tisdagen den 3:e april 2012

recension av M M M M

Martha Marcy May Marlene (regi Sean Durkin) 2011

I början av filmen rymmer en ung kvinna från ett sektliknande sällskap. Hon ringer sen sin storasyster som hämtar upp och tar hem henne till sig och maken.
Lillasystern beter sig allt konstigare, får ångest- och agressionsattacker och verkar ha svårigheter att skilja fantasi, minnen och verklighet åt, något som ytterligare stramar åt de redan ganska spända relationerna i familjen och situationen blir till sist ohållbar.


Martha, som lillasystern heter, spelas av Elisabeth Olsen. Hon gör här sin långfilmsdebut och gör det riktigt bra!
Jag får dock inte riktigt till det med sympatin utan tycker många gånger liksom storasystern Lucy, spelad väldigt trovärdigt av Sarah Paulson, att Martha mest bara är jobbig ("Whats wrong with you?!). Och då vet jag till skillnad från Lucy var Martha precis kommit ifrån. Något saknas, men jag misstänker att det är en manusbrist snarare än något annat för jag kan inte hitta direkta svagheter i regin.
John Hawkes som spelar ”sektledaren” Patrick, är grym. Precis så som jag inbillar mig att en otäckt charmig ledare är. Han sjunger en låt vid en tidpunkt och det får nackhåren att resa sig på mig än idag. Alla skådisar är mycket bra och naturliga i sina roller och miljöerna fungerar även om det ibland är för mörkt.

Stil- och formmässigt i övrigt är filmen enkelt liksom snygg utan att vara medveten om det.
Klippen är stundvis geniala och skildringen av då och nu simultant är häftig. Det hoppas ganska piggt mellan scenerna utan att något för den skull blir förvirrande, snarare skapas en spänning som gör åskådaren nyfiken på vad som skall ske näst och vad som egentligen hände.

Jag tycker också om att det  ..  får ..   ta  ..  tid. Det är inte bråttom, händelser och karaktärer får sjunka in och jag litar hela tiden på att vi kommer dit vi ska.

Men något, som sagt, saknas någonstans och slutet blir jag inte glad på. Jag går ofta igång på lösa trådar men här hängs plötsligt allt opassande fritt och den där spänningen som successivt och skickligt byggde upp historien, pyser liksom luften ur en ballong. Det som kunde blivit så bra blev inte riktigt det och vi kom faktiskt heller aldrig fram.

7 finnjonnor av 10
(för det var ju ändå väldigt bra rätt länge…)

1 kommentar:

Anonym sa...

Du har i alla fall väckt mitt intresse för filmen, ska bli kul att se vad jag tycker och om jag håller med dig i dina synpunkter.
Maria i Linköping