onsdag 25 januari 2012

en tanke till kaffet




Barnen lämnade på förskola, maken på jobb (eller han gick dit själv).
Sitter på ett kvarterskondis på väg hem och äter leverpastejmacka och dricker kaffe, då inget liknande hanns med i morgonrusningen bland tårar och frustration.
Just mackan och kaffet känns och smakar bra.
Annat är det med annat.
Ska ta och rensa i de känslorna asap för jag mår inte bra av att tycka att jag bara är ett slappo som inte gör eller på länge har gjort nåt vettigt och absolut inte förtjänar att nu ägna dagarna åt till att lyxplugga i lugn och ro. Ändå tycker jag så.
Eller det känns som jag tycker så.
Och det är helt knäppt!
Vet att jag gjort och hela tiden gör massor, vet ju det, viktiga saker, det viktigaste. Men känslan är en annan.
Trött skulle jag bli om jag inte redan det vore.

Är det någon som känner igen sig i dessa "värdelös-känslor" så här postföräldraledighet?
Är det kanske helt normalt att inte riktigt veta sin plats, vara förvirrad och känna att man sista tiden inte gjort nåt fast man som sagt samtidigt vet att man gjort det bästa -varit med barnen? Och nu känna stress att uträtta något viktigt, vettigt och gärna få multum av uppskattning för det?

Nånstans känns det som att tidigare nämnda syssla, det här med att vara med barnen i dessa tider, framförallt när vi kvinnor gör det, inte är särskilt mycket värt enligt någon. Förutom för barnen! Och kanske mannen som under tiden kan jobba, försörja familjen och vara duktig på det. I det stora hela har mycket känts rätt otacksamt.
Under hela min föräldraledighet har jag varit kluven och känt att kanske borde jag... Nåt annat? Eller inte?
Utifrån har det kommit glåpord och skit (tillräckligt för att det har känts och gjort ont), vissa kvinnor tycker man är ett offer, tycker synd om, andra att man är bortskämd och lat och borde veta bättre än att gnälla när det varit motigt.
Bla bla...
Hursomhelst, vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Kaffet är slut nu och jag ska hem och göra nyttigt.
Typ.
Eller inte.



6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Jonna!
Allt är väl relativt och individuellt, så även skuldkänslor och prioriteringar. Är själv inte förälder så jag tänker inte ge mig in i diskussionen om föräldraskap. Reagerar dock på din formulering "att lyxplugga i lugn och ro." Jag kan i och för sig hålla med om att det kan betraktas som en förmån att få ta del av högre utbildning på universitet och högskola, som hos oss i Sverige dessutom är gratis och dessutom studiemedelsberättigande. När du däremot skriver att du "absolut inte förtjänar att nu ägna dagarna åt att lyxplugga i lugn och ro" framstår det dock som att du betraktar dina planerade studier som en form av lyxtillvaro man glider igenom och som dessutom stjäl tid från något som du och/eller andra anser vara av större vikt. Studier är faktiskt hårt arbete, om än oftast roligt, självständigt och flexibelt. Nivån och studietakten bestämmer du dessutom själv - helfart, halvfart, en kurs som du kanske endast vill läsa av intresse utan att tenta av poängen, alla möjligheter finns! Började själv för några år sedan läsa enstaka kurser mellan mina frilansuppdrag, bara för att jag tyckte att det var intressant med andra perspektiv på det jag jobbade med i praktiken. Är idag, 300 poäng senare - utan att på något som helst sätt haft detta som inledande målsättning - forskarstuderande, alltså anställd som doktorand, i ett av mina två huvudämnen. Mina råd är alltså - lyssna på din intuition, välj kurser du är genuint intresserad av, betrakta studierna som ett arbete (dessutom oftast ett väldigt roligt och stimulerande sådant), gör en egen realistisk plan för hur du lägger upp arbetet (helt enkelt exempelvis vilka moment du ska läsa och/eller skriva under en viss dag) och, om du bestämmer dig för att du vill ta kurspoängen, lägg fokus på ett kursmoment i taget. Det är dessutom helt okej att kugga på en tenta, man kan faktiskt göra om den! Det är klart att du fixar detta - om du nu vill :o)!!!

/Bella

Anonym sa...

Hej Jonna!
Hoppas allt är väl med Dig och med Din älskade familj.
Jag önskar Er från djupet,djupet av mitt hjärta ett fortsatt lyckligt liv tillsammans.
Ta väl hand om Dig och familjen!
Lycka till med allt!
Många varma kramar till Er.
F

Anonym sa...

Hej Jonna!
Hoppas allt är väl med Dig och Din älskade familj.
Jag önskar Er från djupet,djupet av mitt hjärta ett fortsatt lyckligt liv tillsammans.
Många varma kramar till Er.
F

Anonym sa...

Jag känner igen det du beskriver, känslan av att man borde göra något vettigt istället för att "bara" vara med barnen. Med två barn och längtan till landet valde jag bort yrkesarbete. Istället blev det två barn till och mikrobonderi. Maken fick jobb och jag var hemma i nio år totalt. Min uppgift var att få allt att fungera och de fåtaliga pengarna att räcka till. När den minsta var tre började jag plugga på deltid. Totalt sett har jag hunnit med att, förutom att vara med barnen, plugga fem år på högskola, höja min lön med 30 % och slutligen starta eget. Så jag tror att du kan vara lugn, dina tre (?) år hemma är en blinkning i ditt liv. För att få lite eftertanke i mitt hemmaliv brukade jag skriva listor på vad jag hade gjort på en dag, för det såg ofta lika rörigt ut på kvällen som på morgonen. Att sätta på pränt alla näsor och stjärtar jag torkat, alla tvättmaskiner jag hade hängt och vikit, alla lekar jag hade hittat på och alla samtal jag hade haft med mina små, gav mig en distans och fick mig att se det oerhört viktiga arbete jag hade utfört. Att jag var galen mellan varven ska jag inte förneka. Du har gett dina barn det allra viktigaste, och dagis i lagom doser är bara bra. Jag var f ö 35 när jag gjorde omstart på pluggandet. En bra ålder! Lycka till! Buona fortuna, cara ;)

Anonym sa...

Hallå där! Vad är det du säger? Du om någon är väl inte nåt slappo? Släpp den tanken direkt. Och vad då lyxplugga? Det är en jädrans disciplin att plugga på distans som du nu ska göra! Det är inte alla som fixar det, men jag vet att du fixar det, du fixar det mesta. Upp med hakan nu och ta vara på din tid när barnen är på dagis och plugga i din takt, tenta av lite poäng när du känner att det är dags för det och skulle det gå åt skogen, ja då kan man tenta om. Svårare än så är det egentligen inte.m Glåpord och skit som jag vet både du och Marcus fått, skit i dom. Ni vet ju själva hur mycket ni är värda för varandra och för era barn.
Så som sagt - upp med haken och stå på dig. Och alla har vi väl någon gång känt oss lite under isen, men det är bara att kravla sig upp igen och inse värdet av både sig själv och sin familj.
Jättekram från Maggan1

Anonym sa...

Stoppstopp. Nu ska du njuta av att kunna plugga i lugn och ro medans dina barn har det bra på dagis.
Du är inte slapp och just den tiden du är i nu med 2 småbarn passar inte för 2 yrkesarbetande föräldrar (tycker inte jag, svårt att få ihop det då, jag vet).
Det är perfekt att en pluggar och att en drar in lite kosing.-) Jag pluggar också, något jag är intresserad av som egentligen inte leder till jobb men är ändå utvecklande för mig.
Nä njut av tiden nu när dina är små och tiden du får med dem och för guds skull stressa inte ihjäl dig som så många verkar göra idag med småbarn. Jag har gjort det också, nu har vi turen att bo billigt annars kan det ju vara svårt ekonomiskt att en studerar men finns möjligheten så är det perfekt. Lycka till!