söndag 31 maj 2009

älskade mamma -jag

Jag var precis och tittade till min son, mitt älskade lilla knappt sjukilos knytte. Han ligger där i sin säng som en liten groda och sover. Andas. Larmet är på och lampan blinkar, men jag måste ändå in med jämna mellanrum och kolla.
Och han gör det. Andas.
Vi har haft en fantastisk dag idag. Min dag. Alla mammors dag. Den här dagen som jag i hjärtat, trots svedan, firat redan ett antal gånger . Jag var en mamma i smyg. Mina barn fanns inte. Men nu finns ett och jag är plötsligt bjuden på mitt eget kalas, en fest jag förut fick iaktta utifrån, genom fönstret. Nu är jag inne. På hedersplatsen sitter jag och äter min tårta.
Nej, det gör jag inte. Blev ingen tårta i år heller. Men jag får i alla fall vara med och fira. Det är gott nog. Inte bara nog. Det är bäst! Jag har varit så glad idag. Kär och glad. Älskar min son så mycket och han mig, det känner jag. På sitt eget lilla sätt älskar han sin världens bästa mamma -mig!

RÄDDA MAMMORNA

Det går fortfarande att skänka pengar till röda korsets Rädda Mammorna kampanj (se till höger på sidan). Gör det! Litet eller stort bidrag, allt behövs.

Just nu är det gala för samma ändamål på fyran och som vanligt är jag lite smått skeptiskt. Är oftast det när galor blommar upp i kapp med att misär ökar. Mammorna ska räddas och människor informeras, men måste det göras till ackompanjemang av festblåsor och brett leende rödmålade läppar? Det känns också alltid (när en reklamkanal "står för" kalaset) som att det är någon, några som tjänar multum med pengar, andra än Mammorna det handlar om, på folks välvilja och den känslan gillar jag inte.
Men nu ska jag inte vara en sur gammal bitterfitta. Ändamålet är bra! Och bättre ändå!
Alltså.

Kör igång och RÄDDA MAMMORNA!

Gör det nu.
Gör det här.
Eller via TV.
Bättre underhållning där.

slapphet över styrka

Tycker årets Robinson varit under all kritik på många plan och ändå har jag mer eller mindre slaviskt och alldeles för engagerat tittat som i hopp om att det kanske en vacker lördag skulle bli till det det en gång var.
Att killpaktens dörrmatta Ellinor, som jag personligen tycker borde ha åkt ut för länge sen, men som jag lika länge har vetat skulle vinna, vann är ju bara synd. Hennes finalmotståndare finnjarmo var ju den riktiga vinnaren i mina ögon och den ende som bidragit med något i vår och det inte bara för att han är en fellow finne.
Men det är ju Robinson vi pratar om, ej att glömma och inte sedan Martin Melins tider har det egentligen handlat om att överleva. Angela var en favorit ett tag men som jag skämdes nu när jag i reprisen såg hennes himlande med ögonen och uttalanden om Ninas svek. Gnäll gnäll. Det är ju precis det spelet tävlingen har kommit att handla om och det visste alla, ett spel som Nina var bäst på och därför nu får ta skit från förlorarna. fy vilka töntar många av dom visade sig vara.
Robinson borde gått i graven för länge sen, men redan nu uppmanas vi att söka till nästa säsong. Tror jag det blir bättre?
Absolut inte.
Kommer jag sitta och glo och surt muttra?
Absolut.

Läs mer här och här.

morsdag

Sitter här med mitt barn, min livs levande son, i famnen och firar min dag. Det är obeskrivligt stort att kunna sitta här och vara mamma idag och inte vilken mamma som helst utan den bästa mamman i världen till den lika bästa och vackra Milo.
Lycka.

fredag 29 maj 2009

händelserik fredagkväll

Har precis nattat om min vackre son som i sömnen hade bajsat på sig åh det grövsta. När väl stjärten var ren och jag skulle på med ny blöja kissar han sig rakt i ansiktet. Stackaren fattade inte vad som hände så han bara låg där och stirrade på mig med droppar i hela ansiktet, innan gråten kom. Det var kiss i ögon, öron och hår så omtvättning var ett faktum liksom lite tröstmjölk, sedan somnade han om. Sötnosen.
Idag fick han smaka lite på morot och potatispuré. Första riktiga, nåja, maten. Hans tunga åkte in och ut med purén på innan det landade någonstans runt munnen, tror inte mycket hamnade i magen.
Skeptisk med första lasten puré i munnen.
Fast det var ju gott!
Tills det räckte.

ny frissa

Kåkåade (krisklippte) mig efter sedvanlig stadspromenad idag. Eller det var inte jag som klippte, det var frisörskan här nere. Tack och lov hade hon inte mer att göra för dagen och kunde klämma in mig innan hemgång för nu är jag glad i håret trots rådande missfärgning som jag faktiskt just i detta nu åtgärdar med ytterligare en burk mousse.
Vad säger ni, ännu lite kortare page, framförallt nacken? Inte kanske jätteskilnad mot det senaste men ändå. Det var nära att ännu mera åkte av fast jag hejdade mig i tid, måste ju ha mer att klippa nästa gång jag dalar ;-).

solen skiner iaf

Fulkänslan är där och tuggar mig i hälarna även idag. Inte blev det bättre av att en tandflisa lossnade bakom ena framtanden igen (minns förra maj och alla turer till tandläkaren) och lämnade kvar en vass kant som jag tungar på konstant. Måste åter punga ut med pengar jag inte har på något som känns helt onödigt. Dessutom misslyckades mitt försök till självterapi i morse då färgmoussen tog slut när bara topphåret var inkletat. Typiskt. Nu har jag en röd mössa över resten. Ha ha. Tur det bara var en lätt toning, måste tvätta järnet ikväll och att jag kan ha en liten tofs som döljer "katastrofen".

Tack för era ord. Känns alltid skönt att höra att man inte är ensam om dessa tankar och känslor. Jag är en bit nere i ett depp just nu. Ska ta mig upp igen, det gör jag jämt. Uppe är ju inte uppe om man inte har ett nere så det är bara så här det är, livet. Lite mer upp och ner just nu än vad som är helt bekvämt. Men vadå.

torsdag 28 maj 2009

blä för självet

Känner mig ful.
Inte för att jag någonsin gått och känt mig särskilt vacker, även fast jag vet att jag nog i alla fall stundvis ansetts som söt.
Men nu känner jag mig ful.
Eländig.
Värdelös.
Kanske det inre som tittar ut igen?

Varför ska det vara såhär? Varför dalar kropps- och med den självkänslan fastän man vet vilket mirakel man nyligen uträttat? Kroppen är ju (borde vara) min bästa vän just nu. Den bar och gav mig det bästa av det bästa, ger dagligen mat åt honom och har gjort allt det den skulle och mer ändå! Men likväl kan jag inte riktigt börja tycka om den dallriga massan så som den egentligen förtjänar att tyckas om. Vi klickar liksom inte. Trodde allt skulle vara förlåtet bara bebis kom till mig och senare om jag bara kom i de nyinköpta 36:orna. Fast nu när jag är där, med viss möda fortfarande, känns det fortfarande B. 34:orna ska jag samla ihop och gladeligen lämna till myrorna för ner dit vill jag verkligen inte igen. Men vad vill jag då? Vet inte.
Visst är magen en lös främling som lite för avslappnat hänger över snittärret så som den antagligen kommer göra för alltid. Men bryr jag mig? Nej, inte jättemycket. Milo bodde därinne, så lite får den allt hänga.
Fast något är det ju.
Kanske som sagt det inre som tittar ut.
Fan. Titta in igen eller ta och stick.
Vill ju bara tycka om mig med en aning mer entusiasm.
Kan jag inte få göra det.
Blä.

onsdag 27 maj 2009

mjuka fina fötter

Med skalade, filade och bomullslena fötter vinkar jag god natt och adjö för idag. Det var skönt att bli lite skrapad. Tror jag tappade några kilo på kuppen. Ingen färg på tånaglarna fick jag, men lite rött blir det imorgon av egen maskin.
Nu sova.
Milo sover redan. Eller redan, klockan är sent och små babypluttar ska sova och det gör han, älsklingen.

Sov gott ni med fina människor, som gör mig väldigt glad.

bilden

Jag är glad över den där bilden på oss, mig och Dante. Glad över alla de bilderna vi har från den där hemska morgonen, då för tre år sedan.
Hade så klart önskat att omständigheterna varit andra och mina ögon lyckliga. Men ändå. Den är fin, den bilden. Stilla, full av kärlek.
Och samtidigt så fruktansvärt hemsk.
Jag minns när hon, en av barnmorskorna, kom in med honom igen. Hon log och jag trodde ett tag att han överlevt. Varför skulle hon annars le? Men sedan sa hon mjukt "jag beklagar" och räckte mig mitt barn som var alldeles för tyst, alldels för litet för att det skulle ha gått bra.
Men jag är glad idag att hon log.
Glad att vården på i alla fall de flesta håll kommit så långt som den ändå gjort och att vi får hålla våra barn som inte får stanna, att vi uppmuntras göra det, hålla om, ta kort, klappa, titta, lukta på. För de är ju våra barn. Fastän alldeles för tysta.
Annat var det förr.
Har fått berättat för mig av så många kvinnor hur deras små bara togs och lades undan som vore de avfall. Hur de av sorg nedbrutna mammorna (och papporna) skickades hem med kalla uppmaningar om att släppa det, inte tänka mer på det utan istället åka hem och skaffa nya barn.
Dessa mammor fick aldrig chansen att sörja, att bearbeta förlusten och det onda ligger därför hos väldigt många fortfarande kvar och puttrar under ytan, alldeles för färsk, alldeles för smärtsam. Ett ont som hade kunnat lindras om bara förlusten då hade tagits på allvar.
Jag är väldigt glad för våra bilder.
För minnet av hur mjuk Dantes hud kändes.
Bilder och minnen som inte gör lika ont längre tack vare att de finns.

Nu ska jag gå och blötpussa Milo, min Milo.
Och snart ska mina fötter få sitt. Jippiee.

cat"walk"

Vår älskling fick en ny mössa idag. Fin va? Äntligen slipper han den lilla mjuka, virkade varianten, med betoning på lilla, som han burit sen sin allra första tid. Fördelen med virkat är att man kan dra och tänja ut, men alltså inte hur mycket som helst.
Milos kompis, prickiga lilla röda, som syns där i hörnet på första bilden har ännu inte fått något namn. Några tips? Vad ser den ut att heta?


längtar

Ikväll ska jag få mina stackars fötter vårdade i en och en halvtimme! Bara tanken är så skön att jag ryser. De är så värda allt gott de kan få. Vilken chock de senaste månaderna måste ha varit för dom, att från bara ligga och vila och max bli viftade på ibland till att trava runt runt runt dagarna i ända. Men nu ska de få sin belöning! Hoppas målning av tånaglarna ingår. Ska i så fall ta något riktigt fint och färggrant. Rött kanske. Milo älskar rött.
Längtar till klockan 19:00!

tisdag 26 maj 2009

kärlek

Alla mina killar sover, från de håriga till de andra. Ensam sitter jag vid tända ljus och tänker, känner, minns och myser. Känner kärlek. Väldigt mycket kärlek känner jag.
När jag nattade Milo, slogs jag av hur mycket mer jag hela tiden älskar honom. Otroligt egentligen, men hjärtat verkligen svämmar över gång på gång. Jag tittar på honom och det bara skvätter åt alla håll.
Älsklingen min.

Det har varit en jobbig dag för oss alla. Fast samtidigt fin. Marcus ville snabbt somna ifrån den medan jag hellre ville stanna kvar ett litet tag till.
Det är ju Dantes dag.
Hans enda.
Alla andra på året är någon annans så därför jag vill bara sitta här en stund hos min förstfödde. Min lille son som inte fick bli.
Älskade Dante.
Tiden går och avståndet mellan minnet och mig blir längre, men det finns där.
Du finns här. I mammahjärtat bor du och lämnar det aldrig.
Hälsa Liten.

Mamma älskar dig.
En vacker bild, om än sorglig. Den enda på oss två.
2006-05-26

God natt nu.
Imorgon är en annan dag.

(för ett år sedan)

inför mors dag

Var till Linköping idag på ytterligare hörseltest i hopp om att Milos öron skulle godkännas. Och godkänd blev han, vår kärlek! Pust. Nu slipper vi tänka mer på det.

Appropå öron.
Eller nej, appropå allt annat än öron.

Rädda Mammorna.
Kampanjen.
Bara den här veckan kvar.

Varje dag våldtas, stympas och dödas kvinnor i krigs- och konfliktområden. I dagens krig och konflikter används sexualiserat våld medvetet som vapen. De våldtagna kvinnorna och flickorna riskerar förutom skador, oönskade graviditeter och förnedring även att förskjutas från sin familj och sin by. Skammen och skulden är ofta för stor.

Rädda Mammorna-kampanjen inbringar pengar till arbetet för att skydda kvinnor och deras familjer.
http://www.redcross.se/

Var med och hjälp du också!


grattis älsklingen!

Idag skulle Dante, vårat första barn, fyllt 3 år om han överlevt. Egentligen skulle han ju ha kommit till hösten men det ville sig annorlunda och han föddes redan idag för 3 år sedan och dog strax efter.
Har under hela maj känt den här dagen. Det blir så varje år. Drömmer och tänker. Kroppen minns fastän jag har så många underbara nya minnen att bolla med och ännu mer fantastiska saker att göra. Men minnet från då, som inte bara gör ont, lever vidare i sin egen takt av sin egen kraft.

Så GRATTIS min älskade lille son, Milos storebror och vårat första barn. Det är din dag idag.

Puss från din mamma.

måndag 25 maj 2009

klädjakt

Måste rusta upp i Milos klädlåda för så många har blivit alldeles för små, men varje gång jag rullar in i en affär (de allra flesta) blir jag ilsk när jag ser utbudet.
Redan från i princip nyfödingsstorlek är det strikt uppdelat i pojk och flickvarianter. Rosa gulligull för de sistnämnda och tuffa nästan vuxenlika plagg i mörkare nyanser för grabbarna. Bebisar är bebisar. Varför kan man inte bara ha babykläder punkt. Slut? Räcker det inte med könsfixeringen som garanterat kommer sen? Måste man börja stämpla de små liven redan i lillepluttstadiet?
Nä. Jag morrar till, vänder på klacken och går ut.
Tur då att grannens dotter växt ur sina kläder och Milo idag fick ärva ett gäng. Jättetack till A-K och Signe! Dubbelt upp eftersom även jag fick en påse full av 36:or. Behöver inte shoppa på hundra år känns det som. Heja!

köp boken

...om du vill.
Det vill jag och ska så också göra.
Jag kan redan nu innan jag ens läst helheten lova att den är bra. Hur jag kan det? Jag bara kan.
Läs själv.

I höstas var jag en av de 16 skarpa blogghjärnorna, tillika finalisterna, i blogg-SM 2008. Tillsammans har vi nu under ledning av C Barregren gett ut en antologi -Vad fan ska boken heta?
Intäkterna av försäljningen går till http://www.hjartebarn.org/


Köp boken här!

söndag 24 maj 2009

min M

Blir ju väldigt glad och stolt över sånt HÄR. Så värd vartenda bra ord.

Kolla in sidan i övrigt som verkar väldigt bra, tills man själv råkar ut för en kass recension vill säga. He he.

Så där, nu ska jag sova.

söndagsparty

Sitter med pumpen i högsta hugg som suger åt sig envisa tunna strålar av god och närande mjölk till bebis. Gillar det inte alls, pumpandet som går trögt, men vad göra när det spränger och har sig i de gamla tuttsen. Milo äter alltid både och om kvällarna, och ikväll blev det väldigt lite av min vara. Plötsligt sov han bara där och och jag hade inte hjärta att väcka honom, mitt lilla trötta söta barn.
Helgen har gått så fort. Redan måndag om inte alls så länge. Det har varit trevligt på många sätt och lite tungt på andra. Jag är tröttare än jag trott och det är tröttsamt att komma på.
Men vi jobbar på det. Imorgon har jag till exempel sovmorgon.
Gott så.
Nu ska jag bara hitta sömnen så jag har något att sova vidare på när väl morgonen dyker upp.

fredag 22 maj 2009

fredagsmys

Bra dag idag trots det blöta ur himlen.
Gjorde stan med Emelie och Milo varav den senare otroligt nog låg och sov hela tiden i vagnen. Vi köpte bl a ett varsitt par snygga skor (ni ska få se sen), till vilka jag nu behöver ett snyggt nagellack och ett par trevliga raka jeans. Får bli ur nästa miniersättning. Också Milo fick sig lite nytt. Bodysar, brallor och en supersöt sjömansdress. Lilla killen. Så harmonisk och glad idag. Härligt.

Nu ska jag inte uppehålla er mer.

God natt.

god morgon

Ah en sån skön natt vi har bakom oss. Milo har verkligen bestämt sig för att en matning per natt är tilräckligt. Bästa killen! Synd bara att vakna till grått och regn, men bra anledning att strosa omkring i galleriorna och fönstershoppa.
Dagens ungdom är så skötsam, strax innan ett var de "hemma".

Ha en bra dag alla ni därute.

torsdag 21 maj 2009

mammaskuld

Gammelgäddan är hemma och förbannar skuldkänslorna som dök upp ungefär samtidigt som varmrätten och strax innan de påtagligt informativa sms:en från stora M om att lilla M bara gråter och gråter och är hungrig så hungrig.
Nej Marcus, jag ville inte veta.
Och nej, jag var inte alls så upplysande när du var i Rom.
Vi bestämde nyss att en eventuell nästa gång ska jag inte ha med mig telefonen. Eller att den ska ligga avstängd i väskan åtminstone så länge jag tuggar maten.
Nu ligger han och sover lugnt i sin säng. Jag har sniffat på honom och han luktar lika underbart som för någon timme sen. Att det ska vara så jobbigt att vara iväg en stund. Samtidigt som det är skönt och välbehövligt, framförallt efter fyra underbara mastodontdagar av bärande och vaggande, men däri ligger väl skulden också. Man ska inte njuta av egentid som mamma. Visst är det knäppt. Martyrmyten. Vem mår bra av det?
Man SKA visst njuta av den lilla egentid man lyckas skrapa ihop mellan amningarna och resten och på så vis njuta mer av all annan också.
Maten var i alla fall väldigt god och jag hade mycket trevligt, trots det andra. Guddotter min är kvar ute en sväng med bror A och Lisa som ska ta hem henne hit sen. Jag sitter uppe tills ungdomen har partat klart. Ungdomen, den ungdomen. Fast jag känner mig faktiskt inte riktigt så gammal. Skulle gärna ha stannat kvar. Sippat på lite alkofritt och inväntat placebofyllan som är den behagligaste av dem alla. Men det får bli en annan gång.
Nu är jag hemma. Mina killar ligger och sover och jag snart med dom, först ska bara ungdomen blir klara och komma.

God natt så länge.

helgbesök


Idag kommer min snygga kusin Emelie hit. Ska bli så skoj. Hon är också min guddotter och Milos gudmor, allt-i-ett typ. Tjejen som jag tycker kröp omkring i blöjor alldeles nyss fyllde 18 år häromveckan (hur gammal är jag inte egentligen?) och det ska firas med något gott att äta. Bror Aleksi och Lisa gör oss sälskap ut.
Hemma stannar pappa Marcus med Milo. De har lite catching up to do.
Tanten till vänster är alltså jag.

onsdag 20 maj 2009

genier in action

Väntar på Marcus.
Har inget att göra. Mer än att underhålla er mina kära läsare.
Alltså.
Var så goda:

The Umbilical Brothers. Igen.

nyhet

Jaha.
Linda Rosing är gravid. Intresseklubben antecknar.
Bebis ska tydligen komma i slutet av detta år. Hon och hennes kille har "vetat om det här ett tag men valt att inte berätta om det förrens nu när graviditeten känns helt säker".
Helt säker? När känns det så?
Jag önskar jag kunde få vara gravid någon gång och känna mig helt säker. Lyllo Linda.
Önskar dem allt gott och lycka till med det första av deras alla kärleksbarn som komma skall.

en evighet och 4 minuter

Han ville inte somna. Trött var han så det räckte och skvätte över men nej, inte somna. Bara gråta. Till sist lade jag honom i sängen och satt sjungande bredvid ett tag. Blev ledsnare än han av den darrande gråten som inte ville ta slut, så jag gick med ångesten ut.
Sen helt plötsligt, när jag precis var på väg in igen, tystnade det. Gick och lyssnade men inte ett pip. Kollade klockan och nästan prick 4 minuter hade gått sedan jag kommit ut därifrån.
Fyra minuter.
Kändes som så oändligt mycket längre tid. Trodde att han aldrig skulle sluta skrika och att jag skulle bli galen av sorg och skuldkänslor för att jag lät min älskade bebis gråta i en evighet. Men det tog "bara" fyra minuter och sen tystnad. Väntade i fem till innan jag in, larmet var på så jag visste att han andades och där låg han. Sov. Så sött han sov min kärlek.
Och sover än.

bära bära bära


Eftersom det är bära nära som gäller nu, har vi vänt på steken och går runt såhär. Det är skoj!

utvilad

Det måste man verkligen säga att vår lille Milo denna onsdagmorgon är.
Han somnade alltså för andra gången runt halv elva igår, vaknade lite lätt vid fyra och skulle äta, trodde jag. Istället somnade han om efter en klapp på stjärten och sov till kvart över sex! Då jag fullständigt chockad satte mig för att ge världens hungrigaste kille första nattmaten. Efter den blev det två timmar till och nu gymmar han glatt tjutande. Älsklingen min! Öppna förskolan var en succé. Vilket ställe.

Jag är fortsatt överlycklig, har inte märkbart ont i ryggen (heja!), mer i benen, men det är av allt promenerande och känns som en bra och nyttig smärta.
Idag kommer Marcus hem och det är den berömda klicken grädde på moset och tillvaron.

Tra la la laa...

uppe och studsar

Kan inte gå och lägga mig. Känner mig helt utmattad, men är så glad och kär. Det är jag visserligen jämt men det känns lite extra just nu. Min ljuvliga kärlek ligger och sover i sin säng och den andre kommer imorgon.

Ska ändå försöka nu...
Så god natt.

tisdag 19 maj 2009

fantastiska dagen tisdag


Idag har vi haft en superdag! Det började med en supernatt, för det är ju faktiskt vad nätterna oftast också är, super. Kärleken vaknar visserligen 2-3 gånger för att äta, men däremellan sover han och inatt även jag.
Sen vaknade vi åtta, gick upp nio, hade skoj med bus och gymping på förmiddagen, lite mellanmål vid halv elva och så blev han trött.
Sova.
Skoja bara, det tyckte minsann inte han, så vi kämpade på ett tag, enda jobbiga perioden på dagen, battle of the brains följde, vilken den mindre vann och efter lunch-skratt (se bilder) gick vi ut och han slocknade omedelbart!
På eftermiddagen blev det ett glatt besök på jobbet, sovstund(!) under promenad och sedan en timme på öppna förskolan (första gången), allt till massa skratt och ingen gråt. Helt underbart! Diarré pottanfall (hurra för bajs!) föranledde besök och byxbyte hemma innan vi åter gick ut på stadspromenad och sedan fika med Jess, under vilken killen sov(!) i vagnen.
Hemma var vi runt sex igen och nu var han trött. En del gnäll blev det innan kvällmaten men sedan gick rullgardin ner. Drogs dock upp igen efter nio och stannade där en dryg timme, men istället för att gråta skrattade han sig trött, ja nästan gapflabbade, tills ögonen började vandra bakåt. Liten kvällsslurk och nu sover han åter. Djupt får jag förmoda och framförallt hoppas.
Som sagt, vi har haft en fantastisk dag idag som lämnade både mamma och barn leende i väntan på nästa!


Milo skrattar åt mamma som sörplar soppa. Jättekul!

måndag 18 maj 2009

sötaste

Tur sovgungan finns att montera upp vid behov (läs nu). Inte för att han längre somnar i den men han tystnar iaf. Oftast. Ligger och skrattar, gäspar och smågråter om vartannat.
En stund.
Min älskling.

slut

En timme sov han. Sen var det full fart igen och vad gjorde det när vi båda var pigga.
Ett tag.
Sen kom tröttheten krypande och med den gråten, men tyvärr inte sömnen.
Halv fem var vi ute och gick då inget annat hjälpte, kvart över sex hemma igen. 17 minuter sömn resten annat varav mycket tårar och ännu mera skrik. Nu har han ätit och leker storögt skrattande i gymet med spöket laban och gänget.
För en stund.
Jag är helt färdig. Det tar nåt otroligt på krafterna detta att försöka trösta en kille som liksom inte vill bli tröstad. Korta stunder sitter eller ligger han för sig själv, sen är det bära, bära, bära som gäller. Jättegulligt visst, att han vill vara nära, nära, nära men man orkar ju inte hur mycker som helst. Jag orkar inte. Mindre och mindre för varje dag. Har åter varit tvungen att låta honom ligga i sängen skrikandes medan jag sprungit och fixat med annat eller suttit med öronproppar bredvid och klappat. Det är så hemskt när han gråter så och jag inget kan göra. Känner mig usel, värdelös fastän jag inget annat val har.

20 minuter senare...

Bärselen använder jag, som nu när han tröttnat på gymandet, men även med den orkar jag bara så länge och det är heller inte alltid han vill sitta i den.
Min älskade lille kille. Han är så fin, så fin, men ack så krävande just nu. Just idag. Pust.
Nu vaknar han...

äh

Jamen. Då lyckads jag tydligen ändra i klockan så som jag ville.
Ja ja. Bra bra.
Oprah var det visst.

äta bör man

Lunch nu med frysta soppan (måste passa på) och klockan är faktiskt redan 13:12. Bloggklockan verkar inte ha hängt med riktigt och jag vet inte hur ändra.

Trivs inte med webkameran. Känner mig iakttagen, utstirrad. Så nu har jag smått paranoid vänt den upp, mot taket. Ha ha. Stirra där du, bäst du vill.

Oops. Oprah börjar.

blöt måndag

I Rom är det varmt och sol.
Här grått och regn.
När det regnar saknar man de man älskar ännu mer och som vi älskar vår M/papps.

Vi är trots vädret utvilade som få Milo och jag. För att vara vi. Känns skönt att för en gångs skull inte så intensivt längta till nästkommande natt och att till och med orka orka lite. Älsklingen sover igen. Han mår helt klart bättre när han får göra det ordentligt under både dagen och natten. Lilla killen. Det är hårt att leva och man blir trött.
Idag blir det en innedag för oss. Kanske tar en liten tur till Konsum med bärselen senare under paraply men annars ska vi bara mysa inomhus.

video

Pappabus.

söndag 17 maj 2009

flasha

Vi har haft en helt fantastisk dag idag, min älskling och jag. Så självklart skulle kvällen bli som den blev.
Men nu sover han.
Liksom jag, snart.

Har köpt webkamera och skaffat mig skype, så idag körde jag premiärflash med tuttarna hela vägen till Marcus i Rom. Kul. Ja eller jo. Inget upphetsande kan jag lova, men ändå. Kul. Imorgon ska både jag och Milo skypa med pappa en sväng.

Nä nu blir det säng.
Ser i kors.

God natt.

dagen efter pust

Efter en mastodont-tur ute i det fria (satt i och för sig mest och fikade) har Milo åter somnat. Han sov inte många långa minuter igår så det kommer väl idag i en samlad kompott. Helt ok då Marcus har åkt iväg till Rom och jag just nu är två händer kort i vaggandet.

Hur trött jag än är på schlagern så här dagen efter finalen, mäter det sig inte med tröttheten jag känner när jag läser i kvällstidningarna (i år igen) om hur folk rasar och vill att Christer Björkman ska avgå och allt vad det heter efter ytterligare ett "svenskt fiasko". Som om det vore han som skrivit låten och valt ut den. Pust. Skitsamma att det var en dålig placering, Malena gjorde sitt och gjorde det bra och var där för att svenskarna ville ha henne där. Det handlar om schlager! Inte liv och död. Kom igen, tagga ner och skaka av. Någon vinner och därefter är det inte så noga.

Nu ska jag se desperate housewives och passa på att sitta rakt.

vinnare korad

Grattis Norge och Alexander! Bra låt ju. Inte som Estlands eller Frankrikes men tätt därefter. Finland kom lite väntat sist, men att bara vara i finalen är en seger i sig, så jag är nöjd ändå. Låten var ju inte sådär jättekul om man ska vara ärlig och dessutom kom den ca 15 år försent så vad göra? Malena gjorde bra ifrån sig men låten var inte den heller roligare än sin placering.


Andrej, var var du?

God natt.

lördag 16 maj 2009

äntligen

Nu har det startat. Schlagerspektaklet. Och jag säger som Marcus -Äntligen!
Mina favoriter är Estland och Frankrike. Plus någon mer, men inte Litauen som kör nu. Det tristaste är att Andrej och supermodellen inte är programledare längre. Saknar den fönade manen och de galna tjuten redan.

Men nu. Schlagerfinal!!!

fredag 15 maj 2009

Milos säng

Så sover vår lilla älskling i sin spjälis nu. Inte helt enkelt att få honom att finna ro där, men å andra sidan var det inte värst lätt i vaggan heller. Första natten, den tills idag, gick faktiskt bra. Det svåraste var nog att man inte kunde gunga sängen när han vaknade till, istället fick jag hänga som en mäla med armen och klappa försiktigt så han somnade om igen. Fast min skakarm klagar inte, rätt skönt att komma ifrån den hysteriska rörelsen.
På andra bilden är det en del av hans mjukisgäng som i fotänden, dit det är en bra bit ännu, vakar över sömnen och hejar på. Längst till höger sitter världens mjukaste nallekanin om ni minns. Den köpte jag att ha i optimistlådan för över ett år sen. Nu är den Milos.


mammas pojk


Amningskudden blir till en fantastisk fåtölj för den lille mannen när han ska titta på tv. Simpsons verkar vara favoriter :-D

tv-titt


Gårdagens semi var vassare än tisdagens. Måste säga att jag är väldigt nöjd med resultatet, hade 8 av 10 rätt i vår gissningslek, Marcus 9!
Mina favoriter var, ÄR, Estland (bäst i hela startfältet enligt mig och helt klart lördagens vinnare!), Moldavien, Norge och hmm Albanien, i varje fall refrängsmässigt.
Inte långt efter sista inlägget igår om no-kaks lurade Marcus iväg mig till affären för att köpa... ja ni ser nedan. Inte bra alls. Men vi har bestämt att efter schlager ska det vara slut. Sista frossdagn imorgon således och därefter är det morötter som gäller.



torsdag 14 maj 2009

i natt i natt...

...är det spjälsäng som gäller. Hoppas vi. Sängen har stått startklar vid våran sedan dopet, men vi har inte vågat testa än, mer än kortare stunder då Milo har legat däri och tittat på tummen och lyssnat till you are my sunshine. Men nu. Nu ska han få sova stort. Har gjort iordning sänghimmeln och skruvat fast den andra mobilen. Ska fixa lite mys med hans mjukiskompisar och andningslarmet med, sen är vi redo att köra. Kan nog bli lite jobbigt, men någon gång måste vi ju byta och som det har varit de senaste nätterna så har han inte alls trivts i vaggan där han kommer åt väggarna vid minsta vift och vaknar så klart därav.

Ikväll blir det andra semin i eurovisionen. Kul. Marcus är nästan mer på g än jag. Roligt att han äntligen har kommit ur schlagergarderoben, även om han ännu inte skulle erkänna det själv. Vi hoppas stenhårt att slibbot från i tisdags är i storform igen. Men jag för supermodellens skull önskar jag att de kan stå långt ifrån varandra den här omgången. Som snacks har vi laddat upp med fruktsallad och glass. Ska lägga ner (läs; försöka) godis. Inget mer för mig. Även kakintaget ska minskas, något som är oerhört svårt. Kakor och godis har länge varit min tröst men nu ska det bli ändring på den punkten. Tror både jag och Milo kommer må bättre av det och någon gång måste jag ju ta tag i beach -09 kroppen. Som om! He he. Här ska inte besökas någon beach på ett tag och om så, får bihanget jag släpar runt på nu duga. Tror inte rumpan landar där jag skulle vilja ha den fastän jag skulle köra no-kaks ett tag.

Dags för soffan snart då.

ryggvärk

Ännu inga biverkningar efter sprutorna hos den lille, förutom en något rastlös natt. Skönt, även om lite sömn hade varit att föredra.

Jag funderar på vad göra med min rygg. Eller biten mellan axlarna. Där är det ont. Känns som att något har fastnat fel. Har stor lust att snett springa på en dörr eller annat för att få felet att lossna, men jag vet inte. Kanske något annat går sönder istället.
Nej, jag får fortsätta fundera och vänta på att glödlampan ska tändas.

onsdag 13 maj 2009

Milo leker med pappa, eller tvärtom

video

väldigt arg nu

Köpte en coops leverpastej idag igen för den förra fick jag slänga. Och åter är det samma fel på förpackningen! Jag drar för att öppna och bara remsan omkring följer med, med resultatet att man inte kan öppna alls. Ok en gång, men två?! Blir förbannad. Riktigt sådär heligt förbannad som man bara blir när man inte har något pålägg, men massor av bröd.
Skitföretag är vad det är!!!

översättning?

Lade till ett översättningsverktyg här på sidan (till höger), främst så mina släktingar i Finland, de som inte hanterar svenskan så bra kan hänga med. Men jag undrar, hjälper det någon? Det blir väldigt ordagrant på bekostnad av grammatiken och själva språket i texterna.
Kollade på senaste inlägget och lite lustigt kan man på italienska läsa att jag har tröst i Bosnien-Herzegovina. Hur nu det hjälper ett gråtande barn efter spruta. He he.

sprutklar

Nu har älsklingen fått sina sprutor och aj aj aj vad ont det gjorde. Lyckligtvis torkade tårarna snabbt innan det dags för nästa och AJ igen. Fy vad hemskt att se och höra, trodde hjärtat skulle gå sönder, men det gick över fort även den andra gången. Tur man har tröst i BH:n.

Efteråt gick vi tog en frukostfika på Wayne, jag åt macka medan Milo satt nöjd i mitt knä och iakttog pappa på andra sidan bordet. Han gillar att vara med. Vägrar vagnen fortfarande så jag vågar mig inte ut på längre turer, men det är jättespännande att vara bland folk och då ska han vara bland dom också, inte helst sitta still utan som vanligt bli buren runt, runt. Lilla killen. Nu sover han. Hoppas vi slipper jobbiga biverkningar och att det blir en lugn dag och kväll. Marcus ska till Stockholm så det är bara jag och mina halvdana armar som finns till hands det kommande dygnet.

Hep.

tisdag 12 maj 2009

eurovision

Rubriken på artikeln om kvällens kamp -Så bra är Malenas motståndare ikväll är missvisande. Det fanns inte mycket bra alls ikväll, bortsett från mellanakten och den galna fulla programledarsnubben i fönade håret. Roligare slibbo har jag inte sett på länge. Fast stackars supermodellen som han inte kunde hålla händerna ifrån. Kan dock bli för mycket av det goda om arrangörerna inte gömmer vodkan ifrån honom på lördag.
Trots den rätt kassa kvaliteten fanns några höjdpunkter enligt mig, som Bosniens dramatiskt svulstiga framträdande och Portugals småglada trudelutt. Sen att Finland gick vidare gör mig så klart absolut ingenting trots det extremt påtagliga "so nineties" tema. Kul också för Malena med finalplats, vill inte veta hur kvällstidningarna skulle kunna gräva ner sig och andra om semin hade varit slutet för Sverige.

Nu är det sova. Minsta älsklingen ligger redan sedan ett par timmar och sussar :-)

rutiner

Anledning till att jag vill få till lite bättre rutiner kring nattning är helt enkelt för att jag är övertygad om att vi alla skulle må bättre och vara gladare av det. Sen är jag fullt medveten om att rutiner är som regler, till för att brytas och ändras, men det får man ta. Sen.
Rutinerna är inte det viktigaste i tillvaron men ändå något vi framöver ska försöka jobba för. Inga läskiga 5-minuters metoder men det finns nog andra sätt som kommer passa oss. Att älskade Milo (han heter ju som bekant Milo Santino Totti, men tilltalsnamnet är Milo, något vi var väldigt överrens om här hemma) vill vara nära, visst, och det är han ju mest hela tiden, vi vill ju ha honom där med, men här handlar det inte bara om det. Han somnar t ex aldrig bredvid oss i sängen, snarare skriker han tills man går upp och börjar bära, vilket tydligen är mer hans melodi. Vem gillar inte den melodin? Men där kommer vi till verkligheten, jag kan/orkar inte bära, inte Marcus heller, timmar i sträck, därav samarbetet kvällstid men när Marcus är iväg så är det inte kul. Semibär i soffan en skrikande bebis tills han finner ro och somnar. Nog måste det finnas enklare sätt?

Nu ska jag rusa. Vi får radiobesök. Mer om det sen.

Puss.

måndag 11 maj 2009

nattning

Nu är jag återaktualiserad på arbetsförmedlingen och i a-kassan. Skönt. Men jag måste ändå dit och ha ett möte "Byråkrati, du vet" skrev handläggaren, som jag genast gillade. Mycket mer än trögskapet innan.

Jag är inte helt nöjd med "rutinerna" vi fått till kring Milos nattning. En nattning som håller på mellan 20 och 23 nästan var kväll. Väldigt utröttande, för alla inblande och det är vi -inblandade, alla tre. Han har aldrig somnat själv i vaggan och det är nog där någonstans problemet ligger (Milo gör det ju inte, he he). Vet inte om det är försent nu och om det är armarna i all evighet som gäller eller hur man ska göra för att få honom att somna på egen hand så han också sen fortsätter sova. Gott. Länge.

Något som jag nu åtminstone hoppas kunna få drömma om.
Natti natti.

finnjonnas upprop

"Bajs med (mycket bajs idag) att jag inte tjänar pengar på bloggen" var det första jag tänkte när jag läste artikeln om mamma-bloggarna i mamma-kampanjen, för då hade ju också jag kunnat skänka dessa till röda korsets bloggupprop precis som de andra fina mammorna gör. "Eller gör de?" Tänkte jag sen. Det framgår faktiskt inte när man läser texten även om rubriken antyder så mycket. Jag hoppas de gör det och tror så med (man behöver ju inte skylta med allt), för en bra slant borde det onekligen i så fall bli till ett mer än vettigt ändamål. Spelar kanske inte så stor roll egentligen för de gör ju redan massor genom att vara med och driva kampanjen, men jag undrar nog ändå... Skänker ni intäkterna (eller en viss del) från bloggen till mammorna som behöver de bättre? Om inte. Gör det!
Det är mitt upprop till alla er med bloggar som genererar pengar. Skänk åtminstone en del av dessa till blogguppropet: Rädda Mammorna!

Själv kan jag som sagt inte göra just det, men jag kan från botten av mina mammafickor skramla ihop så mycket pengar att det iaf blir till ett litet bidrag i min egen kampanj här till höger som jag härmed också välkomnar er andra till!

högkonjunktur hos arbetsförmedligen

Jag måste till arbetsförmedlingen för att påanmäla mig.
Finns det inte, dessa dagar, andra personer att slösa sina resurser på än mig, en föräldraledig och amningsförvirrad, nybliven mamma?
Nej, tydligen inte. För jag ska sitta ner med min handledare om två veckor och gå igenom mina planer för framtiden. Just så. Sitta ner. Verkar inte som att varslen nått dom.
Min förra handledare (har fått en ny av okänd orsak men skulle annars ha bytt av lika känd sådan) var trögare än Milos bajs. Han var på mig i höstas, ett par veckor efter att jag meddelat honom om min sjukskrivning och efterföljande (om allt skulle gå bra) mammaledighet, något han såklart hade råkat glömma eller missförstå som han uttryckte det. Och nu, för några veckor sen kom det brev igen från samma snubbe om att jag inte hade hört av mig på länge och därför riskerade avanmälan. Jag var så tydlig jag kunde om detta då, att jag inte på ett tag skulle vara aktuell som arbetssökande (av nämnda anledningar) men ville ändå även fortsättningsvis vara inskriven och att jag efter den eventuella föräldraledigheten skulle höra av mig igen.
Får ju till viss del skylla mig själv eftersom jag glömde skicka tillbaka blanketten med de som vanligt fullständigt irrelevanta frågorna om hur min arbetssituation numera ser ut, om jag har fått nytt jobb etc, som kom tillsammans med hotet om avanmälan. Men så är det just nu. Har ju för fan knappt haft koll på var jag lagt toapappret som läget varit och så ska jag svara på frågor som inte har några svar och skicka tillbaka för annars...
Förra veckan kom det så ett till brev: -Du har nu avaktualiserats hos oss på AF. Vi har även meddelat din a-kassa.
Hip hip hurra. Äntligen gör de något för mig. Typ.
Har på mail försökt åtgärda detta missförstånd, men det går inte. Jag måste dit. På möte. För att påanmäla mig och diskutera min framtid.

Frågar återigen: Finns det verkligen inga andra som är i större behov av de här resurserna i dessa lågkonjunkturstider?

Jäkla skämt hela skiten.
Bränn upp.
Inte bokstavligen...


Mer om AF: här.

tjohoo

Lilla älsklingen har äntligen bajsat! Vet inte om det var katrinplommonjuicen i vattnet i igår eller om det bara var dags, men idag kom det! The bajs. Heja. Som vi har väntat. Alldrig förr har jag blivit så glad åt en tarmtömning.
Vi hade precis kommit hem från BVC, där han förövrigt inte fick någon spruta idag eftersom piggaste killen hade feber, när hans ansikte plötsligt fick den där allvarsamma poetlooken, blev knallröd och så papadapadapapdapadapa i brallan. Som han log efteråt! Med ett brett lättat leende föll han ner mot mitt bröst, helt utmattad efter den stora bedriften. Väl på skötbordet kom det ännu mer. Och nu sover han. Så himla skönt. Jag är helt slut och då har jag inte gjort något.

På onsdag har vi ny tid för vaccination.

söndag 10 maj 2009

söndagsrapport

En lång söndag börjar landa bakom oss. Milo sover, as we speak, men man vet aldrig hur länge. Verkar vara något av en kris på gång igen, väljer jag att tro, av hans grinig- och klängighet att döma. Det växlar fort. Från gladaste lilla killen i världen till eeenäääähh eenäääähhh på en nanosekund. Trist att det just idag skulle börja big time krisa när Marcus jobbar i hufvudstaden och typiskt att älsklingen dagen till ära har en vägra vagn period. Mina armar och axlarna de hänger ifrån tog slut för länge sen, så det har krävts massor fantasi och än mer tålamod i det finnjonnska huset ikväll för att hålla oss båda någorlunda nöjda. Resultatet blev en mycket intressant syn när vi där i soffan kuddade upp oss och myste efter bästa förmåga, blandat med diverse enääähhh.

Vad gäller bajs. Inget. Och jag har inte velat pilla där mer. Gav honom lite vatten med en skvätt plommonjuice så får vi se vad det kan åstadkomma. Ska ju till BVC imorgon så jag ska höra mig för lite mer där.
Det är ju som flera av er skrivit helt normalt att det dröjer flera dagar mellan gångerna (uppemot 2 veckor om barnet bara får modersmjölk, uppemot 1 vecka om det får ersättning) när bebis kommer upp i tremånadersåldern och växer på. Den mesta mjölken/maten tas upp av tarmen så det blir inte mycket slagg att dumpa. Dessutom så har vår älskling haft lite feber och då går det åt vatten vilket gör att bajset kan få en trögare konsistens och därför inte kommer med samma fart som tidigare. Vi har också på sistone (när vi var på resande fot och ibland när jag varit iväg en sväng och det har krisat här hemma) gett honom tetraersättning som tydligen är svårsmält. Alltså inget mer sånt på ett tag. Men det är ändå olustigt med såna snabba förändringar.
Ja ja. Nog med skitsnack för nu.
Vi tar det andra aktuella. Prickarna.
Läget stabilt och relativt tillfredställande där.
Over and out.

Nu måste jag sova och vila onda kroppsdelar.

God natt kära vänner.

lördag 9 maj 2009

prickar och bajs

Igår var jag och visade pizzafejan för distriktssköterskan. Det kändes ingen kul. Konstigt egentligen, hon bryr sig ju inte och har garanterat sett värre, ändå vill man liksom inte att någon ska titta på och studera ens prickar, vill ju bara dölja.
Inga svinkoppor hursom.
Och inget annat smittsamt. Piuh.
Ej heller regelrätta finnar.
Bara något hormonellt strul, trodde hon. Och det är väl inte så konstigt med tanke på vad som hänt och fortfarande händer i kroppen dagligen. Jag fick i alla fall någon penicillinsalva att testa även om hon först menade på att det antagligen snart försvinner av sig själv.
Hatar sånt. Det förvinner NOG av sig själv. Men tänk om inte? Vill göra något konkret, så salva är bra. Hoppas bara den verkar fort. Kanske har börjat göra det redan?

Så till bajset.
Milo har fortfarande inte lyckats bajja. Eller han gjorde det i torsdag, en aning, när jag retade lite med termometern. Hade ju gjort det redan innan jag fick råd om det, men antagligen för ytligt. När jag stoppade den lite längre in (fy vad jobbigt fastän han inte brydde sig ett dugg) välde det plötsligt potatismos liknande, fast senapsfärgad, gegga ur lilla stjärten. Men sen dess inget. Han har lyckligtvis inte besvär av det hela tiden och jag pratade igår med två BVC sköterskor som sa att det kan ändras, framförallt kring 3-månadersåldern, och att det inte är någon fara om det går ett antal dagar emellan. Men från att ha bajsat flera gånger varje dag hela sitt lilla liv till att plötsligt börja spara på skiten, känns inte helt bra. Men vi har koll på det och på måndag ska vi ju dit, så då får vi se hur läget är.
Det är nästan lite komiskt mitt i allt hur hela tillvaron har börjat handla om Milos baj eller inte baj. Vid varje prutt rycker vi till och lyser upp -Kanske nu? Blöja byter vi jätte ofta och lever konstant på hoppet om att det ska ha kommit massa skit i den. Mamma ringde igår tre gånger och hörde sig för om lillkillen gjort tvåan och pappa en gång. Idag hade det faktiskt kommit en blöt prutt som välkomnades med stående ovationer, segerdans och tillhörande sång. Tur han inte fattade uppståndelsen, vem som helst kan ju få prestationsångest av mindre.

torsdag 7 maj 2009

barnsligt bra

Såg en show i fredags och reprisen i söndags, så kul var det! The Unbilical Brothers.
Här har ni ett klipp.
".. nä du började"
He he.

favorit i repris

Malou kör tydligen en sorts best of denna veckan och nyss såg jag programmet från i våras då vi, lilla familjen, medverkade.
Kändes bra att titta även om jag har svårt för att se mig själv sådär. Framförallt när jag till min fasa upptäckte att jag liksom - ja oja:de ett flertal gånger med som någon uttryckte det, väldigt uppspärrade ögon. Men hej, det är så jag ser ut och tydligen pratar. Bara att acceptera :-). Vi sa förutom mitt ja oja:nde rätt bra saker och Milo var i alla fall helt otroligt söt och liten. Vad han har växt killen!
Nu på morgonen verkar han ha mått bra i magen igen fastän ingen bajs ännu kommit. Natten var hyfsad och jag har fått mig några timmar. På hotellet i Sthlm och i Gävle sov han riktigt bra och fem uppemot 5,5 (!) timmar var inte helt ovanligt det första sovpasset. Nu är han tillbaka på tre timmar och jag får vara glad för det.
På måndag är det dags för första vaccinet. Två sprutor i vardera lår tror jag det var. Liten kille. Det är tufft att leva.

onsdag 6 maj 2009

återfall

Ikväll blev det tröstlöst gråt igen. Milo har inte bajsat på hela dagen och pruttarna verkar inte heller vilja ut, hur han än kämpar med dom. Gör så ont att se hur han knyter nävarna och helt illröd pressar på utan resultat. Min lilla älskling! Och inget kan jag göra för att hjälpa. Försöker massera, prata lugnande, vagga i upprätt ställning och visst, det lindrar men inte mer. Nu sover han i alla fall. Hoppas det onda är borta när han vaknar. Stackars minimagen.
Konstigt det är. I Gävle hade jag inte längre någon kontroll över mjölk eller ickemjölk (sköterskan trodde inte det hade med något att göra eftersom han inte reagerat illa på ersättningen) samtidigt som lite väl många koppar kaffe åkte ner liksom ett par lakritsbitar, med betoning på ett par allt medan bebis mage verkade må super med undantag för några envisa pruttar på tvären som ändå rätt snabbt lossnade.
Sen kommer jag hem, lägger ner mjölken, kör havregojs och koffeinfritt och hans mage slår genast bakut. Ska nog gå efter lagom är bäst hädanefter. Måttlighet och allt vad det kan kallas. Dricka min kvällsyogurt till mackan med gott samvete och inte tänka mig fördärvad på vad som kan tänkas hända efter det.
Älsklingen. Han är så fin.

Nu ska jag med sova.

Tid hos distriktssköterskan på fredag förresten, så får vi se vad jag fått på mig.

uppdatering: prickar

Det ringer någon från VC tjugo i fem. Tanten i luren tyckte jag skulle ringa dit och boka tid "väldigt svårt att säga i telefon såhär vad det är du har". Jo det fattar jag ju. Hoppas bara jag får en tid snabbt. Ett par nya kompisar dök upp under natten och snart har jag inte plats för fler.
Marcus var iväg på grabbfika med Milo tidigare. Och som jag saknade lilla älsklingen! En grej att gå iväg själv en snabbis och fika med en vän, men att vara hemma ensam medan grabbarna är iväg var ingen hit. Samtidigt som det nog får bli en vana. Skönt att ta en dusch, fixa lite hemma, klappa katterna och bara vara för sig själv. Jag till och med diskade, något som jag helst inte upprepar på ett bra tag. Hatar det. Väldigt bekvämt då med en man som finner rinnande vatten terapeutiskt. "Dags för terapi Marcus?" Och så ställer han sig där och diskar. Alltsom oftast visserligen utan att jag ens behöver påpeka det.
Nu sitter han (Milo) i sittern och skrattar åt nallarna och bollarna som hänger på en armlängds avstånd. Marcus sitter bredvid och äter piggis. Får se vad jag ska hitta på.

Ha en härlig onsdag alla ni där ute, inne!


Glad Milo i pappas knä.

tisdag 5 maj 2009

tisdagkväll

Sitter och äter min kvällsmacka med veggopastej och egengriljerad skinka samt dricker min havredryck. Av hallon. Kör lite försiktigt med mjölkprodukter fortfarande även om en latte lätt kan slinka ner ibland. Måste alltid tanka innan läggdags. Som ammande mor är man aldrig ledig och nattmatningen tar på krafterna. Rejält. Och råkar jag vara hungrig då kan jag garanterat inte somna om.
Milo sover. Marcus med. Så också Stella och Akilles. Min underbara familj väntar i sömnen på mig och snart är jag där med.
Förhoppningsvis.

Imorgon ska jag ringa sjukvårdsupplysningen. Kan inte ha det så här. Nya kliande prickar har letat sig fram och visar nu sitt fula tryne på mitt. De kanske inte är finnar trots allt, har försökt snacka med dom, men de verkar inte fatta ett endaste ord (hö hö). Hoppas tanten i luren kan ge mig råd.
Så. Nu är mackan i magen med rosa havredryck som sällskap.
Dags således för säng.

God natt.

läskigt -känsliga läsare varnas

yr

I lördags den 2: maj var det ett år sen jag började puffa. Känns helt overkligt.
Tänk. För ett år sen fanns inte Milo, mer än i våra drömmar och förhoppningar.
För ett år sen skulle min kropp nedregleras och tömmas på hormon för att sedan på konstgjord väg börja proppas full med nya. Allt för att på sikt skapa det vackra underverket som nu ligger och sover så sött i sin vagga.
Blir yr när jag tänker tillbaka på det. Försöker fatta, men har aldrig riktigt lyckats och gör det fortfarande inte.
Den 16:e maj 2008, nedreglerad och klar, tog jag min första spruta i magen. En dos hormon som blev startskottet för de ägg som där och då började mogna i mig. Startskottet för kärleken som sedermera kom att kallas för Mini och som idag heter Milo. Ur de 30 blåsor som den 1:a juni förra året tömdes lyckades läkarna få ut 13 ägg varav 6 befruktades och 5 utvecklades till embryon av toppkvalitet. Ett av dessa fem fick jag tillbaka på min födelsedag, den tredje juni och är alltså Milo idag. De fyra andra vilar i väntan på i frysen på Linköpings univeritetssjukhus. Fyra pyttisar varav något eller några kanske en vacker dag kan få bli till ett älskat litet sykon till våra små här hemma och i hjärtat.
Snacka galet. Vilken resa. Hans resa. Det kunde ju lika gärna vara Milo som vilar där och väntar. Men det är det inte. Han vilar i sin säng. Han reste långt vårat älskade barn och nu är han hemma.
Yr blir man som sagt.

finnig och ful

Håller på att bli vansinnig. Har sedan en vecka dagligen attackerats av nya och fler finnar. Inte finnar som i mina landsmän -finnar, utan finn-finnar, äckliga röda kliande prickar i ansiktet som jag tyvärr inte kan låta bli att pilla på, med givet resultat -ännu rödare och större äckliga prickar som inte vill lämna mig ifred. Hatar detta. Ser ut som fan. Har aldrig, inte ens som tonåring, haft några större problem med dessa bortsett från en tid i England då det blommade upp något helvetiskt och jag fick äta antibiotika. Visst, något litet anfall då och då, vid mens eller stress men detta... gaaah, blir galen. Kliar så förbaskat. Och inte går det bort heller. Ett par dagar max och sedan brukar de försvinna, men inte nu alltså. Måste handla om nåt hormonellt strul i den gamla kroppen som ger sig till känna genom ilskna röda meddelanden i den lika gamla fejan.
Blää up sa den lilla söta grodan.
Blää up.

måndag 4 maj 2009

avgrund

Så trött alltså. Efter att för andra gången på en månad ha kört en sträcka på 35 mil kan jag bara konstatera att jag inte orkar det. Men kommer garanterat göra eller köra en ickefavorit i repris rätt snart igen. Tur man fort glömmer sånt som gör ont. Och ont gör det. Att köra. Värre än att gå. Det är något med mina knän (förutom axlar, nacke, rygg och höfter), något som inte är helt bra efter tvångsvilan och det blir väldigt tydligt efter "lite" bilåkning. Dessutom tär resandet på psyket. Att vara så galet fokuserad som man måste vara bakom ratten medan hormonerna far runt och tuttarna spänner är inte lätt, framförallt inte med lille sonen i baksätet. Men det som inte dödar, stärker och jag är Hulken nu.

hemma

Resan gick bra. Snackade med Lisa som satt i baksätet och barnvaktade liten kille medan jag körde. Gick fort och smidigt. Milo blev bara hungrig en gång och det tajmade sig väl med våra fulla kissblåsor som just då behövde tömmas.
Nu är vi hemma. Hos papps. Eller han är iofs iväg och lämnar våra deklarationer just nu (varför alltid i sista sekunden?), men hemma i alla fall och snart är papps det med. Skönt att komma hit men samtidigt funderar jag direkt på vart vi ska åka härnäst. Fick nog rejält nog av hemmet i höstas, fast nu blir vi här. Ett tag. För älsklingens skull. Även om han nog inte ännu bryr sig värst om var han är. Och åka bil är ju kul.

På bloggportalen, som jag rätt nyligen börjat ha tid att läsa igen, ser jag att artiklar om frukten som gör oss feta är de mest kommenterade. Folk rasar. Inte så mycket över frukten som över tröttsamma kostråd som konstant tar nya svängar och jag kan väl bara hålla med. Rasa orkar jag inte, finns viktigare saker att ödsla energi på men nog är det tröttsamt. Nu vågar jag ändå inte äta frukt för lilla magens skull, men nog måste väl fördelarna med frukt vara fler än nackdelarna?
Ja ja. Imorgon rasas det över annat. Spännande väntan tills dess.

Något jag däremot smårasar över, tveksam till om det egentligen är värt det, är gubbar (och övriga) som orkar skriva att bilder på andras barn är dåliga eller ännu värre att barnen på bilderna är fula. Nu är jag extremt naiv, men jag tycker ändå att man kan hålla käft om man inte råkar uppskattar dessa. Jag vet att det finns idioter och knäppgökar överallt, framförallt på nätet och det är en anledning till en annan typ av tvekan, men om man nu har gjort valet så hoppas man ju på respekt, vilket de flesta tack och lov visar.
Alltså. På konstateranden av typen "visst är han vacker" (om ens barn) vill/önskar jag liksom i princip alla andra föräldrar bara ha positiv feedback. Eller ingen alls.
Allt annat får ni tycka vad ni vill om och också sätta ord på det. Snällt va ;-)

Varma kramar till er, en dag då värmen inte längre är lika självklar i luften.



Iväg och deklarera om du inte redan gjort det!

söndag 3 maj 2009

kan ju inte vara sämre jag...

Marcus la ut en bild på vår älskling i sin fina (mormors stickade) dopklänning och då gör jag det med.
Visst är han vacker, vår son!

God natt.

Imorgon bitti ska det köras till Peking igen. Pust.

pressfrihetens dag

Idag har den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak suttit fängslad utan varken åtal eller rättegång i 2779 dagar.
Hans "brott"?
Han valde att skriva artiklar om behovet av frihet och demokrati i Eritrea.
I Sverige lever bl. a Dawits tre barn, fru och bror i ovissheten om vad som händer deras älskade far, man och bror.
Imorgon lämnas en stor namninsamling in till Eritreas ambassad för Dawit Isaaks frigivning.
Skriv på HÄR!


Läs mer.

lördag 2 maj 2009

gävle by night

Nybastad. Milo sover sen en halvtimme. Som en stock förmodar jag. Började nattningsproceduren redan vid åtta men han vägrade länge vår kille, tills han inte orkade vägra längre. I övrigt har vi haft det otroligt bra. Han sover gott om nätterna och till och med på dagarna. En helt ny upplevelse den med en pigg och glad kille på kvällskvisten (lite för pigg ibland). Fantastiskt underbart är det!
Det har varit skönt sommarväder här uppe i dagarna två, hoppas hos er med, och jag har fingrarna smått försiktigt i kors om att det kunde få fortsätta lite till. Helst länge.

(Går)dagens tummen ner med tillhörande Buuu:
TV 6. Visade Frankrike-USA i hockey VM igår istället för Finland-Slovakien. Bor det inte tillräckligt med abonnerande finnar (garanterat fler än fransmän och amerikaner sammanlagt) i detta land för att ge oss lite spännande hockey de få gånger det kommer? Det är vi ta mig fan värda!

Dagens tummen ner: Den otroligt långsamma servicen på Tant Grön i Gävle. Som en annan kund i kön sa: Sommaren hinner ta slut innan man får sitt.

Alla dagars tummen upp: Akupunktur. Det är mycket bättre. Det är ju det. Vill inte säga så mycket egentligen med risk för uppätande av ord i efterhand, men det är faktiskt bättre och allt började efter nålarna. De gamla kineserna visste vad de gjorde och stack.

Sova nu. Jo faktiskt.
God natt.