onsdag 30 september 2009

länge sen

Det har på sistone blivit snabba, lätt panikartade duschningar så när jag nu äntligen hade Marcus hemma och Milo sovandes bestämde jag mig för att gå och ta en lång skön en. Och inte bara en dusch. Ville basta. Har ingen bastu så vad göra, jo blunda och låtsas.
Jag satte mig på evert och tänkte bastu. Bastu. Bastu. Bastu. Och vips så satt jag i en.
Förra hösten när jag var hembunden och immobiliserad tog jag mig blundandes till Rom och andra vackra ställen och kände att för i perkele, vill jag basta, ska jag också basta och sjutton vilka sköna löylyt jag fick!

Sen hörde jag Milo gråta och hamnade åter på ilgröna evert.

Nu sover killen igen och jag ska snart göra honom sällskap i drömmarna. Min tanke i alla fall och kan jag med den basta så ska jag väl kunna hamna i drömlandet med.

God natt.

tidsfördriv

Snodde detta med gott samvete från Tessan. Hon hade snott det från nån annan och denne från en tredje osv...

Reglerna är enkla.
Varje svar skall börja med bokstaven i ditt namn. Du får inte skriva samma svar 2 gånger eller ditt eget namn som svar.

Då börjar vi:

1. Vad heter du? Jonna

2. Ett ord på fyra bokstäver: Jazz

3. Flicknamn: Johanna

4. Pojknamn: Joel

5. Yrke: Jurist

6. Färg: Jeansblå

7. Klädesplagg: Jumper

8. Mat: Janssons frestelse

9. Sak i badrummet: Jif

10. Plats/stad: Jyväskylä

11. En orsak att vara sen: Julottan drog över tiden

12. Något man skriker: Jävlar!

13. Film: Jägarna

14. Något man dricker? Java

15. Band: Jesus and Mary Chain

16. Djur: Jakthund

17. Gatunamn: Järvstavägen

18. Bil: Jeep

19. Sång: Joka päivä ja joka ikinen yö

Sådär. Sno nu vidare :-)

om slakt, monster och solsken

En lite halvkrasslig känsla har infunnit sig. En annan alltså.
Gillar inte. Hoppas den är väck snarast.
Jag tog mig inte till sjukgymnast idag. Öppen mottagning i Hageby kändes inte lockande för denna rishög kallad Jonna. Vill inte bli sittande där i timmar, något som tyvärr är min upprepade erfarenhet av öppna mottagningar. Har tid till min terapeut, som ju också är sjukgymnast, imorgon och ska kolla med honom vad göra.
Nödslakt kanske hans dom blir och då får jag ta det :-)

Solen skiner idag med.

Marcus är hemma. Ja eller nu tränar han. Men han är ändå hemma. Det känns bra. På många plan känns det helt underbart.
Vi har såklart våra problem än och ska på rådgivning nästa vecka.
Det sköna med lite tid ifrån varann är att det mest infekterade liksom hinner läka något tills man ses igen och att tillvaron nu inte ter sig riktigt lika tungt som det gjorde då, innan. Men problemen kvarstår alltså och ska tas itu med. Med det bestämt är ju faktiskt nästan halva "jobbet" gjort.
Monstret, det i källaren, finns där än. Men i koppel och kedjor. Jag accepterar. Det är Marcus husdjur och så länge han håller det i kedjor, viket han gör så bra, är det också bra här uppe.
Välja tillit är ett gammalt motto som jag har putsat av.

Ha en fin dag i höstsolen fina vänner.

tisdag 29 september 2009

skoj och stoj

Så här roligt kan det vara när mamma låtsas äta upp Milos finger mitt i maten.

:-D

härliga höst

Känns bra med höst. Framförallt när den kommer med solsken. Inte gör det då mig något, bara jag förstår att ta på mig ordentligt med kläder, att kylan kommit för att kanske stanna.
Idag har underbaraste lilla älsklingen gillat vagnen också. Tror han tycker om att sitta och titta på allt som rör sig och samtidigt få frisk luft i ansiktet.
Han är så fin sötaste Milo. En liten minimänniska. Miniman. Han sitter så rak i ryggen på golvet och tuggar på gurka eller pillar på nån leksak. Sen ser han upp med stora vackra ögon som för att kolla att mamma är där och mamma är där -då fortsätter han sitt pill.
Att vara bara vi två i drygt en vecka, med de nätter vi just nu haft, har varit tufft.
Jo jag tycker det, spelar ingen roll hur lekande lätt någon annans liv ter sig med 4, 5 eller 6 barn. Jag tycker det har varit tufft, jobbigt, svettigt och lite till. Jag mår inte tiptop av att inte sova (själv), ha ont och vara på min vakt precis hela dygnet igenom. Så är det. Det är så.
Fast samtidigt.
Jag menar samtidigt.
Hur underbart är inte detta mitt svettiga liv nu!
Det är ingen fråga för något svar finns inte, så underbart är det.
Och den där känslan. Den där helt nya känslan av värme och kärlek som galopperande spirar varje gång jag ser på mitt älskade barn eller han på mig. Han är allt det jag någonsin kunnat drömma om och ännu mycket mer. Milo är just det, min dröm som blev till verklighet. Älskar min son mer än livet och mer, mer, mycket mer därtill!
Vilken gåva det är att få uppleva den kärleken. Tack för det!
Och samtidigt alltså.
Samtidigt tycker jag sista tiden och tider ibland innan (och garanterat kommande) har varit sketatuffa. Verkligen. Samtidigt vara som det är det bästa som finns kan det alltså vara rent skitjobbigt. Jag tycker det men det gör mig inte till en dålig mamma. Det gör mig till en bättre mamma. Faktiskt den bästa mamman någonsin! Åt just honom, min fantastiska son. Fy fan alltså vad bra jag är. Finns ingen tvekan i det. Även om vi inte fått ordning på våra nätter så är jag bäst, precis som han, min Milo.
Eller nej, han är bästare ändå. Han är bästast!
Så är det.
Det är just så det är.

Marcus är hemma nu. Känns underbart. Jag var och handlade på Konsum själv medan mina Ms tog igen lite förlorad tid.
Det var så skönt, hade ingen brådska. Jag gick omkring bland hyllor jag inte kikat på sen... ja länge. Kollade på glutenhyllan och viftade på armarna, släppte ner axlarna och haltade helt fritt. Härligt var det.
Sen gick jag hem och pussade på vår fantastiska skapelse av kärlek där han satt i sin pappas famn.

Imorgon ska jag gå till sjukgymnast. Idag äter jag piller för att kunna göra det.

sovmorgon

Jupp. Fick det.
Efter att killen varit uppe ett tiotal gånger i natt, varav en gång dryga timmen tyckte han väl att jag förtjänade de där extra timmarna på morgonen. Så vi gick inte upp förrän tjugo över nio. Kanon! Han är glad och jag med. Trots det onda. Ryggen jävlas lite extra säkert bara för att jag fick "sova".
Ja ja. Ska till apo och se om det finns nåt godis till mig där. Ska också testa värksalva som inte borde göra skada i magen i alla fall.

Milo är på äventyr här i vardagsrummet. Han verkar inte alls uppskatta min närvaro lika mycket som tidigare. Nu vill han minsann rulla runt själv. Går jag efter blir han nästan sur. Själv ska han vara. Men sen fastnar han i mattan och då ska mamma komma springande.
Som nu.

måndag 28 september 2009

paj fast ändå inte, men så mumma

Gjorde en GI-paj (utan deg) till mig och tjejerna nu på kvällen sen jag haltat hem från gymmet.
Det är enkelt.
Gör en äggstanning; 4 ägg, 4 dl turkisk (kokbar) yogurt (alt grädde) och 1 dl riven ost (t ex västans lagrade 10 %), salta och peppra och häll i en pajform ( standardstorlek, annars mer eller mindre grejer).
Fyll på med valfri fyllning.
Min idag bestod av stekta kycklingfilébitar, soltorkad tomat och svarta oliver. Det hela hade jag toppat med light grekisk fårost (jag vet -är lightskadad) och några skivor tomater.
In i ugnen 200 grader i ca 30 minuter, eller tills stanningen stelnat och pajen fått färg.
Enkelt, lätt och så himla gott!

(Andra varianter är lax med spenat, kräftstjärtar med fetaost, broccoli och brie etc...)

Pajbiten på bilden har varit i kylen och vänt, därav den lite ledsna uppsynen.

kroppsgnäll (känsliga varnas)

Idag ringde jag till vårdcentralen angående min rygg som sakta dödar mig. Nåja, det gör livet så det räcker, men något annat fanskap är det allt ryggen håller på med.
Fick rådet att inte lyfta eftersom hon trodde det var bäckenet efter graviditeten som var problemet. Hur nu det är tänkt med en snart åttamånaders här hemma. Men visst, kan ju försöka lyfta mindre. Ska också på order kontakta sjukgymnast nu i veckan och det är ju i alla fall lätt gjort även om jag är rädd det kommer ta tid att få ryggen ok igen.
Vet inte vad jag hade väntat mig. Ville naivt nog att hon skulle säga aaah, det är det här, gör så då försvinner det. Varpå jag genast gör så och vips har en fungerande kropp utan ont i varje steg.
Är lite orolig att värktabletterna jag tagit får både min och Milos mage att krångla. Inte så roligt. För någon. Hon lade in en beställning på några andra så förhoppningsvis får jag dom inom ett par dagar.

Ikväll var det dags för afrodans igen.
Har sagt det förr, men säger det igen. Fy fan vad roligt!
Tyvärr fick jag en sträckning i bakre högra lårmuskeln efter en halvtimme och fick haltande lämna bygnaden och likt en sårad soldat återvända hem i förtid. Väldigt trist då det precis liksom började det där bästa i det hela. Trist också för att jag nu har ont både på vänster och höger sida om kroppen, vilket ytterligare försvårar saker och ting.
En väldigt trevlig sak mitt i allt är dock att om jag nu fick en sträckning i lårmuskeln, innebär ju det att det faktiskt finns en sådan där. En muskel alltså! Jippi. Bara att få veta det gör det nästan värt det onda. Träning ger färdighet var det någon som sa.
Nästa måndag ska jag vara fit for fight och då...

söndag 27 september 2009

jag är med stövlar!

Sista bilden i affären. Se så tålmodigt de väntar på att få hoppa ner i lådan och komma hem.
************************
Och så äntligen på väg. Glädjen är enorm både i och utanför kartongen.



Firar med en latte.


Hemma. At last.
Stella bekantar sig med våra nya familjemedlemmar -tha shoes.

söndagsshopping

Vi ska ut och shoppa. Till mig!
Milo fick massor av kläder och annat i veckan så nu är det min tur. Det tror jag han tycker med.
Älsklingen vaknade så himla glad idag (oftast gör han ju faktiskt det även om natten varit bristfällig) och har hållt i det humöret hela morgonen. Vi har jagat katt, läst 1, 2, 3, 4 -den mest spännande berättelsen i världen, lekt lite annat och ätit lunch. Nu är det vagntur ute och sen alltså inne (i galleriorna) som gäller.
Åh längtar stort efter det jag ska köpa. Hi hii.
Hörs sen.

lördag 26 september 2009

kulturnatt

Milo såg sin första teater idag. Spännande var det, tolkade i alla fall jag det som av hans hänförda blick att döma. Mycket tittut, ljud och långsamma rörelser.
Bolibompa i all ära men babyteater -thats the shit.
Mer kultur åt bebisarna!
Sen var vi och åt hela lilla familjen innan papps fick packa väskan igen och dra till Götet. Ingen var riktigt glad åt det, allra minst han. Men men. Snart är det tisdag.

Jag laddar inför sängen.
Det tar emot.
Har fått sån där jobbig somnafobi igen. Så rädd för att vakna.
Eller rädd, nej inte rädd som i Iiiiih, hjälp!
Men ändå, jo, lite rädd är jag allt. Skitskraj faktiskt. Vet ju att det antagligen rätt snart är dags att vakna av gallskrik igen och gå upp och trösta, vilket inte känns riktigt lika jobbigt om jag redan är uppe.
Redan på en och en halv timme har älsklingen gallskrikigt tre gånger.
Något bekymrar honom (det gör ont i mig att inte veta vad) och det enda som hjälper är att jag tar upp, ger bröstet och vaggar av och an i 5-10 minuter. Det är jobbigt. Framförallt när det sen tjugo minuter senare är dags igen för samma procedur.
Vi måste ta tag i det här väldigt jävla skitsnart känner jag. Blir knäpp och inlagd på ett gammeldags sanatorium för mentalt instabila om detta får fortgå. Behöver sova.

Skit med. Nu svalde jag en bananfluga. Äckligt. Den surrade länge över glaset lättbärs och druknade sen tydligen där utan att jag såg.
Jäkla lömskt.
Blä nu skvalpar den runt i min mage.
Eller snart. Den är nog på väg ner as we speak.
Yäk.

Men god kulturnatt alla hursom.
Min slutar här.

mitt rosa moln

Älsklingen i sin rosa pyjamas. Så fin.
Och trött.
Vet inte vem av oss som är tröttast idag.
Vi läste i alla fall morgontidningen (Milo tuggade mest på sin) och åt sen frukost ihop. Fast hela tiden gäspade vi ikapp.
Inatt somnade jag vid tre. Innan det var det mest gråt och elände ur älsklingens säng. Ont i magen är en gissning. Något annat bekymmer en annan. Stackars liten. Han alltså. Stackar större. Jag alltså.
Kunde för mitt elände till rygg inte ha honom i famnen långa stunder så han låg där och kved hur jag än sjöng eller klappade. Somnade sen emellanåt men vaknade igen tjugo minuter senare och så höll det på. Inte den roligaste av nätter milt uttryckt. Mellan tre, då väl sömnen kom, och halv åtta som innebär morgon för Milo var ha uppe och åt två gånger. Så vad ska jag gissa, kanske två timmar sömn för mig? Inte illa pinkat, det är ju iaf två mer än inget. Heja.
Fast på riktigt. Fan vad trött jag är.
Marcus kommer hem idag. Sen är det teater. Kul grejs.

fredag 25 september 2009

inte ett öga torrt

Såg nyss Paul Anka sjunga en specialversion av My way i TV till sin hustru Anna (Anka, hur rolig är inte den namnkombinationen?) och så läser jag nästan samtidigt i kvällstidningens bilaga om densammes kroppskamp och ser närmast obehagliga bilder på den.
Kroppen alltså.
Jättemager är den. Ser inte helt sund ut om man frågar mig. Ingen frågar. Fast jag svarar ändå.
Men hon är nöjd. Mycket nöjd och det är väl bra så. Kul för henne.
Förhoppningsvis.
Det har nog inte gått en endaste dag de senaste två vekorna utan att man har kunnat läsa om ankcitat och annat. Jag undrar om hon är en ny förebild eller bara ett skämt som många skrattar åt just nu. Verkar vara det senare och även om det alternativet är bättre än förebildsvarianten känns det inte riktigt ok ändå. Rätt sorgligt faktiskt.
Men jag kommer nog ändå bänka mig på måndag och kanske tom hycklande skratta åt den mycket nöjda (pengar är ju allt) fru Anka när hon kläcker ideér och tankar.
Det kan hon gott ta, så nöjd som hon är.

Appropå kropp.
Fast min.
Jag var och tränade ikväll och har tydligen gått upp ett kilo. Känns bra. Muskler väger. Men jag undrar vart de sitter.
Kan kanske ana en här och var, men rent allmänt ser jag inte för rolig ut. Måste nog börja äta mer.

Marcus är på väg hem nu. Jippieee.
Måste sova fort, då kommer morgondagen med samma fart.

God natt.

gott gott

Imorse fick jag en croissant med vaniljfyllning!
Det var gott.
Imorgon kommer Marcus hem en sväng.
Det blir kul!

torsdag 24 september 2009

kulturist, javisst

Ah, hallo Bebis!
Det är kulturnatt på lördag i Norrköping. En härlig dag, den där natten, fylld av skoj saker att göra.
På Kulturkammaren har vi alltid den dagen en massa barnteater som jag brukar samordna. Nu är inte jag där, men lite teater är det ändå, framförallt denna från Minna Krook för bebisar 6-18 månader och deras nära vuxna!
Det handlar om önskningar, krav, tröst, mjukhet, närhet och läskiga avstånd.
En påhittig dansföreställning som med förundran och nyfikenhet leker med rum, rörelse och musik.
Vill du och din bebis gå?
Boka biljett på 011-10 26 94 eller maila info@kulturkammaren.se Begränsat antal babyplatser så skynda boka.
Det har Milo och jag redan gjort.

regn och rusk

Milo upplevde sitt första regn idag. Vi var ute med sulkyn mot kvällskvisten och när vi sen skulle hem började det droppa. Sufletten är ju som den är så min kille fick dropparna på sig och skrattade nöjt. Jag småsprang hem och det hela blev ännu roligare tyckte han.
Härliga unge!
Nu har jag varit inne fyra gånger på två sovda timmar och vaggat honom i nysömn. Han är snorig och täppt stackars liten.
Hoppas inte förkyld.

kvällsstatus

Precis ätit min lunch.
Ja eller mackorna var väl kanske lunchen, men intagen är i alla fall dagens första riktiga varma måltid om vi säger så.
Ja eller riktig och riktig. En fryst variant som blev lite överkokt i micron närmare bestämt. Så mat, varmt och gott, ja eller... mat och varmt och ner gick den.
Bra så.

Nu ska jag duscha.
Gillar att plaska länge i varmt vatten på min evert (ikeapall) men kan inte slappna av ensam med Milo sovandes. Tänk om han vaknar och jag bara plaskar på?
Nej, det får bli en snabbis, med syfte -bli ren.
Så nu ska jag -bli ren.

ledig

Vi har verkligen fullt upp jag och Milo.
Har aldrig varit så här i farten som jag är nu under min föräldra"ledighet". Men det är kul. Klart det är. Jag får ju vara med älsklingen och följa hans små upptåg hela dagarna. Sen är det lika klart att det samtidigt också är väldigt utmattande. På jobbet t ex kan man ju lyxa genom att gå på toa med stängd dörr, ha lunchrast och faktiskt äta under den och övrig tid få lite tankestimulans.
Fast nu är det som det är och det är bra!
Idag var vi till öppna förskolan igen och sjöng och lekte. Sen blev det promenad på stan (har äntligen hittat en overall till Milo som jag ska köpa imorgon) och så ännu mer lek hos Signe efter det.
Nu tar killen sig en kort tupplur. Den får bli kort. Ska försöka få honom att somna innan nio, helst runt åtta, ikväll och det innebär kortis nu på em. Får se hur det går med det.

Marcus får väldigt gärna komma hem snart.
Vi saknar honom.
Det verkar vara fullt upp där med, men på ett annat sätt. Fick igår härliga bilder från badstrand och hav för jo, det är fortfarande högsommar där.
Va?
Avis?
Jag?
Nej då. Bara skitglad för hans skull...
Typ.
Jo. Det är jag. Fast lite avundsjuk med, det ska villigt erkännas.
Varje frukost äter han dock en croissant bara för mig och den är alltid lika god. Räcker som semester för nu.

Nu låter det från sovrummet.
Bra bra.

onsdag 23 september 2009

onsdagsgott

Bara äckel på TV. (Läs Kändisdjungeln.) Funkar ju inte med mask och snusk om man som jag ska avnjuta en god middag på enmanhand så här på kvällskvisten. Brukar gilla skit men det där kan jag inte med.
Milo sover.
Det tog sin lilla tid men sen somnade han mätt och nöjd efter Idol vid bröstet. Kärleken!
Han är så ljuvlig min älskling. Vår älskling. Såklart han är vår, men därför också min och min blogg - min Milo.
Jättetrött ikväll var han, låg och fnittrade bredvid mig på lekmattan, jag behövde bara säga blup så började han skratta så han kiknade. Älskade lilla unge! Vi har haft en härlig dag. Jag är tröttare än en björn vid nyår, men vad gör det just nu.

Var hos min sjukgymnast slash terapeut idag. Kändes kanon. Pratade så mycket annat att jag tyvärr glömde ta upp min rygg och det onda med den. Måste verkligen ta tag i det nästa vecka. Kan inte leva på värkisar. Trodde träningen skulle hjälpa, men det har, om något, blivit värre igen på sistone och det känns ju inte helt ok.
Det värsta är att jag inte kan gå omkring och bära på Milo när vi är ute och han tröttnar på vagnen. Känner mig som en usel mamma (ständigt detta dåliga samvete) som bara låter honom sitta där och skrika. Men vad göra?
Idag var det lyckligtvis inte så mycket gråt. Gick runt med söta Vicky (som hade Milo under min terapisession) och hon bar på killen som verkade nöjdast i stan. Jag skjussade tom vagn vilket kändes nog.

Nu ska jag äta klart.
Det som ligger (eller låg, det mesta är i magen nu) på tallriken är en stekt laxfilé med grönsaksröra på paprika, örtskidor, spenat, rödlök och räkor. Supergott!
Sorry, glömde fota.

ren


Det hela var ohållbart.
Nu är håret tvättat och jag piggare på kuppen.
Redo för dagen.
Typ.

fettflott

Ångrar min lugg idag.
Väldigt, väldigt mycket ångrar jag den idag.
Det är inte nådigt hur flottig den kan bli på bara en dag. Usch. Inte går den inte att gömma heller. Den bara hänger kort och envist i all sin flottighet på vardera sida av pannan och glänser. På ett väldigt oaptitligt sätt glänser den. Eller aptitligt ifall man gillar smör.
Och nej, orkar inte tvätta.
Kanske borde jag ändå. Fast nej. Orkar inte. Min rygg är ond så jag kan inte böja mig och en hel dusch blir jag svettig av att ens tänka på.
Ikväll ska jag..
Terapidags idag. Passar ju i och för sig med flottigt hår där tänker jag, samtidigt som jag på något sätt skulle vilja verka väldigt städad och komplikationsfri så här första gången på länge. Fast då skulle jag ju inte behöva gå dit. Ja eller skitigt hår är väl inte lika med behov av terapi, men på något sätt känns det ändå mer ok att vara flottig hos sin terapeut än på t ex banken vid en ev låneansökan.
Anyhooo.
Jag är trött. Är van vid nattvak, men vissa saker blir inte lättare för att vanan finns där.
Appropå ingenting så ska jag köpa något trevligt till både Milo och mig idag. Vi förtjänar det.

Hoppas ni får en fin dag.

tisdag 22 september 2009

21 september 2006

Dantes bf. Hans beräknade födelsedag.
Dagen som var inringad med ett hjärta i min almanacka.
Dagen då (plus, minus 14) vi skulle få ett barn.
Dagen då vi skulle bli föräldrar.
Det blev inte så då.

Kom att tänka på 21 september för en dryg vecka sen. Visste att det var någonting, men kom inte på vad.
Roligt?
Tråkigt?
Ett måste?
Visste inte alls. Kände bara att någonting var det, just då, som skulle hända, eller jag göra.
Men vad?
Hade ont i magen ett tag, mådde lite illa. Kände olust. Och sen slog det mig.
Dante.
Fina lilla Dante.
Hade det gått som det egentligen var tänkt hade vi haft en treåring i dagarna.
Också.
Den 21 september. Ett datum vi längtade till, drömde om.
Men som blev till ont. Gjorde ont.
2006, 2007, 2008 andades jag mig igenom den dagen.
2009 kom och gick den.
Igår var den.
Dagen.
Jag dansade afro och kom hem till älskade Milo.
Tänkte på kvällen -Dante, min fina Dante. Men det gjorde inte så ont.
Stack lite, men ont? Nej inte värst alls.
Jag somnade och vaknade till en ny dag idag och började den med att jaga katt med lillebror, min Milo.

morgonMilo jagar katt

Milo har fått syn på en av katterna och sätter fart.
Snabbt går det. Inte en blick ger han mamma när han susar förbi.
Där ligger en och gottar sig.
Tittut.



Men vart försvann den?

måndag 21 september 2009

pulserande tår

Mina stortår värker.
Ont ont ont gör de.
Men värt allt, det var det. Dansen. Den afrikanska.
Så himla härligt att svettas också. Vill mer och ännu mer.
Nästa vecka igen. Kan knappt vänta. Tänk att det är jag -svettfobikern som talar. Helt otroligt, men likafullt sant.
Jessica var här och lekte med Milo under skakiga timmen och det gick superbra. Känns skönt.
Nu sover min älskling. Han var tröttast i världen efter ÖF och bebisar på bibban-kurs men vägrade sömn ett bra tag och satt istället uppe med mig och tittade på TV tills nästan nio. Finaste plutt.
Sen somnade han.
Imorgon har vi en ny fullspäckad dag framför oss. Vi saknar papps men har roligt under tiden. Den går fortare då.

Nu ska jag lägga mig.
God natt.

måndagmorning

Milo sover. Skulle precis till att packa in honom i jacka och annan mundering men nej -ork inte mer, kved han min lille kille och somnade.
ÖF får vänta.
Han brukar oftast somna där mitt i sång och dansstunden så kanske lika bra han får vila ut sig lite nu innan.

Detta ska vi ha med oss som mellanmål. En succé från igår. Milo tyckte mycket om och det väldigt lätt att förtära i vagnen bara sådär utan det obligatoriska kladdet på allt runt omkring. Olika smaker tillgängliga, men tyvärr kostade de rätt mycket. Konsum har prova på rabatt just nu så kanske att jag provar på lite till idag.
Hej hej.

söndag 20 september 2009

överkryss

Filmen var kass. Gick ej att se.
Pineapple express.
Avstå.
Istället går lyckligtvis Kommisarien och havet just nu på fyran.
Skoja bara.
Eller nej, det gjorde jag inte. Den går. Men inte lyckligtvis.
Ska inte se.
Herre min vilket skräp. Det var en riktig besvikelse förra söndagen. Har svårt för dubbat överlag. Men framförallt när alla dubbade tyskar låter som prozacknaprande Josefs från Beck. Mot slutet av förra avsnittet började plötsligt alla prata dubbat, även de svenska skådisarna. Så går det när produktionen får för mycket pengar och det är alldeles för många kockar med och rör i skapandet.
Vad vet jag.
Men det verkade inte bättre än att regissören mot slutet hade tröttnat rejält och bara sa -Äh, skit i samma, säg vad ni vill, vi dubbar sen.
Och dubbade, det gjorde de. Med besked och allt blev bla ha bajs.
Synd, för tanken var god.

Milo sover oroligt. Så fort han verkar lugnare ska även jag krypa till kojs. Finns inget att vaka för.
Såg Marcus på TV nyss. Vad snygg han är min man. Uj uj.
(Kom hem!)

kännas bra är bra

Milo gungade idag. Tog en promenad och hittade en lekpark där killen fick svänga fritt och som han njöt älsklingen! Tjöt av skratt gjorde han den lille mannen varje gång ny fart gavs. Blir fler turer dit i veckan.
Marcus åkte idag och det kändes bra.
Inte bra för att han åkte, utan för att jag visste att jag skulle sakna honom. Vilket jag redan gör. Tror också han kommer sakna tillbaka.
Känns bra det med.

Nu ska jag se film. Ett tag.
Tror den innehåller mycket underlivshumor. Behöver det. Inte nödvändigtvis underlivsdelen så mycket som humorn, men vad fan, underliv är kul det med. Framförallt bakdelen. Prutt och bajs närmare bestämt.
Ja ja. Vi får se vad det blir. Hoppas roligt i alla fall.

lördag 19 september 2009

på havets vågade vågade våg

Ligger i sängen och slösurfar.
Det är lördagkväll och fotboll som vanligt därute. Tur att det är en av de här jag-bara-måste-se matcherna, för om man-bara-måste-se, måste-man-också-bara-betala lite och jag behöver de där skorna, ni vet. För nej, jag har inte kommit upp i de pengarna än. Men snart. Idag är det dessutom ob och måltillägg så vi får väl se vart det slutar.
Köpte ett par syntetstövlar i Gävle, helt okeja, men mina Vagabondisar är alltså ännu inte där de hör hemma, hos mig, och längtan den svider.

Det börjar, ta i trä, bli bättre med mitt ansikte igen. Känns väldigt bra om så är och förblir fallet. Behöver boosta min självkänsla lite efter veckor av värdelöstänk, så med skön dans och terapi kommande vecka kombinerat med snygga jeans och nygammal frissa ska vi nog komma överrens, jag och mitt själv.

Nu vidare slösurf och sedan zzz.

nanna

Älskade underbara Milo.
Han åt sin gröt, blev pigg och sprallig. Sprang runt i gåstolen medan pappa packade och mamma provade gamla skor.
Blev trött.
Åt lite välling, jajamensan nästan en deciliter gick ner mellan bröstmjölksskvätten och så somnade han. Söta älsklingen. Våran stora lilla kille. Vilken klimp kärlek han är!
Hoppas med vällingens hjälp kunna få stopp på nattamningen som inatt höll mig uppe så jag visste inte vad tak eller golv till slut var (inte undra på att dansen gick som på sirap). Kommande natt har jag high hopes inför. Kan det bli annat än massa sova nu när han är tankad med så mycket gott och närande?

Ska hjälpa Marcus välja kavaj inför TV och resa imorgon. 48 eller 50? Vilka problem karln har, he he.

ett litet hej

Hela dagarna går just nu åt till att underhålla lilla älsklingen som inte är på bra humör alls. Stora älsklingen är inte på direkt bättre men honom slipper jag åtminstone bära omkring på :-)
Vi har alltså bytt till sittvagn och det är kul.
Ett tag.
Han kan sova i den med.
Ett tag.
Kan vara att det har blivit för lite av sömnvaran på sistone och att det därför inte är den gladaste lilla killen jag har att göra med. Hoppas det vänder snart.
Imorgon åker Marcus till Italien och sen en tur till Göteborg. Jag och Milo ska hålla ställningarna här hemma i en och en halv vecka på tumanhand och det kommer gå bra. Vi har fullt upp på dagarna med öppen förskola och bebis-på-bibban-kurs. Har också fixat barnvakt till på måndag så jag kan dansa affro och må bra. Kanon va!
Dagens dans gick så där. Det var den vanliga satsdance:n, som ju egentligen är jättekul, men den nya koreografin kändes för en koordinationsbefriad individ som mig själv väldigt krånglig, så jag fastnade i räkna steg och missade nästan helt det roliga. Afrikanskt är helt klart mer min grej.
Nu är köttfärlimpan klar. Får se om den blev som jag hade tänkt mig.
Hep.

fredag 18 september 2009

fredagsfilm

Såg otäck skräckis precis.
Fy.
Ska inte se skräckis. Mår bara dåligt.
Nu är det Dirty Dancing. Patrick Swayze i sitt esse. Blir lite ledsen. Dumma cancerfan som tar folk.
Men vad fina de är i dansen. Den kan inget ta ifrån oss.

Det har varit en bra dag idag! Milosöt sover efter många turer i sittvagnen, lek med Signe och bus här hemma.
Vi med sussar snart.
Sen är det lördag. Då ska jag dansa.


Sov gott ni.

onsdag 16 september 2009

onsdagsrapport och så lite hångel

Idag åkte A-K, Signe, jag och Milo buss till Kim och Olivia ute på gärdet. Så fint de bor i nybyggt med tomt och stor altan. Härligt med hus! Blev faktiskt rejält sugen på eget.
Vi stora tjejer åt supergod kräftstjärtspaj till lunch och de små åt sina pureér. Milo verkade riktigt nöjd med sin kallops.
Förutom mat var det massor av lek som gällde.
För de mindre.
Himla härligt att följa hur de socialiserar sig, de små liven.
Sen blev det buss tillbaka till stan och lite senare fika för mig med Jess. Gott.
Det har varit en bra dag. Milo var i sitt esse ikväll och busade järnet och skrattade åt allt papps och jag gjorde. Vilken uppskattning han ger oss och vi såklart honom. Finaste killen!
Nu sover han och jag hoppas det fortsätter så ett bra tag. Skulle behöva några timmar att stoppa i bagaget. Mitt. Marcus åker till Italien nästa vecka och även om jag är van att ta nätterna så blir det rejält ensamt resten av tiden. Kan heller inte på måndag köra afro. Vilket gör mig lite ledsen. Behöver kicken den dansen ger.
Men men.
Det kommer fler tillfällen

Ha en god natt nu!
Det ska jag.
Tillit...

tisdag 15 september 2009

morr morr

Kanske är det så att monstret, eller en missbrukares sug efter sin drog (vilket nästan kan göra minst lika ont för alla inblandade, som supandet i sig), inte helt kan dödas.
Någonsin.
Hur mycket jag än går efter geväret och trycker på avbrytaren, kommer det stå kvar och hånle.
För det är ju inte mitt att göra så mycket alls med egentligen.
Kanske är det så.
Bara att acceptera således, fast inte för en sekund gilla läget.
Men jag kommer aldrig, ALDRIG acceptera att/om det gör mig illa mer!

Vi har andra problem än monstret. Det har vi. Jar har. Vet det och har aldrig heller påstått annat. Men med ett morrande odjur där nere kan de ibland ha svårt för att göra sina stämmor hörda.

Nu ska jag in till Milo, som precis somnade. Våran fina älskling, så glad han var ikväll till Idol. Jag ska sova jag med. Snart.

God natt.

Så där ja

Nu har vi varit på öppna förskolan och sjungit och lekt.
Jag har visat ansiktet, som är ett kaos, för distriktssköterskan och fått salva.
Har ringt och bokat tid för familjerådgivning, bokat tid för egen terapi och så ska vi nu iväg för att dricka lite kaffe med Vicky.
Fullt upp skulle man kunna kalla det.
Och det känns bra.

ängeln Dante i fönstret

Jag köpte handgjorda glasänglar från presentshopen på Uleåborgs universitets-sjukhus efter att Dante hade fötts och dött.
Han låg då i kylen på samma avdelning där jag låg. Dock inte i kylen utan i varm säng, men jag behövde inte längre bara ligga så jag promenerade till shopen och köpte änglar instället.
Den här gav jag till min mamma på morsdag medan jag fortfarande var inlagd.
Visst är den fin. En liten pojkängel på ett moln. Våran Dante.
Han hänger nu i fönstret i mormor och morfars sovrum, rummet längst bort. Flera gånger under helgen såg jag Milo med bestämda steg rulla in med sin bil och sedan stå och titta upp mot fönstret och prata. Vad han sa, det vet nog bara de. Men det lät och kändes fint.





R I P

Aj vad det känns i bröstet.
Patrick Swayze dog i natt. Cancern tog hans liv.
Men han kommer alltid finnas.
Vi som växte upp med Dirty dancing, Ghost, Nord och Syd, youngblood... vi glömmer aldrig.

http://www.youtube.com/watch?v=yfg97-5uhFQ

att leva med ett monster i källaren

Vi har ingen källare, ändå bor monstret där. Den lever och pockar på uppmärksamhet. Knackar ibland på och tigger om att bli insläppt.
Det blir det inte.
Aldrig någonsin blir det det.
Om jag får bestämma.
Men det händer, om man är oförsiktig, upptagen med annat, leva typ, att man råkar trycka ner dörrhandtaget utan att tänka sig för och öppna dörren såpass att det hinner kika in, skrika oförskämdheter, stoppa ett ludet ben i springan och börja tafsa med seniga händer innan man lyckas dra igen dörren och åter tänka -aldrig mer!
Jag hatar det.
Hatar monstret och vad den gör med oss. Mig.
Jag tycker det ska släpas upp, ut och skjutas. Varför inte?
Men det går inte säger.
Tydligen.

Marcus gör poesi av sitt missbruk, sin törst och hur han lyckas släcka den utan att ta en endaste droppe. Han är modig och stark min M. Han motar monstret med vackra ord, för vackert är det. Visst är det det.
Jag är stoltare över Marcus än jag någonsin skulle kunna uttrycka i ord. Han är en hjälte. Jag älskar honom.
Samtidigt vill jag bara hämta geväret jag inte har och gå ner i källaren som inte finns och sätta en kula i det som väldigt mycket existerar varje dag.
För hur mycket vackert det än skrivs, finns monstret där, stökar, säger elakt och stör min (vår) tillvaro.
Alldeles för mycket stör det.
Behövs inga droppar för att hålla monstret vid liv.
Men vad behövs för att släcka det?

Det måste dö för att vi ska kunna leva.

måndag 14 september 2009

måste bara säga

Så otroligt skönt att få skaka loss!
Har aldrig tidigare gillat tanken på att svettas, för att inte tala om den svettiga verkligheten. Träning och dans innebär ju som bekant viss utsöndring av kroppsvätska och har därför inte varit min grej, men nu tror jag att jag börjar få blodad tand. Och det rejält.
Det blir väl så efter att ha legat eller suttit still i 165 dagar, då de enda dropparna svett kom från oro över bebis liv eller beslutsångest i rullstolen framför gottdisken på pappa grappa.
På kvällens pass var det så härligt att känna och denna gången också se vad kroppen kunde åstadkomma i rörelser sett. Och som jag svettades och tyckte om det! Mådde obeskrivligt mycket bättre efteråt än innan jag gick och nu är även nästa måndag bokad.
Ropen skalla, Afrodans åt alla!

dans

Snart bär det iväg för att skaka lite rumpa och svettas.
Känns bra.
Milo och papps behöver lite egentid så det känns ännu bättre och jag med för den delen, så det blir nog bäst.


Marcus har börjat blogga igen.
Han skriver vackert och smärtsamt min poet.

snygga jeans -alltid nåt

Hemma.
Mår inte bra alls i mig själv om sanningen ska fram och det ska den väl. Tankade kraft uppe i norr, men är rädd att säcken jag stoppade den i hade hål.
Jag är PMS:ig plus lite annat och så det där tredje. Tänk vad bra man glömmer eländet stavat m e n s när den är borta en sväng. Sköna härliga blodfria tid!
Har dammsugit, så nu finns faktiskt inga ursäkter för att inte vila.
Och sen ska jag dansa afro. Blir kul!

Älskade Milo sover. Lång resa och så massa bus med pappa som kom och mötte. Klart man blir trött då. Härligt det var för de två att träffas igen efter helgen.
Mina fina två m!

Sign y tycker mina bilder (förutom de på Milo) är helt ointressanta.
Ok. Bra. Tack. Då vet jag.
Eller?
Tror någon verkligen att jag vill ha eller behöver den informationen?
Blunda om det inte passar. Jag lägger in de bilder jag själv vill lägga in på min blogg.
Här är en på min röv.


söndag 13 september 2009

middag igår


Finnsyskonen
Jag är äldst och smartast :-)





~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ Jag (jupp, back to lugg) avnjuter en texans only, (lätt)öl med tomatjuice och tre droppar tabasco. Otippat gott!
Jessica är snyggingen mellan mig och flinten till vänster.




Toni är hungrig som vanligt och avslutar middagen genom att dricka upp pepparsåsen som blev över efter Aleksis cowboydinner.




Nedan:
Coola brudar gör Gävle by night innan det var dags att ta buss till sötaste och enormt efterlängtade Milo min Milo.










Milo bakar kaka och smakar äpple











Gott!



fredag 11 september 2009

semester

Milo är i sitt esse. Han är badad och nästan klar för sängen men vill åka runt i sin bil och härja ett tag till innan kvällsgröten. Så då får han göra just det. Vi är på semester och på semestern får vi göra nästan precis vad vi vill.
Det är skönt att vara iväg såhär, men såklart saknar vi pappsen och kära hårbollarna.

Det var det för nu.

Kram.

fredagshälsning

Milo har ätit lite grötfrukost och trampar nu takt på golvet.
Vi är i Gävle. Trevligt så, men tyvärr har tråkigheter hänt även här, fast inte just här, så det är med ledset öga jag skriver.
Nåväl.
Det kommer gå bra.

Verkar som att solen vill skina dag i alla fall. Vi ska på stan och så ska Milo fortsätta leka med sin moffa och mormor.

Kram från oss.

torsdag 10 september 2009

nu får det vara nog

Jag är överallt. Bokstavligen både här och där.
Kolla. Helt sanslöst att jag hunnit med allt. Att jag inte blir trött på mig själv.
Blir i alla fall snart galen.
Finnjonna hit, finnjonna dit, finnjonna ner i diket.
Ska ge mig av nu. Ta en paus. Få lite lugn och ro.
Hoppas Marcus får det med och också kan njuta av sin ifred-tid även om han såklart kommer sakna älskade Milo.
Kommer nog någon gång lägga av en blogg, kanske till och med en bild eller två (sladden är packad).
Men hejs svejs för nu.

















onsdag 9 september 2009

bajsa utomhus

Inte en helt klockren liknelse kanske, men ibland känns det om att jag sitter där på huk i kylan och klämmer medan människor spatserar förbi.
Pratar om det här med att blogga.
Att öppna sig och spilla ut det privata offentligt.
Berätta för okända om sånt man annars bara pratar med sina vänner om och ge dessa, de okända, chansen (själv ta risken) att se, bedöma och kritisera.
I och för sig tycker jag väl en blogg är mindre offentlig än en artikel i en av landets största tidningar och hade jag fått välja, efter det jag vet nu, hade kanske inte vissa saker behövt trycksvärta.
Men jag kan inte bestämma allt och hoppas att det vi nu på varsitt håll valt att spilla om vårt förhållande i alla fall kan hjälpa eller stötta, förutom oss själva, även andra. Känns nästan lite förmätet att önska så, men tror att det är just så det funkar, när det funkar.
Och det funkar oftast.
Att blogga var till en början min pysventil och är det till stor del fortfarande. Min extralunga om ni vill, med litet hål i och ett lock för.
Känns det tungt, spiller jag lite och det känns genast lättare.
Är jag tjurig, tjurar jag en sväng och slipper göra det hemmavid igen.
Undrar jag något, undrar jag det här och får omgående och tacksamt ta emot en massa bra råd om vad göra eller inte.
Skriver jag om något viktigt och gör det bra (händer faktiskt :-)) får jag via mail och kommentarer veta att jag satt ord på någon annans tankar och känslor och därmed hjälpt och kanske tröstat vederbörande i dennes situation.
Bloggen är fantastisk är den fungerar!

Jag bloggar min blogg och ska fortsätta göra så även om tanken om något annat snabbt slog mig tidigare idag.
Min blogg är en stor del av mitt liv och som sådan alldeles för värdefull för att slarvas bort eller stängas ned vid storm.
Min blogg är också till viss del Er och Ni en del av den. En väsentlig del. Jag uppskattar era ord här väldigt mycket! Ert stöd när det är svårt betyder ofantligt för mig.
Samtidigt har jag en stilla önskan till er få, som bara vill kraxa elakt -gå och gör det där jag i början av detta inlägg bajsar.
Det här är mitt liv. På gott och på ont. Ni gör bara det senare och vill det säkert med.
Men jag synar er.
Så helt ödmjukt nu -försvinn.

Kvinnan ringde aldrig tillbaka idag så jag har mina tummar i skruvstäd om att vi får tag i henne imorgon innan det blir dags för avfärd.

Att jag och Milo åker till Gävle över helgen är bestämt sedan länge och känns trots eller kanske just pga omständigheterna som en bra sak att göra. Jag är inte ensam om det beslutet, rätt långt ifrån faktiskt, men behöver inte förklara mig mer, om ens så mycket.

Nu ska jag sova. I säng. Bredvid Milo, i sin säng. Underbart att vara nära även om det innebär mindre sömn.
Marcus tar soffan. Sedan ett par nätter.
På så vis får i alla fall han sova igenom hela istället för att vi båda är uppe och trampar när lillkillen hojtar till.

Kram och god natt.

parterapi

Tack alla snälla, för uppmuntrande ord!
Vi har det tufft just nu, ifall det hade undgått någon, och ska tack och lov få hjälp att prata med varann, vilket ibland är svårare än man kan tro även om båda till synes behärskar språket rätt hyfsat.
Och det är där vi är.
En kvinna ska ringa i eftermiddag och vi ska boka tid till nästa vecka om det finns någon att få.
Parterapi, here we come.
Känns skitbra rent ut sagt. Och jag skäms inte ett dugg (något jag förstått alldeles för många gör och har gjort).
Tycker det är kanon att vi båda är med på noterna om rådgivning och ser fram emot ett (antal) ordentliga samtal utan anklagelser och försvar! Det var ett tag sen.

Att vi har det jobbigt har ingenting med Milo att göra.
Eller kanske fick vi det tack vare honom lite för bra där ett tag (vilket jag bara är glad för, såklart. Allt Milo har fört och för med sig ligger i vågskålen +). Men efter ett antal ganska hårda år fyllda av missbruk, förtidigt födda döda barn, missfall och barnlöshet där massor förblivit outrett såg väl något sin chans, kom bakifrån och började sippra salt i såren.
Man måste dock inte ha haft det särskilt jobbigt för att behöva prata med någon utomstående. Rent generellt tror jag de flesta skulle må bra av det. För sig själv och i relationen till sin respektive.
Sen är det såklart för många inte helt lätt att landa på gemensam plattform efter att ett nytt litet liv har kommit till världen. Det underbara i ett barn tar ofta över tillvaron och ska också så göra, men i detsamma är det väldigt lätt hänt att vi:et blir till bebis och jag för båda parter, medan det andra -föräldrarna emellan, glöms bort och isärglidningen riskerar att börja. Ibland blir avståndet väldigt stort och det snabbt.
Siffrorna talar sitt eget språk. De första åren med små barn är tuffa för mången relation.
Men.
Ett viktigt men.
Det finns saker att ta till innan gapet blir för stort.
Det sakerna tas tag i nu.
Där är vi.
Och det känns kanon!



Till dig anonyma (förlåt mig för det nästkommande, men just nu känns det berättigat) idiot, som tycker jag bara sviker, borde växa upp och ta mitt ansvar som är att ta hand om Marcus som haft det svårt de senaste åren.
Ja, vad var det nu jag skulle skriva...?
Tror idiot får räcka.

ut och gå

JennieS: Tack för länkarna! Idag blir det vagnpromenad och musik hörlurarna känner jag.
När behöver man inte lite av HIM egentligen? Sådana stunder finns nog inte och just nu är behovet... ja större.
Tack igen!

morgonstund

Ljudeffekternas okönta konung ligger på golvet och upptäcker mattan för jag vet inte vilket gång i ordningen.
Men roligt verkar det vara.
Igen.
Jag tittar på honom, han tittar på mig och brister sedan ut världens bredaste leende. Min lilla älskling, så fin!
Marcus är och tränar. Jag ska gå ikväll. Men vet inte riktigt hur. Har så jädrans ont i ryggen. Kanske inte bra att träna då, elelr så är det, just därför.
Imorgon åker Milo och jag med Jess till Gävle. Det är planerat sedan länge och ska bli kul. Kanske ska ut och äta middag någon kväll om mormor och moffa kan vara barnvakter. Det kan de säkert. Behövs nog inte mycket till övertalning där.

Nu ska jag på något sätt ner på golvnivå jag också.

tisdag 8 september 2009

snart off till öf


Öppna förskolan idag igen. Killen ligger och vilar lite och sen ska vi gå. Blir kul!
Sångstund, lek och fika. Tre härliga saker i ett.
Vi ska träffa Signe och Olivia, Milos två favorittjejer, där.
Skoj skoj.

hjälp

Googlat på familjerådgivning nu på morgonen, så det ska nog gå bra.

måndag 7 september 2009

det lever

En överlevare ska se på de andra.
Del två kommer snart av gårdagens brittserie.

Jo då.
Jag överlevde alltså dansen och skakade rumpa så det stod härliga till. Men råkade tyvärr däremellan alldeles för ofta få syn på mig själv i spegeln, vilket varje gång ledde till skratt och okoncentration.
Såg ju ut som ett skämt.
Men skratt förlänger livet sägs det och till sist hade jag vant mig och shejkade loss så gott jag kunde. Kul var det! Och svettigt. Min svettfobi är på väg att botas! Halleluja.
Nästa måndag är det dags igen och tills dess ska jag stärka min självkänsla genom att bl a gå runt i riktigt tighta jeans.
Även om det är roligt, så är det inte roligt att ens spegelbild är så rolig.

Nu TV.


Tysta leken är inte helt tyst längre. Men fortfarande en lek som inte är jättekul att leka.

I think I can dance

Laddar inför afrodans. Ska iväg om ett tag och skaka rumpa så marken gungar ända ut i Skärblacka.
Vet inte riktigt hur jag ska orka, men göra't -det ska jag. Måste hälla i mig lite coca cola som bränsle och sen är det shake that booty som gäller.

Vi har haft en väldigt rolig dag idag, Milo och jag. Var till öppna förskolan och sjöng i förmiddags, sen promenerade vi långt och åt därefter god lunch med granntjejerna, alla fyra. Och så lite till promenad på det. Hemkommen relativt nyss och så ska jag iväg igen. Pust. Fast det blir kul! Ser faktiskt fram emot att släppa fram lite svett. Aningen nervös är jag, ska erkännas, som alltid inför gruppövningar, men tror mig fixa det galant.
Det är bra med fysisk aktivitet när känslolivet är i kaos var det någon som sa.

söndag 6 september 2009

illa

Söndagkvällarna framöver kommer räddas av TV. Helt fullt av en massa bra program att sitta så bänkad man kan framför. Härligt nu när dansen tisdagar och onsdagar gick i graven och lämnade ett enormt tomrum i tv-titteriet.
Just nu äter jag kakor, dricker mjölk och ser brittiska, som det verkar väldigt spännande, Överlevarna. Det handlar om ett gäng just sådana när 90 % av jordens befolkning dött av en influensapandemi. Spännande som sagt och otäckt.
Känns bra att se på lite annat elände och påminnas om att vi kanske inte är så illa däran ändå. Visst bråkar vi, kör tysta leken och tjafsar men vi lever i alla fall inte med en pande... eller vänta.
Det gör vi ju.
He he.

fint minne

Har nässpray och sprutor i kylen än, efter IVF behandlingen våren 2008. Vet inte varför de är kvar. Kan bara inte förmå mig att kasta.
Jag minns den tiden som igår.
Klockan ringde 0700, 1500, 2300 och puff puff i vardera näsborre.
Två veckor senare; Nedreglerad och klar, jippi.
Sen puff och spruta in hormon i magen. Heja.
Och så ovälkommen överstimulering med alla om och men och dagliga turer till LIU, för att till sist äntligen med extra mycket lugnande och morfin få 30 äggblåsor tömda ur vilka ett helt gäng guldägg hittades.
Pust.
Där slutade mitt jobb. Eller del ett iaf.
Två dagar senare var den där magiska återföringens dag då Mini flyttade in. Och stannade.

Nässprayen och sprutorna gav mig Milo, så hur kan jag kasta?
Måste ju en dag.
Men inte denna.

solen upp härinne med


Titta vad jag hittade i spjälsängen. Redo för vad dagen har att erbjuda. Min älskling!

ute skiner solen

Tränat precis. Klirr i skokassan.
Hans tur nu.
Vi byter av varann. En går in, den andre ut. Bäst att inte prata, se på eller gå för nära.
Känner mig som skiten under skorna.
Varför?
Vad är mitt brott?
Vad har jag gjort?
Jag vet inte.
Ingen vet, men berättar inte för mig.
Suck.
Det är ett stormigt helvete detta och det enda är att försöka styra sig igenom utan att tappa taget om rodret.

Milo sover.
Min älskling sover så sött.
Tänk om man fick vara hans sömn för en stund.

Imorgon är det dans. Då ska jag faktiskt ta i och svettas lite.
Men bara lite.

Nu -vila.

lördag 5 september 2009

någon hör dig gråta

Sitter i vardagsrummet och gråter för trettiåttonde gången idag.
Eller sist det begav sig var jag i sovrummet, så jag växlar miljö i alla fall, vilket borde vara bra för själen.
Tårarna bränner ögonlocken när jag försöker stoppa fallet, men de trillar ner ändå, ritar blöta mönster på vägen och landar sen vilset någonstans under hakan.
Jag är ju som bekant världens lyckligaste. Det är jag! Men just nu ledsen med. Det är ju fan att inte det första räckte.
Det är alltjämt åska härinne, härhemma. Solen skiner i sin spjälsäng men runt om regnar det. Hagel emellanåt.
Jag är förpassad till soffan. Eller förpassade mig själv hit för ett tag sen. Sen dess sover jag här och Milo bättre.
Känns väl sådär i längden och den har börjat.
Jag menar, det är bra att älsklingen sover bättre men trist för mig att leva camping i mitt eget hem utan att någon verkar sakna eller ens bry sig.

Ja ja. Det är som det är.

Nu ska jag pallra mig till min plats, lägga mig till rätta, sätta på skojig film och kanske somna lite.
Imorgon ska jag träna igen. Var en tur dit idag så skopotten har börjat växa. Sakta men säkert. Snart är jag uppe i halva priset på de billigaste.
Bra va?!

God natt nu.
Tack för att ni lyssnade.

sju månader idag

Kärleken fyller sju månader.
Eller han har funnits här hos oss i sju, kärleken till honom har funnits längre än så.
Min fina älskade stora lilla pojke -Milo.
Den 3 juni 2008 såg jag dig för första gången. En mikroskopisk cellklump var du då startskottet för vår resa ihop gick. En resa som fick sitt lyckliga slut för sju månader sen idag, samtidigt som något annat, mycket större började.
Älskar dig så oerhört att orden inte räcker till. Poeter skulle hävda att de visst gör det, men nej. Dit jag älskar räcker inte orden, hur man än formulerar och har sig.
Jag är världens lyckligaste människa som får kalla mig din mamma och älska som jag gör. Tänk om alla fick känna den kärleken. Att bli älskad är fint, hoppas du känner, men att älska såhär toppar allt. Tack för det älsklingen.
Mamma älskar dig!

inget kul nu

Det är blåst och moln ute.
Blixt och muller inne.

Jag går ut.

fredag 4 september 2009

blandat gott med älskade Milo













Lite bad och lite bastu...





...ännu mera ändå...


...toppat med gåstolsrally. Vad mer kan man begära liksom?