lördag 31 oktober 2009

helg

Lördagkväll och jag zappar mellan körslaget och dansbandskampen även om jag egentligen inte vill se något av dessa trista tralleriprogram.
Bara skit på TV alltså.
Fast det bra med det är ju att man kan göra annat, som att till exempel pallra sig i sängs. Ska göra just det bara Miloboy visar tendens till att vilja sova lite mer och kanske längre.
Det där med att sova bra, som han gjorde i Gävle, är uppenbarligen inte intressant för killen längre utan nu är det åter vakna ofta som gäller.
Han har i alla fall varit väldigt glad idag min älskling, framförallt nu på kvällen när vi låg på golvet och lekte. Han tatatatatatata:de och oaoa:de mest hela tiden samtidigt som han dreglade så det plaskade som i ett vattenfall längs både underläpp och haka. Kanske fler vita små på gång?!
Marcus är i Göteborg i helgen och spelar in På spåret. Första matchen avgjord och de... ja ni får se sen.
Vi hade tänkt åka med honom, men Milo ville vara hemma. Hotell är inget för honom just nu (märkte vi i Stockholm), det ska finnas utrymme, leksaker och gärna en gåstol till hands. Dessutom tar TV alltid mycket längre tid än man tror, så Marcus har att göra.
Nä, hemma bäst.
Och så hos mormor och morfar då.

Oj, nu måste jag rusa på toa.
Intresseklubben antecknar.

fredag 30 oktober 2009

bilder från fest


Min fina tunika och visst -fina hår. Efter en timmes tvättande igår fick det röda till sist en rätt hyfsad nyans. Ska ha ett tag. Framförallt nu när jag fick Marcus att köpa slipsen i matchande färger.

Plutmun. Tydligen enda posen jag kan.
Mun ja. Ni skulle ha sätt alla läppar igår som gick omkring på festen som konstanta stånd. Rakt ut bara. Shit. Restylane eller vad det heter verkar vara vardagsmat på röda mattan.

Appropå mat.
I bion fick alla en kasse med godis, chips, läsk och popcorn.
Trevligt.
Även om godiset var blandat med chilinötter vilket gav det hela en rätt knepig doft.
På Sturecompaniet där festen hölls, blev vi bjudna på tropisk buffé med kyckling, lätthalstrade laxfilébitar (åh herregud så gott!) och diverse smarriga sallader. En med koriander. Och ni vet väl vad jag tycker om koriander.
Himmelrike! -tycker jag om koriander.
Jag och en fasan.
Riktigt dålig bild. Ha ha. Marcus är finast men får ta och gå en kurs i fotande inför nästa gala och jag får dra in magen.
Its a deal.
Så har vi alla dessa bolliknande partycrashers runt omkring mig.
Hmm, ingen mat på andra sidan?





torsdag 29 oktober 2009

post-fest

Hemma. Eller på hotell åtminstone sedan en halvtimme lite drygt.
Vad kul det var, både filmen och minglandet efteråt. Riktigt lyckad tillställning om en amatör får bedöma. Röda mattan var något nytt och aningen nervöst. Helt blind blev jag av alla fotoblixtar men det var bara att hänga sig hårt fast vid Marcus och göra just det -hänga med.
Det var god mat och höjden var nog att (tafatt) få stå på viphyllan och titta på alla kännigendisar som var där (alla) och nudda vid Malin Åkerman och hälsa på hennes pappa.

Milo har varit på bästa humöret med mormor och morfar som var och barnvaktade och nu är på väg tillbaka till Gävle. Tänk vilka guldpäron jag har! De är bäst!

Här är ett smakprov på galaparet:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article6038815.ab
Bild 71.

Sova nu.
God natt.

going gala

Dricker latte i hotellobbyn med Milo susande i vagnen.
Marcus är på toa. Snart ska jag flytta in där och börja fixa mig. Vill ha gott om tid. Här ska stylas järnet. Nåja, sådär jättegala kommer jag inte vara, vet ju inte riktigt vad det är, men hoppas jag duger. Ska fota och lägga ut bilder väl hemma sen.
Nu vaknade killen.

Hep.

förberedelser

En tur på cybervågorna på lobbyns dator så här efter frukosten, som var super. Marcus brukar ju äta croissanter åt mig när han är i väg, men idag åt jag 2! helt själv. Med färskost och björnbärssylt. Gott, gott i gott, gott!
Hittade en svart tunika med bronsdetaljer i ringningen igår som får göra mig sällskap på galan. Den, tights, mina nya fina stövlar och en snygg frissa som jag hoppas få till av det röda.
Blir nog bra.
Hoppas jag poå ganska nära håll får se Vince Vaughn och Malin Åkerman. He he! Känner mig som ett barn på väg till godisaffären för första gången. Hollywood är i stan och jag med! Får försöka bära mig världsvant åt så jag inte blir utslängd pga dåligt uppträdande. Ska spana helt försiktigt och se men inte röra. Hoppas jag får med mig Marcus i spaningen. Något säger mig att han inte är lika upphetsad av tanken att spotta kändisar.
Ska snart ta mig en svängom i badet när Miloboy somnat. Kan behövas. Eller inte kan, det behövs!

Ha en fin dag i solen nu!
Hoppas den skiner hos dig.
Höres.

onsdag 28 oktober 2009

lite Bree-varning

Morot var kanske att ta i, men efter gårdagens avsnitt av Desperate kan jag konstatera att en aning Bree vandrar runt här i Bomhus. Fast helt utan kok(just nu)-och städ(min livslott)konst.
Håret funkar ändå helt ok. Det är lite höstigt rostigt och med alla mina fräknar under allt det bleka så ser det inte fullt så onaturligt ut.
(Bild kommer senare.)

Vi ska åka halv tio. Ja eller redan innan härifrån med buss. Mamma jobbar idag. Och pappa. Jag sitter och äter laxmacka, endast Milo sover.
Han sover så gott här älsklingen. Lägger sig visserligen lite sent, som sig bör här i det gammelhusiska hushållet, men sen är det sussa på som gäller för att äta bara en gång runt tre och så upp halv åtta-åtta. Väldigt bra.
Han har eget rum och kanske kan vara det som gört. Jag började tydligen sova (läs slutade skrika) när jag var tio månader och flyttade in i eget rum. Sådan mamma, sådan son.
Måste flytta.

Nä nu ska jag fortsätta smaska macka och fantisera om shopping. Marcus ska ha lite grabbstund med Milo senare idag och träffa en pappaledig polare med dotter så jag får gå solo längs Stockholms gator. Är ute efter något läckert svart (passar utmärkt nu till färgklicken ovan) eller grönt eller gräddvitt.

Ha en härlig dag!

tisdag 27 oktober 2009

pass

Ska fixa ett pass till den lille finske medborgaren.
Hade trott han kunde stå med i mitt, men nej, inte längre. Ett eget måste han ha. Med foto och allt. Neutralt ansiktsuttryck och stängd mun är viktigt.
Hmm, hoppas han förstår instruktionerna.
Hur länge ska det passet gälla undrar jag, händer ju ganska mycket rätt snabbt med utseendet på en sån liten.

aldrig nöjd

Stockholm imorgon istället.
När jag frågade Milo om han ville häcka på hotellrummet ikväll med mamma (pappa jobbar) eller springa omkring i sin gåstol här hos mumma och jaga dammsugaren alternativt hundar var svaret givet -hotellrum suger!
Nåja, kanske inte hans ord direkt, men jag tror bestämt det är roligare att vara här och busa en dag till för att sen imorgon åka till papps och kramas.

Igår tog jag steget och hennade mitt hår igen. Det blev... sådär. Inte riktigt det jag hade tänkt mig. Istället för höstigt vinrött blev huvudsaken för ljus. Blekt rostrött typ. Får se om jag måste göra om det hemma sen med annan nyans för just nu orkar jag inte. Och synd är väl det för jag hade tänkt vara lite snyggt gala på torsdag. Istället får jag väl chasa bort folk som av misstag vill komma och dippa mig. (Ser ut som en morot.)

måndag 26 oktober 2009

Jim Carrey rules

Efter 15 sekunder börjar det...

jobb

Nu sover min Milo förmiddagslur. Jättetrött efter massa morgonspring och lek.
Imorgon ska vi till Stockholm och träffa papps. Han är där redan nu för jobb.
Väldigt mycket jobb är det. För mycket. Och det får det bli ändring på så fort vi kan göra någon ändring på det.
Bra med jobb, med mycket jobb. Men för mycket är för mycket, det vet både han och jag, fast oftast inte förrän i efterhand. Det är ju inte på både gott och ont ett 9-5 jobb min älskade man har...
Blir i alla fall kul att göra huvudstaden, blev ju inte av sist. Förutom jobb för Marcus del ska vi övrig tid strosa runt och ha det lite skönt hela familjen. På torsdag ska vi två stora på galapremiär och mingla med Hollywood. Ser mycket framemot det. Är inte alls gala själv så det känns väldigt ovant det hela, men ändå skoj. Mormor och morfar ska om allt funkar komma och vara med vår älskling på hotellet. Bra det med. Killen vill ju umgås med dom och de med honom såklart. Samtidigt får mamma och pappa leka gala i lugn och ro.
Skoj som sagt.

frukost


Milo har sovit som en stock. Han somnade strax innan nio, åt halv tre, somnade om och sov tills åtta då han vaknade glad och bubblande i sin spjälis.
En perfekt sovnatt med andra ord.
Tänk om vi kunde få ha det så hemma med.

Nu springer killen (i gåstolen) efter mormor som dammsuger. Ett himla liv är det. Dammsugarn susar och Milo försöker överrösta med diverse hejarop.
På bild Milos och min frukostmacka. Den senare en trevlig variant med älgkött och gravad lax. Två vardagsdelikatesser här hos muumin idag.
Kärleken äter rån med bregott. Gott det med.

söndag 25 oktober 2009

gävle by night

Hos mamma och pappa muumin med Milo. Åkte tåg hit med bror som hjälp, en resa som gick supersmidigt. Killen var glad och sprallig och sen trött och sovande. Väl framme var det såklart gåstol, hundjakt, lek på golvet och mys med mormor och morfar som gällde.
Nu sover min skatt.
Själv har jag förutom tackat min lyckliga stjärna, Gud och allt annat som kan ha ett finger med i spelet som lett till det underbara som är vår vackre son och som jag älskar än mer för varje dag som går (hur nu det är möjligt), badat bastu och ätit finnrökt älgkött, som för övrigt var det godaste jag ätit på länge! Att något smälter i munnen säger man ofta lite lättvindigt, men den här älgen gjorde verkligen det. På riktigt. Tänderna skar köttet som den hetaste kniven en smörklick. Mums.
Nu ska jag sova med.
Imorgon blir det trevligt umgänge med mormor så klart, Cissie och bror T.

Go' natt, go' vänner.

lördag 24 oktober 2009

fredag 23 oktober 2009

kräks

Två värstingkräkningar och lika många duschar, för både mig och Milo, senare sover han nu äntligen min lilla älskling.
Stackaren.
Så synd om honom var det. Är det.
Hoppas han får sova ett tag och att det inte kommer upp nåt mer.
Undrar vad det var. Fy. Men han var verkligen pigg och glad efter och emellan så det bör ju inte vara nåt farligt.
Det är inte sant så ledsen man blir om ens kärlek har det besvärligt eller ont. Det värker i hela kroppen av oro.
Men nu sover han.
Liksom bror min. Tur jag hade honom här, fast han blev nog helt slut av allt kräks han med.
Marcus är snart hemma och då ska även vi försöka sova.
Ska nog gå och tvätta mig lite till. Tycker jag stinker än. Blev helt marinerad från topp till tå av de där kaskaderna och så skulle jag ju så klart krama och trösta en annan lika marinerad, ja ni fattar.
En bra grej är iaf att hårtoningen börjar släppa. Spya gör väl det.
Toppen.

tandborstning och mys med morbror

Innan kaskadspyan var det trevligt.
För all del det är det nu också, men däremellan, aj aj aj vad det stank och var kletigt.
Antagligen blev det för mycket gröt men nu är han back on track, Milo springer omkring full av energi i gåstolen medan vi mumsar pizza.

Igår borstade vi tanden. Det var spännande.






kvällsgott och tv

Älskade Milo har paltkoma efter stor tallrik med gröt och ska snart sova.
Fast nu fick jag precis inside information av morbror A som är och hälsar på att det luktar kakadua från plutt, dvs inte blommor, så det blir till att byta blöjs först. Gudfar kanske får äran.
Sen ska vi stora äta god pizza till IDOL.
Rocktema ikväll. Kul!

torsdag 22 oktober 2009

ljus

Det har brunnit ljus här hemma ikväll.
Ljus som värmer.
Ljus som kastar vackert sken omkring sig.
Ljus som påminner om kärleken till de fina två små som inte fick bli mer än så.
(Mamma älskar.)
Minnet gör ont. Än idag gör det det.
Men ljusen värmer.
Och samtidigt.
Samtidigt värmer något annat.
Våran älskade Milo är värme och vackert sken.
(Mamma älskar.)
Hela tiden just nu och just här.
Han är allt gott. Allt vackert och varmt.
Liksom ljusen som har brunnit här hemma ikväll.

oktoberregn

Milo är som Skalman. Är det sovtid så är det.
På morgonen kan han inte vara vaken mer än lite drygt två timmar, så vaknar han som idag vid sju är det sova igen efter nio.
Nu sover han således.
Vi ska iväg vid tio så jag hade ju hoppats han kunde ha väntat med tuppluren till efter då, men icke.
Det blev bara en amning inatt, efter tre. Bra! Visserligen skrek han till ett antal gånger innan tolv, men sen verkade det vara desto mer fridfullt.
Tyvärr för mig kunde jag inte somna förrän halv två och så om igen närmare fem. Ska prata med läkare så fort amningen är slut, kanske finns det nåt mirakelmedel som kan däcka mig lite lagom hårt, i alla fall ibland.


Idag ska jag tända ljus för en älskad liten Liten.
Hon kom för tidigt idag för tre år sen.

onsdag 21 oktober 2009

våga sova

Min älskade, entandade unge vaknar titt som tätt. Hela tiden skulle man lite slarvigt kunna kalla det. Kanske fler små vita på gång?
(Kommer just i detta nu på att jag glömde borsta den lille. Inte bra. Aj aj. Bakläxa.)
Marcus är på TV. De pratar adel. Jag lyssnar med ena örsnibben, vill hellre sova, helst för ett tag sen.
Är trött.
Svårt det här med vällingvänjning, nästan lika svårt som att amma stup i kvarten (stup i kvarten, vad betyder det egentligen?).
Men det blir bra till slut och inte så att det på något sätt är dåligt nu, bara... ja något tröttande.

Imorgon väntar ännu en härlig dag på oss. Jag och Milo ska på busstripp till Söderköping med A-K och Signe. Skoj. Mycket skoj.
Och när vi kommer hem är också käre papps här.
Bra.

Med det sagt avslutar jag med natti natti.
Sova gott nu.
Hör ni det.

färg, form och diverse luggs






























Ja vad ska jag satsa på?
Just nu har jag en så kallad intensiv röd toning (ser mer ut som ledsen och rodnande morot) i skallen som lyckligtvis ska släppa efter 8 tvättar. Ska nog inte go red igen, även om henna säkert skulle bli glansigare.
Fast vad ska jag go då?





tisdag 20 oktober 2009

fram med tandborsten

Milos första tand är här!
Det har varit ett saligt smackande utan dess like de senaste dagarna så att något var på gång visste jag. När jag sen idag efter frukostgröten fick knacka lite med skeden tyckte jag det hördes ett klonk och när stora leendet kom såg jag den. Den första tanden. Nere till vänster är den och så fin. Helt igenom är den nog inte än, men man ser ett blekt litet avlångt riskorn titta fram, så idag den 20 oktober 2009 är det officiellt den första tandens dag!
Messade den glada nyheten till mamma och fick ett hurraa! som svar. Som vi alla har väntat. Nu blir det spännande att se när de övriga kommer för jag tror nog att det finns ett gäng där som väntar på att få komma och hälsa.

Tog fram Milos två böcker och skrev lite nya saker. Vad mycket det är som hänt och händer. Lilla killen är ju stora nu.

Älsklingen.

Milo fem dagar "gammal".
Landstingströjan storlek 40 är alldeles för stor. Nu bär han stolt 74-80.
Vad tiden går.

måndag 19 oktober 2009

måndag

Äntligen är hela familjen samlad igen och tillsammans har vi varit på sång och lekstund på ÖF, länge sen sist ju, och snart är det dags för bebisar-på-bibban. Det blir verkligen aktiviteter på aktiviteter idag och vi hoppas så klart det kan leda till lite bättre sömn för killen natten som kommer. Jag i alla fall ser verkligen fram emot att sova åtminstone fyra timmar i sträck (tre är helt okej med). Det är ett första delmål. Sen höjer jag ribban.
Appropå ribba. Min. Inre. Ja, den enda jag har. Den reses hursom flera gånger om dagen. Känns bra, börjar få koll på muskeln där inne och imorgon är det dags för sjukgymnastiken igen. Vill väldigt gärna kunna afrodansa igen någon gång inom en inte alldeles för avlägsen framtid.
Dans ja.
Ny omgång av So You Think You Can Dance börjar på femman den 11/11. Bra va!!! Tack Jess för att du är ett sånt fan och tar reda på viktiga ting åt mig och oss andra.



Nina: Lycka till med cerklaget! Klart det kommer gå bra för er nu. Tänk min stackars korta slapptapp som inte hade förändrats någonting och det trots massor av sammandragningar sedan tidiga veckor. Så jag tror stenhårt på bandet!

Ingrid: Milo uttalas Miilå ungefär, som i Sverige alltså.

söndag 18 oktober 2009

"anna pusu" och lite andra bilder



















anna pusu=ge mig en puss

lördag 17 oktober 2009

kul korv

Nåja, sådär. Men lite småroligt ändå. Runt är ofta roligt.
Och som snacks, jo men visst, kulare än chips i alla fall.

sova sova soffa snart

Feng Shvejen hjälpte föga. Visserligen vände han sig inte i natt, men vaknade desto oftare. Milo alltså och vi med honom såklart.
Halv sju efter att ha gråtit och ätit ur onda tuttar varannan/varje timme de senaste sex vaknade han glad och överpigg. Hur han nu orkade vara det, men det var han. Helt ljuvlig som alla morgnar var han vår son. Marcus gick upp medan jag låg kvar så länge jag kunde. Sov inte värst mycket till men bara att ligga där med öronpropparna under täcket ett par extra timmar var guld värt.
Är helt sjukt trött.
Verkligen sjukt.
Vi åkte inte med till storstan idag då Milo hade feber igår (tänder? förkylning?) men Marcus är där och får götta sig ostört i hotellsäng ytterligare två hela nätter, en vila han kan behöva nu när vi äntligen fått tummarna ur och ska köra vällingvänjning med papps.
Måndag och tisdag natt ska jag däcka mig i soffan och inte störas under hela natten. Det blir då Milo-pappa bonding och mammavila för hela slanten. Härligt och så på tiden. Det första hoppas jag, det andra är ett som är säkert.
Snart lugnar Marcus hysteriska jobbschema ner sig och vi kan äntligen börja vara lite mer på riktigt. Fast innan ska vi åka med på ett par tripper bara Milo mår helt bra. Ser faktiskt fram emot lite miljöombyte med mina två älskade killar. Får se om vi lyckas få till ett besök i Göteborg inklämt med. Där har vår kärlek ännu inte varit.
Nu ska jag ladda inför att förhoppningsvis få sova någon timme och under tiden se nåt strunt på TV.
Rätt dåligt utbud lärdagkvällar, är det inte?

fredag 16 oktober 2009

feng shvej

Ja det där ni vet, att vända lampan åt ett annat håll, inte ha speglar i sovrummet, ingen TV eller andra tekniska prylar och vad mer det nu var.
Har märkt att Milo under senaste tiden varje natt vänt sig 180 grader och alltid när jag kommer in och kollar ligger han med huvudet i fotändan på sina gosedjur. Tilläggas bör att han inte har sovit värst bra, åt något håll.
Så idag bestämde jag mig för att feng shveja till det hela och vände helt sonika spjälisen så att han nu ligger med huvudet mot fönstret och voilá, hittills har han inte ändrat läge och bara vaknat en gång.
Ropar endast voilá, inget hej alltså. Hoppas dock kunna ta till det imorgon bitti om jag lyckas ta mig över bäcken i natt.

fredagsmys

Fullspäckad med glad dag som vanligt.
Promenad, husvisning, terapi, lunch med tjejerna och Milo, äntligen träffa Marcus, fika, gå på stan, fika lite till, leka, äta pizza med familjen, leka mer, kvällsmata, vara mat och ja, nu sover Milo, Marcus är på radion och jag glor som vanligt på Idol.
Det är fredag.
Gillar kvällens tema något grymt, Mariette ännu mer. Kul kul!
Nu ska jag forsätta glo, äta glass, kakor och praliner. (Har mens.)

torsdag 15 oktober 2009

internet är säkert. Säkert.

Läser på Expressens debattsida samtidigt som jag känner rostbiffsbiten jag svalde lite innan leta sig upp och kittla halsmandlarna på ett otäckt sätt, att Hanna Fridén bland mycket annat tycker man ska sluta skrämmas om nätsex och istället lyfta fram de positiva effekterna det har på 12-åringar.
Internet är inte farligt, skriver Hanna på sin blogg. Verkligheten är det.
Och visst, helt fel har hon inte. Rätt rätt egentligen. Verkligheten ÄR farligare. Men ska vi verkligen chansa och lita på att en 12-åring aldrig kommer råka kombinera eller blanda ihop de tu?
Jag tycker inte det.
Chansa är dumt rent allmänt och livsfarligt i det här fallet.

Hanna har bara bra erfarenheter av tidig nätsex när hon var i 11-12 års åldern. Jättekul ju, trots att det för henne inte var särskilt spännande alls just då, men tydligen ändå lärorikt och mycket nyttigt. I mina öron låter dock hennes chattande med 16 (56?) åringen som ganska sorgligt.
Fast vad vet jag.
Sen blev det hursomhelst bättre.
Hon fortsätter:
"...oj vad jag hittade spännande saker sedan! Som jag utvecklades, lärde mig vad jag gillade, att ta plats och våga och leva ut min sexualitet. Och allt detta utan risk för övergrepp, könssjukdomar, ångest eller graviditet!
När jag blev äldre och mina jämnåriga tjejpolare började noja över att de var oskulder kände jag mig helt oberörd. Jag kunde vänta tills det kändes rätt, för jag visste vad jag ville, och än i dag har jag aldrig utsatt mig för något mot min egen vilja på grund av märklig press. Jag lärde mig tidigt."
Låter ju perfekt. Precis så önskar man alla unga kvinnor kunde känna, även om jag hellre skulle se att dom fick självkänslan, självsäkerheten och kärleken till sig själva på ett annat sätt än genom att sexa vid en skärm och att allt det sedan ledde till ett fantastiskt sexliv utan press eller anpassning.
Fast nu talar hon ju faktiskt om barn.
Barns konsekvenstänkande börjar i bästa fall utvecklas där någon gång i tidiga tonåren och därför kan vi inte lita till att det slutar som denna sannsaga. För det låter nästan för bra för att vara sant, vilket det tyvärr också är för alldeles för många unga flickor. Andra unga flickor.

Hanna undrar varför det alltid bara är det tråkiga (läs våldtagna, manipulerade och traumatiserade barn, något hon för övrigt misstänker är försvinnande få? en räcker tack) som får all uppmärksamhet.
"Varför ska vi dra ner allt det fina som finns i nätsex i smutsen?"
Vet inte om jag håller med här. Tycker det överallt pratas om sex, nätsex och sex jag inte kan stava till. Men jag försöker ändå ge ett svar. Helt utifrån mig själv.
Jag tycker rätt enkelt att så länge det tråkiga (läs våldtagna, manipulerade och traumatiserade barn) är så jävla mycket tråkigare än det fina (läs en glad Hanna Fridén och säkert ett gäng andra kvinnor med, mig själv någorlunda inkluderat även om jag bara hade tillgång till heta linjen på min tid. Shit men sant, så gammal är jag) är fint, så SKA vi ge det tråkiga uppmärksamheten!
Vår uppgift som vuxna är att försöka skydda våra tolvåringar (bl a) och det gör vi inte tror jag genom att uppmuntra till cybersex. (Däremot är det alltid viktigt med information och öppenhet och jag vet inte hur det ser ut med skolornas sexualundervisning nuförtiden t ex, men där kan jag tänka mig att mycket kan göras. Bättre.)
Vi kan försöka skydda genom att ta upp tråkigheter och varna för verkligheten i vilken internet idag ingår. För vi kan inte kräva att våra barn i stundens hetta ska kunna förstå konsekvensen av sitt eventuella handlande, kunna skilja rätt från fel.
Fel som i att bestämma träff med den förföriske 24 åringen som sen kommer att övertala den oskyldiga och vackra tolvåringen till sånt ingen tolvåring någonsin ska behöva utsättas för.
Barn är alltid oskyldiga, hur mycket deras sexualitet än sprudlar! Men vem tror ni nu sitter med skammen?

Tolvåringens mamma bor inte allför långt från mig. Hon har under sista veckan fått ta del av hennes lilla dotters "nätsexande" och tvingats läsa hur den sjuke vuxne mannen manipulerat och utnyttjat hennes allt, hennes barn. Jag behöver kanske inte tillägga att det inte bara är en rostbiffsbit som letat sig upp i den stackars mammas strupe under denna process.
Ärendet är hos polisen nu och vi kan bara hoppas de gör sitt jobb och lyckas bura in monstret som antagligen as we speak är ute efter nya nyfikna små flickor att lära upp.


Hade Hannas text som sagt varit riktad till och handlat om unga kvinnor (punkt.) och deras rätt till sin sexualitet och sin kropp hade jag sagt -Heja! Ut och cybersexa med er!
Men nu gjorde den inte det.
Synd.

shoppa påse

Måste ha en åkpåse till vagnen. Har en tjock filt nu som får skydda Milos ben men det blir ju bara kallare. Babybutiken håller på att flytta och öppnar inte förrän nästa torsdag igen så vi får snällt vänta tills dess.
Ska nog ta en promenad idag även om det blir utan påse. Solen skiner ju så vackert från klar ljusblå himmel. Antagligen letar vi oss in i galleriorna sen och tar en fika nånstans min lille karl och jag. Det är så roligt att fika med honom! Han tuggar sina gurkskivor (får inte glömma!) och skrattar medan jag sörplar caffe latte med sugrör. Jag snackar finska och planerar skoj utflykter medan han svarar på vokaliska med aaaooo uu u u u eeee ioooo etc. Vi har väldigt givande och trevliga samtal måste jag säga.
Imorgon kommer Marcus hem en sväng. Vi saknar honom. Min rygg saknar honom. På lördag åker vi kanske med honom till stockholm över helgen. Kan vara kul att få lite hotellstandard och träffa släktingar om det hinns.

Ha finaste dagen alla!

Kram.

onsdag 14 oktober 2009

tack igen för tummar!

Nu hoppas vi bara svaret är bra. Tar nog ett antal veckor. Minst. Det såg i alla fall bra ut. Eller in.
Vi var i ett specialrum då jag fick en akuttid och inga andra rum var tillgängliga. Efter lite strul med fel instrument och springa efter nya kunde läkaren kolla och det var jobbigt som vanligt. Men precis när jag var på väg att börja tjuta var det som oftast slut.
Skönt det. Snabbt och smärtsamt, som det ska vara. Egentligen var det ju inte det. Det gör inte ont med cellprov. Obehagligt visst men inte massor aj aj aj.
SÅ GÅ OCH TA ETT!!!
Men min livmoder är lutad så att det känns lite mer och det räcker för att trigga igång minnen från Dantes lilla fot som sparkade sig ut den är våren och minnen hur de försökte stoppa tillbaka den utan framgång och minnen från allt det där andra som sedan följde.
En lång rad bilder forsar fram i mitt medvetna med sådan fart att jag varje gång tror jag ska kastas omkull hade jag inte redan legat.
Fast sen är det helt plötsligt slut, provet taget och jag får gå hem.

Jessica följde med mig dit och gick runt med älskade lilla Milo som sov i vagnen hela trippen igenom.
Milo som kom till världen just där. I samma byggnad. Inom samma väggar. Men det enorma jag tycker det är sket han ödmjukast i och fortsatte sova.

Sova ja.

God natt.

till vrinnevi

Snart ska vi till sjukhuset.
Ska träffa den ene av de två läkarna som gjorde snittet och hjälpte Milo ut i världen den där snöiga februarimorgonen för drygt åtta månader sedan. Vilket magiskt ögonblick det var! När jag hörde hans första skrik blommade hela jag och världen med mig upp. Trots kylan och minusgraderna ute.
Idag ska vi dit för andra saker.
Hoppas på bra besked när de väl kommer.
Håll gärna en liten tumme.öö,

tisdag 13 oktober 2009

jag har rest min inre ribba

Fick tips om att tänka den något udda tanken hos sjukgymnasten idag, att liksom resa en påhittad snopp mellan benen, alternativt dra upp en lika påhittad dragkedja med tanken.
Jag valde såklart snoppen (inte varje dag man får ha en sån) och vips så hittade jag de där bålmusklerna jag länge saknat och letat efter.
Kiropraktorn knäckte mig visserligen duktigt åt rätt håll två gånger och visade en övning, allt på tio minuter och det till en nätt liten summa på 400 spänn.
Idag var jag i 40 min hos en superduktig landstingsbunden sjukgymnast för 100 kr, som knäckte ryggen, satte en nål i någon av fileérna och hjälpte mig hitta det där små gömda musklerna som gör övningarna (både hans, kiropraktorns och de vi får göra på core:n) värda att upprepas.
Nu reser jag min ribba flera gånger dagligen och snart får jag dansa afro igen!
Härligt.

oroliga pust

Milo har precis somnat och jag laddar för att ta ut tvätten ur maskinen (Marcus gör det så bra annars).
Är helt färdig.
Vi har haft en väldigt rolig och bra dag med massa skoj, var mer eller mindre på promenerande fot (inkl diverse stopp) i sju timmar. Det är verkligen så himla kul att vara med älskade killen, ha honom med på café, gå runt med vagnen medan han sitter där fram, ropar och har sig, oftast på bra humör och med snabba ryck besöka affärer.
Milo har verkligen hållit igång sedan tidig morgon tills han nu däckade. Det har varit kul som sagt men shit vad slut jag är. Det blir nog något svettigare bara för att jag vet att jag har flera lika fullspäckade dagar framför mig.
Fast nej, innan gnällallergikerna där ute får utslag, jag klagar eller gnäller inte, utan redovisar enbart fakta -jag är trött. Och det är helt ok!

Imorgon ska jag till kvinnokliniken. Det var något strul tydligen med resultatet på mitt senaste cellprov.
"Du behöver inte oroa dig!!!" skrev min läkare på kallelsen "vi vill bara kolla igen för säkerhets skull".
Om jag oroar mig? Klart som fan att jag gör, trots tre utropstecken. Men biter ihop och plockar till natten fram bettskenan. Mina celler har bråkat med mig förr och jag kan bara hoppas det inte är galet nu.
Igen.

Till tvätten.

SuperMilo

Han är helt underbar vår son! Som vanligt. Varit på väldigt bra humör idag också. Nu springer han runt i gåstolen med min toffla i munnen. Allt måste smakas på.
Han tjuter av skratt mest hela tiden och förundras sen över den egna röstens styrka och skrattar lite till. En fröjd är vad han är!
Marcus jobbar i Stockholm. Inte roligt alls. För någon. Men vi klarar oss, tristare för papps.
.......
Nu fick jag hämta killen. Blev lite tyst i några sekunder och såklart var det bus på gång. Han hade rullat till tidningshögen och knaprade där nöjt papper. När han såg mig, släppte han allt och rusade skrattande iväg åt annat håll.
.......
Var var jag?
Jo.
Eller nej.
Det var nog inget särskilt. Ville bara visa er superMilo på promenad.

måndag 12 oktober 2009

smärta, snitt, terapi och tips

Inslaget om smärtlindring kan ni se här.
Inte en debatt direkt, men en hyfsad diskussion i alla fall.
Tyckte iofs inte något särskilt blev sagt (fast då har jag endast sett det lite snabbt) men jag kan inte hålla med barnmorskan där om att attityden är något som media bara hittar på. Den är enligt mig väldigt tydlig och synlig om man t ex kollar runt lite på diverse nätsidor, vilket är lätt gjort när man går i väntans tider. Bra att Malou tog upp ämnet.

Vad gäller kejsarsnitt.
Det är på inget sätt ett sätt att slippa smärta, något säkert de flesta som genomgått den operationen kan ställa sig bakom. Det är inte smärta i samma område men likväl en djävulsk smärta och det ett bra tag efter själva förlossningen. Jag betalar fortfarande med ont för mina två snitt.
Dock ser jag med glädje fram emot en eventuell nästa gång jag ska föda barn den vägen, även om jag hellre hade haft andra erfarenheter och inget band runt tappen så jag kunde göra det vaginalt, bara för att slippa just det långdragna ontet efteråt.


Idag var det alltså dags för andra omgången parterapi.
Mer om det sen.
Bra möte var det hursom.


Såg State of play nyss. Bra film.

Hej och god natt.

söndag 11 oktober 2009

ondast utväg vinner

Marcus gick och la sig någonstans mellan reklam och väder. Ensam satt jag kvar och såg Wowllander tills jag inte orkade längre. Får se nästa gång istället. Roligare om man är två.

Imorgon i efter tio med Mallou ska man prata förlossning. Hur man tänker när det är dags att föda barn? Ska man föda med smärta och vara 100 procent närvarande eller ska man ta emot all tillgänglig smärtlindring för att slippa lida?

Intressant.
Jag tycker det emellanåt finns en tråkig attityd bland kvinnor, mammor, blivande mammor om att man är starkare ju mer smärta man tål och tar emot.
Kejsarsnitt till exempel talas det ofta illa om på diverse forum runt om nätet och mammor som väljer (när val finns) detta anses inte vara lika mycker föderskor, om ens alls, som de som klämmer fittvägen (ursäkta mitt ordval).
Har läst spaltmeter efter spaltmeter om hur många av dessa, de senast nämnda, oroar sig för att "snittmammorna" tar deras ord -att föda, eftersom man bara föder om man anstränger sig. Och uppenbart är då att den ansträngningen gärna ska kosta blod, svett och jäkligt mycket tårar. Helst också ingen epiduralblockad eller annan lindring.
Snittas man, får (inte föder) man barn.
Förtvivlade akutsnittade kvinnor undrade om inte heller de hade fött, för de hade ju faktiskt haft krystvärkar i 15 timmar och gråtit sig igenom dessa och visst, ibland kunde någon vara barmhärtigt schysst och acceptera denne i skaran föderskor. Men gud nåde den fega planerande snitterskan som slapp undan så lätt, hon hade inget där att hämta med motivering "barnet plockas ju ut, du gör ingenting".
Ja, det blev rätt komiskt till sist, framförallt såhär i efterhand. Fast länge läste jag med magn i vädret och snittdatumet klart (dock inte självvalt, även om jag hade valt samma om val hade funnits) och fattade ingenting.
Fattar gör jag fortfarande rätt lite. Lägga sig i och kritisera andras val och erfarenheter? Fattar noll.
Låt människor, andra kvinnor vara! Låt de föda vilken väg som helst, snitt eller ja den andra. Den som känns säkrast och bäst för just henne och dom är den som ska väljas och val ska finnas! När det är möjligt.
Låt också alla ta den lindring och hjälp de själva önskar och ta du den du vill ha eller skippa helt.
Så, då var det bestämt. Bra.

Hursom, blir intressant imorgon.
Är på parterapi just då, men ska kolla på nätet sen.

Nu sova.

halleluja

Vi har varit på familjegudstjänst idag. Det var väldigt trevligt.
Milo fick sin första bibel. Det ska börjas i tid tydligen och visst, inte skadar det i alla fall.
Boken var fin med färgglada teckningar och så snart killen slutar äta papper (boksidor) kan vi börja bläddra i den och titta lite närmare.

Nu ser vi med paus för nyheterna (gillar inte alls denna extra långa time outen i fyrans filmer), Wallander på engelska. Hyfsad. Fast lite knepigt var det till en början att köpa allt med Ystad, polisen och Nyberg på ett annat språk. Inte reagerar man (jag) längre när Hollywood gör 2:a världsskrigetskildringar från Tyskland på amerikanska, även om de på orginalspråk oftast är klart bättre, men detta var annorlunda. Inte dåligt. Bara annorlunda.

Snart fortsätter den.

lördag 10 oktober 2009

bättre förr?

Denna tänkte jag på. Tack Clara!
Bättre förr. Var det det?
Bättre nu. Är det?
Mycket har i alla fall hänt. Men tillräckligt?
Hur långt har vi egentligen kommit i jämställdheten vad gäller föräldraskapet?
Visst byter pappor blöjor i stor utsträckning idag, men är "vi" inte ganska många Kerstins härute fortfarande som det ropas på i tid och otid och som garanterat kommer springande alldeles för ofta?
Är det fel?
Och vems i så fall?

Marcus kollar på boll med största koncentration.
Milo sover.
Jag funderar.

Aj då. Sverige förlorade visst.
Trist.
Även för finnen.

"Kerstin"

Ni vet (kanske) den där reklamfilmen, där mannen på 50-talet håller upp en bebis som gjort i blöjan och ropar "Kerstin" med skön betoning på -in eller nåt. Ja det låter roligt hursom.
Vilken reklamfilm är det? Vad gör de reklam för?
Har bara den där scenen i huvet men kommer inte på fortsättningen.
Och det irriterar mig.

tutttrubbel (detaljerat kroppsgnäll)

Kan man ha tre t:n efter varann? Ja, jag hade ju i alla fall precis det, så vi säger så.
Jag har ett problem.
Flera. Men nu tar vi ett.
Detta.
Min bröstvårta håller på att ramla av.
Hoppas verkligen så inte sker och att jag överdramatiserar situationen å det grövsta, men det ser inte mycket bättre ut och känns ännu värre.
Det började med en blåsa för en dryg vecka sedan. Där på sidan. Ond som fan, men hanterbar. Ett resultat av det hysteriska ammandet veckan innan då jag var själv med bebis. Skitond blev den inte förrän jag pumpade lite i lördags, då den blev äckligt blodfylld och just skitond.
Sa jag skitond?
Det är den.
SKITOND.
Sen sprack eländet och lämnade en öm spricka efter sig. Nu är där två.
Aj aj.
Lite lätt uttryck så känns det inte party att amma på vänster. Men gör jag inte det känns det som att hela härligheten skulle vara på väg att spricka och det blir ont därför.
Skitont.
Varje gång det är dags för tutte, försöker jag meditera bort smärtan och ber en liten bön om att saker stannar kvar efteråt. Och varje gång Marcus säger -Men ge han lite då, när killen vaknar på kvällen ber jag ytterligare en om att smockan bara ska hänga i luften och inte leta sig dit den önskar.

Nu sover min lilleman. Den stora ser på boll.
Jag äter glass. Och smörjer snart tutte som skönt nog har gjort sitt för idag.
Imorgon är en ny dag.
Aj.

fredag 9 oktober 2009

iiiiiiiih

Så låter det när jag med ena ögat på trekvart (det andra är stängt) skäms mig igenom tv400:s Eftersnack.
Aj, aj, aj så illa. Produktionen är en katastrof. Med tanke på själva Idol-jippot och proffsigheten där är det ett under att Eftersnack ens får gå ut i etern med samma logga i bakgrunden. Det var fel på fel. Mickar som inte var av när andra gick på, fel kamera, tekniska problem och en proglamledare som inte heller i år kunde anklagas för kompetens. Konstigt att de inte ser till att ha folk som kan sitt jobb. Visst, alla är inte födda proglamledare men nog borde man få gå en kurs eller nåt innan man släpps ut sådär. För sin egen skull.
Tur jag hade mina coreövningar att ägna mig åt.
Nästa fredag får det räcka med mastodontlånga huvudprogrammet och sen sova helt enkelt.

Oj nu skriker min lille man.

Men god natt sen.

hot n cold

Sitter som på nålar vid upplösningen av första idolfinalen och undrar som vanligt lite varför.
Det är inte särskilt bra. Vare sig låtarna eller själva framförandena (bortsett från några få, Mariette t ex), ändå glor jag som besatt.
Långt är det med. Tar aldrig slut, fast mycket vill ha mer.
Förbannar, som vanligt, att barn ska utsättas för det här och åberopar varje år 18-årsgräns med omedelbar men tycker samtidigt att den yngste, Tove, är förbaskat charmig och hoppas på många fredagar framöver för hennes del.
Svårt.

Nu ska vi se vem som åker och vilka som fortsätter hålla mig i mitt radioänketillstånd sällskap kommande fredagar.

lite Milomode



Köpte den här fina och otroligt mjuka (tyvärr kan ni ju inte känna, men får lita till mitt ord) tröjskjortan igår till the man called Milo. Ärmarna kan vara långa eller knäppas upp. Han har inte provat än, men jag vet att det kommer bli en succé.
Den är av ekologiskt bomull och kostade också skjortan, men då modellen är förra årets (vem kan se sånt) så var det rea. Me like rea.
De röda toffelskorna är i storlek 20 och aningen för stora ännu. Men klart killen ska ha ett par skor i vagnen. Rött är sött och snart nog trampar han omkring i dom.



tandagnisslan


Det enda är ju att det ännu inte finns några tänder där att gnissla, men tandköttet får sig i alla fall en slipning. Ömt verkar det vara, men efter lite mammakyssar kändes det genast mycket bättre.
Nu ska mamma fortsätta se på TV. Miloälsklingen sover. Länge, lovande han.





onsdag 7 oktober 2009

tv-kväll

Grytan blev god!
Det lät kanske lite väl 50-tal det där med att det känns bra att laga mat -måste göra mer av den varan, men det gör ju det, känns bra alltså och gott blir det ju tydligen med. Och gott är gott.
Imorgon ska jag till kiropraktorn och bli än mer knäckt. Ryggen är faktiskt lite bättre och intaget av värktabletterna har minskat. Fortfarande kan jag inte fungera utan dom och att lyfta är ett big no no. Nästa vecka har jag tid till en sjugymnast så jag måste säga att jag är rätt nöjd med utvecklingen även om jag redan saknar afrodansen.
Men tids nog och med nya förstärkta muskler är jag där och skakar rumpa igen.

Nu ska jag fortsätta se på bönderna. Sen blir det Greys.

mumma

Jag lagar köttgryta med massa annat gott i. Känns bra att laga mat, händer inte för ofta. Skulle vara kul om jag kom igång med det på allvar igen. Behöver göra sånt jag är bra på och laga mat är en grej. Faktiskt.
Idag var Milo och jag på promenad i blåsten. Oh my vad vinden stod i. Lite läskigt tyckte lillkillen men spännande med.

Nu ska jag fortsätta med kockandet.

Hej hopp.

tisdag 6 oktober 2009

innan sovdags

Där gick vi solskenet idag, min M och jag. Till Svenska Kyrkans familjerådgivning några kvarter bort.
Kändes bra.
Inte bara promenaden dit och hem då solen sken om möjligt ännu lite mer, utan själva samtalet också. Skönt med tredje part. Väldigt skönt.
Nästa vecka är det dags igen.
Det ska nog gå bra det här.

Milo har varit så glad senaste dagarna. Extra glad. Springer runt i gåstolen och tjuter av skratt. Finaste killen. Det är så härligt att se hans nya miner som börjat leta sig till vackraste ansiktet. Han kan numera se förvånad, nyfiken och skeptisk ut på ett helt nytt sätt, fast inte samtidigt såklart.
Och så har han börjat kika runt hörn med stora runda ögon. Så häftigt.

Nu sovdags.
God sådan.
Bestämma.



Till dig som envisas med att skriva samma skit om och om igen med olika avsändare. Vet vem du är så antingen fortsätter du göra bort dig eller slutar. Enkelt val egentligen. Och ditt.
Än så länge.

måndag 5 oktober 2009

åtta månader idag

Det här är för lika många månader sen.
På dagen.
Vår älskling hade varit hos oss i några timmar.
Nu är han alltså åtta hela månader. Stora, lilla, fina Milo Santino Totti.
Grattis underbara älsklingen!
Trodde inte kärleken kunde växa så, men det gör den. Varje dag gör den det. Ju mer jag älskar desto har jag av den att ge.
Älskar dig mammas (och pappas) Milo!

knäckt

Idag var jag och A-K (grannen nedanför med lilla Signe) till ryggakuten. Hon hade fått ryggkott igår med. Nästan komiskt ju och hade det inte varit så eländigt med oss hade jag skrattat än. Fast rent egoistiskt sett var det ju rätt bra att hennes rygg också knakade till, annars hade jag i min enfald fortfarande suttit här och försökt få tid till någon av landstingets sjukgymnaster. Min tumme sitter djupt in och behöver allt som oftast få hjälp med att få ur den. Så tack A-K!
Hursom.
Ingen afrikansk dans för någon av oss den närmaste framtiden. Inget annat än väldigt mjuk träning såsom pilates, yoga och core i några månader är ordinationen efter en veckas paus. Absolut inga studs, hopp eller språng.
Jag har tydligen väldigt lite muskler i bäcken- mage- och nedre ryggområdet fortfarande (efter bukoperationerna, graviditeterna och stillaliggandet) inte helt förvånande egentligen och därför fortfarande lite foglossning och en allmänt aptrasig korsrygg. Något jag gått alldeles för länge med utan åtgärd (det enda vc-läkaren jag träffade i mars gjorde var att skriva ut värkpiller, tack för det). Dessutom var det just ett ryggskott jag fick i helgen och så är vänster långmuskel, den bredvid ryggraden inflammerad som en trevlig liten följd av allt det andra.
Så där har vi det. Mitt ryggproblem.
Det mest akuta ska han, kiropraktorn, kunna fixa och han började idag med att knäcka mig på vardera sida. Skumt och läskigt för en oskuld som jag, men det hjälpte faktiskt lite. Mer knak får jag på torsdag.
Sen är det lång tids rehab (ett halvår -år) med mjuka övningar som gäller för att jag ska bli någorlunda återställd.
Lite ledsen och paff. Trodde nånstans att jag var på gång. Men det är typ inget som hänt därinne efter min långa tvångsvila. Snarare har jag med mitt gymmande och dansande ytterligare skadat det redan trasiga.
Dansen.
Jag som var så förtjust i den. Fick avboka kvällen pass och får nu vänta ett bra tag på nästa :-(
Men bra ändå att veta och nu också kunna göra något på riktigt åt det hela.
Mycket bra faktiskt.

söndag 4 oktober 2009

status; rygg

Blir spännande att se hur det går ikväll. Är ensam med Milo och min rygg är allt annat än den borde vara.
Igår gick det bra tack vare värktabletter och minsta möjliga ansträngning, hade ju massor av armar som lyfte och bar på liten älskling så mina (och ryggen) kunde vila. Men så ammade jag i natt och lyfte sen ner killen i sängen och vaknade krokig i morse.
Igen.
Nu går jag åter någorlunda rakt. Med piller. Men måste som sagt själv ta hand om plutt resten av dan för mamma åkte nyss. Har lurat hit Jessica i eftermiddag på fika så det blir nog bra. Hon hade såklart kommit även utan fika, men ibland känner jag mig bara som ett stort offer för omgivningen som konstant behöver avlastning.
Jäkla kroppsskrälle.
Det var inte kul häromnatten när det smällde till. Hoppas verkligen det inte upprepas. Då fick mamma och Marcus hjälpas åt för att få mig i säng och sen vända mig i den, så jag kunde ligga på ett sätt som inte gjorde galet ont. Jag bara tjöt. Inge kul alls.
Måste se till att ha telefonen i närheten så jag kan ringa efter assistans om nåt händer. Minns plötsligt Miranda när hennes rygg fick knäpp i duschen. Aj aj.

Nu ska jag brygga kardemummakaffe.
Härligt med höst ändå.

som sex and the city-tjejerna

Det var min mammas omdöme om damerna på bilden och visst är vi läckra på mingelbilden som togs på plats :-)
Kvällen var kanon! Så himla roligt vi hade.
Skrattade så jag kunde ha kissat på mig om inkontinens varit mitt mellannamn, ja annars också. Fick faktiskt knipa till rätt rejält ibland när Mikael Tornving gasade på sin beska.
Jag ska erkänna att jag från början var beredd på lite, ja vad ska vi säga, vad som helst. Har läst flera offentliga omdömen om showen och hur vissa av de skrivande tjejerna (samtliga i expressens fredagsbilaga) nästan kräktes av skam och annat. För det var ju bara såååååå pinsamt allting och kvinnorna i publiken såååååå desperata och flåsiga och aggressiva och hade ju säkert inte fått sig ett nyp på åratal etc.
Var dessa onypta kvinnor var igår förtäljer inte historien för jag såg då bara glada människor av kromosomtyp x som hade en galet kul tjejkväll med tillhörande konstant fnitter och rejäla asgarv däremellan. Härligt!
Visst, det blir inga guldbaggenomineringar av skådespelarinsatserna, men skämten (även om de flesta landade ordentligt nedanför byxlinningen, eller kanske just därför) var skitroliga, musiken superbra (80-talsrockmedley, jihaa!) och framförarna likaså. Jag personligen går inte särskilt igång på bygglov-Mattes inoljade överkropp, men vadå, det var kul där han kom med vällingflaskor i skärpet och bilbarnstolar i händerna som den nye svenske sexsymbolen. Kul som sagt (så lättroad är jag tillsammans med de andra lika lättroade kvinnsen) och väldigt harmlöst, fast riktigt riktigt überäckligt om man frågar Anna Anka eller Bea. Men vem frågar dom egentligen.
Showen var mycket se och hörvärd och nästa år sitter jag nog där igen med mamma och svärmor och klappar i takt till musiken och de bara överkroppar som humoristiskt oprovocerat levererades oss.

Kvällens miss, en STOR sådan, var efterspelet. Arrangörerna bör ta sig en titt i spegeln, utvärdera, skämmas och ta tag i saken omgående.
Det fullständiga kaos som utbröt i garderoben efteråt var rent livsfarlig. 4 000 kvinnor trängdes i ett litet utrymme utan vakter, vissa svimmade, medan de två (!) som skulle serva oss med jackorna verkade ha drabbats av post ladies-night syndrom och segade sig med glasartad blick fram mellan hyllorna.
Katastrof!
Vet inte hur lång tid det tog, men när vi väl, åtminstone en timme senare, var med jackor igen tog det ytterligare en innan vi fick tag i taxi.
Hallå Norrköping! När flera tusen personer är på ett arr så pass långt utanför city i kylan, kan det då inte vara en idé att sätta in extrabussar? Eller ens bussar, punkt. Nu åkte taxibilarna skytteltrafik fram och tillbaka när de inte körde på tomgång framför stadion (miljötänk!?) men till sist kom väl alla förhoppningsvis dit de skulle (några i ambulans tyvärr). Bajssmaken växte i munnen. Mycket kunde ha gjorts bättre.
Fast showen var kul. Och Mikael Tornving kung för en kväll.
Får tänka på det!

lördag 3 oktober 2009

tre små mammor skulle ut en gång...

Snart kommer taxin.
Stilstudie så länge på oss tre mammor som ska ut och ha kul. Och på mina gamla vagabondisar från några år tillbaka. Inte de bästa att ha på sig till värkande rygg, men vill man vara fin... ja ni kan den där.
Nu ska jag pudra näsan och pussa på bebis.
Ha en fin kväll ni med.









utgång

Går runt med isklamp på ryggen och hoppas på verkan.
Klart jag ska på Ladies night! Blir kul med nåt annat. Bra också för pappsen att få rå om lillkillen helt själv, ja eller med farfar som hjälp fast utan min övervakning, en kväll. Och jag kan behöva mig lite skratt och bra musik, något jag hoppas nighten har att erbjuda.
Nu ska jag fortsätta kurera skottet.

mitt val

Man har i princip alltid möjlighet att välja.
Säger jag hos min terapeut att jag inget val hade, så tittar han ner, harklar lite och låter mig komma på det själv, vilket jag genast gör, för val har jag hittills alltid haft.
I princip jämt har jag val. Och jag väljer. Jag gör just det. Väljer. Du gör det. Vilken makt. Vilken styrka. Att kunna välja.
När vi nu kan det och många gånger kan vi.

Nu ska jag välja.
Fick ryggskott i natt efter jobbiga och onda ryggdagar. Kunde inte röra mig alls, däri fanns faktiskt inget val, det var bara att ligga still och gråta sig igenom det värsta tills tabletten gungade in mig i någon typ av "bekvämlighet".
Tack vare tabletterna kan jag nu mirakulöst nog röra mig behjälpligt (har varit med om värre skott) och lite slowmotionaktigt ta miog dit jag vill. Väldigt bra så. Söta Milo får de andra bära. Tack och lov är huset just nu fullt av mormor, farmor och farfar.

Så till mitt val.
Ikväll har jag, min mamma och svärmor biljetter till Ladies night. Just den. Vi ska bland hundratals andra kvinns skrika oss hesa till männen på scenen. Typ.
Problemet är just min rygg.
Ska enligt rådgivningstanten inte sitta och visst kan ju stå och skrika men nä, måste ju sitta. Frågan är då om det är värt det. Sitta där och kanske ha än mer ont i morgon, eller stanna hemma och må dåligt över att jag inte kan bära min son.
Så vad göra?
Gå med brudarna och se gubbs eller stanna hemma med the gubbs?