tisdagen den 31:e augusti 2010

resa

Nu ska vi åka till Stockholm. Imorgon är det fest. Tjohoo!

måndagen den 30:e augusti 2010

för förskola

Att det här med förskola eller förskola när mamman inte jobbar utan "bara" är hemma med ett litet syskon var så infekterat, det visste jag inte.
Kalla mig korkad men jag blir fortfarande förvånad av vissa medmammors behov av att informera om hur fel man gör när man gör si eller att ingen minsann har tvingat en att skaffa barn etc.
Det är såklart fritt att tycka vad man vill och agera själv därefter, men komma och tycka ner om någon annans val och beslut till denne för att då på något sätt framhäva sin egen förträfflighet är bara ledsamt.
Att en förskolelärare här i kommentarerna tidigare uttryckteatt hon riktigt avskyr de senaste åren då man (liksom vi ska göra) börjat lämna in ettåringar på dagis när mamman är hemma låter mer som att hon borde överväga annat arbete än att hon tänker på barnens bästa. Jag i alla fall hoppas förskolelärarna på Milos dagis inte avskyr situationen eller oss föräldrar som tror och tycker att våra barn kommer fortsätta må kanon mycket tack vare de 15 timmarna av lek och pedagogik de får där tillsammans med andra barn i samma ålder, fastän en av oss är en föräldraledig latmask och "bara" hemma med en nyfödd.
För vår familj kommer det blir perfekt med några timmar i veckan på förskolan för Milo. Han kommer ha roligt, får leka och blir aktiverad medan jag mest kommer amma, byta bajsblöjor och kanske sno mig en halvtimmes tupplur här och var för att vara pigg sen när älsklingen väl kommer hem igen och Marcus som arbetar mycket hemifrån kommer kunna göra det disciplinerat under den tiden, vilket annars kan vara svårt när en 1,5 åring vill ha uppmärksamhet och vet att pappa är bakom den där stängda dörren. Så vi är väldigt överrens om att detta kommer vara väldigt bra för oss alla och hoppas det kommer bli just det också. Annars får vi backa och göra annat. Men jag skulle inte få för mig att varken innan eller efter gå in och börja skälla på någon med andra tankar i ämnet. Fast hej, det är jag det.

söndagen den 29:e augusti 2010

storebror

Lille älskade Milo, så stor redan, fast liten med.
Idag skulle vi hela familjen ha åkt med Marcus till Stockholm, men vi backade ur i sista sekunden. Det lockade plötsligt inte alls att sitta på ett hotellrum med båda barnen när papps är på jobb och det var rätt mycket av den varan dessa två första dagar.
Nä, då är det bättre att vara hemmavid även om det blir svettigt här med och sedan på tisdag bli hämtad och åka upp. På onsdag är det premiärfest för Marcus nya bok och såklart vill vi inte missa det. Har tom köpt mig en ny klänning som jag hoppas inte kommer sitta helt galet illa.
Just nu sover bebis, så Milo och jag har kunnat ha massa mystid på tu manhand, vilket behövdes. Han var inte alls glad när han vakande och ville bara sitta i famnen och bli buren. Svårt med det där senate eftersom jag ju inte bör bära tungt, men det gick över sen och nu är han i gasen och springer omkring och placerar leksaker lite här och var som jag snart får plocka ihop. Det är också en lek.

lördagen den 28:e augusti 2010

sova?

Andra kvällen utan panodil och lika många dagar med mindre kaffe. Inte en bra kombination alls. Dessutom låter jag också bli choklad sen häromdagen då jag frossade i Toffifee som belöning för att jag undviker lakrits, och en diet utan mina snask-kickar är inte helt kul. För att inte tala om löken jag så saknar...
Men.
Jag upprepar, men.
Utan att säga för mycket...
Vår älskade tjej sov något mer i natt (förutom det små sovpassen hela 2 x 1,5 h i sträck!) och hon sover just nu med (ja jag vet, ska lägga mig jag också).
Aj då nu vaknar hon visst, he he.

Milo visar skomode

Gudfar hade med sig dessa tjusiga sandaler från tågluffen i bl a Makedonien. Milo blev överförtjust. Inte bara fina och sköna att gå i, mysiga att pilla på med tydligen.


fredagen den 27:e augusti 2010

fredagsskoj

Milo slocknade i saccosäcken efter sista slurken välling. Han var helt slut efter turen till museet i eftermiddag där han fick leka och springa omkring bäst han orkade. Underbara killen. Så glad han är när det händer grejer och det finns golv att springa omkring på och knappar att trycka in. Blir helt perfekt för honom att få börja på förskolan snart och där få leka loss med kompisar för att sedan komma hem och mysa med mamma, pappa och syster.
Vi pratade förresten med dom och Milo ska gå 3 dagar i veckan 5 timmar per dag (mot tvärtom), så som vi önskade och trodde. I alla fall börjar vi så, så får vi se om det funkar bra. Jag åtminstone är mycket glad över timfördelningen och tror det blir absolut bäst för oss alla, framförallt för Milo, men för egen del (och deras med iofs) ska det bli så kul att kunna gå med båda barnen på öppna förskolan på torsdagförmiddagarna och ibland åka till Gävle över helgen eller med Marcus på jobb och kunna ta ett par extra dagar utan att "vara ledig" varje gång. Inskolningen börjar den 14 september. Han hade fått börja redan nu men jag är inte riktigt redo att släppa honom än. Min lille pojke. Känns också så härligt just nu att mer och mer kunna göra normala saker med honom igen, leka och busa, lyfta (försiktigt), hålla i famnen och trösta vid behov, så det ska jag därför göra massor av. Sen blir det förskola och fortsatt gos och bus med mamma efteråt.

Ikväll kommer sista delen av nya Five days. Ni har väl inte missat.

Nu ska jag fortsätta pussa på finaste tjejen.

solo

Det blir inte mycket sova nu. Vår dotter gråter massor på natten och verkar ha ont stackaren, vilket i sin tur gör fruktansvärt ont i mig, samtidigt som jag är så slut att jag inte vet arm från ben typ.
Nåväl.
Hoppas det inte är så illa som det ser ut och låter, kan ju vara en fas av något slag... Ska avvakta ett tag till men hör mig för redan idag på BVC kontrollen om akupunkturtanten som vi gick till med Milo. Bara ifall. Det hjälpte ju honom och nu tänker jag inte vänta för länge om det nu skulle visa sig fortsätta.

Igår åkte Marcus iväg på jobb och kommer hem snart. Det var således en natt i natt med båda barnen och mamma själva hemma. Mycket bra test då vi kommer men synd alltså på det där med sömnen, fast i övrigt gick det mycket bra. Hade ju kompisar till hjälp och sällskap som såklart underlättade men börjar känna mig hyfsat bra i kroppen för att klara både lillasyster och storebror på egen hand.
Vi har ju båda varit hemma hittills vilket varit kanon, men då Marcus jobb framöver kommer innebära att vara borta nätter här och var så var det bra att få testa och vänja sig redan nu. Och som sagt, visst, det var tufft i natt, framförallt när de båda skrek i kapp under en tid och mina händer inte räckte till att både amma och klappa och låta Milo pilla på handleden samtidigt, men jag gissar och tror det kommer bli lättare sen. Det är ju fortfarande så nytt för killen med en emellanåt skrikande bebis och han blir lite förskräckt varje gång hon ger ifrån sig soprantjut så det ger sig nog.

Nu måste jag resa mig. Kan inte andas med gördeljäveln på. Stackars kvinnor. Tänk hur de har snört ihop sig för att behaga. Jag gör detta mest för ryggen och hållningen och tar därför en kaka till.

onsdagen den 25:e augusti 2010

koma

I natt blev jag påmind om tröttheten. Jag menar verkligen t r ö t t h e t e n. Den stora, svarta, riktigt påtagliga tröttheten som gör att man är fullkomligt borta när man förmodas vara vaken (eller sov jag då?) och när morgonen väl kommer, alldeles för tidigt, minns man knappt något av natten som var, samtidigt som man minns på tok för mycket eftersom sova var knappast det man lyckades göra.
Älskade tjejen och jag "sov" i vardagsrummet igen och jag hade goda förhoppningar om att nu jäklar skulle det också sovas för att sedan denna nästa (denna kommande) natt återvända till sovrummet och fortsätta på given succé.
Tji fick jag.
Två gånger under natten sov hon nästan en timme i sträck, men i övrigt var det 30-40 minuter som max. Och med min insomningssträcka på ett antal minuter varje gång lyckades jag väl precis slumra till när jag åter fick gå upp. Snacka komaläge. Jag gav henne lite lemolacersättning (modersmjölksersättning mot matsmältningsbesvär) som bonus efter kvällsamningen för att hon förhoppningsvis skulle hålla sig mätt en längre tid, men inte alltså. Varje gång hon vaknade verkade hon superhungrig och sultade järnet på lilla näven, men väl vid tutten slocknade hon direkt och jag kunde inte få henne att äta något efter det. Sen sov hon en halvtimme innan samma procedur upprepades. Det var en hel del gråt med mellan varven och jag fick några jobbiga flashbacks från koliktiden med Milo och jag hoppas verkligen vid Gud att detta inte är en början på något sådant.
Nu ligger hon och hickar nöjt i babysittern. Allt verkar fortfarande relativt lugnt dagtid (ta i trä) men visst hade det varit trevligt att sova på natten.

Idag ska Miloboy till tandläkaren. Spännande värre. Han sov i alla fall bra och det säkert tack vare besök till öf igår där han fick leka av sig.

tisdagen den 24:e augusti 2010

en gammal pralin




Milo hittade en gammal pralin härom dagen och lyckades pilla loss lite folie så han kunde skrapa lite mumsig choklad med pekfingret och sedan slicka i sig. Himmelriket för en liten sötnos. Efteråt var han nöjd så nöjd i sitt chokladskägg.

med gördel

Sitter här och småandas, något annat är det inte tal om, i min nyinköpta gördel från Lindex. Kunde inte låta bli när jag ändå såg den hänga där för 199 kr, men vill egentligen ha en med kardborre för denna med 15x2 små öglor att knåpa ihop tog en mindre evighet att få på och jag misstänker att det tar minst lika länge att få av. Om den nu ska av. Kände när väl valkarna och allt häng var i tryggt förvar att nu får de vara där de är -gömda, fast inser ju att en vacker dag måste jag duscha igen och då måste ju saken väck.
Det här med att andas är som sagt något ansträngt ännu, men i övrigt så gillar jag vad den gör. Det är ju i det närmaste omöjligt att liksom hänga i kroppen med gördeln på plats vilket genast ger mindre smärta i korsrygg och resten av baksida. Dessutom är det trevligt att inte hela tiden känna magresterna skvalpa över byxlinningen så gördel verkar vara min melodi och om det blir någon annan variant längre fram får ni genast veta det.

Tack för tips om Olga. Ska gå och kika på hennes sida. Hon verkar ju vara en post-partum-guru och sådana kan man väl inte ha för många av :-)

med och utan gördel


Jag till vänster i foppisarna. Utan (eller innan) varken gördel och midja.
Kvinnan nere har inget med bloggen att göra, men en midja har hon och samma vagn som jag.




gördel

Någon som har gördelerfarenheter? Efter förlossning och snitt vill säga?
Hade nu efter att det börjat läka i ärret tänkt testa Marcus gamla sedan Let's Dance men den har tydligen kommit bort.
Jag känner att min hållning är allt annat än godkänd och ryggen börjar få stryk å det grövsta på grund av det så lite stöd skulle vara mycket tacksamt. Dessutom sägs ju en gördel kunna hjälpa till att återskapa någon typ av midja efter graviditete och för den som knappt minns hur en sådan ser ut låter det som en ypperlig tanke. Har läst lite om en Belly Bandit, finns det andra? Billigare? Bättre?

Mycket glad för svar och erfarenheter!

Nu ska jag ut på en tur med båda barnen helt själv. För första gången. Spännande...

måndagen den 23:e augusti 2010

me and my toffifee

Vad gott det är med toffifee! Sanslöst gott. Finns inget som smälter i munnen så som de där små halvrunda gräddkola omslutna pralinerna. Mums.
Försöker ju att inte äta saltlakrits eller mintisar -mina favoriter- för att vara snäll mot min och bebis mage och mitt i den strävan har jag alltså upptäckt toffifeerna. I lagom mängd. Men nog har jag god lust att glupska i mig hela asken i ett svep, det ska erkännas, fast låter bli.

Jag och Plutt ska sova i vardagsrummet igen. Gick något bättre i natt än den innan och jag sov allt som allt en fyra timmar iaf.

Tack förresten för att ni delade med er av era, eller barnens, kräkserfarenheter, det ger perspektiv och jag inser att det kunde varit rätt mycket värre här utan att vara farligt. Hoppas älsklingen behåller det mesta av kvällsmaten som snart ska ätas, för det ger ju onekligen en god sömn och det vill vi ju gärna ha.
Saknar min Milo mycket och hoppas att vi får ordning på nätterna så vi alla kan sova ihop igen.
Natti natti.

söndagen den 22:e augusti 2010

familjeliv och kräks


För att åtminstone två fjärdelar av familjen ska få sova i natt, sover jag och vår underbara lilla dotter i vardagsrummet. Världens bästa Milo och storebror sover med papps i sängen och vi kan väl alla hoppas att den här natten blir lite trevligare än föregående för vår (läs vardagsrumspinglornas) del. Sen är det så att jag måste få sitta i soffan och amma om det blir så där hysteriskt ofta som hittills varit vår melodi. På översta bilden ser ni mig med barnen (ti hii) i favvohörnet med sköna nackkudden.
Har ju hela tiden sagt nöjt att Plutt verkar ha ärvt sovgenerna från morfar och morbror framförallt och det stämmer visserligen fortfarande, ty hon är väldigt glad i att sova och det på dagen, men sen inte alls på dygnets mörkaste halva dvs natten. Då är hon hungrig eller har knip i magen eller något annat för sova blir det inte jättemycket av. Tänkte att jag skulle testa tanka i henne massor av mat inför kommande natt för att få henne mätt och belåten en längre stund, men så har hon börjat att kräkas och plötsligt känns inte alls mattankning som en klockren idé.
Hur mycket kan en spädis egentligen kräkas utan att det är farligt?
Överallt står att det är vanligt med kräkningar och att de kräks ut överflödet, men nu kan det gå timmar efter mat innan något kommer upp så jag tror knappast det är något överflöd. Fast vad är det då då? Får avvakta och se hur det utvecklar sig. På fredagens bvc-hembesök konstaterades att hon redan gått upp 400 gram och nu vägde 3 690! Vilket är kanonbra. Mat har hon ju iaf hittills i så fallfått i sig en bra mängd.
Älsklingen.
All denna oro. Det börjar med graviditeten och så övergår det i något annat när bebis är utanför magen och så fortsätter det i all evig tid. Lär ju inte bli mindre när barnen blir äldre, oron bara ändrar sin form, så vad annat kan man göra än att lära sig leva med den.

lördagen den 21:e augusti 2010

namn

Tack för alla förslag! Mycket rolig och intressant läsning. Har några nya namn på lut som vi testar och ser ifall de kan passa lilla damen.
Stella är förresten mycket fint, som några föreslagit och därför heter vår förvirrade hankatt det :-).
Det är verkligen inte lätt detta och med 48 kusiner i bagaget så är ett helt gäng av fina namn redan upptagna, vill ju inte klampa in på någons revir, he he. Men många andra finfina återstår och något, några av dessa ska vår guldklimp få bära. Snart.

Appropå namn.
Jag fick ett brev igår, adresserat till Jonna Van Hadalo. Och visst varför inte, den dagen jag behöver att artistnamn kanske Van Hadalo åter kan få bli aktuellt. Hör ni hur tjusigt det klingar? Upp på scenen kliver nu Van Hadalooo liksom. Mycket trevligt. Fast tills dess kör jag Vanhatalo.
Brevet var från Hässleholms postkontor och innehöll kuvertet, ellet paketomslaget adresserat till mig, finnjonna. Tydligen hade det varit inbrott i en brevlåda där så jag fick bara skalet.
Så du snälla person som skickade ett paket till mig från Hässleholm, det kom aldrig fram. Stod ingen avsändare, men stort tack till dig i alla fall! Det är tanken som räknas och den var mycket fin och gjorde mig så glad!
Morr på eländiga själar som ska till att tömma andras post!

fredagen den 20:e augusti 2010

den gamle och kroppen

Jomen visst går det framåt.
Jag går utan kryckor numer. Har ont mest hela tiden, främst där i rumphalvan som varit mitt problemområde länge nu, men, och det är ett stort glatt MEN -det bli inte värre! Jag går som sagt utan kryckor och det blir inte värre! Fantastiskt. Kan sätta mig och resa mig upp med bebis i famnen, visserligen med viss möda, fast det går ju. Såret läker och nu gör det nästan bara ont när jag nyser, hostar eller försöker få ut den förbaskade gasansamlingen ur tarmfanskapen. Framsteg som sagt. Jag märker att min kropp trots sista tidens påfrestningar är i mycket bättre form än efter Milo i magen och det tack vare det långsamma men ändå kontinuerliga lunkandet denna graviditet. Snart ska jag kontakta sjukgymnasten och börja den riktiga återhämtningen mot en helt värkfri "gammal" kropp. Ser mycket fram emot!

Bilden ovan.
Ja, mer smickrande finns väl, men den är lite rolig. Bror A fotade när jag var på väg upp ur ett hukläge (tar ju lite tid så någon konst är det väl inte direkt att lyckas fånga mig på bild sådär) och det är väl bara att kapitulera -sådär ser jag ut när jag utför ansträngande lägesändringar. He he.

torsdagen den 19:e augusti 2010

vad ska hon heta

Det är inte lätt det här med namn. Och jag är egentligen inte alls, hoppas ni alla förstår, intresserad av vad någon annan tycker om de namn som vi funderar på eftersom det ju är vi som ska bestämma och hon som sedan ska bära namnet resten av långa livet, så därför har jag valt att inte skriva eller prata något om dessa, våra funderingar. Nu kan ju Marcus i mitt tycke (hmmm..:) säga ibland lite väl mycket om någon frågar och på sina håll har man kunnat läsa om hur tankebanorna sett ut här och var inom vår familj. Inget är dock klart och vi smakar vidare, men har ni förslag tar jag gärna emot dessa! Alltid roligt med nya ideer!

Torsdag förmiddag och båda barnen, (hur fantastiskt är det inte att skriva så, barnen. Åh mina barn. Plural. Barnen.) de underbara, vackra barnen sover, hur nu det gick till.
Ti hii.

onsdagen den 18:e augusti 2010

torticollis

Detta konstiga ord blev vi bekanta med igår på besök hos sjukgymnast och läkare. Det är alltså den där varianten när ett (späd)barns ena halsmuskel är förkortad eller spänd pga av att hän legat i knepigt/snett läge i mage.
Såsom tydligen vår Plutt gjort.
Hon har ju inte haft möjlighet att sjunka ner på samma sätt som en bebis som ligger i en livmoder där nederdelen inte är ihopsnörd, vilket jag misstänker kan vara en anledning till torticollisen (nackspärr kallad när det handlar om oss vuxna). Hon ska hursom inte ha ont av det älsklingen och vi fick faktiskt mycket lugnande besked då läkaren som gjorde undersökningen efter 2 dygn på BB tyckte att det redan igår såg avsevärt bättre ut och den lilla snedheten som man kunde ana på skallformen verkade helt borta. Jag fick instruktioner om hur stretcha lillans nacke och det går mest ut på att vrida huvudet försiktigt åt det håll hon ine föredrar, vilket jag flitigt gjort och gör, dessutom ska hon ligga med huvudet på kudde. Om ett antal veckor är det dags för koll igen och jag hoppas framgången fortsätter. Lilla underbara tappra tjejen som på sin veckodag blev pillad på av två läkare och en sjukgymnast. Vilket såklart var av godo även om hon protesterade högljutt. Tacksamt att det märktes såhär tidigt ändå. Men lite underligt att man aldrig har hört ordet, för så himla ovanligt verkar inte själva grejen vara.

Nu ska jag kolla på BB-livet på femman. Spännande så här direkt efter egen upplevelse.

åka karusell, äta kara... glass










Igår kom morbror A till stan, liksom farfar och idag kom tivolit. Allt det kombinerat med en tur tillsammans med mamma i kaffekopparna, glass och lite gung i lekparken har verkligen gjort Milos dag. Nu sover han. Men oj vad kul vi har haft!

måndagen den 16:e augusti 2010

tvåbarnsliv

Vår plutt är sex dagar ung idag. Imorgon firar vi en vecka. Ska då till sjukgymnast. Med henne. Hon har visst enligt läkaren legat snett med huvudet i magen så ena "halsmuskeln" är liksom kortare om jag förstod det rätt. Blev skitorolig först vid undersökningen och höll på att nojja ihjäl mig men det var inte helt ovanligt eller svåråtgärdat heller för den delen. Lilla älsklingen, redan ska det börja stretchas och tränas. Nåväl, för en bra sak är det ju och hon ska inte ha ont av det i alla fall och eftersom det knappast märks något kan det ju inte vara så illa försöker jag tänka. Jobbigt ändå.

Livet hemma går än så länge mycket fint (ta i trä, knacka i huvet). Båda älsklingarna har hittills varje gång sovit tupplur samtidigt. Milo gör ju det bara en gång per dag och då Plutt hittills har visat enorma sovartalanger har det inte varit så svårt att tajma med hennes "nappande". Hon äter mycket duktigt och med inkomster är det utgifter och båda delarna fungerar utmärkt. Jag njuter mina bärs (alkofria fortfarande) och känner hur det stramar i brösten.
På nätterna är vår tjej hungrigare och sen sover hon igen. Det gör inte jag. Tyvärr. Har inte i närheten ärvt det där sovgenerna vissa i min familj bär omkring på. Men det går bra ändå. Leende ligger jag timmar i tysta rummet på natten och myser med Milo på ena sidan och nyaste älsklingen i sin vagga på andra. Jag är världens lyckligaste kvinna och mamma just nu. Om en månad när det här fantastiska nybliven-mamma-hormonerna runnit ur mig kommer jag vara det fortfarande bara något tröttare.

Har förresten börjat min gasvänliga diet också lite smått och finner det otroligt nog ganska lätt att leva utan lök, ärtor och annat pruttvänligt. Hoppas det håller i sig och att båda våra magar kommer må bra och bättre också framöver.

Nu ska jag kramas och pussas med Milo om han tillåter. Hans favoritjönsar i Firma fantasiflytt spexar i Tv:n och då kan det vara svårt att sno åt sig nån uppmärksamhet.

Ha det fint!

lördagen den 14:e augusti 2010

bilder från hemma


Storeror vågar närma sig däckad efter-amnings-lillsyrra.
Närkontakt av tredje graden.












Spännande utsikt från farmors trygga famn.
Sova i egen vagga är skönt så skönt.







hemma

Vi kom hem igår, jag och Plutt. Farmor hämtade oss och när jag klev in genom dörren kom Milo fram, blev jätteglad och började sen gråta och sprang förbi. Jag gick efter och när jag kommit ner på knä framför honom, tittade han upp och började skratta och kom och kramade. Så mycket känslor för min tappre underbare kille, men att han blev glad för att jag var hemma var det ingen tvekan om.
Lillasyster har gjort sig hemmastadd, sover, äter och bajsar duktigt. Storebror har varit lite avvaktande men närmar sig sakta men säkert. Nu har de till och med pussats och Milo har klappat och kännt på lilla näsan.
Det är så härligt att vara hemma! Sova i egen säng med mina män bredvid och landa i det här nya helt fantastiska livet lite grann.
Samtidigt kan jag väl också känna att det kanske var lite tidigt för egen del att lämna lugna lunket på BB. Min kropp är mycket ond och att vara hemma är som sagt skönt men det är lätt att också känna stress över små egentligen helt triviala saker, för det är så mycket jag vill göra men snällt hela tiden måste inse att det får bli sen (vilket är lättare sag än gjort). Vi är så otroligt lyckligt lottade som hade mina föräldrar här i början av veckan och nu svärmor som lagar mat och "bara" (inget bara i det) finns till hands. Hade inte gått utan deras hjälp att komma i ordning innan och nu hem! Tack och puss till er fina också här på bloggen!!!
Jag kan hyfsat bra bära Plutt och sätta mig med henne och också resa mig, långsamt, upp igen, vilket är otroliga bedrifter faktiskt (jag är skitstolt äver mig själv som fixar det) fast såklart kostar det på. Höften och rumpan är i onåd och jag längtar tills de börjar samarbeta och snittet läkt lite till så jag också kan lyfta upp Milo min älskling i knät åtminstone. Vi kommer dit. Ska stressa lugnt. Nu ska vi bara njuta av att vara lite och som tur är finns det alltså andra armar som kan hjälpa till vid behov.

Appropå mina kladdiga sår efter tejpen ifall någon undrar. De börjar torka tack vare vädringshålen i sexiga nättrosan så jag hoppas det inte behöver bli något större bekymmer av dom. Bra va.

torsdagen den 12:e augusti 2010

fashion och kropp



Nättrosor är underskattade. Se så fint och luftigt de sitter på och runt kvarvarande bulan. Framförallt nu när jag fått utslag av tejpen. Stora (jag tycker det -aj aj-synd-om), blöta (det rinner klegg ur dom, charmigt va) sår utmed snittet mår tydligen bäst av luft. Tejpen fick dras av så nu sitter jag här i trosorna med mycket aj aj. Hoppas det läker och att jag inte behöver få några fler bekymmer i området. Mins ni min böld efter förra snittet? Också i utkanten av tejpen. Jag gör det. Det var inte kul det. Hoppas inte det blir till sånt nu.

I övrigt mår kropp hyfsat bra. Snittärret ser fint ut även om eftervärkarna är groteska. Alltså fan vad det värker, framfärallt i samband med amning. Det onda i rumpan har börjat återvända vilket inte är kul, jag är faktiskt lite ledsen eftersom jag i nästan två dar trodde att jag nu skulle slippa krycksen och få återvända till ett liv utan ständigt stöd. Men ja ja, vi kommer dit. Sakta men säkert ska jag ta kommandot över min kropp och med två underbara barn och en lika härlig man där hemma ska det gå så fint, så fint.
Men först får det alltså bli imorgon, kännas bra och vi åka hem.

Kram!

fira födelsedag








Pappa och mamma viftar flaggan, den svenska som inte för ofta annars viftas hos eller av oss. Och så huvudpersonen, vår lilla dotter som lite förundrat tittade på galenpannorna som jollrade hysteriskt och aningen fånigt ska villigt erkännas och skulle vara så nära så nära hela tiden.
Milo saknades såklart. Men han har det bra just nu med farmor och pappa är på väg hem med. Det är faktiskt riktigt jobbigt att vara ifrån honom såhär. Ses varje dag såklart och han får i mitt knä i rullstolen, men jag vill ha mina båda hos mig, hela tiden. Imorgon om allt känns bra ska tjejen och jag hem. Hoppas.


livet på bb

Sovande dotter bredvid mig. Hon ser för ljuvlig ut min lilla älskling!
Jag väntar på att klockan ska slå lunch. Mycket hungrig hela tiden och det antagligen för mjölken som ska produceras. Det har inte, som det så sexigt låter, runnit till än, men snart så. Känner det. Fick tränga in behagen i en alldeles för liten amnings-BH från Milo tiden för att inte se ut som mamatrash bland alla andra snyggingar här, för visst är nyblivna mammor läckra! Helst går jag, jag gör ju faktiskt redan det, bara omkring i blå fläckiga särken men har förstått att det inte är helt lämpligt då varje gång jag är på väg att smita ut i den kommer en snäll sköterska med den sk klänningmorgonrocken och sveper omkring mig. Oj tack, glömde säger jag och möts i korridoren av diverse mamasnyggs i tights och fina egna toppar. Marcus ska ha med sig en skjorta till mig så jag platsar in :)
Nu vaknade ***** lagom till lunch. Hon först, sen jag.

Kram.

onsdagen den 11:e augusti 2010

hon är här -vår ludna lilla lady

Tisdag 10-08-10 klockan 08:26 anlände hon, vår dotter och lillasyster till Milo och våra andra små.
3 290 gram och 48 cm.
Liten men stor.
Ännu ett underverk för oss att värna om och älska. Svart hår på både huvud och axlar. Ett sanslöst sött och vackert litet barn vår älskade tjej, liksom stolte storebror Milo Santino Totti.
Vad hon ska heta?
Förhandlingar pågår...
Kram och STORT TACK alla läsare för era grattis och glada tillrop och framförallt till bästa doktor Nina och alla andra här på Vrinnevi som såg till att kärleken nådde oss hel.

måndagen den 9:e augusti 2010

kvällen innan (v 38+1)

Lite mage såhär sista kvällen vi är med den.
Sover såklart inte än och känner mig faktiskt för tillfället hur pigg som helst. Liksom tydligen Milo. Han tog sig opassande nog en tupplur mellan sex och sju ikväll som resulterade i det jag just nu ser på golvet intill mig. Han pladdrar på och är hur go och glad som helst med sina leksaker som sällskap. Tog ett tag iofs att komma dit och glömma det hemska med sprutan som ett bra tag förföljde honom i tanken tror jag.
Ja det var väl det. Imorgon ringer klockan tidigt och jag ska ta mig min dubbeldusch och off we go sen. Taxi beställd till 0540 och jag hoppas den kommer. Mamma är här och stannar med Milo.
Tjohej leverpastej.
Vi hörs och då har jag en underbar liten dotter hos mig förhoppningsvis.













det ringde

Klockan 0600 ska vi vara där imorgon. Välkommen på snitt! Oh shit. Fick mycket pirr och vridningar i magen nu.
Oj oj. Detta blir man aldrig van vid.
Nu ska vi med Milo till BVC. Spruta och lite annat. Älskade lille mannen som ska blir storebror imorgon.

dagen före..

Imorgon ska vår dotter födas.
Imorgon.
En dag till.
Knappt.
En natt mer bara.
En.
1.
Sen pang.
Börjar bli nervös. Orolig. Magen är i uppror och det är tydligt att hon tycker det är dags nu.
Men älsklingen, vänta lite, lite till bara. En dag knappt. Mer bara en natt. Sen du. Sen möts vi...


Det känns så konstigt det här med att veta när. Väldigt skönt såklart på många sätt. Men konstigt samtidigt.
-När är det dags?
-Dags snart eller?
-Inte många dagar kvar? etc är frågor jag fått på sista tiden, ja egentligen i ett par månader, fast just på sistone har jag ju kunnat svara -Den tionde. Då är det dags.
-Eller kanske inte, säger de flesta med ett leende -kan bli några veckor till och antyder på samma gång att vilken fåntratt jag är som tror barnet kommer då det är tänkt. Men så är det. Den tionde kommer hon. Senast. Alltså imorgon.
En dag till bara.
Knappt.
Sen.
Då.
Sa jag att jag var nervös? Är.

söndagen den 8:e augusti 2010

...och så ett tips

En av de bästa, kanske rent av den bästa, Peter Jacksom-filmen är Heavenly Creatures (Svarta änglar). Se den istället!
Måste faktiskt googla själv och se om jag kan hitta var köpa den. Behöver få tillbaka respekten för mannen med den risiga frissan asap.

inget filmtips

Såg precis klar Flickan från ovan, filmen vi så länge sett fram emot. Marcus gav visserligen upp efter knappt halva men jag hängde mig kvar vid hoppet om att snart, snart blir det bättre.
Det blev det inte.
Tycker oerhört mycket om Peter Jackson som filmskapare och då menar jag redan från tiden innan Ringenfilmerna, men här bajsade han till det riktigt illa. Vissa delar var väl kanske vackra rent filmiskt och poetiskt var det väl också ibland om än något krystat, men i allmänhet sög den rätt rejält.
Det blev aldrig riktigt spännande och när det ändå något smygande var på väg ströps den tråden snarast och ganska brutalt. För att inte tala om de illa placerade komiska (?) inslagen med mormor (Susan Sarandon, som jag iofs alltid gillar) vilka inte hade kunnat hamna mer fel. Det ska inte vara komiskt, ens lite, när en 14 årig tjej precis blivit mördad.
Sista spiken var när hon tjejen från liksom andra sidan mot slutet filosoferar om hur mycket bra som hänt sen hon lämnat livet. Som om man försökte få till ett "allt har en mening"-knorr, något jag är ytterst allergisk emot. Alltid. Fy fan.
Så se INTE.
Jag är besviken. Hade iofs dragit ner förväntningarna ordentligt sen jag för någon månad sen absolut skulle gå och se den på bio, men lyckligtvis hejdade mig då recensionerna (som jag valde att läsa bara rubriken på) verkade milt sagt ljumma och när Jess avrådde från att slösa för många kronor på upplevelsen väntade jag duktigt på dvd-premiären.
Men alltså.
Slösa inte tid eller pengar på detta. Inte värt sina drygt två timmar och 2 tjugor.

alles gut

Fortfarande hemma med Plutt säkert i magen :-). Är så himla trött bara. Att formulera meningar för andra att läsa är ett jobb just nu som jag inte är säker på att jag är kvalificerad nog att göra. Men jag försöker.
Det är alltså 38 fulla i veckor idag och den utlovade festen har precis börjat. Eller nja, det är ju inget party-party men det känns bra. Och sen var det bara två dagar kvar...
Jag tappade bort kryckorna igårkväll och var mycket nervös för hur natten skulle genomlidas eftersom jag inte kommer långt, trodde jag, utan stöd. Framförallt då nattetid och toabesöken har ju en tendens att bli ett antal just de timmarna. Men det gick! Gjorde ju ont som fan, men det gick lite bättre än jag vågat hoppas och inte för att jag riktigt än vågar mig på att knappt viska det högt, men det kan vara så att det är lite lite pyttelite bättre idag i skinkan respektive höften.
Ta i trä.
Jag funderar faktiskt på att ta en tur till ett närliggande fik alternativt till konsum och inte riktigt än lämna kryckorna hemma, (hittade dom som tur var i Milos rum imorse -hur man nu kan tappa bort dom?!?), men ta med mig killen i vagn och hoppas att jag själv ska kunna köra hem honom sen genom att bara stötta mig mot vagnen. Borde ju gå. Kan vara skönt att få vila händer och axlar som tenderar att spänna sig något otroligt med käpparna på varsin sida.
Ja vi får se. Dagen är ju relativt ung som man brukar säga och ikväll blir det film.

Ett plötsligt filmtips: Away we go av Sam Mendes. Mycket mycket bra!

fredagen den 6:e augusti 2010

fakta vecka 38

Kroppen:
Nu närmar sig förlossningen med stormsteg. Se till att du vet var din partner befinner sig och att du lätt kan få kontakt. När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen. Allt fler känner förvärkar. Det som skiljer förvärkar från sammandragningar är att värkarna oftare gör ont. Först blir magen hård, precis som tidigare, men efteråt kan en molande känsla finnas kvar. Smärtan sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk. Långt ifrån alla får dock någon förvarning om att förlossningen är på gång. När du väntar ditt första barn är det vanligast att barnet kommer efter beräknat datum. Är du omföderska föder du statistiskt sett nästa barn två till tre dagar tidigare.

(från familjeliv)

Jomen faktiskt. Det känns så. Som att bebis kilat sig fast. Inte för att jag ännu har lättare för att äta (är väl allmänt lite för liten, för att det ska kunna frigöras något utrymme upptill hur lågt bebis än åker), men det är liksom ännu trängre nertill med tanke på blåsa och stackars tarmar som ju inte mått bra på bra mycket länge.
Och de där förvärkarna. Jo jag tackar jag.
Amen.
Kom precis på att såhär länge har jag aldrig varit gravid. 37+5 idag. Milo kom ju "igår" med snitt. Helt ofattbart. Om man har mina graviditeter och ständigt lever under hot om missfall och förtidsbörd så är det inte bara smått fantastiskt, nej det är sjukt galet häftigt att vara i 38:e veckan. Snart har vi gjort 38 fulla och helt suveräna veckor! På söndag är det kalas och ska jag fira på lämpligt sätt. Och sen är det bara 2 dagar kvar till riktiga festen. Den som det bjuds ett snitt på.
Iiiiihhh...

Björn Borg


Någon efterlyste bild på Milo när han lekte Björn Borg en dag.
Så här såg det ut.
Bandet skulle sitta där vad som än hände. Han var så söt. Sent på kvällen hade han sen fått nog och vi fick vika ihop det och lägga undan.
Söt är han fortfarande.

funderingar på första våningen

Sitter och småhoppas på en fika efter lunch med Jess. Har ju några glasställen inte för långt ifrån mig och glass vill jag just nu ha.
Marcus är till affären med Milo. Jag vinkade från balkongen som jag brukar när någon rullar iväg med min älskling. Han såg så glad ut, som alltid. Det bästa efter att få gå fritt är ju att sitta och titta på världen när den sveper förbi. Längtar så tills jag kan gå själv med både Milo och Plutt. Hoppas bara hon är den vagngillande typen. Det var ju inte killen de första många månaderna och det är väl kanske det han tar igen nu.
Jag sitter förutom att sukta efter glass och planerar lite. Ska packa BB-väska i helgen. Dags nu. Måste köpa ett par grejer först bara och det är väl där planeringen kommer in. Behöver ansiktskräm och skulle även behöva vårda fötterna lite innan. Når ju inte ner och misstänker att det inte blir jättemycket smidigare direkt efter. Visserligen ska jag ju inte packa ner fötterna i väskan, men de hänger onekligen med så därav den funderingen. Och både kräm och vård av fötter kostar så vad prioritera.
Appropå köp och pengar.
Igår blev det ingen tavla, mest ingenting faktiskt och för anonym som tycker jag ska spara pengarna till tandläkaren istället för att slösa på tavla:
Jo visst hade jag gärna gjort det, men nu är det pengar på ett presentkort det handlar om och de kan jag inte använda till framtida tandkostnader. Tyvärr.
Jag får ibland skäll för hur vår ekonomi ser ut. Vissa riktigt ilskna (varför så arga?) kommentarer publicerar jag inte medan andra slinker igenom. Det är trist med skäll, men men. Det ser ut som det gör i alla fall och jag kan tyvärr inte ändra på något bara sådär, vilket verkar vara en vanlig uppfattning -jag är liksom helt korkad som inte har pengar till det eller det för att min kille syns i TV.
Jag känner ingen skyldighet att redogöra för vår uppdelning och ska därför inte göra det mer än att säga att det är en uppdelning som kanske inte med vissa facit i hand är den idealiska just nu för någon. (Tycker jag. Men jag har inte alltid rätt även om jag tycker det, he he.) Och när det kommer till tusentals extra kronor som ska pungas ut får jag lätt panik eftersom jag inte har sådana pengar. Som många andra med mig. Det löser sig såklart, det gör det, men det blir inte roligt eller lätt, eftersom min ekonomi inte kommer få någon skjuss uppåt när sjukpeng blir föräldrapeng och tanken på att spara dagar dyker upp.
Ja, det där blev kanske en redogörelse i alla fall. Inte meningen, men låt stå.

Nu ska jag fortsätta längta glass och fundera fot kontra fejja, eller går det att få både topp och tå fixat på något bra sätt?
Hmmm...

Fyra dagar kvar.
Smaka på det.
4.
Gott.

torsdagen den 5:e augusti 2010

sommar sommar...

Idag är det sommar igen och jag ska inte gnälla en sekund. Ångrar att jag var så avigt inställd mot värmeböljan nu sist, även fastän jag inte riktigt kunde styra det och än mindre ångra nu, då jag faktiskt inte alls mådde bra i svetten som konstant rann, men med facit i hand så har man (jag) inte haft jättekul av regnet heller. Så nu, med lite drygt 20 i termometern och solmolnigt på himlen är det tipptopp som Musse Pigg skulle sagt.
Ska åka med Päivi och kolla på tavlor, kanske köpa, i eftermiddag och sen efteråt handla en korv eller två från Makkarakauppa. Mums.

onsdagen den 4:e augusti 2010

jämförelse


Vecka 36+6 då och vecka 36+3 nu. Kanske svårt att se men det är inte jättemycket skillnad. På magen. Lite större nu kan jag tycka men då är ju jag som sagt i övrigt lite kraftigare här och var, samt blekare då.



bandana

Har en liten Björn Borg som springer runt här hemma.
Var tidigare och åt supergod lunch hos finaste tjejerna A-K och Signe där också de andra fina tjejerna Kim och Olivia var. Milo fick då låna Signes hårband som ännu inte har fått lämna hans huvud. Söta killen.
I förmiddags besökte jag alltså tandläkaren och det gick tack och lov smärtfritt för det enda som gjordes var lite slipning i kanterna så tungan får ro och resten tar vi sen i september. Då blir det till att rotfylla och lägga på en krona. Hela kalaset kommer om jag har tur att gå på 7-8 000 kr. Lovely. En hel del plåga och elände och så ska man betala sanslösa summor för det, bra affärsidé!
För någon annan.
Sen är det ju en till tand som är sprickfärdig av och med amalgam och den måste snarast bytas ut så jag slipper repris i favorit. Så en tiotusen svenska kronor i runda slängar kommer jag behöva hosta upp i höst.
Skoj?
Inte så.
Men idag är glad att jag slipper ont i munnen i alla fall och ikväll är det dans och så springer en liten Björn B omkring och skrattar. Vad mer kan man egentligen begära.

6 dagar kvar förresten...

doodles

Blev två (alkofria) öl, oliver och lite ostbågar till dansen ikväll. De senaste mest för att försäkra viktuppgången. Kan ju inte börja gå ner nu när jag så duktigt fått upp kilona under alla månader.
Är uppe i 75 vilken sekund som helst och för att från början vara en 52 kilos baddare, ja eller kanske landade jag på 54 mellan gravidideterna innan jag började vandra uppåt igen, så är det hyfsat med vikt att bära på. Ingen jätteuppgång direkt även om det räcker bra som det är och att gå ner dom sen, ja det kommer jag göra, men som sagt det får bli när det blir -inte än. Nu har jag en vecka på mig att snacksa på doodles och annat och ska ta tillfället i akt. Tycker att jag är mycket "rundare" i ansikte, rumpa mm nu än med Milo i magen och då slutade vikten på närmare 70. Måste säga att det är skönt att inte äga en våg. Kollar ju när jag är hos BM (igår) mest för nyfikenhets skull och för att man liksom ska det, men tycker egentligen att det är rätt ointressant. Jag menar en farlig uppgång märks på annat sätt än på siffrorna på vågen.

Nu blir det kvällsfil med musli. Måste alltid avsluta dagen med det så jag sover typ gott. Imorgonbitti är det tandläkare och jag ser inte fram emot det även om jag längtar efter att kunna tugga ordentligt och slippa skavsår på tungan. Men att gå dit, nej fy. Känns som att min gamla skräck kommit tillbaka för en påhälsning och vägrar uppenbart gå. Jag kommer därför envist inte avsluta den här dagen riktigt än. Natten går för fort om man sover och morgondagen får gärna vänta så länge den bara kan.
Kram.

tisdagen den 3:e augusti 2010

mage

Vecka 37+2.
Om en vecka har jag min lilla dotter vid bröstet. Exakt en vecka fram i tiden och magen är inte där längre. Längtar dit men visst kommer det kännas tomt med.

måndagen den 2:e augusti 2010

upp och ner

Fick mig lite nålar idag igen och inte för att de direkt har hjälpt men ändå som sagt, de gör ju inte saken värre i alla fall. Hade rätt ont i vänster rumphalva med imorse och trodde där ett tag att det nog trots allt skulle bli till att tillbringa resten av tiden i stolen med hjul, men faktisk, medan höger är lika ond som den varit så är vänstervärken relativt borta nu (ta i trä) och det efter en rejäl nål mitt i smärtan. Så nog ska vi tro på nålarna. Ett tag till.

Mitt humör är väldigt varierande. Ungefär som vädret. Sol ena sekunden och sen en störtflod. Vissa stunder blir jag riktigt orolig för jag kan verkligen likt Titanic sjunka. Djupt. Tar mig som tur är upp igen men sen rasar det åter. Är massor i görningen just nu, både i kropp och knopp, men hoppas verkligen detta får sig ett slut nästa vecka. Orkar inte dippa mer för det här är ju en underbar tid, egentligen, och underbarare blir det. Samtidigt som jag är beredd på nästa skjuss av hormoner och vet att det kan bli känslosamt åt alla möjliga håll även efter en förlossning.

En sak som jag funderar på att göra sen. I förebyggande syfte. Inte äta eller dricka vissa saker alls till en början eller åtminstone minska intaget drastiskt (lök, bönor, mjölk, kaffe etc), för att om möjligt ge Plutt en bättre magstart än Milo fick, för en bebis med ont i magen rimmar illa med redan rätt trött mamma och kan jag hjälpa henne så kan jag, ska åtminstone försöka. Vi får se hur det går, minns väldigt väl min ingen-mjölk-vånda från Milos koliktid tills jag hittade oatleys glass och något säger mig att det kan bli en hel del av den varan nu framöver, liksom deras andra mjölkfria produkter.

En kul grej idag. Jag och Jessica -mest eller egentligen bara den förstnämnda medan den andre mer var med som sällskap och bärhjälp- skulle handla några potäter på lyxkonsum som inte ligger alltför många krycklängder härifrån och vi bestämde oss för att innan ta en kaffe på fiket därinne. Det blev en varsinn latte för 20 kr och en liten chokladbit på visserligen lite väl hård stol (note to self: medhavd kudde nästa gång) fast fasiken så trevligt det var. Lyxkonsum säljer alltså billig fika (kaffe för en tia) och ligger som sagt inom kvarteret. Kanon för mig som inte längre kan (eller mycket motvilligt) orkar ta mig hela vägen till stan några extra meter bort och lyckas jag kombinera fika med matvarushopping (om än mycket lite av den senaste varan då vi just nu har fullt av grejer i skafferiet efter gårdagens Lidl-tur med svärmor) så är det ju som att få två flugor på smällen. Mycket bra!

söndagen den 1:e augusti 2010

nedräkning: ensifrigt

Om 9 dagar är det dags. Då smäller det som man säger, eller gör man? Hursomhelst så är det då vi äntligen ska få träffa vårt älskade lilla barn som bott i magen sen förra året. Jag längtar efter henne, det gör jag. Älskar så det gör ont.
Min kära lilla dotter, lillasyster till Milo, Liten och Dante -du är så välkommen att det inte finns ord att uttrycka det och snart ses vi.

Just nu sitter jag och andas mig igenom helvetiska förvärkar. Det är inte sant vad ont det kan göra utan att det är något som händer (hoppas jag). Förbannar Eva som prompt skulle käka av äpplet och Gud för att han var en surgubbe som inte visade någon förståelse för sötsuget Eva antagligen hade och gav efter för, jag menar hallå, det var ju inte en toblerone direkt hon tog en bit av.
Lilla Plutt och jag är i vecka 37+0 idag och jag känner mig rätt trygg med tanken att det blir den tionde som jag snittas. Visst leker jag med andra tankar som att tidigarelägga det hela, flera gånger varje dag faktiskt, men nu är det bara 9 kvar och ensifrigt känns nära. Mycket nära. Även fast inget egentligen har lättat. Snarare tvärtom. Vill ändå tro att nålarna gjort så att jag fortfarande någorlunda bra kan ta mig runt med bara kryckornas hjälp och att jag kanske utan dom (nålarna) hade varit tvungen att sitta i en rullande stol eller rent av ligga ner nu. Är någorlunda van med smärtan där bak vid det här laget och trots gnälliga gråtatacker och ajajajande så ser jag ett slut på det och har förlikat mig med tanken att det kommer göra ont i 9 dagar till. Men bara 9 dagar. Och vad är det? Inte många om man jämför med.. säg 348.
Men så har vi dessa förvärkar. My oh my alltså. Vad ska man göra? Inlägget skulle inte handla om dom men jag kan inte skriva annat då de riktigt har börjat bråka med mig. Jag vet de är vanligt så säg -vad gör ni åt dom? Bad är inget alternativ och bricanyl har jag tagit. Vad mer finns? Jag är inte, än, direkt rädd att något ska hända eftersom det är den tionde som gäller (det är ju så vi har bestämt) men just nu känns det inte särskilt skoj därnere.
Jag kan inte låta bli att tänka på alla kvinnor som inte föder med planerat snitt, vad det måste vara spännande så här på slutet. Skitjobbigt såklart också, men samtidigt, varje kraftig förvärk kan ju vara starten på att lilla livet ska komma, typ nu. Måste vara magiskt att klocka värkar med partnern (som man förhoppningsvis har) och kanske emellanåt ringa förlossningen för råd och sen till sist få rådet eller ändå åka in för att kanske föda fram det älskade efterlängtade barnet.
För egen del är jag väldigt nöjd med min planerade operation (den 10:e, har jag sagt det?) och skulle inte vilja ha det på annat sätt, men ibland tänker man ju hur det kunde ha varit om inte... ja lite väl många om och nu är det som det är och det är jättebra! Den tionde smäller det och dit är det bara 9 dagar kvar!

Nej, nu ska jag inta liggläge, kanske hjälper. Imorgon ska jag till sjukhuset igen, så vi får se vad som sägs eller görs då.

Förutom allt gnäll här ovan, har det varit en bra helg med svärpäronbesök. Mycket trevligt att prata med svärmor om diverse viktiga och andra mindre just sådana, men desto roligare saker och på kuppen få avlastning med det ena och tredje. Har mest suttit i fåtölj och det har varit bra så. Fast nu är det som sagt färdigsuttet.
Kram och puss på pannan.