onsdagen den 29:e september 2010

datorkrasch och annat

Det gick bra hos sjukgymnasten idag, men fortsatt träning är det som gäller och mycket magläge för att sedan komma tillbaka om tre veckor igen och se om det blivit än lite bättre.
Milos dagisdag hade gått suveränt idag och han har varit så glad nu på kvällen och byggt torn av sina pappersklossar.
Finaste killen sover nu och liksom Leea (testar det som tilltalsnamn nu). Ett tag till får hon sova innan det är dags för kvällsmål med ersättning och amning. Hoppas köra en favorit i repris i natt. Skulle verkligen behöva det känner jag.

Jag har ett datordilemma och tar gärna emot råd hur göra.
Mina USB-portar verkar ha självdött. Alla tre. Kan varken ansluta mus, kamera eller annat och det som just nu är mest trist är fotobristen. Har tex ett par goda recept på lager men kan inte få ner bilderna på läckerheterna vilket ju är halva grejen enligt mig. Samtidigt blir jag lite rädd att hela datorn håller på att kola vippen för däri finns tex massor av  nya foton jag inte kan få ner på USB-minne eller extern hårddisk just för anslutningsproblemet. Jag menar, det är inte lammkött vi snackar om, laptopen har ett antal år på nacken och datorer är ju numera lite av färskvara som det känns. Men ändå tror man inte (vill inte tro) att ens egen ska bara sluta fungera sådär. Hoppas det är åtgärdbart, så vet Du vad jag kan göra, snälla hjälp! Pliiis.

Nu ska jag blanda ersättning.

rusa hit och rusa dit

Precis lämnat Milo på dagis och det blev lite ledset men ja, det går över. Marcus var hemma med bebis för jag tror jag har lättare för lämningen än papps när gråten sätter i och det gäller att vara positiv för killens skull även om det känns överjobbigt just då.
Snart ska vi rusa iväg på akupunktur (BVC i Navesad här i Norrköping) och jag måste bara innan informera att en viss liten sov som däckad i natt. Hon vaknade inte för att äta förrän 03:27 (kvällsmål kl ca 22:00 och då både amning och ca 50 ml mjölkfri apäcklig ersättning kryddad med socker) och sen slocknade hon igen till 06:22, åt lite till och sov vidare. Tilläggas bör att Milo sov i vår säng och var ledsen precis innan hon vaknade båda gångerna, så vem vet, kanske hade hon sovit ännu mer utan uppvakningshjälp. Underbart känns det! Nu ropar jag som bekant inte hej även om gårdagkvällen också var bättre än den innan, men jag kan ju i tysthet hoppas magen är på bättringsvägen. Eller så är det lite varannankvällsvarianten och då är det bara att stålsätta inför ikväll då jag komer vara solo med båda när Marcus jobbar. Fast vadå, jag är ju typ utvilad nu iaf.

Vid två (shit vad fullspäckat schema för en som är "ledig") ska jag till sjukgymnasten med Mimmi Leea. Får se vad hon säger om torticollisen, om det blivit bättre.
Fast nu aku.
Hep.

tisdagen den 28:e september 2010

veckodag

Igår var alltså älskade Milos första riktiga dag på dagis och idag alltså andra. Och han har gråtit vid båda lämningarna. Jobbigt. Det gick ju så bra under inskolningen. Försöker trösta mig med att det är vanligt, barn gråter i början, hoppas bara det inte fortsätter...

Igårkväll var rent vidrig ur skriksynpunkt. Inget jag gjorde tröstade. I timmar höll det på och jag var helt apatisk till slut. Bebis var uppenbart hungrig men kunde inte äta för knipet och så satt man där och trugade och kände sig fullständigt värdelös medan storebror satt bredvid och drog i andra armen, pekade på gråtande lillasyster och undrade va e de då? va e de då? va e de då?
Stunder som den igår får mig att börja fundera på om det är värt att amma. Jag tycker det är smidigt och mysigt och bebis mår säkert alldeles kanon av det (oftast) men när det blir gråt och ont i magen får jag såna skuldkänslor. Vad har jag ätit nu? Har hon fått tillräckligt? För mycket? etc.. Då känns ersättning som en enklare lösning, för att inte tala om nätterna som vi kunde dela. Fast samtidigt. De nätter jag är själv (blir ett antal), att sömnskakig med bebis gå och fixa flaska känns inte så lockande även om jag redan nu måste ut för att amma, men nu är det ju bara att sätta sig i soffan och fram med maten liksom. Och det är inte mitt fel att hon gråter. Får försöka intala mig det. Utesluter ju redan nästan allt gott ur maten. Min frukost imorse var flingor med havremjölk, en semikopp kaffe (måste ha en och inte ens när kaffet var borta ur kosten så var det bra i magen) med havremjölk, två finncrisp utan smör med finsk mjölkfri korv på. Inte galet upphetsande men jag blev mätt iaf.
Nåväl. Idag ska vi på nålar igen och jag tror på dom. Fyra dagar kvar nu och det har hon åtminstone inte ont av.

Idag blir hon vår Mimmi Leea Severina 7 veckor.
Kärlek.

måndagen den 27:e september 2010

tips på nya lekar

När Mimmi Leea sover leker jag och Milo. Älskar verkligen att leka med honom nu när jag kan göra det så obehindrat.
Senaste dagarna har vi kommit på flera nya lekar som jag helt klart föredrar framför andra för hur kul är det egentligen (även om ju själva lekandet som sagt är härligt) att dagarna i ända köra tittut om och om och om... igen eller för den delen att smaka på alla 120 bitarna mat han har i sin låda och säga oooooh nam nam med lustig min alternativ lukta på det med ännu värre grimas vilket verkar var så himla kul att jag ibland tror jag är Robert Gustafsson, nej, för att variera det hela och samtidigt ge mig en chans till vila har vi börjat leka pilla-i-mammas-hår-leken (underbar liten lek som tillåter djupmeditation medan tio små fingrar snurrar hårslingor och en liten ljus stämma konstant pladdrar på och bara kräver till svar ett enstaka mmm) eller så har vi denna vår senaste lek: lägga-på-leksaker (gärna alla 120 bitarna plastmat) -på-mamma-medan-hon-ligger-på-mage-och-halvsover (ja ni förstår ju, den är bara så kul att leka). Det bästa är ju inte bara att jag kan ta det avsevärt mycket lugnare än när jag knallröd i fejjan vrider mig i diverse "skojiga" uttryck utan också det faktum att Milo har så roligt med, för det har han.
En lek under utvecklig är när jag ligger på mage och Milo sitter på min rygg och klappar mig över skuldrorna (massage). Marcus försökte tidigare visa hur man ska göra men ännu verkar inte den leken ha fallit honom i smaken. Men jag ger inte upp.

söndagen den 26:e september 2010

kolikskrik

Det är få grejer just nu som är så jobbiga som att invänta kvällen och skriket. Som på tassar man och vågar knappt andas när klockan börjar närma sig åtta. Tur mitt i allt är att jag åtminstone oftast har lyckats få Milo att somna innan det har blivit som värst, för med två gaphalsar är leendet långt borta och ett skrik triggar igång det andra.
Ikväll somnade Milo bredvid mig i sängen runt tjugo äver åtta medan Mimmi Leea låg och funderade i sin babysitter, var lite nervös redan då, men tjejen höll sig lugn tills Milo däckat. Sen började jag andas försiktigt och rätt vad det var somnade hon. Laddar säkert för gapkalas, tänkte jag och kröp ljudlöst upp i soffan med en fot stabilt på sittern så jag kunde gunga snabbt vid behov. Och gunga har jag fått göra en hel del men hon sover faktiskt än! Nu börjar klockan ticka mot senkväll och jag hoppas så att inget skrik kommer. Tänk. Kanske jag kan amma snart och sen lägga mig, oss. Vore ju fantastiskt.
Ropar inte hej än men nog har det varit ljuvligt att titta på TV under tystnad.

Nu måste jag sätta in en bild och se hur det blir. Lite nya funktioner här på blogger.

efter ett bad med mormor

ny vecka imorgon

Det har varit bokmässa i Göteborg, vilket inneburit att Marcus varit ner en sväng på baksidan vilket, inneburit att jag inte haft tid att leka med datorn knappt alls, än mindre skriva något här. Men nu är karln hemma en sväng och jag passar på att säga tjaba tjena hallå. Typ. (Vem var det som myntade det "uttrycket" förresten? Lovar härmed att aldrig tjaba tjena mer. Kändes mycket olustigt i skrivandes stund.)
Nåväl. Hej alltså.
Jag reser fortfarande penis (gillar uppenbart det uttrycket mycket mer av tjatet att döma) och hoppas innerligt att något resultat av det kommer. Inte så mycket synligt kanske, till det krävs nog mer, som ja osynligt. Det där dolda musklerna därinne är ju viktiga att träna framförallt för ryggens skull och om någon mer än jag minns mina problem förra hösten med ryggskott och voltarenknaprande så var det just den lilla träningen som jag hade missat. Hoppade ju direkt på styrketräningspass och afrikansk dans vilket inte alls var smart. Förstod jag sen när det redan var försent. Alltså gör jag allt annorlunda nu. Små, dolda muskler först och dans sen, mycket senare.

Imorgon är det måndag och ny vecka. Då ska Milo gå på dagis på riktigt nio till två måndag till onsdag. Känns mycket bra. Fredagens nio till tolv variant var inte rolig för någon av oss. Först packa ner båda barnen och lämna, sen hem med lillasyster och försöka tvångsvila då jag inte sovit alls på natten. Såklart var inte hon med på de noterna och tvinga fram vila överhuvudtaget har aldrig varit min melodi heller.
Sen var det dags för hämtning och nedpackning av lillasyster. En mycket trött och grinig storebror som inget annat ville än att sova mötte oss och givetvis var inte sitta i vagn det han ville, men somnade nästan direkt där iaf. Min rygg är just nu rätt paj, så börja bära från vagn till säng var inte ett alternativ, istället tänkte jag äta lunch ute. Passa på liksom. Milo vaknade dock när min talrik nådde bordet och fick ett utbrott något som innebar mer eller mindre en timmes gallskrikande och gnällande eftersom han inte fått sova nog och fortfarande var apatrött och halvt sovande. Stackars killen. Stackars mamma. Stackars lillasyster som också vaknade och stackars Jessica som hade sett fram emot en god och relativt lugn lunch.
Så nej, den där tretimmarsvarianten är inte att föredra och bra då att han från imorgon får sova efter maten när han ändå är så trött och sen få pigg och glad komma hem igen.

Imorgon börjar också akupunkturen på allvar. Varje dag kommande vecka ska vi dit. Hoppas verkligen att det hjälper vår Mimmi Leea Severina (lutar starkt just nu) och visst, lite förbättring har jag anat (ta i trä) men fortfarande är det någon timme varje kväll som ägnas åt smärtskrik och det gör fan så ont i mig med.

Såja. Det var rapport så det hette duga :-).

Trevlig söndag!

torsdagen den 23:e september 2010

resa penis träning

Börjar bli något trött på sladdret på magen.
Eller vadå, sladdret är ju magen, så jag börjar alltså bli trött på den. Det har visserligen "bara" gått 6 veckor sen bebis kom så ingen panik, jag vet, men samtidigt börjar jag faktiskt tröttna rejält på att det inte minskar alls. Sladdret. Eller har det gjort det? Kanske lite. Men för lite.
Vill ha tillbaka en mage som kan stoppas in i ett par brallor, mysbyxlivet må vara mysigt just men samtidigt knäckande för självkänslan. Vill inte hasa runt i mysisar dag in och dag ut, samtidigt som det är det enda jag kan göra. Hasa. I storlek large.
Får ju ännu inte köra några övningar och om sanningen ska fram vill jag inte heller. Vill bara ha tillbaka min kropp utan minsta ansträngning. Faktiskt. Är ju inte särskilt förtjust i att svettas så den dagen då jag får börja röra mig hårt och träna ser jag inte fram emot. Direkt. Även om jag råkar gilla just sit ups och längtar lite till att få slänga mig på golvet och pusta.
Fast tills dess ska jag fortsätta resa min inre penis, eller dra upp dragkedjan från rumpan och fram för de som föredrar det. Penisresning är dock roligare och mer stimulerande enligt mig, så jag gör det. Nu. Mycket bra övning för de där dolda små coremusklerna där inne och de ska ju tränas innan något annat.

dagis

Nu har jag lämnat Milo på förskolan och han ska stanna där till tolv. Inga tårar idag heller, bara den sedvanliga blöta pussen. Marcus är och tränar och jag sitter här med en halvt sovande liten tjej vid min sida. Har tyvärr golvvård i Milos rum så jag väntar på polishläggarsnubbarna och kan därför inte vila värst. Fast i natt sov jag något mer än natten innan så jag är på hyfsat humör och tror mig orka igenom denna dagen också.
Klockan tolv ska vi på akupunktur igen och när jag kikar i min kalender får jag nästan panik, något att göra varje dag för att inte tala om alla dagar då Marcus ska iväg. Pust, svettig tid väntar. Men då jag lever på hoppet kommer jag ju snart få sova i alla fall. Bra det!

Muminmössan är köpt i Finland, var vet jag inte för det var en present av mormor och morfar. Men visst är den fin.

onsdagen den 22:e september 2010

idag

Idag var första dagen då jag lämnade Milo på dagis i en dryg timme och själv gick därifrån. Höll telefonen hårt i handen och var redo att springa tillbaka ifall... men ingen ringde.
Det hade gått kanonfint fick jag veta när jag återvände. Inga tårar när jag lämnade heller, bara en blöt puss på munnen innan han vände sig om började leka mer i sanden. Finaste killen.

Idag var jag med Mimmi Leea (hon heter så just nu) till BVC-sköterskan som gav Milo akupunktur. Dags alltså för tjejens första nålar. Det gick bra. Hoppas nu på lite lugnare kvällar och nätter framöver, för jag är mycket mycket trött, nästan död som det känns.

Idag fick jag frågan om Milo snart ska få ett litet syskon. Han har nyss fått sa jag, klappade leende magen och kände mig fetare än någonsin. Lite kul faktiskt. Nästan.

bröllopsbilds






Ja, där har ni mig flinandes bland andra (mormor, morfar och moster Liisa), klänningen är den gamla från Milos dop och jag lyckades alltså tränga in mig i den även i år. Fick dock hålla in magen så gott jag kunde under sanslöst tighta gördeln.
Nu ska jag snart börja fixa ett varmt bad åt mig. Är så kall hela tiden att jag håller på att gå åt.
Tjöflöjt.

kärlek it is

Sällan man ser två personer som passar så bra ihop som min stiliga bror T och hans Cissi. Är så glad att de funnit varandra!
Bröllop. Det är inte ofta det händer nuförtiden, men så plötsligt bara pang. Eller plötsligt förresten, ett år har vi vetat och väntat på denna fest och det var det absolut värt, men i övrigt är det inte för ofta folk gifter sig. Känns det som. Eller så är det just det med tanke på skilsmässostatistiken, fast den skiter vi i nu. Kärlek och bröllop är underbara saker.
Jag tycker såklart inte att man måste gifta sig om man inte känner för det, massor av människor lever lyckliga utan "äkta band" mellan sig och det är kanon så. Men ändå (är visserligen fortfarande lite sentimental efter helgen) -visst är det härligt med kalas där man firar kärleken så som man gör på ett bröllop just och utan eget i sikte är det ännu härligare när någon så nära väljer att den vägen vandra.

En snygg brorsa således lyckligt fast och bara en kvar att gifta bort. He he. Bror A är ett kap han med och singel alltså. Ännu. Vem vill ha honom så storasyster får gå på fest igen?

tisdagen den 21:e september 2010

så där ja

Har nu åter landat i den Norrköpingska myllan efter en mycket mycket hektisk men helt fantastisk helg i Gävle där mellanbror min äntligen fick sin vackra Cecilia och hon honom. Brölloppet var så fint och inte ett öga förblev torrt. Efterföljande festen var supertrevlig den med och även om jag hade två (Milo fick hämtas på kvällen från barnvakten då han somnat och vaknat mycket ledsen) små att hålla koll på så blev inte partajandet lidande. Det var ju inte direkt ont om famnar med hela tjocka släkten där när avlastning önskades och då Marcus fick rusa i taxi mot Arlanda (och Italien efterföljande morgon) vid åtta, var det mycket tacksamt. Det roligaste var att se hur Milo minglade när han väl anlänt och festen på riktigt kommit igång. Festprissen alltså, som han charmade tjejerna! Jag hann knappt vända mig om innan han stuckit iväg med ett nytt fruntimmer. Hittade honom på dansgolvet, vid baren snaskandes salta pinnar, på biljardbordet eller i någon av sofforna, alltid glatt tjutande med en överlycklig tjej vid sin sida. Både såna han träffat tidigare men också helt nya bekantskaper. Flirtisen.
Det har verkligen varit kanon allting och jag är glad att vi också fick träffa så mycket familj från Finland!
Men nu är vi hemma och brudparet på sin bröllopsresa. Ordningen och livet återställt således. Vi kom imorse från Stockholm dit vi åkte igår med min pappa. Marcus skulle ju jobba där igårkväll efter Italientrippen så vi fick snällt kliva upp ennen sian pieremää och rusa till tåget så Milo hann till dagis och inskolningen.
Ennen sian pieremää förresten. Man säger så i Finland (i alla fall min släkt) när man går upp eller gör något mycket tidigt, det betyder att man man gör det innan grisen fiser, för det gör den antar jag mycket tidigt på morgontimmarna. Ha ha. Roligt.
Nu ska jag ladda ner bilder från kameran. Kanske bjuder jag er på några sen.

torsdagen den 16:e september 2010

RÖSTA

Vi var till BVC när det började regna, vilket inte gav oss något annat val (nåja, hade ju kunnat välja att trampa runt i regnet) än att rusa in i galleriorna för skydd och lite fönstershopping.
Och på tal om val, för jag liksom ni har ju det i andra sammanhang, ja i de flesta faktiskt även när det inte känns som det. Och val alltså. Nu på söndag då har vi (nästan) alla ett val. Inte nödvändigtvis på alla plan men ändå val, så välj för 17 och gå RÖSTA!

Har haft mitt röstkort i ryggan ett bra tag och idag när vi strosade runt på (i) stan var det dags att ta tag i det jag länge tänkt göra dvs och stoppa sedlar i kuverten och få min röst hörd, läst och räknad. Åtminstone i landstings och kommunalvalet.
Vilken känsla det är. Att rösta. Inte bara det att få göra det utan också aktivt att verkligen görat. Närmast upphetsande faktiskt för egen del med tanke på den torka som länge nog pågått på andra annars upphetsande områden.
Så jag säger det igen -RÖSTA!
Alla borde ta sin demokratiska rättighet(/skyldighet) i handen, släpa den till en vallolak och se till att rösten blir lagd, även om den skulle vara blank.
Framförallt vi kvinnor som för mindre än 100 år sedan inte ens fick rösta. Fatta. Vi fick inte tills ett gäng modiga kvinns (manns med) såg till att vi idag har samma rättigheter iaf vad gäller röstandet så släng inte bort den gåvan de gett dig utan gå och RÖSTA.
Sådärja.
Lite valpropaganda såhär på torsdagseftermiddagen :-).

fina flickor fiser






Mamma och dotter passar på att prutta ikapp här hemma nu när boysen är iväg.
Det är så synd att båda barnen verkar ha ärvt mina tarmar. Eller deras funktion. Eller ickefunktion snarare. Stackars sötaste bebis har så ont emellanåt och släpper ifrån sig rejäla gubbfjärtar som till och med skrämmer iväg katterna och då rubbar inte många ljud bautakatten Stella.
Jag var ett kolikbarn och tror inte det var många timmar i sträck mina föräldrar sov de första tio månaderna av mitt liv. Koliken har sedan fortsatt, eller magproblemen i alla fall och jag är fortfarande kass i buken för jämnan. Något som alltså också verkar har drabbat både Milo och lillasyster (förhoppningsvis mer övergående n för mig). I vår familj är det bara Marcus som aldrig pruttar och jag fattar inte hur det är möjligt, men kul för honom.
Tur i oturen är ju att jag är så barnslig att jag tycker prutt är kul, vilket Milo har anammat, så mitt i illaluktande eländet skrattar vi gott åt oss själva när vi gasar på.

iväg

Milo har rullat iväg till dagis med pappa. Han var så glad i sin nygamla fina jacka och mumindojorna där han satt i vingliga vagnen, redo för dagen. Min stora lilla pojke. Hade svårt att hålla tillbaka tårarna när jag vinkade hejdå och fick gå och lukta lite på lillasyster för att trösta mig.
Gårdagens pass där gick jättebra, han lekte med de andra barnen, eller bredvid som de gör i den här åldern, skrattade högt och höll låda hela tiden. Han är så nyfiken och social och tycker verkligen om både barn och andra vuxna. Härliga Milo!

onsdagen den 15:e september 2010

varför gråter lycklig?

Orkar inte riktigt gå in på det tråkiga, men så mycket kan jag säga att det tråkiga har att göra just med hur jäkla trött jag är. Hela tiden. Mest på natten.
Är verkligen världens lyckligaste människa, därom råder ingen tvekan, med de underbaraste och mest fantastiska små barn man kan tänka sig och andra massa bra saker. Fast ändå bara gråter jag mig igenom dygnets mörka halva och känner mig fullständigt slut och eländig resten av tiden.
Jag vet att det är massor av nya hormoner som börjat dansa polka i mig precis när de gamla lugnat ner sig och gått hem och tur är väl det, att jag vet det, annars hade det varit nästan olidligt.
Det är så trist. Att denna första helt magiska tid med en ny liten människa (och hennes storebror) ska överskuggas av det vidriga i att inte kunna sova och alla biverkningar det för med sig. För att inte tala om det fruktansvärda och dåliga samvetet som sedan kommer på besök de ljusa stunderna när man ser på de små och smälter för etthundratusenåttioelfte gången av kärlek och kan inte fatta hur man för inte så länge sen hade mage att förbanna tillvaron och vara så ego att man grät av tröttma.
Det är inte lätt, moderskapet. Rent vidrigt faktiskt emellanåt och samtidigt helt otroligt underbart i princip jämt. Hur nu det eller något annat för den delen går ihop.
Ja, det blev visst plötsligt ett antal rader i alla fall om det tråkiga medan jag glömde helt vad det egentligen var jag skullé skriva om.

Nu ska jag duscha.

tisdagen den 14:e september 2010

förskoledags på riktigt

Först till det roliga.
Idag var första dagen på Milos inskolning på förskolan och såklart var vi där hela familjen. Tiden flöt på mycket bra och killen hade så kul när han utforskade den nya miljön med leksaker och lera. Det kommer nog inte bli jobbigt alls om några dagar när det väl blir till att lämna honom där bland personal och kompisar. För honom i alla fall. Jag lär nog tycka annorlunda, fast bara en kort period, och inte så att det blir jobbigt -jobbigt, tycker ju det är kanon med möjligheten att ha storebror på ett tryggt och kul ställe några timmar per dag medan jag är med lillasyster och pappa också jobbar, men ändå. Han är ju min bebis fortfarande fastän så stor och jag blev nästan tårögd av kärlek och stolthet när jag idag fick se hur han bekantade sig med omgivningarna och pladdrade på med sin egen "fröken". Det viktigaste är att Milo trivs och har skoj och det lär han ha, vårt lilla sociala monster.
Imorgon är det dags igen. Klockan nio är vi där och stannar två timmar. Kul kul.

söndagen den 12:e september 2010

söndagmorgon och bröllopsbestyr

Milo kör baklänges runt på sin röda brandbil och tjoar.
Mimmi (vi kallar henne så idag) sover.
Jag sitter och gäspar. Är mycket trött men på väg att liksom vakna tack och lov. Kunde inte somna om efter klockan fyra amningen, men till min glädje kunde dottern det. Hon var jobbigt täppt varje gång hon vaknade och lite kinkig därför men det överjäkliga magontet var inte där. Kanske, kanske kan minifom och semperdropparna ha börjat verka. Vi hoppas.

Om en knapp vecka ska ena bror min gifta sig med sin fina Cecilia. Känns mycket roligt och häftigt. Jag hade för egen del hoppats på return of the waist på ett mer tydligt sätt tills dess men får nöja mig med vad som hänt. Har iaf hittat en gammal klänning som passar hyfsat och som går att enkelt amma ur. Hade den på Milos dop och även om jag var betydligt mindre då så är tyget tacksamt så det ger med sig. Gördeljäveln jag köpte på lindex var tyvärr bara bajs. Eller så köpte jag en för liten. Hade på mig den på releasefesten häromveckan men då ståltrådarna som liksom löper lodrätt runt hela härligheten vek sig utmed valkarna och därmed resulterade i ilskna sår och blåmärken på min rygg, har jag lagt den till handlingarna. Vill man vara fin får man lida pin -in my ass. Den skulle ju förutom att framhäva lite inåtböjda former i mittpartiet framförallt ge stöd åt ryggen och på så sätt minska det onda där och då är inte mer ont ett alternativ. Ska nu kolla vidare på nätet efter någon annan, bättre.
Tills dess -ha det.

lördagen den 11:e september 2010

hej hopp

Ett litet livstecken såhär på lördagskvällen från mig till er. Ja inte för att någon tror jag gått och dött men det har onekligen varit stiltje här hos finnjonna de senaste dagarna, något vi ska försöka förändra.
Dagarna bara flyger förbi. Jag älskar de flesta stunder men vissa jobbiga sådana hade jag gärna sluppit.
Som tur är har ju min mamma och sen pappa med varit här i veckan när marcus körde sitt bisittarmaraton i kvällsöppet för det har varit mycket gråta och ont i magen för vår älskade tjej. Det är så hemskt det där med magen hos de små när det inte fungerar. Hjärtat går sönder på en när man måste se en liten oskyldig krampa så av smärta. Det är fruktansvärt. Det har under några kvällar och nätter blivit värre för att idag lugna ner sig något (peppar peppar). Eller det var rätt jobbigt ikväll med fast det började något senare än de andra kvällarna och höll inte på riktigt lika länge eller mycket så jag hoppas det är på väg att klinga av och att vi inatt får sova lite igen (vad jag hoppas mycket, men det är ju det sista som sägs lämna en så vi kör på och hoppas järnet, jag hoppas faktiskt på en Hollywoodkarriär med, nu när jag ändå håller på att hoppas, men först sover jag gärna en lur).
I eftermiddag kom Päivi och Jesper och hälsade på och det var riktigt trevligt.

Känner att jag skulle vilja skriva lite mer men plötsligt drogs rullgardinen ner och jag blev akut-jäkla-skit-trött. Ska passa på att färsöka göra det jag hoppas på. Sova.
God natt.

Kul förresten ni tycker jag är lik Milo. Eller han mig. Det tycker jag med men har svårt att se på bilder. Men visst är det ingen tvekan om att jag är mamman ;)

torsdagen den 9:e september 2010

junior-jonna

Ja, visst är de som sagt lika våra två sötnosar. Och olika. Men nog ser man att de bär på samma gener.
Milo-Bebis, Bebis-Milo, Milo-Bebis, Bebis-Milo. Så ser ordningen ut. Inte jättesvårt att se kanske, men kul ändå och tydligen inte helt självklart fr alla :-).

Här till vänster är jag, en liten finnjonna på ca 18 månader, kanske inte så jättelik barnen (Milo främst som är i samma ålder) i mina ögon men jag ska sen se om jag kan få in bilder på mig som pytteliten med, på de tycker jag att likheten till de små är slående på sina håll.

tisdagen den 7:e september 2010

storebror och lillasyster









































Ja, rätt lika är de ju faktiskt våra underverk. Bilderna är från ungefär samma tid och vinkel.
Kan ni se vem som är vem? :-)




måndagen den 6:e september 2010

ha ha, fantastiskt

Sa halvt på skämt till en kompis igår som med glimten i ögat kommenterade den fina "dopklänningen" att det skulle bli kul att se hur många som sätter en skorpbit i halsen och börjar härja om dålig smak och annat, och visst verkar det ha varit ett antal smulor som fastnat på tvåren för rätt vad det är så är vi som föräldrar sorgliga, patetiska och lite annat (jag väljer att inte skriva) som "tvångsdöper" vår dotter i det fulaste som någon har sett.
Roligt ju.
Nästan.

Nu är det så att det där är en sovpåse. En som vi fick i present till Milo. Tycker verkligen vår dotter passar utmärkt i den även om den är rätt grotesk på sitt sätt men samtidigt charmig på ett annat. Ett fotbollsplan liksom, genialiskt :-D
Fast på riktigt.
Ni argbiggor, ödsla ingen energi på att börja hata och döma ut för ett tygstyckes skull. Det är sorgligt. Riktigt ledsamt faktiskt.
Och även om den där gröna varianten hade varit vårt val av klänning, varför hade det inte fått vara precis det, vårt val? Smaken är ju som baken men bara för att den är delad måste man väl inte skita på precis allt som man inte råkar hålla med om.



Den här fina som min mamma stickat, blev Milo döpt i och den är tänkt att bäras även av vår nya lilla älskling.
Hoppas den faller er i smaken ;-)

söndagen den 5:e september 2010

dopklänning klar


Namnet saknas, men klänning att döpas i har hon redan vår bebis :-).
Roma, Roma, Roma är det såklart som gäller även för lillasyster.

lördagen den 4:e september 2010

syskonkärlek

Det är inte sant hur mycket kärleken växer av att älska. Det fylls konstant på och hela tiden finns bara mer och mer att ge. Och ge -det gör man, då varje given droppe flerfaldigt genast kommer tillbaka. Detta kretslopp är det bästa och vackraste någonsin.

Våra underbara barn.

På bilden ser ni alla fyra.
Jag har alltid sagt att Dante och Liten finns med i allt gott som sker, allt vackert som finns, i varje leende som kilar genom mina läppar och kan man annat än le när man se underverken, våra små mirakel sitta där?
Jag kan det inte. Jag bara ler, ler, ler och älskar. Som jag älskar dem, mina barn.
Barnen.
Underbara mirakel som till oss kommit.
Mamma är så glad över allt som är ni.

tack och så

Tusen och åter tusen tack till Mollie77!!! Den här gången kom allt fram som det skulle :-D Är lite sen med tacket, ledsen för det. Så en gång till, tusen tack! Kommer bli så fint på tjejen om säkert jättesnart, hon växer så det knakar. Kramar i massor till er!

Namn.
Inget är helt klart och så får det vara idag. Trodde ju det var klart redan innan men kände sen att nej, hon var inte hon. Måste ju lära känna underverket lite innan man kan ge en livstidspresent som ett namn ändå förhoppningsvis är.
Vi är på gång med funderingarna och en vecka till ca tror vi det kommer behövas. Några namn som testas för fullt just nu är Mimmi (Mimi), Meia och Neemi. Det är svårt.
I Finland har man för vana att inte berätta för någon om namnet förrän på själva dopet som hålls inom tre månader (i alla fall är seden så i min släkt) från bebis födelse, så tålamod kära vänner. Kanske att vi håller på det i ytterligare två månader om det nu skulle kännas så även om, när namnet blivit klart. Eller så berättar vi det bums :).

trött

Det var härom morgonen det.
Har ju inte blivit mer än ett par timmars sammanlagd sömn per natt och det är lite lite till och med för mig. Inte för att jag lider på dagarna, tvärtom, då går jag mest omkring och är hög på mycket trevliga lyckohormoner, men dessa morgnar just. Och nätter. Då har det inte varit roligt alla gånger.
Fast så plötligt händer det.
Inatt sov älskade bebis först en timme i sträck -amning- sen tre (!) timmar -amning- och så till sist två timmar! Med enkel matematik kom jag upp i ca 5,5 timme av att sova varav runt två och en halv i ett svep. Visst var jag seg i morse med, det är man väl alltid, men nu känner jag mig grymt på g. Härliga lördag! Lite sol på det här och jag säger som Musse Pigg -Tip topp!

torsdagen den 2:e september 2010

köpa boken

Helt ohämmat gör jag nu reklam för Marcus nya bok Att leva och dö som Joe Strummer. Köp den!

Här finns den på nätet, både inbunden och som ljudbok där såklart Marcus läser själv (pocket kommer senare):

adlibris

bokus

cdon.com

Boken ska också finnas i en bokhandel nära dig. Bra va ;-)

ett enmanstält på vift och lite andra bilder



























Puss och god natt!








att leva och dö som Joe Strummer...

...så heter Marcus nya bok som alltså igår hade release och såklart bjöds det på fest för att fira detta stora! Och vilken fest! Nu är ju jag lite off vad gäller festande men så mycket vet jag att det var hur skoj som helst.
Gert Fylking, Magnus Carlsson (Weping Willows), Wille Crafoord och författaren himself läste valda stycken och sen spelade Plura och Carla Jonsson fantastiska gamla pärlor. Däremellan bjöds det på mumsiga snittar (me love snitts, inte bara de som resulterar i bebisar) och dricka av olika slag. Jag var lite tveksam där ett tag om det var så klokt att ha med både Milo och bebis på festligheterna men det gick ju alldeles utmärkt faktiskt och jag är glad att jag inte lät tvekan ta över. Milo hade så skoj och busade runt med familjen och vännerna hela tiden, medan vår lilla bara sov och sov. Jag passade på dricka lite lättöl och mumsa i mig av de redan nämnda godbitarna. Mycket uppskattat måste jag säga.
Är så stolt över Marcus! Vilken bok! Och även om jag inte har läst den än (väntar på att få ett eget signerat ex vilket dröjer något förbaskat ;-) fast samtidigt känns det bra om min gröthjärna återhämtar sig något innan jag sätter tänderna i den) så rekommenderar jag den varmt. Är helt enkelt supersäker på att den är kanon så ---> LÄS!

HÄR och här kan ni se lite vimmelbilds från festen. Ska tanka ner lite egna med när tid finnes.

Tack Damm-förlag och Johan Petré för kalaset!