få till en bäbisräknare i min blogg men icke icke. Hur gör man?
-Tror att du ska kunna klicka på den jag har och sen gå vidare därifrån. Så gjorde jag med någon annans.

Johbur:
Undrar lite försiktigt om du vet om Marcus ställer in sin föreställning på Tjörn den 2/2, med tanke på närheten till förlossningen?
-Den skulle nog Marcus bokare ha avbokat när snittdatumet blev bestämt. Hoppas det är fixat... För jag tror inte han ska dit. Hoppas inte. Fast i så fall kommer det ett nytt datum framöver.

anonym:
Angående törsten: Har du koll på dina blodsockervärden?
-Har rätt bra, låga, så det ska inte vara grav.diabetes iaf. Hoppas jag slipper också.

Ingmarie:
Ang. din "fnöskighet". Äter du tillräckligt med "bra" fettsyror?
-Svårare där. Äter rätt mycket fisk, men... ja jag försöker. Ska nog kolla upp apotekets utbud med tillskott.

Joanna:
En liten fundering från mig som är totalt bebisoerfaren - jag tror aldrig att jag ens har hållt i en faktiskt - borde det inte bli så trångt i magen att det blir svårare och svårare att sparka ju längre tiden går? Eller har jag helt fel!?
-Ja det borde det bli. Men hittils har inte jag märkt något. Kanske det blir i ännu senare veckor?

Isa:
Tänkte bara på dina problem med magen.. Kan det vara så att du är känslig mot laktos (mjölk)?
-För säkerhets skull dricker jag numera bara laktosfri mjölk, för lite känslig inbillar jag mig att jag är. Men vanlig yogurt och sånt slinker lite väl ofta ner...
Men i huvudsak är det graviditeten i sig och framförallt mitt stillaliggande som ställer till det för tarmarna just nu. Hoppas få ordning på det sen.

anonym:
Det finns ju ett hemmatest för urinvägsinfektion på apoteket, vet du om det är mindre säkert än odling?
-Jag skulle bara lita på odling.

Eem:
Hmm, nu har jag minsann tappat räkningen! Hur många dagar är det nu kvar? :)
-18 idag. På höger finns enkäten och antalet dagar den är kvar är också kvar till snittet.

Emma:
En nyfiken Norrköpingsbo undrar givetvis vad namnet är på denna favoritfik? =)
-Pappa Grappas fik :-D

L:
Jag är lite nyfiken på ditt cerklage...ja hur det sitter lixom. Jag har sökt på det men hittar ingen bra info. Visst är det väl så att du opererat in det via magen??...eller.Om du vill och har tid får du gärna beskriva. Ett vanligt cerklage sitter väll på livmoderhalsen/tappen...jag kanske är helt ite och cyklat nu.
-Jag har ju ett så kallat abdominalt cerklage, inopererat genom buken. Läs mer här. Finns lite dåligt med info på svenska om det för den är rätt ovanlig fortfarande. Men på engelska får man fler träffar; Abdominal cerclage.
Den vaginala varianten sitter som du skriver runt tappen och sys i i v 13-15 av en graviditet.

Katarina:
vaggan låter underbar!vart hittade dom den???
-Barnens hus i Gävle. Har ingen bild på datorn ännu.

Anonym:
OM (självklart inte!) det inte skulle gå som ni vill denna gången, tror du att ni kommer orka en fjärde gång i så fall? Eller kommer ni börja fundera på adoption då?
-Hemska tanke, men ja, det tror jag.

L:
Ps är ett stort Hänt Extra fan och för nån vecka sen va väl du och M med där??
-Ha ha, ja faktiskt. Det var skrivet som om de hade gjort en intervju med oss fast det var ett hopplock från expressen och Marcus blogg och annat. Jättekul ändå. Men bra bild.

Tove P:
Jonna har du tänkt på att du nu har dubblet så mycket glädje än sorg i din blogg? Om man tittar i etiketterna. Härligt tycker jag.
-Nej det hade jag inte tänkt på! Tack för att du gör mig uppmärksam på det! Fantastiskt ju!


Så där.

Nu är det natti natti alldeles strax.
Sov sen gott ni med, de finaste av bloggläsare.

anonyma hatare

En spännande grej i tillvaron är att jag precis fått en kommentar där personen skriver hur denne hatar mig. Riktigt innerligt gräsnlöst också. Och inte bara det, krypet önskar mig även all motgång i livet och "ond bråd död".
Spännande som sagt och charmigt
Såklart publicerar jag inte sånt skit (mer än några utdrag ur det), men tycker det är lite intressant att ta upp det här med hat på nätet.
Har tidigare fått ett antal elaka kommentarer av mindre smickrande karaktär, ofta riktade mot Marcus och nästan alltid härstammar dessa från den där ap- aka mobbarsajten som "skojat till det" under en längre tid om mannen min. Tack för det, bröderna ynkrygg!
Jag får ju såklart alltid veta från dessa spillror vilken idiot etc jag också är, men hat har det tidigare inte handlat om.
Förrän nu.
Finnjonna är hatad och har fått en hatkommentar. Sin första och förhoppningsvis min sista.
Så otroligt provocerande jag måste upplevas av vissa för att någon ska känna sig manad att informera mig om sitt innerliga hat.
Hmm.
Det roligaste är ändå när spyan i slutet skriver att h?n verkligen står för sitt hat till skillnad mot andra (?).

Vem som lämnade kommentaren?
Anonym såklart.

nu är det ännu mindre kvar

Jag pratar såklart om söndagen. Det är mörkt ute nu och mörkret lovar snar kväll, sedan natt och därefter ny dag.
Kom aldrig ut idag. Ingen kunde rulla mig med så kort framförhållning, vilket jag förstår. Får leva med eller utan blir det ju mjölk och alvedon i ett dygn. Piece of... Har precis mumsat i mig mina sista piller nu och mailat min läkare om nya starkare (dexofen) så jag hoppas det blir ordnat imorgon.
Jag har faktiskt en hel hög med filmer och serier här som jag ser framemot att se, så det går ingen nöd på mig. Har till och med gäspat kraftigt redan ett antal gånger, vilket lovar gott inför natten bara värken inte bråkar för mycket.

Vecka 35+0 idag. Underbart. Mini har levt rövare och firat in nya veckan. Älskar att känna bebis leva! Finns inget bättre förrän h*n tittar ut och visar mig detsamma.

Kramar!

inte jättemycket kvar nu

Söndag är det visst igen och vi är en bra bit in i den. Ja om man envisas med förnekelse.
Har börjat sakna Marcus nu. Men det är kärlek att sakna ibland, så jag gör det gärna.
Har duschat, fixat mig klar, ätit kakor och konstaterat att det ena av mina två par mammabyxor jag använder numera är för små. Känns inte riktigt bra, framförallt för tunna plånboken, att nu drygt veckor innan snitt köpa ett nytt par så jag har satt dom på uttänjning. Hoppas det hjälper.

....................................................

Fick precis veta att min planerade tur ut och fika inte blir av. Kompis sjuk sedan i fredags.
Bajs.
Såklart mest för henne, blä för sjukdom, men jag hade ju i mitt småtjuriga sinne gärna velat veta om denna eventualitet lite tidigare så jag inte hade hängt upp hela min patetiska tillvaro på detta. Har ju duschat och kletat smink i fejan. Långsöndag just nu ännu längre, men jag ser iaf fin ut, typ.
Måste få handlat ett par grejs från konsum och apo med.
Dubbelbajs.
Ja ja, det är ingen kris. Har massa mat så det är inte så att jag kommer dö och det finns andra vänner runt ett par hörn. Har lagt ut ett par krokar så vi får se om någon nappar.
Hemsk jag är i min egobubbla just nu, men det hade inte slagit mig att även andra kan backa ur av vilka anldningar som helst. Det är nog därför jag egentligen inte gillar planer och ska framver också avstå från att göra några.

Bara allt går enligt bästa och finaste planen den 5: e februari...

Nu ska jag ta några kakor till, lägga mig i soffan och kanske stanna där.

dag hundrafyrtiosju -move that body

Marcus sprang precis iväg till tåget. En av hans sista trippar på ett tag. Känns helt ok att vara själv lite. Inte för att jag inte kommer sakna honom om redan tio minuter, men vid en massa ont är det ibland skönt att vara själv och få muttra och svära åt alla håll utan att någon annan blir träffad.
Har sovit rätt bra om man bortser från att jag måste byta sida varje kvart och att göra detta är som en hel ommöblering. Jag ser verkligen emot att allt går bra och att jag sedan inom en inte helt avlägsen framtid kan få börja träna upp mig igen. Jag till och med längtar efter att få svettas av fysisk ansträngning, jag som hatar det egentligen. Men sen. Oj vad jag ska svettas och inte av ångest utan av att musklerna återföds och börjar växa.
Skrämmande är det hur kroppen liksom torkat ut dessa månader i säng och viloläge. Fick för mig igår att jag skulle ner på golvet och klappa katterna. En ytterst dålig idé visste jag redan på vägen ner och där kunde jag givetvis inte vara kvar eftersom golvet var hårt och jag överhuvudtaget har svårt att sitta. Nej, upp skulle jag igen. Men hur jag än vred mig, så fanns ingen kraft nånstans att få upp kroppshyddan. När jag äntligen hasat upp mig lite halvt på alla fyra fick jag ropa på Marcus. -Hjälp! Han kom som en riddare och undrade vad jag gjorde. Och det kunde man verkligen undra. Till sist lyckades han baxa upp mig och leda mig i säkerhet. Långt från golv.

Ja ja. Nu ska jag äta frukost, ta en dusch och sedan göra något kul.
Vi får se vad det blir.

lördag 17 januari 2009

dag hundrafyrtiosex -19 dagar kvar

Lite sen med min dagsrapport som ju andra vanliga dagar brukar komma något tidigare. Vi är i alla fall hemma och allt är som det brukar. Det har bara varit en väldigt, ja, snabb dag på något vis. Sov dåligt men somnade ändå om hela tiden så det blev en ganska lång och tacksam natt ändå.
Nu är vi precis hemkomna från en rejäl rulltur. Var först dumdristigt nog med Marcus frustande bakom mig och trängdes med folk på rea och handlade också två plagg. Sedan rullade vi vidare till Fiskmagasinet för lite sen lunch/tidig middag och tyvärr hade vi inte tagit reda på att det fanns en ramp på baksidan så jag fick, fast jag inte bör, tålmodigt och extremt försiktigt klättra uppför trapporna, medan Marcus släpade upp stolen längs desamma.
Jag kan väl säga som så att det var mycket väl värt det! Trots ett bäcken i brand. Som alltid var maten sanslöst god och lakritsbrulén efteråt lika gudomlig som alltid. Så här efter snart nio månader av totalt sexförbud är det bra att åtminstone kunna bjuda smaklökarna på lite fyrverkeri.

Nu är vi åter hemma som sagt. Det ska bli lite film och kanske om jag har tur, en fotmassage eller två.
Imorgon är det söndag och jag och Mini går in i den 36:e veckan (35+0). Helt obegripliga siffror som jag bara kunnat drömma om tidigare, men så fantastiskt härligt att få vara här!

Hoppas ni får en finfin lördagkväll!

fredag 16 januari 2009

tre lådor av hopp

Var tvungen att öppna lådorna och titta lite på de fina och mjuka små däri, det andra gör inte riktigt lika ont då och mitt hjärta och inre fylls istället av en behaglig och varm känsla.
Tänk om, ändå... Vågar knappt tänken fullt ut, men tänk om...
Lite svider det i ögat när jag ser kläder som mormor en gång köpte till Dante eller Liten, oanvända ska de nu förhoppningsvis ärvas av ett litet syskon till dom, vår älskade Mini.
Så måste det väl få bli?! Snälla, låt det få bli så...

Till vänster: Både nytt och gammalt.
Nedan: Väldigt gammalt. Finnjonnas babykläder från sommaren 1976. Antikrundan nästa?

får skylla mig själv

Jag är så där charmigt korkad ibland. Bland annat då jag i ren frustration straffar dumma tarmarna med kaffe och blåbärspaj för att sedan på grund av det själv ligga och kvida i soffan för att jag fått ännu ondare i magen.
Hur dum får man liksom bli?
Det är dubbelt svårt just nu, för visst skulle det säkert kännas bättre med t ex bara soppa eller buljong men jag har inte så mycket roligt just nu och att jag inte ens ska få äta något gott känns grymmare än det grymma. Inte för att jag äter så dåligt egentligen när jag väl får välja. Mackor, vatten och yogurt är mina laster, förutom gott på cafeér och där kan det ju iofs slinka ner lite dumheter...

Jag sitter just nu med min TENS-apparat i röven.
Eller nej, det där lät fel.
Apparaten är inte i någonstans, men de fyra plattorna är snyggt placerade på skinkorna och över ryggslutet. Tyvärr kan inte denna smärtlindring användas till framsidan, men det är ju bra att något ont kan trollas bort så nu känns det inte så mycket i svanskotan i alla fall. Ska faktiskt prata med min läkare på onsdag om det inte finns något mer än alvedon jag kan ta, för det är inte hippt som det är just nu och värre ska det ju tydligen bli... Tre veckor kan gå snabbt, men väldigt långsamt också.


Läser att lille Adolf Hitler och hans syskon blivit omhändertagna av socialen. Säkert bra så. Hade varit bra av andra anledningar om någon hade omhändertagit hans namne i slutet av förrförra seklet....

mirakel och smärta

Jag är så glad just nu. Så lycklig. Tror nästan jag ska trilla ur fåtöljen.
Minns ni min nätvän? Hon vars lilla blinkande stjärna i magen befarades ha slocknat häromdagen?
Hursom.
Jag läser idag att trots kraftigt sjunkande hcg (gravidhormon) blinkar den tydligen på precis som den ska. Lilla stjärnan är också i exakt den storleken som den ska och allt är således bara bäst just nu! Det är ett mirakel!
Må hennes stjärna få blinka i många månader till innan en otroligt eftelängtad bebis tittar ut till en av det mest kärleksfulla mammorna jag kan tänka mig!
Hurraaa!

Hade jag inte varit så glad hade jag gråtit andra tårar.
Mina tarmar bråkar med mig så till den grad att jag har de där små silverfiskarna konstant simmandes runt framför ögonen.
Jag kan tydligen inte äta något alls längre. Kramp direkt så fort första tuggan når ner. Tarmfanskapen i sin tur retar livmodern som i protest ställer sig upp i ond givakt var tionde minut så jag inte kan andas och stenhård livmoder trycker sedan på de redan ömma tarmarna och smärtan når nya höjder. Det blir lite värre för varje dag och jag än mer galen!
Det gör ju så jävla ont! Försöker ignorera det så gott det går, men nu går det inte. Hela dagarna gör det fan skitont så in i perkele hela tiden!
Missförstå mig rätt nu. Jag älskar att vara gravid. Det gör jag faktiskt. Älskar nästan allt med att vara gravid.
Men den här smärtan... måste den...
Finns det tabletter kan man ta?
Blä.

dag hundrafyrtiofem -FRIENDS

Jag är en vänskapare. Och stolt över det!

Mobbning på lekplatser, i skolor, på jobbet eller på internet är inte ett problem bara för de som drabbas. Det är ett problem för oss alla. Hela samhället.
Att barn mobbas av andra, blir skrattade åt, utfrysna, slagna, är rädda för att gå ut, gå till skolan och hem är ett misslyckande för oss vuxna och aldrig ok!
Vi måste tänka på vad vi lär de små och lite större.
Vad de lär av oss.
Vi måste säga till, säga ifrån.

Bli en vänskapare du också, HÄR!





torsdag 15 januari 2009

en liten studie i kärlek













Mini och mamma i vecka 34+4.
Det kittlar inifrån. Min bebis buffar om uppmärksamhet och får det också.
Jag är lycklig.
Just nu är jag så lycklig.
Min bebis lever och jag vågar just nu nästan tro att om tre veckor är jag mamma till en levande liten en i min famn.

en tår trillar ner efter en annan

Marcus skriver idag så fint om en tapper liten kärlekssoldat som fick lämna den här världen alldeles förtidigt.
Läs här.
Mina tankar går till hans mamma och pappa. Må ni snart kunna le vid minnet av er pojke utan att hjärtat vill gå sönder helt.

I det bortsprungna landet* här utanför, ovanför, dansar alla små stjärnor som var för vackra för oss vanliga. De springer runt i daggvått mjukt gräs, skrattar och lyser upp vägen framför den som inte ser.



*Tack Kyoko.

dag hundrafyrtiofyra -svettig dröm

Idag om tre veckor ligger jag förhoppningsvis under kniven. Eller kanske jag redan legat där med min levande lilla Mini nu på mitt bröst?
Åh vackra tanke, bli sann.

Jag sov länge idag. Det var länge sen sist. Nätterna är som vanligt sådär (finns det höggravida som sover bra?) men lyckas jag knipa några extra timmar på morgonen känns det mycket trevligare att färdas mot eftermiddagen och resten av det som sen kommer.
Drömde massor och en fastnade särskilt.
Jag var med i en tävling -ett häcklopp för gravida. Ditrullad av Marcus.
Med mina kryckor, allt det onda och stora magen skulle jag springa och hoppa över häckarna på banan och gjorde så också. Eller det blev ju ett hasande och sedan mer av ett krälande över. Fast hur det slutade förtalte icke drömmen för jag vaknade mitt i. Men det kändes bra och jag tror jag ledde.

Appropå mina blåa pumps så har jag anlitat en person att gå in de åt mig. Kanske jag lyckas efter det ta på mig dom utan grimaser och tom gå en sväng med någorlunda stabil och klar blick.
Vi hoppas så.
Tack Lisa för att du ställer upp :-)