söndag 31 oktober 2010

Mimmi e glad idag

idag firar vi

Det är vintertid. Milos sover. Mimmi sover. A-K fyller år. Solen tittar fram. Det är söndag. Listan med anledningar till att äta bulle, kaka och lite glass kan göras lång idag.
Att det är söndag kanske inte varje gång är kul, men det bästa (och sämsta) med söndag är att det är måndag dagen efter och måndag betyder ny vecka, nya möjligheter och en ny chans att lura sig själv om att man just då ska börja träna regelbundet och sluta äta bulle, kaka och glass till lunch. Men det där, det senaste, låtsas vi inte om idag utan äter bullen med nöjda tuggor som om den vore den sista bullen någonsin att tuggas av min mun. (Yeah right.)

Det här med vintertid är förresten annars så överskattat. Eller visst skoj för de som inget annat vill och KAN än sova på söndagar, men har man barn så inser man snabbt att de inte är födda med sovmorgonradar och då kan det faktiskt kvitta för det enda detta för med sig är att min dag blir längre och jag lovar dagarna är långa nog redan just nu och att när det till våren blir dags att plocka bort den extra timmen igen kommer alla de tidigare nämnda som vill och KAN sova länge idag gnälla sig blå om detta orättvisa faktum att de åter blir bestulna (känner någon igen sig? ;-)) till oss som aldrig får några timmar tillbaka. Har man några kvar alls snart?
Ja ja.
Jag väljer ändå at fira. Motsägelsefullt visst, framförallt efter ännu en fullständigt katastrofal natt, men att sitta och sura känns inte lika skoj så fira it is.

Vad firar du idag?

lördag 30 oktober 2010

Milos moves



Ikväll var tanken att vi skulle på fest. Milo är en festprisse av yttersta rang och dansa är verkligen hans grej men febern vill inte ge med sig så vi blir hemma.
Här ser ni honom gunga till musik på en plåtning vi var med på för en tid sen.

fredag 29 oktober 2010

tillgänglighet och näthyfs?

Visst är det bra med mail, blogg, facebook, msn, mobiler och annat men ibland blir det bara för mycket. Ständigt är man uppkopplad till något och därmed också tillgänglig även om man egentligen inte är det. För nog måste man väl få stänga av och bara vara ifred även i dessa tider.
Personligen har jag aldrig kännt något av den sk facebookstressen, den jag hört många andra pusta om. Alltid är det någon som skrivit på wallen, pokat eller livechattat om någonting och folk vill såklart vara lika duktiga och svara på allt det där i samma takt eftersom det liksom förväntas av alla där ute i cyberrymden. För förväntningarna är enorma. Inte bara att man ska hålla kontakt med alla hundratals nätkompisar, gratta på födelsedagar och svara på "hur mår du idag" frågor stup i kvarten utan också att man ska komma med statusuppdateringar om hur ens tillvaro ter sig, helst hela tiden och helst ska den då te sig så intressant och fullbokad som möjligt typ "jonna är precis hemkommen efter fika med ditten, möte med datten och ska snart gå och köra ett boxpass med båda. Tjohoo så upptagen jag är idag, precis som alla andra dagar i mitt liv. Heja för ett lyckat liv som är mitt. pusseli puss alla ni andra latmaskar som inte gör nåt". Typ alltså.
Men personligen, som sagt, har jag lyckats rätt bra med att ducka för denna hets, även om jag häromdagen fick smaka på hur den kan kännas. Fick på fbs livechatt (vilket stressande påhitt förresten) en fråga varför jag inte svarat på en fråga som ställts på wallen tidigare samma dag. Personen hade dessutom frågat en annan sak en annan gång som också blivit obesvarad och detta trots att jag så ofta är online. Varför? Avslutades frågan och jag fick jättedåligt samvete bums och letade reda på frågorna och svarade ursäktande bäst jag kunde. Men sen kände jag att vad då. Online är jag antagligen hela dagarna (automatisk uppkoppling) då jag ofta slår på datorn tidigt och sen stänger ner den sent, medan jag sällan sitter långa stunder vid den. Så online som i tillgänglig är jag inte alls särskilt mycket och framförallt inte för alla alltid och detta är inget jag ska ha dåligt samvete för.
Jag har en ytterst selektiv syn och ser oftast inte det jag inte orkar se, vilket kan vara frustrerande för omgivningen, men väldigt skönt för mig. Jag har alltid ett gäng meddelanden på fb som inte är lästa eller besvarade, oftast finns en kommentar eller två på wallen som jag missat eftersom jag inte har för vana att kolla på där så ofta och på mobilen svarar jag inte om jag inte känner igen numret eller om det är vid fel läge telefonen ringer (när jag ammar tex och det gör jag ofta). Och det är så jag vill ha det. Det är så jag mår bäst. Denna min strävan efter att i all näthysteri må bra kan verka nonchalant. Du (ni) kanske tror att jag dissar just dig för att jag vill och är allmänt dryg, men så är det inte. Jag har ett rätt fullspäckat riktigt liv utanför nätet (som säkert de flesta av oss) och tänker inte stressa ihjäl mig bara för att andra gått på det här med att alla ska vara tillgängliga alltid. De som vill ha tag i mig får det ändå. Både de i verkliga livet (vänner vet var de har mig i princip jämt) och de andra i det andra likaså. Skicka ett mess eller mail så svarar jag rätt så säkert, men facebook är bara kul. Jag är en flip flop där, en strandtoffla och det är på den nivån jag vill ha det. Och kommer ha det.
Jag ber ändå om ursäkt om ni upplevt mig nonchalant, inte min mening, men nu kanske ni förstår varför och åtminstone hur jag resonerar när det gäller livet på facebook och övriga cybervärld.

Hur känner ni? Blir ni stressade av att ständigt vara på? Eller tycker ni kanske att det hör till det nya livets hyfs att vara tillgänglig nästan jämt, att svara på meddelanden, kommentarer och annat även när det inte alltid är frågor det handlar om?

höstgryta

Har ju en massa bilder och recept på lager som jag inte kunnat dela med mig av pga av tidigare trasig dator. Tex på denna underbart goda höstgryta med ciderkyckling. Recept kommer lite senare och jag lovar att den är värd att vänta på. Mums.

snart så

En timme lite drygt försenat är Marcus äntligen på väg hem. Ja eller snart hemma till och med. Han var så nöjd efter att igår anlänt några minuter i förtid till Malmö från Stockholm, men såklart höll inte den turen i sig. Huvudsaken är att han är på gång, vi längtar så hela gänget.
Natten var en fullständig katastrof så jag är inte pigg. Men allt host från Milo betyder tror och hoppas jag att slemmet är på väg att lossna och att han snart är frisk. Bra det. Men fy fasiken vad jobbigt det var för oss båda.
Om några timmar ska jag gå och fika med Jess och ta mig en stor jäkla caffe latte. Blir så gott. Hade en lite tanke på att försöka få mig en tid till fotvård med (självsprickor hej då) men jag vet inte om jag orkar. Fika är viktigare idag känner jag och då får det blir fika. Ska hämta mina fina stövlar med som är hos skomakaren för uttänjning. Kapitulerade för det faktum att mina vader inte vill bli mindre och hösten är stöveltid och stövlar vill jag ha, på mig, inte bara i skåpet.

torsdag 28 oktober 2010

har bestämt mig

Efter att ännu igång ha tvingat in min röv, numera size bauta i de nya jeanstightsen (bara för att se om jag verkligen behöver XL och jo det gör jag) kan jag konstatera att till i januari, då vi ska resa till kanarieöarna med familjen ska jag känna mig fit(are) och inte behöva ha några x i kläderna alls. Då ska inget tvingas i någonting och jag ska känna mig ok i bikini. Bra va.
Jag har ännu ingen viktpanik eller så, äger ju inte ens en våg att väga mig på, men det är verkligen inte roligt när allt är så slappt och sladdrigt som det är och inte kommer in i kläder. Nu är jag ju stolt ägare till två par nya brallor och jag kan väl lugnt meddela att det inte var en dag för tidigt. Har hasat omkring i mysbyxor i snart tre månader och kände plötsligt att no more. Det var ju såklart inte det roligaste att behöva gå så högt upp i storleksskalan som till xl för jag menar extra stor? Jag? Nej känner inte igen mig i det, men nåväl, brallorna sitter hyfsat bra och det är inte av mystyg så jag är nöjd. För nu.

det kom ett paket

Alla är med.


Marcus platta.
 Malin från namnsmycket skickade dessa två superfina halsband till oss. Det är obeskrivligt härligt att bära alla fyra runt halsen. Lycka. Med smycket och mina nya jeanstights känner jag mig nästan som en ny människa.
Tusen, tusen tack Malin!!!

sovrutiner

Milo har hög feber fast far ändå runt som en duracellkanin mest hela tiden. Det hjälper ju inte febern att gå ner direkt, men hur säger man till en 20 månaders kille att han borde ta det lugnt? Nu har han satt sig ner i alla fall och tittar på Musse Piggs klubbhus och Mimmi sover. Lugnet råder således. Min förhoppning är att Milo ska sova med så jag också kan däcka en stund. Blev inte många sovtimmar inatt med lilla brasan bredvid som vred och vände på sig och mådde inte alls bra. Lillasyster verkar har hittat sin rytm och den gillas skarpt av mig. Hon får sin ersättning runt elva, tolv på kvällen (ska försöka tidigarelägga det till tiotiden), sen sover hon till fyra då blir det amning i soffan och lite filmtajm för mig. Har jag tur är hon klar en halvtimme senare och sen är det sova till efter åtta, ibland nio (!) som gälle,r då hon ska ha frukost. Detta känns mycket bra och bara Milo börjar sova han också om nätterna kommer vi få det hur lyxigt som helst.

Nu vill han nog vila min sjukling. Adios.

och så denna underbart vackra låt


Upprepar, missa inte. Lund ikväll.
Jag funderar febrilt på hur göra så jag ska kunna se showen. Kan ju inte släpa med mig två små barn direkt när de väl kommer till norrköping den 12 november, då också de flesta kompisarna och potentiella barnvakterna ska gå. Nåja det löser sig. Linköping är ju inte så långt borta...
Tills dess ska jag köra denna på repeat.

datenight

Barnen sover, båda samtidigt, (wohoo) medan jag avnjuter en stilla stund, en date kan man säga med min nya kompis HP.
Vi är inte helt på samma linje än, HP och jag . HP är fortsatt trög och vill inte göra det jag säger åt honom att göra, men jag väljer tillit ikväll och tror det hela kommer lösa sig.
Jag är rätt trött och borde sova. Men efter ännu en dag utan ens ett toabesök i bara eget sällskap måste jag bara sitta här ett tag. Ensam. Och njuta av tystnaden.
Milo är sjuk. Hög feber men ändå glad och sprallig, hur han nu orkar det. Mimmi vill vara i famnen om kvällarna så när Milo väl somnade så var händerna fortsatt fulla. Älsklingarna. De är så fina mina barn. Fast jäklars så skönt när det äntligen blev tyst och båda somnade.
Det måste man ju få tycka. Fastän man är världens bästa mamma.
Så nu är det bara jag vaken (skönt).
Och HP.

onsdag 27 oktober 2010

spoken word och ljuv rock


Åh så bra det här är. Inte bara för att jag ligger med han där i början ;-).
Ni skåningar, missa nu inte föreställningen imorgon för då missar ni verkligen något.


Lund imorgon alltså. Mejeriet.

bilder (nu funkar den här biten iaf)





Jag och mina älsklingar i lite olika, eller nåja rätt lika men fina ändå, poser häromveckan. Visst är de helt underbara mina bebisar. Mammas finaste.

pizza

Lägg till bildtext

tisdag 26 oktober 2010

nehep

Jag ger upp för idag. Kunde inte skicka mail eller lägga upp bilder på nya datorn. Suck. Kollat mig tokig på kontrollpanelen och alla andra ställen men jag fattar verkligen inte. Allt ser ut att vara tip top och ändå sitter jag här och gnisslar med de gamla tangenterna för att få till det. I värsta fall får jag gå tillbaka till butiken och fråga.

God natt.

tack

Lyckades genom klick på röda dioden stänga av paden. Piece of cake :-)
Men alltså.
Jag är ju inte helt nöjd trots det. För jag kan helt enkelt inte göra något med den nya datorn och sitter åter muslös och försöker få till lite text på gammelgäddan. Måste vara nåt fel. Den känns sanslöst seg och då båda (nya som gamla) är kopplade till samma nät och den här gamla skroten sköter sig med hyfsad hastighet är det inte allt som står rätt till. HP som skulle vara bra och bättre än Acer. Hmmm. Är jag så lurad att det skriker om det eller vad är fel. Tom när jag skulle importera foton från kameran kändes det som att jag skulle tugga sönder mig själv, tog skitlång tid, mycket längre än med denna och den är som sagt en gammal skrot från fyra år tillbaka.
Nu ska jag inte gnälla, tjohoo för ny dator, kul. Men ändå. Den ska ju funka bättre än den man liksom lämnar bakom sig. Bajs.

snabbt lite hjälp

Nu har jag en ny dator. Jihaa! En HP. Men. Touchpaden på den är så inihelsikes känslig att jag inte kan skriva nåt utan att strula till det helt, fattar inte hur stänga av den heller så som på min gamla (denna) acer på den tiden då musen fortfarande funkade. Någon som vet? Med fungerande USB-portar behöver jag ju inte paden. Just nu.
Har lite bilds som jag vill ladda upp så jag hoppas få detta åtgärdat snarast. Nu vill Mimmi ha mat.

Tack på förhand!

söndag 24 oktober 2010

maraton

Det kan verkligen vara ett maraton det här med att vara hemma med två barn själv. Just nu är det verkligen det. Satt pustande ner nyss och tänkte nu, nu sover de båda och precis då började Milo skrika. Han vaknar verkligen med ett gallskrik och det flera gånger varje kväll, framförallt när det bara är jag här.
När han väl somnat om hörde jag från rummet bredvid hur Mimmi satte igång med sitt. Sprang dit, lyfte upp henne och nu ligger hon här intill och glor på tv. Bra träning för nacken med för hon ligger så som hon helst inte vill ligga då tv-programmet verkar vara så pass intressant att hon motvilligt vänder huvudet dit iaf. Duktig tjej.
Nu pustar jag ut. Lite grann. Och äter min middag en fryst gulaschsoppa. Numera tinad och värmd.

Usch. Nu kom den igen. Hemtex reklamen. Tycker den är hemsk. Den där när folk sover och drömmer. Det där med barnen som tänker Bulleri bulleri bock hur många horn står opp? Tycker det låter som taget ur en skräckfilm. Ryser hela jag när den ekande lilla stämman sätter igång med Bulleri... Blä.

Appropå reklam. Någon jag skrattar åt även om det var ett litet tag sen sist är den om Nackas köpcentrum. Den där med folk som gråter besinningslöst när de måste hem. Ha ha. Tycker det är apkul. Två väktare släpar en medelålders man i armhålorna för att han hellre vill fortsätta shoppa efter stängningsdags. Humor. Sen tycker jag det är roligt med lottoreklamen också Paul, why did you stop playing? Please play again. Om snubben som blivit så rik att han har hela kiss spelandes i baksätet, he he. Jag skrattar iaf. Varje gång.
Nu ska jag titta på lite film. Greenberg är min nattiné som jag tänkte tjuvkika på redan nu. Kollar alltid på film under nattamningen och såg sist Runaways. Bra faktiskt. Om ett tjejrockband. Mer tjejer och framförallt kvinnor på film! Det är alltid massa killar till höger och vänster men sällan tjejligor av olika slag. Kunde faktiskt varit ännu lite mer om tjejerna i bandet och deras relationer men men, man kan inte få allt. Jag kände mig plötslig sjukt gammal, vilket inte var så där jätteupphetsande, när lilla Dakota Fanning rätt vad det var knarkade och knullade på film. Det var ju nyss hon var en liten oskyldig söt tös. Hursom så gjorde hon det bra. Hoppas hon klarar sig till vuxenlivet utan att behöva gå den vägen som så många andra forna barnskådisar.

om akupunktur

Rebecca undrar hur de sätter nålar på en liten kolikbebis och jag kan lugna dig och din syster (vars bebis det är som har onda magen) att det är mycket smärtfritt och lugnt det hela. I alla fall där jag gått (hos en bvc-sköterska) så får bebisen en nål mellan tumme och pekfinger på vardera hand. Skulle gissa att det är samma procedur på andra ställen med. Milo ammade jag varje gång och han sa inte ett pip, var helt avslappnad i kroppen så sköterskan lätt kunde hålla handen och liksom trycka ihop de akruella fingrarna, sticka i nålen och sen vänta någon sekund, snurra på nålen och ta ut den. Mimmi sov ett par gånger och de andra gångerna ammade jag och samma där inte ett pip, förutom en gång då hon ryckte till just vid istickandet så nålen hamnade pyttelite snett och hon skrek till men jag fortsatte amma så hon tystnade nästan tvärt. Det är enda gången det kommit lite blod så det var väl ett kärl just där. Sköterskan sa att bebisen ska vara helt avslappnad för att man ska kunna göra det på ett bra sätt så det var aldrig tal om något fasthållande av bebis. Så fort Mimmi rörde armen släppte hon och väntade ett tag och gjorde nytt försök. En behandling tog inte lång tid framförallt inte om jag kom med henne i babyskydd och hon sov under tiden.

Lycka till! Hoppas det hjälper.
Och påminn syster om att leva komjölksfritt under behandling för bästa resultat :-).

lördag 23 oktober 2010

nu kör de

Vi kollar på Simpsons här hemma förstärkta (eller jag) med alvedon. Samtidigt på en teater söderut fast norr om oss kör Marcus igång föreställningen. Hoppas det går bra (det gör det säkert). Stackarn var redigt nervös innan. Det är ju stort det där. Glad för hans skull är jag och tacksam att jag själv kan ligga här och glo på tecknat med de goaste barnen någonsin. Burr alltså för att behöva ställa sig på en scen framför en massa folk. Fast det är ju jag det. Just nu.

älskade barn här och där

I förrgår, på kvällen, när jag lagt Milo och bara låg kvar bredvid i kort vila började jag plötsligt gråta. Tårarna rann och rann, fanns inget slut. Bilderna flimrade förbi, som tvångstankar fast i bilder susade den ena efter den andra. Grymma otäcka bilder, som i en mardröm fast inte.
För fyra år sedan fick jag missfall. I 17:e veckan tog det slut, den gången. Inget föll ur mig som ordet antyder, utan jag var tvungen att under en hel dag försöka krysta ut den lilla knappt 20 cm korta bebisen ur mig. Mitt andra efterlängtade barn skulle dö innan hon hade blivit till. Livmoderhalsen hade öppnat sig obemärkt och vattnet hade gått. The end. Fastän hon levde. Hjärtat slog sina slag när läkaren kollade en sista gång.
Det trodde jag inte sa hon och stängde ner skärmen, men utan vatten så här tidigt kommer det inte att slå länge till.
Jäkla envisa hjärta. Jag ville att det skulle ha stannat redan. Ville inte en gång till krysta och föda fram ett (alldeles för litet) barn till döden. Mindes så väl Dantes hjärtslag ett halvår tidigare. Du dunk, du dunk lät det tills jag födde honom och den var det bara du------------------

Det går tid utan att jag tänker på det, men sen plötsligt kommer bilderna. Bilder på hur jag krystar och krystar, på blodet som forsar ur mig, på hur jag svimmar, hur jag blir buren upp i sängen (även om jag var avsvimmad och inte såg det då) och till sist bilden på klonk, det där ljudet när en liten 20 centimeters bebisbörjan slår i stålpottans kant. Kom den? frågar jag förvirrat men vågar inte kika ner. Barnmorskan nickar och letar reda på en sax och de där sekunderna jag sitter där och känner bebis hänga kvar fast i mig, i mamman, är långa och bilderna så otäcka.

I förrgår kom de över mig igen. Och jag grät. Tyst. Länge. Med Milo bredvid och Mimmi i sin vagga.
Den 21 oktober 2010 blev jag drabbad av 22 oktober 2006. Igen. Den där dagen, dagarna, det började ju redan dagen innan finns för alltid i min kropp. Den minns det jag försöker glömma och då gråter jag så det onda spolas bort och det gör det. För nu. Jag kommer gråta igen, men det är inte farligt.
En älskad och efterlängtad Liten fick aldrig stanna, hon flyttade in i mitt hjärta och värmer det därifrån. Milo och Mimmi värmer istället både här och där. Mina underbara små barn som stannade. Har inte ord så starka som kan förklara den tacksamhet och kärlek jag känner för mina små som finns hos mig och när bilderna hade susat klart pussade jag på Milos kind och kände vilken lycka det är jag lever.
Nu sover de igen, båda två och jag längtar till det där knorret som meddelar att nu är någon vaken.

jag och utlottningar

Det finns en anledning till att jag inte har tävlingar och utlottningar för ofta på bloggen. Dels tycker jag synd om de som inte vinner och får dåligt samvete och dels blir det så knasigt eftersom jag är sent ute med det mesta.
Nu verkar det som att jag blir sittande här hemma med två sycken biljetter till kvällens premiär eftersom jag i min iver tog bort kommentarerna till utlottningen som inte "vann" då jag lovat att inte publicera mailen...
I alla fall. Eftersom jag tjatade till mig biljetter att lotta ut så vill jag gärna att de också blir använda.
Så:
Du som vet med dig att du kan och vill se föreställningen med Birro och Hussey ikväll, skicka mail till mig på finnjonna1@hotmail.com så fixar jag din entré. Två biljetter till första bästa mail.
Puss.

missa inte

Kan inte lova att denna kommer sjungas ikväll men frontmannen i den stora hatten är ingen mindre än Wayne Hussey himself och fina låten, Severina, är den vår vackra dotter är döpt efter. Vad ska man säga? Videon kunde varit coolare men då är det mycket från 80-talet som kunde ha varit det, he he. Wayne har skippat läppstiftet och långa håret men rocken kvarstår.



Ni som är friska, missa inte rockpoesishowen med Birro och Hussey ikväll (eller imorgon) på Södra Teatern klockan 19:30.
Det finns biljetter kvar.

Artikel i Folkbladet.

sjuuuk

Jag och barnen är hemma i Norrköping och missar tyvärr premiärpulsen ikväll. Buhuu. Jag mår inge vidare idag heller men tror inte att det kommer bli mycket värre. Brukar klara mig rätt lindrigt undan i förkylningstider och så också nu. Tror jag. Intalar jag mig i alla fall, men någon Stockholmstripp orkar jag inte.
Marcus är på väg upp men kommer hem en sväng igen innan morgondagens föreställning, vilket är skönt.

Och appropå ikväll. En ny vinnare har utsetts då Pillargontanten var tvungen att packa älgkött idag. Jesper ska köpa en cool mössa för pengarna och kapitulera inför det faktum att frisyren blir mosad därunder. Men hellre det än att frysa hjärncellerna av sig tycker jag :-). Grattis Jesper!

fredag 22 oktober 2010

and the winners are...

...Pillargontanten som får två biljetter och ska lägga pengarna på en god middag tillsammans med maken i Stockholm (jag vill gärna veta sen vad som åts :-)) och Simona Di Giorgio, två även till dig, som behöver massage för sin onda rygg och en öl bara för att (drick en god eller två). Grattis ni båda och de ni tar med er!
Tyvärr ses vi inte då jag har feber just nu och mår som en full askkopp. Alltså full med fimpar, inte på sprit även om den senare nog inte heller mår så bra...

Tack också alla ni andra för bidrag. Hade gärna delat ut fler biljetter men det kan jag inte. Kanske kommer nya chanser till övriga föreställningar ute i landet om jag tjatar snällt. Håll utkik.

design a'la mig

Tröttnade nyss på min garderob, eller snarare det faktum att inget därinne passar längre och att jag är en sådan typisk samlartant som inte vill slänga något, ens när saken helt klart gjort sitt, så jag tog saxen i egna händer och klippte sönder ett gäng tröjor och tunikor. Bara sådär. Ritch rakt av nerifrån och upp en bit på framsidan. Och vips så har jag nu flera tygstycken att ha på mig för dessa sönderklippta varianter funkar kanon på amningslinnerna jag hamstrat åt mig från HM. När inget sitter åt känner jag mig inte så tjock (dessutom ger en A-form på överstycket en snyggare hållning på alla sätt) och så är det, detta är det stora plusset i projektet, mycket lättare att hiva fram tutten vid behov.
När amningstiden sen är över och jag förhoppningsvis lite nättare igen kommer jag lättare kunna slänga dessa trasiga plagg och därmed få mer plats i garderoben. Bra va!

Nu ska jag kolla upp lite behandlingar inför nästa vecka. Två tänkte jag börja med. Vad tror ni, fotvård och massage eller ska jag lyxa till med manikyr och ansiktsbehandling? Världens bästa pappa ser till att den lika bra mamman mår bra och nästa vecka är det dags för lite skön Jonnatid.

torsdag 21 oktober 2010

utlottning


På lördag är det premiär i Stockholm. Vi ska dit är det tänkt. Kanske inte se showen just där och då (svårt med två små) men bara finnas där mitt i vimlet och känna premiärpulsen som lär vara hög. Marcus är redan där och gör vad som synes -repar, med sin polare Mats och ungdomshjälten Wayne. Hur coolt som helst.
Det blir stand up, poesi, rock och lite annat om man ska tro de insatta och premiären körs som sagt i Stockholm och Södra Teatern. Lördag it is dags, klockan halv åtta och sen bär det av runt lite här och var.

Nu har du chansen att få biljetter till premiären. Just Du och så Du. Två var får ni.
Fyra sammanlagt lottar jag ut här (eftersom det alltid kostar så jäkligt att gå och se bra saker. Nu är det ju så att det här antagligen är värt varenda krona men kanske är det ändå så att det finns annat du behöver kronorna till och tänker att fan... och då är det ju klockrent med en utlottning här istället. Eller hur?) 
Det enda du behöver göra är att skriva kort vad du istället ska spendera de 275 kronorna på som du sparar genom att få biljetter av mig. Skriv i kommentatorsfältet och glöm inte ange namn och din mailadress. Dessa kommentarer är för mina ögon endast.
Så shoot, låt fingrarna valsa så kanske vi ses på lördag.
Imorgon meddelas vinnarna.

Övriga turnestop ser ni här.

onsdag 20 oktober 2010

eländesjäklaskittand

Gick ju inge vidare det där.
Störande.
Gjorde alltså skitont hos tandläkaren. Igen. Min tillfällliga lagning har försvunnit helt vilket ledde oss tillbaka till ruta ett och därifrån kunde vi inte ta oss någonstans då det gjorde ont som fan. Det skulle inte göra det så jag blev inte bedövad men det gjorde det ändå och då var det försent för bedövningen. Det är antagligen nåt skit som gått ner i roten och inte kan plockas ut eftersom det ilar satan bara man nuddar lite i hålet. Kul? Nej.
Nästa vecka ska ett nytt försök med massa bedövning göras men risken är väl att det är inflammerat igen och då tar inte bedövningen, som sist, och i sånt fall ska jag till någon annan specialistsnubbe som ska hjälpa mig eftersom min tandläkare inte riktigt vet vad göra härnäst för sånt här elände ska det inte vara med en tand.
Alltså fan.
Visst, det finns mången problem större än detta men vad jag är trött på gaddstrul. Varit fem gånger och blivit pillad i käften sen juli och den akuta värken som jag inte kunde ta tabletter mot, men inget är bättre. Eller jo, värken är visserligen borta men jag är inte ett dugg närmare en hel tand, snarare längre borta. Om ni minns så ramlade ju halva tanden väck och jag råkade svälja den (bara det liksom, vad fan är det här för dålig tandkomedi?) så nu finns bara halva kvar och spökar järnet med mig.
Ja. Får väl försöka se det roliga i det, vilket är svårt då jag bara gråter i stolen. Tycker det är jobbigt som fan med tandläkarbesök sen min käke hoppad eur led under ett för sju år sedan och det är väl knappast mycket roligare nu.
Skit.

att välja pest

Den bloggtorka som kan upplevas här beror delvis på datorn som ju uppenbarligen är på väg att självdö.
Utan fungerande USB-portar kan jag inte ha musen igång (den till datorn) vilket medför att markören liksom den text jag får ur mig konstant liksom hamnar överallt då min touchpad är gräsligt överkänslig och jag hela tiden kommer åt den med mina fnasiga handflator. Detta är mycket enerverande och därför känner jag inte för att skriva så mycket till framförallt mitt eget förtret. Sen är det ju tråkigt nog att jag inte kan ladda ner bilder från kameran (datorn är så gammal att minneskortläsare saknas) för en viktig del av bloggen är ju såklart foton på det jag skriver och de jag bryr mig om.
Måste ha ny dator.
Men.
Om en halvtimme ska jag till tandläkaren och fixa färdig skrottanden och det till en alldeles för hög kostnad, så hur ska jag ha råd med dator är den stora frågan. En fråga jag ska fundera på när jag ligger där med munnen full av främmande fingrar. Fy fan. Gillar det inte. Hellre gynbesök faktiskt. Även om muttan full av främmande fingrar inte heller lockas värst. Pest eller kolera liksom. Idag blir det pest.

måndag 18 oktober 2010

på tal om vackra finska barnsånger

Här kommer en gammal favorit, Sininen uni -Blå sömn.

för den som undrar


Maan korvessa kulkevi lapsosen tie.

Hänt' ihana enkeli kotihin vie.
Niin pitkä on matka, ei kotia näy,
:vaan ihana enkeli vieressä käy. x2 
On pimeä korpi ja kivinen tie
ja usein se käytävä liukaskin lie.
Oi, pianhan lapsonen langeta vois',
:jos käsi ei enkelin kädessä ois'. x2

Nu tycker ju jag att finskan är mer poetisk och liksom roligare som språk för man kan göra mer med orden än i svenskan så en bra översättning är lite svår för mig att göra men ungefär så här går de två första verserna vi sjöng på dopet, rent innehållsmässigt.

Ett barns väg går genom snårig skog
en underbar ängel går med henne hem
Så lång är vägen och hemma långt borta
:men en underbar ängel bredvid henne går. x2

Mörk är skogen och vägen full av sten
och stigen kan ofta hal vara
Oh, barnet ramla hade kunnat
:om hennes hand inte vilade ängelens hand. x2

Typ.
Men fin är den :-)

lite pics tagna av farmor

Så står vi samlade, lilla familjen och finaste faddrarna.


Mimmi med prelle som var mycket bra.

Psalm ska sjungas och Milo vet hur.
Lite bilder. Tyvärr är ju min dator fortfarande på randen till nödslakt så jag kan varken ladda ner eller upp några foton från min eller annans kamera. Men som tur är fick jag lite på mail från kära svärmor idag som hon hade tagit vilka som vanligt är kanonbra så var så goda.

söndag 17 oktober 2010

day after dop

Mimmi Severiina Elda Birro, vår älskade dotter, döptes igår inför familj, faddrar och några vänner.
Mimmi ska hon kallas, lilla tjeja och hon var så fin hela dagen, precis som alla andra dagar med. Storebror Milo var en tuffing där fram i kyrkan och njöt av festen efteråt. Han älskar ju fester och folk vår kille och visst var det en lyckad tillställning. Buffén vi hade fixat bestod av fransk potatissallad, grekisk sallad, bön och sellerisallad, marinerad kycklingfilé, rökt ytterfilé, gravad lax, tzatziki, hummus, focaccia och brytbröd med ton av morot. Till detta dracks loka och lättöl. Efterrätten bestod av mormors tårtor och kaffe. Som försnacks bjöds det på lite tonfisk- och avokado/kalkonsnittar till fördrinkar av cider och pommac. Allt var mycket gott även om jag själv var med på många hörn, i andra hörn fanns Päivi och min mamma som jag tackar till tusen för! Men nästa gång jag arrangerar fest ska jag nog hoppa buffémakeriet och köpa nåt klart, eller så har jag glömt stressen och bara kommer ihåg det roliga, fast helst gör jag mat till någon annans fest. För det är ju kul, fast inte när man samtidigt själv ska amma och försöka underhålla en vild storebror och liksom vara en del av mittpunkten. Nej, hellre då bara fixa käket.
Tack alla ni fina som var där och förgyllde vår dag! Tack ni som var med i tankarna! Tack bästa faddrarna och tack prästen Maria! Tack också för alla gratulationerna och tankarna här på bloggen.

Nu ska vi ungås lite och äta rester. Någon som vill ha?

Kram!

fredag 15 oktober 2010

dan före dopdan

Har ikväll svettats i samma takt som potatisen till salladen kokat sönder men nu är allt under kontroll. Nästan iaf, en hel del kvar att fixa men det fixar sig. Nog. Hoppas vi. Jag. Morgondagens pingla vill iofs inte sova och jag är för uppspeedad för att göra det även om jag så borde, i några veckor helst. Istället sitter jag här och lyssnar till svärfars snarkningar som just nu faktiskt verkar närmast rogivande.
Väntar förhoppningsfullt på första gäspen för när den kommer borde ett gäng till snart hänga på. Brukar ju funka så. De spelar liksom svårflirtade och vill inte alls när man ber dom, men så fort en visar vägen är resten där och flåsar den första i nacken, jobbigt nog i vissa sammanhang, men just nu vill jag bara gäspa, så komsi komsi jag väntar på er.

Nej, det är konstigt. Har borstat tänderna, gjort mig redo, skakat käke och lockat mig blå men inte en gäsp nånstans.
Ha ha, precis där kom den. Så där ja, nu bara vänta på resten. God natt.

torsdag 14 oktober 2010

idag...

...har vi fixat klar halva buffén till helgens kalas. Känns mycket bra och det kommer smaka ännu bättre.

...kan jag konstatera att min tumme är som fastklistrad i röven. Inte ens trots att telefonen larmar lyckas jag ringa till sjukgymnasten. Vadan denna tröghet?

...är jag tacksam för att akupunkturen verkade efter sju behandlingar, blev bättre redan efter några stycken och sen riktigt bra men med vissa bakslag, som ikväll. Fast det är nog ersättningens fel. Mimmi hade råkat få den vanliga och då det inte är första gången efter den som hon får ont är det bara att stoppa undan den helt och fortsätta med mjölkfria varianten ett tag till. Men oj vad glad jag är att det inte längre är detta skrik varje kväll. Pust. Aku rules!

...har jag beslutat mig för att köpa ny dator snarast, även om jag inte har en aning och vart pengarna ska komma ifrån med tandläkarbesök om en vecka. Runt 8000 tror jag det skulle handla om då. Jihaa.
(ordning och reda, lån på fredag, ha ha, har ju kredit på onoff kom jag på :-))

onsdag 13 oktober 2010

maan korvessa kulkevi...


En lite rockigare och något långsammare variant än den som vi ska sjunga. Men så fin den är.
Handlar om skyddande ängel som håller sin hand i barnens hela livet ut.
Det blir lite sorgligt inte bara för att den är vacker och fin utan för att man påminns om de små som aldrig fick chansen att hålla den där handen...

inför dop

Har precis haft prästbesök här hemma och planerat lite inför dopet på lördag. Ett par mycket fina psalmer är utvalda samt en underbart vacker och vemodig (såklart) finsk barnvisa som ska sjungas av de som kan. Jag har tränat lite på sången nu eftersom det var länge sen sist och mina händer kommer vara fulla av Mimmi när det beger sig så att ingen fusklapp får plats nånstans, men alltså oj vad den är vacker. Kan inte sjunga mer än ett par rader innan jag bölar för fullt, så kanske borde jag hålla trutalainen och låta andra tralla. Vi får se.

tisdag 12 oktober 2010

humor?

Jag höll mig för skratt, minst sagt, när konduktörskan snällt informerade mig om att tåget vi satt på inte skulle till Norrköping utan till Göteborg. Tji fick jag som för en gångs skull kom tio minuter före avgång till plattformen.
Såklart hoppar jag på det tåg som står där utan en tanke på att det tio minuter senare kanske står ett annat, rätt tåg som är det jag borde hoppa på. Eller hoppa och hoppa, med barnvagn och två barn däri hoppar man inte så mycket.
Vår blixtvisit till Stockholm blev därmed inte så mycket blixt som ett väldigt segt dragande runt i Katrineholm och för andra gången svor jag på att aldrig resa ensam med två små barn. Fram tills min envisa hemresa solo hade vi det åter mycket trevlig allihopa och visst höll mungiporna på att mötas nånstans på hakan där ett tag, men nu efter att ha fått ältat eländet ett par gånger med Marcus kan jag nästan skratta åt det.
Fast bara nästan.
Eller vänta. Nu skrattar jag faktiskt.
Moahahahahahaa...

söndag 10 oktober 2010

två månader sen



Som en krigare på väg att vinna ett krig kände jag mig i hissen på väg upp.
 



Inte längre så kaxig, men redo.
 

 

Första underbara mötet med vackraste dottern.

Två månader blev hon alltså idag, min käraste Plutt. Mamma älskar dig!

hurtig terapi och smalare midja(?) en grå höstsöndag

Lite trist höstväder denna söndag, men det ska vi nog få ändring på. Inte kanske vädret i sig men det vädret kan föra med sig -den gråa känslan av blä. Alltså inget blä idag alls. Blä är förbjudet från nu.
Ett lite försiktigt glädetjut denna dag är att jag tror banne mig mina plankövningar gett en aning av resultat. Kanske, kanske kan det vara så att sladdret är på väg att dra ihop sig och visst är sladder en petitess i det stora hela men ni anar inte vad glad jag blir av tanken att kanske kunna bära mina "tjockejeans" i slutet av nästa vecka. Tjohoo. Bye bye mysbralls. Vågar inte gå så långt som att prova de riktigt än men blir mycket inspirerad att lägga mig i planka ikväll med.
Kommande vecka ska jag kontakta sjukgymnasten så jag får ordning på ryggen så att jag sen i december ska kunna fortsätta med träningen. Hoppas jag får klartecken tills då att köra både afrikansk dans och zumba som jag tror de börjat med på sats. Härligt. Börjar min svettfobi till trots se fram emot att få hoppa och skutta järnet bland alla andra.

I eftermiddag ska vi nog gå en sväng till Milos favoritmuseum så han kan gå runt på barnutställningen och skratta. Vet inte hur många gånger vi varit där men det är lika roligt varje gång så varför inte favorit i repris. Själv vill jag se deras amningsutställning och drick en kopp något gott och fira mitt eventuellt mindre mellanparti med något kladdigt och brunt. Som sagt, det får ju inte gå för fort :-)

Hoppas ni får en skön och lugn söndag!
(Och kom ihåg ifall ni liksom jag har tendens att dras ner av trist väder: Det är tanken som styr känslan och tanken styr du. Tänk om, tänk nytt och kanske det grå inte stör så mycket längre. Värt att testa iaf.
Tack terapeuten!)

lördag 9 oktober 2010

drömma hus

Har slötittat på husannonser nu på förmiddagen. Visst skulle det vara trevligt med lite trädgård, mycket lite. Är inte alls förtjust i gräs och mylla och visst att Marcus envisas med att erbjuda sina gröna fingrar till tjänst om en eventuell gräsmatta skulle bli aktuell, men nja, en liten trädgård -om något.
Nu är det ju så att jag samtidigt känner att aldrig mer flytt och så trivs jag väldigt bra i lägenheten som just nu är vårt hem.
Men så har vi ju det här med allt strul.
Jag börjar bli förgrymmat trött på Hyresbostäder och deras gapande apati. Igår efter platt- och rökincidenten ringde jag dit och frågade vems ansvar det är att det finns fungerande brandvarnare i lägenheten och fick svaret att det var deras. Tjejen jag pratade med lovade att de skulle komma på eftermiddagen och byta ut eller kontrollera felet för vadå vänta över helgen? Det kan ju börja brinna även när kontorstiden är över. Hursomhelst så kom ju såklart ingen, trots löftet.
En annan sak som vi har önskat få åtgärdat är att det i somras (juni) plötsligt ramlade ner en 10 x 5 cm stor murbruksbit och lite grus från balkongen (eller facaden) ovan rakt ner på våran, några decimeter från Milo där han stod. Såklart ville vi att de skulle kolla så inte mer var på väg att ramla ner men då var det semestertider och svårt att få till något, men nu? Vad skyller de på nu? Ingen aning, inget blir iaf gjort och det trots att man ringt ett par gånger och undrat. Får väl vänta att det ramlar ner nåt mer som kanske gör skada så rövarna lyfts på kontoret.
Dessa saker tillsammans med lite annat och en konstant ickefungerande hiss som är vår enda väg in och ut från lägeneheten när vagnen och barnen är med, vilket är oftast gör att man blir trött. Eftersom vi inte har något riktigt trapphus, bara en smal och brant spiraltrapp som en andra (nöd)utgång, (vid brand till exempel, fast utan brandvarnare lär vi ju iofs inte behöva den) så är vi, framförallt jag väldigt beroende av hissen och nog ska väl den kunna fungera mer än några dagar i taget? Det är ju bl a därför vi flyttade hit, för hissen, fast vi trodde ju naivt nog att den var fungerande. Har pratat med hiss-snubbarna och enligt dom är allt konstgjord andning eftersom hissen och systemet är så gammalt och dåligt, men Hyresbostäder har inget intresse av att göra något åt saken, mer än att skaka på axlarna och säga att ingen annan klagar. Kanske för att ingen annan har två barn i barnvagn, kanske för att ingen annan mål i mun och vill vara "besvärlig" eller för att vi helt enkelt är så gnälligt bortskämda och tycker att vi har rätt till ett säkert boende och en önskan att kunna ta oss ut och in i vårt hem när det passar oss för den sjukt höga kostnaden vi ändå månadsvis betalar. Jag vet inte. 
Men ibland alltså, som nu, tittar jag på husannonser och drömmer om den där lilla lilla trädgården, med en gräsmatta och någon planta, utan hiss, Hyresbostäder och tjafs.



Ps. Problemet med Hyresbostäder verkar vara på konstorsplan, kvartersvärdar och andra fixare har gjort det de skulle bra och effektivt. Vill bara ha det sagt.

underbara liv

Vilken lycka det är. Två barn här, fyra i hjärtat.
Nu är det dags för mamma att sova också.
Först sjöng jag vemodiga finska vaggvisor för Milo som somnade mitt i ett napptag med sina små fingrar på mina handleder. Sen var det dags för Mimmi som så tryggt vilade på min axel när jag bar in henne till sovrummet, lade ner henne i vaggan där hon gnisslade till, sträckte på lilla kroppen och stannade till i en stunds vila.
Älsklingarna.
Så magiskt livet är ändå och jag så lycklig mitt i det.
God natt.

fredag 8 oktober 2010

bränn bränn bränn

Vi har tittat på Idol ikväll och av Milo att döma så är Linnea bäst. Klart mest dans då och applåderna efteråt var övertygande. Måste säga att killen min inte alls är ute och cyklar.

Annars har vi idag inte gjort mycket mer än varit på flykt hemifrån. Nej men på riktigt så blev jag rejält skärrad tidigare fast nu är det tack och lov bra. Kan väl sammanfatta det hela med ordkombinationerna:
Trött mamma somnar med barnen-platta på-plaströkfylld lägenhet-brandlarm funkar inte-bebis hungrig-mamma vaknar. Amen.
Och tur i oturen är väl att Mimmi blev hungrig just där och då 1, 5 timme senare så jag kunde stänga plattan och slänga ut kastrullen med smält plast (nappflaskor) och sticka ut med barnen så lägenheten fick vädras ur. Nu är det normal luft härinne och lukten nästan borta. Fy satan vad bränd plast stinker förresten.
Inget hände ju som tur är men shit vad rädd man blir när tänk omandet sätter igång. Och inte känns det roligare att veta att jag är en sån yrpannkaka just nu att jag somnar ifrån kokande kastruller. Riktig ågren ger det faktiskt. Det tillsammans med att åka till sjukhuset en dag innan jag har tid tillsammans med lite andra knepigheter på sistone får mig att starkt fundera på hur trött jag egentligen är.

En helt annan sak. Blir så less på att inte ha fungerande USB-portar och därför bl a inte kunna ladda ner och upp bilder. Har testat uppdatering och annat, men det är heldött. Kanske ny dator är enda lösningen? Bajs.

torsdag 7 oktober 2010

stockholm

Milo studerar fascinerat innehållet i minibaren efter vår joggingtur i hotellkorridorerna. Det är onekligen en spännande värld denna hotellvariant för en grabb på 20 månader.
Idag ska vi göra lite kul grejer och imorgon är det hemåt igen. Det är verkligen inte så himla krångligt att resa (en kort bit som den mellan Norrköping och storstan) med två små barn, så länge man är två stora med vill säga. Det enda är väl packningen som väger en del, ska ju ha med en del till barnen, både blöjor, mat och färdigvälling för enkelhetens skull. Fast det är det värt eftersom det som sagt väl på plats blir enkelt. För egen del har jag  bara mina mysisar, fortfarande de enda min nederdel kommer i, två tröjor eftersom jag alltid har lite kräks på axlarna och vill ibland kunna tvätta bort det men tyvärr bara ett par strumpor kom jag precis på när jag trampade i vällingen Milo just spillde ut. Nåväl. Ingen som kollar mina strumpor och imorgon kan jag byta.

Nu ropas det efter mat igen. Bäst kossan anmäler sig till tömning...

onsdag 6 oktober 2010

plankan

Packat klart. Ska iväg en sväng till Stockholm med familjen snart, vilket blir skoj. Lite ny miljö kan vara vad den här haggan behöver.

Fick svar idag på slöldkörtelprover (väldigt mycket körtelproblematik i släkten och symptom så provet var befogat) som togs igår och inga konstigheter där. Och det är bra. Men symptomen kvarstår så det är väl bara att ta tag i de på egen hand.
Ungefär som när jag lite hoppfullt frågade läkaren igår om sladdret på magen berodde på att livmodern ännu inte dragit ihop sig, men fick till svar att livmodern har gjort sitt och resten var upptill mig att jobba med. He he. Jag som gärna hade fått svaret "precis Jonna, om tre veckor har livmodern blivit sitt rätta jag och då kommer du ha ett sixpack där istället, helt utan ansträngning."
Har faktiskt kollat in mamafitness och kört lite planka och så en annan variant där jag står på alla fyra och drar in naveln mot ryggraden. Måste säga att de övningarna känns rejält så någon nytta måste de ju göra, får se hur mycket om ett halvår eller så.


En annan sak.

Jag är antagligen skitlöjlig som tar upp kommentarer jag reagerar på ibland, som nu eller då. Jag har aldrig påstått att kommentaren jag fick angående Milos läkarbesök var elak eller ovälkommen (hade isåfall inte publicerat den), tyckte bara den förtjänade ett svar och det fick den. Sån makt har jag tyvärr här, för det är ju helt enkelt min blogg och vad som skrivs eller inte skrivs är upptill mig och allt kan inte passa alla ävenom det passar mig. Kanske lät jag elak och dryg, vilket inte var meningen men jag har lite "svårt" för kommentarer där min oro för barnen eller min modersroll förlöjligas (kanske för att jag osäker eller annat) och var det görs har jag tolkningsföreträde till, med det inte sagt att de inte är välkomna eller att jag bara vill ha heja dig-kommentarer.
Så är det.

Nu ska jag packa fjällrävenkånken med. Ingen skötväska får plats på Phil & Teds eftersom Mimmi ligger därunder så vi satsade på en liten rygga som kan knäppas på handtaget, på sidan. Såg en likadan vagn på bussen häromveckan med den lösningen och den är faktiskt klockren. Nu slipper jag bära allt i min ryggsäck och sparar därmed lite baksida också. Mer om vagnen senare.

Kramar för nu. Hörs sen.

tisdag 5 oktober 2010

pekingtips

Det störde en viss anonym "icke-besserwissermorsa" att vi varit till läkaren med Milo. Hon är orolig för mig för att jag oroar mig för mina barn. Och var så god, bered dig för ett liv av oro för det är så länge jag kommer oroa mig. Det är mitt nya jobb och jag sköter det kanon. Att jag rådfrågar BVC för att min son tar sig åt något som kan vara hjärtat och läkaren där skickar oss vidare till en specialist hade jag aldrig trott kunde provocera, men dagligen lär man sig något nytt.

I alla fall.
Det jag skulle och ska skriva om var svar på Emma i Lkpg's frågor om Norrköping då hon ska flytta hit med familjen Så här, varsågod Emma, hoppas det hjälper något :)

-Hur trivs du i Norrköping?

Bra. Det är en lagomstad tycker jag, som Gävle där jag kommer ifrån. Ibland kan det dock kännas lite trökigt men då jag fortfarande är kvar efter 12 år kan det inte vara så trist, tänker jag. Eller så är det jag som är mossig.
-Hur har valt förskola?
Vi bor i centrum och valde bland de i närheten. Fastnade för ett som jag hört mycket bra om från pålitliga källor och som har småbarnsgupper 1-3 åringar och egen kock.

-Vet du något om förskolorna i Ektorp/Vilbergen?
Nej inte värst. Men har kört förbi Kättsätters fsk och det ser väldigt mysigt ut där det står gult och fint på gräset. Grupper därifrån vet jag brukar vara på Kulturkammaren och se barnteater vilket är ett plus tycker jag.

-Är det svårt att få förskoleplats?
Tror jag inte. Vi fick förstahandsvalet iaf.

-Jag är föräldraledig, hur blev det nu med de 15 timmarna på förskolan som jag vet att du skrev en del om? Är det fast 3 timmar fem dagar i veckan på varje förskola, eller var det tvärtom - 5 timmar 3 dagar i veckan? Är tiderna styrda?
Det verkar vara olika. På vårat ställe har de som regel 3 h 5 dagar i veckan men de var mycket öppna för diskussion och ville lösa det på bästa sätt för alla, så nu har vi mån-ons 5 h per dag istället. Funkar kanon!

Hoppas du blev något klokare.

Sen finns det öppna förskolor som är mycket trevliga att vistas på. Ibland kan det vara lite svårt att mötas där om man kommer själv och har behov av att socialisera sig, nya mammor är inte alltid så öppna, mig själv säkert inkluderat, men jag tycker inte det gör något. Det finns alltid någon som man kan prata med och förskollärarna är trevliga. Hemgården och Stallet i stan är favoriter och Fenix mot söder likaså.
Bra fik att vistas på med tanke på barn och vagnar är framförallt Café och Våffelmakeriet på Sandgatan, vid vattnet. Lekhörnan där är Milos favorit och så har de mycket mumsiga våfflor!
Arbetets museum i industrilandskapen har förutom roliga utställningar (just nu en som Milo älskar att springa runt på även om den riktar sig till lite större barn) ett fik med massor av gott att äta så inte kilorna börjar rasa :-) och alldeles intill en öppen lekstuga med tåg, tågbanor och böcker.
Waynes i city har ju supergod latte och även om det är lite trångt är personalen alltid mycket trevlig och välkomnande mot barn och barnvagnar.
Espresso House på Drottninggatan är lättillgängligt på vardagarna (genom banken) för barnvagn och får man plats i de få fåtöljerna är det härligt, annars kunde stolarna vara skönare. Goda muffins har de också.
Pappa Grappas fik på Ga rådstugugatan är också mycket smidigt att rulla in på, de har dessutom stans bästa "riktiga" pizzor (Astis på samma gata är nog i samma klass faktiskt) så här kan man hitta mycket gott att mumsa på.
Sen måste jag bara vuxentipsa om Knäppingsborg och fiken där. Mimmis visthus är toppentrevligt och har de bästa sopporna i stan och massor av annat gott till både stora och små och man kan faktiskt komma upp med hiss nu är uteserveringen börjar bli ett minne blott så ta med barnen hit med.
Bagarstugan i samma område är übermysigt, framförallt loftet högst upp och de är för vuxna eller stora barn då inga hissar finns i närheten.
Fiskmagasinet är inget fik men nog stans bästa restaurang. Sanslöst gott! Det kostar iofs, men man kan hitta goda saker för runt 120-180 kronor och det är väl inte billigt direkt men ändå ok om man nu ska ut och äta lite godare. Laktritsbruleen är en smaksensation och måste testas! Ja det vet ni som läst mig ett tag. Appropå preventivmedel, att njuta den bruleen är det säkraste sexet jag kan komma på, för satan i gatan vilken älskog som idkas i munnen på en när den gör besök däri. Mums.

Ja, det får vara det om Norrköping det.

Nu börjar jag närma mig säng.

läkarbeök x 2

Igår var jag med Milo hos en specialist på barnmottagningen. BVC-läkaren skickade remiss dit då Milo ett bra tag nu pillat på sitt vänstra bröst i tid och otid och vi hade lite oroligt börja undra varför. Underbara nyheter hursom var och är att EKG eller de andra kontrollerna inte visade någonting mer än på en väldigt frisk liten pojke som antagligen bara har valt just det vänstra bröstet att pilla på när han liksom vill gosa till det. Ungefär som när han pillar på våra handleder. Han kanske känner pulsen och sitt hjärtslag vår framtida lille läkaren. Skönt!
Redan innan Milos koll rusade jag till sjukhuset en sväng (som om jag inte rusar nog) med Mimmi för att gå på efterkoll och fick då veta att det inte var förrän idag, så en ny tur är avverkad och jag efterkollad. Såg bra ut allting och jag är redo att bli gravid igen!
Ha ha.
Nä då. Samma skämt som jag körde på Marcus. Vet inte om han var road. Fick recept på p-medicin (för en ev ny graviditet får vänta sina år nu) och ska väl ta och hämta ut dom när jag känner mig inspirerad. Detta amningsmaraton jag lever och hormonerna det för med sig lämnar mig torr som en öken vilket torde vara preventivt så det räcker ett tag till, men bra att ha lite piller att ta till sen när lusten börjar pocka på.

Nu ska jag och Mimmi (jo men visst blir det Mimmi, det är det enda som käns rätt) hämta Milo och sen ska vi museum för fika och skoj med Jess.


Håller tummarna hårt Carina! Och det kommer gå galant :-)

söndag 3 oktober 2010

suga på den här karamellen

Det verkar som att vi börjar bli klara vad gäller vår dotters namn. Den 16:e är det dop så jag tycker vi är väldigt tidigt ute :-).
Måste fixa pass till de små också och för att göra måste hennes namn först registreras och sen tar det ju sin lilla tid. Ska ju i januari åka på solsemester til Kanarieöarna och vem vet om vi redan i år blir sugna på en liten testtripp neråt Europa så det känns lite brådis.

Jag känner mig oprovocerat glad idag. Solen skiner och det kan vara det. Mimmi har sovit bra tre nätter i sträck, vilket lämnar mig något mer utsövd med och det kan vara det. Jag lagar och äter bra egenkomponerad GI-aktig mat utan lök och mjökprodukter och det kan också vara det eller så är det alla de saker jag faktiskt tror jag kommer kunna uträtta och göra i och med mitt liv framöver som gör att jag känner mig på liksom. Såklart gör mina underbara små älsklingar mig glad alla dagar även när de inte gör mig det men nu känns det som att det är ännu mer bra saker i görningen. Och den här känslan ska jag hålla fast vid ett tag nu. Härligt.

lördag 2 oktober 2010

punktbantning

Har fått veta att det inte går. Punktbantning alltså och det gör mig ledsen.
Jag är inte så bekymrad längre över mitt sladdriga mittparti även om det är trist att jag inte får plats i annat än mysbrallor och mammatights just nu, men bekymrad? Nej. Istället har jag upptäckt att mina vader tjockat på sig så pass att de inte längre går att stoppa ner i mina fina stövlar och vad är det som är trevligt med höst om inte just det faktum att man kan ha stövlar, men om man inte kan det, ja då är det inte längre kul. Och till det hör att stövlarna kostade i mina mått mätt en smärre förmögenhet förra året så jag överdriver inte om jag säger att jag är molto irritato (typ) för att inte kunna tränga in i de fina längre.
Hade en liten tanke på att banta vader genom att på något sätt stå och trampa runt på tårna ett tag eftersom jag inte ännu vill ge upp goda kakor och annat snask, men fick sen höra att det nog inte kommer lyckas. Man kan inte punktbanta sa Jess och jag såg för min inre syn stövlarna stövla bort från mig.
Fan.
Har ca 15 kilo kvar till min vikt innan graviditeten och jag orkar inte ta tag i det riktigt än men vill ändå kunna gå i stövlarna. Hur göra? Hösten har visserligen precis börjat men jag är rädd att kanske vaderna inte kommer kunna bli mindre alls, även om jag blir det framöver. Kanske är stockarna här för att stanna?
Suck.
Ska nog gå på tår i alla fall, mirakel sker ju.

I natt sov bebis mycket bra igen :-)

fredag 1 oktober 2010

och en god natt blev det

Jomenvisst. Varannan natt bra. Så är det visst. De dåliga har bara råkat hamna på mina solonätter, vilket ju liksom gör det hela än lite mer dåligt, men men.
Inatt sov båda gott och så också vi stora.
I förmiddags var jag med Mimmi på sista nålpasset och så här sju behandlingar senare måste jag säga att det verkar hjälpa. (Ta i trä.) Skrikperioderna är absolut färre och inte alls lika skrikiga. Det är så tydligt när hon gråter av smärta eller om det bara är lite allmänt obehag, hunger eller annat "normalt" och jag är så glad om åtminstone magen kan få vara ifred nu. Lite mer iaf. Vi fortsätter med mjölkfri ersättning på kvällarna och amning andra stunder, jag skippar fortfarande lök, kål, bönor etc och mjölk så gått jag kan, liksom lakrits som är min annars vardagliga last (snyft). Nästa vecka kan jag börja med mjölk i små mängder igen och jag tror ju inte att det är någon mjölkproteinallergi det handlar om, men man ska visst ta det lugnt med det vita guldet under akupunkturbehandling så det är vad jag gjort.
Hoppas nu att nätterna blir mer såna som det var i natt. Vad underbart det skulle vara. Som jag tidigare sagt, jag lever på hoppet och naiv som jag är tror jag att det är precis så som det kommer bli. Härligt va.

Nu ska jag fixa klar maten. Mjölk och lökfritt och jag har ju så bra recept, fast fan för USB-portskiten.
Nåja.
Kram.

god natti natti

Ingen krasch än och bilderna (tror jag fått med alla) är sparade på CD. Ska kolla imorgon om jag fattar det där med drivrutiner och annat.

Igårkväll var jag så lycklig där jag låg mellan mina två underbar barn redo att sova kanske två timmar i sträck. Hade lagt min ribba lågt tyckte jag efter det där mastodontpasset natten innan. Grät en skvätt lyckotårar till och med då det kändes så sanslöst magiskt allting, att bara finnas där med en älskling bredvid sig och en annan i vaggen på andra sidan. Världens lyckligaste människa, det är jag det. Var jag.
(Är såklart fortfarande)
Sen började det.
En vaknade. En till. Båda skrek och somnade om vartannat och den inte helt genomlyckade proceduren upprepades minst en gång i timmen resten av natten. Den fina magiska känslan försvann och jag sadlade om till vrak. På morgonen, efter inte många blundstunder för mig var jag som någon skrev redo för psyket. Helt färdig i kropp och knopp. Orkade inget. Men det var "bara" att rycka upp sig. Efter en kopp svart kaffe skrattade jag nästan åt eländet och det underbara som lett dit. Snacka om att pendla mellan ytterligheter.
Det bra är att Mimmi åtminstone inte verkade ha så värst ont i magen, det var helt enkelt något annat som bråkade med hennes sömn och jag tror det stavas Milo som sov mycket oroligt stackarn.
Nu vankas säng och naiv som jag är hoppas jag igen på massa sömn för mig.
God natt till er med!