tisdag 24 april 2012

vilse i pannkakan

Skulle nästan just nu ge min högra hand för att ha ett jobb att gå till. Att göra nytta. Göra något. Få ett god morgon av kollegor och veta att de verkligen menar det. Säga god morgon tillbaka och verkligen mena det.
Tänk att dricka en kaffe på förmiddagen tillsammans innan man fortsätter jobba, göra nåt. Göra nytta. Sen kanske äta en lunch nånstans och snacka skit.
Det hade ju varit något.
Inte så att jag är trött på plugg. Nädå. Det är kul. Väldigt intressant och jag rätt bra på det.
Men helt ärligt. För att vara smart är jag ibland rätt dum.
Ny stad för Finnjonna i höstas.
För henne som inget hellre vill än träffa trevliga människor efter att ha varit isolerat sjukskriven och föräldraledig väldigt länge och sen till sist blev jävligt illa behandlad av sitt jobb och forna arbetskamrater "hemma" i Norrköping, som praktiskt taget jagade henne bort från stan, ja hon börjar plugga på distans.
Plugga hemma själv hela dagarna med fantastiskt fina Stockholm utanför.
Tjohoo.
Jag klagar inte. För det är inte illa. Inte så. Som sagt, jag är bra på det jag gör och det är fortsatt väldigt stimulerande, så på många sätt är det ju rätt.
Men.
Ja, hade varit trevligt med lite klasskompisar eller nåt.

Jag vet.
Vill jag ha vänner, bekanta så är det upp till mig att ta tag i det, bla bla.
Men det faktiskt inte så lätt.
Tyvärr sköljer jag ju min ovana trogen ner en stor dos osäker självömkan med morgonkaffet också och känner genast efteråt att -vem sjutton skulle vilja vara med det här? Bu huu. Ingen vill vara kompis med mig, snyft. 
Och jag förstår dem. Huuäää.

Ja så patetisk ungefär är min morgonritual.

Sen tuggade jag på macka och började rycka upp mig.
Fast när jag nu väl är uppe, har ändå inte känslan av oduglighet lämnat mig. Nej, den har krupit vidare och satt sig på tvivelcentrat och orsakar där nu kaos i framtidsfunderingarna. För vad är det jag egentligen ska bli när jag väl blir stor?
Svår fråga.
Framförallt när jag... shhh... redan är, typ, stor. Säg det inte till mig bara.

Fast på riktigt.
Jag är så vilse alltså. Vet inte var jag är eller vart jag är på väg.
Vet bara att jag hade velat ha ett jobb och dricka förmiddagskaffe där med trevliga kollegor.
Det vet jag.
Istället ska jag ägna mig åt lite klassisk eskapism genom att se stumfilmsskräckis.
Som sagt, det är inte illa det här heller. Inte så.


10 kommentarer:

Anonym sa...

Jag kan verkligen känna igen mig i det du beskriver. Jag har oxå barn tätt o varit hemma jättelänge. Så fick jag nytt jobb o oj, vad jag insåg hur mycket jag hade saknat att träffa folk varje dag (som inte alla är småbarnsföräldrar). Jag vet att det inte är lätt men om jag var du skulle jag söka jobb samtidigt som du pluggar. Å tänk om jag hade bott kvar i Sthlm då skulle jag gärna blivit din vän. Men vi gjorde omvänd resa när vi fick barnen. Ha det bra o kämpa på!

Ingela sa...

Jag får komma upp oftare till Stockholm läser jag ;)

MrsRos sa...

Jag tycker du/ni är modiga som flyttar till en ny stad. Det är svårt att träffa nya vänner när man är vuxen. Speciellt när man är kvinna sägs det och det stämmer säkert.

Anonym sa...

Jonna, jag har 2 barn, en kille på dryga 3 och en tjej på 3 mån som jag är hemma med. Är hemma på dagarna och bor i Sthlm. Vill du ta en fika eller promenad, hojta till!
Kram från Anna

Ninnie sa...

Men inte blev du bortjagad från ditt gamla jobb?
"Inte ens fel om två träter"

Anonym sa...

Hallå där! Vem gör nytta om inte du? Du är ju så fantastisk på och med allt du gör, men visst förstår jag att det är svårt att komma till ny stad. Det där med jobb, fika, lunch ihop med jobbarkompisar är inte bara rosor och solsken och Jonna, det vet du ju. Ursäkta om jag var lite burdus nu, men det var ju inte så kul i Nkpg på jobbet till slut.
Att studera på distans har ju både för- och nackdelar, men jag tror nog det har mest fördelar. Barnen på dagis, Marcus jobbar med sitt och du kan ägna dig åt dina studier. Finns det inga bra små fik i närheten där ni bor så du kan gå dit och fika? Finns det inga bra grannar som du kan fika eller luncha ihop med när inte Marcus är hemma? Är det inga på dina distanskurser som bor i Stockholm?
Vad du ska bli när du blir stor, ja det vet man aldrig. Jag är mycket äldre än du och jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag vuxit klart "i sinnet".
Kontakta "Anna" som skrivit här ovan och gå och fika, leta rätt på ett eller ett par mysiga fik/matställen nu när det börjar bli tid för uteserveringar. Jag är säker på att det är många som känner som du. Och jag lovar, om och när jag kommer till Stockholm nästa gång ska jag kontakta dig så kan vi både fika och käka ihop om du vill.
Njut nu av din möjlighet att studera på distans och när du sedan fått dina högskolepoäng, ja då är det dags för nästa planering - vad hittar du på sen!
Upp med hakan och krama dig själv, din man och dina barn. Från mig får du många lycka-till-kramar. /Maggan1

finnjonna sa...

Tack :-D

Anonym sa...

Jag hoppas och tror att du kommer få ett nytt fint jobb! =)//Eva

Anonym sa...

Hej Jonna! Du är BRA! Jag är snart 72 och vet inte vad jag skall bli när jag blir stor .sant. Så sånna funderingar kan man lägga åt sidan tidigt...angnes karma de goa små

Anonym sa...

Bra skrivet. Jag har visserligen ett jobb men har flyttat utomlands vilket gor kontakten med arbetskamrater lite mer komplicerat. Nu har jag i alla fall lite folk omkring mig (fast har ar det daligt med fikastunder och trevliga luncher tyvarr:( Hoppas det ordnar sig for oss bada snart. Kram sa lange.

Johanna