tisdagen den 31:e mars 2009

älsklingsbilder

När han som nu (äntligen) mår bra i magen och faktiskt sover en stund och Linda Rosing letar rätt på TV (kan det inte komma något bra någon gång?) kan jag inte låta bli att bläddra bland foton på honom i datorn.
Konstigt det är. Helt slut är jag och egentligen oändligt tacksam över lilla gråtfria stunden för och med mig själv, men ändå sitter jag och bara längtar efter att få hålla och titta på honom igen. Han är ju så fin. Vår kärlek!
Någon som vet var man kan få tag i en Suomi-tröja för små?

min son

Ja, eller han är ju vår såklart, men också min.
Min son.
Vad vackert det låter. Min son sover i alla fall just nu i sin vagn. I kortkorta stunder sover han för att sedan gå över till gny som accelererar med vindens hastighet till något helt annat om jag inte springer dit och gungar lite. Dit är på nedervåningen så ni kan ju bara gissa vilken träning mina arma lår får av detta upp och nerande. Välbehövligt visst, men sååå svettigt.
Tror det måste bli bastu ikväll med.

ren

Att basta var precis så skönt som jag kom ihåg det. Ligga där i värmen, låta hjärna och kropp semikoka bort en stund, känna värken fly sin kos tillsammans med skiten och tröttheten, så härligt!
Måste ha egen bastu en vacker dag.


Efter bastun fick älskade Milo Santino jätteont i magen, så där riktigt illa, aj aj aj inget hjälper ont med massor av högljutt skrik (gud vad hemskt det låter fortfarande) och sen ännu mera. Rena fräscha jag blev supersvettig igen och är det fortfarande, men till sist blev det bättre och vi kunde alla sova lite. Jag rätt mycket eftersom älskling sov hos mormor som tog första matpasset med flaska. Borde nog vara piggare än jag just nu, men så snabbt funkade det tydligen inte.

Gråt.

måndagen den 30:e mars 2009

framme

Resan till Gävle gick kanonfint. Två kiss och tuttpauser var det enda som behövdes, resten av tiden sov han till Il Divos ljuva stämmor.
Och nu är vi alltså här.
Framme.
Inatt sov liten kille kanske inte så jättebra, blev inte mången timme blundandes. Men han har varit på desto bättre humör sedan vi kom hit, tittar och är med mest hela tiden. Känns härligt. Imorse tog han sen i alla fall en lång tupplur på min mage så till och med jag sov en skvätt och nu vilar han i vagnen.
Det börjar arta sig.
Ta i trä.

Det märks att vi nu är i Norrland, fastän det är lite på gränsen. Kallt och snö. Skönt är då att veta vad som väntar ikväll, imorgon kväll och alla andra kvällar som här kommer -BASTU. Känns som att jag inte har tvättat mig sedan i början av augusti då jag bastade sist. Är det något som putar och står ut på mig vill jag bestämt hävda att det är lager av skit som ingen dusch i världen kan tvätta bort.

Nu ska jag lägga mig under en filt och bara vara.
Det är fint att vara här. "Hemma".
Bara Marcus som saknas...

Vi saknar paps.

lördagen den 28:e mars 2009

ser fram emot sömn

Imorgon kommer mormor och morfar och hämtar mig och bebis. Vi ska till Gävle och sova.
Gott.
Han har varit rätt glad idag, till och med sovit lite. Marcus blev helt salig när också han fick ta del av älsklingens underbara leende, det finns verkligen inget så ljuvligt som en leende baby. Ens egen. Våran.

Kram så länge.

fredagen den 27:e mars 2009

min kärlek

Höll på att stoppa in honom i bärsjalen framför spegeln och undrade varför det var så tyst om killen, som alltid annars i samma situation brukar gråta med full kraft, där han hängde i mina armar. Tittade ner och möttes av det där leendet igen! Hans lilla mun gapade glatt och mungiporna fladdrade uppåt medan ögonen verkligen glittrade och lyste av sådan kärlek när han såg på svettiga, fokuserade mamma. Länge stod vi sedan så och bara log mot varandra.
Älskar dig lilleman.
Min Milo Santino.

prövningarnas tid är inte förbi

När han till sist fann ro runt ett och somnade för att sova, sov han hela vägen till fyra! Så skönt. Efter nästan en timmes amning och utröstning (nu bara 6 deltagare kvar i American Idol) sov han vidare i en och en halvtimme till. Sen blev det jobbigt i magen igen. Min älskling. Jag ringde till BVC sköterskan nu på morgonen och pratade lite, kändes bra. Och inte så. Hon bekräftade det jag redan misstänkte, en stor påse lakrits är inte bra för bebis mage, alltså måste påsen jag tryckte i mig häromdagen vara boven i vårat dramat. Hoppas det, skulle förklara varför detta jätteknip nu plötsligt igen efter att det varit så mycket bättre i flera dagar, samtidigt som det är lite trist för mig, för hur ska jag klara leva utan lakrits? Min tröst i natten.
Nåväl, ett litet pris att betala om bara den lilla magen börjar må bättre igen.

torsdagen den 26:e mars 2009

han ler

Inte bara gråt och elände. Nu på kvällen när vi hade en fantastiskt fin och lugn mamma-son-stund fyrade han av det mest underbara leendet man kan tänka sig. Har misstänkt det ett tag, men ingen tvekan längre, vår vackre son ler!
Kärlek!

Nu gråter han.
Men vad sjutton, han ler med.
Ibland.

kvällsgung

Han sov en väldigt kort stund där i eftermiddags, så även om jag hade försökt hade jag antagligen inte hunnit somna själv. Försöker jag i alla fall intala mig nu när jag likt en mentalpatient med halvslutna ögon gungar fram och tillbaka med kärleken gnyende i bärselen.
När väl Marcus hade åkt iväg igen och jag maratonammat i någon timme fick älsklingen plötsligt jätteont i magen. Han skrek och skrek. Vet inte vem av oss som hade mest ont, men det kändes verkligen som om jag skulle brista mitt itu. Så hemskt det var. Jag som trodde koliken var väck. Eller på väg dithän. Inget jag gjorde hjälpte. Tog efter tröstlöst vaggande en promenad och några minuter lyssnade jag på tystnaden innan det fortsatte igen. Min älskade kille. Aj aj vad det smärtade i mammahjärtat.
Nu är det alltså efter ännu en långamning och hans mage verkar, ta i trä, må lite bättre och han är någorlunda lugn i selen. Jag vet inte hur det blir i natt men låtsas som alltid om kvällarna att vi båda kommer få sova gott och länge just denna som kommer. Vi får se.

Tack för alla kommentarer och råd!
Det verkar som att det är rätt vanligt med små sömnvägrare och att detta antagligen (förhoppningsvis) går över snart. Ser tröst i det. Tills dess är det bara att härda ut antar jag. Testa lite knep och hoppas på det bästa.

Vad gäller samsovning. Jag har ju varit väldigt rädd för det tidigare, men kapitulerade i några nätter där i början när han inte ville annat än att sova nära nära. Nu ammar jag ibland liggande på sidan när orken inte finns för att sitta upprätt, men han vill längre aldrig somna efteråt. Efter någon minut blir det skrik och jag måste ändå upp. Dessutom har jag aldrig lärt mig att slappna av i den ställningen så att jag skulle kunna sova, så därför är det amma i soffan framför diverse TV-program som oftast gäller för oss. Tyvärr. Låter som himmelriket det där att amma "i sömnen". Kanske vi lär oss det en vacker dag.

utvilad?

Det blev i alla fall hela två stycken nästan två timmars sovpass inatt mellan tolv och två och tre och fem vilket inte är illa pinkat alls för att vara jag. Lite trist att amningen tajmade sig så knepigt att vi missade american idol som går mellan 3:20-4:40. Undrar vem som åkte ut. Lilla killen sov lite till eftr fem, men med väldigt korta intervaller vilket inte gav utrymme för insomning för min del.
Är sjukt trött nu men har inga tankar på att gå och lägga mig. Marcus är hemma en sväng och fick såklart Milo Santino att somna genom att gunga honom i mjukliften, något jag inte orkar. Borde gått och lagt mig jag med för att ladda inför när han åker igen och killen garanterat väljer att vaka vidare. Men jag funkar inte så. Känner mig fruktansvärt stressad just nu och bara tanken på att blunda ger mig en lättare dos av ångest. Jag har väl sagt att jag en längre tid lidit av en form av sömnfobi, något som inte känns som den klockrenaste formen av skräck i dessa tider, men vad göra?
Det är inte synd om mig.
Bara nästan.
Fast inte mer än om någon annan.

Nu ska jag läsa i Barnaboken.

Förresten, han fyller sju veckor idag :-D

onsdagen den 25:e mars 2009

fast...

...när man plockar ludd från mellan bebis små söta tår känns plötsligt sömn, mat och stressfria toabesök oändligt överskattat.

Nu sover han.

Kärlek.

ingen vila

Det ÄR sjukt jobbigt ibland alltså.
Vår underbara son är just det, fullständigt underbar. Finast, vackrast och bara så bäst.
Men.
Han vägrar sova. Och sömnlös bebis är inte en glad bebis. Inte långa stunder i alla fall. Jag tror hans magonda tack och lov blivit bättre de senaste dagarna, sen mitt penicillin tog slut, men nu bara vägrar han sova. Både dag och natt. Visserligen är det inte sådär jättemycket, även fast det känns så emellanåt, skrik de vakna perioderna som det var förut, men att han prompt ska vara i min famn precis hela tiden... Är det inte för att äta eller gråta så är det för att nyfiket hoppgunga och slänga med huvudet åt alla håll och kanter. Visst fantastiskt mysigt och roligt så, älskar att hålla honom, fast då varken sele eller sjal längre duger tar mina armar och resten av mig grymt slut av att konstant bära på kärleken, hur gärna jag än vill göra det. Framförallt dagar som idag då jag är själv och inte har några extra armar att erbjuda.
Pust.
Pust.
Pust.
Jag älskar honom med sådan styrka att det inte finns. Såklart gör jag det. Vill bara pussa på de där tjocka kinderna och finaste plutmunnen. Men mamma vill äta med. Och gå på toa. Ibland.
Snälla du, sova lite?
Bara pyttelite.

tisdagen den 24:e mars 2009

lika som bär?

Han har förresten fått en lite rolig frilla vår son. Håret längst fram på hjässan som från början var av blygsam mängd har nästan helt fallit bort till förmån för en väldig hög panna. Likheten till några av våra favorit-TVgubbar som Oldsberg och KG Bergström är plötsligt slående :-D

att gå rakt

Gjorde det idag. Gick rakt i en halvtimme. Aj, aj vad ont det gjorde, men fint att kunna andas så. Lungorna mår klart bättre av stolt hållning. Knepigt att något så naturligt som att gå helt upprätt blivit till en handling som utförs (under begränsad tid) bara om jag verkligen anstränger mig.
Var alltså en sväng på stan där jag förutom att gå rakt lyckligt leende köpte två små, fast lite större, plagg till min älskling. Vi är redan på storlek 56. Otroligt.

Jag och Milo (idag heter han så) planerar en liten tripp till mormor och morfar. Känns spännande och lite läskigt, men vad kul att få komma iväg lite! Har en liten längtan ut och bort mest hela tiden just nu. Tror jag på sätt och vis gjorde mitt i lägenheten i höstas, så nu vill jag känna på annat, annanstans. Helst hade jag sett att hela familjen kunde åka, men Marcus måste jobba så det får blir det näst bästa, jag och minikillen. Får se om det blir med bil eller tåg. Det senare känns dock oändligt mycket mer komplicerat med tanke på hur mycket grejer vi hade med oss bara till Stockholm, så bil lockar mer.
Ja ja, vi får la se.

måndagen den 23:e mars 2009

ny vecka

Min sons sjunde. Tiden går fort. Så fort. Ser verkligen fram emot allt det som komma skall, leenden, skratt, joller, krypande etc, men samtidigt. Allt det som lämnas bakom. Det gör jag med ett litet vemod i hjärtat. Den första tiden, om än fylld av stress, panik och oro, kommer aldrig igen.
Har nu ordentligt packat ner alla Milo Santinos första kläder. Dessa små, söta, som finaste älsklingen inte längre får plats i. Känns otroligt att han växer så, varje dag är det något nytt som hamnar i den lådan. Och så ska det vara. Liten kille ska bli större, växa.
Igår la vi honom på mage på golvet och han lyfte huvudet högt, högt, samtidigt som benen fladdrade hej villt där bak. Ibland lyfte han på både fram och bakdelen och såg ut som att han närsom likt stålmannen skulle lyfta och flyga iväg. Stolt satt jag hejade på dessa små övningar han frustande ägnade sig åt. Åh de där ljuden. Stön och stånk hela vägen. Det är inte bara att lyfta eller vifta, allt görs med ljudeffekter numera.
Lyfta och vifta, sen vila.

lördagen den 21:e mars 2009

45 minuter senare

Ensam. Min bebis är ute och rullar med farmor som är på besök och Marcus är iväg på ett jobb. Själv sitter jag här och funderar på vad göra och andra existentiella frågor.
Var visserligen nyss mitt i min ensamhet och unnade mig ett långt toabesök, något som var minst sagt välbehövligt.
Men nu då?
Saknar Milo Santino så mycket.
Mammas kille.
Hur viktigt det än kan tyckas vara med dessa egenstunder (och de är viktiga) så räcker det med de första minuterna innan man vill tillbaka in i bubblan med bebis och låsa dörren.
Mammas älskade kille.
Tänk om han börjar gråta och jag inte är där...
Fast det går nog jättebra allting och snart är de hemma.
Jag fortsätter sitta.
Fundera.
Vänta.

putande mage

Det blev inte mycket sova igår för killen, ännu mindre för mig. Som vanigt. Men när väl pappa kom hem fick mamma i alla fall vila armarna och få en liten stunds egentid på apoteket och konsum. Värdefulla minuter även om jag saknade min älskling de flesta av dom.
Väl på natten sen tog han igen lite av den missade sömnen och sov riktigt bra! Gick närmare fyra (!) timmar mellan kvällens sista och nattens första amning. Till och med jag sov två och en halv timme i sträck, något som nästan är ett rekord. Ett rekord jag gärna snart slår igen.
Nu ska Milo Santino få sig sitt lördagsbad och nya fina lördagskläder.


Tack alla ni som skrivit snällt om oss och mig sen TVdebuten! Betyder väldigt, väldigt mycket.
Min självkänsla åker hiss mellan plan 1 och källaren och jag tycker jag ser ut som jag känner mig, which aint a pretty picture. Kunde inte låta bli att kika lite på webben och såg den där Jonnan sitta där, fluffig som nyfönat hår och bre ut sig. Nu orkar jag ju tack och lov inte bry mig värst och kommer därför fortsätta med mitt dagliga intag av kakor för att de får mig att må bra och för att min kropp faktiskt gör det som är dess viktigaste uppgift nu, mat åt mitt barn. Och gör det bra! Då spelar det plötsligt mycket mindre roll att jag har en helt främmande, sladdrig och värkande massa att dra runt på.
Fast ibland är det inte alls kul...
Eftersom jag är lite känslig visste inte om jag skulle skratta eller gråta, så jag valde det första, åt den välmenande kommentaren:
"det är befriande att se nån som inte bryr sig om graviditetskilona, man får ju komplex av alla snygga mammor som är smala två veckor efter förlossningen! Tack för att du visar att det är ok att ha både putande mage o rumpa utan att skämmas"
För det är ju helt sant. Jag skäms inte och ingen annan ska göra det heller över sina extra kilon som valt att stanna tt tag på "fel" ställen. Det räcker med att slänga en blick på sitt underverk och glatt konstatera att -hit med tio till, han är värd varenda ett. Men att jag nu gett ansikte åt putande mage och rumpa (putar de sååå mycket?) är lite roligt och på något sätt lite otippat.
ps. Jag tog inte illa vid mig.

Nu lördagsbad.

fredagen den 20:e mars 2009

etthundraelva träningspass senare

Så känns det i kroppen efter att ha lekt lattemorsa och varit på fik med älsklingen som inte låg i vagnen längre än ett par minuter då latten fick svepas och blåbärspajen hetsmumsas innan det var dags för mammas darriga armar att åter ta över. Nu sover han "ordentligt" för första gången idag och jag har äntligen ätit min lunch. Ska försöka sova också, blir fortfarande inte mycket av den varan på nätterna, men vad svårt det är. Övertrött och snuskigt svettig (men vem orkar duscha?) finnjonna kan inte varva ner. Och när jag väl kan det kommer han säkert vakna igen...
Fast vem klagar? Han är så fin. Den finaste. Det är otroligt vad man orkar även om det såklart tar på krafterna. Måste vara kärleken som är drivmedlet.

Oj nu skrik.

torsdagen den 19:e mars 2009

stockholm tor

Så var Stockholm och TV avklarat.
Körde bil för första gången på över ett halvår och var faktiskt lite nervös innan över hur det skulle kännas, men det var faktiskt som att cykla, fast bakom en ratt då. När vi anlänt till storstan åkte vi bara vilse en snabbis, vilket är riktigt bra jobbat med Marcus som kartläsare ;-) men efter en u-sväng var vi på rätt bana igen.
Måste säga att det var pännande att "resa" med bebis för första gången. Det tog oss tre extra timmar bara att komma iväg med den enorma packningen (har aldrig sett så mycket saker) mot vad vi hade planerat och väl på plats var det tex inte bara att beställa mat (hade inte ätit på hela dagen) och äta, den ena av oss fick hela tiden hoppa upp som en jojo och gunga vagnen eftersom lillkillens kvällsmage börjat bråka. Skönt när väl mormor med sina hjälpande händer kom till undsättning och jag kunde tom ta ett kort bad mot värkande kropp.

Idag var det sen dags för TV. Tur kanske att jag var så outtvilad som jag är, orkade aldrig stressa upp mig eller blir nervös över det faktum att sletna fejset med tillhörande amningspsykos skulle ut i direktsändning och det framför publik, så det gick bra. Eller ok i alla fall. Tror jag. Hoppas jag. Har inte sett det själv än och vill nog inte heller. Fick i en kommentar veta att det var roligt att jag verkligen hade så uppspärrade ögon som på bilderna jag lagt ut, något som hon trott varit grimaser, ha ha.
Som sagt vill nog inte se.
Det var inte direkt planerat att Milo Santino också skulle vara med, men nåväl, så blev det och så är det. Han gjorde i alla fall succé, lille killen! Familjens skönhet.
Nu verkar det som om resan tagit ut sin rätt på honom. Han sover! Han som aldrig sover om kvällarna. Med tanke på att han i princip sov hela resan hem (liksom dit) är det otroligt att det finns ännu mer att klämma ur. Men han har väl precis som vissa andra av oss en hel del sömnskuld att betala av sen en tid tillbaka.
Han är så himla fin mammas älskling!

Skönt som alltid på stolta pappas axel. Han trivdes tydligen på TV4.

Men inte lika mycket hos mamma när det skulle kläs på och åkas därifrån...

tisdagen den 17:e mars 2009

mammas stora lilla kille och TV

4 525 gram. Så mycket var dagens vikt på guldklimpen. Ingen brist på mat således. Däremot konstaterade sköterskan att vi har att göra med en liten, ja fast inte så liten längre alltså, kolikbaby. Väldigt ont i magen hade han, älsklingen. Plötsliga gallskrik avlöste varandra så det stod härliga till. Hon masserade hans mage och det hjälpte för stunden. Jag fick också numret till en annan sköterska som kan akupunktur, något som vi ska testa. Känns bra, snart ska onda magen vara ett minne blott.

Imorgon ska vi åka till Stockholm hela familjen minus katterna. Och på torsdag kommer två av oss synas i TV. Hos Malou. Vet inte riktigt hur jag tänkte när jag gick med på det, jag menar ok för att jag rastar amningshjärnan runt Norrköping, alltid i koppel, men att släppa den lös i direktsänd TV? Jomenvisst, det kan bli väldigt spännande. Mamma ska med och vi ska alla bo på hotell vilket blir kul. Sen ska hon ta hand om killen medan jag brer ut min röv som inte är min längre på Malous soffa. Torsdag förmiddag alltså.

Nu ska jag fortsätta packa. Känns helt ljuvligt att få packa ner också Milo Santinos små kläder. Mitt barn. Mitt älskade barn. Oh vad jag är kär i honom!

God natt snart. Hoppas vi.

måndagen den 16:e mars 2009

nu var det klippt

Äntligen. Inte kort, men kortare. En assymetrisk långpage ungefär skulle jag vilja kalla det. Amanda är verkligen jätteduktig och hur guld är det inte att få hembesök av frisören? Nu ska det i lite ljusa slings och jag är fit for fight.
Amning i all ära, men den gör inte underverk för mitt hår direkt. Så tunt och fint (utan att vara fint) det har blivit. Blä. Men bra då att få sig ett klipp.

Vi var och fastställde faderskapet idag. Skrev på några papper och så var det gjort. Och jo, det är Marcus fortfarande som är pappan. Och jag mamman, men det behövde vi inte godkänna. En liten promenad efteråt gjorde susen för älsklingen som fortfarande sover. Nog för att han behöver det efter inatt.

Vet att det låter som en jobbig tid just nu med för lite sömn och massor skrik från bebis. Och visst är det jobbigt, apjobbigt emellanåt. Men som han är värd allt det och så mycket mer! Jag tittar på min son och all trötthet bara rinner av mig. Han är så fin, så underbar, sådan lycka för mig, oss, att det nästan inte kan vara sant.
Fast klart jag hoppas på någon timma kommande natt igen så får vi se :-)

en liten varning -eller en recension

Som ni kanske minns från länge sedan så är jag hooked på Subs. Alltså Subway mackor. Älskar dom! Såklart finns inte kedjan i Norrköping (en bra affärsidé för vem som helst, så starta och öppna BUMS!) så mitt behov har fått mättats i Gävle, Linköping eller Stockholm vilket var grymt länge sedan.
Till min glädje upptäckte jag häromveckan att Sandys, som jag trodde var ungefär samma sak, hade slagit upp sina portar mellan galleriorna och har sedan dess sett fram emot ett besök.
Sagt och gjort.
I lördags gick vi dit för att käka en lättare lunch. Jag beställde dagens soppa (ville ha något varmt) även fast hon i kassan inte kunde informera mig om vad det var för variant mer än att den nog innehöll kyckling och Marcus tog en varm macka. Soppan kom snart i pappmugg modell större tillsammans med det microfärska brödet -en ledsen bit på ca 5 cm. Brödet åt jag men det där andra... visst innhöll den några kycklingslamsor, men annars var det som en dålig blå bandare. Riktig äcklig. Mackans macka med lite kyckling, fetaost och annat gojs var visserligen god men med en slutnota på 170 spänn för kalaset kändes väl saftigt. Framförallt med tanke på pappmuggen med slaskvattnet som blev stående.
Nej.
Sandys fick sin chans. En gång men inte fler.

Subway I miss you!

måndag

Det är sol idag igen! Så ut i den ska vi. Snart.
Just nu sover han. Efter en natt med mest bara korta 20 minuters slummer och tuttande däremellan (då jag inte ens orkade se Heroes) är vi inte de piggaste i den här familjen, men nu sover han i alla fall. Inte vi. Ska ju om en stund iväg på den där fastställningen om faderskap och med något inbokat är jag stressad så det räcker och blir över och då kan jag kyssa sömnen adjö.
Men.
Det är sol idag!

söndagen den 15:e mars 2009

sol

Sa jag att jag var trött? Jo det gjorde jag nog. Och det är jag. Försökte råda bot på det och sova en stund här på seneftermiddagen då bebis sov så fint, men det gick inte. Kom då på att vi ju hade sol idag. Ute. Missade den. Fan. Behöver sol känner jag. Kanske inte alls sömnbristen så mycket som densamma på sol som gör mig trött? Måste passa på nästa gång den skiner.

Nästa vecka är lite av en tuff vecka. Vi ska få faderskapet fastställt, åka på familjeäventyr till Stockholm och gå till BVC. Spännande och kul, framförallt det där med Stockholm. Men jag vill samtidigt att det ska bli gjort, fort, så jag, vi, får komma hem och gå in i bubblan igen. Bubblan är bäst, vi trivs bra här. Trots trötthet.

söndagstrött

Nu ligger finaste lilla killen på pappas axel och sover, så mammas får vila. Han har visserligen sovit i vaggan med en sväng idag så vi hoppas stenhårt på en kväll med mindre skrik. Jag tar i och siktar på att kommande natt få sova minst två timmar i sträck också.
Jag är sjukt trött. Märker väl att de där hormonerna som jag tydligen hade till min hjälp i en månad efter förlossningen nu sprungit sin kos. På mornarna är jag redo att kollapsa och älsklingens sova en och en halv-två timmar mellan lååånga amningarna på nätterna känns inte alls särskilt kaxigt just nu. Kan vara infektionen, antiobiotikan och febern som gör sitt med i och för sig, så det blir nog bättre snart.
Lite trevligt är det att jag kommit in i Heroes på nytt och ser med spänning fram emot fortsättningen. Så helt hemskt (eller jo oftast så är det just det till en början) känns det inte att släpa upp sig ur sängen och halvsömnen för att i nästan en timme, om vi har tur, sitta i givakt och vara mat. Har testat att mata liggande och det går, men sen vaknar han direkt efteråt så det blir till att gå upp och vagga honom till söms ändå, så sitta i soffan är vår melodi.
För nu.

lördagen den 14:e mars 2009

tack... eller jag är glad...

...för min älskade son som hela tiden får mig vilja att leva mer och bättre. Mamma älskar dig så mycket Milo Santino!
...för att samme son haft en bra dag, med massa kläng men mindre skrik. Räckte gott med det som kom ur burken schlagerkvällen till ära.
...för att jag har världens undebaraste man vid min sida även om det är trött-tjafs from hell mellan oss ibland. Älskar dig M!
...för att värken i kroppen nog en vacker dag är över. Så måste det ju bara bli. Och hur kul kommer det inte vara då med allt möjligt som inte är så kul nu?!
...för att bölden blir bättre.
...för att Heros bara blir mer spännande. Amnings-TV.
...för att det är söndag imorgon och jag ser fram emot det.

Kram och god natt.

fredagen den 13:e mars 2009

fredagsbira



Gott ju! Kan bero på att jag inte druckit öl sedan i april maj förra året, men nog smakar alkoholfri variant lika bra som den riktiga? Kanske inte, men så länge det känns så, så gör det ju det.
Milo Santino sover lugnt och tryggt i sin vagga. På mage. Med andningslarm och mig vakandes i närheten. Verkar vara en hit. Får nog bli så framöver. Att han på dagtid får sova på mage när någon annan är vaken medan han på nätterna kan fortsätta på rygg som tidigare. Viktigt att han sover ju. Och på sistone har det blivit väldigt lite av den varan just dagtid vilket lett till att liten kille inte varit värst glad alls mot kvällen.
Dansen. Jo visst. Men så kul var det inte.

lyckad stadstur

Idag köpte jag två par nästanbyxor. Mjuka tunna, med resår i midjan och dragsko vid foten. Perfekta om än inte så fina som jag hade hoppats hitta. Inga jeans eller andra passade idag heller, med andra ord hänger sig den där främmande röven fast än.
Vi var ute och rullade (så roligt att det är jag som får rulla någon annan och inte själv längre bli rullad!) ett bra tag på stan med sovande bebis men precis när vi skulle ta en fika vaknade han med ett gallskrik och det var tydligen matdags. Kände mig inte riktigt redo att plocka fram mjölkburken, men vad göra? Skriket var ett sådant -NUUUUU, ge mig mat nuuuu mammaaaa!!!! Så tutten åkte lite diskret fram och bebis fick sin mat, somnade och mamma och pappa fick dricka sitt kaffe. Första gången jag vädrat käket offentligt och fler lär det bli. Nästa ska jag ändå försöka vara ute i god(are) tid, leta reda på ett lugnare och lite intimare ställe med armstödsstolar, innan han vill äta. Aj aj vilken värk i stackars överansträngda armen nu.

Snaste om Böld.
Den är bättre. Mindre. Fortfarande feber och måendet lite halvkasst men klar förbättring över läget är det. Snart kanske man mår tiptop igen.

Snart är det lets dance. Skoj. Lätt för trögskallen att hänga med i svängarna.

Kram!

torsdagen den 12:e mars 2009

nonshopping

Det var riktigt roligt att surfa runt mellan klädhängarna med supersmidiga vagnen och bebis lugnt sovandes i den.
Sen var det inte lika roligt. Faktiskt inte alls. Provade svettigt eländig (det är aldrig smidigt att köpa kläder på vintern, blä) ett antal jeans som alla fick backa innan de nått hela vägen. Röven som inte längre är min, men som envist hänger kvar på det som är jag, breder och sladdrar ut/ner sig mer än väntat. Inte för att jag egentligen bryr mig om det, tids nog blir den min igen. Men lite deprimerande, solskenet som jag kännt idag till trots, är det att inte alls känna igen den, framförallt när inget av tälten jag plockat med mig ville passa därpå.
Så det slutade som det hade börjat, vi surfade ut lika glada som vi hade kommit in, åt en god blåbärspaj med vaniljsås på närliggande café och valde att glömma allt vad brallor heter.
Marcus har lovat följa med på nästa shoppingtur och då.
Då ni.
Då ska det bli byxor.
Eller kjol.

underbara fantastiska dag idag

Har sovit som en prinsessa! Eller nej, de vaknar ju av ärtor. Som ett träsktroll då. Från ett till nio nu på morgonen sov jag med bara två intensiva amningar. Milo Santino sussade sött i vardagsrummet med mormor som bar in honom när det var dags för käk. Även han är en helt ny människa idag, utvilad och glad. Den är uppenbarligen viktig den där sömnen, för alla inbandade. Känns kanon just nu och jag är redo för allt.

Min feber är nog ett minne blott med och böldsvullnaden är på väg ner. Rinner äckelgojs fortfarande, fast det är ju bara bra, skiten ska ut, men det gör iaf inte helvetiskt ont längre så en promenad blir det senare. Kanske även en tripp till stan för att kolla på ett par brallor så jag slipper pyjamasen och mammamysisarna som bara vill ramla ner.

Ha en underbar dag alla ni underbara som kikar in här!
Det ska vi ha :-)

~~~~~~~~~~

Kärlek!

onsdagen den 11:e mars 2009

jag skulle inte ha skrivit...

Såklart blev det ingen sömn alls inatt. Vid fyra somnade han för att sova i trekvart och sen skrika igen. Stackars lilla killen. Och hans mamma. Varje vaken stund ville han till bröstet så att vara med pappa kändes inte som en lösning, eller som en lösning med skrik och garanterat ingen sömn för någon. Så vi kämpade på genom natten. Inte kul med varfylld ond äckelböld och en massa medicin i kroppen som samtidigt försökte däcka en, men det gick.
Sen var det morgon och skrikandet och tuttandet fortsatte. En liten promenad ute medan jag försökte, lyckades inte, sova, gav honom lite vila, men sen var det tröstlöst igen.
Gud så jobbigt det kan vara alltså. När inget hjälper. Eller jo bröstet då. Men efter ett dygn av nästan konstant tuttande... Nä det är verkligen ingen hit. Fast jag tröstar mig med att det antagligen, förhoppningsvis (snälla, snälla låt det vara det) handlar om ett utvecklingssprång. Älsklingen blir ju fem veckor imorgon och ett sådant ska komma ungefär då och i samband med det mängder av extra gråt och "klängighet" som går över efter några dagar-en vecka.

Nu fann han i alla fall lite ro här på eftermiddagen och sov en stund, liksom hans mamma. En timmes sömn på ett dygn och jag känner mig som piggast i världen. Typ. Hade jag inte haft bölden skulle jag garanterat skakat de lurviga till någon dålig låt.
Skönt att min mamma är på väg hit (Marcus jobbar) och ska stanna över natten. Vad jag förbannar de dryga trettio milen oss emellan nu, hade klart varit smidigare med kortare avstånd.
Men men.

Nu ska jag jag på toa, med honom i selen :-)

tisdagen den 10:e mars 2009

böld och babynytt

Första budet var att omedelbart åka in på operation och öppna och tömma eländet, men efter konsultation med ytterligare en läkare slutade det sen med att jag fick en antibiotikakur, starka värkisar och order att komma tillbaka om det inte blivit bättre på några dagar. Hoppas nu det lägger sig. Snarast. Med bara mdicinen.
Har så himla ont. Känns nästan fånigt att gnälla om en böld såhär strax efter snitt och annat, men fasiken vad det känns alltså. Tydligen är det en hel del var kvar i bölden (rinner konstant, yäk!) och så har körtlarna i ljumsken tagit åt sig av inflammationen liksom vävnaden runt omkring. Ja ja. Nu har jag iaf lite piller att trilla på, så får vi hoppas de hjälper.

Vår lilla älskling är så fin. Väldigt gråtig och tuttig just nu, men så fin! Vill äta upp honom, så god som han ser ut. (Men ska inte det, jag lovar.)
Jag kanske inte borde skriva det här, med risk för backlash, men han har sovit rätt bra på sistone. (Ett försiktigt hurra.) På nätterna, mellan tolv och sex, sju inkl en matpaus. Och han gör det nöjt i sin egen vagga. Dagarna är till för annat, gråt och tutte som sagt.
Det är himla häftigt för man märker att det händer saker med honom hela tiden nu. Stora saker. Som det där högljudda klagandet som titt som tätt börjat sippra ut mellan plutläpparna när det känns som besvärligast, en fäst blick på mobilen ovanför skötbordet och dramastiska miner som antyder snabba humörsvängningar. Han är en liten person våran son. En liten minimänniska in making. Och jag älskar honom så!

Nu ska jag äta kaka, dricka koffeinfritt kaffe och vojne vojne mig över mitt onda.

Önskar er alla en finfin tisdagkväll!
Kram!

pubisböld

Låter illa och ungefär just så fräscht och ont känns det med.
Har alltså på vänster sida fått en böld precis nedanför snittärret, en svullen, extremt ond och röd variant (finns det andra?) som jag snart ska gå och visa en läkare. Tydligen får man snabbt tid om man har en sådan plus feber, vilket jag nu haft i tre dagar. Mår helt ärligt apdåligt, hela kroppen värker och att gå, jag som äntligen får göra det obehindrat, är en pina. Det svullna har liksom spritt sig till hela vänster ljumske och längre ut. Aj aj. Hoppas på en snabb ab-kur och att det sen blir bra. Har inte alls tid och ork med mig själv som krasslig.
Det här är väl ingen mysläsning direkt för någon, men jag kommer ändå uppdatera böldläget lite senare, för de som antecknar :-)


Angående bärsele och anonyms frustration i kommentarerna över vår son ("unge") som aldrig kommer bli självständig eftersom han hänger med mamma på toa. Suck.
-Som många vettiga redan sagt så finns det tid att bli det. Sen. Han är drygt fyra veckor! Grunden för en självständig och lycklig människa tror jag bestämt ligger i den trygghet och närhet man upplever som barn och det är med det i tanken som jag kommer uppfostra och älska mitt!

måndagen den 9:e mars 2009

manducan ja

En kanoninvestering!
Till skilnad från bärsjalen får jag på mig denna relativt snabbt medan bebis är däri och så hamnar han otvivelaktigt rätt direkt så jag slipper oroa mig för klämt barn. Super.
Selen känns väldigt säker, nackstödet stöder lilla nacken bra och benen sitter ergonomiskt korrekt på sidorna.
För en kortis som jag (163 cm) funkar det bäst med kors i ryggen. Lite tjockt kors visserligen, ej jätteskönt halvliggande i soffan, men annars är det bara att bära. Att som nu sitta vid datorn med nästan sovande, nappsultande, liten kille på magen med båda händerna på tangeterna är väldigt smidigt, precis som ett toabesök var, något jag tidigare nojjat över när jag varit själv med killen.
Ikväll blir det premiär för pappa-bär. Spännande.

Det bästa är såklart att vår älskling verkar trivas gudomligt bra i den!

Ett tips alltså till alla med ett kärt klängigt barn!
Vi betalade 1 090 kr för vår.

Kort fakta om Manduca
– Kan användas för nyfödd (3,5 kg) och upp till 20 kg (ca 4 år).

– Barnet kan bäras på magen, på ryggen och på höften.
– Babystöd och höjbar ryggdel.
– Integrerat huvud- och nackstöd.
– Justerbar och passar de allra flesta.
– Yttertyget är hampa/ekobomull och fodret är av 100% bomull.
– Kan tvättas i maskin med milt tvättmedel i 30C, lätt centrifugering.
– Levereras i tygpåse med axelband så den kan användas som ryggsäck.
– Instruktioner medföljer.



söndagen den 8:e mars 2009

många tankar små

Ser han inte lite bekymrad ut vår son. En liten tänkare redan i unga veckor :-). Undrar så vad som rör sig i det lilla huvudet. Säkert förvånansvärt mycket.
Min bebis.
Så underbar.
Var och tog min kvinnodagsfika i eftermiddags medan han sov. Det var trevligt och gott även om jag saknade älsklingen sjukt mycket. Men han hade det bra här hemma med pappa.
Innan fikat tog vi en tripp runt kvarteret i vagnen. Bara jag och han. Kändes skönt att klara det på egen hand. Köpte ju en mjuklift i veckan som jag orkar bära helt själv, vilket underlättar. Det blev en premiärtur för honom i affären också. Spännande med allt nytt, mest för mig i och för sig, han sov ju.
Nu ska jag fortsätta vagga honom i bärselen som verkar kanoners. Mer om den sen.

gymping

Har väldigt ont i ryggen och värre blir det hela tiden. Min lösning på det är att stärka de obefintliga ryggmusklerna och magmusklerna som länge legat i ide, något jag lite försiktigt försökt mig på. Inte det lättaste, men någonstans måste man ju börja.
Eftersom jag är en väldigt upptagen kvinna och mamma passade jag på att få två flugor på smällen, borsta tänderna och "träna".
......................................

Dessa skrämmande syner mötte Marcus igår kväll.

en dag att fira

Från tiden då jag fortfarande tänkte obehindrat är den här texten om dagen idag. Den kvinnliga. Kvinnodagen.
En viktig dag.
För både män och kvinnor. För oss alla.
Därför känns det väldigt hedrande att idag, den åttonde mars 2009, få vara med på Expressens lista över de 50 mest framstående, smarta och modiga kvinnorna det gångna året! På plats 22! Heja mig.
Heja kvinnan!
Jag kan väl kanske i och för sig inte anklagas för att framså som den med vassaste kniven i lådan av det lilla jag säger där på sidan. -Äta bakelse? Varje chans till att mumsa gott liksom. Fast jo, ja. Jag anser ju att dagen bör firas och jag firar bäst med kladdiga goda saker. Så också idag. Ska ta en snabbfika med en kvinnovän i em och göra just det-fira.
Du också!

lördagen den 7:e mars 2009

falsklarm

Lite gny bara och så somna om igen. Tutten fick snällt hoppa in i linnet igen.
Vi var på prommis tidigare idag. Mamma, pappa, barn. Så ofantligt stort det är. Kan inte riktigt fatta det än. Smålog och fnittrade när jag gick där, stolt körandes (vi turas om) vagnen bredvid Marcus, kände (känner) mig så lycklig. Kikade ofta ner på vår vackre son som så fridfullt sov i sin nalledräckt.
Vi gick faktiskt in på ett café också för första gången, delade på en pizza och sköljde ner med lite pistageglass. Till min snabbt övergående fasa upptäckte jag där vad jag hade på mig. En riktigt stilig tröja visserligen, men till den mina klarröda pyjamasbyxor med häng och Hello Kitty på ena rumphalvan. Snyggt värre. Nä inte särskilt.
Fast vem bryr sig? Säkert någon, men inte jag. Ska ändå försöka ta mig i kragen vad gäller det här med mig själv. Jag mår ju ännu bättre om jag är ren och har på mig något som inte bara känns bra men också ser vettigt ut, framförallt när jag gör mina små utflykter ut bland andra dödliga. Har ännu inte fått mina beställda kläder och så länge de dröjer har jag en ursäkt, men snart ska ni inte längre behöva skåda en pyjamasklädd finnjonna hasandes runt på stans gator i überskitigt hår och luktandes diverse klet.

Oj, nu låter det igen...

fram med tutten bara!

Ett bra råd som jag glatt följer så länge det känns ok. Jag tror i och för sig att han får och har fått i sig tillräckligt med tanke på den rätt rejäla viktuppgången på sistone och mjölk verkar det finnas gott om eftersom det fortsätter rinna post-matning. Men kanske han äter mindre per gång och därför mycket oftare just nu. Och som många skriver, bröstet är ju inte bara mat och vill han ha närhet eller annat ska han få det! Det händer mycket i liten killes värld ju och då behövs tröst.
Jag fortsätter således slänga fram tuttarna i tid och otid och inte oroa mig så mycket mer om det.
För nu.

Jag läser den här boken just nu och den är verkligen kanonbra. Man får en större förståelse för sitt barns gråt, inspiration och tålamod när det som bäst behövs. Ett hett tips till alla nya (och gamla) föräldrar!

Nu låter det som om det är dags för framslängandet igen.

Adjö.

fredagen den 6:e mars 2009

näsfrida och annat

Det är som om hans nästäppa igen blivit värre. Natten sovs trots det rätt bra, mycket tack vare näsdropparna. Tur är också att jag fick tips från er om Näsfridan som igår följde med hem från affären. Vilken uppfinning! Kändes skumt först att själv suga ut snoret ur bebis näsa, men oj vad det kom när jag väl började och vilken skillnad sen efteråt på hans andning. I flera omgångar har vi tömt lilla snoken på otrevligt gojs som verkar massproduceras därinne nånstans.
Dagen i övrigt har gått åt till att vagga honom vid bröstet för det har varit grinigt värre. Har tappat räkningen på hur många timmar av tuttsultandet det blivit idag. För många som det känns, men inget annat har tröstat eller hjälpt, så vad göra?
Det är verkligen inte så att jag erbjuder honom mat som en lösning på alla problem, vi kollar såklart alla andra möjliga orsaker till gråten först innan tutten åker fram. Fast han beter sig nästan varje vaken stund just nu som vore han det hungrigaste lilla barnet i världen med huvudet viftandes från sida till sida och snuttandet av mig och sina egna nävar, så jag upprepar -vad göra? Han kan omöjligen vara så hungrig min älskling, men men...
Hoppas och tror det är den där 4-5 veckorskrisen och att den snart går över.
Jag hann visserligen gå iväg på en snabbfika med bror A efter lunch innan det var dags att leka kossa igen. Vilket var väldigt trevligt. Inte kobiten utan fikandet. Kändes bra att komma ut en sväng även om schlageryran i stan för länge sedan slagit knut på sig själv och jag inte annat kan än längta tills det är över.

Räddare i snorig nöd.

torsdagen den 5:e mars 2009

trögtänkt månadsdag

Idag har vi firat Milo Santinos månadsdag. En fyra veckor ung liten kille har vi i hemmet som varje skund, hela tiden förgyller vårt liv och vår tillvaro. Eller liten och liten, han väger numera 3 890 gram och är hela 53 cm lång. En stor liten kille alltså. Helt sanslöst egentligen att han gått upp nästan ett kilo sedan födseln, en tredjedel av det han startade med. I och för sig föds väl många i hans nuvarande storlek och tom i ännu större varianter, men med hans lena, lilla nyfödingskropp så färskt i minnet känns han nästan som en minijätte just nu och bara större ska han ju bli. Mammas duktiga kille.

Var tidigare och inhandlade en babysitter (och en näsfrida) medan pappa äntligen fick lite ensamtid med sonen. Som de båda har längtat. Det blev en babyseat lyx som han både kan sitta och ligga i. Hoppas den blir lika populär som babyskyddet de senaste dagarna har varit.

Nu och här skulle jag skriva om någonting som jag tydligen helt tappat bort. Fan. Bara för någon rad sn tänkte jag att jag måste skriva det dära. Men inte en tillstymmelse om vad det kan tänkas ha varit för något finns längre. Säkert inget viktigt, eller kanske det för en gångs skull var just det. Ett viktigt inlägg. Om något annat än mig. Typiskt i så fall att tappa bort det.
Herre min, vad är det som händer mellan öronen?
Vindstilla?
Eller storm?
Kanske bara ett vinande sus?
Inga tankar blir i alla fall färdigtänkta. Ett bzzz-ljud har tagit över verksamheten. Nästan läskigt att vara i detta vakuum. Kommer jag någonsin ikapp mig själv igen? Jag får lita på att det ordnar sig med tiden. Just nu behöver jag väl inte de grå små, så låt de vila.

Ja ja. Jag återkommer, om det gör det och det känns värt att sätta på pränt. Tills dess ska jag med mitt bzzzande försöka vila lite jag med.

Kram.

onsdagen den 4:e mars 2009

jag såg en film

En hel sådan, och inte vilken som helst heller, utan Sex And The City! Äntligen. Som jag väntat och laddat. Hängde till och med, måste jag kaxigt upplysa. Nästan hela vägen. Fick i och för sig dubbelkolla ibland med Lisa om vad som hände, vad någon sa, vem som sa etc. Men för att ha en amningshjärna av mos måste jag ändå säga att jag fattade förvånansvärt mycket och snabbt. Inte den svåraste av filmer kanske, men med senaste tidens svårigheter att ens hänga med i Glamour eller Se och hör kan jag inte ta något för givet.
Filmen var i alla fall jättebra! Underbar till och med! Fick springa ifrån ibland och andra stunder sitta och gunga en trött liten Milo Santino (nope, det är icke bestämt vilket det blir, vad Marcus än försöker med :-)) på axeln, så jag ska nog försöka se den snart igen med mindre avbrott och en hjärna som kan lägga ihop 2+3 helt på egen hand.

God natt godvänner.

jihuu

Har precis sovit en dryg timme. Mitt på dagen! Och han, mammas älskling, sover än! Heja heja heja! Han sov riktigt bra inatt med. Mat varannan timme, men däremellan zzzzzzz. Inte för mig direkt eftersom jag fortfarande har så svårt med det där förbaskade insomnadet och precis när z...z... började anas var det dags att slita fram tutten. Men just nu med den här senaste tuppluren bakom mig känner jag mig enormt stärkt och redo för allt som eventuellt komma skall.
Snart ska jag se på min andra älskling i Go' kväll på TV. Han är i Umeå nu. Imorse Norrköping och snart Stockholm. Snacka tuff jobbdag. Som tur är har han inte så många av dem i veckan. Tur för honom och tur för oss. Vi vill ha pappa hemma och pappa vill vara hemma, men någon måste ju jobba och hellre då göra det en långdag än många korta.

Imorgon fyller Milo Santino fyra veckor och en hel månad. Otroligt! Stora lillkillen snart. Idag har jag lite vemodigt börjat packa ner hans storlek 44 kläder också. De börjar bli för små. Nu är det 50 som gäller och snart 56.
Min älskling!

Måste in och titta på honom.
Saknar ju...

tisdagen den 3:e mars 2009

hjärnan jobbar

Små reflektioner och funderingar så här den fjärde veckan in i det aktiva moderskapet:

*Tröttheten.
Trött. Det har ni väl gissat redan att jag är och antagligen alla andra nyblivna mammor med mig. Hur trött kan man egentligen bli som mamma utan att gå under? Väldigt tror jag. All den kärlek som hela tiden känns och strömmar runt i kropp och tillvaro just nu väger upp allt som är mindre roligt och att vara trött är inte kul.
(Dock måste man sova någon gång. Blir det alldeles för lite -läs inget, av den varan mår varken mamma eller bebis bra. Så se till att få hjälp =inget nederlag, innan det går för långt.)

*Blöjorna.
Galet mycket går det åt, killen är en liten men effektiv bajsmaskin och oh my vad dyra de är! Drygt två pack, eller är vi redan på den tredje? i veckan lär bli många kronor i slutändan. Men vad göra? Bebis måste ha ren blöja.

*Den egna hygienen.
Vad? Finns det sådan? Faktiskt lite befriande att gå runt småstinka kräks och bajs utan att bry sig. Men när omgivningen börjar komma med synpunkter och tips om tvål och shampo kanske närmaste dusch bör besökas.

*Den egna kroppen. Finns det gott om och förutom att den småstinker av ovannämnda kroppsvätskor (dock inte mina egna, vilket ju är ett plus) är den extremt sladdrig och klen fortfarande. Såklart. Har ju knappast kunnat eller ens fått börja jobba på det än och vem har egentligen bråttom? Visst vill jag börja orka lite mer, snarast, men det får komma sen. Just nu har jag annat för mig, som att amma, amma, amma och äta kakor.
Jag gick upp 20 kg under tvångsvilan, vilket inte är apmycket, men för mig som började på dryga 50 och förlorade all muskelmassa under tiden känns det som att en hel del flyttade in. Eftersom jag inte har någon våg (ett hett tips) vet jag inte hur mycket av det jag samlade på mig redan har lämnat moderskeppet och varför skulle jag veta det. Vi behövde de där kilona jag och Mini och behöver fortfarande. Jag vill tro att de hjälper maten i mig att produceras.
Appropå kropp och amma.
Tuttar.
Fascinerande saker. Bara det att de äntligen har fått sig en vettig uppgift här i livet och på mig är så häftigt. Hurra! Att vara sin bebis mat är för mig verkligen en höjdare och jag är oändligt tacksam för att det än så länge verkar fungera och att mat finns.
Det är också väldigt spännande att följa samspelet tuttarna emellan. När jag ammar med den ena börjar den andra fyllas på och växa så man nästan kan se det för att sedan efter en stund sympatidroppa och så liksom påkalla min uppmärksamhet -hallå, glöm inte mig! Vilket jag ju såklart inte kan göra då. Coola grejer, minst sagt.

Ja, det där är väl lite av allt det som jag går och tänker på.
Eller.
Nu skryter jag.
Jag går visserligen numera, men för att vara ärlig så ryms inte mycket annat i mitt huvud just nu. Ibland tänker jag på vilken kaka jag ska äta härnäst (en finsk pinne blir det) men där någonstans går nog gränsen.


Trevlig tisdag!

framsteg

Eller vad vi ska kalla det. I natt sov i alla fall Milo Santino väldigt bra, jämfört med de flesta tidigare nätter så kanske uträttar Iliadin underverk i de små borrarna. Hoppas hoppas nu att det håller i sig. Han vaknade ung varannan, var tredje timme, fick mat och ny blöja och sen var det sova igen som gällde. Trött liten kille. Jag sov också skapligt mellan matningarna och känner mig oförskämt utvilad idag, full av energi. Nädå, skoja bara, men mår klart bättre.
Nu ligger han och sussar i bärsjalen nära så nära. Den är trevlig vår Moby, när jag får till den, men jag ska ändå beställa en Manduca bärsele idag. Känner att detta långa tygstycke inte är det bästa för mitt tålamod just nu och tills jag får knorr på det är nog en sele bättre. Dessutom funkar selen mycket bättre på pappa Marcus som ju också vill bära.

Så här mysigt kan det vara när allt fungerar med knytning och annat.

måndagen den 2:e mars 2009

god natt

Jag vet inte riktigt vad dessa ryska gossar sjunger om, men kul är det och låten fastnar ofrivilligt men rejält likt ett tuggummi i håret.
Vi kan väl helt enkelt låtsas att nowy god betyder god natt.
Och hoppas få det nu.

snorföljetongen fortsätter

Det blev ännu en tripp till sjukhuset och barnjouren idag, för våran älskling har fått lite feber, något vi skulle hålla koll på och såklart har. Hans rossel och nästäppa var riktigt jobbig inatt, såpass att amningen verkade mer vara en plåga än ågot annat. Inte heller verkade koksaltlösning hjälpa.
Väl på sjukhuset hade jag tänkt kräva blodprov så vi kunde utesluta det där förbaskade och hemska RS-viruset man hör så mycket om, men det gick sådär. Inget blodprov behövs, för han är tydligen "bara" lite förkyld, enligt den här läkaren med. Inget fel i lungorna eller med andningen. Rosslet kommer från näsan. Lovade han. Och jag hoppas verkligen att han har rätt, annars lovade jag att återkomma. Vi fick rådet att använda koksalt och efter det riktiga näsdroppar (nezeril -från 1 mån eller iliadin -från nyfödd) ett antal gånger per dygn och att det efter några dagar skulle hjälpa och förskylningen släppa. Hoppas så, som sagt. Skitjobbigt rent ut sagt med en liten älskling som inte mår prima.
Just nu verkar det åter vara lite bättre igen. Han sover. Och äter bra.
På dagarna.

I veckan ska vi till babyproffsen och kolla på babysitter och babygym. Har ni några tips? Tänker att den förstnämnda skulle vara en hit eftersom han verkar alltid må så gott i babyskyddet och det är lite av samma luting på de två.

Ha en trevlig måndagkväll så hörs vi snart igen.

söndagen den 1:e mars 2009

första söndagen i mars

Så var det alltså mars och den andra månaden i livet har således startat.
Känns som att det var jag som föddes i februari och på sätt och vis är det ju det med. Den nya personen, den bättre Jonnan har gjort entré!

För vår underbare lille son Milo Santino är det nu mars för första gången på riktigt. Vilken grej. Att med små babysteg bokstavligt talat kliva in i, eller åtminstone närmare, sin första vår. Finns det nåt häftigare?! Tänk när vi kan se den här nervigaste och tuffaste tiden i backspegeln och förhoppningsvis le lite lätt åt den, då är det vår! Milo Santinos första.



Natten till idag blev ännu ett kapitel i sömnlöshetens töcken. Dock kändes det som att killen hade det lite lättare emellanåt. Hoppas det är en trend som startat. Under dagen har han stundvis varit på något som jag tolkar som ett riktigt bra humör. Jag vill gärna ha rätt. Dock är det fortfarande inte helt utan ljud han andas.
Nu sover han lite gnyigt i bärsjalen (Moby wrap) som jag fortfarande har svårigheter med, men träning bör som bekant ge färdighet och snart ska jag väl våga lita på att den håller och att bebis mår bra däri, trots att han verkar liggsitta (vi kör hug hold) på det krokigaste av sätt.

Tack igen för era råd om allt möjligt! Som borde samlas i en bok. Jag läser och testar mig fram. Hittills har vi bland annat börjat med sempers magdroppar, kör med koksalt och bröstmjölk i näsborrarna och har höjt upp huvudänden på hans vagga. Hoppas något av det eller allt hjälper. Återstår att se. Dessutom har jag verkligen åter begränsat mitt matintag, inte mängden men sorten mat, något som är lite trist (längtar efter löööök). Trodde någonstans att man nu skulle kunna äta vad som helst efter månader av tråkig (bortsett från kakorna och allt brunt kladdigt gott som nu är ett minne blott) gravid-diet utan minsta bekymmer, men icke. Fast jag tror än så länge på måttlighet, så en chokladboll har faktiskt bland alla de vita kakorna jag frossar i, slunkit ner.

Mammas älskling mår bäst nära, nära.